Issuu on Google+

michel houellebecq

Kartan och landskapet Översättning Cecilia Franklin

albert bonniers fĂśrlag

Houellebecq_Kartan och landskapet.indd 3

2011-09-20 13:04:35


Av Michel Houellebecq har tidigare utgivits: Elementarpartiklarna 2000 Plattform 2002 Refug 2006

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012638-4 Originalets titel: La carte et le territoire Š Michel Houellebecq & Flammarion 2010 Printed in Germany by CPI – Clausen & Bosse, Leck, 2011

Houellebecq_Kartan och landskapet.indd 4

2011-10-03 10.14


»Världen är trött på mig och jag på den.«

Charles d’Orléans

Houellebecq_Kartan och landskapet.indd 5

2011-09-20 13:04:35


Houellebecq_Kartan och landskapet.indd 6

2011-09-20 13:04:35


Jeff Koons hade precis rest sig och entusiastiskt slagit ut med armarna. Damien Hirst, som satt lite hopsjunken mitt emot honom i en vit skinnsoffa draperad med ett sidentyg, tycktes på vippen att komma med en invändning: han var röd i ansiktet och såg missnöjd ut. Båda var klädda i mörk kostym – i Koons fall smalrandig – vit skjorta och svart slips. På soffbordet mellan dem stod en korg med kanderad frukt som ingen av dem såg åt; Hirst drack en Budweiser Light. Det stora fönstret bakom dem vette mot ett stadslandskap med höga byggnader; jättelika kantiga former i ett babyloniskt virrvarr ända bort till horisonten; natten var ljus och luften klar. Man hade lika gärna kunnat befinna sig i Qatar eller Dubai och rummets inredning var faktiskt inspirerad av ett reklamfoto för Emirates Towers Hotel i Abu Dhabi som publicerats i ett tyskt lyxmagasin. Jeff Koons panna var lite för blank, Jed dämpade glansen med penseln och tog några steg tillbaka. Han hade definitivt problem med Koons. Hirst var i grund och botten lätt att fånga, man kunde göra honom brutal och cynisk, ge honom ett uttryck som sade »jag är rik och skiter högaktningsfullt i er«, men man kunde också framställa honom som en upprorisk (men fortfarande rik) konstnär vars ångestladdade verk ständigt kretsade kring döden. Hans grova röda ansikte var på något sätt väldigt engelskt; han såg ut som en Arsenalsupporter. Han 7

Houellebecq_Kartan och landskapet.indd 7

2011-09-20 13:04:35


hade kort sagt flera sidor, men det var möjligt att kombinera dem i ett både sammansatt och bildlikt porträtt av en för sin generation typiskt brittisk konstnär. Koons däremot tycktes vara en dubbelnatur, en kombination av driven säljare och överspänd asket, och den motsättningen föreföll omöjlig att fånga. Jed hade arbetat i tre veckor med Koons och förgäves försökt fånga hans ansiktsuttryck i just det ögonblick då han reste sig ur soffan och entusiastiskt slog ut med armarna som om han försökte övertyga Hirst. Och det var svårare än att porträttera en mormonsk pornograf. Det fanns fotografier av Koons ensam och tillsammans med Roman Abramovitj, Madonna, Barack Obama, Bono, Warren Buffett, Bill Gates … Inget av dem hade lyckats fånga Koons personlighet, ta sig innanför det yttre han valt att visa världen; han såg ut som en bilförsäljare, företrädesvis av Chevroletcabrioleter, och det var enerverande, för övrigt hade fotograferna gått Jed på nerverna länge, särskilt de stora fotograferna med sina anspråk på att avslöja sanningen om sina objekt, de avslöjade ingenting alls, de nöjde sig med att placera sig framför motivet och trycka på utlösaren. Förnöjt skrockande tog de hundratals bilder på måfå och valde sedan ut de minst dåliga; det var så de gick till väga, alla de så kallade stora fotograferna. Jed kände några av dem personligen och hyste enbart förakt för dem, i hans ögon var de ungefär lika kreativa som fotoautomater. Bakom sig hörde han hur varmvattenberedaren i köket gav ifrån sig en rad skarpa smällar. Han hejdade sig som träffad av blixten. Det var redan den femtonde december. Ett år tidigare, på någon dag när, hade vattenberedaren låtit på precis samma sätt innan den helt gav upp. Efter några timmar hade temperaturen i ateljén sjunkit till tre grader. Han hade lyckats sova lite, eller snarare slumrat till korta stunder. Vid sextiden på morgonen använde han de sista litrarna i vattenbere8

Houellebecq_Kartan och landskapet.indd 8

2011-09-20 13:04:35


daren till att vaska av sig och sedan väntade han på rörmokaren från Allrör som hade lovat att skicka någon tidigt på morgonen. På sin hemsida påstod sig Allrör »föra in rörmokeriet i det tredje årtusendet«. De kunde ju börja med att passa tiden, muttrade Jed vid elvatiden medan han travade runt i ateljén i ett fåfängt försök att hålla värmen. För tillfället arbetade han med en målning av sin far med titeln »Arkitekt Jean-Pierre Martin lämnar ledningen för sitt företag«, men kylan innebar att färgen torkade långsammare än vanligt. Som varje år hade han tackat ja till att äta middag med sin far på julafton, det var två veckor dit och han hade hoppats bli klar till dess, men om det inte kom en rörmokare snart var risken stor att han inte skulle hinna. Egentligen spelade det ingen större roll, han hade inte tänkt ge sin far tavlan, han ville bara visa den, så varför kändes det helt plötsligt så viktigt? Han var verkligen ur gängorna, han arbetade för hårt; han hade påbörjat sex dukar parallellt och jobbat i flera månader utan avbrott, det var inte rimligt. Vid tretiden bestämde han sig för att ringa Allrör igen, men det var upptaget. Han lyckades komma fram till kundtjänst strax efter klockan fem, där skyllde man på att den stränga kylan hade orsakat ovanligt hög arbetsbelastning, men lovade att skicka någon morgonen därpå. När Jed hade lagt på ringde han och bokade ett rum på Hôtel Mercure på Boulevard Auguste-Blanqui. Dagen därpå väntade han hela dagen på att det skulle dyka upp någon från Allrör eller från Rörhantverkarna, dit han lyckats komma fram under tiden. Rörhantverkarna, som utlovade respekt för traditionellt hantverk i den »högre skolan«, visade sig inte bättre på att infria sina utfästelser. På Jeds målning stod fadern på en estrad omgiven av företagets omkring femtio anställda och höjde sorgset leende sitt glas i en skål. Avskedet ägde rum i the open space på hans arkitektkon9

Houellebecq_Kartan och landskapet.indd 9

2011-09-20 13:04:36


tor, en stor lokal på sex hundra kvadratmeter med vita väggar och glasat tak där modeller av pågående projekt samsades med datorer för cad-projektering på bockbord. De flesta av åhörarna var unga och såg ut som nördar – de arbetade med 3D. Nedanför estraden stod tre arkitekter i fyrtioårsåldern och tittade på fadern. Uppställningen hade Jed lånat från en liten målning av Lorenzo Lotto; trion undvek varandras blickar och försökte fånga faderns, det var uppenbart att samtliga hoppades på att få efterträda honom som företagsledare. I faderns blick som var fäst strax ovanför åhörarna kunde man avläsa en önskan om att en sista gång samla sitt arbetslag omkring sig och en måttlig förtröstan om framtiden, men framför allt stor sorg. Sorg över att lämna det företag han grundat och ägnat nästan all sin kraft, och sorg inför det oundvikliga; hans tid var uppenbarligen förbi. Framåt eftermiddagen försökte Jed komma fram till Rörisarna, som spelade Skyrock under väntetiden medan Rörhantverkarna för sin del hade valt Rires et Chansons. Vid femtiden gick han till Mercure. Det började mörkna på Boulevard Auguste-Blanqui och uteliggarna hade gjort upp eld på en tvärgata. De följande dagarna fortsatte det på ungefär samma vis, han slog numret till rörmokerierna där han nästan genast kopplades över till en musikslinga och tvingades vänta i en allt mer isande kyla i sällskap med sin tavla som inte ville torka. På morgonen den tjugofjärde kom lösningen i form av en kroatisk hantverkare som höll till på Avenue Stephen-Pichon strax intill – Jed fick syn på hans skylt på väg från Mercure. Han hade tid, ja, genast. Det var en småvuxen man med mörkt hår, blek hy, finskurna drag och en mustasch som förde tankarna till förra sekelskiftet; han liknade faktiskt Jed en smula – om man bortsåg från mustaschen. Han undersökte varmvattenberedare ingående, skruvade bort kontrollpanelen och kände med sina smala fingrar på 10

Houellebecq_Kartan och landskapet.indd 10

2011-09-20 13:04:36


det komplicerade rörsystemet. Han talade om ventiler och hävertar. Han gav intryck av att veta mycket om livet i största allmänhet. Undersökningen av varmvattenberedaren tog en kvart och enligt diagnosen kunde han laga den, jo, visst kunde han utföra ett slags reparation, det skulle gå på ungefär femtio euro, inte mer. Men då var det egentligen ingen riktig reparation utan ett fuskarbete som skulle hålla i några månader, kanske till och med i några år, men han kunde inte lämna några garantier på längre sikt, det vore helt enkelt omoraliskt att utlova varm­ vattenberedaren en framtid. Jed suckade och bekände att det var ungefär vad han hade förväntat sig. Han mindes tydligt den där dagen för nio år sedan då han bestämde sig för att köpa lägenheten, han kunde se framför sig hur den rundlagde mäklaren förnöjt lovordade det fantastiska ljuset utan att dölja att lägenheten behövde »fräschas upp« lite. Då hade han tänkt att han själv borde ha blivit mäklare, eller gynekolog. Till att börja med var den rundlagde mäklaren entusiastisk, men när han fick höra att Jed var konstnär blev han formligen extatisk. Det var första gången han varit med om att sälja en konstnärsateljé till en konstnär! För ett tag befarade Jed att han skulle förklara att han stod på de riktiga konstnärernas sida och att det var brackorna med sin förkärlek för bohemian chic som trissade upp priserna så att ateljéerna blev för dyra för konstnärer – fast vad ska man göra, jag kan ju inte förändra marknadens villkor – men tack och lov avstod mäklaren och nöjde sig med att ge honom en rabatt på tio procent; det hade han säkert tänkt göra redan från början efter en liten förhandling. Med lite god vilja kunde man kalla det »konstnärsateljé«, det var en vindslokal med ett rejält fönster och fin utsikt, men de angränsande mörka skrubbarna motsvarade inte ens Jeds begränsade hygeniska krav. Fast utsikten över Place des Alpes var fantastisk, man kunde se ända bort till tunnelbanebron 11

Houellebecq_Kartan och landskapet.indd 11

2011-09-20 13:04:36


på Boulevard Vincent-Auriol och de kubformade fästningarna från 1970-talets mitt. De var totalt malplacerade i Paris estetiska landskap men de tillhörde Jeds favoriter – på avstånd och ur arkitektonisk synvinkel. Kroaten utförde reparationen och fick sina femtio euro. Jed fick inget kvitto men det hade han inte heller förväntat sig. Dörren hade precis slagit igen efter rörmokaren när han hörde några lätta snabba knackningar igen. »Jo, monsieur«, sade han, »god jul. Jag måste bara önska en god jul.« »Ja, just det«, sade Jed besvärat, »god jul själv.« Det var då han blev medveten om taxiproblemet. Som han förväntat sig vägrade AToute att köra honom till Raincy, och Speedtax gick bara med på att köra till stationen, på sin höjd till rådhuset men absolut inte till Cité des Cigales. »Av säkerhetsskäl, monsieur«, mumlade receptionisten med lätt förebrående tonfall. »Vi betjänar bara säkra områden, monsieur«, sade i sin tur receptionisten på Voitures Fernand Garcin gravallvarligt. Jed fick nästan skuldkänslor för att han ville tillbringa julafton i ett så opassande område som Cité des Cigales och började som varje år känna ilska mot fadern som envist vägrade att flytta trots att huset, som var rymligt och omgivet av en stor park, låg i ett område som blivit allt farligare i takt med att befolkningsunderlaget förändrades. På senare tid hade kriminella gäng faktiskt helt tagit över. Jed hade blivit tvungen att se till att den omgivande muren förstärktes och kröntes med elstängsel, och därefter hade han installerat videokameror som var kopplade till polisstationen; allt detta för att hans far ensam skulle kunna irra runt i de tolv rummen som var omöjliga att värma upp och dit ingen någonsin kom på besök, med undantag för Jed på julafton. Alla butiker i närheten hade upphört för länge sedan och man kunde inte röra sig fritt på de angränsande gatorna – till och 12

Houellebecq_Kartan och landskapet.indd 12

2011-09-20 13:04:36


med bilar blev angripna vid rödljusen. Raincys kommun hade försett fadern med hemhjälp; en vresig, för att inte säga elak senegalesiska vid namn Fatty som hade fattat motvilja mot honom redan första veckan. Hon vägrade byta lakan mer än en gång i månaden och bestal honom med all sannolikhet när hon skötte inköpen. Hur som helst steg värmen långsamt i rummet. Jed tog en bild av målningen för att åtminstone ha något att visa fadern. Han tog av sig byxorna och tröjan och satte sig sedan med benen i kors på madrassen som låg direkt på golvet. Han svepte ett täcke om sig, andades långsammare och frammanade en bild av mjukt rullande vågor och blek skymning. Han försökte styra sina tankar till ett fridfullt område, försökte så gott han kunde förbereda sig inför julaftonen med sin far. De mentala förberedelserna bar frukt och samvaron på kvällen blev till och med ganska trevlig, om än opersonlig, och det var länge sedan han hade hoppats på mer. Jed antog att gängen också ägnade sig åt julfirande och vid sjutiden morgonen därpå gick han till stationen i Raincy varifrån han utan problem tog sig till Gare de l’Est.

Houellebecq_Kartan och landskapet.indd 13

2011-09-20 13:04:36


Ett år efter reparationen visade varmvattenberedaren för första gången tecken på orkeslöshet igen. »Arkitekt Jean-Pierre Martin lämnar ledningen för sitt företag« var klar för länge sedan och Jeds gallerist förvarade den i ett magasin i väntan på en försenad separatutställning. Själv hade Jean-Pierre Martin – vilket överraskade hans son som helt gett upp tanken på att ens föra saken på tal – beslutat sig för att flytta från villan i Raincy till ett äldreboende i Boulogne. De skulle inta sin årliga julmiddag på Chez Papa, ett brasserie på Avenue Bosquet. Jed hade hittat annonsen i Pariscope, den utlovade ett traditionellt gammaldags kök, ett löfte som i stort sett infriades. Den halvtomma matsalen var pyntad med jultomtar och glittrande granar, och gästerna bestod i huvudsak av äldre eller riktigt gamla människor som med samvetsgrann, för att inte säga vildsint, ihärdighet tuggade i sig den traditionella maten. Det bjöds på vildsvin, spädgris och kalkon, och till efterrätt fanns givetvis en gammaldags jultårta. De artiga och diskreta servitörerna arbetade under tystnad som om de befunnit sig på en brännskade­avdelning. Jed var medveten om att det var fånigt att bjuda sin far på den där julmaten. Fadern, som var en mager allvarlig man med långsmalt strängt ansikte, tycktes aldrig ha haft någon böjelse för bordets njutningar och de få gånger han haft behov av att träffa Jed hade de ätit på ett sushiställe i närheten av hans arbetsplats – alltid detsamma. Det var patetiskt och bortkastat att försöka etablera 14

Houellebecq_Kartan och landskapet.indd 14

2011-09-20 13:04:36


en gastronomisk samhörighet, den skulle aldrig uppstå och var sannolikt ingenting fadern någonsin upplevt – hans hustru hade avskytt att laga mat så länge hon levde. Men det var jul och vad skulle de annars ha gjort? Fadern brydde sig inte om sin klädsel längre, läste allt mindre och tycktes ha förlorat intresset för det mesta här i världen. Enligt föreståndaren på äldreboendet hade han »anpassat sig hyfsat«, vilket förmodligen betydde att han i princip inte pratade med någon. För ögonblicket tuggade han mödosamt på sin spädgris som av hans min att döma lika gärna kunde varit av gummi och ingenting tydde på att han ville bryta den växande tystnaden. Jed (han borde inte ha tagit gewurztraminer till ostronen, det insåg han redan när han gjorde beställningen, vitt vin grumlade alltid hans tankar) sökte frenetiskt efter något som kunde likna ett samtalsämne. Det hade varit en helt annan sak om han hade varit gift eller åtminstone haft en flickvän, en kvinna av något slag – kvinnor har lättare att hantera släktingar, det är på något vis deras medfödda specialitet, och barn utgör ett möjligt samtalsämne även om det inte finns några eftersom gamlingar alltid är intresserade av barnbarn, det vet alla, barnbarn utgör en länk i det eviga kretsloppet eller något i den stilen, barn väcker känslor i deras gamla hjärtan, sonens och faderns död är något oundvikligt, men barnbarnet innebär ett slags återfödelse eller revansch och det räcker mer än väl, i alla fall för en julmiddag. Ibland tänkte Jed att han borde hyra en eskorttjej på julafton och iscensätta en liten historia, det skulle ta högst två timmar att sätta henne in i handlingen, fadern var inte särskilt nyfiken på detaljerna i andras liv, inte mer än människor i allmänhet brukar vara. I de latinska länderna kan politik fungera som samtalsämne för äldre och medelålders män, i de lägre klasserna kan politiken ibland ersättas med sport. Hos människor med starka anglosaxiska böjelser pratar man hellre ekonomi och finans än politik och då kan litteratur utgöra ett komplement. Varken Jed eller hans far var egentligen intresserade av ekonomi, inte 15

Houellebecq_Kartan och landskapet.indd 15

2011-09-20 13:04:36


av politik heller. Jean-Pierre Martin var i stort sett nöjd med hur landet styrdes och hans son hade ingen åsikt om den saken, men de höll samtalet igång till ostbrickan genom att gå igenom regering efter regering. Vid osten levde Jeds far upp en smula och förhörde sig om sonens konstnärliga projekt. Tyvärr riskerade Jed att i sin tur sänka stämningen eftersom han helt tappat lusten för sin senaste målning: »Damien Hirst och Jeff Koons delar upp konstmarknaden mellan sig«. Han trevade sig fram, den kraft som burit honom i ett två år var på upphällningen, började tryta, men vad tjänade det till att berätta det, hans far kunde inte göra något åt saken, det kunde förresten ingen, sådana förtroenden gjorde bara andra nedstämda; mänskliga relationer är i grund och botten inte särskilt givande. »Jag förbereder en separatutställning till våren«, sade han till slut. »Fast det har dragit ut lite på tiden. Franz, min gallerist, vill att en författare ska skriva katalogen. Han hade tänkt sig Houellebecq.« »Michel Houellebecq?« »Känner du till honom?« sade Jed förvånat. Han hade inte trott att hans far fortfarande var intresserad av några kulturyttringar överhuvudtaget. »Det finns ett litet bibliotek på hemmet och jag har läst två av hans romaner. Han är en bra författare, tycker jag. Han är trevlig att läsa och har en vettig syn på samhället. Har han svarat?« »Nej, inte ännu …« Jeds tankeförmåga hade återvänt. Om hans far, som var hunnen så långt på sin vandring mot mörkret att han numera befann sig i dödsskuggans dal, trots sin uppgivenhet kände till Michel Houellebecqs existens, måste han verkligen vara en speciell författare. Jed blev medveten om att han inte hört av sig till Houellebecq igen trots att Franz bett honom göra det flera gånger. Och det var bråttom. Med tanke på Art Basel och Frieze Art Fair måste de ha vernissage i april, 16

Houellebecq_Kartan och landskapet.indd 16

2011-09-20 13:04:36


senast i maj, och man kunde knappast be Houellebecq skriva katalogtexten på två veckor, han var en berömd författare, världsberömd till och med, i alla fall enligt Franz. Faderns upphetsning hade lagt sig och han tuggade lika oentusiastiskt på osten, en bit saint-nectaire, som han gjort på spädgrisen. Att man tillskriver gamla människor god aptit har nog med medlidande att göra, man vill intala sig att de åtminstone har matglädjen kvar, trots att den i likhet med allt annat obönhörligt tacklar av. Det enda som återstår är matsmältningsbesvär och prostatacancer. Till vänster om dem satt tre kvinnor i åttioårsåldern som tycktes försjunkna i andakt över sin fruktsallad – kanske som en hyllning till bortgångna makar. En av dem sträckte sig efter sitt champagneglas, hennes bröst hävdes av ansträngningen innan hon lät handen falla ner på bordet igen. Efter några sekunder försökte hon igen, handen darrade alldeles förfärligt och ansiktet förvreds av koncentration. Jed avhöll sig från att ingripa, det var inte hans sak. Servitören som stod några meter bort övervakade bekymrat företaget, men det var inte hans sak heller; hon stod i direktkontakt med Gud. Hon var nog närmare nittio än åttio. När de var färdiga med osten var det dags för efterrätten. Jeds far gav sig uppgivet i kast med den traditionella jultårtan. Snart skulle det vara över. Tiden gick märkligt snabbt när de var tillsammans trots att ingenting blev sagt; tystnaden som lägrat sig kring bordet borde ha varit oerhört tyngande men sekunderna och till och med minuterna rusade förbi i blixtrande hastighet. När Jed en halvtimme senare följde sin far till taxistationen hade han fortfarande inte tänkt en vettig tanke. Klockan var bara tio, men de andra pensionärerna på hemmet ansåg att fadern var privilegierad som fick komma bort några timmar på julafton, det visste Jed. »Du har en fin son …« var en kommentar fadern fått höra flera gånger. När en före detta senior – som slutgiltigt blivit åldring – flyttar till ett äldre­ 17

Houellebecq_Kartan och landskapet.indd 17

2011-09-20 13:04:36


boende hamnar han i ungefär samma situation som ett barn på internat. Ibland kommer det besök och det är en lycka, man får se världen utanför igen, äta chokladkex och träffa clownen Ronald McDonald. Men för det mesta kommer ingen och då irrar man sorgset mellan handbollsmålen på internatskolans ödsliga asfalterade skolgård i väntan på att bli befriad, på att få luft under vingarna. När han kom tillbaka till ateljén kunde han konstatera att varmvattenberedaren fortfarande fungerade, temperaturen var inte bara normal, det var till och med varmt och skönt. Han drog av sig byxor och tröja innan han sträckte ut sig på madrassen och genast somnade med tomt huvud.

Houellebecq_Kartan och landskapet.indd 18

2011-09-20 13:04:36


Han vaknade med ett ryck mitt i natten, väckarklockan visade på fyra och fyrtiotre. Värmen i rummet var tryckande men det var ljudet från varmvattenberedaren som hade väckt honom, fast inte med de vanliga smällarna – den här gången utstötte den ett utdraget och mycket dovt sörplande, näst intill ett infraljud. Han slängde upp köksfönstret som var täckt med rimfrost. Den iskalla luften trängde in i lägenheten. På gården sex våningar nedanför stördes julfriden av grymtningar. Han stängde genast. Antagligen uteliggare som tagit sig in, dagen därpå skulle de ta hand om matresterna i husets soptunnor. Ingen av de boende skulle ringa efter polisen – inte på jul­dagen. Den som till slut brukade ta itu med saken var en kvinna på första våningen i sextioårsåldern med hennafärgat hår. Hon klädde sig i färgglada tröjor med applikationer och Jed trodde att hon var pensionerad psykoanalytiker. Han hade inte sett till henne på flera dagar, förmodligen var hon bortrest – såvida hon inte plötsligt avlidit. Uteliggarna skulle bli kvar i flera dagar och stanken från deras avföring skulle göra det omöjligt att öppna fönstret. De var artiga, för att inte säga inställsamma, mot husets invånare men skoningslösa när de slogs med varandra. Slagsmålen slutade i allmänhet med fasansfulla vrål i mörkret och när den tillkallade ambulansen anlände brukade någon av dem ligga blödande på marken med ena örat halvt avslitet. 19

Houellebecq_Kartan och landskapet.indd 19

2011-09-20 13:04:36


9789100126384