sig en reva i marken där den egna personligheten finns rotad. Och det enda rätta sättet att reagera är i så fall att anpassa sig, eftersom det är själva garantin för att kunna överleva. Som barn agerar man mer intuitivt. Eftersom jag blivit uppskrämd satte jag mig inte till motvärn, utan började i stället inrätta mig – till att börja med endast för en natt. Utifrån dagens perspektiv kan jag nästan inte fatta att paniken då gav vika för någon form av pragmatism. Att jag så snabbt insåg att alla mina böner inte tjänade något till och att vartenda nytt ord bara skulle rinna av den obekante mannen som vattnet från en gås. Och att jag så instinktivt kände på mig att jag måste finna mig i det inträffade och uthärda denna enda ändlösa natt nere i källaren. När gärningsmannen hade skruvat loss britsen från väggen frågade han om det var något jag behövde. En absurd situation, som om jag skulle övernatta på hotell och hade glömt necessären. ”En hårborste, en tandborste, tandkräm och ett tandborstglas. En yoghurtmugg duger lika bra.” Jag fungerade. Sedan förklarade han att han måste åka till sin våning i Wien och hämta en madrass åt mig. ”Är det här ditt hus?” frågade jag, men fick inget svar. ”Varför kan du inte ta mig till Wienvåningen i stället?” Han menade att det vore alltför riskabelt: tunna väggar, uppmärksamma grannar, jag kunde börja skrika. Jag lovade att hålla mig lugn om han bara tog med mig ned till Wien. Men det hjälpte inte. I samma ögonblick som han baklänges lämnade rummet och spärrade för dörren började överlevnadsstrategin att vackla. Jag hade gjort vad jag kunnat för att få honom att antingen stanna eller också ta mig med: alltsammans enbart för att få slippa vara ensam.
* 49
3096 dagar_korrläst.indd 49
2011-04-27 09:49:50