Några ögonblick senare följs detta av ljudet från en hammare eller en järnklubba som slår mot ett metallföremål, och eftersom ljudet låter allt dovare för varje slag funderar Brick på om mannen kanske håller på med att banka ner en påle i marken. Och om det är en påle är det förmodligen meningen att ett långt rep snart ska fästas vid den och att det repet ska hjälpa Brick att klättra upp ur hålet. De dovt klingande slagen upphör, det går ytterligare trettio, fyrtio sekunder och sedan faller ett rep ner vid hans fötter, precis som han har förutspått. Brick är trollkarl och inte kroppsbyggare, och även om det inte utgör någon överdrivet krävande uppgift för en frisk trettioårig man att klättra någon meter eller så i ett rep, så har han ändå en hel del problem med att häva sig upp till toppen av hålet. Innerväggen har han ingen hjälp av, eftersom sulorna på hans kängor hela tiden halkar på den släta ytan, och när han försöker få fäste med kängorna på själva repet lyckas han inte få något riktigt stöd, vilket innebär att han måste lita enbart till sin armstyrka, och med tanke på att hans armar varken är muskulösa eller kraftiga och att repet är grovt och strävt och sålunda river upp hans handflator förvandlas denna okomplicerade operation till en riktig kamp. När Brick äntligen närmar sig kanten och den andre mannen griper tag i hans högerhand och drar upp honom på marknivå är han både andfådd och fylld av självförakt. Efter en så ynklig uppvisning väntar han sig att bli hånad för sin oduglighet, men som genom ett under avstår mannen från att komma med några nedsättande kommentarer. 13
Auster_Mannen i mörkret.indd 13
09-01-19 15.40.21