Issuu on Google+


Blodets_meridian_inlaga.indd 8

10-08-10 10.05.49


I

• Barndom i Tennessee – Han rymmer sin väg – New Orleans – Han slåss – Han blir skjuten – Till Galveston – Nacogdoches – Pastor Green – Domare Holden – Ett slagsmål – Toadvine – Hotellet bränns ner – Flykt.

S

e på barnet. Han är blek och smal, han är klädd i en tunn och trådsliten linneskjorta. Han rör om i brasan i diskrummet. Utanför ligger mörka plogade åkrar med lite snö här och där och mörkare skog längre bort där det fortfarande finns några få vargar. Hans familj är känd som skogshuggare och vattenhämtare men ska sanningen fram har hans far varit lärare. Han ljuger när han dricker, han citerar poeter vars namn nu gått förlorade. Pojken kryper ihop vid elden och betraktar honom. Natten du föddes. Trettiotre. De kallades för Leoniderna. Gud så stjärnorna föll. Jag letade efter svärta, hål i himlen. Karlavagnen bröts itu. Mamman som varit död i fjorton år ruvade i sitt eget sköte den varelse som skulle göra slut på henne. Fadern nämner aldrig hennes namn, barnet känner inte till det. Han har en syster i den här världen som han inte kommer att träffa igen. Han betraktar, blek och otvättad. Han kan varken läsa eller 9

Blodets_meridian_inlaga.indd 9

10-08-10 10.05.49


skriva och det gror redan en lust efter själlöst våld inom honom. All historia i det ansiktet, barnet mannens fader. Vid fjorton rymmer han sin väg. Han kommer aldrig mer att se det kalla lilla huset med ett rum och kök i mörkret just före gryningen. Veden, bykkaren. Han vandrar västerut ända till Memphis, en ensam vandrare i det flacka och pastorala landskapet. Svartingar på åkrarna, långa och gängliga och framåtböjda med fingrarna som spindlar bland bollarna av bomull. En skuggfigur av svår smärta i trädgården. Mot den nedgående solen rör sig gestalter i den långsammare skymningen mot en pappershorisont. En ensam mörk jordbrukare följer efter en mula och en harv längs de regnpiskade tegarna vid floden in i natten. Ett år senare är han i Saint Louis. Han får följa med till New Orleans ombord på en pråm. Fyrtiotvå dagar på floden. Om natten visslar ångbåtarna och släpar sig fram genom det svarta vattnet lika upplysta som kringflytande städer. De hugger upp pråmen och säljer virket och han går längs gatorna och hör språk han aldrig hört tidigare. Han bor i ett rum på en innergård vid baksidan av ett värdshus och han kommer ner på kvällen likt ett odjur ur en saga för att slåss med sjömännen. Han är inte stor men han har breda handleder och stora händer. Axlarna är massiva. Barnaansiktet är besynnerligt orört bakom ärren och ögonen märkvärdigt oskuldsfulla. De slåss med knytnävar, med fötter, med flaskor och knivar. Alla raser, alla sorter. Män vars tal låter som grymtningar från apor. Män från områden så långt bort och så konstiga att han känner hur mänskligheten i sig fått upprättelse när han står över dem där de ligger och blöder i gyttjan. En kväll skjuter en maltesisk båtsman honom i ryggen med en liten pistol. När han vänder sig om för att måtta 10

Blodets_meridian_inlaga.indd 10

10-08-10 10.05.49


ett slag mot mannen träffas han igen alldeles under hjärtat. Mannen flyr och han lutar sig mot baren med blodet som rinner genom skjortan. De andra tittar bort. Efter en stund sitter han på golvet. Han ligger i en säng i rummet på övervåningen under två veckor medan värdshusvärdens hustru sköter om honom. Hon har med sig mat åt honom, hon bär ut hans slaskvatten. En kvinna med omedgörligt utseende och en kropp lika senig som en mans. När han har tillfrisknat har han inga pengar att betala henne med och han försvinner sin väg i natten och sover på flodstranden tills han hittar en båt som låter honom gå ombord. Båten är på väg till Texas. Först nu har barnet till sist frigjort sig från allt som han var. Hans ursprung börjar bli lika avlägset som hans öde och aldrig mer i denna världen kommer det att finnas marker så otämjda och barbariska att man kan undersöka om skapelsens stoff är sådant att det låter sig anpassas efter människans vilja eller om hans eget hjärta inte är av annan lera. Passagerarna är en försagd skara. De skärmar av blicken och ingen frågar någon annan varför han är där. Han sover på däck, en nybyggare bland andra. Han betraktar den disiga stranden höja sig och sänka sig. Grå havsfåglar blänger. Sträck med pelikaner längs kusten ovanför de grå dyningarna. De går iland ombord på en läktare, kolonister med sina tillhörigheter, som alla granskar den låga kustlinjen, den smala bukten med sand och martallar som svävar omkring i töcknet. Han går längs hamnens smala gator. Luften luktar salt och nysågat timmer. På kvällen ropar hororna till honom från mörkret likt nödlidande andar. En vecka och sedan ger han sig av igen med några dollar han tjänat ihop med knutna händer i bomullsfickorna på sin slitna rock. Brovägar av jord 11

Blodets_meridian_inlaga.indd 11

10-08-10 10.05.49


över sumpmarker. Hägrar i sina kolonier lika vita som stearinljus bland mossan. Vinden biter kallt och tar väldiga kliv vid vägkanten och skyndar vidare över de nattliga ängarna. Han söker sig norrut genom små bosättningar och gårdar, han arbetar för daglön och kost. Han ser en fadermördare bli hängd vid en korsväg inne i en liten by och mannens vänner rusar fram och drar honom i benen och han hänger död i repet medan hans byxor blir blöta av urin. Han arbetar på ett sågverk, han arbetar på ett difterisjukhus. Han tar emot en gammal mula som betalning av en bonde och på detta djur våren fyrtionio rider han genom den förut­ varande republiken Fredonia in i samhället Nacogdoches.

Pastor Green hade talat för fullt hus varje dag så länge som det regnat och det hade regnat i två veckor. När ynglingen duckade in i det slitna segeldukstältet fanns det ståplatser längs väggarna, ett fåtal sittplatser, och det stank så vidrigt av de blöta och obadade att de själva emellanåt rusade ut i skyfallet för att få frisk luft innan regnet tvingade dem in igen. Han stod där med andra av sitt slag längs den bakre väggen. Det enda som skulle kunna ha särskiljt honom från de övriga i folkmassan var att han inte var beväpnad. Grannar, sade pastorn, han kunde inte hålla sig borta från det här helvetet, helvetet, den här helveteshålan här i Nacogdoches. Jag sade till honom, det sade jag: Ska du ta med dig Guds son in dit? Och han sade: Nej. Nej, det ska jag inte. Och jag sade: Vet du inte att han sade att jag kommer att följa med er också till vägens ände? Men jag, sade han, har inte bett någon att gå någonstans. Och jag sade: Granne, du behöver inte fråga. Han kommer att vara där tillsammans med dig varje steg längs vägen 12

Blodets_meridian_inlaga.indd 12

10-08-10 10.05.49


oavsett om du ber om det eller inte. Jag sade: Granne, du kan inte göra dig av med honom. Och nu undrar jag om du tänker släpa med dig honom, honom, till den helveteshålan där borta? Har du nånsin varit nånstans där det regnat så mycket? Ynglingen hade betraktat pastorn. Han vände sig mot mannen som talade. Han hade långa mustascher efter kuskarnas mode och han hade på sig en bredbrättad hatt med en låg, rund kulle. Han skelade lätt och betraktade ynglingen allvarligt som om han ville veta vad han tyckte om regnet. Jag kom just hit, sade ynglingen. Ja, jag har då aldrig varit med om nåt liknande. Ynglingen nickade. En enorm man klädd i en lång oljerock hade klivit in i tältet och tagit av sig hatten. Han var lika flintskallig som en sten och han hade inga spår efter skägg och han hade inga ögonbryn ovanför ögonen eller ögonfransar på dem. Han var nästan 215 centimeter lång och stod och rökte en cigarr också i detta Guds vandrande hus, och det verkade som om han tagit av sig hatten bara för att slå bort regnet från den för nu satte han på sig den igen. Pastorn hade helt upphört att predika. Det var tyst inne i tältet. Alla betraktade mannen. Han rättade till hatten och sedan trängde han sig ända fram till predikstolen av lådor där pastorn stod och där vände han sig om för att rikta sig till pastorns församling. Hans ansikte var högtidligt och besynnerligt barnalikt. Hans händer var små. Han sträckte dem framåt. Mina damer och herrar jag anser att det är min plikt att upplysa er om att mannen som håller detta väckelsemöte är en bedragare. Han har inga intyg på sin gudomlighet från någon erkänd eller icke erkänd institution. Han är fullständigt i avsaknad av minsta kvalifikation för det ämbete 13

Blodets_meridian_inlaga.indd 13

10-08-10 10.05.50


han har tillvällt sig och har endast antecknat sig till minnes några få textställen från Den heliga skrift i syfte att utstoffera sina bedrägliga predikningar med en lätt anstrykning av den fromhet han föraktar. Den man som står framför er är sanningen att säga inte bara helt obildad utan är även efterspanad av rättvisan i delstaterna Tennessee, Kentucky, Mississippi och Arkansas. Å, Gud, ropade pastorn. Lögner, lögner. Han började läsa ur den uppslagna bibeln med feberaktig röst. Han är anklagad för ett flertal brott och det senaste inbegrep en flicka på elva år – jag sade elva – som hade sökt sig till honom i förtroende och som han ertappades med att förgripa sig på medan han fortfarande var iförd sin Guds kläder. Ett stön hördes från församlingen. En dam sjönk ner på knä. Detta är han, skrek pastorn, och snyftade. Detta är han. Detta är djävulen. Här står han. Häng den skiten, hördes ett råskinn skrika längst bak. För knappt tre veckor sedan jagades han iväg från Fort Smith i Arkansas för att ha haft umgänge med en get. Ja, damen, det är vad jag säger. Med en get. Varför i helvete skulle jag inte skjuta den där fan, sade en man som reste sig upp i den bortre änden av tältet, drog upp en pistol ur stöveln, höjde den och sköt. Den unge kusken drog genast fram en kniv ur sina kläder och skar upp tältet och klev ut i regnet. Ynglingen följde efter. De hukade sig och sprang genom leran mot hotellet. Från tältet hördes redan häftig skottlossning och ett dussin hål hade slitits upp i segelduksväggarna och folk rusade ut. Kvinnor skrek, folk ramlade och trampades ner i leran. Ynglingen och hans vän kom fram till verandan framför 14

Blodets_meridian_inlaga.indd 14

10-08-10 10.05.50


hotellet och torkade bort vattnet ur ögonen och vände sig om för att titta. När de gjorde det började tältet att svaja och bågna och som en väldig och sårad manet lade det sig på marken och släpade sönderslitna tygstycken och slitna rep över marken. Den flintskallige mannen var redan i baren när de kom in. På det polerade träet framför honom fanns två hattar och två högar med mynt. Han höjde glaset men inte mot dem. De ställde sig vid baren och beställde whiskey och ynglingen lade sina pengar på disken men bartendern föste tillbaka dem med tummen och nickade. Domaren betalar, sade han. De drack. Kusken satte ner glaset och tittade på ynglingen eller verkade göra det, man kunde inte säkert avgöra vart han riktade blicken. Ynglingen tittade längs baren mot domaren. Baren var så hög att inte vem som helst lyckades få upp armbågarna på den men den nådde domaren bara till midjan och han stod med händerna tryckta platta mot träet och lutade sig lätt framåt, som om han tänkte hålla ännu ett tal. Vid det här laget vällde det in män genom dörren. Flera blödde, de var alldeles gyttjiga och förbannade. De samlades runt domaren. Ett uppbåd organiserades för att förfölja prästen. Hur kom det sig att du hade bevis mot det där aset? Bevis? sade domaren. När var du i Fort Smith? Fort Smith? Hur kommer det sig att du visste allt det där om han? Menar du pastor Green? Just det. Jag skulle tro att du var i Fort Smith innan du kom hit. Jag har aldrig någonsin varit i Fort Smith. Jag tror inte att 15

Blodets_meridian_inlaga.indd 15

10-08-10 10.05.50


han har varit det heller. Männen där inne tittade på varandra. Men var träffade du han då? Jag har aldrig sett honom förut i hela mitt liv. Jag har aldrig hört talas om honom. Han höjde glaset och drack. Det rådde en besynnerlig tystnad i rummet. Männen såg ut som lerdockor. Till sist började någon skratta. Sedan ännu en. Snart skrattade allihop. Någon bjöd domaren på en drink.

Det hade regnat i sexton dagar när han träffade Toadvine och det regnade nu också. Han stod fortfarande på samma saloon och han hade druckit upp alla sina pengar förutom två dollar. Kusken hade gått, rummet var nästan tomt. Dörren stod öppen och man såg hur regnet vräkte ner över ödetomten bakom hotellet. Han tömde glaset och gick ut. Det låg brädor över leran och han följde den allt svagare ljusremsan från dörren mot plankdasset längst bort. En annan man kom gående från dasset och de möttes halvvägs på de smala brädorna. Mannen framför honom gungade lätt. Hans blöta hattbrätte föll ner mot hans axlar förutom i pannan där brättet hade fästs vid kullen med en nål. I ena handen höll han en flaska i ett lätt grepp. Det är bäst att du flyttar på dig, sade han. Ynglingen tänkte inte göra det och han såg ingen mening med att diskutera saken. Han sparkade mannen på käken. Mannen ramlade och reste sig igen. Han sade: Jag ska döda dig. Han måttade ett slag med flaskan och ynglingen duckade och han slog till igen och ynglingen tog ett steg bakåt. När 16

Blodets_meridian_inlaga.indd 16

10-08-10 10.05.50


ynglingen träffade honom krossade mannen flaskan mot ynglingens tinning. Han ramlade ner från brädan i gyttjan och mannen kastade sig efter honom med den taggiga flaskhalsen och försökte sticka den i ögat på honom. Ynglingen fäktade med händerna och de var alldeles hala av blod. Han försökte nå kniven i stöveln. Jag ska döda dig, sade mannen. De slogs i mörkret på ödetomten och gyttjan sög loss stövlarna. Ynglingen hade fått tag på kniven nu och de kretsade runt varandra sidledes och när mannen gjorde ett utfall, snittade ynglingen upp mannens skjorta. Mannen kastade ifrån sig flaskhalsen och drog upp en enorm bowiekniv från ryggen vid nacken. Han hade tappat hatten och svarta och flottiga lockar svängde runt huvudet på honom och han hade kodifierat sina hot till det enda ordet döda likt en förryckt sång. Han där är sårad, sade en av alla de män som stod längs gången och tittade på. Döda döda dreglade mannen som vadade framåt. Men någon annan kom gående längs ödetomten, väldiga oavbrutna klafsande ljud likt en ko. Han bar på en enorm klubba. Han kom fram till ynglingen först och när han slog till med klubban stöp ynglingen med ansiktet före ner i gyttjan. Han hade dött om inte någon hade vänt på honom. När han vaknade var det ljust ute och regnet hade upphört och han tittade upp i ansiktet på en man med långt hår som var fullständigt täckt av gyttja. Mannen sade något till honom. Vad då? sade ynglingen. Jag sade har du fått nog? Nog? Nog. För om du vill smaka mer kan du få det med en gång. 17

Blodets_meridian_inlaga.indd 17

10-08-10 10.05.50


Han tittade upp mot himlen. Mycket högt upp, mycket liten, en ormvråk. Han tittade på mannen igen. Har jag brutit nacken? sade han. Mannen tittade ut över ödetomten och spottade och tittade på ynglingen igen. Kan du inte resa dig upp? Jag vet inte. Jag har inte försökt. Jag tänkte inte bryta nacken på dig. Nej. Jag tänkte döda dig. Det har ingen gjort ännu. Han klöste med fingrarna i gyttjan och föste sig upp. Mannen satt på brädan med stövlarna bredvid sig. Det är inget fel på dig, sade han. Ynglingen tittade sig stelt omkring på dagen. Var är mina stövlar? sade han. Mannen kisade på honom. Flagor av torkad gyttja lossnade från hans ansikte. Är det nån som tagit mina stövlar tänker jag döda han. Det ser ut som en stövel där borta. Ynglingen kämpade sig fram genom leran och drog upp en stövel. Han traskade runt på gården och kände på möjliga klumpar med lera. Är det här din kniv? sade han. Mannen kisade på honom. Det ser så ut, sade han. Ynglingen kastade den till honom och han böjde sig ner och plockade upp den och torkade av det enorma bladet på byxbenet. Jag trodde någon stulit dig, sade han till kniven. Ynglingen hittade sin andra stövel och kom och satte sig på brädan. Händerna var stora av gyttja och han torkade av den ena som hastigast över knäet och lät den falla igen. De satt där sida vid sida och tittade ut över ödetomten. Det fanns ett spjälstaket vid kanten av tomten och bortom staketet pumpade en pojke upp vatten ur en brunn och det 18

Blodets_meridian_inlaga.indd 18

10-08-10 10.05.50


fanns kycklingar på gårdsplanen. En man kom gående från krogdörren längs brädan mot uthuset. Han stannade där de satt och tittade på dem och sedan klev han ner i gyttjan. Efter en stund kom han tillbaka och gick ner i gyttjan igen och runt dem och tillbaka upp på brädan. Ynglingen tittade på mannen. Huvudet var underligt smalt och håret var nersmetat med lera till en bisarr och primitiv frisyr. På pannan satt bokstäverna H T inbrända och längre ner och nästan mellan ögonen återfanns bokstaven F och ärren var breda och platta som om järnet hade hållits kvar alldeles för länge. När han vände sig om för att titta på ynglingen såg ynglingen att han inte hade några öron. Han reste sig och stoppade ner kniven i slidan och gick iväg längs plankan med stövlarna i handen och ynglingen ställde sig upp och följde efter. Halvvägs till hotellet stannade mannen och tittade ut över gyttjan och sedan satte han sig ner på plankan och tog på sig stövlarna med gyttja och allt. Sedan ställde han sig upp och klafsade iväg genom gyttjan för att hämta något. Jag vill att du tittar här, sade han. På min jävla hatt. Det gick inte att se vad det var, någonting dött. Han daskade till med den och satte den på huvudet och gick iväg och ynglingen följde efter. Krogen var en lång smal hall fodrad med fernissade brädor. Det stod bord vid väggen och spottkoppar på golvet. Det fanns inga gäster. Bartendern höjde blicken när de kom in och en nigger som hade sopat golvet ställde kvasten mot väggen och gick ut. Var är Sidney? sade mannen i sin kostym av gyttja. Förmodligen i sängen. De gick vidare. Toadvine, ropade bartendern. 19

Blodets_meridian_inlaga.indd 19

10-08-10 10.05.50


Ynglingen tittade sig om. Bartendern hade gått runt bardisken och tittade efter dem. De gick iväg från dörren genom hotellobbyn fram mot trappan och lämnade olikformade spår av gyttja bakom sig på golvet. När de började gå uppför trappan lutade sig receptionisten mot disken och ropade till dem. Toadvine. Han stannade och såg sig om. Han kommer att skjuta dig. Gamle Sidney? Gamle Sidney. De gick uppför trappan. Vid avsatsen fanns en lång korridor med ett fönster i änden. Det fanns fernissade dörrar längs väggen som satt så tätt bredvid varandra att de kunde varit garderober. Toadvine fortsatte tills han kom till slutet av korridoren. Han lyssnade vid den sista dörren och han tittade på ynglingen. Har du en tändsticka? Ynglingen kände i fickorna och hittade en hoptryckt och fläckig trälåda. Mannen tog den från honom. Det behövs lite fnöske, sade han. Han slet sönder lådan och lade bitarna mot dörren. Han drog eld på en tändsticka och satte eld på bitarna. Han föste den lilla högen med brinnande trä under dörren och kompletterade med ytterligare några tändstickor. Är han där inne? sade ynglingen. Det är det vi ska ta reda på. En mörk spiral av rök steg uppåt, en blå flamma av brinnande fernissa. De satt på huk i korridoren och tittade. Små lågor började rusa iväg uppåt över dörrspeglarna och sedan skyndade de neråt igen. Iakttagarna såg ut som former som grävts upp ur ett träsk. 20

Blodets_meridian_inlaga.indd 20

10-08-10 10.05.50


Knacka på dörren nu, sade Toadvine. Ynglingen reste sig. Toadvine ställde sig upp och väntade. De hörde hur lågorna knäppte inne i rummet. Ynglingen knackade. Du måste knacka högre än så. Han dricker en hel del. Ynglingen knöt näven och dunkade hårt ungefär fem gånger. Fan i helvete, sade en röst. Här kommer han. De väntade. Fan vad varm du var, sade rösten. Sedan drogs dörrvredet runt och dörren öppnades. Han stod i underkläderna. I ena handen höll han en handduk han hade skyddat sig med när han öppnade dörrvredet. När han såg dem vände han sig om och började gå tillbaka in i rummet men Toadvine grep tag i nacken på honom och vräkte ner honom på golvet och höll fast honom i håret och började trycka ut ena ögat med tummen. Mannen grep tag i Toadvines handled och bet. Sparka han i munnen, skrek Toadvine. Sparka han i munnen. Ynglingen klev förbi dem in i rummet och vände sig om och sparkade mannen i ansiktet. Toadvine ryckte tag i håret och slet huvudet bakåt. Sparka han, ropade han. Ja, för fan, sparka han. Han sparkade. Toadvine vred det blodiga huvudet åt sitt håll och tittade på det och lät det falla till golvet och sedan ställde han sig upp och sparkade till mannen själv. Två åskådare stod i korridoren. Dörren brann för fullt och en del av väggen och taket. De gick därifrån och nerför korridoren. Portieren kom uppför trappan två steg åt gången. 21

Blodets_meridian_inlaga.indd 21

10-08-10 10.05.50


Toadvine, ditt jävla as, sade han. Toadvine befann sig fyra trappsteg ovanför honom och när han sparkade honom träffade han mannen i strupen. Portieren satte sig ner i trappan. När ynglingen gick förbi honom klippte han till honom i tinningen och portieren ramlade ihop och började glida ner mot avsatsen. Ynglingen tog ett steg över honom och gick ner till lobbyn och fortsatte bort till ytterdörren och ut. Toadvine sprang längs gatan och viftade förryckt med knytnävarna ovanför huvudet och skrattade. Han såg ut som en stor voodoodocka av lera som fått liv och ynglingen såg ut som ännu en docka. Bakom dem slickade lågorna övre delen av hotellet och moln av mörk rök steg upp mot den varma Texasmorgonen. Han hade lämnat mulan hos en mexikansk familj som inhyste djur i utkanten av stan och när han kom dit såg han helt galen ut och var andfådd. Kvinnan öppnade dörren och tittade på honom. Jag behöver ha min mula, rosslade han fram. Hon tittade på honom lite till, sedan ropade hon mot baksidan av huset. Han gick runt. Det stod hästar tjudrade i en hage och där fanns en flat kärra som stod mot stängslet och några kalkoner satt på kanten och tittade ut. Kvinnan stod i dörren på baksidan. Nito, ropade hon. Venga. Hay un caballero aquí. Venga. Han gick bort till stallet och sadelkammaren och ryckte åt sig sin slitna sadel och sin hoprullade filt och tog med sig dem ut. Han hittade mulan, knöt loss den och satte på den betslet av ogarvat läder och ledde den mot stängslet. Han lutade sig mot djuret med axeln och lade på sadeln och fäste den medan mulan började skygga och föra huvudet längs stängslet. Han ledde den över hagen. Mulan ruskade 22

Blodets_meridian_inlaga.indd 22

10-08-10 10.05.50


på huvudet som om den hade fått något i örat. Han ledde ut den på vägen. När han gick förbi huset kom kvinnan gående mot honom. När hon såg att han satte foten i stigbygeln började hon springa. Han satte sig upp i den trasiga sadeln och tryckte till med hälarna för att mulan skulle börja gå. Hon stannade vid grinden och såg honom rida bort. Han såg sig inte om. När han red tillbaka genom samhället brann hotellet och det stod en grupp män och tittade på det. Några höll tomma spänner i händerna. Ett par av männen satt till häst och betraktade lågorna och domaren var en av männen. När ynglingen red förbi vände sig domaren om och tittade på honom. Han vände på hästen, som om han ville att hästen också skulle se. När ynglingen såg sig om log domaren. Ynglingen beordrade mulan framåt och de fortsatte vidare förbi det gamla stenfortet längs vägen västerut.

23

Blodets_meridian_inlaga.indd 23

10-08-10 10.05.50


9789100112356