Territories issuu by Havremagasinet länskonsthall

TERRITORIES

VÅN IN GS PL AN

S TÄ N G T F Ö R S Ä S O N G E N

PI LAR DE BURGOS ANTTI TENETZ LO U LO U C H E R I N E T

N O G R CO L L E C T I V E K R I S T I N TÅ R N E S KNUTTE WESTER

OSCAR GUERMOUCHE

3 2 1

J E T PA S C UA MINNA RAINIO &

MARK ROBERTS

CAFÉ / SHOP

10 FEBRUARI – 22 APRIL 2018

Arkitekten Erik Josephson är mannen bakom Havremagasinet som stod färdigt 1911-12. Här förvarade krigsmakten havre till militärens hästar fram till 1950. Havremagasinet är en av Bodens största byggnader, en konstruktion i sten och trä med sex våningar på sammanlagt 3600 m2 och 288 träpelare. Sedan 2010 har huset utvecklats till att bli en av Sveriges främsta konsthallar. Här visas utställningar med lokal kulturhistorisk förankring, tillsammans med nordisk och internationell samtidskonst. Havremagasinet permanentades som länskonsthall 2014 och finansieras huvudsakligen av Region Norrbotten och Bodens kommun. Bakom idén och verksamheten står föreningen Havremagasinet Art Management Group.

KONSTHALLSCHEF

Ricky Sandberg

CURATORS & SAMARBETSPARTNERS

Nordnorskt Kunstnersenter, Svolvær Pikene på Broen, Kirkenes Northern Photographic Center, Uleåborg Archangelsk International Cultural Center, Archangelsk Havremagasinet, Boden INTENDENT & KONSTPEDAGOGISK LEDARE

Ingela Ögren Weinmar

KOORDINATOR PUBLIKA AVDELNINGEN MARKNADSFÖRING & PR

Viveka Engholm KONSTPEDAGOG

Eva-Lena Kurkkio TEKNIKER & PROJEKTKOORDINATOR

Stina Engman EKONOMI

Gertrud Backman OMSLAG

Minna Rainio & Mark Roberts De kom i överfulla båtar och tåg

KATALOGTEXT

Cornelius Stiefenhofer ÖVERSÄTTNINGAR & TEXTBEARBETNING

Jan-Erik Lundström GRAFISK FORM

Kasper Lahti

HUVUDMÄN PRAKTIKANT

Ewelina Andrén KATALOGTRYCK

Luleå Grafiska

www.havremagasinet.se MEDFINANSIÄR

H AV R E M A G A S I N E T A R T M A N AG E M E N T G R O U P

TERRITO RIES Territories är en vandringsutställning och ett samarbete mellan 5 olika organisationer i Barentsområdet. Huvudtemat i Territories är migration, uppbrott, förflyttning och förändring. De fem deltagande institutionerna är Nordnorskt Kunstnersenter, Svolvær och Pikene på Broen, Kirkenes, Norge; Northern Photographic Center, Uleåborg, Finland; Archangelsk International Cultural Center, Archangelsk, Ryssland och Havremagasinet länskonsthall, Boden. Havremagasinet har genom sitt uppdrag att vara länskonsthall en del i det nordliga samarbetet mellan länderna inom Barentsområdet. På Havremagasinet har vi som konsthall systematiskt arbetat med frågeställningar där internationella frågor möter det regionala/lokala. Boden som stad, med sin försvarshistoria och dagens utveckling, där flyktingar idag söker sin fristad, är en viktig del av konsthallens verksamhet. I och med vårt samarbete med de fem olika konstinstitutionerna har vi uppmärksammats på att vår historia och vår samtid har många beröringspunkter. Här har krig och beredskap präglat hela regionen genom historien och flyktingströmmar har passerat våra gränser, folk har flyttat eller flytt till den här delen av Europa under tusentals år för att hitta sin överlevnad och trygghet. Migration har alltid varit en del av regionens utveckling.

Utställningen turnerar mellan dessa olika orter, har olika titlar på varje plats och med växlande perspektiv på temat migration. När utställningen nu visas på Havremagasinet är temat Migration ur ett humanistiskt perspektiv. Deltagande konstnä rer på utställningen på Havremagasinet ä r följande:

Kristin Tårnes Jet Pascua FINLAND: Minna Rainio & Mark Roberts Antti Tenetz RYSSLAND: NOGR Collective Nadia Degtyareva och Nick Degtyarev SVERIGE: Knutte Wester Pilar de Burgos NORGE:

Speciellt inbjudna till utställningen på Havremagasinet ä r de svenska konstnä rerna:

Oscar Guermouche Loulou Cherinet.

Dessa fyra svenska konstnärer har skapat nya verk speciellt för utställningen här på Havremagasinet. Varmt välkomna. Ricky Sandberg Konsthallschef

Sienos / Granitsa, NOGR Collective (Nadia Degtyareva & Nick Degtyarev) när den visades på utställningen MIGratsiya – A Moment of Mind i Arkhangelsk i oktober 2017 Foto: Elena Nasekina

M I G R AT I O N FROM A NORTHERN PERSPEKTIVE

på Havremagasinet är en del av ett större projekt — Migration from a Northern Perspective — med utställningar och konstnärsresidens i nordvästra Ryssland, Nord-Norge, norra Finland och Norrbotten. Alltsedan projektstarten hösten 2015 har de deltagande institutionerna sökt skapa en mer nyanserad bild av migration i norra Europa, skärskådat detta fenomen från olika perspektiv, och försökt fånga komplexiteten i denna så ofta brukade term. Migration är, trots allt, (från latinets migrare – att vandra) i kärnan av allt liv; instinkten att sprida sig och erövra nya rum för att öka överlevnadsmöjligheterna är grundläggande för alla arter. Ett mer nutida bruk av termen ser migration som ett allt centralare inslag i en globaliserad värld — där ekonomiska och ekologiska faktorer mobiliserar redan idag väldiga människomassor — mellan Asien, Afrika, Amerika och Europa, likväl som inom länder överallt i världen. Det här är globaliseringens rumsliga dimension; från TERRITO RI ES

byn till staden, från staden till metropolerna, därifrån till hela världen. Utanför dessa centra, särskilt här i Europas norra regioner, möter dessa processer det nordliga rummets specifika regionala egenskaper och dynamik. Men denna breda innebörd av begreppet migration reduceras eller förändras gång på gång, exempelvis av populistiska partier eller media som framställer migration som ett hot mot europeiska samhällen. Det som vi nu observerar är dock en process som, för närvarande, tycks oundviklig och som orsakats av generationer av europeisk dominans. Det vi kan göra är likväl att proaktivt påverka denna process, att stödja och omfamna de nyanlända och bjuda in dem till att uppleva det samhälle och de värden som skapats genom århundraden, för att vårda och bibehålla det som vi byggt upp. Europas nordligaste region har sin egen uppsättning av karaktärsdrag grundade i erfarenheter och styrkor erhållna från just de utmaningar tillvaron här erbjuder.

Projektet Migration from a Northern Perspective drivs gemensamt av Arkhangelsk Cultural Center, Havremagasinet Länkonsthall i Boden, Nordnorsk Kunstnersenter i Svolvær, Nordliga Fotocentret i Uleåborg, and Pikene på Broen i Kirkenes. Vi upplevde det som angeläget att ha en gemensam plattform för att dela olika perspektiv och föreställningar kring detta breda tema. Därför har vi inkluderat olika slags kulturella inslag och konstnärliga verksamheter, allt samlat runt en utställning som projektets kärna. Denna utställning, som en ryggrad för olika aktiviteter utifrån temat Migration i ett nordligt perspektiv, var tänkt att migrera snarare än att resa. En vandringsutställning sätts vanligen samman, packas i lådor och skickas runt. Vi menade dock att det var viktigt att ha individuellt curaterade utställningar i var och en av de deltagande institutionernas utställningsarenor, mot bakgrund av både praktiska skillnader som t.ex. olika stora utställningsrum och allmänt olika utgångspunkter för ett tema som komplext som ett nordligt (nordeuropeiskt) perspektiv på migration. Än väsentligare var att vi

ville betona den förändringens ambivalens som uppstår i migrationsprocessen — den adaptationsprocess som omdanar både det migrerande subjektet och de subjekt det möter i sin nya omgivning. I projektet eftersträvades inte bara en förvandling av varje lokal utställningsplats och därmed dess kognitiva kapacitet i relation till sina besökare, utan även en fortlöpande förvandling av själva utställningen allteftersom den färdades. I slutet av 2016, medan den akuta flyktingkrisen ännu pågick och påverkade Barentsregionen djupt, var Svolvær värd för den första utställningen, Det Som Vokser Og Det Som Stenger, med konstnärer valda av de fem projektinstitutionerna.

Knutte Westers verk Hä r ä r g ränsen och En hemlig plats från utställningen Det Som Vokser Og Det Som Stenger nä r den visades i Svolvaer november 2016

Anna Kukielkas var speciellt inbjuden att delta med sin keramiska skulptur i utställningen när den visades i Svolvaer

Nordnorsk Kunstnersenter (NNKS) i Lofoten har sina lokaler vid det centrala torget i Svolvær, Lofotenarkipelagens största stad. Det inkluderar ett utställningsrum, en black box, och en bok- och presentshop som bland annat försäljer konstböcker av medlemmarna i Nord-Norske Bildende Kunstnere och Norske Kunsthåndverkere Nord-Norge, de två konstnärsorganisationer som grundade NNKS. Till utställningen här granskade och valde curatorerna Svein Ingvoll Pedersen och Henrik Somdal ur de föreslagna konstnärernas produktion. I Svolvær deltog Kristin Tårnes, Jet Pascua, NOGR Collective Nick Degtyarev and Nadia Degtyareva, Anna Kukielka, Antti Tenetz and Knutte Wester med ett eller flera arbeten, med fokus på att skildra olika perspektiv på migration. Ett exempel i Svolvær var Anna Kukielkas keramiska skulptur vilken liknade ben av renar.

Jet Pascuas An homage to an ancestor I never met och i bakgrunden Pilar De Burgos verk Nature Morte i utställningen Life on The Move i Uleåborg Mars 2017

Fotografen Heikki Willamo var speciellt inbjuden till utställningen när den visades i Uleåborg

Våren 2017 följde Life on The Move i Nordliga Fotocentrets lokaler, vars utställningsrum är cellerna i ett före detta fängelse. Utställningen i Uleåborg avsåg att gestalta migration i ett nordligt perspektiv som en komplex företeelse. Kuratorerna Alla Räisänen och Julia Heikkinen valde en serie mer återhållsamma arbeten, och adderade författaren och naturfotografen Heikki Willamo. Hans bidrag var en serie till synes utfrätta fotografiska arbeten av icke inhemska växter som etablerat sig i

Finland. Dessa svartvita bilder, fotograferade i nordfinska skogar, ser på håll ut som abstrakta etsningar. Adderade till utställningen i Uleåborg var också nya arbeten av konstnärsduon Minna Rainio & Mark Roberts och Pilar de Burgos. Dessutom ett annat urval arbeten av NOGR Collective och Jet Pascua. En serie vetenskapliga föreläsningar, uppläsning och konstnärssamtal ackompanjerade utställningen och fördjupade den tematiska diskursen i Uleåborg.

Utställningen MIGratsiya – A Moment of Mind på Arkhangelsk Cultural Center hösten 2017 adapterade återigen uppsättningen konstnärer och arbeten för att möta de lokala perspektiven. Eftersom samtidskonst i Arkhangelsk oftast innebär klassiskt akademiskt måleri av nu levande konstnärer, fick denna utställning en hel del uppmärksamhet, även om det var vanskligt att förmedla det mestadels multimediabaserade innehållet i utställningen till lokala medier och press. Detta försvårades också av att migration, både invandring och utvandring, är ett begrepp med så gott som uteslutande negativa konnotationer i Ryssland, något vilket å ena sidan grundar sig i den omfattande legala och illegala invandringen från de före detta Sovjetrepublikerna i söder; varifrån miljontals gästarbetare kommer till den ryska arbetsmarknaden — ofta mer eller mindre internerade under slavliknande förhållanden — och dumpar löner. Å andra sidan finns intelligentsians flykt från Ryssland, en förändringsprocess som dramatiskt påverkat samhället i mer än hundra år. Både immigration och emigration, i deras direkta inflytande över det ryska samhället, föreslår en explicit länk mellan migration och kamp, vilket i sin tur misstänkliggör migranten då denna strävan och detta lidande föreställs efterlysa någon sorts belöning. Ändå så kom flera hundra människor, de flesta i tjugoårsåldern, till både utställningsinvigning och till ett performance av Elina Waage Michalsen kvällen därefter. I Arkhangelsk, med dess monolitiska kulturella infrastruktur och stora institutioner, lockar samtidsutställningar en yngre publik som inte annars är särskilt engagerad i stadens kulturliv. En särskild nyfikenhet och öppenhet karakteriserar denna generation

som inte alls omhändertas av kommunens eller regeringens kulturverksamhet. Utställningen MIGratsiya – A Moment of Mind, kuraterad av Yulia Medvedeva och Cornelius Stiefenhofer innehöll arbeten av Pilar de Burgos, NOGR Collective (Nadia Degtyareva och Nick Degtyarev) Angelica Ruffier-Holmqvist, Kristin Tårnes, Antti Tenetz och Knutte Wester. Under utställningsperioden genomfördes också ett tre-dagars seminarium, där värdskapet delades med projektet Transfer North, som inviterade konstnärer och kuratorer från Ryssland och Skandinavien för att diskutera utställningstematiken och samtala om sin praktik. Detta omfattade bland annat konstnärerna Kåre Grundvåg, Olga Jitlina, Roman Osminkin, Angela Razmanova och Anastasia Vepreva. Olja Jitlina, för att ta ett exempel, presenterade sina konstnärliga projekt som handlar om legala och illegala migranter från Central-Asien. Projektaktiviteter i Arkhangelsk omfattade också konstnärsresidens där fyra konstnärer vistades i ryska konstnärsförbundets ateljéer: NOGR Collective från Moskva (Nadia Degtyareva och Nick Degtyarev) liksom Pilar de Burgos och Angelica Ruffier-Holmqvist från Luleå. Varje konstnär vistades upp till tre veckor och arbetade på verk för nästa utställning, dvs Havremagasinet. Dessutom har Pikene på Broen haft Knutte Wester som residenskonstnär i Kirkenes och Murmansk och de har planer på att genomföra ett fortsättningsprojekt med Knutte nästa år. Även Havremagasinet har varit värd för Knutte Wester, där han etablerade en tillfällig studio i en flyktingförläggning i Boden, och åstadkom arbeten som återbrukas i denna utställning.

Som en del av både utställningarna och residensprogrammen, så har projektet möjligg jort ömsesidiga besök hos projektpartners, med både seminarier och möten gärna i anslutning till utställningsinvigningarna, något som alstrat en större förståelse både för våra institutioner och för regionen, för dess människor och dess förtjänster hos alla projektdeltagarna. Det var en mycket positiv erfarenhet att möta institutionernas representanter och konstnärerna i deras olika arbetsmiljöer. Än viktigare var att dessa möten öppnade upp till en mängd ytterligare nätverk och förbindelser i regionen, till nya interregionala kulturella samarbeten och konstnärliga initiativ. Det var fängslande att följa utställningens förvandlingar — från dess början i den intima och grottliknande arkitekturen i utställningsrummet i Svolvær som frambringade en ytterst känslosam debatt mellan konstnärliga ståndpunkter och besökaren, där kuratorerna lyfte fram ett regionalt och lokalt sammanhang för migration genom ett noggrant balanserat urval av konstverk – till utställningen vid Nordliga fotocentret i Uleåborg där cellerna från det före detta fängelset fungerade som små individuella rum för konstverken och för olika konstnärliga ställningstaganden, genom att ge varje konstnär ett intimt utrymme samtidigt som de separerades från

varandra. I Arkhangelsk var å andra sidan, liksom i Svolvær, alla verken presenterade i ett enskilt rum. I Konstnärsförbundets ljusa och spatiösa utställningshall, där små divisioner byggdes för videoverken för att bibehålla ett avstånd mellan varje verk, men ändå ge besökarna möjlighet att upptäcka förbindelser mellan olika verk och konstnärliga ståndpunkter. Utställningen TE RRITO RI ES här på Havremagasinet visar arbeten av projektets huvudkonstnärer – Pilar de Burgos, Jet Pascua, NOGR Collective (Nadia Degtyareva och Nick Degtyarev), Anti Tenetz, Kristin Tårnes och Knutte Wester. Dessutom deltar på Havremagasinet Minna Rainio & Mark Roberts med ett nytt arbete och de svenska konstnärerna Loulou Cherinet och Oscar Guermouche. Alla de fyra svenska konstnärerna producerar nya arbeten i anslutning till projekttemat migration ur ett nordligt perspektiv. Havremagasinet, med dess öppna och ljusa utställningsrum erbjuder tillräckligt med utrymme för att ge alla konstnärer ett självständigt rum för sina arbeten och för att samtidigt tillgodose att erfarenheter, intryck, förvandlingar, till och med komponenter från de tidigare utställningarna i projektet ackumuleras, allt vilket gör detta till den perfekta finalen på detta ljusa och givande projekt.

Under utställningen i Arkhangelsk oktober 2017 genomfö rdes t re daga rs semina rium med konstnä rer och ku rato rer från Ryssland och Skandinavien

Foto: Elena Nasekina Co rnelius Stiefenhofer

PI L A R D E BU RGOS L A V E R DA D E R A E S E N C I A … NO PERMITE LIMITES D E T S A N N A I N N E RS TA VÄ S E N … T I L L ÅT E R I N GA G R Ä N S E R

Installation Textil Vax Betong Ljud

Under sin mångtusenåriga existens har alla levande varelser på denna planet sökt röra sig längs nya vägar, förflyttat sig från en plats till en annan. Denna aktivitet har varit en nödvändighet för livet i denna värld att fortsätta på sin kurs, den är en del av det varje levande varelse behöver för sin överlevnad. Såväl de fysiska som de mentala gränser som vi konstruerar för vår egen ras och för de som omger oss, har alltid överskridits av naturens utveckling, vilken fortsätter i sin egen riktning utan att importera dessa begränsningar. Naturen lyssnar bara till en enkel regel: att fortsätta längs den väg som är dess egen verkliga existens. I detta konstverk återges rötter som synonyma med våra vener, där det i stället för sav rinner livskraftigt blod. De hänvisar till vårt ursprung, våra förfäder, vår historia och vårt nu, då de följer stigarna, korsar murar och förstör barriärer, för att kunna fortsätta sin tillvaro och nå fram till sin egen rättmätiga frigörelse.

Inuti oss löper våra vener, beskyddade av vår hud. Här är de dock blottade, utan skydd, men med målet att fortsätta att växa; genomkorsa platser, överskrida murar, lämna spår från sin existens. Fjärran hörs ljud av röster vilka uppmanar oss till att komma närmare för att höra och förstå deras historier, och för att, samtidigt, kunna förstå vår egen.

ANT TI TEN ETZ B I F LO D

Video

Tributary (Biflod) bygger på film och vetenskapliga data från älvarna Tana, Torne, Lutto, Oulujoki och Neiden, vilka utgör delar av större älvsystem i norra Finland. Efter den senaste istiden, i över mer än 2000 generationer, har fiskpopulationerna i dessa älvar utvecklats, och subtilt adapterats till varje enskild älvs unika ekosystem. Detta har dock inte hindrat arter som lax och öring att utveckla

* Fiskart som lever i saltvatten men fortplantar sig i sötvatten

anadroma* livscykler: de börjar sina liv som sötvattenfiskar i älvarna, spenderar sina vuxna liv i havets saltvatten, innan de återvänder till älvarna för att fortplanta sig. Eftersom gränsälvar sällan utsätts för industrialisering eller uppdämning finns det få, om några, hinder för fiskarnas migrationer. Biflod Stillbild från video

LOU LOU CH ERIN ET TO U C H S TO N E

Videomu ral

Föreställ dig att du dött och kommit till helvetet. Det visar sig att helvetet är delat och du går runt ibland all världens national iserade helvetesportar som vore du på nöjespark och valde bland åkattraktioner. Vilket helvete väljer du? Låt oss säga att du går fram till Sveriges helvete och frågar vakten, “Vad händer här inne?” “Först får du sitta i väntrummet. Det finns elektriska stolar därinne. Sedan ropar dom upp ditt namn och då får du ett privat rum med spikbädd.” “Som man ska sova på?” “Ja du får ligga där… det kommer en djävul också och piskar dig i en evighet.” Du blir nyfiken på en jättelik entré med AMERICAN HELL skrivet i blinkade bokstäver. Hur gör dom helveten i USA? Det kan vara något alldeles extra. Du går dit och frågar. “Först spänner vi fast dig på en elektrisk stol och skickar stötar genom din kropp. Sedan lägger vi dig på en bädd av spikar och låter en av våra djävlar prygla dig i evighet.” Vilken vakt du än frågar är det samma sak; elektiska stolar, spiksängar och evig aga.

Du har nästan gett upp hoppet när du får se en lång ringlande kö till ett helvete lite längre bort. Du går fram till kön och frågar, “Vilket helvete är detta?” “Etiopiens”, svarar någon. Märkligt, tänker du, hur kommer det sig att just detta helvete är så populärt? Du ställer dig i kön och någon timme senare är du framme vid vakten och frågar, “Hur gör ni här inne?” “Vi har ett särskilt rum med elektriska stolar som du måste sitta i först. Och sedan tar vi med dig till en spiksäng där du får pisk i all evighet.” “Men varför vill alla in här? Det är ju samma som alla andra helveten?” “Ja… vi gör så gott vi kan. Fast vi har haft lite problem med elen. Våra elektriska stolar skickar inga stötar. Och han som jobbade här innan mig snodde alla spikar ur sängarna och öppnade ett eget helvete bakom vårt.” förklarar vakten. Och fortsätter, “Sen är det ju så att våra djävlar är statligt anställda. Dem kommer och pryglar dig då och då, men dom tar långa raster, går hem tidigt och har regelbundna personalmöten som tar mycket tid ifrån dom dagliga arbetsuppgifterna.”

M IN NA R AIN IO & MA RK RO BERTS D E KO M I ÖV E R FU L L A BÅTA R O C H TÅG

Flyktinga r från Finland och Ira k kämpa r sig över geog rafiska och tillfälliga g ränser under en resa mot sä kerhet

Video

De kom i överfulla båtar och tåg är en kortfilm som kombinerar berättelser om finska flyktingar vid andra världskrigets slut med irakiska flyktingars resor till Finland idag. Under 2015 korsade 30 000 flyktingar, varav merparten från Irak, gränsen från Haparanda, Sverige till Torneå, Finland. Men för mindre än hundra år sedan, gick strömmen av flyktingar åt motsatt håll då 56 000 finnar flydde till Sverige över samma gräns under hösten 1944. Finnarna reste till Sverige på båtar och tåg, liksom per fot, efter att ha gått i dagar och många hundra kilometer genom norra Finlands vildmark.

Genom att kombinera dessa historier, placerar De kom i överfulla båtar och tåg den samtida flyktingsituationen i ett historiskt sammanhang, och ger samtidigt en annan bild av den finska historien, där norra Finland ses som både en plats som människor har flytt från och sökt skydd i. Filmen blandar det förflutna och nuet genom att visa flyktingar från Irak som återskapar scener då finnar lämnar Finland. Filmens historier utgår ifrån arkiverade brev, dagböcker och intervjuer med finnar som flydde till Sverige som flyktingar 1944. De berättar om den svåra resan, om kulturella skillnader, om känslor när de

lämnar sina hem och sitt hemland, och om den trygghet de känner när de anländer till en fredlig värdnation — berättelser som uppenbarligen igenkänns hos dagens flyktingars erfarenheter. Genom att skapa en dialog mellan det förflutna och nuet, för filmen en kamp mot vår tids historiska amnesi, och påminner oss om det inte är länge sedan som finnar och européer själva var flyktingar och migranter. Filmen betonar gästfrihetens värde och vårt ansvar att skydda och välkomna andra genom att uppmärksamma vår gemensamma sårbarhet i svåra tider.

J ET PASCUA WAT E R A LWAYS S E E KS T H E L I N E O F L E A S T R E S I S TA N C E VAT T E N E T FÖ L J E R A L LT I D M I N S TA M OT S TÅ N D E T S L AG

Måleri Assamblage Blandtekni k

Vatten är en uråldrig och motsägelsefull symbol som representerar både fara och hopp, undergång och räddning. Ett centralt tema i Jet Pascuas Water Always Seeks the Line of Least Resistance (Vattenet följer alltid minsta motståndets lag) är oceanen som en splittrande — men också förenande — kraft. Verket består av en serie av varandra oberoende assemblage*, skapade genom att måleri, teckningar och funna material. Genom verkens samspel mellan en brutal materialitet och fragment av närmaste fotorealistiska teckningar, uppstår ett söndrat uttryck, föreställningar om uppbrott och till synes till hälften undertryckta hågkomster.

FlatLand

* Konstverk som är hopfogat av olika föremål, ett slags tredimentionellt collage

The Will

An Homage To An Ancestor I Never Met

NOGR Collective Sienos / Granitsa Stillbild frĂĽn video

N OG R CO LLECTIVE NA DIA D EGT YA REVA & N ICK D EGT YA REV S I E N O S / G R A N I T S A

Installation Trä 4 kanal video

I ett samtida sammanhang med ökande geopolitiska konflikter och, som en konsekvens, den aggressiva inhemska ideologiska politik som de ryska myndigheterna för, ägnad att instrumentalisera och sakralisera (sekularisera) historien, och som nästan helt har utplånat de öppna offentliga rum där historien och de delar som exkluderats från de officiella berättelserna kan debatteras. Likriktningen av omdömen om historien och detta rigorösa monopol på det förflutna har orsakat ett absolut trauma, har förstärkt revanschistiska stämningar i samhället, och har resulterat i att utrikespolitiska konflikter legitimeras inhemskt. I ett försök att skapa ett alternativt rum refererar vi till gränsen som ett begrepp, föreställd inte bara som en plats där politiska och ideologiska intressen kolliderar, men också som det kaotiska mötet mellan historien, det individuella minnet och platsen själv.

För detta verk har vi valt det Kuriska näsets sanddyner, på gränsen mellan Litauen och Ryssland. Strukturellt är dessa sanddyner ett dynamiskt system, rörligt och ständigt föränderligt på grund av särskild fysisk påverkan. Det finns specialdesignade däck uppe på dynerna, och dessa är det enda sättet som en tillåts röra sig där. Det handlar om att minimera dynernas migration. Dessa passager fastnar i medvetandet. Och trots att dynerna förändras hela tiden, tidvis minskar i storlek, tidvis ökar, så förflyttas också dessa konstruktioner, och spåren efter dessa rörelser döljs eller avslöjas. Den oförutsägbara skärningspunkten mellan faktiska nationella gränser, ideologiska konflikter, migrerande fysiska strukturer och olika sätt att interagera med dessa skapar ett symboliskt rum för analys och för en mer mångfasetterad uppfattning om historien.

KRISTIN TÅ RN ES T H E I N VA D I N G , I N VA S I V E PA LM D E N I N VA N D R A N D E , I N VA D E R A N D E PA LM E N

Video

Heracleum Tromsoensis — i folkmun känd som Tromsöpalmen — är en kontroversiell men likväl botaniskt och kulturell signifikant växt. Antagligen hemma hörande i Mellanöstern, introducerades den till norra Norge av en brittisk botanist på 1830-talet, och blev populär som en fashionabel prydnadsväxt. Den växer snabbt till en höjd av flera meter och dess sav har fototoxiska egenskaper som kan orsaka brännskador på mänsklig hud. Även om den klassificerats som ett ogräs har den ändå blivit en regional identitetsmarkör, och ett inofficiellt emblem för Tromsö.

Tromsöpalmen Stillbild från video

KNUT TE WESTER FÖ R LO R A D E AVGJ U T N I N GA R AV E N VÄ N TA N PÅ FÖ R F LY T T N I N G (V I S K A D E B Ö N E R FÖ R LO R A D E I D I M M A )

Installation Diabilder Polyester Ljud

Foto: Knutte Wester

För 15 år sedan flyttade jag min ateljé till en nyöppnad flyktingförläggning. Under ett år gjorde jag olika konstprojekt tillsammans med de som bodde där. Det jag har kvar från det året är några diabilder, minnen och berättelser. Året på flyktingförläggningen tog mig till andra platser; barnhem, härbärgen och gömställen. I mars 2017 flyttade jag tillfälligt min ateljé till en flyktingförläggning i Boden. Jag flyttade in med mina verktyg och gipssäckar i ett fönsterlöst rum i källaren och på dörren klistrade jag upp en liten text: “Tillfälligt rum för skulptur. Under en tid kommer konstnären Knutte Wester att ha en tillfällig ateljé här. Han kommer att jobba med avgjutningar i gips tillsammans med alla som vill vara med. Han skall samla material till en utställning.”

Jag visste inte vad det var jag skulle samla eller vad jag ville uppnå. Men där fanns något i att återvända till en flyktingförläggning igen, femton år senare. Jag förklarade för väktarna vad jag ville göra och flyttade in. I matsalen första dagen klingade jag i

mitt plastglas och ställde mig på stolen och med lite darrande röst försökte förklara att jag öppnat en slags ateljé bredvid och att alla var välkomna. Först kom några få besökare, trevande, och sedan fullt med folk. När kaoset börjat och arbetet med avgjutningarna satt igång fanns det inte tid att fundera på syftet; det gemensamma arbetet med avgjutningarna blev ett syfte i sig. Och kanske ibland en fristad. Där på stolen i matsalen kände jag mig som en utomjording, ungefär som i matsalen i skolan, men i det fönsterlösa rummet vi kallat ateljén bildas en egen liten värld som har sin egen logik där vårt arbete passar in. Jag återvänder gång på gång. Människor försvinner och tillkommer. Det blir så att när någon ny kliver in behöver jag inte förklara något längre, de andra förklarar; väktarna, föräldrarna och barnen. Hur de beskriver vårt gemensamma projekt vet jag inte, men det fungerar. Alla får göra en avgjutning av sin hand som man får ta med sig. Alla andra avgjutningar stannar i ateljén. Ahmed, Mhedis lillebror, som jämt är i ateljén och blandar, sågar, häller ut, borrar, bankar och förstör blir tillslut min allra bästa ambassadör. Han verkar beskriva vårt projekt och processen med en självklarhet som når fram. Ibland på ett språk jag inte förstår, ibland på en trevande svenska som mer och mer klingar av norrbottniska.

Dagar och kvällar gjuter vi av ansikten, händer, axlar och fötter. Efter ett tag börjar jag göra en slags dagboksanteckningar och skriva ner anekdoter och dialoger. Jag börjar fotografera diabilder igen. Ibland tar jag med mig en eller två gipsavgjutningar hem och arbetar med dem ett par veckor för att sedan komma tillbaka och visa dem för de som var med och gjorde dem. I slutet av maj i år reste jag till New York för att återvända till det härbärge där jag 2015 hade en tillfällig ateljé. Jag hade med mig ett par avgjutna fötter till Tostasy, som jag lovat. Men hon var inte kvar. Ingen av de familjer jag då lärde känna bodde kvar. De har flyttat, flytt eller förflyttats, men ingen vet vart. Inget är kvar.

En dag är det en flicka som heter Maryam som vill gjuta av sitt ansikte. Hon frågar hur lång tid det kommer ta, hon ska åka snart säger hon. När vi är klara så kommer hennes mamma in. Moderns ansikte är alldeles kallt, eller nej, inte kallt, det är låst, avskärmat. Jag inser att det inte är till affären de skall åka, utan bort, för alltid. Nu. Flickan säger hej då, kramar några av de andra barnen och går. Hon gör det med en sådan lätthet att själva avsaknaden av reaktion för uppbrottet berör oss mer än tårar skulle ha gjort. En annan mamma tittar på mig och våra ögon möts. Så tittar hon på ryggen på flickan som går, och på sin son på golvet som obekymrat återgått till att blanda gips igen.

När jag en månad senare återvänder till Sverige och min tillfälliga ateljé i Boden, så visar det sig att flyktingboendet lagts ner och tömts. Alla de hundratals människor som bodde i det stora huset har fått flytta. Mhedi, som var så glad att han fått börja i fotbollslaget. Jag kommer att tänka på den där avgjutningen vi gjorde av Maryam just innan hon åkte. Plötslig känns det som att alla avgjutningar nere i ateljén liksom har den laddningen; de är det som blev kvar efter uppbrottet. Tänker jag alltså. Tror jag. Min nyckel passar fortfarande i ateljé dörren, men… ateljén är tom. En gång bröt jag armen, fast det gjorde inte ont. Läkaren förklarade att det var chocken som stängt av signalen om smärtan. Rummet är tomt. Hundratals timmars arbete är borta. Lång senare så börjar det göra lite ont. Men jag kan ändå inte riktigt förmå mig att bli ledsen. Min tömda ateljé är bara som en svag skugga av uppbrottet hos alla de människor som en gång bodde på flyktingförläggningen vars uppryckta rötter just trevande börjat finna jord här. Jag biter ihop, börjar redigera mina anteckningar och framkallar diabilderna. I min permanenta ateljé finns några kopior och några negativa formar. Ur dem kan flera av de förlorade avgjutningarna återskapas. Men istället har jag börjat försöka gjuta av hålrummen som de försvunna avgjutningarna lämnat efter sig.

När jag skriver detta är jag tillfälligt på en plats där jag inte kan göra mig förstådd. Jag försöker forma ord på persiska och redigera mina anteckningar från tiden när rollerna var ombytta. Genom smogen, genom förflyttningens efterlämnade dimma, hörs en bön. Knutte Wester Teheran, 10:e december 2017

OSCA R GU ERMOUCH E R E M A I N S O F W H AT I S TO CO M E ( A H O M E)

Installation

Ljus som sipprar in ser inte ut som annat ljus. Det är en vacker dag, därute ligger världen öppen, ”det är en solig morgon i norra Bohuslän”. Det utsipprande ljuset, däremot, det är någonting helt annat. Framförallt om det sipprar ut i ett rum. Och om ljuset som här, i Oscar Guermouches installation, kommer från bakom bokhyllan, då är det en förrädare och angivare som tagit ljusets grymma gestalt. Det ,“sipprar fram” som en sanning man vill hålla tillbaka. Det är hemskt. Där bakom hörs någon hyscha. På barn. Det i sig är ett verk, komplett, ljuset och ljudet. Mer behövs inte för att få till en värld, en situation, kanske en generell atmosfär, någons livsluft. Hotet, skräcken; gå under jorden, vilja gömma sig, dra sig undan beredd på attack, ensamheten och – är det paranoia eller klarsynthet? Jag ringer mina bröder står i bokhyllan, men det gör Tre små grisar också. Och Anne Franks dagbok. Guermouche jobbar så, med små suggestiva perceptioner. Man kanske pratar mer om att han är metodisk, att allt är välkomponerat och genomtänkt; att han citerar och ställer samman, blandar biografi med historia med fiktion, tematiserar manlighet och hotbilder, identitet och svenskhet och ensamma hjältar. Han behärskar rummet. I sitt görande drar han sig tillbaka: han låter andra göra objekten åt honom och han lägger möda på att nästan fotorealistiskt måla av texter, teckna av pratbubblor – som konstnär gör han allt för att inte synas! Konceptet kommer först och utförandet av det ska inte lägga något till saken. Men även i hans konst sipprar det fram en sensibilitet, sensationer på låg nivå, svaga flämtningar som först träffar kroppen, inte medvetandet. Det är

fruktansvärt, det också: små, små sensationer av den fullständiga sårbarheten. Även i bilden av Rambo, John Rambo, ja överallt... Platserna också. Oavsett om det är ett fotografi av ett duschrum, en faktisk byggnad eller som här, ett inrett rum, en scenografi, är det platser som förhåller sig till och faktiskt är skapade i relation till ett kommande övergrepp. Eller ett kommande anfall, som Boden. Till sin form är det en beredskapens konst, men till sitt innehåll är det den ofrånkomliga utsatthetens konst. Den heter Oscar Guermouche. La rs-Eri k Hjertst röm Lappalainen

TERRITO RIES Territories is a travelling exhibition

and a collaboration between five different organizations in the Barents region. The central theme in Territories is migration, departures, movement and change. The five participating institutions are North-Norwegian Artist Centre, Svolvær and Pikene på Broen, Kirkenes, Norway; The Northern Photography Centre, Oulu, Finland; Archangelsk International Cultural Centre, Archangelsk, Russia and Havremagasinet, Boden, Sweden. Through its mission as a regional art gallery, Havremagasinet is a link in collaborations between the Barents region countries. As an exhibition venue of contemporary art, Havremagasinet has systematically focused on themes where international concerns meet regional/local ones. Boden as a city, with its military history and contemporary developments where refugees seek asylum, is a central part of our activities. Through our collaboration with the other institutions in this project, we have come to recognize that our present and our history have many things in common. War and states of alert have characterized the region through its history and waves of migrants have passed our borders: people have moved or escaped to this part of Europe in search of safety or survival. Migration has always been a part of the development of the region.

The exhibition tours between the five venues, with different titles in each venue, and with changing perspectives upon the theme of migration. With the presentation at Havremagasinet, the theme is Migration from a humanist perspective. The following artists participate at Havremagasinet:

Kristin Tårnes Jet Pascua FINLAND: Minna Rainio & Mark Roberts Antti Tenetz RUSSIA: NOGR Collective Nadia Degtyareva and Nick Degtyarev SWEDEN: Knutte Wester Pilar de Burgos NORWAY:

Especially invited to the exhibition at Havremagasinet are the Swedish artists:

Oscar Guermouche Loulou Cherinet

The four Swedish artists have all produced new works for the exhibition here.

Welcome Ricky Sandberg Konsthallschef

M I G R AT I O N F R O M A NORTHERN PERSPEKTIVE at Havremagasinet is part of a bigger exhibition and artist-in-residency project - Migration from a Northern Perspective - in Northwest Russia, Northern Norway, Finnish Lapland and Norrbotten. From its beginnings in autumn 2015, the participating institutions aimed at creating a bigger picture of migration in the European North, looking at it from different angles and trying to grasp the complexity conveyed by this frequently applied term. After all, migration (from Latin migrare – to wander) is at the core of all life; the instinct to spread out and conquer new space in order to raise chances for survival is crucial for any species. In a more recent application of the term migration, it is seen as an increasingly central element of the globalized world – economic and ecological factors mobilize already today immense masses of people – between Asia, Africa, the Americas as well as Europe just as much as within countries everywhere. This is the spatial dimension in the globalization process; from the village into the city, from the city to the metropolises, from there into the whole world. Outside the centres, particularly in the northern regions of Europe, these processes encounter the regional specifics and dynamics of the North. Overall, the broad meaning of the term migration though is frequently reduced or even altered, often positioned as a threat for European societies by populist parties and media. Yet what we observe is a process that, for now, seems inevitable and caused by generations of European dominance. What we can do, though, is proactively influence this process, support and embrace newcomers and invite them to experience the society and values that has been created over centuries, in order to appreciate and maintain together what we have achieved over time. The European North possesses its own set of particularities comprising experiences and strengths gained through the challenges of life here. TE RRITO RI ES

33 33

The project Migration from a Northern Perspective involves five partners: Arkhangelsk Cultural Center, Havremagasinet in Boden, Northern Photographic Centre in Oulu, North Norwegian Artist Centre (NNKS) in Svolvær, and Pikene på Broen in Kirkenes. We found it very important to have a common platform to share different perspectives and thoughts on this broad theme. Therefore, we have included various formats of cultural production and artistic activity, all entwined around an exhibition core. This exhibition, like a backbone for the variety of activities within the theme of Migration from a Northern Perspective, would migrate rather than travel: a traveling exhibition is usually put together, put into boxes and shipped around. We found it important to have individually curated exhibitions in each of the participating members’ venues, asserting mere practicalities like different sizes of the exhibition spaces as much as different points of departure for a topic as complex as a Northern (European) perspective on migration. Even more important, we wished to point out the ambivalence of change taking place in any migration process – an adaptation process altering both the subject in transition as well as the subjects it encounters in its new environment. The project members thus aimed for an alteration not only of the local exhibition venues and therefore the cognitive impact it would have on its visitors, but just as much on transforming the exhibition as it went along. In late 2016, when the refugee crisis was rampant and affected the Barents region profoundly, Svolvær hosted the first exhibition That Which Grows and That Which Bars with artists selected by the five project institutions. On the Lofoten islands, the North Norwegian Artist Centre runs a small gallery space on the central square of the largest town of the archipelago. It features a small black box, a small exhibition space and a little bookshop catering mostly artist books

of its members, the Northern Norwegian Association of Arts and Crafts (NKNN) and the Association of North Norwegian Visual Artists (NNBK). For the exhibition, curators Svein Ingvoll Pedersen and Henrik Somdal dove into the œuvre of the artists proposed by the project members. In Svolvær, Anna Kukielka, NOGR Collective (Nick Degtyarev and Nadia Degtyareva), Jet Pascua, Antti Tenetz, Kristin Tårnes, and Knutte Wester were exhibited with one or several works, depicting various aspects of migration. Anna Kukielka presented a ceramic sculpture resembling reindeer bones. This exhibition was then followed by Life on The Move in Oulu in spring 2017, adding Pilar de Burgos, Rainio & Roberts and Heikki Willamo to the exhibition and including different works by NOGR Collective and Jet Pascua. A series of scientific lectures, readings and artist talks during the exhibition period deepened the discourse in Oulu. The exhibition MIGratsiya – A Moment of Mind in Arkhangelsk in autumn 2017 in Arkhangelsk adapted the set of artists and exhibited works once again to meet with local perspectives. The exhibition in Arkhangelsk was accompanied by artist-in-residency stays of four artists in the guest studios of the Russian Union of Artists, NOGR Collective from Moscow (Nadia Degtyareva and Nick Degtyarev) as well as Pilar de Burgos and Angelica Ruffier-Holmqvist from Luleå. Each of the artists stayed for up to three weeks in order to work on material for the exhibition at Havremagasinet. Pikene på Broen hosted Knutte Wester for an artist in residency stay in Kirkenes and Murmansk and plans to continue working on a project with Knutte next year. Havremagasinet hosted Knutte Wester as well, in a temporarily established studio in a refugee camp in Boden. As part of the exhibitions and residency stay, the project allowed mutual visits of the

partners including seminars and meetings, often connected to the exhibition openings, which in turn created a greater understanding not only of the institutions, but of the region, its people and strengths, for all the participating members. It was a very good experience to encounter the representatives of institutions as well as the artists and their work in different working environments. Even more important, the encounters enabled by this project led to a multitude of other interconnections within the region, to new interregional cultural collaboration and artistic ventures. Northern Photographic Centre in Oulu has its exhibition space in a former prison. Curators Alla Räisänen and Julia Heikkinen chose a selection of more subdued works including writer and nature photographer Heikki Willamo and the artist duo Minna Rainio & Mark Roberts. The exhibition in Oulu attempted to grasp the complexity of notions of migration from a northern perspective. This included a series of faint photographic exposures of foreign species that settled in Finland by Heikki Willamo. Taken in the Finnish forests, the black and white photographs taken from a distance resemble abstract etchings. In Arkhangelsk, where the presentation of contemporary art more often than not means classic academic painting by living artists, the exhibition caught a lot of attention even as it was difficult to convey the concept of a mostly media art based exhibition to local media and press. This issue was aggravated by the fact that migration, both immigration and emigration, is a term of almost exclusively negative connotations in Russia, rooted on the one hand in the legal and illegal immigration from former Soviet Republics to the south; pouring millions of gastarbeiters into the labour market that – often being held captive under enslaved conditions – dump wages paid for labour. And on the other hand, the emigration of the intelligentsia from

Russia has severely affected transformation processes in the society for over a hundred years. Both this immigration as well as emigration, in their imminent impact on the Russian society, propose a direct link between migration and struggle, causing suspicion for the migrant as this suffering is expected to call for some sort of remuneration. Yet, hundreds of people, most in their early twenties attended the exhibition opening as well as a performance by Elina Waage Michalsen the evening after the opening. In Arkhangelsk, with its very monolithic cultural structures dominated by large institutions, contemporary exhibitions bring together a young audience that is not regularly engaged in the cultural scene of the city. A certain curiosity and openness characterizes this new generation of culturally interested, who is not catered at all by the municipal and governmental cultural policies. The exhibition curated by Yulia Medvedeva and Cornelius Stiefenhofer included works by NOGR Collective (Nadia Degtyareva and Nick Degtyarev), Pilar de Burgos, Kristin Tårnes, Antti Tenetz, Knutte Wester and Angelica Ruffier. As part of the exhibition program, a threeday seminar was hosted together with the project Transfer North at the exhibition hall inviting artists and curators from Russia and Scandinavia to discuss the topic by talking about their practice. This included among others the artists Anastasia Vepreva, Roman Osminkin, Kåre Grundvåg, Angela Razmanova and Olga Jitlina. Olga Jitlina for example presented her artistic projects dealing with legal and illegal migrant workers from Central Asia. It was very intriguing to experience the exhibition transforming – from its beginnings in the intimate, cave-like architecture of the exhibition space in Svolvær allowing a very emotional debate between artistic positions and the visitor where the curators dealt mostly with the regional and local context of migration with a carefully bal-

35 35

anced selection of artworks – to exhibition at the Northern Photographic Centre in Oulu where the cells of a former prison function as small individual chambers for the artworks and artistic positions, allowing each artist an intimate space and yet isolating the works from each other. In Arkhangelsk by contrast, all works were again, like in Svolvær, presented in one space. In the bright and spacious exhibition hall of the Union of Artists, small compartments for the videoworks were built to maintain some partition between the works and yet leaving enough gaps to allow visitors to make own connections between different artworks and artistic positions. The exhibition TE RRITO RI ES here at Havremagasinet shows works of the project’s core artists – Pilar de Burgos, NOGR Collective (Nadia Degtyareva and Nick Degtyarev), Jet Pascua, Minna Rainio & Mark Roberts, Antti Tenetz, Kristin Tårnes, and Knutte Wester are contributing new works for the Havremagasinet exhibition. In addition, Havremagasinet has also commissioned the Swedish artists Loulou Cherinet and Oscar Guermouche to produce new works linking to the project thematic. Havremagasinet, with its lofty and bright gallery space offers enough room to allow most of the artists their own autonomous space for exhibiting their work and accumulates experiences, impressions, transformations and even components of the different exhibition venues, making it the perfect ending for this bright and fruitful project. Co rnelius Steifenhofer

PILAR DE BURGOS

ANTTI TENETZ

L A V E R DA D E R A E S E N C I A …

T R I B U TA RY

NO PERMITE LIMITES TH E TRUE ESSENCE… D O E S N O T A L LOW L I M I T S

During their millennial existence, all the living beings on this planet have looked to walk on new paths, moved from one place to another. This activity has been a necessity for life to continue its course in this world, it is an essential trait of each living being for its survival. Both the physical and the mental borders that we have created for our own species and for those that surround us, have always been superseded by the evolution of nature, that has continued its course without incorporating such limitations. It only listens to one rule: to continue the course of its own existence. This work presents roots as synonymous with our veins, in which instead of sap runs vital blood. They bring us to our origin, our ancestors, our history and our present. As such, paths are followed, walls crossed and barriers broken, to continue to exist and to reach one’s own emancipation, that which is one’s right Inside us our veins encounter each other, protected by our skin. But in this case, they are exteriorized, exposed, leaving them without protection, but with the goal of continuing to grow, find places, pass across walls, leaving behind traces of one’s existence. In the distance, there is the sound of voices pleading us to come closer to be able to hear and comprehend their stories, and to thus comprehend our own.

Tributary is based on film and scientific data from the rivers Tana, Torne, Lutto, Oulujoki and Neiden, all of which form parts of larger river systems on Finland’s outskirts. Since the last ice age, and over some 2000 generations, fish populations in the rivers have evolved, subtly adapting to each river’s unique ecosystem. This has not prevented species such as salmon and trout from developing anadromous life cycles: they start life as freshwater fish in rivers, spending their adult life in oceanic saltwater, before returning to the rivers to spawn. As border rivers are rarely subject to industrialisation or damming there are few, if any, obstacles to the fishes’ migrations. Antti Tenetz is an artist and environmentalist. Working interdisciplinarily, his work often utilises scientific methods in order to depict natural and cultural phenomena such as climate change, environmental issues and biodiversity. Employing technological equipment such as drones, his documentary work can border on surveillance. Tenetz is educated at the Faculty of Arts at Lapland University.

LOU LOU CHERINET TOUCHSTON E

Imagine you died and came to hell. It turns out that hell is divided and you find yourself walking among multiple gates of nationalized hells as if you were in an amusement park picking your ride. Which hell would you choose? Let’s say you walk up to the Swedish hell and ask the guard, “What happens in here?” “First you get to sit in a waiting room. There are electric chairs in there. Then they call your name and you get a private room with a bed of nails.” “To sleep on?” “Yes, you’ll get to lie down... a devil will come too, and whip you forever.” You notice a huge entrance with AMERICAN HELL written in flashing letters and you get curious. How do they do hell in the US? That could be something extraordinary. You go there and ask. “First we strap you to an electric chair and send shocks through your body. Then we’ll lay you down on a bed of spikes and have one of our devils flog you endlessly. “ No matter what guard you ask, they all answer the same thing; electric chairs, beds of nails and eternal scourge. You have almost given up hope when you see a long and winding queue to another hell further away. You walk up to the queue and ask, “What hell is this?” “Ethiopia’s”, someone answers. That’s odd, you think, how come this hell is so popular? You stay in the queue and an hour later you get to ask the guard, “How do you make hell in here?” “We have a special room with electric chairs that you have to sit in when you first enter. And then we’ll take you to a bed of nails end beat you eternally. “

“But why do everyone want this? It’s the same as any other hell? “ “Well ... we are doing the best we can. But we’ve had some trouble with the electricity. Our electric chairs send no shocks. And the guy who used to do my job stole the nails out of our beds and opened his own hell just behind us.” the guard explains. And he continues, “And then, you know our devils are employed by the state. Our devils will make sure they whip you now and then, but most of the time they take long breaks, they go home early and they have regular staff meetings that take a lot of time from their duties.”

37 37

J E T PA S C U A

MINNA RAINIO & MARK ROBERTS

WAT E R A LWAYS S E E KS T H E

T H E Y C A M E I N C R OW D E D B OAT S A N D T R A I N S

L I N E O F L E A S T R E S I S TA N C E Refugees from Finland and Iraq struggle across geographical

Water is an ancient and contradictory symbol representing danger and hope, doom and salvation. A central theme of Jet Pascua’s Water Always Seeks the Line of Least Resistance is the ocean as a dividing - but also unifying - force. The work consists of a series of autonomous assemblages. created from painting, drawing and found materials. With their interplay between brute materiality and fragments of almost photorealistic drawing, the works present a fractured expression, evoking notions of egress and of half-suppressed recollection. Jet Pascua works in performance and film, as well as objects and drawing, and his work often reflects upon his own experiences as an immigrant coming from the Philippines to Norway. While often personal, his art also commonly involves historical and political events. Pascua is educated at the Art Academies of Manila, Oslo and Bergen, and is the founder of the artist-run exhibition space Small Projects in Tromsø.

and temporal borders on a journey to find safety.

They Came in Crowded Boats and Trains is a short film that combines the stories of Finnish refugees at the end of the World War II with the journeys of refugees from Iraq who have travelled to Finland in the present day. In 2015, 30,000 refugees, mainly from Iraq, crossed the border from Haparanda, Sweden to Tornio. However, less than 100 years ago, the stream of refugees flowed in the opposite direction when 56,000 Finns fled to Sweden across the same border during the autumn of 1944. The Finns travelled to Sweden on boats and trains as well as on foot, having walked for days and for hundreds of kilometers through the wilderness of Northern Finland. By combining these stories, They came in crowded boats and trains places the present refugee situation within a historical context, and presents a different view of Finnish history, where Northern Finland is seen as a place that people have both escaped from and sought shelter in. The film mixes the past and the present by showing refugees from Iraq re-enacting scenes of Finns leaving Northern Finland. The narration in the film is based on archival letters, diaries and interviews of Finns who escaped to Sweden as refugees in 1944. They tell stories of the difficult journey, cultural differences, the feeling of leaving their homes and homeland, and the safety of arriving in a peaceful host nation – stories which clearly resonate with the experiences of refugees today. By creating a dialog between the past and present, the film fights against historical amnesia, reminding us that not so long ago Finns and Europeans were themselves refugees and migrants. The film highlights the importance of hospitality, and our responsibility to protect and welcome others by recognizing our shared vulnerability in times of difficulty.

N O G R CO L L EC T I V E

K R I S T I N TÅ R N E S

N A D I A D E G T YA R E V A & N I C K D E G T YA R E V S I E N O S / G R A N I T S A

T H E I N VA D I N G , I N VA S I V E PA L M

In the present context of escalated geo political conflicts and, as a consequence, the aggressive internal ideological historical policy pursued by the official authorities in Russia, that is aimed at the instrumentalization and sacralization of history, have caused an almost complete eradication of open public spaces for debates on history and on its elements that have been lost or excluded from the official narrative. The unification of historical assessments and the rigid monopoly on the historical past lead to an absolutization of trauma, intensification of revanchist sentiments in society and, as a result, the legitimation of foreign policy conflicts domestically. In an attempt to construct an alternative space we refer to the concept of the border, which is regarded not only as a clashline of political and ideological interests but also as a point of the chaotic intersection of history with individual memory and with the place itself. For this work we have chosen the sand dunes of the Curonian Spit on the border of Russia and Lithuania. Structurally these dunes come out to be a dynamic system, mobile and constantly changing under a certain physical influence. There are specially designed decks on the surface of the dunes which is the only way that one is allowed to move there. It is aimed at minimizing the migration of the dunes. These routes are captured in one’s mind, becoming constant. Despite the fact that the dunes are moving all the time, now decreasing, then increasing in size, they transfer these constructions, conceal or reveal the motion marks. The unpredictable intersection of actual national borders, conflicts of ideologies, migrating physical structures and ways of interaction with them build up a symbolic space of analysis and flexible perception of history.

Heracleum Tromsoensis - commonly known as the ‘Tromsø Palm’ -is a controversial, yet botanically and culturally significant plant. Probably native to the Middle East, it was introduced to Northern Norway by a British botanist in the 1830s. gaining popularity as a fashionable ornamental plant. Easily reaching a height of several metres, the sap has phototoxic properties that can cause severe dermatitis in humans. However, the plant is edible if prepared correctly, and is the subject of research for its potential medicinal properties. Although considered a weed it has nevertheless become a regional marker of identity, and an unofficial emblem of the City of Tromsø. Kristin Tårnes works with comprehensive place -specific projects, often researching conflicting phenomenon attached to a given space. Each project typically manifests itself in several individual artworks in the form of documentaries, texts or social events. Tårnes is educated at the Trondheim Academy of Fine Art, and is currently based in Tromsø.

39 39

KNUTTE WESTER C A S T S O F A WA I T FO R R E LO C AT I O N , D I S A P P E A R E D ( P R AY E R S W H I S P E R E D, LO S T I N T H E FO G)

15 years ago, I moved my studio to a then recently opened refugee camp. During the course of a year, I made different art projects together with those who lived there. What remains from that year are some slides, memories and stories. The year at the refugee camp took me also to other places: children’s homes, shelters and hideouts. In March 2017 I temporarily moved my atelier to a refugee camp in Boden. I moved my tools and my sacks of plaster into a windowless room in the basement and on the door I glued a short text: “Temporary space for sculptures. Over a period of time, the artist KnutteWester will have a temporary atelier here. He will be working with casts in plaster together with whoever that wants to join. He is collecting material for an exhibition.” I did not know what it was I would collect or what I wanted to achieve. But there was something about returning to a refugee camp again, fifteen years later. I explained to the guards what I wanted to do and moved in. On the first day in the canteen, I tapped my plastic glass, stood up on my chair, and tried to explain, with a bit of a trembling voice, that I had opened a kind of atelier next door and that everybody was welcome. At first there came only a few visitors, somewhat hesitantly, but then later it was filled with people. When the chaos began and work with the casts had started, there was no longer time to think about any purpose; the regular and actual work with the casts themselves became purposeful in itself. Perhaps sometimes the atelier also became something of a sanctuary. On the chair in the canteen, I felt like an alien, just like in the school canteen. But in that

windowless space we called the atelier there emerges a separate little world with its own logic, where our work fits in. I return again and again. People come and go. Now when a new person enters, I no longer need explain anything. The others explain; the guards, the parents, the children. I don’t know how they describe our common project, but it works. Everybody can make a cast - that they get to keep - of their hand. All other casts stay in the atelier. Ahmed, Mhedi’s younger brother, who always is in the atelier, mixes, saws, pours, drills, knocks and messes up things, turns out in the end to be my best ambassador. He seems to explain our project with a candour that serves. Sometimes in a language that I don’t understand, sometimes in a cautious Swedish, which contains more and more clues of coming from Norrbotten. One day there is a girl named Maryam that wants to make a cast of her face. She asks how long time it will take, as she is going to leave soon, she says. Her mother enters when we are ready. The mother’s face is completely cold. Or not cold, but locked, immobilized. I realize they are not going to the store, but that they are leaving forever. Now. The girl says goodbye, she hugs a few of the other children, and leaves. She does it with such ease that the very lack of a response to the departure moves us more than tears would have done. Another mother looks at me and our eyes meet. Then she looks at the back of the girl leaving, and at her son on the floor that unperturbed has begun mixing plaster again. Days and nights we make casts of faces, hands, shoulders and feet. After a while I begin maintaining a diary, noting anecdotes

and dialogues. I begin to make photographs again, transparencies. Sometimes I take one or two casts with me and work on them at my home a couple of weeks, returning then to show those who contributed to those casts. At the end of May this year, I travelled to New York to return to the shelter where in 2015 I had a temporary atelier. I had brought with me a pair of molded feet for Tostasy, as I had promised. But she was no longer there. None of the families I then had gotten to know were there. They had moved, escaped or been forced to leave, but nobody knows where. Nothing is left. When I one month later return to Sweden and to my temporary atelier in Boden, also this refugee camp has been suspended and emptied. All the hundreds of persons that lived in that big house have had to move. Mehdi, who was so happy that he could begin in the football team. Suddenly I come to think of the cast we made of Maryam just before she left. It feels now as if all the casts down there in the atelier have that charge; they are what remained after the break up. This is what I think. I suppose. My key still fits in the door, but... the atelier is empty. Once I broke my arm. But it did not hurt. The doctor explained that the shock turned off the signals of the pain. The room is empty. Hundreds of hours of work is gone. Only much later it starts hurting a little. But somehow I cannot yet feel really

upset. My emptied atelier is no more than a frail shadow of the break-up of all the people that once lived at this refugee camp, whose roots now has been pulled up just as they had begun to find some soil here. I pull myself together, begin to edit my notes and develop the transparencies. In my permanent atelier are a few copies and some of the negative forms. Some of the lost casts can be recreated from these. But instead I begin to try to make casts of the empty space that the disappeared casts have left behind. When writing this, I am visiting a place where I cannot make myself understood. I try to form words in Farsi and edit my notes from the time when the roles were the opposite. Through the smog, through the fog left by the dislocation, a prayer is heard. Knutte Wester Teheran, December 10th, 2017

4141

OSCAR GUERMOUCHE R E M A I N S O F W H AT I S T O CO M E ( A H O M E)

Light which slips in does not look like other light. It is a beautiful day and the world out there is open. The light which exits, on the other hand, is something completely different. Especially if it exits into a room. And if the light, as is the case here, in the installation of Oscar Guermouche, comes from behind a bookshelf, then it is a traitor and an informer which have assumed the cruel figure of light. It slips forth as if a truth one wishes to conceal. It is terrible. Somewhere there in the back someone is heard hushing. At children. It is in itself a complete work, with the light and the sound. Nothing more is needed to assemble a world, a situation, perhaps a general atmosphere, someone’s very breath of life. The threat, the fear; to go underground, to want to hide oneself, retreat but prepared for an attack, the loneliness and - is it paranoia or clear-sightedness? Jonas Hassen Khemiri’s Jag ringer mina bröder is in the bookshelf. But the Three Little Pigs as well. And Anne Frank’s The Diary of a Young Girl. This is how Guermouche works, through minor but evocative perceptions. Perhaps one speaks more of his methodical qualities, that all is well-composed and thought through; that he quotes and puts together, mixes biography with history with fiction, thematises masculinity and scenarios of threat, identity and Swedishness and lonely heroes. He controls the space. In his process of making he retreats; he allows for

others make the objects for him and puts all his efforts at making almost photorealistic representations of texts, drawing speech bubbles - as an artist he does all in order not be seen. The concept comes first, and the execution of the piece should not add anything. But even in this art of his, there comes through a sensibility, sensations on a discreet level, frail gasps which first strike the body, not the consciousness. Also, this is terrible: Miniscule sensations of that absolute vulnerability. Even in the image of Rambo, John Rambo, yes everywhere. The places also. Regardless of it being a photograph of a shower room, an actual building, or, like here, a furnished room, a scenography, these are places that relate to and are created to correlate with a future assault. Or an upcoming strike - like Boden. In terms of its form, this is an art of mobilization, of a state of alertness. While in terms of content, this is the art of the inevitable vulnerability. It is called Oscar Guermouche. Lars-Erik Hjertström Lappalainen

10 FEBRUARY – 22 APRIL 2018

MANAGER

Ricky Sandberg CURATORS & COOPERATIONS PARTNERS

Nordnorskt Kunstnersenter, Svolvær Pikene på Broen, Kirkenes Northern Photographic Center, Uleåborg Archangelsk international Cultural Center, Archangelsk Havremagasinet, Boden

The architect Erik Josephson is the man behind Havremagasinet that was built in 1911 – 1912. Here food was stored for the Armed Forces’ horses in until 1950. Havremagasinet is one of the largest building in Boden, constructed in stone with its six floors at a total of 3,600 square metres and 288 wooden pillars.

CURATOR & ART EDUCATION MANAGER

Ingela Ögren Weinmar

COORDINATOR PUBLIC DEPARTMENT, MARKETING & PR

Viveka Engholm ART PEDAGOGUE

Eva-Lena Kurkkio TECHNICAN & PROJECT COORDINATOR

Stina Engman ECONOMY

Gertrud Backman CATALOGUE TEXT

COVER

Cornelius Stiefenhofer

Minna Rainio & Mark Roberts They Came in Crowded Boats and Trains

TRANSLATIONS & TEXT EDITING

Jan-Erik Lundström GRAPHIC DESIGN

Kasper Lahti INTERN

FUNDER

Ewelina Andrén CATALOGUE PRINT

Luleå Grafiska

english.havremagasinet.se CO - FUNDER

H AV R E M A G A S I N E T A R T M A N AG E M E N T G R O U P

43 43

FLOO RPL AN

C LO S E D F O R T H E S E A S O N

PI LAR DE BURGOS ANTTI TENETZ LO U LO U C H E R I N E T

N O G R CO L L E C T I V E K R I S T I N TÅ R N E S KNUTTE WESTER

OSCAR GUERMOUCHE

3 2 1

J E T PA S C UA MINNA RAINIO &

MARK ROBERTS

CAFÉ / SHOP

HAVRE M AGA S I N E T