Page 1

3X ERIKSSON

HAVRE M AGA S I N E T Länskonsthall Boden


Konsthallschef

Cornelius Stiefenhofer Intendent och Konstpedagogisk Ledare

Ingela Ögren Weinmar

Koordinator Publika Avdelningen

Viveka Vivan Engholm Konstpedagog

Eva-Lena Kurkkio och Anette Carlsson Besöksvärd

Sofia Johansson och Josefin Tingvall Tekniker

Olof Larson, Carlos Segovia och Jan Weinmar Ekonomi

Gertrud Backman Redex, Birgitte Hedman Texter 3X Eriksson

Göran Gavelin

Översättning

Elex, Pajala

Katalogtryck

Luleå Grafiska

Katalogtryck

Luleå Grafiska

Stort tack till

Anita Eriksson Region Norrbotten Länsstyrelsen i Norrbotten Johan Hult Elever och personal vid Fria Emilia år 8 Brönjaskolans elever år 8 med personal

Huvudfinansiärer:

Arkitekten Erik Josephson är arkitekten bakom Havremagasinet som stod färdigt 1911–12. I byggnaden förvarade krigsmakten foder till militärens hästar fram till 1950. Huset är en av Bodens största byggnader med en konstruktion i sten och trä i sex våningar på sammanlagt 3600 m2 som bärs upp av totalt 288 träpelare. Sedan 2010 har huset utvecklats till att bli en av Sveriges främsta konsthallar för samtidskonst. Här visas utställningar med lokal kulturhistorisk förankring, tillsammans med nordisk och internationell samtidskonst. Havremagasinet permanentades som länskonsthall 2014 och finansieras huvudsakligen av Region Norrbottens och Boden kommun. Bakom idén och verksamheten står föreningen Havremagasinet Art Management Group. Havremagasinet (The Granary), completed in 1911–12, was ­designed by architect Erik Josephson. Until 1950, the army stored fodder in the building for cavalry horses. The building­­ is one of the largest in Boden, a six-storey structure in stone and wood with a total floor space of 3600 m2, supported by 288 wooden pillars. Since 2010 the house has developed into one of Sweden’s leading contemporary art galleries. The exhibitions feature local cultural history, together with Nordic and international contemporary art. Havremagasinet was designated as regional center for c­ ontemporary art in 2014 and is mainly funded by Region ­Norrbotten and Boden Municipality. The concept and operations are managed by the association Havremagasinet Art Management Group.


3X ERIKSSON 6 JUNI – 29 SEPTEMBER 2019

ÖPPETTIDER/OPENING HOURS ONSDAG/WEDNESDAY: 12-16 TORSDAG/THURSDAY: 12-20 FREDAG/FRIDAY: 12-16 LÖRDAG/SATURDAY: 12-16 SÖNDAG/SUNDAY: 12-16 GUIDAD VISNING/GUIDED TOUR ONSDAG–SÖNDAG KL. 13


3X ERIKSSON För tre-fyra år sedan föddes idén till den här utställningen om och med tre konstnärer/kulturarbetare från samma familj. Att några från samma familj arbetar med konst eller annan kultur är i sig inte helt ovanligt men då finns oftast en kulturtradition i släkten och en kulturell miljö. Här är det inte så, här är det en familj från en by, Södra Harads, där det inte fanns något kulturutbud förutom enstaka föredrag av folkbildare och i hemmet fanns inte konst, utöver ett uppslagsverk fanns det inte många böcker. Trots denna till synes kulturellt magra mylla blir mor och två söner etablerade konstnärer och en av dem även författare. Detta i sig kan vara värt att uppmärksamma men det finns ytterligare skäl. Sonja Eriksson blev konstnär sent i livet och en mycket erkänd och populär sådan, hon är nog välbekant för den äldre konstpubliken men kanske lite bortglömd. Jag tror att många yngre inte ens känner till henne och hennes konst. Vare sig det är påminnelse eller nyupptäckt möter nu hennes konst åter publik. Jatte, eller Jan Anders, är verksam och aktuell med återkommande utställningar. Jag och många konstintresserade tycker oss vara välbekanta med hans typiska och personliga måleri, det är dock inte oföränderligt. Båden motiv och måleri varierar och utvecklas över tid även om det alltjämt bär J­ attes särprägel, förhoppningsvis syns det i nya verk. Ett tungt vägande skäl till den här utställningen var att lyfta fram och presentera Larserik för den norrbottniska publiken. Han är relativt obekant för många trots att han varit verksam under lång tid och i olika kulturformer. Många har nog tidigare sett en del av hans bilder eller texter i tidskrifter eller barnböcker utan att veta att han är härifrån trakten. Förklaringen är nog att han bott och verkat söderut och därmed inte heller uppmärksammats i lokalpressen. En tanke med utställning-

en var att Larserik ska upptäckas av norrbottningarna och få erkänsla för sitt skapande. Tyvärr hann han inte uppleva detta då han gick bort för en tid sedan. Livet och miljön i Södra Harads har nog präglat de tres skapande även om det kommer till olika uttryck och i olika omfattning. Förmodligen kommer ni att finna en del likheter men också olikheter vare sig det är motiv, karaktär eller uttrycksformer. För några år sedan gjorde Jatte en serie bilder, emaljer, med ödegårdar. Här var det verklighetsnära bilder i form och innehåll. Både Sonja och ­Jatte visar lantliv och ut(av)veckling men på olika sätt. Sonja återger hus och människor när bylivet blomstrade medan Jatte visar hur det blivit, i båda fallen pekar de på avfolkningen av landsbygden. Larserik och Jatte har utöver arv och miljö konstnärlig utbildning och liknande intressen vilket visar sig i deras skapande. Likheterna var nog större förr, skrivandet tog med tiden större plats för Lar­ serik medan det minskade för Jatte där i stället måleriet växte. Viss frändskap kan dock märkas, exempelvis har en del figurer påtagliga likheter liksom blandningen av allvar och humor. Vi hoppas att ni tycker att utställningen är intressant och att ni finner nöje i att bekanta er med de tre. Välkomna till 3xEriksson! Göran Gavelin


3X ERIKSSON The idea for this exhibition, about and involving three artists/cultural entrepreneurs from the same family, dates back 3-4 years. That three people from the same family work with art or some other form of culture is in itself nothing unusual, but there is in most cases a cultural tradition in the family, and a cultural setting. Here it is not the case, this is a family from a village, Södra Harads, where there were no cultural offerings apart the occasional talk by a teacher in adult education, and in the home there was no art, and apart from a set of encyclopaedias there were few books. Despite this apparently meagre cultural background, the mother and two sons became established artists, and one of them also an author. This in itself is worth mentioning, but there is a further reason. Sonja Eriksson became an artist late in life – a widely acknowledged and popular one – she is probably well known to the older art world, but perhaps a little forgotten. I think many young people do not even know of her or her art. Whether it is through recollection or discovery, her art is now again in the public gaze. Jatte, or Jan Anders, is productive and topical with recurring exhibitions. Like many who are interested in art, I feel quite familiar with his characteristic and personal painting, which however is not unchanging. His motifs, as well as painting style, vary and develop over time, but constantly bearing Jatte’s hallmark, hopefully apparent in new works. One crucial reason for this exhibition was to spotlight Larserik and present him to the public in Norrbotten. He is relatively unknown to many even though he has been active for a long time and in different cultural forms. Many have proba-

bly seen his pictures previously without knowing that he is from the region. The reason is probably that he has lived and worked in southern Sweden and has not been given attention in the local press. One bearing idea with this exhibition was also for Larse­ rik to be discovered by the people of Norrbotten and receive recognition for his creativity. Sadly, he was not to experience this – he passed away a while ago. Life and the setting of Södra Harads have probably influenced the creativity of the three, although this finds expression in different ways and to different extents. You will probably find a number of similarities as well as dissimilarities regarding motif, character and forms of expression. A few years ago, Jatte made a series of pictures, enamels, featuring abandoned homesteads. Here were pictures close to reality in form and content. Both Sonja and Jatte show rural life and its pro(re)gression, but in different ways. Sonja depicts houses and people when village life was flourishing, while Jatte shows how it has become: in both cases they point to the depopulation of the countryside. In addition to a similar heritage, environment and art education Jatte and Larserik have interests, which is reflected in their creativity. Their similarities were probably greater in the past: in time, though, writing took up an increasing proportion of Larserik’s time, while it decreased in Jatte’s case, who spent more and more time painting. Some affinity is noticeable however – for example some of their figures are markedly similar, as is the mix of serious and humorous. We hope you find the exhibition interesting, and that you enjoy getting to know the three. Welcome to 3x Eriksson! Göran Gavelin


LARSERIK ERIKSSON Larserik Eriksson, föddes 1932 i Södra Harads som äldst av tre syskon. Föräldrarna drev en lanthandel, där de många tidningarna till försäljning lästes av syskonen och blev en källa till förkovran och inspiration till skrivande och tecknande. Larserik lärde sig teckna bland annat av att studera illustrationerna, mest de i tidningarna Folket i bild och Tidsfördrif, mindre av de romantiska och glättiga i andra tidningar. Han säger sig inte ha varit speciellt duktig i skolan men teckning och svenska var älsklingsämnena. Biblioteket i Harads på andra sidan älven var en annan kunskapskälla och vintertid åkte han skidor över älven med ryggsäcken full av böcker. Han läste i en frågespalt i en tidning om hur man blir konstnär och redan som 17-åring sökte han och kom in på Konstfack i Stockholm. Föräldrarna satte sig dock emot de planerna och han fick inte börja. Efter en tid for han till Stockholm där han utbildade sig till tecknare och illustratör på Beckmans reklamskola. Senare startade han en reklambyrå i Karlstad tillsammans med en kompanjon, den växte med några anställda men efter ett tiotal år sålde Larserik sin del. Han flyttade till Svanberga utanför Norrtälje och kom nu att ägna sig åt konst, illustrationer och författande. Det egna skapandet som tidigare bara funnits vid sidan om fick nu större utrymme även om mycket gjordes regelbundet till olika publikationer. Poesin var en del. Det kunde vara allvarsamma och finstämda dikter medan andra var mer lustbetonade och samtidskommenterande och han var med i Raben & Sjögrens antologi Debut 66. Teckningar med eller utan text var en annan uttrycksform som publicerades, de varierade från allmängiltig humor till kommenterande av aktualiteter. Många av dem hade politiska ställningstaganden med satir eller drastisk humor vilket även förekom i en del dikter. Lars­ erik skrev nu också många noveller, oftast med egna

illustrationer, som publicerades i tidningar. Lars­ erik medverkade regelbundet med sina alster i tidningen Vi, Dagens Nyheter, Aftonbladet, fackföreningstidningar och kulturtidningen Hjärnstorm. En ytterligare gren på skapandet var barnböcker där Larserik både skrev text och ritade. Den första var Hus är gott, sa Oskar. En udda pojke som föredrar att äta hus i stället för mat, den egenheten gör att han kan få betalt för att riva hus och äta byggmaterial. Andra barnböcker är den om det rödprickiga äpplet, farfars sköna liv,den vita älgen (inspirerad av morbror Knut), sammanlagt blev det ett tiotal böcker. Flera har översatts till olika språk, blivit TV-serier och har blivit klassiker som trycks i nya upplagor. I det lekfulla finns också en botten med allvar. – Om man kan roa och lära barn utan pekpinnar, då tycker jag man har lyckats med sin uppgift, sa Larserik. Det mer fria bildskapandet i form av måleri och utställningar fanns även om det inte var dominerande utan de skrivandet uppdragen tog allt större plats. Intresset för och förmågan att skriva kanske grundlades redan under uppväxten, fadern Sigurd skrev i “Glimtar från Edeforsbygden” och var en god berättare. Det finns en stor spännvidd i Larseriks skapande, både text och bild, från allvar till humor, från enkla vardagsföreteelser till stora frågor och politik. I många fall märks värderingar som ligger arbetarrörelsen och den vanliga människan nära. Larserik finns representerad i Nationalmuseums samlingar och på flera andra museer. Han har er-


hållit många stipendier och belöningar, exempelvis Stockholms läns kulturstipendium, utsedd av Konstfrämjandet till “Årets folkbildningstecknare 1991” och medalj vid barnboksfestivalen i Bratislava. Han var aktiv in i det sista, han publicerade delar av sina alster på Facebook, en del var gammalt och en del nytt. Tyvärr gick Larserik hastigt bort för en kort tid sedan, några dagar före frånfället lade han ut den här nyskrivna dikten:

vi böjer oss i tidens andedräkt våra kroppars syror töms och vittrar vi säger morgondag förtvivlan ljus minns boksidor med aftonsol mellan raderna allt skalas bort faller som löv faller i alla universums skogar vi mumlar tätt intill varandra adresser telefonnummer minnen av sånger versrader bleka strömmar i vårt blod när allt stelnar och lyfter Han har, inte minst via olika publikationer, nått en mycket stor publik, troligtvis mycket större än både Sonja och Jatte, trots det är han okänd för många norrbottningar. Jag lärde känna honom i slutet av 1960-talet, nu är det dags att ni upptäcker Larserik.

LARSERIK ERIKSSON Larserik Eriks­ son was born in 1932 in Södra Harads, the eldest of three siblings. As was common in the villages, there were no cultural offerings apart from the occasional talk by a teacher in adult education, and in the home there was no art, and apart from a set of encyclopaedias there were few books. His parents ran a village store, and the many publications that were on sale were read by the siblings as a source of knowledge gathering and inspiration for writing and drawing. Larserik learned to draw among other things by studying illustrations, mostly in the magazines Folket i bild and Tidsfördrif, and to a lesser extent in other, more romantic and blithe magazines. He says he was not especially studious at school, but drawing and Swedish were his favourite subjects. The library in Harads, on the other side of the river, was another source of knowledge, and in winter he would ski across the frozen river with his rucksack filled with books. He read in an advice column in a newspaper how to become an artist, and at the early age of 17 he applied to and was accepted by the art college Konstfack in Stockholm. However, his parents put paid to those plans and he was not allowed to start. A while later he travelled to Stockholm, where he trained as an artist and illustrator at Beckman’s school of advertising. He later started in advertising agency in Karlstad together with a companion, which grew and took on a number of employees, but after a dozen years, Larserik sold his share. He moved to Svanberga near Norrtälje and now began to work with art, illustrations and writing. His own creativity, which had earlier been subordinated, now had greater scope, even though much was on a routine basis for different publications. This was partly poetry which could be serious and subtle poems, while some was more


humorous and social commentary; he is represented in the anthology published by Rabén & Sjögren, Debut 66. Drawings with or without captions were another form of expression that he had published, varying from humour in general to comments on events of the day. Many of them took a political stance, through satire or the drastic humour och which was present in some poems. Lars­ erik was now also writing a large number of short stories, often illustrated by himself, which were published in newspapers. Larserik regularly contributed to Vi magazine and the national dailies ­Dagens Nyheter and Aftonbladet, trade union magazines and the culture publication Hjärnstorm. A further branch of his creativity was the children’s books, which Larserik both wrote and illustrated. The first one was Hus är gott, sa Oskar (Houses Are Tasty, Said Oscar), about an odd boy who prefers to eat houses instead of food, a property which the leads to him being paid to demolish houses and eat building material. Other children’s books include the one about the red spotted apple, grandpa’s wonderful life, the white moose (inspired by his uncle Knut), in all a dozen books. Several have been translated into different languages, been made into a TV series and have become classics that are reprinted. In their playfulness there is also a serious undertone. ”If you can entertain and teach children without being didactic, I think you have succeeded in your task,” said Larserik. Freer pictorial art in the form of painting and e­ xhibitions was there too, even though it was not dominant, since writing skrivandet u­ ppdragen took up more and more time. His interest in and ­t­alent for writing had perhaps already begun in his childhood: his father Sigurd wrote in “­ Glimtar från Edeforsbygden” and was a good storyteller. Larserik’s creativity is wide ranging, both text and image, from seriousness to humour, from simple everyday matters to major issues and p­ olitics. In many cases, one can see values that are c­ lose to

the Labour movement and common people. Larserik is represented in the collections of ­Nationalmuseum and several other museums. He has received many scholarships and awards, for example the Stockholm County cultural scholarship; he was declared by the nationwide art organisation Konstfrämjandet “Public Educational Artist of the Year 1991” and was presented with a medal at the Festival of Children’s Books in Bratislava. He was active to the end, publishing some of his production on Facebook, some old, some new. Sadly, Larserik passed away suddenly a short while ago. Shortly before his death he uploaded this poem: We bow in the breath of time our bodies’ acids drain and dry we say tomorrow despair light remember book pages with evening sun between the lines all is peeled away falls like leaves falls in all the universe’s forests we mumble near to one another addresses telephone numbers memories of songs stanzas pale currents in our blood when all congeals and lifts Not least through different publications, he has reached a vast audience, probably much larger than that of both Sonja and Jatte, despite being unknown to most people in Norrbotten. I got to know him in the late 1960s – now it is time for you to discover Larserik.


SONJA ERIKSSON Sonja Eriksson gjorde kanske inte en klassresa men en kulturresa. Från hårt arbetande kvinna i en by till en uppskattad och välrenommerad konstnär. Hennes konst berättar mycket om livet förr på den norrbottniska landsbygden men också om hennes eget liv. Hon föddes för över 100 år sedan, 1906, i en småbrukarfamilj i Södra Harads. Syskonen var många, fadern dog tidigt, modern var sjuklig och Sonja fick redan som barn hjälpa till med arbetet på gården. Sonja berättade ofta om hur svårt livet var under barndomen. Dagen kunde börja tidigt med ladugårdsarbete innan det var dags att gå till skolan. Hon tyckte det var orättvist att pojkarna hade det lättare, de kunde mer hålla på med det de ville som fiska och jaga. Mer utbildning än sexårig folkskola blev det inte utan arbete därefter i stället. Sonja gifte sig med Sigurd från samma by och de drev tillsammans en lanthandel i Södra Ha-

rads. Dagarna fylldes med arbete, utöver arbetet i affären var det barnskötsel och hushållsarbete. Sonen Jatte minns pappan som “världens snäl�laste” och sin mamma som en hejare på att jobba, plocka bär, fiska, knyppla och sy lapptäcken. Hon kunde finna lycka i att fiska harr med utterbräda i älven eller plocka bär till försäljning. Hon var ofta orolig över hur de skulle få det hela att gå ihop, ro fann hon i handarbete och senare i måleriet. Tid eller möjlighet till kontakt med konstevenemang eller eget utövande fanns inte. Det närmaste var att Sonja ofta “klottrade” vid sidan om när hon tog emot beställningar i telefon. Lanthandeln drev de i många år men den såldes då Sigurd fick hälsoproblem i slutet av 1960-talet och de bosatte sig som pensionärer i Piteå. Sonja som var van att vara sysselsatt anmälde sig till en porslinsmålningskurs. Hon målade inte


de vanliga dekorationerna utan målade bilder utifrån minnen. Jatte tyckte att hon skulle måla dem som tavlor i stället och hjälpte henne att anskaffa konstnärsmateriel. Han spände upp en duk åt henne och så började hon måla. Ganska snart hade ­Sonja målat flera dukar och ställde även ut i mindre sammanhang. Tillsammans med sönerna Jan ­Anders och Larserik ställde Sonja även ut i Södertälje där hennes målningar rönte stor uppskattning. Minnena var många och en mängd tavlor blev det också. Det viktiga var att skildra och berätta, det var i äkta naivistisk anda där traditionella regler hade underordnad betydelse. Vare sig det är utomhusskildringar eller interiörer, med eller utan människor, är det stor detaljrikedom och oftast tingen framställda från det håll de är tydligast att se. ​ ­Visserligen frågade hon Jatte om råd angående perspektiv en gång för att kunna måla ett hus rätt men han tyckte att hon skulle strunta i det och så blev det. Motiven kan vara miljöer med hus, djur och människor från byn förr men också olika händelser; när ångbåten kommer till byn, begravning, bönemöte, vänslande par osv. Ett återkommande motiv är barndomsgården, när den revs kände Sonja bitterhet men gården levde kvar i hennes målningar. Överlag är det bilder som ger positiva intryck och är livsbejakande, om Sonja medvetet valde trevli-

SONJA ERIKSSON P ­ erhaps ­Sonja­ Eriksson was not socially mobile, but culturally, from being a hardworking village woman to a highly appreciated and renowned artist. Her art tells us a lot about rural life in the past in Norrbotten, but also about her own life. She was born over a century ago, in 1906, into smallholder family in Södra Harads. There were many siblings, the father died early, the mother was sickly and already has a child Sonja had to help with

ga minnen eller om de mörka hade förträngts må vara osagt. Sonjas målningar är inte bara upplevelsekonst utan också tidsdokument om en svunnen tid. Kanske var det tack vare tidsandan med ökat intresse för folkkonst och naivistisk konst som en konstkännare och gallerist tog sig an Sonjas konst. Sonjas norrbottensskildringar ställdes nu ut i Stockholm och Paris och hon blev uppmärksammad i riksmedia. En av hennes tavlor, en hästkapplöpning framför en norrbottensgård i vinterskrud, fick pryda postens Julpostogram. Hon gladdes och trivdes med uppmärksamheten, närvarade gärna på vernissager och pratade med besökarna. Hon har också skildrat en vernissage i en tavla där hennes egna målningar är återgivna i miniatyr och publiken finns i rummet. Efter makens bortgång flyttade Sonja till kyrkbyn i Gammelstad. Även om hon inte tyckte om miljön så mycket blev nu bland annat kyrkstugorna motiv. På grund av en olyckshändelse bodde hon sista tiden på ett äldreboende och avled lite före att hon skulle fylla 90 år. Sonja Eriksson blev en etablerad konstnär sent i livet, ibland undrade hon hur det hade blivit om hon fått gå konstutbildning som sina två söner.

work on the farm. Sonja often talked about how hard life was in her childhood. The day could start early with work in the cattle shed before it was time to go to school. She thought it was unfair that the boys had it easier, that they could carry on more with the things they wanted to, such as fishing and hunting. There was no schooling beyond the six years of compulsory education – it was time for working life. Sonja married Sigurd from the same village, and together they ran a village shop in Södra Harads. The days were filled with work: in addition to working in


the shop it was bringing up children and doing household chores. The son Jatte remembers his father as “the kindest in the world” and his mother as an expert at working, picking berries, fishing, lace making and quilting. She could find happiness in fishing for grayling with an otter board on the river or picking berries to sell. till försäljning harr She often worried about how they would make ends meet; but she found peace in handicraft and later painting. There was no time or opportunity for going to art events, or to participate herself. The nearest thing was when Sonja often “doodled” in the margin when she was taking shopping orders on the telephone. They ran the village shop for many years but it was sold at the end of the 1960s when Sigurd had health problems, and as pensioners they went to live in Piteå. Sonja, who was used to being busy, applied to a porcelain painting course. She did not paint the standard decorations, but painted pictures from memory. Jatte thought she should paint pictures instead, and he helped her get artist’s material konstnärsmaterial. He put up a canvas for her and she began painting. Before long, Sonja had painted several canvases and was exhibiting on a small scale. Together with her sons Jan Anders and Larserik, Sonja also had an exhibition in Södertälje, where her paintings attracted a good deal of attention. She had many memories, and the paintings became many too. It was important to depict and tell, this was in true naïvist spirit, where traditional rules were of subordinate significance. Whether it was outdoor scenes or interiors, with or without people, there is a wealth of detail and often objects depicted from the angle that makes them easiest to see. She certainly asked Jatte for advice regarding perspective on one occasion, to be able to paint a house correctly, but he thought she should put that aside, and so it was. The motives can be settings with houses, animals and people from the village past, but also different events: when the steamship came to the village, a funeral, a prayer meeting, cour-

ting couples etc. One recurring motif is her childhood home – when it was demolished, Sonja felt bitterness, but the farm lived on in her paintings. In general they are pictures that give a positive and affirmative impression. Whether S ­ onja consciously chose pleasant memories or whether the dark ones had been repressed, that is another story. Sonja’s paintings are not merely experience art, but also chronicles of times past. Perhaps it was thanks to the spirit of the age, with increased interest in folk art and naïvistic art that an art connoisseur and gallery owner invested in Sonja’s art. Sonja’s depictions of Norrbotten were now exhibited in Stockholm and Paris and she featured in the national media. One of her paintings, a horse contest race outside a wintry Norrbotten farm, became the motif on the post office Christmas telegram, Julpostogram. She was happy and pleased with the attention, and gladly attended exhibition openings and chatted with visitors. She also painted an exhibition opening in one painting where her own paintings are shown in miniature, with visitors in the room. After her husband’s death, Sonja moved to the Church Town in Gammelstad. Even though she did not like the setting so much, she now used the church cottages as motifs. Due to an accident she spent her last days in a home for the elderly, and died just before her 90th birthday. Sonja Eriksson became an established artist late in life, and she sometimes wondered how things would have turned out if she had been able to have an art education like her two sons.


JAN ANDERS ERIKSSON Som yngst i syskonskaran föddes Jan Anders Eriks­ son, oftast kallad Jatte, 1944. Uppväxten i Södra Harads har han beskrivit som en fri och spännande miljö med en snäll far, Sigurd. När Jatte var i övre tonåren kunde Sigurd ofta sticka till honom några tior och lånade ut bilen beredvilligt. Jatte säger också att det inte var något konstnärshem med kreativ anda, föräldrarna uppmuntrade inte heller barnen till konstnärlig verksamhet. Eventuella kulturella utblickar fick han liksom syskonen genom att läsa tidningar.

miniutflykter, t.ex. upp på Skinnarviksberget. Andra året fick vi via studentkåren lägenheter i ett gammalt hus och en tid delade Jatte och jag lägenhet. Då kom jag i kontakt med Larserik som brukade hälsade på. Nu upptäckte jag att både Jatte och Larserik var intresserade av skrivande, till exempel satte Jatte upp alster på toaletten. De två idkade stafettskrivning på uppsatta papper och skrev lite vid toalettbesök.

Efter skolgången var han volontär på NSD där han skrev lite om sport och recenserade skivor, en och annan skämtteckning blev det också. Därefter blev det konstlinjen på Sunderby folkhögskola ett år.

Efter Konstfack arbetade Jatte något år som bildlärare men han övergick snart till att vara konstnär och kulturarbetare på heltid. Förutom måleriet startade Jatte och några likasinnade kulturtidningen Hjärnstorm 1977, där han även medverkade.

1967 kom han in på Konstfack och till skillnad från Larserik motsatte sig inte föräldrarna det. Där lärde jag känna Jatte, vi gick i samma klass. Vi var några före detta Sunderbyelever som förutom studierna på Konstfack tog del av Stockholms kulturutbud och nöjesliv, på fritiden. Ibland när staden stod oss upp i halsen flydde vi den i

Jattes stora intresse för poesi mynnade i eget skrivande. Bland annat publicerades dikter av honom i Wahlström & Widstrands antologi 1971, numer skriver han för husbehov och skrivbordslådan. Spår av detta kan man upptäcka i många titlar på målningar, en del är poetiska i sin korthet som om de vore bitar ur dikter.


Musik har en stor plats i Jattes liv, han lyssnar mycket men skriver också om den. Förr var det skivrecensioner i Norrbottens-Kuriren och alltjämt skriver han i musiktidskriften Lira och på sin hemsida. Ett annat intresse är naturen och landskapet bortom stadsmiljöer. Jatte uppsöker gärna fjällen och fjällnära natur både sommar och vintertid, stora och små expeditioner till fots, på skidor eller i kanot. Sedan några år bor han i Sandnäset och har naturen inpå knutarna. Vintertid blir det nästan dagligen en skidtur från hemmet till toppen av berget varifrån det vida landskapet kan ses. Här har J­ atte sitt egna skidspår, det är nästan som ett signum för Jatte och hans konst, han färdas ej på de vanliga allfararvägarna som är i tiden utan banar sin egen väg där de som vill kan och får följa med. Naturupplevelserna och landskapet är nog livsluft för Jatte men han återger dem inte i sin konst, förmodligen gör de dock en omedveten grund eller idébank, De flesta målningarna är en form av landskapsmåleri med fantasilandskap eller inre landskap. Målningarna avbildar inget ur verkligheten utan är sig själva.

Ofta finns en eller några figurer i landskapet i många fall är mycket små i vida landskap. Känslan av människan eller mänsklighetens litenhet jämfört med naturen finns då och ibland är det en hotfull stämning, inte minst då människans påverkan antyds. Förr var figurerna ofta lite större och tydligare, kopplingarna mellan dem och titlarna också tydligare, ofta med humoristiska inslag. Jatte torgför inte egna åsikter eller budskap i sina målningar men jag kan ana sådana vare sig de är medvetna eller speglingar av hans värderingar. Det är ett måleri där inte minst färgerna är expressiva och det romantiska draget är oftast påtagligt. Han har utvecklat ett egensinnigt måleri som är lätt igenkännbart även om kan se influenser från andra konstnärer. Jatte har ställt ut på många platser i landet, särskilt i Malmö har det varit många utställningar, och utomlands. Han har tyckt att det varit viktigt att visa sig utanför Norrbotten och uppskattar Landstingets/Regionens stöd för sådana utställningar. Det finns dock en oro för hur stödet till kultur kommer att bli framgent.


JAN ANDERS ERIKSSON, often called Jatte, was born in 1944, the youngest sibling. He has described his childhood in Södra Harads as a carefree and exciting setting with a kind father, Sigurd. When Jatte was in his late teens, Sigurd would often give him some cash and was quite willing to lend him the car. Jatte adds that it was not an artistic home, but still creative, even though his parents did not encourage the children to go in for artistic activities. Any cultural panorama he and his siblings gained was from reading newspapers and magazines. After his schooling he worked on a voluntary basis at the regional daily NSD, where he wrote a little about sport and reviewed new music, as well as contributing the occasional cartoon. One year’s art studies followed at Sunderby adult education college. In 1967 he was accepted into the art college Konstfack in Stockholm, and unlike the case with his brother Larserik, his parents did not oppose his studies. That was where I got to know Jatte, where we were classmates. We were a number of former Sunderby students, who alongside studies at Konstfack took part in Stockholm’s cultural and entertainment events. Sometimes when the city was too much for us we fled it on mini excursions, for example up to Skinnarviksberget. For Year 2 we got flats in an old building via the student union, and for a while Jatte and I shared a flat. Then I came into contact with Larserik, who used to visit. Now I discovered that both Jatte and Larserik were interested in writing, and Jatte for example posted his writings on the toilet wall. The two of them practised relay writing on posted papers, adding a little during visits to the loo. After Konstfack, Jatte worked for a year as an art teacher but he soon moved on to being a full-

time artist and cultural entrepreneur. In addition to painting, Jatte and some like-minded friends started a culture magazine in 1977 called Hjärnstorm, to which he was also a contributor. Jatte’s great interest in poetry led him into writing. Among other things, poems he wrote were published in the Wahlström & Widstrand anthology in 1971, but nowadays he writes for domestic use and for his desk drawer. Traces of this can be seen in the titles of many paintings, some poetic in their brevity, as though they were extracts from poems. Music is an important part of Jatte’s life – he listens a lot but also writes about it. Formerly, he wrote record reviews in the regional dailypress (Norrbottens-Kuriren), and he still writes in the music magazine Lira and on his website. Another interest is nature, and the landscape beyond the urban horizon. Jatte likes to spend time in the mountains and montane nature in both summer and winter, big and small expeditions on foot, by ski or in a canoe. For the last few years he has been living close to nature in Sandnäset and has nature on his doorstep. Almost daily in winter time, he skis from home to the top of the mountain from where he can see the vast expanses. Here, Jatte has his own ski track, which is more or less a hallmark of Jatte and his art: he shuns the mainstreams that are in vogue, preferring to make his own way, where those who want to can, and may, follow. Experiencing nature and the landscape probably adds a lot to Jatte’s enjoyment of life, but they do not feature in his art – they probably unconsciously form a foundation or reservoir of ideas. Most of the paintings are landscapes, either fantasy landscapes or inward landscapes. The paintings do not depict anything from reality, but stand alone. There are often one or more figures in the landscape, in many cases tiny, in a broad landscape. There is the feel of a human’s or human-


ity’s smallness compared to nature, sometimes amidst a threatening mood, in particular where human impact is suggested. In the past, the figures were often a little larger and clearer, the link between them and the titles was also clearer, often with a humanistic slant. Jatte does not broadcast his own opinions or messages in his paintings, but I can sense them, whether they are conscious or reflections of his values. It is pictorial art where in particular the colours are expressive and the romantic element

is often palpable. He has developed an idiosyncratic art form which is easy to recognise even though one can see influences from other artists. Jatte has exhibited in many places, both in Sweden and abroad, especially in MalmÜ, where he has had many exhibitions. It has been important to him to appear outside Norr­ botten, and he is grateful for the support of the County/ Regional Council for such exhibitions. There is however concern over what cultural assistance will be available in the future.

Profile for Havremagasinet

3X Eriksson  

Två generationer konstnärer; Sonja Eriksson och hennes två söner Janerik och Jan Anders. Alla tre födda och uppvuxna utmed Luleälvens strand...

3X Eriksson  

Två generationer konstnärer; Sonja Eriksson och hennes två söner Janerik och Jan Anders. Alla tre födda och uppvuxna utmed Luleälvens strand...

Advertisement