Page 1

G RYNING UTAN NAMN KN UT TE W ES TE R

HAVRE M AGA S I N E T


6 FEBRUARI – 10 APRIL 2016

KONSTHALLSCHEF / MANAGER

Ricky Sandberg

TEXT: MARIA FRIBERG

Maria Friberg Dragana Vujanovic Michelle Marie Roy

TEXT: KNUTTE WESTER

Knutte Wester Dexter Wimberly

Arkitekten Erik Josephson är mannen

bakom Havremagasinet som stod färdigt 1911-12. Här förvarade krigsmakten havre till militärens hästar fram till 1950. Havremagasinet är en av Bodens största byggnader, en konstruktion i sten och trä med sex våningar på sammanlagt 3600 m2 och 288 träpelare. Sedan 2010 har huset utvecklats till att bli en av Sveriges största konsthallar. Här visas utställningar med lokal kulturhistorisk förankring, tillsammans med nordisk och internationell samtidskonst. Havremagasinet permanentades som länskonsthall 2014 och finansieras huvudsakligen av Norrbottens läns landsting och Boden kommun. Bakom idén och verksamheten står föreningen Havremagasinet Art Management Group.

TEXTBEARBETNING / TEXT EDITING

Hanna Isaksson

MARKNADSFÖRING & PR / MARKETING DIRECTOR & PR

Hanna Isaksson

UTSTÄLLNINGSKOORDINATOR / EXHIBITION COORDINATOR

Hanna Isaksson

KOORDINATOR PUBLIKA AVDELNINGEN / COORDINATOR PUBLIC DEPARTMENT

Viveka Engholm

KONSTPEDAGOGISK LEDARE / ART EDUCATION DIRECTOR

Ingela Ögren Weinmar

KONSTPEDAGOG / ART PEDAGOGUE

Eva-Lena Kurkkio

ÖVERSÄTTNINGAR / TRANSLATIONS

Gothia Translations AB EKONOMI / ECONOMY

Gertrud Backman

TACK TILL / ACKNOWLEDGEMENTS

HUVUDFINANSIÄRER

Galleri Andersson/Sandström

GRAFISK FORM / GRAPHIC DESIGN

Kasper Lahti

KATALOGTRYCK / CATALOGUE PRINT

Luleå Grafiska

HAVREMAGASINET ART MANAGEMENT GROUP

3


FÖ RO RD Under hela min karriär har jag uppmärksammat konstnärer som använder sin praktik som ett medel för att utforska tid och rymd.

Inte i astronomisk bemärkelse, utan på en jordisk, mänsklig nivå. Knutte Wester är en sådan konstnär. Wester förstår det avgörande i att stötta människans upplevelser, men också konstens förmåga att inte bara inspirera, utan också att ge makten till de som har berövats sina rättigheter och tystats genom ekonomiska, politiska och främlingsfientliga intriger. Genom att dela berättelser om marginaliserade individer som kämpar med förskjutning och förlust ger Wester dem en värdighet genom att höras. Lika viktigt är det att han visar oss sambandet mellan till synes disparata situationer som sker runt om i världen - från Sverige till Brooklyn. Wester använder film, fotografi och skulptur för att provocera fram bredare filosofiska diskussioner om livet och våra skyldigheter mot varandra som människor. Han erbjuder

en förståelse för att lidande, i alla dess former, förtjänar omtanke och respons. Detta är både utmanande och nödvändigt. Vid vårt inledande möte förra året i New York upplevde jag vikten av Westers konst. Som barn upplevde jag traumat av att vara utan permanent bostad under en kortare period. Men även om min personliga erfarenhet var kortvarig, hade den en bestående effekt på mitt liv och förändrade mitt sett att se på världen. Jag håller inte tillbaka dessa barndomsminnen, utan behåller dem och hämtar inspiration i dem. Genom att kämpa för något större får vi också styrkan är att se världen med nya ögon Genom att använda sitt konstnärskap för att ge en röst åt papperslösa flyktingar, hemlösa individer och andra utsatta medborgare, belyser Wester vikten av att ha en känsla av tillhörighet och stabilitet, men också det flyktiga och oförutsägbara i livet som gör att materiella ting sätts på spel och riskerar att glida ifrån oss och försvinna i tomma intet.

DEXTER WIMBERLY INDEPENDENT CURATOR NEW YORK CITY, 2016

3


BLANDTEKNIK PÅ PAPPER, 2008

GO DNAT TSAGA Som liten var jag ofta hos min farmor på

dagarna. Hon brukade berätta sagor. Men i hennes

sagor fanns inga prinsar och prinsessor, utan hon berättade om sitt liv. Hon föddes som “horunge” av en ung, fattig och ogift mor och tillbringade sin uppväxt utackorderad på fattighus och på barnhem. Ibland med sin mor, ibland ensam. Alltid med en känsla av att vara på flykt, att vara oönskad och utstött. På ett sätt beskrev hon en för mig främmande värld, men det var en berättelsevärld i vilken jag kunde spegla min oro för att inte få vara med eller för att bli lämnad. Hon beskrev på ett sätt den värld som fanns runt omkring mig, som jag inte förstod, men som jag genom hennes berättelser kunde närma mig i tanken. KNUTTE WESTER UMEÅ 2016

4


FILM, 7MIN, 2014

DAWN IN A CIT Y WITHOUT NAM E Jag bodde en tid i ett land i förändring.

Diktaturen hade fallit och lämnat ett tomrum efter sig, en sårad stad med sårade hus och sårade människor som försökte resa sig. Jag började på morgonen, före gryningen. Jag dokumenterade hur staden vaknade varje morgon. Jag filmade hemlösa hundar som två och två drev runt i staden, alltid tillsammans. En morgon händer något speciellt. I en gatukorsning ligger en hund död och dennes partner står förtvivlad bredvid. Den levande hunden försöker få kontakt med människorna som passerar, men ingen verkar bry sig. Hunden blir alltmer desperat efter hjälp, men människorna fortsätter hasta förbi. Filmen hade premiär på Göteborgs Filmfestival i januari 2013 och vann Tempo Short Award; Sveriges bästa korta dokumentärfilm. Filmen har sedan dess visats på en mängd internationella festivaler.

5


UNTITLED PROJ ECT (ROGERS AVENUE, 6AM ON A SUNDAY MORNING) I början av maj 2015 flyttade jag min

från New York Artist Studio and Residency Foundation till The Pulaski Homeless Family Shelter i Bedford-Stuyvesant, Brooklyn. Jag gjorde skulpturworkshops med de som bodde på härbärget. Där bor 30 mammor med barn. I det kvarteret finns det ytterligare tre härbärgen för hemlösa. Vecka efter vecka gjorde vi avgjutningar av händer och fötter i gips. En mor och son kom till varje workshop. Pojken heter J och bor med sin mamma och sin storebror på familjehärbärget. En dag när han som vanligt kom före de andra så frågade jag honom var han bodde innan han kom till härbärget. Han berättade att han bodde på ett annat härbärge innan, i en annan fattig stadsdel. - Och innan det? - På ett annat härbärge i ett annat fattigt område. Innan det på ett annat härbärge, och innan det på ett annat härbärge. Jag blir tyst. Han är amerikan på alla sätt. Ändå växer han upp ateljé

6

som en slags flykting i sin egen stad, i sitt eget land. - Men innan vi bodde där, säger han och skiner upp, då bodde vi i en riktig lägenhet. Men där fick vi inte bo kvar. Några dagar senare pratar jag med hans mamma Ester. Jag berättar att hennes sons berättelse i min fantasi vuxit till en idé om ett konstverk vi skulle kunna göra tillsammans. Ett verk som en slags del av New Yorks tradition med gatukonst. Jag föreslår att vi ska gjuta av J:s axel och tillsammans åka tillbaka till det ställe där de en gång hade en riktig lägenhet och placera avgjutningen av hennes sons axel där. Som ett fragment, ett slags minne, av ett barn som en gång bodde där, som borde ha bott där fortfarande. Hon är tyst. Det är kanske inte mer än ett par sekunder, men det känns länge. Hon torkar en tår från kinden. - Yes, I would like that.


PROJEKT/FOTOSERIE/BOK, 2016

Det blev ett långt arbete. Så till slut, en söndag i juni så träffas vi klockan fem på morgonen och åker tillbaka till huset de en gång blev vräkta från och limmar upp J:s axel på en vägg mot vilken han skulle stått och hängt om han bott kvar. Området har förändrats och är en annan slags stadsdel nu. I gryningen så står J och visar hur hög hans axel är och jag blandar epoxilim. - Så här hög är jag, så här hög är min axel. J:s storebror har hängt på trots att det är så tidigt. När han fixar med flätorna, innan lillebror skall fotografera med den jättelika kameran, så skiner stoltheten över projektet igenom; tillsammans tillbaka vid deras gamla adress, doing street art, med en flyktbil på andra sidan gatan.

7

Ester säger att hon nu, på ett mer metaforiskt plan, ser hur J har växt. Han var fem när de blev vräkta. Fyra år på härbärgen. En taxichaufför stannar, jag tror det är problem på gång, där jag står med epoxi som härdar fast på fingrarna, men han stannar bara för att beundra. En gammal farbror kommer gående. Han visar sig vara en gammal granne till dem, det var han som var vaktmästare när de bodde där, men han bor inte här längre han heller. Limmet härdar färdigt, vi sätter upp en metallskylt med en liten text och åker därifrån.


BRONSSKULPTUR, BERÄTTELSE, TRE- KANALIG VIDEOINSTALLATION, 2016

EN H EM LIG PLATS

Höstlovet 2012 hamnade Knutte Wester på en plats i Sverige där man gömmer papperslösa flyktingar.

Det blev startpunkten för ett långt konstnärligt projekt, En hemlig plats, som nu får ett avslut på Havremagasinet. Den nya installationen består av flera autonoma verk där det centrala är bronsskulpturen med samma namn. Skulpturen En hemlig plats påbörjades höstlovet 2012 på den hemliga platsen och färdigställdes inför denna utställning. Installationen består även av tre videoverk; ett om tillkomsten av skulpturen, ett om livet på den hemliga platsen och ett om den gräns som omgärdar platsen. Filmen Här är Gränsen, kommer även att ha premiär på dokumentärfilmfestivalen Tempo i Stockholm i mars. Skulpturen Jag är en liten grön planta har även vuxit ur detta projekt.

8


HÄR ÄR GRÄNSEN, VIDEO, 6 MIN, 2016

9


- Det här var ju kul! utbrister en pojke när vi börjat bygga på kojan. - Det känns lite som om man är barn igen! Han är nio år. Det höstlovet bor det tjugotvå vuxna och sjutton barn där, på den hemliga platsen. Papperslösa. Vi tillbringar lovet med att bygga saker och göra skulpturer. Jag återvänder till jullovet och fortsätter sedan att resa till den hemliga platsen under två års tid. Vårt gemensamma konstprojekt blir som en fristad i fristaden, leken blir en flykt.

10

Ett lov gör en vi koja, ett skydd, en hemlig plats. Kojan är flätad av hundratals tunna kvistar. Varje knut är en tanke, varje kvist ett minne. I den lilla kojan kan världen få bli något annat. Varsamt ersätter jag varje torkat löv med ett i vax och långsamt transformeras kvistarna till brons. Någon säger att jag verkar försöka fånga osäkerheten och tillfälligheten genom att likt en besvärjelse göra det flyktiga i ett evigt material.


11


JAG Ä R EN LITEN G RÖN PLANTA - Såja, det kommer att bli bra, säger hon. Hon säger det till den lilla gröna växten som inte har någon jord, vars spröda rötter ligger framme i decembervinden. Vi kan kalla henne “K”. Vi kallar henne bara “K” för hon finns inte. Hon är en sprudlande energifull 11-åring precis som andra 11-åringar, men hon finns inte; inte i klasslistan, inte hos folktandvården, inte i folkbokföringen eller i PPM. Inte här och inte någon annanstans. Hon är 11 år och en slags ofrivillig nomad. Hon lever gömd någonstans, på en plats där hon får skydd, fast mark under sina uppryckta rötter. Hon har varit gömd i tre år tror hon. I våras gick hennes pappa ut och kom aldrig mer tillbaka, han arresterades och försvann. Hon säger att hon ska hämta honom sedan, hon skall bara växa lite först. När vi tar form av “K:s” ansikte så råkar jag skära mig och det blöder ymnigt. Hennes mamma säger något lugnande på ett språk jag inte kan och stoppar blodflödet. “K” översätter; - Såja, allt kommer bli bra, jag ska ta hand om dig. Så tillägger hon - Mamma är sjuksköterska. Det är ett långt jullov utan snö, en nästan oändlig mängd dagar man måste fördriva. - Såja, det kommer att gå bra, säger hon. Hon säger det till mig som har skurit mig, till lillebror som saknar pappa och hon säger det till den lilla gröna plantan.

SKULPTUR I BLANDMATERIAL, 2013

12


JAG KAN VA R A M ED I VI LKET LAG SOM H ELST - Man längtar ju efter att blir fri, säger han där han står i leran med fotbollen under armen. Det är höstlov och jag är på en hemlig plats där papperslösa flyktingar bor, det är inte så långt härifrån. År 2002 till 2003 hade jag min ateljé på en flyktingförläggning. En pojke jag lärde känna där brukade skina som solen, fast han egentligen inte hade så mycket att skina för. Han hade vuxit upp på flyktingförläggningar runt om i Europa och gång på gång rotat sig, lärt sig ett nytt språk och ryckts upp med rötterna, för att sedan rota sig i ännu ett land och lära sig ännu ett språk. Och ryckas upp igen. Barnet, vi kan kalla “S”, som lever gömd på den hemliga platsen, berättar att Sverige är hans fjärde hemland tror han. Fast officiellt så finns han inte. Han säger han ska bli fotbollsproffs. Jag vet inte om de människor jag lärde känna på flyktingförläggningen eller de som idag lever gömda som papperslösa på den där hemliga platsen kommer läka ihop. Men jag hoppas det. Imorgon står ett annat barn vid sidlinjen vid en annan fotbollsplan. Och ytterligare ett barn står bakom någon annan gräns och hoppas på att få vara med, vid någon annan linje som inte får korsas.

SKULPTUR I BRONS OCH TEXT, 2013

13


BRONSSKULPTUR, VIDEO, BERÄTTELSE, 2007

MONUM ENT WITHOUT A HOM E Våren 2007 är familjen och jag på

Landet är fullt av monument, varje ny ockupationsmakt har byggt sina monument för att bli ihågkommen. Den rådande makten just då är “den fria marknaden” och även den reser sina monument. Det är vår första resa som familj. Jag har barn på näthinnan. Trots den explosionsartade ekonomiska tillväxten finns det tusentals lettiska barn som ingen vill ha. Barnen växer upp på barnhem, inte helt olika de hem och utackorderingar som min farmor har berättat om från sin uppväxt i Stockholm. Barnen har, både symboliskt och bokstavligen, alltid en väska packad. Som om de väntar på asyl i sitt eget land. Väntar på att få bli en del av samhället. Väntar på att bli önskade, i Lettland eller någon annanstans. Var som helst. Jag tänker på min vän Gzim. När han skulle utvisas frågade han mig vad som skulle bli kvar av honom i Sverige efter att han tvingats lämna landet. De som blir Iaspisstipendium i Lettland.

14

mina vänner på barnhemmet i Riga är en del av Lettlands samtidshistoria. Men ingen kommer någonsin att beställa ett monument över dem. Så vi gör ett själva. Tillsammans börjar vi skapa en skulptur utifrån barnen i gruppen. Med gipsavgjutningar får alla bidra med delar till skulpturens kropp. Under arbetet får en av flickorna, Aleshja, nya föräldrar i Italien. Men hon vill gärna vara med i monumentet, så barnen och jag gör en avgjutning av hennes arm dagen före hennes avfärd. När jag träffar barnen nästa gång säger hennes bästis att “Aleshja är i Italien nu men hennes arm är kvar här hos oss”. Sen pekar hon på mig med gipsarmen och säger “nu fattar jag vad det är vi håller på med!” I den stunden gör jag det också.


15


SKULPTUR I BLANDMATERIAL TEXT OCH VIDEO, 2013 -2015

AWAITING TRANSITION (M O NUM ENT WITH OUT A H O M E I I) Första gången jag kom till Riga var 2007.

Jag hade just blivit förälder för första gången och såg världen på ett nytt sätt. I Lettland fick jag veta att tusentals barn växte upp på barnhem, men ingen verkade vilja prata med mig om detta sår i samhället. Barnen växer upp på barnhem, inte helt olika de hem och utackorderingar som min farmor har berättat om från sin uppväxt i Stockholm. Tillsammans med en grupp sjuåringar på barnhemmet Ziemeli gjorde jag ett projekt där vi skapade ett monument över de som annars inte får synas eller ta plats; ett hem-

16

löst monument över de barn som samhället ville gömma och glömma bort. År 2013 återvände jag till samma

Barnen som bott där sex år tidigare hade spritts för vinden, men där stod nya sjuåringar vid grinden, i samma permanenta väntan på förflyttning. Hundra år tidigare var det en fotograf som fotograferade min farmor och satte ut bilden i sitt skyltfönster. Han satte ut en lapp där han frågade om någon ville ha barnet på bilden. På något sätt blir den berättelsen utgångspunkten när vi börjar på ett nytt verk, barnhem.


ett nytt monument utan hem, ett slags syskon till skulpturen vi gjorde på barnhemmet nästan sju år tidigare. Barnet, som vi kan kalla “L”, som gör ansiktet, säger att hon helt förstår berättelsen om min farmor. På något sätt så blir berättelsen i den stunden hennes. Vår arbetslampa blir ett minne av blixten som bländade farmor, ögonblicket då ögonen sluts och förhoppningen om en annan plats börjar. När jag återvänder ett år senare är “L” inte längre kvar på barnhemmet. De andra berättar att hon har adopterats till USA,

17

men de vet inte var. När jag återvänder igen ytterligare ett halvår senare och frågar om någon hört från henne är det ingen som minns henne. (Men där finns nya sjuåringar som ropar att de vill gjuta av sitt ansikte.)


FR AGM ENTS

ALUMINIUM, 2015

Under arbetet på barnhemmet Ziemeli

i Riga (2007-2014) gjorde vi mängder med gipsavgjutningar. Många gick sönder eller glömdes bort. Ömt inpackade i små lådor har jag sparat vissa fragment som jag lyckats rädda, råa avgjutningar där det kändes som om något hade fastnat.

18


DEN TUNNA ISEN BÄ R OSS INTE (MA LAK) Året är 2009. Malak är fem år gammal. Tillsammans med sina föräldrar har hon flytt från Bagdad till det lilla samhället Vännäs. Ungefär samtidigt flyttar jag min ateljé till samma plats och familjen hälsar snart på mig. En natt, några månader senare, urartar ett gräl mellan några ungdomar i samhället. Bråket leder till att en lynchmobb samlas nedanför fönstren till byns asylsökande. De börjar kasta sten. Malak och hennes storasyskon väcks av att deras fönster krossas då stenarna och glåporden haglar in genom natten. Under

panikartade former evakueras samtliga flyktingar. Kort därpå bjuder jag in familjen till min ateljé. En familj som nu inte har varit utomhus på en vecka, som ännu en gång börjar planera en flykt, men nu ifrån detta lilla samhälle som visat sådant hat. I ateljén gör familjen och jag gipsavgjutningar av Malak och hennes bror Alamin. Malak berättar via tolken om när fönstret krossades av sten och människorna nere på gatan skrek hotfulla saker hon inte förstod. Hon satt i sin säng och önskade hon vore någon annanstans.

BRONSSKULPTUR, BERÄTTELSE, 2009

KNUT TE WESTER Konstnären Knutte Wester skildrar samhällets otillräckligheter genom att arbeta tillsammans med människor som på olika sätt drabbats av

systematisk orättvisa. Ofta inleds Westers projekt med att han flyttar sin verksamhet till en plats där individer lever långt borta ifrån en medial radar, som barnhem eller flyktingförläggningar. Väl på plats bjuder han in till en öppen ateljéverksamhet där skapandeprocessen sker i tätt

19

samarbete med de människor som verken sedan handlar om. Berättelserna lämnar sitt dokumentära ursprung och blir till existentiella tankar och frågeställningar. Knutte Wester (född 1977) är utbildad på Konsthögskolan i Umeå och har deltagit i flera grupp- och separatutställningar, bland annat i Moskva, Johannesburg, Gdansk, Stockholm, Västerås och Linköping.


PREFACE Throughout my career I have been drawn to artists who use their practice as a means of exploring space and time.

Not in the astronomical sense, but on an earthly, human level. Knutte Wester is such an artist. Wester understands the critical underpinnings of the human experience as well as the ability of art to not only inspire, but to also empower those who have been disenfranchised and silenced by the machinations of economics, politics, and xenophobia. By sharing the stories of marginalized individuals struggling with displacement and loss, Wester gives them the dignity of being heard. Equally as important, he shows us the connection between seemingly disparate situations taking place around the world - from Sweden to Brooklyn. Wester uses film, photography and sculpture to provoke broader philosophical discussions about life and our responsibilities to one another as human beings. He

offers an understanding that suffering, in all its forms, deserves consideration and a response. This is both challenging and necessary. From our initial meeting last year in New York City I felt the urgency of Wester’s art. As a child I briefly experienced the trauma of not having a permanent home. However brief my personal experience, it had an enduring effect on my life and changed the way I view the world. I do not suppress these childhood memories, but rather I keep them and gain inspiration from them. This is the power of struggle to make us see the world with new eyes. By using his practice to give a voice to undocumented refugees, homeless individuals, and other vulnerable members of society, Wester illustrates the importance of having a sense of belonging and stability, as well as the fleeting, unpredictable nature of life that puts all material things in jeopardy of slipping away and vanishing into thin air.

DEXTER WIMBERLY INDEPENDENT CURATOR NEW YORK CITY, 2016

20


BEDTIM E STO RY As a child I often spent the days at my MIXED MEDIA ON PAPER, 2008

She used to tell me stories. But in her stories there were no princes of princesses, she told me about her life. She was born as “bastard” of a young, poor and unmarried mother and spent her childhood placed in the poorhouse or orphanage. Sometimes with her mother, sometimes alone. Always with a feeling of being on the run, being unwanted and an outcast.

grandmothers.

In a way she described a, too me, unknown world, but it was a fairy-tale world in which I could reflect my concern for not being included or to be left behind. In a way she described the world around me I didn’t understand, but that I thru her stories could approach in my mind. KNUTTE WESTER UMEÅ 2016

DAWN IN A CIT Y WITHOUT NAM E I once lived in a country in transformation. FILM, 7 MIN, 2014

The dictatorship had fallen and left behind a void, a wounded city with wounded houses and wounded people trying to rise up. I started in the mornings, before dawn. I recorded how the city awakened every day. I filmed homeless dogs that roamed around in the city in couples, always together. One morning something special happens. In a street crossing lies a dead dog.

21

Its partner stands beside it, devastated. The living dog tries desperately to make contact with the people who pass, but no one seems to care. The dog gets increasingly desperate for help, but people just keep hurrying past. The film premiered at the Gothenburg Film Festival in January 2013 and won the Tempo Short Award; Sweden’s best short documentary. The film has since been shown at numerous international festivals.


UNTITLED PROJ ECT (ROG ERS AVENU E , 6AM ON A SUN DAY M O RN IN G) It is early May 2015 and I am relocating PROJECT / PHOTO SERIES / BOOK, 2016

from The New York Artist Studio and Residency Foundation, to The Pulaski Homeless Family Shelter in Bedford-Stuyvesant, Brooklyn. I arrange sculpture workshops for people living there. At the shelter there lives thirty mothers and their children. For weeks we make plaster casts of each other’s hands and feet. Together with his mother, a boy called J, joins in every single workshop. His older brother also lives there. One day when J, as so many times before, is the first one to arrive at a workshop, I ask him where he was living before. He says that they used to live at another shelter. – And before that? I ask. – At another shelter, and yet another one before that, and another one before that. I am at a loss for words. To the fullest extent, this boy is an American, yet here he is, growing up like a refugee in his own city, in his own country. – But before that, he says with a smile, we had a real home, a place of our own, but we couldn’t stay there. A few days later I speak with his mother Ester and I tell her how her son’s words sprouted into an idea for an artwork that we can create together, a work that also ties into the street art tradition of New York. I propose that we make a cast of J’s shoulder and transform it into a bronze sculpture and then return to the place where they once had a home of their own and permanently mount it there. As a memory fragment of a child that once lived there and that should have lived there still. She stands quiet for a few seconds, wipes a tear off her cheek and says – Yes, I would like that very much.

my studio

22

It was a delicate work process that took its time, but one Sunday morning in June, we are meeting up at 5am to finally head over to the house where they once lived, in a neighborhood now radically transformed. By the house, we find a suitable wall to mount the sculpture onto. We position it just where J’s shoulder would have been if he had lived there still and casually was leaning against the wall. As J marks up the height of his shoulder, the day is dawning and I am mixing the epoxy glue. – I’m this tall; this is the height of my shoulder. Despite the early morning hour, J’s older brother has eagerly joined us. As J photographs him, the brother styles his hair, glowing with pride about the sculpture project. Together, they are back at their old address doing street art with a getaway car parked across the street. Esther says that she now, in a metaphorical way, truly can see how much J has grown. He was only five when they were evicted from this house and has since spent four long years at various homeless shelters. A taxi is pulling up next to us and I start to worry as I stand there with epoxy glue hardening on my fingers. But we can relax; the driver is just admiring our work. An older man walks up the street towards us. It is one of their old neighbors that at one point also was their janitor, but he is not living here anymore either. The glue hardens and after putting up a plaque with a brief text, we drive away.


A SECRET PLACE During the 2012 autumn school break, BRONZE SCULPTURE, STORY (2016) THREE-CHANNEL VIDEO INSTALLATION, 2016

Knutte Wester wound up in a place in Sweden where undocumented refugees are kept in hiding. That became the inception of an extended artistic project, A Secret Place, that now is brought to fruition at Havremagasinet. The new installation consists of several autonomous works where the centerpiece is the bronze sculpture of the same name. In the autumn holiday 2012, work on the sculpture began at the secret place and was completed prior to this exhibition. The installation also consists of three video works, one about the creation of the sculpture, one about the life in the secret place and one about the border surrounding the place. The film titled This is the border will premiere at the Tempo documentary film festival in Stockholm in March. The sculpture I Am a Little Green Plant also grew out of this project.

23

‘This is really fun!’ a boy exclaimed when we began building the hut. ‘It feels a little like being a kid again!’ He is nine years old. During the autumn break twenty-two adults and seventeen children live there, in the secret place. Undocumented. We spend the holiday building things and making sculptures. I return for the Christmas holidays and then continue travelling to the secret place over a two-year period. Our joint art project becomes like a sanctuary in a place of refuge; the play becomes an escape. During one holiday we make a hut, a shelter, a secret place. The hut is woven out of hundreds of thin twigs. Every knot is a thought, every twig a memory. In the little hut the world can become something else. I carefully replace every dried leaf with one made of wax and the twigs are slowly transformed into bronze. Some say that I seem to be trying to capture what is uncertain and temporary by conjuring what is transient into an everlasting material.


I AM A LIT TLE G REEN PLANT SCULPTURE IN MIXED MEDIA, 2013

- There, it will be fine, she says. She says it to the little green plant that has no earth, whose brittle roots lies out in the December wind. We can call her “K”. We call her only “K” for she does not exist. She is an exuberant energetic 11 year old just like any other 11 year olds, but she doesn’t exist; not in the class list, not in the public dental service, not in the national registration or the Swedish Pensions Agency. Not here and not elsewhere. She is 11 years old and a sort of involuntary nomad. She lives in hiding somewhere, in a place where she will be protected, solid ground under her raptured roots. She has been hidden for three years, she believes. Last spring, her father went out and never came back, he was arrested and

disappeared. She says she’ll fetch him later, she should just need to grow a bit first. When we take the form of “K’s” face I accidentally cut myself and bleed profusely. Her mother says something soothing in a language I don’t understand and stops the blood flow. “K” translates; - There, everything will be fine, I’ll take care of you. Then she adds, - Mother is a nurse. It is a long Christmas holiday without snow, a nearly infinite amount of days you have to pass. There, it will be fine, she says. She says it to me who have cut myself, to her little brother who misses his father, and she says it to the little green plant.

I CAN PLAY FO R ANY TEAM BRONZE SCULPTURE AND TEXT, 2013

- You long to be free, he says, as he stands in the mud with a football under his arm. It is autumn break from school and I am at a secret place, where undocumented refugees live, it’s not that far from here. In 2002 to 2003 I had my studio at a refugee camp. A boy I got to know there used to shine like the sun, though he really did not have so much to shine for. He had grown up in refugee centers around Europe and over again rooted, learned a new language and been uprooted, to settle down in another country and learned another language. To be uprooted again. The child, we can call “S”, who lives hiding in the secret place, tells me that Sweden is his fourth home country, he believes. Though

24

officially he does not exist. He tells me he wants be a professional soccer player. I don’t know if the people I got to know at the refugee center will heal. But I hope so. Tomorrow some other child will stand on the sidelines of another soccer field. And yet another one behind another limit, hoping to be involved, at some other border that cannot be crossed.


MONUM ENT WITHOUT A HOM E BRONZE SCULPTURE, VIDEO, STORY, 2007

In the spring of 2007, my family and I are on a scholarship in Latvia. The country is full of monuments, each new occupying power having built their own monuments to be remembered. The current power - The Free Market – is also erecting its monuments. It is our first trip as a family. Children are very present in my mind. Despite explosive economic growth, there are thousands of Latvian children that no one wants. The children are growing up in orphanages, not entirely different from the homes and placements that my grandmother told me about from her childhood in Stockholm. Both symbolically and literally, the children always have a suitcase packed. It is as if they are waiting to get asylum in their own country. Waiting to become a part of society. Waiting to be wanted, in Latvia or somewhere else. Anywhere. I am thinking of my friend Gzim. When he was about to be deported, he asked me what would be left of him in Sweden after

25

being forced to leave. In Riga, the children who become my friends at the orphanage are a part of Latvia’s present history. But no one will ever order a monument to be built in their honour. So we make one ourselves. Together we begin to create a sculpture based on the children in the group. With plaster casts, everyone is contributing with parts to make one sculptural body. During the work one of the girls, Aleshja, is getting new parents in Italy, but she still wants to be in the monument. So, the children and I make a cast of her arm the day before she leaves. When I meet the children again, Aleshja’s best friend says that “Aleshja may be in Italy now, but her arm is still here with us.” She then points at me with the plaster arm and says “Now I get what we are doing!”. At that moment, I do too.


AWAITING TR ANSITION (M O NUM ENT WITH OUT A H OM E II) The first time I came to Riga in Latvia SCULPTURE IN MIXED MEDIA, TEXT AND VIDEO, 2013 -2015

was in 2007.

I had just become a father and saw the world though that new lens. In Latvia I learned that thousands of children were growing up in orphanages, but no one wanted to talk to me about this wound in the society. The children grow up in orphanages, not much different from the homes and boarding homes that my grandmother has told me about her childhood in Stockholm. Together with a group of seven year olds at the orphanages Ziemeli I did a project were we created a monument to those who otherwise not may be apparent or take place; a homeless monument to the children that the community wanted to hide or forget. In 2013, I returned to the same

The children who lived there six years earlier had been scattered to the wind, but there were new seven year olds at the gate, in the same permanent awaiting for transition. A hundred years earlier a photographer took a photograph of my grandmother and put the image in his shop window. He put out a note in which he asked if anyone wanted to have the baby in the picture. In a way, this story becomes the starting orphanage.

point when we start on a new work, a new monument without a home, a kind of sibling of the sculpture we did at the orphanage nearly seven years earlier. The child, who we can call “L”, which is doing the face, says that she fully understands the story of my grandmother. Somehow, in that moment, the story becomes her own. Our work light turns in to the memory of the lightning that dazzled grandmother, the moment when her eyes closes and the hope of a different place starts. When I return a year later “L” is no longer at the orphanage. The others tell me she has been adopted to the US, but they don’t know where. When I return again another six months later and ask if anyone heard from her, no one remembers her. (But there are new seven year olds shouting that they want to cast their faces.)

FR AGM ENTS While working at the orphanage Ziemeli ALUMINUM, 2015

in Riga (2007-2014) we made numerous plaster casts. Many of them broke or were forgotten. Tenderly packed in small boxes

26

I have saved some fragments that I managed to rescue, raw casts where I felt something was caught.


TH E THIN ICE WI LL NOT CARRY OU R WEIGHT (MA LAK) It is 2009. Malak is five years old. BRONZE SCULPTURE, STORY, 2009

Together with her family she has fled from Baghdad to the small community of Vännäs. Around the same time, I move my studio to that very village and soon, this family pays me a visit. One night, a few months later, a quarrel in a group of young people in the community escalates. The fight results in a lynch mob, gathering beneath the windows of the asylum seekers. The crowd begins to throw stones. Malak and her siblings are awakened as their windows are smashed as stones and profanities hail through the night. In panic, all refugees are evacuated. Shortly there-

after, I invite the family over to my studio. They have not gone out for a week, and have already begun to plan a new escape. This time it is an escape from this small community showing such hatred. In the studio, the family and I make plaster casts of Malak and her brother Alamin. Malak tells, through interpreter, the story about when the window was shattered by stone and the people down the street yelled threatening things she did not understand. She sat in her bed and wished she were somewhere else.

KNUT TE WESTER Knutte Wester’s art is about our society, and the points where society falls

His work often takes shape in open processes where the artwork is created through collaborations. He works with video, sculpture and installation. Irrespective of the technique, there is always a documentary element in the work. Knutte Wester is a storyteller. Or rather, a story-reteller. In his art he gives voice to those who would otherwise not be able to make themselves heard. It is the ordinary

short.

27

man, his life and circumstances that matter. Often, he tells the stories of people who have suffered from the shortcomings of society. A recurring theme is that of the need to leave a trace; what is left when a person leaves a place, whether it be voluntary or involuntary. Knutte Wester graduated from the Academy of Fine Arts in Umeå in 2003 and has participated in several group and solo exhibitions in Moscow, Johannesburg and Stockholm.


Katalog KNUTTE WESTER "GRYNING UTAN NAMN"  

Utställningen har fått titeln "Gryning utan namn "från filmen Dawn in a city without name- ett bärande verk i utställningen. Titeln anknyter...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you