Page 1

PEN DANG

HAVRE M AGA S I N E T


Bror Zackrisson Sven Bohman Stig Winnerskog

Brita Weglin Lennart Holmbom Magnus Svensson

June Montana Lorentz

Jette Andersen

2


PEN DANG — skilda vägar eller inser att de hör ihop, rör vid, berör, eller tar avstånd från varandra, och hur det än är så för alltid förändrade i mötet med varandra. Utställningen Pendang ordnar just sådana möten mellan fyra av Bodenskolans konstnärer — Bror Zackrisson, Sven Bohman, Stig Winnerskog samt Bodenskolans enda kvinnliga konstnär, June Montana Lorentz och fyra i Norrbotten nu verksamma konstnärer — Jette Andersen, Lennart Holmbom, Magnus Svensson och Brita Weglin. Fyra parrelationer skapas, helt sonika, över generationsgränser, en bro mellan historia och samtid, mellan samtid och historia, parrelationer som i några fall var redan påbörjade, i andra fall är helt nya. En ömsesidig och tvåvägsdialog som påverkar och förändrar och belyser i båda riktningar; Bodenskolans konstnärers 1950- och 60-tal och samtidskonstnärernas vibrerande nu, där de senares bidrag till merparten är nytillkomna arbeten särskilt producerade för denna utställning:

Pendang betyder motsvarighet, motstycke, parallell, eller rent av

Ordet identifierar eller etablerar en relation, oftast en parrelation för att vara exakt, kan till och med vara en ganska intim sådan. Pendang syftar således på någon form av gemenskap, samband, eller förbindelse, tillfällig eller långsiktig, ny eller sedan länge etablerad. Också konstens pendelrörelser genom generationer av konstnärer och deras konstverk åstadkoms i inte liten utsträckning av just relationer, av intryck och uttryck i samspel, av influenser och påverkan i samtid — mellan generationskamrater eller i samspråk med föregångare och äldre generationer. Det vill säga konsten — både konsten i stort och det enskilda konstverket — utvecklas i samtal, genom samröre och samverkan. Konsten, konstverk, uppstår inte från intet, från ingenting, men ur relationer, kollisioner, beröring, påverkan, där påverkan kan se ut på många sätt, även negativ, alltså impulsen till att utveckla något har sitt ursprung i att inte vilja repetera eller relatera till det historiska exemplet. En svindlande, vindlande kulturell dialog, eller polylog, där konstnärer språkar, bråkar, samtalar, förhandlar, diskuterar; där också konstverk pratar ihop sig, går maka/make.

3


SVEN BOHMAN Vå rvinter

Sven Bohman (1919 – 2007), amatörmålare och järnhandelsföreståndare med färg som specialitet, var som konstnär amatör med landskap i olja som sitt främsta motiv, Bohman målade in på 1990-talet, och gick bort 2007 som sista av Bodenskolans konstnärer. Bohman målar lyriska natur- och kulturlandskap, någon interiörbild ibland, ofta eleganta diagonala kompositioner med både livfull koloristik och mera avskalat monokrom palett. I Vårvinter (1980) har

4

isen just lämnat en bäck så att vattnets blåsvarta tyngd kontrasterar mot kvarvarande snö, issjok och nakna björkstammar i en effektivt rytmisk bild med en nära svartvit färgskala.


LENNART HOLMBOM Nyis

LENNART HOLMBOM Genom Skogen

LENNART HOLMBOM Somma rnatt (Detalj)

Lennart Holmboms triptyk Nyis kunde vara en explicit replik på Bohmans Vårvinter, om än det här är första snön som vilar på mark och granar och isen som just lagt sig på vattendraget i bildens mitt, med höstaftonsolen vars sena strålar dröjer sig kvar vid trädtopparna. Men med ett snarlikt dovt tonfall, med likartade nedtonade färger, en bild av ett brytningsskede, ett tillstånd på väg in i ett annat. Nyis stod i det närmaste färdig i ateljén när Lennart Holmbom fick inbjudan till att ställa ut på Havremagasinet tillsammans med Sven Bohman; ett oväntat möte med en konstnär som Holmbom samtidigt var väl bekant med, inte minst som färghandlare som försåg honom med både material och goda råd under de år Holmbom själv bodde i Boden. Lennart Holmbom är landskapsmålare i flera tonarter, från en lyrisk och meditativ realism till ett ibland närmast impressionistiskt spektralt måleri där ljuset självt är motiv och liksom antar fysisk kropp på målarduken. Naturen,

5

skogen, vattendragen, likväl som kulturlandskapet från regnblank landsväg till kvartersgatan i aftonmjukt motljus. Just eftermiddag, kväll, till och med natt, eller vinter, eller det nedsläckta ljuset under snöfall eller regnoväder gestaltas gärna av Holmboms pensel. Men Holmboms motivkrets omfattar lika gärna stillebenet, en interiör detalj, en minnesbild från en barndomseftermiddag vid badstranden; allt i ett finstämt, melodiskt och hängivet måleri. I små kvadratiska målningar, varav ett antal nygjorda för denna utställning i direkt konversation med Bohman inklusive små citat, fördjupar sig Holmbom i fragmentet, utsnittet, observationen eller reflektionen över ett ögonblick, hur att omhänderta en form, en färg- eller ljushändelse till bild.


B R O R Z AC H R I S S O N Legenden

Ur Bror Zachrissons (1907 – 1989) mångfasetterade måleri som prövar både motiv och stilarter, teman och språk, inkluderas här två arbeten. Brita Weglin, oförvägen och företagsam konstnär i många medier och uttryck, är Zachrissons partner i Pendang, hon har själv valt ut Legenden, en fauvistisk eller primitivistisk fantasi där arton kvinnor på rad hälsar solen, ackompanjerade av svanar, i ett lite avigt stiliserat landskap och Högmässa, en kyrklig interiör i ett mer dokumenterande måleri men likväl med lite skruvade färger och ett bitvis liksom hopvikt rum. Brita Weglin organiserar sitt bidrag direkt och uttryckligen i gensvar till dessa två målningar, ordnar ett sakralt och profant rum i sin installation, och både

6


B R I TA W E G L I N

B R I TA W E G L I N

Vå ran prost

Theda Ba ra

2016

2016

Collografi 90x 70 cm

Broderi med hår 70x60cm

väljer ur sin omfattande produktion samt producerar en rad nya arbeten för dessa två rum. Motiviskt öser Weglin i sin konst ur en rik källa av referenser – uppväxt och bakgrund och den egna livsvärlden, mytologi och kulturhistoria, opera, populärkultur. Också tekniker och medier är i plural. Emalj, akvarell, broderier, grafik, bronsskulptur, objekt, collage, för att nämna några. Weglins konst är mångsidig, omväxlande, verkar på flera fronter. Men det finns tonfall som återkommer, drag som förenar, accenter som sammanbinder. Weglin är ingen realist, konsekvent expressiv, med tonarter som vetter lika mycket mot det burleska som mot det stränga; kärv och gräll, brutal och ömsint, på samma gång.

Och i centrum för all uppmärksamhet är den mänskliga gestalten, porträttet ja, men än mera mänskliga scener, situationer, tillstånd, allegoriska eller verkliga. Så laddas också här Weglins kyrkliga rum med porträtt av biskopar, allvarliga, stelbenta, hötter med fingret, och andra mansgestalter. Och det profana rummet är en kavalkad av kvinnliga protagonister. Som Theda Bara, idag bortglömd stumfilmsstjärna från tidigt 1920-tal, Medusa, grekisk gorgon vars blick du ej ska möta, romerska gudomen Sulis Minerva, och en träskkvinna i sjöjungfrukropp. Bland annat. Det är också, i all mångfald, något omisskännligt Weglinskt i allt detta. Vilket syns, smakar, känns och doftar också i dessa bidrag.

7


J U N E M O N TA N A LO R E N T Z Pianospel

Enda kvinnliga konstnären i Bodenskolan, utbildad konstnär, resenär, June ”Montana” Lorentz (1915 – 2008) var också en av dess förgrundsgestalter och en samlande kraft. Själv yrkesverksam konstnär fram till 1990-talet, var hon också lärare och inspiratör till många av de övriga i Bodenskolan. Hennes omfattande produktion består främst av måleri i olja, men även teckningar i kol eller pastell, collage och större offentliga arbeten. Hennes konst

8

är en resa i konsthistorien, främst den tidiga modernismen. Pianospel prövar en kubistisk gestaltning. Några medelhavslandskap andas expressionism, primitivism, stråk av surrealism i Chagalls fotspår, till och med en solrosbukett med säker pensel i en hälsning till van Gogh. Men också sena målningar som lämnar det figurativa för det geometriskt abstrakta. Alltid färgrikt och med lyster.


JETTE ANDERSEN Vand ring

Jette Andersen ställer sig bredvid sin utställningspartner. Andersens bidrag är inte främst replik eller kommentar, men en parallell händelse. Betraktaren finner själv på likheter och skillnader. Jette Andersens konst präglas av en påfallande stark konceptuell ådra sammanflätad med ett expressivt och hantverksmässigt habilt konstnärskap. Med måleri, grafik, skulptur och objekt som främsta medier, följer hon en tydlig tematik som efterhand tar sig form på distinkta och olikartade sätt. I många arbeten finns ett möte eller kollision mellan ett mönster, en abstraherad geometri, eller helt enkelt en figur som upprepas och ett konkret figurativt eller berättande motiv. Platsen 1 och Platsen 2, till exempel, är landskap med få ingredienser, stiliserade element eller figurer, gärna den egna kroppen som figur och referens, i en pregnant, harmonisk helhet. Projektet Händer följer den mänskliga handens outtömliga uttrycksmöjligheter, människans andra ansikte, gestaltade i

teckningar, skulpturer och objekt, ibland med biografiska referenser, ibland i mer universell gestalt. I två nya arbeten med den gemensamma titeln Integration åstadkoms skickligt gestaltade interkulturella möten. Med impulser från en nyligen genomförd resa till Burma är Integration 1 en skulptur av en trave kapat björkvirke med ändarna målade om vart annat i faluröd och bladguld. Och Integration 2 en schematisk målning av björkstammar och bambustammar. Här nya arbeten som också, med all estetisk finess och precision, med kraft landar i svensk samtid.

JETTE ANDERSEN Integ ration

9


S T I G W I N N E R S KO G S T I G W I N N E R S KO G Vass rugg i snö

Stig Winnerskog (1930 – 1994) var från början amatör med jobb på SJ, upplärd av Bodenskolans egna, och etablerade sig efterhand som yrkesverksam konstnär. Winnerskog håller sig till måleriet, mest i olja, någon gång med akvarellen som verktyg, och med kulturlandskapet och naturskildringen som sin absolut främsta genre och motivkrets. Han är i stor utsträckning det norrbottniska kust- och älvlandskapet trogen, med både jordbrukslandskap och hus men också renodlade naturscener. Winnerskogs estetik är väl sammanhållen, anmärkningsvärt konsekvent och stabil. Stillsamma, ibland med lite spartanska klanger, tysta men finstämda landskap som vetter åt det abstrakta.

10


MAGNUS SVENSSO N I Wish I Had a Wife

Här uppstår omedelbart en generös och till synes nära självklar valfrändskap, utan att det särskiljande på något sätt fördunklas. Magnus Svensson har ett noggrant utarbetat ramverk och en väl avvägd metodik i sitt konstnärskap. Olja, i lager, på träfiberskivor, ofta i ett format nära det kvadratiska, är de formella och tekniska utgångspunkterna för merparten av Svenssons produktion. Storlek varierar men träfiberskivans ursprungliga format är bestämmande, med given bredd och dimensioner. Också paletten är pålitlig. Gärna monokroma varianter, gråvitt och ljust beige är återkommande nyanser, också träkulörer är nära till hands. Magnus Svenssons noggrant och precist genomförda målningar är ett märkvärdigt möte mellan konkretistisk bildpoesi och avklarnad abstraktion. Det abstrakta blir aldrig ren geometri och Svenssons konstruktivism eller minimalism är samtidigt sällsamt taktil, fenomenologisk, till och med intim på ett överrumplande sätt, med en utpräglad tingens och ytornas närvaro, där motiviska fragment eller utsnitt diskret pockar på uppmärksamhet. Om än det ej alltid finns en motivisk referens så lever ändå Svenssons målningar ofta mitt uppe i en slags välbekant närmiljö; en bit av en väggpanel eller en persienn, en kudde knappt förnimbar i utfrätta högdagrar, hörn av en gardin är möjliga eller faktiska motiv. Eller cirkelformer som också kan vara både solskivan och en arkitektonisk detalj. Lägg till allt detta målningarnas lekfullt kryptiska och lite motsträviga titlar, ofta med en biografisk referens eller där i vart fall konstnärsjaget uttalar sig, och sluter cirkeln i denna lågmält intensiva konst.

MAGNUS SVENSSO N Today I have Been Mostly Reading, o r at Least That ’s What I Say

11


HAVRE MAGASIN ET – ET T SIN N RI KT MASKIN ERI

O m d e t u n i ka magasinet och d e s s h i s t o r i s ka a n vä n d n i n g

I sommar öppnar Havremagasinet en ny utställning om byggnadens unika historia och användning. Vi vill med detta hylla huset och uppmärksamma det sinnrika system som uppfanns för att förvara föda åt den viktigaste vän militären hade i sitt försvar – hästen. Alla historiska tillbakablickar har sin början någonstans. För den dåvarande lilla orten Boden började allt år 1900. Då beslutades det att den lilla orten skulle bli en militär fästning för att skydda landet mot fiendeangrepp i norr. Detta beslut ledde till ett uppsving för Boden och på bara några år hade staden tredubblat sin befolkning och människor strömmade till från hela landet. Det enorma bygget av militärfästningar runt

12

om staden påbörjades och 600 000 ton sten plockades ur bergen. En av alla kasernbyggnader som skapades av stenmassorna var Havremagasinet. År 1913 stod magasinet klart och är än idag en av Bodens största byggnader. Det är dock inte vilken byggnad som helst, det är ett tempel för det som under krigstiden var viktigast av allt: nämligen att soldatens bästa vän och redskap skulle få sin föda. Alla förband på den här tiden var hästanspända, och hästar behöver bränsle. För att hålla alla militärens hästar i rörelse krävdes stora mängder havre, vilket satte igång bygget av fyra havremagasin strategiskt placerade runt om i hela landet, varav ett fick sin plats i Boden. Uppgiften


var att förse Övre Norrlands militärområde med foder mellan åren 1913 till 1950, då verksamheten pågick. Därefter började militären fasa ut hästarna och ersätta dem med motorfordon. Havremagasinets system var funktionellt och unikt konstruerat och maskineriet levererades från Tyskland. Säden transporterades med järnväg till Boden Södra som låg placerad bara några meter från magasinets baksida. På markplanet fanns intagningsholkar där säden skottades ner. Sedan fördes den in i byggnadens mittparti med en enkel men sinnrik skruvanordning. Där tog elevatorer vid och förde upp säden till vindsvåningen med hjälp av skopor som satt fast på elevatorbanden. På vinden torkades sedan säden i speciella bingar. Därefter gick den automatiskt genom en rensningsmaskin för att sedan bli klar för leverans och transport ner till entréplan. Där fanns en automatisk våg som kunde ställas in på antingen 50 eller 100 kg. Säden vägdes och fördelades i 100 kg-säckar som sedan levererades ut till förbanden runtom i Övre Norrland. Det var en enkel men noga utförd konstruktion, som gjorde att den ofantliga mängd havre man tog emot inte förstördes av fukt eller skadedjur. Havremagasinet ritades av arkitekten Erik Josephsson, huset bärs upp av totalt 288 träpelare som är placerade runt om på de sju våningsplanen, totalt 3600 kvm. Under tiden som centralförråd bestod magasinet av 48 bingar som sammanlagt kunde förvara upp till 2000 ton havre. I kristider, som under andra världskriget, var alla bingar alltid fyllda. Idag är Havremagasinet förklarat som ett av Bodens byggnadsminnen, och sedan 2010 har magasinet transformerats till att bli en av Sveriges största konsthallar.

13


PEN DANT Pe n d a n t s i g n i f i e s co u n t e r p a r t , co m p a n i o n , p a r a l l e l , o r s p o u s e.

It identifies or establishes a relation, a partner relationship to be exact, possibly even of an intimate note. Pendant thus speaks of forms of togetherness, correspondence or alliance, temporary or long lasting, novel or since long settled. Also the pendulous movements in art through generations of artists and their artworks are largely generated from, exactly, relations, impressions and expressions in collaboration, influences and reactions in contemporary — within each generation — or historical dialogue — in conversation with forerunners and previous generations. That is to say that art — both art in general and the single work of art — are developed in contact, in connection, through affiliation, collaboration and cooperation. Works of art, do not appear from out of nowhere, from nothing, but from relations, collisions, contact, influence, where influence can take many forms, including negative, i.e. an impulse to develop something based upon not wanting to repeat or relate to the historical example. It is all a meandering, at times vertiginous cultural dialogue, or rather polylogue, where artists are conversing, discussing, negotiating; and where also artworks talk, hang out, separate or realize they belong together, are moved by or touched by, or repudiate each other. And after all, always changed or transformed in the encounter. The exhibition Pendant organizes encounters between four artists of Bodenskolan — Sven Bohman, Stig Winnerskog, Bror Zachrisson and the only female artist of the Boden-school, June Montana Lorentz - and four artists active today in

14

Norrbotten — Jette Andersen, Lennart Holmbom, Magnus Svensson and Brita Weglin. Four partner relationships are formed in the exhibition, across generations, bridging history and the present, relations that in some cases already existed, others that are completely new. A mutual bilateral dialogue that will influence and transform and illuminate in both directions; the mid20th century era of the Bodenskolan artists and the vibrating present of those of today, where the latter’s contribution are largely works produced directly and specifically for this exhibition. Sven Bohman (1919 – 2007), amateur painter and hardware shop worker with paint as his specialty, was mostly a painter of landscapes in oil. Bohman painted well into the 1990s and passed away in 2007 as the last of the Boden School artists. Bohman paints lyrical landscapes, natural and cultural, at times also an interior rendered in elegant diagonal compositions with both a lively palette and more sombre monochromes. In Vårvinter (Early Spring), the ice departed not long ago allowing the weight of the blue-black water to contrast with the remaining snow, the shards of ice and the naked birch trunks, in a flowing and rhythmic image with a near black&white chromatic. Lennart Holmbom’s triptych Nyis (New Ice) could well be an explicit reply to Bohman’s Vårvinter, although here it is the first snow of the season that rests on the ground and fur branches and the ice that recently settled on the brook centre image, while the last rays of the autumn evening sun linger in the tree tops. The sombre tone, the similar colours, and images of moments of transition, of one state transforming into


an other, link the two paintings. Nyis stood in the easel, just about to be completed, when Holmbom received the invitation to exhibit in dialogue with Sven Bohman, an unexpected encounter with an artist that Holmbom nonetheless was familiar with, not the least as the hardware shop assistant that provided him with both materials and good advice during the year when Holmbom also lived in Boden. Lennart Holmbom is a landscape painter of several keys and chords, ranging from a poetic and meditative realism to a sometimes impressionist and prismatic mode where light itself is subject matter and assumes physical qualities on the canvas. Nature, the forest, the waterways as well as the cultural landscape from a winding highway smooth with rain or the street around the block in the soft evening twilight are topics of concern for Holmbom. Late afternoon, evening, even night, or winter, or the diminished light during snowfall or rainstorm are favoured targets of Holmbom’s brush. But his range of motifs include equally the still life, interior details, memory images from a childhood afternoon on the beach; all in a finely tuned, melodic and devoted painting practice. In a series of small square paintings, of which several are made directly for this exhibition in direct conversation with — and even quoting — Sven engages with the fragment, the detail or the minute segment, an observation of or a reflection concerning a moment, a scene; how to look after an event of form, light and colour and turn it to an image. From the multi-faceted art of Bror Zachrisson (1907 – 1989), probing motifs and styles, themes and languages, two works are included. Brita Weglin, a bold and energetic

1515

artist, with many media and techniques in her toolbox, is partnered with Zachrisson. Chosen by Weglin, Zachrisson contributes Legenden (The Legend), a fauvist or primitivist fantasy where eighteen women posed in a line greet the sun, accompanied by white swans, all placed in a stilted stylized landscape, and Högmässa (Service), a church interior imaging an on-going mass in a more documentary mode, yet with somewhat twisted colours and partly folded or compacted pictorial space. Brita Weglin organises her participation in response to these two paintings, creating a sacred and a profane room in her installation, to which she selects existing works from her extensive oeuvre and produces new works. In terms of motif and subject matter, Weglin taps into a rich range of sources — childhood, upbringing and her own life world, Greek and roman mythology, opera, popular culture and more. Also techniques and media count in plural. Weglin works in enamel, embroidery, bronze and other sculptural materials, watercolour, collage and several graphic techniques. The art of Weglin is many-sided, versatile and engages several fronts. Nonetheless there are notes that return, traits that unite, accents that bind together. Weglin is not a straight realist, is consistently expressive, performing in a key that is equally burlesque as it is austere, harsh and garish, brutal and tender, all at the same time. And at the centre of all attention is the human countenance, the human figure, through the portrait, but equally through imaging situations, scenes, and stories, both allegorical and real. Thus Weglin charges her sacred or ecclesiastical room with portraits of bishops — serious, stiff, pointing fingers... — and other male


figures. And the profane room is a procession of female protagonists. Such as Theda Bara, a today forgotten but in her time celebrated silent movie star actress, Medusa, a Greek Gorgon whose gaze you better not meet, the Roman goddess Sulis Minerva, or a woman of the marshes given what seems to be a mermaid body. Among others. It is, in all diversity and density, unmistakably of the hand of Weglin. Which one is able to see, taste, feel and smell in each and every work. The only female artist in the Boden School, educated artist and traveller, June Montana Lorentz (1915 – 2008) was one of its leading figures. Active as an artist up into the 1990s, she was also a teacher and an inspiration for many of the other Boden School artists. Her considerable production consists largely of paintings in oil, but she also made drawings in charcoal or pastel, collage, and quite a few major public works such as wall murals. Her art is a journey in art history, in particular early modernism. Pianospel (Playing the piano) tries out a cubist stance. Some landscapes from the Mediterranean breathe expressionism, primitivism, some others contain surrealist touches in the footsteps of Chagall. There is a bouquet of sunflowers in a greeting to van Gogh. And in several later paintings she leaves the figurative or narrative for works of geometric abstraction. Consistently colourful, lively and with spark and glow. Jette Andersen places herself alongside Lorentz, her exhibition partner. Andersen’s contribution is not a reply nor a commentary, but a parallel event. The viewer or visitor will find out the differences and the similarities. A clear conceptual tangent interwoven with an expressive aesthetics

16

and precise craftsmanship characterizes Jette Andersen’s art. Employing painting, graphics, sculpture and objects as her principal media, Andersen often follows a distilled thematic that due course finds its forms in distinct and varied ways. Many works brings forth a characteristic encounter, or even clash, between a pattern, an abstract geometry, or simply a repeated figure like a stenciI, and a concrete figurative or narrative motif. Platsen 1 and Platsen 2 (The Place 1 and The Place 2), for example, are landscapes with only a few ingredients, stylized elements or figures, often with the artist’s own body as prototype or emblematic figure, all in a well-balanced and seductive unity. The project Händer (Hands) follow the inexhaustible capacities of expression tended by the human hand, the second face of the human being, voiced in drawings, sculptures and objects, at times with biographical references, at times pursuing a more universal modality. The two new works titled Integration enable telling and powerful intercultural encounters. Pursuing impulses from a newly carried out journey to Burma, Integration 1 is a sculpture of a pile of birch wood neatly cut and with the ends painted alternately in faluröd (the emblematic red colour of Swedish housing) and gold. Just as Integration 2 is a clean schematic painting of birch and bamboo trunks. New works, which with all their aesthetic precision, powerfully lands and enter contemporary Swedish politics. Stig Winnerskog (1930 – 1994) turned to painting while working for SJ (the Swedish railroad), taking courses with other Bodenskolan artists and learning the craft, establishing himself eventually as a professional artist. Winnerskog stays with


painting, almost exclusively with oil. And with the culturescape and natural scenery as his dominant genre and subject matter. Winnerskog is also a painter of his home region, mostly imaging the coastal landscape and the river valley of his province of the Norrbotten region, Distilled nature scenes mix with a farming landscape, housing, and related topics. Winnerskog’s aesthetics is remarkably consistent and coherent. He paints calm, sometimes somewhat Spartan, silent and fine-tuned landscapes, that at times turn towards the abstract in their mode of reduction and simplification. Here emerges an immediate, generous and seemingly self-evident collegiality, without ever diminishing each distinctive character. Magnus Svensson works with a carefully sourced set of parameters and a well worked-out methodology. Oil, in layers, on boards of wooden fibre, often in a format close to the square; this is the formal and technical framework for all of Svensson’s production. Size varies some but the standard formats of the industrial board decides the basic measures. Also Svensson’s palette is reliable. Preferably monochrome variations; a greyish white and a light beige are nuances that return. Magnus Svensson’s precisely and carefully executed paintings are a rewarding and remarkable encounter between concrete art and moderate abstraction. The abstracted elements never turn to pure geometry and the constructivism, or minimalism, of Svensson is at the same time remarkably tactile, phenomenological, even intimate in an unexpected manner, with a pronounced presence of things and surfaces, where fragments of motifs or details discretely plead for attention. Even if the paintings of Magnus Svensson do

1717

not always propose a specific signified or reference, they still seem to inhabit a somehow recognizable abode; there is a part of wall panel, lists, drapes, a pillow hardly perceivable with its whiteout highlights, the corner of a curtain. Or the recurring circular shapes that may be both the sun and an architectural detail. Add to all this the playfully cryptic and somehow reluctant and contrapuntal titles, often with a brief biographical referent, which close the circle in Magnus Svensson’s gently intense art.


HAVREMAGASIN ET THE INGENIOUS MACHINERY

About the unique warehouse and its historical use

This summer, Havremagasinet opens a new exhibition devoted to the unique history and use of the building. In doing so, we want to pay tribute to the building and acknowledge the ingenious system that was invented to store food for the most important friend of the military – the horse. All historical flashbacks starts somewhere. For the then small society of Boden, it all started back in 1900. At that time, it was decided that the small city would become a military fortress to defend the country against enemy attacks in the north. Following this decision, Boden got a huge upswing, and in just a few years, the city saw its population increase threefold, with people pouring in from all over the country. The massive construction of military fortifications around the city began, and 600,000 t of stone was cut out of the mountains. One of the stone buildings was Havremagasinet. The warehouse was completed in 1913, and is still to this day one of the largest buildings in Boden. However, it is not just any building; it is a temple for what was most important during the war: i.e., feeding the best friend and greatest support of the soldier. The horse. All units at this time were horsedrawn, and horses need fuel. Keeping the horses of the military in operation required large quantities of oats, which sparked the construction of four strategically located oat warehouses around the country, one of which was placed in Boden. The challenge was to provide the Upper Norrland Military Area with feed between 1913 and 1950, while the operation was running. After that, the military started replacing the horses with motor driven vehicles.

18

The system of Havremagasinet was operational and uniquely designed, and the machinery was delivered from Germany. The grain was transported by rail to Southern Boden, located just a few meters from the rear of the warehouse. On the ground floor were slots, through which the grain was inserted. It was then transferred to the middle section of the building with a simple, but ingenious screw device. From here, the grain reached the attic by elevators, using buckets attached to the elevator belts. In the attic, the grain was dried in special bins. Prior to transport back down to the ground floor, it automatically passed through a gin, to finally be ready for delivery. An automatic scale was used that could be set to either 50 or 100 kg. The grain was weighed and distributed in 100 kg bags, which were then delivered to the units across Upper Norrland. It was a simple, but carefully constructed design that kept the tremendous amount of oats from being destroyed by moisture and pests. Havremagasinet was designed by architect Erik Josephson. The building is supported by a total of 288 wooden pillars, positioned across the seven floors, a total of 3,600 square meters. During the time as supply centre, the warehouse consisted of 48 bins with a total capacity of up to 2,000 t of oats. In times of crisis, such as during World War II, all the bins were always filled. Today Havremagasinet is one of the landmark buildings in Boden, and since 2010, the warehouse has turned into one of the largest Art Galleries in Sweden.

Katalog Pendang 2016  

Pendang betyder motsvarighet, motstycke, parallell, eller rent av maka/make. Utställningen Pendang ordnar just sådana möten mellan fyra av B...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you