Issuu on Google+

färg 1 färg 3

färg 2

Niklas Söderberg I bruk, brukare


i bruk, brukare


niklas söderberg

I bruk, brukare (2005–2009)

PEQUOD PrESS


Pequod Press Södra Förstadsgatan 18 211 43 Malmö www.pequod.se

Niklas Söderbergs tidigare böcker: Något om omvägar, ellerströms 1994 Tältar, alltså platsar, Pequod Press 2003 Om det håller om, Pequod Press 2006 Här, tillsammans med Viktor Kopp, Publikation( ) 2008

Niklas Söderberg: I bruk, brukare © Pequod Press och författaren 2010 Tryck: Madonas poligrafists, Lettland 2010 ISBN 978-91-86617-03-5


Innehållsförteckningen

Idag skrev jag gräsätarna där som ska dö närsom Bör jag förtydliga detta?

Jag svär att säga sanningen, men inte hela sanningen, och inte enbart sanningen.

”Jag söker ett värdelöst guld ett guld som gör värdelöst guldet, allt guld!” Gunnar Ekelöf, Alkemisten

5


Staplade uppsågad ved just då av trä. Energi på väg mot annan energi. Denna fattbara mängd till hands. Nu nåt annat – papper? Bläcks

Metod (Greimas) tes

antites

otes

större än/mindre än

”verkligheten”

protes

Noshörning, närsynt i savannens höga halvgräs, skjuts på tio meters håll som ingenting. Tungt omkull i ryckningar.

”Själva tingen känner vi inte, men vi är ytterst känsliga för deras position.” O Mandelstam

6


Tvingas inse: Det är sista juni 2008 och Spaniens EM -guld i fotboll skuggar dagarna som en stor och sällsynt lättnad. Om rättvisa finns, om så endast i ett enstaka fall och endast för ett enda ögonblick, duger det inte att sitta här och vänta.

Kor som hafts att äta döda kor – ö g o n v i t o r n a däggdjursskräcken i dom när dom straffades.

”Poetry must resist the intelligence almost successfully.” W Stevens, Adagia

Axiom: Stirra inte på den blinda.

”Det existerar inte något sådant som verkligt lugn sjö, sa Poirot med övertygelse. Alltid, alltid rör den sig.” A Christie, Mord på ljusa dagen

7


Att brukas, tas i anspråk, finnas så. Så gott man kan se till att inte fåsistaordet

”Jag befrias från havet när vattnet når fram till mig. Låt oss fara längre ut.” César Vallejo, Djuvt XLV

Askarna står och dör, asksjuka. Det gryr från fälten. Köttdjuren ännu tätt ihopa, omkring trettio är dom. Jag ser deras värme. Tänder en cigg som ett annat helgerån.

”51. De förstå icke, hur det som bär åtskils samstämmer: motspänstig fogning som i båge och lyra.” Herakleitos, tolkning Ivar Harrie

8


…är att språk inte är logiska men bär logiken.

”Stilen är människan.” Buffon ”Stilen är människan (man adresserar).” Lacan

På väg in i eller ut ur labyrinten, undrar åt vilket håll, labyrintin; men än mer var tröskeln egentligen befinner sig. Eller, med Eluard, ”Det finns en annan värld, men den finns i denna.”

”Man ser säg en gnu som gått ner sig i kvicksand och försöker ta sig upp. Man vill ropa till dom som filmar ”Men h j ä l p den då!!!” Taxichaufför om naturprogram i teve

Gud finns men tänker inte

9


Formalismen intresserar mig allt mindre, tittar hellre på fotboll, där jag får ungefär samma upplevelser, fast mer; och man slipper helt frågan om innebörden. Istället en flödande, föränderlig systemkonflikt, tradition och brott mot traditionen, det regelmässiga, det aviga, det avigt sköna i offside-fällan, de plötsliga springarsprången – upphävandet, miraklet: Hamrins promenad, van Bastens volley, Ibrahimovics långskott mot Reggina våren 2009.

I fågelboken är ådan tvärtom ytterst synlig.

Simultanitet håller tankarna borta från döden. Vi står ofta nära varandra, bog mot flank, mumsar.

Holbeins ”Ambassadörerna” och du (som för nära själv inte ser, men speglar den rätt), anamorfosen.

10


”Filosofin finns överallt, också i ’fakta’ – och ingenstans finns det område där den skulle vara skyddad från livets smitta.” Maurice Merleau-Ponty

Han som hostar i bakgrunden på Kroke ”Live at the Pit”.

”Blickandet genom väder och pengar.” W Benjamin (utlyft ur manuskriptet ”Kapitalismen som religion”)

Vadsomhelst är frågan, men troligen inte hursomhelst.

”Här ligger snön, här är livet förstummat; de sista kråkorna vars kraxande ännu kan höras heter ’Varför?’, ’Förgäves’, ’Nada!’.” F Nietzsche, Moralens genealogi

11


Tragedin är inte att trädet böjs av stormen, utan att det bryts. Makt är fakta 1:1, sanitet, avtvättbarhet. Det som ser ut som det inte kan va på nåt annat sätt. Det som ser bokstavligt ut. Det som är upprepningsbart i experiment. Det som böjs tills det bryts för att man anser sig måsta veta exakt var. Offentliga våtutrymmen, politik. Vi tror våra ögon, funtade så, exakta litermått, vattenpass, en vägg av vatten sköljer dagsljus i ett, det befintligas sanerade allt – ett i ett, det oavbrutna här – och tyngs från vår mitt tills sömnen öppnar noll och sak. Makt är fakta ja men den är ingen lag.

Poesin förefaller vara en omväg genom världen.

12


Runt om i mästerverkens salar gungar vakter på hälarna, deras svullna fötter.

Koltrasthanen flög in i altanfönstret och dog. Dess syrinx och tunga nu ”syrinx” och ”tunga”.

”OERHÖRD ÄR VÄRLDENS BALANS FÖR DE VACKLANDE. OERHÖRD […]”

W Aspenström, Skriket

”Djuren stod bredvid dörren. Man sköt på dem. De dog. (författat av en liten liten pojke)” Motto i Skalbaggen i myrstacken, bröderna Strugatskij

13


Bruk: att undgå fåsistaordet, vägra skratta sist? Ja men inte genom att inhibera det sista ordet.

Två seriestrippar som får mig att tänka på diktkonsten (dess medel och villkor): En man släpar sig fram genom öknen, spåren löper bakåt mot horisonten. På andra sidan en dyn stöter han på ett skelett vars spår löper mot horisonten. Den andra är en man som på alla fyra letar efter nåt i rännstenen, under en tänd gatlykta. En förbipasserande frågar vad han gör, vad han tappat? – Nycklarna. Kan inte hitta dem. – Är du säker på att det var här du tappade dem? – Jaenää, det var borta i parken, men där är det för mörkt nu.

Gräsätarna där som ska dö närsom.

14


Det vi ändå säger och stryker

Att vi sover, somnar och måste älska morgnarna så länge det bara går. Att det gått en millisekund mellan insomning och uppvaknande, och att millisekunden är av tjockt tjockt rökigt glas. Att vi gråter (vi och kanske en del apor), och gråter av smärta och att smärta kan komma slät som sorg och blad – ett glesvävt tygstycke när det mintgrönt släpps från nionde våningen ner mot asfalten och det är hett men inte helt vindstilla.

15


Vrede driver tårarna motströms som öringen till slut lyckas. Molnens form av. Glaciärernas kalvande utkanter. Öarna nära vattenytan. Att mänskan är ett djur som skrattar så det gråter (och kvinnorna med lillfingret stryker bort från kanten så mascaran inte rinner). Och att ömhet är ett farmakon. Sår och helande i ett. När min syster i Stockholm tystnar i telefon för att jag just sagt jag ska hem till Gotland och kedjan är orimligt lång men förlåtlig, osökt ifall man vet den häktar vid pappa längst bort som sovande.

16


Om ogräsens många lokala namn

Där det är lika väsentligt att sakralisera som att desakralisera; där periferin, här … decentralisering kan endast utgå från centrum, utifrån att man har ett centrum; deterritorialisering kan endast utgå från ett territorium. Ungefärlig hågkomst av Édouard Glissant, en essä jag glömt titeln på Det finns ingen möjlig väg till en ny tanke, annat än genom det gamlas banala koncept, ingen möjlighet att hitta ett surrogat för centrum utan att använda det språk som förstår verkligheten som om den hade ett centrum. Ungefärligt citat, Jacques Derrida, i nån skrift

17


*

Världen tillhör fortfarande dom den tillhör. Men nu är det semestertider och luften, luften! Och en helt annan plats, postindustriell som Rumänien -92; är häst spänd för vagn, oxe för plog. Det är som en saga där: oss i bilar komna, evinnerligen genom unket kvalm och långa landskap, dova kroppar, stora små, älskar älskar inte bensinlukten vid mackarna. Där arbete avstannat – hav av lupiner, hav. Det är som luft betraktad frihet.

18


Niklas Söderberg, gotlänning född 1964, bosatt i Malmö sen före murens fall. Detta är hans fjärde diktsamling.

ISBN 978-91-86617-03-5


Askarna står och dör, asksjuka. Det gryr från fälten. Köttdjuren ännu tätt ihopa, omkring trettio är dom. Jag ser deras värme. Tänder en cigg som ett annat helgerån.

PEQUOD PrESS


Niklas Söderberg: I bruk, brukare