Issuu on Google+

U l l a B r i t ta R a m k l i n t l

I utkanten av Luigi Capanna l

PEQUOD PrESS


ull a brit ta ramklint

I utkanten av Luigi Capanna

PEQUOD PrESS


Pequod Press Södra Förstadsgatan 18 211 43 Malmö info@pequod.se

Ulla Britta Ramklint: I utkanten av Luigi Capanna © Pequod Press och författaren 2009 Grafisk form: Absent Tryck: Alise-T Printing House, Riga, 2009 ISBN 978-91-977291-6-1


”Efter ett besök i Danmark reste jag tillbaka till Rom där jag fann en bostad vid Corso d’Italia. Det var hos en mycket trevlig äldre herre som hette Luigi Capanna. Han hade varit betjänt hos en greve Basterot i många år och då greven dog, testamenterade han till Luigi och andra betjänter han haft en summa pengar och inventarier för att inreda sitt hem med. Luigi var från en liten stad eller fläck i Abruzzerna – jag tror det bodde cirka trettio personer där, och Luigis liv hade verkligen varit en saga. Som pojke kom han i tjänst hos greve Basterots far, och lovade sedan att förbli hos sonen så länge denne levde. Den stackars unge greven hade av några vänner i Paris en gång låsts inne med några flickebarn för att de skulle få del av hans erotiska bildning, med det resultatet att han ådrog sig syfilis – och då han senare föll av hästen vid en ridövning och måste opereras, var han faktiskt invalid för hela livet. Med honom kom Luigi världen runt – han såg Indien under dess stora tid, och alltid var han vid sin husbondes sida. Han har uppenbarligen varit mycket läraktig och duktig – för det var otroligt så mycket han visste då jag lärde känna honom. Jag hyrde alltså in mig hos honom och fick honom själv som


betjänt. Han blev överhuvud taget en mycket kär och stor upplevelse för mig. Hans infall och påfund var otroliga. Jag minns att redan när jag kom för att skriva på kontraktet och prata med honom om ett eller annat, så bad han mig om jag inte ville sitta modell för halsen till ett porträtt som en målare höll på att måla efter ett fotografi av den ungerske legationssekreterare som varit Luigis senaste hyresgäst, och som till stor skam och sorg för Luigi hade skjutit sig i sovrummet på grund av olycklig kärlek till en filmskådespelerska som hette Lya de Putti. Jag tyckte ju att det var lite mycket begärt, men han bad mig så rörande att jag tog av mig rocken och poserade för halsen.” Tyge Bendix, ur hans dagbok.


Första gången jag hörde talas om Luigi Capanna var omkring 1990. Han omnämndes då som en färgstark figur i min danske vän Thomas Bendix’ familjehistoria. Luigi hade varit ”betjänt” till Thomas farfar, Tyge Bendix, i Rom under flera decennier. Något år senare träffade Thomas på ett bröllop en bankdirektör från Göteborg. De två tycks ha tillbringat större delen av festen med att prata om Luigi Capanna. Han nämnde bland annat att Herbert Tingsten berättat om Luigi i sina memoarer som ”den mest intressanta person jag träffade i Rom”. I augusti 1996 hade Thomas lyckats få reda på Luigis födelseby. Jag skrev till turistbyrån i distriktet Rieti med förfrågan. Ett halvår senare, den 4 februari 1997 fick jag brev från en släkting till Luigi, med inbjudan att komma och bo i hennes hem. ubr


Vägen är svart –

som himlen, som bergen, upplyst bara då och då av enorma självlysande pilar som – blixtlikt – utmärker ännu en farlig kurva. På en höjd ovanför mynningen till en tunnel, starkt illuminerat i mörkret, ser ett kloster ut att sväva fritt nära himlen. Här skrev Franciscus av Assissi sin ordens grundregler. Plötsligt blir också himlen upplyst av blixtar; en serie långa, ljudlösa. Det börjar regna. Mobilen ringer. Det är fadern i familjen jag reser med, som undrar hur länge han måste vänta innan de kommer hem – de har ett sto med ett nyfött föl, och i störtregnet behöver han hjälp att få in dem i stallet. Stallet finns i den lilla staden Amatrice, sjuttonhundra invånare, politiskt en utpost av Latium, Roms provins, men till natur och temperament en del av de vilda Abruzzerna. Familjen är släkt med en man som levde för länge sen och som hette Luigi Capanna.

9


På en höjd ovanför mynningen till en tunnel, starkt illuminerat i mörkret, ser ett kloster ut att sväva fritt nära himlen. (Sidan 9)


Nügra familjemedlemmar avlägsnar sig. Återkommer, lastade med askar och etuier. (Sidan 12)


Jag hade ätit lunch i en lantgård på den romerska campagnan, många sorters hemmagjord spaghetti, och bordssilvret var förgyllt och präglat med greve de Basterots krona och monogram. Det hela hade slutligen utmynnat i ett långsamt delta av söta likörer. Gården tillhörde Pasquale Pandolfi, en fyrkantigt byggd bonde vars mormor hade varit syster till Luigi. Redan när vi kom hade han suttit tungt parkerad vid det dignande bordets kortsida. Han hälsade majestätiskt, med en nästan omärklig böjning på nacken. Familjen var inte rik. Man hade hankat sig fram, segat sig upp, genom nationens många ekonomiska kriser och världens orättvisor. I sjuttioårsåldern var Pasquale och hans hustru Ippoliti nu hårt märkta av vedermödorna. Huset är deras stolthet, men det är deras första, och de kunde inte skaffa det förrän för sju år sedan. Det har diskmaskin. Och det behövdes, för än en gång var det kris i Italien. Av de fyra barnen bodde tre hemma – 28, 32 och 38 år. Arbetslösa. Påfrestande, för alla. Son nummer fyra hade lämnat alltihopa bakom sig och flyttat till Tahiti. Eftersom man inte skröt med honom, drog jag slutsatsen att man inte hörde mycket ifrån honom. Bordet dukas av, av många händer. När det är klart, gör Pasquale en gest. Några familjemedlemmar avlägsnar sig. Återkommer, lastade med askar och etuier. Som ceremoniöst avtäcks, en efter en. En guldklocka har graverad boett: Gåva från greve Florimundo de Basterot till Luigi Capanna. En käpp med förgylld krycka. Ett indiskt

12


svärdsgehäng. Halsband, örhängen. Två färglagda porträtt i ramar, av Luigis far och Luigi som ung. Och en tavla som föreställer Flykten till Egypten. Beundrande kommentarer fälls i viskande ton. Man anar sig till en sträng familjedisciplin. Gran finale: två inbundna volymer med dagboksanteckningar. Den yngre generationen kastar sig över dem: de har tydligtvis aldrig sett dem förr. Titelbladet till berättelsen om hans resa till Indien är så prydligt, med bilder inklistrade i hörnen. RICCORDO DEL MIO VIAGGIO IN INDIA 1888 Luigi Capanna Under titeln formar två spalter dels ”kejsare i den stora mongolstaden Delhi, Indien” och dels de franska kungarna under motsvarande epoker. Är det möjligt att få låna böckerna? No, säger Pasquale. Fotografera? Inte heller. Pojken som for till Tahiti dyker upp i mitt medvetande.

13


Gran finale: tv책 inbundna volymer med dagboksanteckningar. (Sidan 13)


D책 kom en man v채gen fram. (Sidan 20)


Amatrice

Dagen därpå vaknar jag i ett litet rum i ett ganska nytt lägenhetshus i utkanten av Amatrice. Min säng är smal, min garderob är ett ungefär femton centimeter brett utrymme som reserverats för mig i ett stort och bukigt svart klädskåp som liknar en likkista ställd på högkant. Lägenheten är modern; dess själ är gammal. Regnet har upphört, men luften känns kall när jag kliver ut på vägen utanför huset. En kort promenad in i Amatrice, som består av huvudgatan som också är genomfartsled – föga mer än så: en Corso. Här finns slaktare och bagare och fruktaffär, två apotek och ett litet snabbköp. Utmed hela gatan, på stolpar och alla andra lediga ytor, har en dödsannons tejpats upp. Rosina Carosi har avlidit på sjukhuset, står det, 104 år, djupt sörjd. På andra affischer uppmanas alla som vill delta i den årliga spaghettifestivalen, den 25 maj på Campo dei Fiori i Rom, att snarast anmäla sig till turistchefen. Män med stora händer och obegripligt tal står utanför butikerna och värmer sig i solen. En del är butiksägarna själva. De retirerar in i sina

16


kalla lokaler bara när det kommer någon som definitivt verkar bli en seriös kund. I ett par affärer kan man köpa lyxartiklar. Från Guccis Nobile AfterShave till ett inramat foto av Mussolini. Han sitter bekvämt i en fåtölj och läser tidningen med glasögonen på näsan och ler förnöjt. Något har gått bra idag – kanske kriget i Abessinien. På en annan bild till salu talar Il Duce på La Scala i Milano i februari 1944, men då var redan allt förlorat. Det var en av Hitlers marionetter som stod på scenen. Detta Italien, alltid så trasigt. Och här, vid kyrkan San Agostino, börjar legenden om Luigi Capanna. Lutad mot kyrkans mur, som för att söka tröst, står han här och gråter en höstdag år 1878. Han är en liten herdepojke som inte älskar sina får.

17


Här är min börs; vakta de här pengarna åt mig under tiden. (Sidan 20)


Luigi infรถr Victoria? Victoria infรถr Luigi? (Sidan 24)


Då kom en man vägen fram.

Han såg utländsk ut. Så berättar Luigis släktingar. (Vad i all världen gjorde en fransk ädling till fots i Amatrice?) Florimundo de Basterot (den äldre, för det kommer en till) – var han utsänd av Gud att rädda Luigi, eller var han bara en något bisarr pedofil på söndagspromenad? Hur som helst så frågar han nog, helt naturligt, varför pojken är så ledsen. Och legenden sladdrar vidare: i en störtflod av ord och tårar och italienska, förtvivlade gester berättar Luigi. Att det var ett helvete på jorden att valla får; att om vintern – som snart skulle vara här – kom snöstormarna, och då måste djuren sedan länge ha förts till Roms campagna för att kunna överleva. Det var han som måste ta dem dit, åtta dygn genom en vildmark fylld av faror; vargar och tjuvar. Inte ett enda djur fick han förlora, och han sov med en kniv under skjortan. Och han var bara tolv år. Jag måste gå nu, säger främlingen, men jag kommer tillbaka. Här är min börs; vakta de här pengarna åt mig under tiden. Fem timmar fick han vänta (säger en del). Sedan kom mannen tillbaka

20


och ville ha sin börs, och fick den. Och han frågade gossen om han ville komma och arbeta för honom. Resten arrangeras med hans familj. Säkert utväxlades pengar, mer än som hade funnits i hans börs – men med sådant befattar sig inte legender. Det är inte heller särskilt viktigt. Vad som är viktigt, för Luigi och för oss, är att så börjar ett annorlunda liv. Kyrkan San Agostino ligger också vid Corson, som är ett stycke av den stora landsväg som, i likhet med alla vägar, för till Rom. Hela den långa vägen gick inte många, och ytterst få hade varit där med häst och vagn, men någon gång på 1920-talet blev det regelbunden busstrafik till huvudstaden. Den usla ridväg som dittills mest trafikerats av postiljonerna, måste breddas och jämnas och göras säkrare, och tunnlar måste byggas genom bergen. Den som hade kommit med förslaget och påskyndat arbetet var Luigi Capanna – en man som vid det laget hade en stor del av det allsmäktiga prästerskapet i sin hand, när det gällde att få världsliga saker utförda.

21


Alla dessa prylar, all denna rosafärgade bomull, som fodret i likkistan. (Sidan 28)


Några vänner, så kallade, hade en gång låst in honom i ett rum över natten tillsammans med en bukett glada flickor. (Sidan 29)


E

n man född 1866 i en fattig och iskall skreva av de italienska bergen dyker helt plötsligt upp, som namn och som fascinerande person­ lighet, ett fyrtiotal år efter sin död, bland människor i Norden. Han hade stått där en dag och gråtit vid kyrkväggen, en snorig herde­ pojke som hatade sina får. En fransk greve, av den bättre kategorin, hade kommit förbi; och så blev han vips adopterad, och så började historien. Den fortsätter på många internationella scener, befolkade av färgrika typer, men ingen överträffar Luigis karismatiska person­ lighet, charm, effektivitet och det inflytande han kommer att utöva på sin omvärld. ulla britta ramklint gjorde ett försök att tränga in i och kartlägga hans värld, men myterna växer snabbt i den italienska obygden, i syn­ nerhet när man anar närvaron av ett helgon. Det blev inte en karta, snarare ett spindelnät. I utkanten av Luigi Capanna. andrzej płoski, polsk konstnär verksam i Lund, illustrerade hennes debutbok 1992, Europa magica. I det här nya samarbetet reflekterar hans drömska bilder hennes text, som har en underton av mysterium, av obesvarade frågor.

PEQUOD PrESS


Ulla Britta Ramklint: I utkanten av Luigi Capanna