Påve Benedikt XVI och S:t Bonaventura

Klemens av Alexandria menade att också den hedniska kulturen varit en förberedelse för evangeliet. Eusebios av Caesarea fascinerades av att inkarnationen varit inledningen till den romerska freden genom kejsar Augustus. Och den helige Augustinus tecknar i ”Guds stad” de två principer, som löper parallellt och tvinnas in i varandra, tvärs igenom kyrka och stat. Guds stad och djävulens, kärlekens och avundens civilisation. Guds stad upprättas här i tiden men hör egentligen till den kommande eonen och blir uppenbar först efter tidens slut. Under medeltiden formulerade cisterciensabboten Joachim av Fiore tanken om tiden som tredelad: Faderns epok i Gamla testamentet, Sonens i Nya och en tredje tid, Andens, som skulle snart bryta in med fred och samförstånd.

S:t Bonaventura är till viss del påverkad av Joachim av Fiore och betonar den historiska karaktären av Skriften. Kyrkans liv är som ”ett frö som växer med tiden” och Ratzinger skriver i sin avhandling: ”Från en objektiv synvinkel är Skriften förvisso fullständig, men dess mening återfinns i en kontinuerlig utveckling som slingrar sig igenom historien och som ännu inte har tagit slut”. Idag kan vi förklara många saker som fäderna ännu inte kunde uttrycka eftersom det som för dem fortfarande var i framtidens dunkel för oss representerar ett förflutet som redan är tillgängligt. Från Skriften utvecklas därför ständigt ny kunskap. I den händer fortfarande något. Detta fenomen, den här historien kommer att fortsätta så länge det finns en historia. I den Heliga Skrift upptäcks nya betydelser, de mångfacetterade teorierna, som är som droppar i det oändliga havet. Den heliga Skrift innehåller framtiden som bara kan tolkas om man känner till det förflutna. Dessa mångfacetterade teorier med obegränsade betydelser är som fröna inneslutna i frukten. Vem kan förstå dem alla eftersom ett enda frö ger upphov till skogar som i sin tur ger oändliga frön?

Så är det för det meningsbärande fröet i den Heliga Skrift som ”med tiden är involverade sig i en konstant tillväxtprocess”. Ändå är mycket fortfarande oklart. ”Detta representerar för teologen, tolkaren av Skriften, en viktig medvetenhet: det visar honom att han i sin tolkning inte kan frigöra sig från historien, varken det förflutna eller framtidens. På detta sätt blir tolkningen av Skriften en historieteologi, en belysning av det förflutna som profetia om framtiden”.

FÖR BONAVENTURA utgår hela tillvaron från Gud för att så småningom återvända till sin ursprungspunkt, en återkomst, ett återställande och att ledas tillbaka till ursprunget. Ratzinger ser detta som ett uttryck för Bonaventuras anti-aristotelism vilket visar sig i hans historiska teologi och har att göra med hans syn på tiden. S:t Bonaventura har en annorlunda historiesyn än S:t Thomas och menar att världen är ordnad efter en egressus och en regressus i vars mitt Kristus står. Tiden är framför allt skapelsens tid som ordnar allt skapat utifrån att allt utgår från och återvänder till Gud och därför handlar om en frälsande tid eller frälsningshistoria. Historien består av två korresponderande rörelser, egressus och regressus , och Kristus är vändpunkten i dessa rörelser och ett centrum som både delar upp och förenar. Bonaventura ser Aristoteles tidskoncept som en oändlig linje utan inre ordning vilket han kontrasterar med en form av cirkulär rörelse som en bild av den kristna tidsförståelsen. Tidens cirkel utgår från Gud, genom Kristus, till Gud, där den enskilda individens cirkulära rörelse från Gud till Gud överförs till ett cirkulärt koncept för hela världshistorien. I den historiska cirkulära rörelsen är Kristus själva centrat just i sin korsfästelse. Korset definierar det absoluta mittpunkten i cirkeln genom de vertikala och horisontella linjerna som möts i mitten. Mittpunkten, för varje människa och för hela mänsklighetens historia, det som förlorats blir återfunnet genom korset. I sin studie av Bonaventuras historieteologi upptäcker Ratzinger också att Bonaventura presenterar Kristi död och uppståndelse som det fullständiga historiska uttrycket för den inneboende och ursprungliga likheten mellan Gud och människan. Kristus antar helhjärtat, som mellanrörelsen, på korset, ända till slutet, mänsklig likhet med den gudomliga likheten, sann mänsklighet förenad med hans mänsklighet. Kristi kors är den centrala manifestationen av hur människan är Guds uttryckta likhet på ett helt historiskt sätt. Kristus är den förlorade mittpunkten som återfinns genom mötet mellan korsets horisontella och vertikala linjer och så har Kristus löst världshistoriens geometriska problem.

I VÅR TID har teologer försökt klargöra sambanden mellan Guds ingripande i historien och de mänskliga strävandena. Andra vatikankonciliet var det första koncilium som behandlade denna fråga utförligt. I sex- tiotalets framgångsanda ställs det mänskliga framsteget i dess förhållande till Gudsriket: de båda sammanfaller inte men kan inte heller skiljas åt. All mänsklig strävan måste till slut renas i Påskens mysterium och i den kommande världen skall alla mänskliga värden, främst kärleken och dess verk, återfinnas i oförvanskad form, vilket ger det mänskliga arbetet dess djupaste motivation.

NÄR BENEDIKT XVI den 3 mars 2010 höll en allmän audiens uttryckte han sin kärlek till det franciskanska och sin vördnad för kyrkoläraren S:t Bonaventura:

”När jag tar upp detta ämne känner jag en viss nostalgi, för jag tänker tillbaka på min forskning som ung om denna författare som var mig särskilt kär. Min kunskap om honom hade stor inverkan på min formering. För några månader sedan gjorde jag med stor glädje en pilgrimsfärd till platsen för hans födelse, Bagnoregio, en italiensk stad i Lazio som vördar hans minne.

S:t Bonaventura levde på 1200-talet, en epok där den kristna tron på djupet hade genomsyrat Europas kultur och samhälle samt inspirerade oförgängliga verk inom litteraturens områden, den visuella konsten, filosofi och teologi. Bland de stora kristna gestalterna som bidragit till sammansättningen av denna harmoni mellan tro och kultur utmärker sig Bonaventura, en handlingens och kontemplationens man, med djup fromhet och klokt styre.

Han kallades Giovanni di Fidanza. han berättar själv om en episod som inträffade när han fortfarande var en pojke och präglade hans liv djupt. Han blev allvarligt sjuk och till och med hans far, som var läkare, gav upp allt hopp om att rädda honom från döden, så hans mor hade tillgripit förbön av S:t Franciskus av Assisi, som nyligen hade helgonförklarats, och Giovanni återhämtade sig.

Den fattige mannen från Assisi blev ännu mer bekant för honom flera år senare när han var i Paris, dit han hade rest för att studera. Han lyckades väl och vid den tidpunkten, som för så många unga män förr och även idag, ställde Giovanni sig själv en avgörande fråga: ”Vad ska jag göra med mitt liv?”. Fascinerad av vittnesbördet om glöd och evangelisk radikalism från franciskanbröderna som hade anlänt till Paris 1219, knackade Giovanni på dörren till ett franciskankonvent och bad om att bli insläppt i den stora familjen av S:t

Franciskus lärjungar. Många år senare förklarade han skälen till sitt beslut: han erkände Kristi agerande i S:t Franciskus och i den rörelse han hade grundat. Så skrev han i ett brev riktat till en annan broder: ”Jag bekänner inför Gud att anledningen till att jag älskade den välsignade Franciskus liv mest är att det liknade kyrkans födelse och tidiga utveckling. Kyrkan började med enkla fiskare och berikades därefter av mycket framstående och visa lärare; den heliga Franciskus rörelse byggde inte på människors klokhet utan på Kristus” (Epistula de tribus quaestionibus ad magistrum innominatum).

Omkring år 1243 var Giovanni klädd i franciskansk dräkt och tog namnet ”Bonaventura”. Han skickades omedelbart bort för att studera vid Teologiska fakulteten i Paris där han tog en rad mycket krävande kurser. Han erhöll de olika kvalifikationer som krävdes för en akademisk karriär [...] Han var i kontakt med lärare och elever från hela Europa som möttes i Paris och han utvecklade sitt eget personliga tänkande och en andlig känslighet av stort värde som han under de följande åren kunde ingjuta i sina verk och i sina predikningar, på så sätt blev han en av de viktigaste teologerna i kyrkans historia. [...]

Under dessa år i Paris, rasade en våldsam strid mot de tiggarbröder som följde S:t Franciskus och S:t Dominicus. Deras rätt att undervisa vid universitetet ifrågasattes och tvivel sattes till och med på äktheten av deras gudsvigda liv. De förändringar som mendikantordnarna införde i sättet att förstå det religiösa livet var så helt nya att inte alla lyckades förstå dem. [...] Stormen blåste över, åtminstone för ett tag, och genom påven Alexander IVs personliga ingripande år 1257 erkändes Bonaventura officiellt som doktor och mästare vid universitetet i Paris. Han var dock tvungen att avsäga sig detta prestigefyllda ämbete eftersom han samma år valdes till generalminister av franciskanordens generalkapitel. Han utövade detta ämbete i 17 år med visdom och hängivenhet, besökte provinserna och skrev till sina bröder, och ibland ingrep han med viss stränghet för att eliminera missbruk. När Bonaventura började denna tjänst hade mindrebrödernas orden upplevt en extraordinär expansion, de var mer än 30 000 bröder utspridda i Europa och med missionärer i Nordafrika, Mellanöstern, och även i Peking. Det var nödvändigt att konsolidera denna expansion och särskilt att ge den enhet av handling och ande i full trohet mot Franciskus karisma. Det uppstod olika sätt att tolka S:t

Franciskus budskap och det var på väg att leda till en inre splittring. För att undvika denna fara accepterade och ratificerade generalkapitlet i Narbonne år 1260 en text som Bonaventura föreslog där reglerna för brödernas dagliga liv reglerades, samlades in och blev enhetliga. Bonaventura förutsåg dock att oavsett den visdom och måttlighet som inspirerade dessa åtgärder skulle det inte räcka till för att garantera att de var ett hjärta och en själ. Det var nödvändigt att de skulle dela samma ideal och samma motiv.

Av denna anledning ville Bonaventura presentera Franciskus autentiska karisma, hans liv och hans undervisning för alla bröder. Sålunda samlade han nitiskt dokument om Franciskus och lyssnade uppmärksamt på minnen från dem som faktiskt hade känt Franciskus. Detta inspirerade till en historiskt välgrundad biografi om helgonet av Assisi, med titeln ”Legenda Maior”. Den omarbetades och kortades ner till en ”Legenda minor”. Till skillnad från den italienska termen betyder det latinska ordet inte en produkt av fantasin utan tvärtom betyder ”Legenda” en auktoritativ text, ”att läsas” officiellt. Vid generalkapitlet för de mindre bröderna, i Pisa 1263, erkändes S:t Bonaventuras biografi som det mest trogna porträttet av deras grundare och så blev det S:t Franciskus officiella biografi.

S:t Bonaventura tecknar bilden av S:t Franciskus som en ”alter Christus”, en man som passionerat sökte Kristus. I den kärlek som fick Franciskus att efterlikna Kristus, var han helt och hållet anpassad till honom. Bonaventura påpekade detta levande ideal för alla Franciskus efterföljare. Detta ideal, som gäller för varje kristen, igår, idag och i all evighet, föreslogs också som ett program för kyrkan i det tredje årtusendet av min föregångare, vördnadsvärde Johannes Paulus II. Detta program, skrev han i sitt brev ”Novo Millennio Ineunte”, är centrerat ”i Kristus själv, som ska bli känd, älskad och imiterad, så att vi i honom kan leva Treenighetens liv och med honom förvandla historien till dess uppfyllelse i det himmelska Jerusalem”. En anonym påvlig notarie komponerade ett lovord till Bonaventura som ger oss ett avgörande porträtt av denne store helige och utmärkte teolog. ”En god, vänlig, hängiven och medkännande man, full av dygd, älskad av både Gud och människor... Gud hade faktiskt skänkt honom sådan nåd att alla som såg honom genomsyrades av en kärlek som deras hjärtan inte kunde dölja” (Påve Benedikt XVI).