Vägen till Berget, del 1

Sommaren 2009 besökte jag Berget för första gången. Några månader tidigare hade jag gått igenom en uppskakande separation. Kvinnan - vars kärlek jag tagit för given i ett decennium - hade fått nog. Det spelade ingen roll hur mycket det bönades, gapades eller lovades. Dörren small igen en ljummen söndagkväll.

Den kommande tiden blev en dimmig mix av naivt hopp, ömkande självbedrägeri och en långsam färd mot en smärtsam insikt; kärleken till mannen hon hade älskat - och lovat evig trohet - var släckt och skulle aldrig tändas igen.

Tiden - och jag - kröp fram. Mörka dagar och ljusa nätter. Panik och sammanbrott var mina påträngande grannar. Endast stora doser terapi och fysisk träning höll igång andning och förstånd.

Ett steg i taget. Minimala förväntningar. Rom byggdes inte på en dag.

Oroliga vänner undrade vad jag hade för semesterplaner. Kanske hänga med till en mysig liten by i Katalonien tillsammans med några småbarnsfamiljer? Eller en resa med singelgrabbarna till Grekland där hedonistiska övningar utlovades?

Tack, men nej tack. Något annat behövdes. Men vad? Famlande försökte jag formulera meningar av flyktiga tankar; en vacker plats, ett meningsfyllt sammanhang, stillhet, möjligheter till eftertanke, nya perspektiv…

En av grabbarna som skulle till Grekland föreslog - med viss sarkasm - att gå i kloster kanske vore något? Jag skrattade syrligt och svarade att det måste bli riktigt kallt i helvetet innan det händer.

Några timmar senare började det snurra nya frågor i de vanligtvis monotona tankekedjorna. Kloster? Vad gör man där? Finns de kvar? Brände inte 68-vänstern upp dem under ett febrigt vansinnesrus?

Nyfiken och en smula upprymd lämnade jag ensamhetens palats - min säng - slog på datorn och sökte efter kloster i Sverige. Bland de första träffarna var Berget i Rättvik. Ljuv nostalgi från barndomens Dalarna skölj - de över mig; skidresor till Sälen, midsommarfirande i Långlet, besök hos gudfar i Mora, fina Nina i Furudal. En oskuldens tid. Klick.

Lusläste Bergets hemsida och förstod snabbt att de inte bedrev någon renodlad klosterverksamhet, men att det fanns stora likheter, att de tog emot volontärer och att alla var välkomna. Spännande.

Snabbt författades ett mejl - till den anvisade kontaktpersonen Ingrid - med en kort personlig presentation, några önskemål och en orolig fråga; var även personer utan tro välkomna? Svaret kom fort; självklart är du välkommen, när vill du komma, hur länge vill du stanna?

Några veckor senare satt jag på tåget till Rättvik. Stolt över att ha vågat öppna en dörr mot något nytt. Nervös över hur det skulle fungera att leva i tre veckor omgiven av människor som dedikerat lever sin tro.

Mina personliga erfarenheter av kristendomen och kyrkan vid den tiden var få och färgade av fördomar. Miljön och kulturen som hade fostrat mig var inte bara sekulär, den var direkt fientligt inställd till religioner i allmänhet och kristendomen i synnerhet.

Tåget anlände. Siljan glittrande tillsammans med glassätande bekymmerslösa människor på perrongen. En äldre kvinnamed sprudlande utstrålningkom fram och presenterade sig som Ingrid, hälsade hjärtligt välkommen och undrade om resan gått bra?

Under bilresan från stationen blåste mycket oro bort tack vare Ingrids varma entusiasm, nyfikna frågor och smittande gapskratt. Men jag undrade hur tusan hon kunde identifiera mig så enkelt i folkvimlet på perrongen. Försökte få en syl i vädret och flika in en fråga om det - vilket inte var enkelt - eftersom Ingrid öste på med färgstarka anekdoter om tidigare volontärer.

Eureka ! Volontärer som kommit till Berget utan tro - med ett svart moln hängande över sig - var inga nyheter. Ingrids rutinerade öga känner förmodligen igen den typen av Homo sapiens på flera mils avstånd. Samtidigt vände hon sin blick mot migtrots hög hastighet och massor av mötande trafik - och sa att du ska nog se att det här kommer gå bra.

Vi anlände till en byggnad som förde tankarna till den gamla

TV-serien Månbas Alpha. Efter ha blivit inkvarterad i ett enkelt rum informerades jag om att de kommande tre dagarna skulle spenderas i fullständig tystnad. Inget arbete. Inget umgänge.

Inga telefonsamtal. Ingen TV, radio eller dator. Ingenting. Vad i helskotta är det här?

De första 24 timmarna var plågsamma. Tiden gick lika trögt som den gjorde när jag var barn och hade tråkigt. De gemensamma måltiderna i tystnad påminde om modern performancekonst. Rastlösheten omintetgjorde alla försök till att slå sig ner med en bok eller njuta av naturen. Att sova var omöjligt.

Sedan hände något. Tankar, andning och puls sansade sig. Tystnaden blev en vän. När det blev läggdags föll jag in i en djup rogivande sömn. Nästkommande dag var alla sinnen fint kalibrerade och all störande distorsion borta.

När tystnaden bröts och jag gick in i den vanliga volontärslunken på Berget - med arbete, umgänge och bön - kände jag ett härligt lugn. Livet var enkelt och det var enkelt att bara vara jag.

Det blev tre veckor som överträffade alla förväntningar.

Stillheten, ödmjukheten och andligheten - som präglade Berget - fungerade som ett djupverkande balsam för både själ och kropp. Det som var brutet började läka.

Trots denna mirakelkur reflekterade jag aldrig över de bakomliggande orsakerna. Jag var oförmögen att se något som helst samband mellan den levande spiritualiteten på Berget och det kärleksfulla hopp som börjat bubbla.

När det var dags att resa hem - i bilen på väg ner till stationen - hörde sig Ingrid för om det fanns intresse av att komma tillbaka och om min relation till kristendomen hade förändrats.

Svarade svävande att man aldrig kan veta hur framtiden gestaltar sig och ett par andra varianter av artigt snömos.

Ingrid - och hennes rutinerade öga - fattade vinken så klart. Inga sura miner. Lycka till. Hör av dig om något förändras. Berget finns alltid kvar. Stor kram.

Ett kort tag efter hemkomsten stod det helt klart att jag var redo för en comeback . Men inte till Berget utan till en uppgraderad variant av det liv jag var bekant med. Jag kände mig starkare än någonsin tidigare och såg inga gränser. Världen skulle bli min lekplats. Med nyvunnen spänst i steget - och en enkel biljett - slängde jag mig iväg.

Efter en del kringflackande slogs pålarna ned i Phuket. Där var förutsättningarna perfekta för att förverkliga drömmen om att bli en fulländad osårbar modern människa.

Fåfänga ideal uppnåddes. Köttsligt begär tillfredsställdes. Moral ignorerades. Girighet bejakades. Jag trodde jag höll på att knäcka koden för evig och fullständig lycka.

Åren gick. Livet var rosa och jag ville bara ha mer och mer och mer. När min pappa hastigt blev mycket sjuk och låg för döden blev jag självklart ledsen, men mest av allt blev jag arg eftersom det störde min självförhärligande jakt efter mer njutning och bekräftelse.

Efter en kort resa hem till verkligheten i Sverige - för att ta ett sista farväl av pappa - undvek jag alla former av sorgearbete och reflektion.

Fler år gick och farten bara ökade. När jag själv blev allvarligt sjuk - en helt logisk konsekvens av min vandel - ignorerade jag alla anvisningar från läkare och experter. Lite rysk roulette piggar bara upp tillvaron när man lever i en förförisk illusion av odödlighet.

Mot all logik tillfrisknade jag. Så det blev ingen sista dans med djävulen. Det blev många fler.

Men till slut brast det. Jag började gråta - i situationer och på platser som var helt omöjliga att förklara - och tappade aptiten på precis allt. Flera gånger vaknade jag upp i en hög av sönderslagna möbler, trasiga kläder, krossat glas, blod och avföring, utan att ha något som helst minne vad som hänt de senaste dygnen.

Körde motorcykel om nätterna med lyset släckt och slutna ögon.

Slutade svara när någon försökte kontakta mig.

Tankarna vandrade i tusen riktningar och alla beprövade metoder som brukade hjälpa mig att komma till ro - om än tillfälligt - hade slutat fungera.

Det innersta lagret av min mask höll på att smälta bort och jag hatade intensivt vad jag såg i badrumsspegeln.

Tårarna föll oftare och rikligare. Alltmer naken och ensam. Rädd både för livet och döden. De desperata - och tysta - skriken efter undsättning ekade tomt. Hopplös och hjälplös föll jag till slut på knä och bad om nåd, trots att jag var övertygad om att det inte fanns någon nåd. Allt som väntade var den fullständiga kraschen in i den stora meningslösheten. Då blänkte det till. Jag kände ett litet frö i mig. Häpenhet. Chock. Kollaps. Uppvaknandet var omtumlande och smärtsamt. De djupt ingraverade instinkterna av gudsförnekelse mobiliserades snabbt och gick till massiv attack. Vad än det där fröet var skulle det förgöras.

En utdragen process inleddes där både frågorna och svaren låg långt bortom mitt förstånd. Alla försök till förklaringar och rationaliseringar föll platt.

Till slut förstod jag att jag måste hem till Sverige igen men det var inte med någon övertygelse väskorna packades. Det fanns ingen tydlig plan eller utstakat mål. Bara en förnimmelse av något slags väg framåt.

Efter ha landat i Sverige - både fysiskt och psykiskt - skyndade jag försiktigt och vandrade på redan upptrampade stigar. På ytan såg det ut som om livet gick i rätt riktning - bra jobb, bra bostad, hälsosamma rutiner, försiktigt andligt utforskande, regelbunden terapi, nya bekanta - men det var en korrupt harmoni som drev mig mot ett gigantiskt återfall. Den insikten tvingade mig att verkligen försöka lyssna till det som viskats - i den mest svåråtkomliga delen av mitt undermedvetna - i nästan två års tid; En törst efter ett liv i sann kärlek, med mening och ro, tillsammans med ... Jag vågade inte säga Gud ännu, inte ens tyst för mig själv. Men jag visste.

Men hur skulle det gå till rent praktiskt? Småborgerligt församlingsliv på halvtid? Skulle aldrig funka. Enbart ett inre sökande på kammaren? Inte en chans.

För att massera upp min andliga kramp krävdes vägledning, struktur, handling och tålamod.

Strax därpå började Berget dyka upp i tankarna. Fast den här gången tog det betydligt längre tid innan det skrevs ett mejl till Ingrid. Insatserna var för höga, tvivlen för många, rädslan för stor.

Nu handlade det inte om ett spännande avbrott från en gråsvart vardag utan om att finna en plats som gav mig en möjlighet att vattna det lilla fröet.

Fortsättningar följer.

Om du har möjlighet att hjälpa till, hör av dig till Ingrid: ingrid@berget.se

Kontakta: peder@berget.se

Joseph Alois

Ratzingers (1927-2022) professorsavhandling som publicerades 1959 avhandlar S:t Bonaventuras historieteologi.

Historieteologi är ett försök att se de stora dragen i Guds handlande i människans historia. Kyrkofäderna hyste tanken på ett jordiskt tusenårsrike före den yttersta domen (kiliasm).