DEN TREFALDIGA VÄGEN

Fader Peder Bergqvist, Bergets föreståndare.

Korsvägen som tidigare var den mödosamma vägen som ledde in i S:t Davidsgården. Korsvägen är också en trefaldig väg där Guds kärlek utgjuts och uppenbaras för världen.

och indirekta. Vi behöver söka Gud med enkelhet, omedelbarhet och innerlighet. Människor söker en enkel, spontan och omedelbar kontakt med Gud, ja även vi som delar kommunitetslivet på Berget söker frid och enkelhet, i det som kräver ganska mycket av oss i form av ansvar och arbetsinsatser.

Denna enkelhet som kännetecknas av en omedelbarhet i förhållandet till Gud kan man kalla kontemplation, eller ett kontemplativt förhållningssätt, då vi samlade kommer ut ur vår egen instängdhet och kan söka och finna Gud i allt och i alla.

Vägen till Gud kan beskrivas på många sätt, eller utifrån olika utgångspunkter. En vanlig beskrivning utgår från våra relationer: till Gud, till andra och till oss själva. En annan beskrivning som är utbredd är att det handlar om att vandra en trefaldig väg: reningens väg, upplysningens väg och enhetens väg. Denna trefaldiga väg gör vår själ liksom disponerad för himlen, gör att vi kan fatta rätt beslut, följa Guds vilja.

Här arbetar vi med oss själva och det som står mellan oss och Gud, eller snarare låter vi Gud arbeta med oss, så att våra motiv, begär, vår synd renas, och vi blir redo för det himmelska livet, så att de naturliga krafterna som har styrts åt fel håll liksom styrs om till det goda, sanna, sköna, kärleksfulla. Här handlar mycket om viljan och förnuftet och hur vår vilja och vårt förnuft yttrar sig i våra liv, i samspelet med vår omgivning.

Denna väg leder till inre frid.

Det är detta som inom den kristna mystiska teologin kallas ”via purgativa”, reningens väg, som följs av upplysningen och föreningen med Gud i kärlek, som leder till friden i Gud. Reningens väg går genom smärta, ånger, och att möta sitt eget mörker, men leder fram till en inre glädje.

När själen är i oordning leder det till konflikt med Gud, sig själv, och andra människor. Utövandet av kärlek, rättvisa och olika dygder, återställer den rätta ordningen i vårt inre. Vi når balans, vår vilja blir upprätad och vi erhåller frid. Här blir våra begär tillfredsställda i relation till Guds vilja. Vi blir renade: vårt habegär, vårt maktbegär och vårt begär efter att få erkännande och ära.

Reningens väg är en process som handlar om att rensa ut synden: ”Rensa bort den gamla surdegen så att ni blir en ny deg. Ni är ju osyrade, för vårt påsklamm, Kristus, är slaktat. Låt oss därför fira högtid, inte med gammal surdeg, inte med ondskans och fördärvets surdeg, utan med renhetens och sanningens osyrade bröd” (1 Kor 5:7-8). Det är en väg där vi förvandlas, exempelvis i utövandet av kärlek i motsats till girighet, rättvisa i motsats till illvilja, styrka till svaghet, och så vidare.

2. Upplysningens väg (via illuminativa)

Här lär vi oss att iaktta själens rörelser: vi lär oss att blicka inåt och känna igen vad som sker inom oss, var vi befinner oss idag, vad är det som ger ett gensvar i vårt hjärta, det är kanske inte samma sak som i går. Vilka bibeltexter berör mig, vilka böner, vart är jag på väg just nu?

På upplysningens väg betonar Bonaventura vikten av att imitera Jesus Kristus, det vi kallar imitatio Christi . Men också att imitera helgonen, som S:t Franciskus av Assisi eller något annat helgon. Det är viktigt att finna sitt eget skyddshelgon, eller snarare låta sig finnas av det. Vi har alla både en skyddsängel och ett skyddshelgon.

Att imitera betyder att vi kan följa i de spår som redan är upptrampade, vi kan lära oss av andra, imitera, de är som modeller, mönster och förebedjare för oss.

Inte minst är det viktigt att vara med Jesus, att gå in i någon händelse som skildras i evangelierna, föreställa sig att vi umgås med Jesus på berget, stranden, i Betania, i Getsemane, i mötet med de sjuka, och så vidare.

Målet under upplysningens väg är att tillägna sig dygder: som måttlighet, mod, klokhet, rättfärdighet/rättvisa. Målet är att utveckla vårt känsloliv och uppträdande så att det blir allt mänskligare, mer kristuslikt.

Under reningens och upplysningens väg omvänder vi oss, förändrar vårt liv, eller snarare låter Gud få förvandla vårt liv. Det kan också beskrivas som askes, att vi övar oss i att leva mer och mer efter Guds vilja.

3. Enhetens väg (via unitiva)

Den tredje vägen är fullkomningens, föreningens eller enhetens väg, som just syftar till själens förening med Gud i kärlek, att bli mer och mer lik Gud: ”Och Gud sade: ”Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara oss lika” (1 Mos 1:26).

Till skillnad från reningens och upplysningens väg kan denna väg mer beskrivas som en mystik väg, som handlar om sådant som skådande, kontemplation.

Även om de två andra vägarna handlar om omvändelse innebär denna väg den mest radikala omvändelsen, på de två första vägarna bemödar vi oss om att ändra oss, övervinna oss själva, arbeta med vår karaktär, men här på föreningens väg sker något radikalt annorlunda. Gud tar över initiativet och människan måste släppa taget och överlåta sig åt honom.

I vår bön vänder vi vår uppmärksamhet helt och fullt till Gud. Det är han som handlar, människan blir ett verktyg i Guds händer: ”jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig” (Gal 2:20).

Ibland verkar det som att ingenting händer, ibland kanske vi till och med går bakåt, men det kan också vara så att Gud kontinuerligt håller på att förvandla oss, men att vi ännu inte märker det, vi märker inte att Gud tagit över initiativet i vårt liv. Det är en process, en livslång process, en livsvandring, där ”det gäller att anstränga sig för att inte längre anstränga sig” (Franz Jalics). Att inrikta vårt liv mot Gud och förtrösta på att han ger oss allt det vi behöver. Att ge Gud förtroende, lita på honom och släppa taget om att förändra sig själv och istället inrikta sig helt mot Gud. Det innebär att vi inriktar oss mot vårt centrum, som är hela tillvarons centrum, och utifrån detta centrum utgår en kraft som skänker oss allt.

S:t Bonaventura insisterade på att själen fortskrider längs de tre vägarna samtidigt. Människan engagerar sig i rening, upplysning och föreningen med Gud samtidigt i processen att bli mer sig själv i harmoni och samstämmighet med Guds vilja, med Gud själv. När människan vandrar längs med den trefaldiga vägen återställs de ”andliga” sinnena. Våra inre sinnen vaknar så att vi kan se, höra, lukta, smaka och röra vid Gud, erfara Guds närvaro, förundras och glädjas åt livet, verkligheten, naturen, skapelsen, oss själva, andra människor och Gud själv.

Det är den trefaldiga väg som leder människan till inre glädje, frid, kärlek och sanning.

Det-här-heten

Något som vi lätt missuppfattar när vi hanterar historien och det som varit långt före oss är att vi tror att det personliga var frånvarande, att alla var lik- som uppslukade i olika sociala organismer, i familjen, klanen och mindre framträdande som unika. Men är det gäller frågan om människans handlande, det etiska, så har man istället uppmärksammat alltings särprägel, som måste anpassas personligt till varje konkret kulturell historisk situation, inte för att lyda mänskliga lagar och regler utan just för att endast lyda Gud, som har givit allt sitt individuella särmärke. Evangelierna visar detta, exempelvis i hur Jesus uppmärksammar sina lärjungar, hur Petrus och Johannes uppmärksammas av Jesus med sina särmärken.

Redan franciskanen Scotus lyfte fram detta på slutet av 1200-talet med begreppet Haeccéitas , haecceitet (SAOB), om någots individuella särmärke, dess egenart. Scotus argumenterar för att principen för individuation måste vara inneboende, unik och rätt för varje individ, och något som inte kan reproduceras, klonas, kopieras, den odelade individualiteten av varje person, det som skiljer ett ting från alla andra ting, den positiva dimensionen av varje konkret och skapad varelse som identifierar det och gör det värdigt uppmärksamhet. Sören

Kierkegaard säger, långt senare, att personen är viktigare än det allmänna. Den enskilde är förmer än det allmänna liksom ojämna talet enligt Pythagoras sats är fullkomligare än det jämna talet, eftersom det ojämna talet inte kan upplösas i jämna hälfter. Hos det udda talet finns alltid något som blir över, som skiljer de båda hälfterna åt.

Vi kan också se här en anknytning till det S:t Bonaventura kallar Guds signatur. Om Gud, när han skapade världen, har undertecknat den som en mänsklig konstnär undertecknar ett konstverk, då bör mänsklighetens studie av världen involvera, vid någon tidpunkt, upptäckten av den gudomliga signaturen. Alla varelser speglar Gud åtminstone som spår. Högre upp i hierarkin återspeglar vissa varelser Gud som bilder. Och när bilden är fylld av nådens verklighet blir den en likhet.

Det är frestande att göra det kristna livet till en andlig prestation, att klättra högre och högre, på väg upp till Gud. Som om vi skulle kunna slutföra ett steg och lämna det bakom oss eller beundra människor som står över oss eller slå ner på människor som är under oss

Men det är mer korrekt att beskriva det trefaldiga sättet som tre dimensioner eller zoner av vår andliga väg som praktiserande troende. Dessa vägar har ett latinskt namn från västkyrkan, och ett grekiskt namn från östkyrkan.

Den första av den trefaldiga vägen är Via Purgativ a eller Katharsis . Detta är dimensionen av självundersökning, där vi avslöjar vår tendens att vända oss bort från Gud, vår egen synd.

Nästa är Via Illuminativa eller Fotosis , dimensionen av upplysning, som kommer när vi tar emot ljuset från Guds sanning, Guds karaktär, Guds energi och kärlek.

Man kan säga att om Katharsis är som att ta bort moln så att solen kan skina igenom, då är fotosis som att exponera hela oss själva för Guds ljus, så att vi kan växa och blomstra, som ett träd, nynna med i fotosyntesen. I fotosis har våra hjärtan och energier upplysts och värmts upp av Guds ljus.

Den tredje dimensionen är Via Unitiva eller Theosis , där vår vilja blir alltmer förenad med Guds vilja, våra ord och hand - lingar, alltmer i linje med Guds ord och handlingar som uppenbaras i Jesus. I den här dimensionen dras vi in i Gud och Gud fyller oss.

När vi praktiserar via unitiva utplånas inte vår individuella unikhet av vår förening med Gud, utan den förstärks och helgas när vi lär oss att arbeta mer och mer på Guds våglängd, anpassar oss mer och mer till Guds frekvens. Våra liv blir harmonierade med Gud och allt annat som lever, som små mikrokosmos i det stora makrokosmos.

Bonaventura har flera ingångar i den skrift som han kallar ”Den trefaldiga vägen eller uppflammad kärlek.” Typiskt honom att ge många olika typer av ingångar till ett ämne. Vi kan öva oss i olika former av bön: att meditera (exempelvis genom att vara med Jesus i en båt på en stormig sjö), att be (att lovsjunga och tacka honom och utgjuta vårt hjärta inför honom) och att kontemplera (att bara vara i Guds närvaro, i tystnad, stillhet, inre samling) utifrån alla tre vägar.

Genom bön erhåller vi andlig visdom och så får vi smaka frukterna: den stilla friden, den praktfulla sanningen och sötman av kärleken. visar riktningen i vårt hjärtas hållning i själens förening med Gud, hur vi uttrycker intimiteten i kärleken gentemot Gud. Skriften är skriven till en präst, vid mitten av 1200-talet, som en kort vägledning på mystikens väg. I den intima relationen mellan vår själ och honom, uppmanar Bonaventura oss att alltid säga till Herren: ”Det är Dig jag söker, i Dig jag hoppas, det är Dig jag längtar efter, till Dig lyfter jag mig, det är Dig jag tar emot, det är Dig jag upphöjer och Dig jag ytterst håller mig fast vid ”.

En annan ingång är att vi kan använda den trefaldiga vägen i hur vi läser bibeltexter. När det gäller reningens väg så går vi in i bibeltexterna för att se människan, och människans handlande, vad hon gör eller skall göra och varför.

På upplysningens väg byter vi fokus och ser på Gud och Guds handlande, i det som vi läser i bibeltexten. Hur mycket Gud har gjort för människan och överlåtit åt människan i skapelsen, hur mycket Gud har förlåtit människan i reparationsarbetet, i återupprättandet av människan och hur mycket Gud har lovat människan när det gäller hennes förhärligande.

Och sedan på enhetens och föreningens väg ser vi både människan och Gud och hur de samverkar med varandra, i förbundet mellan Gud och människa.

En ingång som Bonaventura tränger in i är hur de mänskliga perspektiven förändras när man går den trefaldiga vägen och hur vårt hjärta steg för steg vidgas mot kärleken. Om vi ska vandra en andlig väg måste vi liksom töja ut vårt hjärta, det måste bli större och större. Vi ska sträcka ut vårt hjärta inåt, utåt, uppåt och så vidare.

Detta är titeln till Bonaventuras skrifter De Triplica Via alias Incendium Amoris vilken

På reningens väg är det en inre riktning mot samvetet, det Bonaventura kallar samvetets sting: att väcka vårt samvete, att anklaga oss själva för att vi exempelvis underlåtit att ge Gud all vår tid, elaka tankar, ord, handlingar och att visa ånger över vår synd för att ta emot den inre glädjen.

På upplysningens väg sträcker vi oss upp mot Gud för att ta emot det Bonaventura kallar insiktens stråle, med tacksamhet över att han verkligen har beskyddat oss från att begå många svåra synder, han har efterskänkt vår skuld, och vi ger honom vår tacksamhet. Vi liksom breddar hjärtat för att ta emot alla de gåvor Gud vill ge oss, och låter dessa gåvor få utrymme, få räckvidd inom oss. Guds gåvor till oss är oändligt mångfaldiga och underbara och så överflödande att vi aldrig kan ta emot allt det Gud ger och vill ge: i naturen, genom nåden, att få vara Guds barn, vara hans vän, hans dotter och hans brud.

På föreningens och enhetens väg gäller det att som Bonaventura uttrycker det att ta emot visdomens lilla flamma: att vi vänder vårt hjärta bort från kärleken till allt skapat, till att älska Gud med hela vårt hjärta. Att vi prioriterar relationen med den älskade som är Gud själv, själens älskade, Brudgummen. Och vi får här insikten att det är genom kärleken som vi får allt det vi saknar, vi får allt gott vi behöver i överflöd och framför allt att Brudgummens åtråvärda närvaro uppnås endast genom kärleken. Så matar vi liksom denna visdomens kärleksflamma och vi upplyfter våra hjärtan till Gud, till det ofattbara, mot den som vi längtar efter och vill älska helt och fullt. Han som inte kan fattas med tanken men vidröras med kärleken och så vidgas vårt hjärta och brinner med Guds kärleks eld.

Det typiskt franciskanska, som går tillbaka på S:t Franciskus av Assisi, är att allt måste göras helhjärtat, ivrigt, med hela sinnes- och känslolivet involverat, med hela vår vilja. Att i vår bön:

1. Djupt beklaga det vi brustit i. Känna sorg över skadan, skam över att du låtit dig förslavas och att du känner fruktan för faran, att du kan vara på väg åt fel håll, och straffas av evig död, det vi brukar kalla helvetet.

2. I denna din mänskliga belägenhet faller du ner inför Gud med hela din varelse och bönfaller om hans nåd. Att du ber med en stark önskan, genom den helige Ande med hjälp av sakramenten, ivrigt söker den hjälp som vi får från helgonen, änglarna, kyrkans förbön, ja, Gud ger oss överflödande och mångfaldig hjälp.

3. Tillbedjan. Vi böjer oss inför Gud för att uttrycka vördnad och tillbedjan och beundrar Guds oändlighet som vi ser i relation till vår egen litenhet. Vi öppnar upp vårt hjärta för att återge kärlek och tacksamhet genom att beakta Guds generositet och vår egen ovärdighet. Så lyfter vi hjärtat högt upp för att liksom lyssna till det ömsesidiga samtalet mellan brudgummen och bruden. Vi erfar hur kärleken förvandlar oss, gör oss brinnande och förenar oss med Gud. I oss själva erfar vi att människan är den älskade som älskar Gud tillbaka som gensvar.

Kropp och själ måste vandra tillsammans som en helhet, Vi behöver visa vördnad genom att buga, knäfalla och prostrera. Vi visar Gud vår kärlek genom våra kroppar.

Korstecknet: när vi går in i och ut ur en kyrka, när vi sjunger lovsångerna i laudes, vesper och completorium, när vi tar emot kommunionen, och så vidare.

Vi bugar oss inför altaret, innan vi läser bibeltexterna, och efteråt: vi bugar oss inför altaret, som liksom korset är en av de främsta kristna symbolerna för Kristi kärlek.

Vi knäfaller i varje kyrka och kapell där Kristus är närvarande i sakramentet, vilket vi ser när evighetslampan lyser vid tabernaklet.

Prostrationen är svårare att utföra: att ligga helt nedtryckt till marken: vid ordenslöften, vigningar, eller som egna övningar när man är ensam i kyrkan, eller hemma. Att helt lägga sig ner, nedtryckt mot marken, inför Gud. Det yttersta tecknet på underkastelse, vördnad och ödmjukhet.

Reningen: Gråt, längta, kom nära Kristus, sök skydd i honom. I glädje och vila är vi skyddade av Guds vingar mot allt ont.

Upplysningen. Se varför Kristus lider och formas efter honom, se hur mycket han lider och omfamna honom/korset med glöd.

Föreningen. Var vaken, vaksam, öppna sinnen eftersom

Brudgummen står för dörren. Väx i tillit, eftersom han är trofast. Hungra efter honom, eftersom han är god. Låt dig bli hänryckt, upplyft, eftersom han är upphöjd. Fröjda dig, gläd dig i honom eftersom han är underbar och skönheten själv. Låt dig berusas av glädje, eftersom hans kärlek är så fullständig och rik. Låt närheten och initmiteten med honom svetsa dig fast vid honom, eftersom hans kärlek är stark. Ingenting kan längre skilja dig från Guds kärlek i Kristus (Rom 8:35).

Så har vårt hjärta längs med den trefaldiga vägen utvidgats, tänjts ut i kärleken, genom kärleken, till kärleken. I den intima relationen mellan vår själ och honom låt oss alltid säga till Herren: ”Det är Dig jag söker, i Dig jag hoppas, det är Dig jag längtar efter, till Dig lyfter jag mig, det är Dig jag tar emot, det är Dig jag upphöjer och Dig jag ytterst håller mig fast vid ”.

Kärleken är vägen och målet Den fullkomliga kärleken vill dö för nästans frälsning. Vi kan inte älska vår nästa fullkomligt innan vi når en fullkomlig kärlek till Gud. Det är på grund av

Gud vi älskar vår nästa: endast på grund av honom som vi finner nästan älskvärd.

S:t Bonaventura beskriver sex steg i att växa i kärlek till Gud, att älska honom av hela vårt hjärta:

1. Känslighet, som lär oss smaka att Gud är god.

2. Iver att helt tillhöra den Älskade.

3. Övermättnad; ingen tillfredsställelse finns i något annat än den hon älskar.

4. Berusning: söker inte längre tröst utan älskar och söker korset. Som en berusad tar av sig alla kläder ogenerat så agerar själen här.

5. Trygghet: ingenting kan skilja henne från Gud, står ut med allt, all rädsla är borta.

6. Frid som inte kan störas av något: tystnad, ro, stillhet.

Så leder den trefaldiga vägen till: den stilla friden, den illuminerande sanningen, den söta välsmakande kärleken, fördrivandet av synden, efterliknandet av Kristus och föreningen med Brudgummen.

Vi tackar Gud för julfirande, nyårshelgen och firandet av Trettondedag jul och för hela år 2022.

Pandemin tonade ut och sedan kom kriget, de skenande elpriserna och inflationen. Sammantaget har det rått en osäkerhet som nog inte bara är ekonomisk och som påverkat människors beslut att boka tid för en kurs eller retreat på Berget.

Att det ändå har fungerat så bra som det har gjort kan vi bara tacka Gud för samt alla generösa vänner till Berget.

Några tråkiga saker har inträffat och däribland att våra koi-karpar har dött, korsvägen har vandaliserats, diskmaskin, fönster och bergvärmepump har gått sönder... I det stora hela är det ändå småsaker.

Vi har fått fortsatt hjälp av Lena

Eckerdal på kansliet och sedan också Tomas Norgaard. Fortfarande är den långsiktiga kanslilösningen inte ordnad, men det har gått över förväntan.

Vi har haft många anmälningar till kurser och retreater under våren.

I maj kommer den årliga arbetsveckan då vi också har årsmöteshelg enligt följande:

22-26 maj: arbetsdagar.

26 maj kl. 19.00: årsmöte för S:t Sigfrids Boklåda.

27 maj kl. 10-12: seminarium för Bergets huvudmän, styrelse och kommunitet.

27 maj kl. 12.00: årsmöte för Stiftelsen Berget .

27 maj kl. 14.30: årsmötesföredrag (inte klart ännu med föredragshållare: har någon ett tips?).

För övrigt så finns det ständigt behov av volontärer och vi vill uppmuntra fler att avskilja en helg eller en vecka för att hjälpa till i det som behövs. Vi behöver kontinuerligt hjälp med olika saker.

Tag kontakt med Ingrid och kom överens: ingrid@berget.se f. Peder Bergqvist, föreståndare

John Cullberg

Biskop, religionsfilosof och samtidskritiker

Artos 2023

Initiativet till denna bok togs av stiftelsen Sverige och kristen tro och Lennart Sjöström har fungerat som redaktör. Volymen är gedigen både till omfång och innehåll, många kända röster berättar om denne västeråsbiskop. Ett både rörande och underhållande avsnitt står hans son Johan för, där han berättar om båda sina föräldrar.

Vi på Berget har en vacker byst föreställande biskopinnan Eva Cullberg i Rättviksrummet och John Cullberg deltog vid invigningen av S:t Davids kapell. Mot slutet av denna bok berättas också om just biskop Cullberg och S:t Davidsgården.

Vi har böcker, skivor och ikoner som speglar vår ekumeniska inriktning.

Mäster Eckhart

Medeltida mystik predikningar II

Översättning Bertil Brisman

Artos 2018

Boken är förstås inte ny, utan en språklig bearbetning som nu finns i nyutgåva. Vi har länge vant oss vid att det bara finns en samling med Mäster Eckeharts predikningar, men nu finns det alltså åter två volymer av denne medeltida mystikers nedtecknade predikningar.

Öppettider: tisdag, fredag, lördag kl. 14-16 onsdag och söndag till kl. 14-15

Kontakt: bokladan@berget.se