Unum 2016 - 3

U

NR 3 ÅR 2016 ÅRGÅNG 33

UU U U

tidskrift för kristen enhet, retreat och meditation

Tema: FRÅN KONFLIKT TILL GEMENSKAP

INNEHÅLLSFÖRTECKNING Tema:

FRÅN KONFLIKT TILL GEMENSKAP

Ledare 3 Peder Bergqvist Från konflikt till gemenskap Sr Veronica OP

4-8

Boklådetips Peder Bergqvist

9

Walking and Praying with the Saints II - Mary Biskop Michael Perham

10-17

Världsungdomsdagarna juli 2016 i Krakow!

Ann-Ida Fehn

20-23

Moder Teresas hegonförklaring 24 Peder Bergqvist Ekumenik utifrån jungfru Marias perspektiv Peder Bergqvist

26-29

Ur SKRs årsbok 1998, om interkommunion Biskop Dositej Motika och biskop William Kenney

32-35

KONTAKTUPPGIFTER & ANNONSPRISER ANSVARIG UTGIVARE: Peder Bergqvist.

ADRESS: Stiftelsen Berget, Tempelvägen 10, 795 91 R ÄT T VIK. TELEFON: 0248 -79 71 70.

BANKGIRO: 574 -3323. IBAN: SE92 6000 0000 0007 9712 8298 BIC/SWIFT: HANDSESS E- POST: info@berget.se. WEBSIDA: w w w.berget.se.

PRENUMER ATION OCH ANNONSBOKNING: 0248 -797170, info@berget.se TRYCKERI: Henningssons Tr yckeri AB i Borlänge. UTGIVNINGSPL AN: Fyra gånger per år.

ANNONSPRISER Storlek Pris enstaka annons Pris för fyra annonser 1/1 2 000:- (180x120 mm) 6 000:1/2 1 500:- (90x120 mm) 4 500:1/4 1 000:- (90x60) / 60x30 mm 500:-. 3 000:- / 1500:Baksida 5 000:- 15 000:-

PRENUMERATION Enstaka nummer 40:Årsprenumeration 150:Medlemsavgift i Bergets vänförening 300:-

Stiftelsen Berget har utgivningsbevis för Unum som periodisk skrift och förbehåller sig rätten rätten att göra justeringar i de bidrag som lämnas in till tidningen. Unum betyder “ett ” (Joh 17:21) och syftar på Bergets kallelse att verka för Kyrkans synliga Enhet.

Unum 2

Unik ekumenisk gemenskap!

D

etta har varit ett fantastiskt spännande år på många sätt. En intressant ut veck ling är att f ler och f ler gäster kommer från olika delar av världen. Vi har haft besök från Indien, Norge, Danmark, Finland, Italien, Frankrike, Tyskland, USA, England, Cypern, Grekland, med f lera länder. I augusti besökte fader Antonio Spadaro SJ oss för att göra sin personliga retreat. Fader Antonio reser med påven på hans resor runt om i världen och rapporterar vad påven säger och gör i olika tidningar, i tv, radio, Twitter, Facebook o.s.v.

Det är mycket svårt att orka hinna med i det tempo som den 79-årige påven har, så de som följer påven måste få tid att vila ut mellan varven. Fader Antonio är väldigt fascinerad av Berget och den form av vänskapens ekumenik han ser fungera här: ”Det är så här påve Franciskus vill att ekumeniken skall vara, att vi lever tillsammans som om vi inte var skiljda åt.”

Ingen av oss förstår riktigt hur unik ekumenisk plats och gemenskap Berget är. Våra gäster och särskilt de som kommer från andra länder vittnar om detta unika som de möter på Berget. Hur vi delar livet med varandra, så konkret i

bön, gemenskap och samtal. När den apostoliske nuntien, Joseph Henryk Nowacki besökte oss för några år sedan så sa han att han aldrig tidigare hade sett det han såg på Berget. Trots att han varit utsänd av Den heliga Stolen runt om i olika delar av världen, var det han såg på Berget något helt unikt. En grupp från den franska kommuniteten l’Emmanuel uttryckte nyligen också att den ekumeniska gemenskap de mötte här var något speciellt och alldeles unikt, samma sak med besök från Indien, Alaska o.s.v. Det gäller att lyfta blicken bort från alla oinitierade inskränkta åsikter om Berget och se med andliga perspektiv och ögon på vad det är som förkroppsligas på denna välsignade plats.

Vä gen f r a måt ä r red a n l a gd utifrån den unika ekumeniska kallelse som Berget har fått och nu är tiden inne att fördjupa denna kallelse ännu mer, så att alla fyra kyrkofamiljer kan känna sig hemma här. Det är inte en plats endast för svenskkyrkliga, inte endast för katoliker utan för både svenskkyrkliga, katoliker, ortodoxa och frikyrk liga från olika traditioner, från olika länder, kulturer och språk.

Unum 3

Från konflikt till gemenskap Sr Veronica, dominikansyster och medarbetare på Berget.

N

yligen fick vi i svensk översättning ett dokument som gavs ut redan för tre år sen.

När vi läser det så pass långt efter utgivningen kan man känna både sorg och glädje. Glädje över att se den väg vi under den Helige Andes ledning tillryggalagt tillsammans.

Sorg över det ekumeniska läge vi befinner oss i just nu i vårt land,

där vi tycks har strandat i låsta positioner.

DETTA ÄR TRONS prövning.

Enheten kan inte komma som ett resultat av våra mänskliga ansträngningar, även om de är oumbärliga. Den är en frukt av Korset. Låt oss inte stanna upp i vår strävan efter att nå den fulla enheten. Vi måste fortsätta kämpa

Unum 4

den goda kampen och hålla ut i tron med blicken fäst vid Jesus (Heb 12:2).

Detta minnesår ställer oss inför två utmaningar: att rena och hela våra minnen, och att återställa den kristna enheten i enligt med evangeliets sanning om Jesus Kristus” (Ef 4:4-6).

DEN 31 OKTOBER kommer den som i sin egen person är tecknet både på enheten och på splittringen, påven Franciskus, till ATT RENA OCH HELA Sverige. Detta är oerhört, ett hopp vårt minne är ett långsiktigt och och en stor glädje för många, en krävande arbete. Vi måste ta itu stötesten för andra. med vår historia och tillåta den Helige Ande att belysa den med 2013 GAV DEN romerskkatolsk sitt ljus. Vi måste avstå från våra / evangelisk lutherska självklara ömsesidiga fördomar och enhetskommissionen ut ett viktigt på nytt lyssna på varandra. dokument inför 500-årsminnet av reformationen. Det är första Under historiens lopp har vi gången i historien som lutheraner definierat oss mot varandra, vi och katoliker kommer att till- har skrivit vår historia ur vårt sammans hålla en högtidlig håg- eget perspektiv och anklagat komst av det som hände för 500 de andra, skildrat dem som år sedan. Detta är en frukt av motståndare och fiender. ”Det den ekumeniska omvändelsen historiska minnet har haft stora som den helige Anden har lett konsekvenser för konfessionernas alla som tror på Jesus Kristus att relation till varandra. Av detta göra. I en globaliserad tid och en skäl är ett gemensamt ekumeniskt sekulariserad omvärld måste vi reformationsminne både viktigt kristna kunna tillsammans vittna och samtidigt så svårt”. om vår tro på Jesus Kristus, Guds Son, världens frälsare. Vi måste VAD SOM HÄNDE i det söka enheten och göra allt för att förflutna kan inte ändras, men vad nå dit så att världen kan tro. av det förflutna som vi minns och det sätt på vilket det minns kan med ”För 500 år sen gick enheten tiden faktiskt förändras. Det som förlorad, vi måste öppet bekänna har skett i tiden är oföränderligt att vi inför Kristus befinns skyldiga men det förflutnas närvaro i nuet att ha brutit ner kyrkans enhet. är föränderlig. Med år 2017 i sikte Unum 5

handlar det inte om att berätta en tändande gnistan: kontroversen annan historia, utan om att berätta kring avlaten till den slutliga historien på ett annat sätt. brytningen den 3 januari 1521 med Luthers exkommunikation.

Det gemensamma sökande efter Man slår fast vid att Luther ville den kristna trons sanning som har reformera kyrkan och inte grunda präglat de ekumeniska dialogerna en ny kyrka, vilket ju var otänkbart. har varit av avgörande betydelse Man ville undvika brytningen, och för denna minnesrening. Det det blev en del misslyckade och har lett till en bättre kännedom uteblivna möten, inte minst med av historien, av Luthers samtid, påvens sändebud Cajetanus. Han senmedeltiden, och en större och Luther talade inte samma förståelse av sammanhanget. Det språk, de hade olika teologiska har hjälpt till att korrigera tidigare system, de förstod inte varandra. konfessionella historieskrivningar Den Augsburgska Bekännelsen också och att urskilja de icke-teologiska ett försök att bevara enheten. Tio faktorerna: politiska, sociala, år senare kom ännu ett försök, de kulturella, o.s.v. så kallade ”Religionsgespräche”, religionssamtalen, men politiska 1900-TALETS KATOLSKA krafter såg till att det blev ett fiasko. lutherforskning har försökt förstå Luthers teologi inifrån dess eget KONCILIET I TRIENT 1545ramverk. Från lutherskt håll har 1563 tog itu med kyrkans behov man varit mer självkritisk och sett av omvändelse och reform. Det hur politiska och teologiska intresse har burit många goda frukter varit sammantvinnade. I samtal för kyrkan, men det skedde i med varandra har man ofta kunnat en polemisk miljö och stadfäste konstatera att sätten att uttrycka enhetens brytning. Först efter sig kan skilja sig åt fast lärosatserna andra Vatikankonciliet blev det uppvisar en stor samstämmighet. möjligt att återuppta dialogen på Dialogen är möjlig och den är helt ett förnyat sätt. nödvändig när lärosatserna står i motsats till varandra.

När nu den värsta polemiken har lagt sig är det lättare att förstå den I dokumentet följer sedan andres synpunkt. Samtalen har lett en historisk beskrivning av till att katoliker och lutheraner nu ”reformationens” historia. Från den är i stånd att tillsammans beskriva Unum 6

en del av huvuddragen i Martin Luthers teologi. (Man är noga med att skilja mellan Luthers teologi och luthersk!). Katolikerna håller inte med om allt, men det blir möjligt att ge en gemensam redogörelse.

omöjlig möjlighet som orsakar stor smärta.

Genom att tillsammans minnas reformationens begynnelse tar lutheraner och katoliker sitt dop på allvar. De vill inte fira västkyrMan tar upp 4 ämnesområden: kans splittring. De vill se de goda 1.

Rättfärdiggörelseläran frukterna reformationen haft med 2.

Eukaristin sig. Lutheraner är tacksamma för 3. Ämbetet vad Luther och de andra refor4.

Skrift och tradition matorerna öppnade upp för dem: förståelse av evangeliet om Jesus Varje ämne behandlas i fyra steg: Kristus och tron på honom, insik• Luthers perspektiv terna i de kristna mysterierna, den • Katolska kritiska frågor levande kontakten med Skriften, • Vad man kunnat bejaka tillsam- katekeserna och psalmerna, o.s.v. mans.

De vill dela dessa gåvor med andra • Återstående skiljaktigheter kristna. Å sin sida uppmanar Andra Vatikankonciliet katolikerna I alla dessa frågor konstateras att vi att ”med glädje erkänna och upphar nått en bättre förståelse av var- skatta de äkta kristna värden som andras lära. Vi delar många gemen- finns hos andra kristna bröder och samma övertygelser, men det finns som tillhör vårt gemensamma arv.” också skillnader. Det fortsatta ekumeniska samtalet och den ständiga HÅGKOMSTEN innehåller även omvändelsen till Jesus Kristus be- ånger och sorg, smärta över felhövs för att nå till konsensus. Både stegen och övergreppen i det som katoliker och lutheraner bekänner skall minnas, över den synd och tron på ”en helig, katolsk/allmän- skuld som fanns såväl hos personelig och apostolisk kyrka”. Kyrkan ner som i enskilda händelser. Den är Kristi kropp. Det finns bara en blir framförallt en bön om enhet.

Kristus, han har bara en kropp. Jesus Kristus bad kvällen före sin Genom dopet har vi blivit lemmar död till Fadern att de alla skall bli i denna kropp. Katoliker och luthe- ett, det är tydligt att en uppdelning raner hör till samma kropp och har av Kristi kropp står i motsats till levt åtskilda. Denna realitet är en Herrens vilja. Både lutheraner och Unum 7

katoliker bär skuld som behöver Kristi kropp. Detta kräver en stänbekännas öppet när händelserna dig hjärtats omvändelse. Vi uppför 500 år sedan skall minnas. manas att följa fem ekumeniska imperativ: REDAN ÅR 1522 i Nürnberg be- 1. Att alltid börja i enhetens perklagade påven Hadrianus VI miss- spektiv och inte i splittringens. bruk och övertramp. Vid Andra Vatikankonciliets andra sessions 2. Att låta sig förändras genom öppnande bad påven Paulus VI de mötet med den andre och ömsesi”skilda bröderna” i öst om förlåtel- digt trosvittnesbörd. se. Inför högtidlighållande av jubelåret 2000 erkände påven Johannes 3. Att förpliktiga sig till att söka Paulus II kyrkans skuld och bad synlig enhet. böner om förlåtelse. Å sin sida deklarerade Lutherska världsförbun- 4. Att gemensamt återupptäcka det i Evian 1970: ”Vi som lutherska kraften i evangeliet om Jesus Kriskristna och församlingar är bered- tus för vår tid. da att erkänna att reformatorernas dom över den Romersk-katolska 5. Att vittna tillsammans om Guds kyrkan och dess teologi inte var barmhärtighet. helt fri från polemiska förvanskningar, vilka till dels har bevarats Inför Jesu bön, om att vi alla intill denna dag… vi ber om förlå- ska bli ett, står vi som Maria vid telse, låt oss i alla våra samtal sträva Bebådelsen och undrar: Hur ska efter ett klart, ärligt och välvilligt detta ske? Mänskligt sätt är det språkbruk.”

Generalförsamling omöjligt. Tillsammans med henne i Stuttgart år 2010 erkände de fel tar vi emot ängeln Gabriels ord: man begått gentemot kristna av ”Helig Ande skall komma över dig andra traditioner. och den Högstes kraft skall vila Dokumentet avslutas med ett enkelt konstaterande: ”Det börjar stå klart för båda parter att 1500-talets strid är över.” Lutheraner och katoliker uppmanas att se allt ur det perspektiv som är enheten i Kristi kropp, och tjäna gemenskapen i

över dig.”

Unum 8

S:T SIGFRIDS BOKLÅDETIPS

Doften av rykande vekar - reformationen ur folkets perspektiv Fredrik Heiding S.J. och Magnus Nyman (Redaktörer) Artos 2016

Maria, klostren, akademin, mystiken, tiggarordnarna, och mycket mer. Heiding och Nyman skriver inledningsvis vad de önskar att läsaren ska utbrista efter att ha läst denna bok: ”Jag var lite dåligt insatt, det är jag inte nu”! Det stämNu, i samband med reformations- mer mycket väl med känslan jag minnet, kommer olika röster fram bär med mig efter att ha läst Doften om detta minnet! Jesuitpater Fred- av rykande vekar. rik Heiding är tillsammans med fader Magnus Nyman redaktör till Reformationstidevarvet denna bok som 11 författare har bi- - sett från Siljans horisont dragit till. I Doften av rykande ve- Sune Garmo kar finns genomgående ett folkligt Vincent förlag, 2015 perspektiv som används för att se vad som under reformationstiden Sune Garmo skriver om hur överhände med våra sinnen, bönelivet, gången från att vara en kyrkoprokonst, gillena, helgonen, jungfru vins i Katolska kyrkan till en nationalstat med en evangelisk-luthersk trosuppfattning upplevdes från SilS:T SIGFRIDS jans horisont. Man kan se Garmos bok som ett lokalt svenskkyrkligt BOKLÅDA komplement till Doften av rykande vekar. Garmo utgår till skillnad från Nyman och Heiding från att Svenska kyrkan är den Katolska kyrkan i Sverige.

Vi har böcker, skivor och ikoner vill spegla vår ekumeniska inriktning.

Öppettider: tisdag till söndag kl. 14.00-16.00 (onsdag till 15.00) Kontakt: bokladan@berget.se Unum 9

Walking and Praying with the Saints II (MARY- the mother of Jesus)

- föredrag 2 från den retreat som den anglikanske biskopen Michael Perham gav på Berget under påsktiden 2016!

Unum 10

MARY I want to explore with you the place of Mary, the mother of Jesus, in the Church. For Mary is, I believe one of those who walks and prays alongside us.

I belong to a Church that has sometimes seemed ambivalent about Mary. At the Reformation we retained most of her feast days - her Purification (which is also, of course, the Presentation of Christ in the Temple) on 2 February, the Annunciation on 25 March, the Visitation to Elizabeth on 2 July, her Birth on 8 September and her Conception on 8 December. But her principal feast, the Assumption, on 15 August disappeared because of its doctrinal implications. That collection of feast days strikes a positive note.

But anthems and prayers addressed to Mary, such as the Angelus or, in Eastertide, Regina caeli, have never found their way into our official service books, though there are Anglicans (including myself) who use these prayers and cathedrals and religious communities where you will hear the Marian anthems sung.

The Church of England’s most consistent and positive affirmation of Mary has been the daily recitation of her song, Magnificat, “My soul magnifies the Lord”. At the

Reformation the Church of England did not abandon the daily office, but Archbishop Cranmer reduced the seven monastic offices to two, Morning and Evening Prayer, and ordered every priest to say them each day and each church to celebrate them each day. It would be wrong to maintain that every church and every decade has done so, but it has remained very much part of our liturgical life and heritage and, at the heart of Evening Prayer every day, as in Roman Vespers, is the Song of Mary. Daily we say or sing of Mary “all generations shall call me blessed”. So Mary is very much part of our liturgical prayer life.

I WANT TO BEGIN my exploration of Mary’s place in our lives with the Annunciation and in particular with a poem by a 20th century English poet, Elizabeth Jennings.

Nothing will ease the pain to come Though now she sits in ecstasy and lets it have its way with her, the angel’s shadow in the room is lightly lifted as if he has never terrified her there.

The furniture again returns to its old simple state. She can take comfort from the things she knows though in her heart new loving burns, something she never gave to man or god before, and this god grows

Unum 11

Most like a man. She wonders how to pray at all, what thanks to give and whom to give them to. ‘Alone to all men’s eyes I now must go,’ she thinks, ‘and by myself must live with a strange child that is my own.’

So from her ecstasy she moves and turns to human things at last (announcing angels set aside).

It is a human child she loves though a god stirs beneath her breast and great salvations grip her side.

Elizabeth Jennings’ poem is a beautiful and rhythmic reflection on a familiar story. The story is so utterly familiar that we benefit from a retelling of it in new words. It is, unlike much poetry, utterly orthodox in its interpretation. I love especially the last three lines:

remarkably matter of fact considering what we are dealing with. We are dealing with an event utterly out of the ordinary. Angels do not appear to peasant girls every day, nor bring tidings that a son of God is to come into the world. We are encountering, if we come to this story with faith, the beginning of God’s great plan for the salvation of the human race.

We are being let into the secret of how the Fall is to be reversed. Here is a moment of cosmic significance, and Luke, with a wonderful kind of understated approach, simply gives us matter of fact dialogue between God, hidden in an angel, and Mary the virgin. He gives the facts. She asks a puzzled question or two. She accepts both the information and the invitation.

THE POET PUTS IT DIFFERENTLY Nothing will ease the pain to come Though now she sits in ecstasy For they hold in wonderful balance and lets it have its way with her, the key truth of the incarnation the angel’s shadow in the room that in Jesus Christ, the child of is lightly lifted as if he Mary, we have one who is both has never terrified her there. utterly human and totally divine, and they have hidden within them Mary in a kind of ecstasy. Mary in the the truth of Mary as the theotokos, grip of terror, two sides of one coin, the God-bearer, a word to which I seems perhaps more likely than Luke’s will return. But the poem is more more austere account, where the neaextravagant than the biblical story rest we get is Mary “sore perplexed”, in its language. Luke’s account is very puzzled. We are dealing with a It is a human child she loves though a god stirs beneath her breast and great salvations grip her side.

Unum 12

dramatic moment of the implanting of the Holy Spirit, at work in Mary both to elicit her positive response to God’s invitation and to be at work within her body that the baby might begin to be - “She conceived by the Holy Spirit” as the Creed puts it. Experience teaches us that when the Spirit of God works powerfully in people it is often dramatic, often ecstatic. Response to God, willingness to be changed, obedience to the Spirit, often come out of a kind of sweeping off one’s feet, caught up into the extraordinary, and then put down again, metaphorically in a new place, and literally changed. The poet hints at that in relation to the annunciation.

The peasant girl is swept off her feet and, almost trance-like, experiences an ecstasy that transforms her into the Virgin Mother, the theotokos.

“MARY, MODEL OF LOVE” But about one thing I am sure. She’s right with her gloss on the biblical text when she says: She can take comfort from the things she knows though in her heart new loving burns, something she never gave to man or god before...

“In her heart new loving burns...”

Mary is so often held up to us in the life of the Church as a model of purity and of obedience, but surely Mary is most truly the model of love. “In her heart new loving burns, something she never gave to man or god before”. When Mary says her yes to the angel, it is the beginning of a love for God and for his Son, her Son, that is total, unbreakable and steadfast, and something much more warm and passionate than either purity or obedience. She says yes because she loves, and because she says yes she loves more. She brings to birth the one who has had his being within the eternal loving of the Trinity, and teaches him afresh to love, and in teaching loves him more, until that love, with its broken heart, stays near on the hill outside the city as he dies. Mary is the model of a love that burns.

I’m not sure about that. Sometimes the action of God, however dramatic its effect in someone’s life, really is rather matter of fact, down to earth and undemonstrative, much more like the under-stated dialogue Luke gives us. God does work in the quiet unspectacular acceptance that is as far as the gospel account goes. I do not know whether the poet has got it right, though I am grateful for her talk of ecstasy that enables me to look There are so many titles the Church at the familiar story from a different has given to Mary, some of them angle. rather extravagant and grand. But Unum 13

“Mary, Model of Love”, though it is not among those you find in litanies of our Lady, is a good one and a true one.

Without love there would have been no annunciation, no yes to God’s invitation, no incarnation, no heavenly glory. “In her heart new loving burns.”

MARY THE GOD-BEARER Let’s pause for a moment longer on this word THEOTOKOS, literally “god-bearer”, though more often translated as “mother of God”. I prefer “god-bearer” for it contains a beautiful truth. At the very heart of faith, Mary isn’t what matters. She is simply a vessel, a vessel for the divine, the means by which God came uniquely among a people in a way that has changed everything. Because she was that vessel, all generations are to call her blessed, but she doesn’t point to herself. She carries Christ into the world. That was how he was first among his people, hidden in the Virgin’s womb.

unexpecting places of the world. In other words, for all the uniqueness of Mary as theotokos, we also are to be god-bearers. We must, every day in every way, carry Christ into every place and every circumstance where his love and compassion, the love and compassion Mary modelled, are longed for. God-bearers are we all.

But now I would like to look with you at two other titles for Mary and again they are not the ones you hear most often. Mary as collaborator and Mary as prophet.

MARY AS COLLABORATOR We need to stay for a little longer with the annunciation story. God has a divine purpose. God must come among his people in the person of the Son to be their Saviour. And God has a plan. God will be born as a human baby; he will, as Paul says in his letter to the Galatians, be born of a woman. And how is that going to be? Through the collaboration of And it is almost like that also now. Mary of Nazareth, whom the angel Christ’s glory fills the universe, but tells us is “full of grace” even before he is not seen on earth as he was the Holy Spirit has come upon her in the days of his incarnation. Yes, and the power of the Most High has his glory fills the universe, but he overshadowed her. The language of is among his people, hidden, not in the annunciation story, although it is their wombs, but in their hearts and not exactly the language of invitation minds and bodies, and wherever they and acceptance (in the end God is go they carry Christ into the dark saying what he wants) has about it places, the hurting places and the a sense of a God who is looking for Unum 14

one who will collaborate with him.

Traditionally we speak of Mary’s “I am the handmaid of the Lord. Be it unto me according to your word” as Mary’s obedience. But to me her yes is something much more exciting and life-giving than a kind of resigned obedience. It is the yes of the willing collaborator, the co-worker, however terrified. Perhaps a Mary full of grace was bound to say yes, but in a way I want to cling to the idea of a God who holds his breath waiting and hoping that it will be yes that she says. And God is not disappointed. And so the incarnation comes about through a wonderful partnership of the human and the divine, the Holy Spirit and the Virgin, the initiative God’s of course, but the human response vital to the enterprise. And because it was a wonderful partnership of the human and the divine, its fruit was Jesus Christ, truly God and truly a man, utterly and equally human and divine. Mary the collaborator with the Creator.

I think that is exciting, not only because it is the beginning of the tale of our redemption, but because it gives us a clue to what God is like. He is a collaborative God. He is always on the look out for partners. When we talk about finding our vocation, it is about discovering not just what God wants us to do with our lives, but

what he wants us to do with him in our lives, what form of partnership he wants with each one of us. May be, if God is God, he could just do everything himself. May be it’s not quite orthodox to say God needs you and me. But I have a hunch that God thrives on looking for partners, that God doesn’t believe in doing things on his own. I believe he sometimes asks you and me to come on board some grand endeavour or some very modest piece of divine initiative and, yes, with a certain vulnerability our forebears did not recognise, holds his breath and waits for our response.

And there are both grand endeavours and modest pieces of divine initiative in God’s world today just waiting for our joyful yes. God asks each one of us, “Will you, like Mary, collaborate with the collaborative God?” MARY AS PROPHET The world of the Bible is a man’s world and the voice of women is often silenced. There are some exceptions in the Old Testament era - Deborah, Hannah, Judith, Esther - but they are the exceptions. The heroines of the Old Covenant are a strange group. Have a look, when you have a moment, at that extraordinary first chapter of Matthew’s Gospel, that list of men who fathered sons, all the generations from Abraham to Jesus. Much about the men, the fathers, not much about Unum 15

the women who laboured to bring each new son to birth. But in this fascinating genealogy, just occasionally a woman gets a mention - Tamar, involved in incest, Rahab, the prostitute who helped the Israelites to capture Jericho, Ruth the outsider who came home with the widowed Naomi, Bathsheba seduced by King David, and Mary. It is an extraordinary list of marginalised women and none of them till Mary has a voice. But then there is Mary, another marginalised woman, the one found pregnant before she and Joseph had come together, the one to be set aside, divorced, quietly.

And suddenly Mary, in an ecstatic dialogue with her cousin Elizabeth, another woman despised and marginalised, for her barrenness, finds her voice and sings the song, makes the protest and speaks the prophecy for the marginalised, the poor and the down-trodden. And it is a woman’s voice. The prophets of old were Isaiah and Jeremiah, Micah and Hosea, Ezekiel and Malachi and more, but now, in that authentic tradition, the spokespeople of the Lord, comes Mary the prophet.

voice. He has looked with favour on the lowliness of his servant. Surely, from now on all generations will call me blessed: for the Mighty One has done great things for me. He has shown strength his arm; he has scattered the proud in the thoughts of their hearts. He has brought down the powerful from their thrones, and lifted up the lowly; he has filled the hungry with good things, and sent the rich away empty.

Here stands this pregnant woman, carrying a child, not pre-occupied with herself, but utterly engaged with God’s justice, God’s bias for the poor, God’s judgement on the exploiters. She is the articulate herald of a new order, the one that her Son will bring into being.

AND WHAT ABOUT US? How the Church needs prophets today!

People who listen to what God is trying to say to a deaf world and who find a voice to express it. Women and men, young and old, we need to see visions, dream dreams and articulate what God is saying to an alienated world, to a damaged Church and to people for whom So familiar is Mary’s song, Magni- even the rumour of God’s reality ficat, that we do not hear its radical is being lost. We have, too many of message and its challenge. This is us, become comfortable people. We the song of feminine and down- have lost our radical cutting edge. trodden humanity that has found its We have ceased to be marginalised and dispossessed and we have lost Unum 16

the passion to speak for the marginalised and dispossessed. But God is for them. His Son lived among them. Mary was their prophet. You cannot hear her song, let alone sing it as many Christians do each day, without being ready to look for the prophetic message in your own community or even to discover that it is going to be heard only when you find your voice.

THE COMMUNION OF SAINTS She is, not she was. Because of the communion of saints, that wonderful part of the divine providence that we should all belong together in a great company of those who praise and pray and make pilgrimage together, walking towards God, supporting one another, upholding one another, in a fellowship that has no hierarchy, but is held together by MARY AS SISTER mutual honour and love. That’s the I want to end with one other way Mary who is my sister and yours. of speaking of Mary. Of course we talk of Mary as mother and there is With Catholic Christians I rejoice biblical support for that as the dying to say each day “Holy Mary, mother Lord looks down from the cross of God, pray for us”, but I want and entrusts Mary to the Beloved Christians to whom those words Disciple, who is seen as representing do not come naturally to know that, the Church, with the words “Here whether they ask for Mary to pray is your mother”. Mother Mary is for and with them or not, that is a strong and attractive image for what she does. She walks with us many. But Mary, not as mother, but and prays with us. as sister?

That’s the Mary who, as she walks The language of relationships in with us on our pilgrimage, may, just the Christian community is much by her presence in our company, more about brothers and sisters than gently remind us that we too are calabout mothers and fathers. Mary as led to be god-bearers, collaborators, our sister conveys the truth that she prophets and models of love if the is our companion in faith, a friend good news of her Son and Saviour is and an encourager, a model certain- to be heard afresh in this generation, ly, but not one on a pedestal. She a generation that, if it will stop to is essentially and entirely human; think, will certainly call her blessed. crucially she is one of us. She is our sister.

Unum 17

Familjedagarna inleddes med samling runt dammen i den japanska trädgården. Nedan ser vi några blivande präster och en dominikansyster spela fotboll vid trädgårdslandet.

Unum 18

Fader Walter (Tad) Oxley från Troskongregationen besökte kommuniteten Den Heliga Treenigheten i juni. Nere till vänster står Harald Persson och begrundar platsen längs rosenkransstigen som han förberett för Mariastatyn.

Nedan till höger fader Antonio Spadaro SJ och Bergets föreståndare.

Unum 19

Sedan såg jag, och se: en stor skara som ingen kunde räkna, av alla folk och stammar och länder och språk. De stod inför tronen och Lammet klädda i vita kläder med palmkvistar i sina händer (Upp 7:9)

Världsungdomsdagar (VUD) Krakow, Juli 2016 Ann-Ida Fehn, medarbetare på Berget.

Unum 20

S

edan såg jag, och se: en obegripligt stor skara, och vad jag förstod på polisen kunde ingen räkna exakt hur många, men sannolikt kring en till två miljoner personer.

ansikte som den polska nunnan Faustina Kowalska OLM (19051938) fått se för sin inre syn. Det är en bild av den Barmhärtige Jesus.

Vi var samlade kring Honom för att tillbe, tillsammans med flera tusen präster, hundratals biskopar, VI STOD INTE med palmkvistar påven och många, många polacker i händerna utan med flaggor förestås. En festförsamling! (Hebr från hela världen, både sådana 12:23) som man kände igen och sådana som man sällan eller aldrig sett SEDAN 1986, då påven Johannes förut. Vi stod inför Jesus Kristus; Paulus II för första gången inbjöd altartavlan var Jesu ansikte, det alla världens katolska ungdomar till Unum 21

att samlas (i Rom den gången) har dessa samlingar återkommit med ca 3 års mellanrum på olika platser i världen. Detta var alltså 14:e tillfället, denna gång i Kraków, Polen.

Bara några timmar efter min upptagning i S:t Eriks katolska domkyrka i Stockholm fick jag frågan; ”Ska du med på vudden? Det behövs ledare också!” Katolska kyrkan i Sverige; inbjudande, världsvid, och i behov av hjälp! Vad ”vudden” var visste jag nog inte riktigt då, men några veckor senare var jag anmäld och blev mycket riktigt även ledare för 10 personer. Vilket äventyr! Tacksamt nog har jag tidigare i livet ägnat mycket tid åt att vara på ungdomsläger så jag visste iallafall något om vad jag gav mig in i. Men ändå, det var viss skillnad. Några veckor med kanske 30, ibland 200 ungdomar på en lägergård är något helt annat än att ha koll på 10 ungdomar bland över en miljon, och dessutom i en ny stad i ett nytt land! Man fick öva sig i att be ständigt.

JAG FÖRSTÅR så väl att Jesus kunde tappas bort på pilgrimsvandringen från Jerusalem. ”De gick en dagsled i tron att han var med i ressällskapet och frågade sedan efter honom bland släktingar och bekanta”(Luk 2:44). Nu begriper jag hur det där gick till, men den som söker han finner.

VIFTANDET MED flaggan (vi hade säkert 30 svenska flaggor sammanlagt), hade flera syften. Eftersom vi vid vissa samlingar var uppemot en miljon människor på ett enda stort fält handlade mycket om att, a) inte tappa bort sin grupp, b) återsamlas med sin grupp när mässor och andra samlingar var slut, c) hitta en toalett för att sedan hitta sin grupp igen. Alltså, flaggorna visade naturligtvis för alla andra att Sverige var där, men som ledare var de också vårt enda hopp om att samla de skingrade ungdomarna i folkmassorna (vad tror ni förresten alla ropade när de såg svenska flaggan? Zlatan!).

FRÅN SVERIGE var vi i år drygt 300 som deltog i VUD. Flertalet av Sveriges unga katoliker (SUK) är födda i andra länder, eller barn till invandrade föräldrar. Nästan hälften kommer från Mellanöstern, och övriga från många andra länder. Så bara från Sverige bidrog vi med många nationaliteter. De gladdes när de i Krakow såg flaggor från Libanon, Irak, Frankrike, Argentina, Brasilien, Spanien, Polen o.s.v. För dessa ungdomar, som i Sverige tillhör en liten minoritet, så är det en mycket värdefull erfarenhet att få möta den världsvida familjen, möta nya vänner och blir styrkta i tron. Vi blev verkligen

Unum 22

som en enda stor familj där, alla tycktes känna alla. En fest, en festival med så mycket glädje, kärlek, omsorg, bön och hopp för världen.

På fredagen samlades vi till korsvägsandakt som påven ledde. Det stora träkorset som finns med vid varje VUD bars av olika grupper genom folkmassorna och vi bad för all världens nöd och lidande.

En kvinna från hjälporganisationen Caritas i Syrien berättade om hur de kristna har det där just nu, och bad om våra förböner. Lider en kroppsdel så lider alla. Aldrig har det varit så påtagligt som nu.

UNDER EN VUD finns också möjlighet att först besöka stiften i det land där VUD är. Vi var alltså först i lokala församlingar, bodde

hos familjer och fick ta del av deras församlingsliv, och bidra med barmhärtighetsverk. Ett fantastisk sätt att lära känna katolska ungdomar i Polen och att tillsammans med dem ladda för dagarna i Krakow. Och tänk, vi lyckades - med Guds hjälp! - träffa på den ungdomsgrupp som just vår smågrupp hade varit hos när vi sedan gick bland folkmassorna i Krakow.

VILKEN NÅD att få leva i denna tid! Att mitt ibland all splittring, förföljelse och nöd samtidigt också få samlas från världens alla länder för att ta emot Kristus tillsammans.

Att uppmuntra varandra i tron, att be för all nöd och allt lidande och gå ut med det glada budskapet om Jesus Kristus till människor i vår tid.

Glada svenska ungdomar på Världsungdomsdagarna i Krakow, sommaren 2016!

Unum 23

I början av augusti 1989 fick Jan Folkegård uppdraget av biskop Hubertus Brandenburg (till vänster) att presentera det katolska Stockholm för Moder Teresa. Den 7 augusti fick Jan samma uppdrag i Örebro före det ekumeniska riksmötet där. Denna bild togs utanför S:t Eskils kyrka på Skolgatan.

Moder Teresa helgonförklarad!

Moder Teresa och påven Johannes Paulus II möttes i Calcutta 1986.

Resultatet av deras möte blev att påven beslutade att ta emot hemlösa i Vatikanen. Det hela kom upp under ett samtal och påven svarade efter en kort stund ”Det går, vi gör det!” och Moder Teresasystrarna tar sedan 1988 emot hemlösa i Vatikanen i hemmet som kallas ”Marias gåva”. Även om situationen ser annorlunda ut i Calcutta och Rom ville de hjälpa de många personer som lider, är sjuka, som inte har någon familj och som är bortglömda av alla. Johannes Paulus II saligförklarade henne 2003.

Vår egen, Ingrid Eriksson, medarbetare på Berget, var förresten närvarande i Rom den 4 september när påve Franciskus helgonförklarade Moder Teresa, som kulmen på

Barmhärtighetens Jubelår. Moder Teresa visar inte endast på kyrkans sociala uppdrag, kärleken till de fattiga utan också på kvinnans roll i kyrkan. Hon utförde stora verk och blev mot sin vilja en världsledande person, denna lilla kvinna som inte ville synas för sin egen skull. Alltsammans gjorde hon som kvinna, en kyrkans kvinna och med en kvinnas känslighet och hon har varit en inspirationskälla för så många. 1979 belönades hon med Nobels fredspris för sitt arbete, men Moder Teresa vägrade delta i bankettens festliga överf löd och ordnade istället en middag för 2000 hemlösa i Calcutta.

Vi ber om Guds frid och barmhärtighet över hela världen, genom den heliga Moder Teresas förböner.

Unum 24

TACK FÖR INSAMLINGEN 2016!

Det var i tro på att Gud skulle hjälpa oss att ro i hamn hela projektet med renoveringar av duschar och toaletter som vi började renoveringen. Nu har vi sex duchar och toaletter för våra gäster på S:t Davidsgården.

Tack för allt stöd och vi fortsätter vår genomgång av fastigheterna vilket medför att vi fortfarande är i behov av gåvor. Gåvor tacksamt emot på bankgiro: 574-3323.

Unum 25

Ekumenik utifrån jungfru Marias perspektiv - luthersk och katolsk samsyn!

Peder Bergqvist, föreståndare på Berget.

Erland Forsbergs mariaikon som återfinns i S:t Davids kapell, i mariatriptyken.

I

somras läste jag dr Martin Luthers kommentar över Marias lovsång och slogs över hur katolsk Luther var. Luther skriver visserligen att man måste sätta en gräns för

vördnaden för jungfru Maria så att man inte benämner henne som ”himladrottningen”, men så tillägger han: ”Ty även om det är sant, så är hon inte någon avgud.”

Alltså Luther menar att jungfru

Unum 26

Maria är ”Himladrottningen” men att vi bör vara försiktiga med denna benämning för att inte människor ska tro att vi tillber henne.

DET ÄR SÅ LITE som skiljer Luthers mariafromhet från den traditionellt katolska att man skulle kunna se Luthers magnificatkommentar som en ingång till en mariansk ekumenik mellan Svenska kyrkan och Katolska kyrkan. Det finns i princip ingenting i Luthers mariafromhet som inte omfamnas med glädje av Katolska kyrkan. Samma tankegångar som Luther har finns hos många katolska teologer genom tiderna och Luthers grundtanke att endast Gud skall ha äran understryks av alla katolska helgon. Tänk om jungfru Maria är den som ska ena alla kristna? I bildkonsten ser vi jungfru Maria beskydda alla under sin mantel, skyddsmantelmadonnan. På ett mirakulöst sätt har mariafromheten bevarats under ytan i vår kultur och det finns en otrolig kärlek och öppenhet för henne hos det svenska folket i dag.

DET FINNS EN ÖPPNING för jungfru Maria i den svenska kulturen och inte minst hos vår unika ursprungsbefolkning.

Sommaren 2016 fick jag möjlighet

att än en gång besöka fader Gene Dyer i det gamla EFS-kapellet i Arvidsjaur som sedan några år blivit ett katolskt kapell. Maria Himladrottningen, så heter kapellet och bakgrunden finns i fader Genes intresse för språk och kultur. Han upptäckte som inflyttad amerikan att samernas språk och kultur ger en intressant belysning av Maria som himladrottningen.

Det finns ett hängsmycke i form av ett krönt gotiskt M som ibland pryder kolten, den samiska dräkten och är symbolen för Jungfru Maria, himladrottningen och livets beskyddarinna. Samerna kristnades först efter reformationen, trots detta har Maria, himladrottningen, haft en viktig plats. Samerna, vår ursprungsbefolkning, kan lära oss att återerövra vördnaden för jungfru Maria. Visdomen kommer inte från de stora städerna, de stora lärosätena utan från dem som lever sina enkla liv nära skogarna, fjällen och sjöarna. Jungfru Maria var ju själv inte från någon storstad, utan just från det heliga landets Lappland, den nordligaste delen, där man talade en tydlig dialekt.

Jungfru Maria måste finnas med, hon är en nödvändig del av en sund kristen tro. Hon är det moderliv som föder Guds Son till världen, hon är den konkreta punkt i tillvaron där det gudomliga blir

Unum 27

kött, blir människa. När Maria inte får vara med blir inkarnationen, Jesu människoblivande, och den kristna enheten obegriplig, teooretiskt abstrakt, men med henne blir allt levande och naturligt.

VÅR TIDS EKUMENISKA rörelse behöver ta till sig att Katolska kyrkan med kärlek omsluter Luther och luthersk fromhet, allt detta får plats i Katolska kyrkan.

Men det är också så att Luther bidrar med något till Katolska kyrkan som visserligen finns där redan men som aldrig kan betonas för mycket, nämligen att ingenting får stå i vägen för Guds nåd och barmhärtighet. Är det något som utmärker Luthers kommentar över Marias lovsång så är det just detta att Maria jublar över Guds storhet endast på grund av Gud själv och inte på grund av vad Gud ger och låter henne erfara. Luther skriver i en liknelse om en kvinna som i en syn får se tre kvinnor sitta runt ett altare. Under mässan kommer en pojke springande från altaret och kommer fram till dessa kvinnor.

Han behandlar dessa tre på tre helt olika sätt. Den första omfamnade han och mötte med vänlighet och en kärleksfull blick. Den andra kvinnan behandlade han inte lika vänligt, han omfamnade henne inte men log vänligt mot henne. Den

tredje gav han inte ens en vänlig blick utan uppträdde ovänligt mot henne och slog henne till och med i ansiktet. Luther tolkar detta som att den tredje kvinnan är som jungfru Maria, som inte söker sitt eget, inte söker egna förmåner, inte behöver tröstas hela tiden och få gåvor utan som nöjer sig med vissheten att Gud är god, även om hon aldrig skulle få erfara det. ”Hon älskar och prisar Guds godhet lika mycket när den är märkbar som när den inte är märkbar. Hon klamrar sig inte fast vid saker och ting när hon har dem, och hon blir inte upprorisk när de tas ifrån henne. Det är den rätta bruden, hon som säger till Kristus: ”Jag vill inte ha det som är ditt, jag vill ha dig själv. Du är mig inte mer kär om det går mig väl, och inte mindre kär om det går mig illa.”

FÖR LUTHER ÄR DET mycket viktigt att Maria inte prisas salig av något annat skäl än att Gud har vänt sin blick till henne och att just Maria visar hur man som kristen genom att prisa just henne salig ger Gud äran helt och fullt.

Det är just från den tidpunkt då Gud vände sin blick till henne som hon prisas salig och det är inte hon som prisas salig utan det är Guds nåd mot henne som prisas salig.

Gud har så nådigt och rikt sett till jungfru Maria i hennes förnedring

Unum 28

och gjort så stora ting i henne att hon kan kallas Guds Moder. ”Salig är du Maria för Guds rika och översvinnliga nåd i dig”. Luther skriver att hon var utan synder men att hon ändå inte kallas Guds Moder på grund av sin syndfrihet utan endast på grund av Guds överväldigande nåd i henne. Så målar Luther upp jungfru Maria som en förebild och mönster för alla kristna att vara helt inriktade på den nåd som Gud ger och att aldrig låta något eget stå i vägen för Guds eget verk och hans godhet.

ATT FÖRSONA ALLA kristna och förena dem i Kristi enda kyrka övergår mänsklig kraft och förmåga och därför behöver vi jungfru Maria, barmhärtighetens moder, för att all splittring, allt avund och all fiendskap ska få drunkna i Guds barmhärtighet. Vi behöver en mariansk ekumenik.

När kommuniteten på Berget hade upptagits i Katolska kyrkan så påverkade det oss personligt och vår gemenskap. Helt plötsligt fick Margareta ett tilltal att hon skulle börja be Barmhärtighetens Rosenkrans, en rosenkransbön till Guds barmhärtighet. Så hon bestämde sig att börja be denna bön varje dag kl. 15.00, och bära fram alla aktuella böneämnen inför korset och den korsfäste ur vilken

det strömmar blod och vatten.

Andakten har sitt ursprung i den heliga syster Faustina Kowalskas (1905-1938) ingivelser och uppenbarelser och har som syfte att vi ber till Guds barmhärtighet för världens och syndarnas omvändelse.

Vi nedkallar Guds barmhärtighet över alla människor och man kan riktigt känna hur världen som en torr tvättsvamp suger åt sig all denna nåd och barmhärtighet. ”I dag sänder jag ut dig med min Barmhärtighet till hela den plågade mänskligheten. Jag önskar hela den genom att trycka den till mitt barmhärtiga Hjärta.” I det syftet bad Jesus henne att låta måla en bild av honom med två strålar som gick ut ur hans hjärta och med inskriptionen: ”Jesus, jag litar på dig”! Det är också detta som jungfru Maria vill lära alla sina barn, att vi ska ta vår tillflykt till Guds barmhärtighet, för oss själva, för kyrkans enhet och för hela världens frälsning. Vi måste lita på Guds gränslösa barmhärtighet och som barn till den himmelske Fadern ta hans gudomliga hjärta i anspråk. Vi behöver ta hans gudomliga hjärta i anspråk för att kunna vara tjänare åt försoningen mellan alla kristna och så förena alla i Kristi enda kyrka.

Unum 29

Tack kära vänner för allt!

På kort tid har flera av Bergets vänner avslutat sin jordiska pilgrimsvandring. Vi minns med stor glädje och tacksamhet alla fina möten med Olof Risberg (vänster bild) och Paul Galli (höger bild) och alla viktiga arbetsinsatser som de bidrog med genom åren vid

arbetsdagar på Berget. Sista gången Olof var med, i somras, renoverade han båsen i S:t Davids kapell. Varje gång vi vänner till Berget samlas till bön minns vi och känner en levande gemenskap med våra kära vänner Paul och Olof.

Unum 30

Be med oss!

Följ med i Bergets böneliv genom vår nya tidebönsbok: “Dag efter dag”. Den finns att köpa i S:t Sigfrids boklåda: bokladan@berget.se På hemsidan finns också en “Läsplan” för de olika veckorna, helgondagarna o.s.v.: www.berget.se/lasplan

SENASTE NYTT OM RETREATER OCH KURSER

www.berget.se

På hemsidan (www.berget.se) kan man i högerspalten finna symbolen ovan. Om man trycker på symbolen kommer våra gudstjänsttider fram.

Gudstjänsttiderna kan variera från vecka till vecka och därför finns nu denna tydliga information.

BANGLADESH resa, kurs, retreat HT 2016!

8-17 december 2016 ordnar Berget ett besök hos taizebrodern Johannes i Bangladesh.

Vi bokar resa och bor tillsammans med bröderna i Mymensingh och tar del av deras liv och erfarenheter under några dagar. Mer information på hemsidan!

Broder Johannes vid en av byskolorna i Mymensingh.

Unum 31

Helpension: 3 500:(plus flygresan) För anmälan: info@berget.se

”VARFÖR KATOLIKER OCH ORTODOXA INTE TILLÅTER ÖPPNA NATTVARDSBORD” (artikel i SKRs årsbok 1998)

Dositej Motika, biskop, Serbiska ortodoxa kyrkan och William Kenney, hjälpbiskop, Stockholms katolska stift.

Biskop Dositej Motika till vänster. I början stod de serbiska församlingarna i Sverige under det Serbiska stiftet för västra Europa. 1990 blev Dositej Motika vigd som den förste biskopen för det nygrundade stiftet för Storbritannien och Skandinavien. Hans säte blev den nybyggda S:t Savas katedral i Stockholm. Under 1990-talet utökades antalet serber i Sverige avsevärt, till följd av kriget på Balkan.

Biskop William Kenney CP, till höger, var hjälpbiskop 1987 - 2006. Stiftet fick en hjälpbiskop år 1987, den då 41-årige engelskfödde passionistpatern William Kenney, som tjänstg jort i Sverige sedan 1970. Han lämnade stiftet 1 dec 2006 för att bli regionalbiskop i ärkestiftet Birmingham i England.

Unum 32

”Vi skulle gärna vilja öppna våra kyrkors nattvardsbord om vi såg en möjlighet till det. Men vi känner oss bundna av Herrens uppdrag åt oss att förvalta kyrkans tro och sakrament enligt hans intentioner".

Så skriver biskop Dositej Motika, Serbiskortodoxa kyrkan och hjälpbiskop William Kenney, Stockholms katolska stift, i ett försök att förklara varför ” det öppna nattvardsbordet” i dagsläget är en omöjlighet för ortodoxer och katoliker, även om det i Katolska kyrkan kan göras vissa undantag.

M

ånga kristna i Sverige tänker att katolsk a och or todoxa kyrkoledare är hårda därför att de förbehåller sina kyrkors nattvardsbord endast för de egna medlemmarna.

De sägs vara blinda och okänsliga för människors längtan efter enhet och för smärtan i familjer och bland vänner som inte får dela sin gemenskap fullt ut även kring Herrens bord. De beskylls ibland för att ställa sig själva i Kristi ställe och hindra Herrens inbjudna till alla som vill komma till honom.

kyrkornas splittring och dess följder. Vi skulle gärna vilja öppna våra kyrkors nattvardsbord om vi såg en möjlighet till det. Men vi känner oss bundna av Herrens uppdrag åt oss att förvalta kyrkans tro och sakrament enligt hans intentioner. Vi menar att vi lyder Herren, som vi kristna måste lyda mer än människor. När man uppmanar oss att tillåta nattvardsgemenskap över kyrkogränserna, uppfattar vi detta som en uppmaning till olydnad.

Det är nämligen främst trosskäl och särskilt vår syn på kyrkan som hindrar de katolska och ortodoxa kyrkorna att tillåta nattvardsgemenskap med andra kyrkor. Vi försöker sammanfatta dessa motiv på följande sätt:

1. NATTVARDEN, eukaristin eller den heliga liturgin är ett möte mellan en enskild kristen och hans eller hennes Herre.

Men nattvarden är främst något annat som kommer innan dess. I första hand är dess innersta kärna gemenskap eller enhet mellan den trefaldige Guden och gudsfolket som helhet. Eukaristin är den nya påskmåltiden, förbundsmåltiden Därför vill vi förklara att också mellan Gud och det nya Israel (jfr katolska och ortodoxa kyrkoledare Matt 26:28: ”förbundsblodet”; Joh och troende i Sverige lider under 6:31f, 51, 58: ”brödet från himlen”; Unum 33

1 Kor 10:1-5, 16-20: ”gemenskap med Kristi kropp”). Den heliga liturgin är bröllopsmåltiden som förverkligar gemenskapen mellan brudgummen/ Herren och bruden/kyrkan (jfr Upp 19:7-9; 21:214: ”Lammets bröllop”). Kyrkans måltid firas även om bara en enda medlem tar emot kommunionen.

på jorden: påven, patriarken och biskoparna. Endast den som kan be på detta sätt, kan fullt ut delta i eukaristin.

4. NATTVARDEN är vidare den centrala handlingen i den kristna gemenskapen på jorden. Den är både uttryck för gemenskapen och medel till förstärkande av den.

2. DE N N A GE M E N S K A P Dessa två sidor hör ihop, eftersom mellan Herren och kyrkan med- förstärkande av gemenskapen förutför att nattvarden alltid har en sätter en befintlig gemenskap i tro kyrklig dimension. Eukaristin är och liv som måste uttryckas. kyrkans måltid, och genom den förenas gudsfolkets medlemmar Vill man fira en gemensam eukamed varandra. Man måste alltså risti, då är förutsättningen att man vara medlem i detta gudsfolk, har en gemensam grundsyn på vad hålla sig till lammets tolv apostlar man firar, ty annars är gemenskapen (Upp 21:14) och vara beredd att en skengemenskap. Därför förutunderhålla förbundet från sin sida sätter nattvardsgemenskap samma för att kunna delta i måltiden. grundsyn på den heliga liturgin.

Dessutom får enskilda deltagare i 3. DEN HELIGA LITURGIN sitt konkreta liv inte ha uteslutit sig har därmed en himmelsk dimension. Kyrkan är hela gudsfolket, själva från gemenskapen genom en den synliga delen på jorden och svår synd (jfr 1 Kor 11:27-29). den osynliga delen i himlen. Gemenskapen mellan medlemmarna uttrycks genom förbönerna. I den eukaristiska bönen eller kanonbönen (katolsk term) eller anaphoran (ortodox term) ber vi om helgonens förbön för oss och vi själva ber för våra avlidna. Vi ber också för varandra och för oss själva och särskilt ber vi för våra ledare

Den befintliga gemenskapen är också en synlig gemenskap som känner organiserade former, ty de som representerar Jesus Kristus, brudgummen, vid måltiden är gudsfolkets ledare- apostlarnas efterträdare. Det innebär att man måste leva i gemenskap med biskopen - eller prästen i deras ställe. Han

Unum 34

är husfadern och sitter i Kristi ställe vid bordsändan och leder eukaristin.

Biskopen i sin tur måste leva i synlig gemenskap med de andra lokalkyrkornas biskopar.

inget hinder för ekumeniken, utan den kan tvärtom vara en orsak till större ansträngningar att arbeta för enhetens återställande. På samma sätt är tillåtelsen att få gå till gemensamt nattvardsbord inte automatiskt 5. SPLITTRINGEN i Kristi kyrka en stimulans att engagera sig mer för medför för det mesta att vi har olika enheten, utan den kan även medföra syn på nattvarden och att vi inte det motsatta - att man lugnar ned erkänner varandras kyrkliga ledare sig och inte längre upplever smärtan fullt ut som Kristi representanter av de kristnas splittring. vid sakramentsförvaltningen. En följd av denna splittring är att våra VI I VÅR TID är oskyldiga till kyrkors medlemmar endast får gå i splittringen som uppstod före vår kommunion i kyrkor som erkänner tid. Men vi är kallade att lida med varandra som systerkyrkor och som vår Herre, som dog en smärtfylld därmed erkänner varandras ämbete. död på korset för vår skull, och att Detta innebär att kristna vanligtvis anstränga oss att arbeta för lokalinte får gå till kommunion hos de kyrkornas synliga enhet som han katolska och ortodoxa kyrkorna och bad (Joh 1 7:21). De katolska och att katoliker och ortodoxa vanligt- ortodoxa kyrkorna ber om denna vis inte får gå till kommunion hos enhet såsom Jesus Kristus vill ha den andra. Av olika själ deltar ortodoxa och längs de vägar han vill ha den. och katoliker vanligtvis inte ens i varandras nattvardsbord.

Till följd av den betydelse som en gemensam grundsyn på sakramenten har för de katolska och ortodoxa kyrkorna, prioriterar vi i våra ekumeniska ansträngningar trossamtalen om kyrka, ämbete och sakrament.

Smärtan att inte kunna dela nattvardsgemenskapens sakrament är

Intresserad av att leva kommunitetsliv?

- på Berget lever en kommunitet som gärna tar emot fler medlemmar!

Unum 35

Skogskapellet användes flitigt under de dagar då präst- och ordenskandidater från Skandinavien besökte Berget i augusti. Här ser vi den leende Daniel Steinar Ebert, dansk prästseminarist.

Tempelvägen 10, 795 91 RÄTTVIK 0248-79 71 70 E-POST: info@berget.se WEBBSIDA: www.berget.se Nästa nummer är temat: ETT ENHETENS KAPELL FÖR ALLA!

U

UU U

STIFTELSEN BERGET

U

är en tidskrift som utges fyra gånger per år Prenumerationsavgift 150 kr.

Medlemmar i Bergets vänförening får Unum utan kostnad.

Medlemsavgift 300 kr.

Studerande under 25 år 150 kr.

Betalas via Bankgiro: 574-3323