om livet. De människor vars depression motsvarar varandras blir lyckliga ihop. ”Vet ni vad som hände i Jesusparken igår, vid Ystadgatan? Det kom en stor och fin Volvo och ställde sig över vägen. Bildörren öppnades och ut sprang en medelålders man med kostym och allt. Han sprang fram till en person som satt på en bänk i parken, tog emot något och sen stod han i buskarna och fifflade. Efter ett tag kom han ut, uppenbart påtänd. Han gick lugnt fram till sin bil, klev in och körde iväg igen som ingenting. Jag trodde jag skulle få spader. Det var något av det mest tragiska jag har sett. Risken att han skulle bli haffad var kanske fifty-fifty. Han brydde sig inte.” Jag hade kunnat leva ett helt liv utan att andas, och allt hade varit tillräckligt. Det är inte ofarligt att andas när allt fiskas upp till ytan. Det är okej att leva ett litet liv. Om man är för rädd för sig själv. Och för att andas för djupt ner. Det finns godhet som inte endast är avsaknad av makt. Det finns medkänsla som inte är svaghet, eller ren inbillning. Det finns godhet som inte beror på jesuskomplex. Det finns godhet som inte är till för att samlas. Det finns godhet som inte är till för att märkas så mycket som den kan märkas. Kanske. ”Jag träffade en person med narkolepsi en gång. Han påminde lite om dig. Har du narkolepsi, eller?” Nej, det har jag inte. Men något fel är det väl. Jag har lovat att försöka ta reda på vad.
16
jerker andervad