Page 1


VILKET BRA MÖRKER Skrivarlinjen, årskurs 1, 2016-2017 Albins folkhögskola, Landskrona www.skrivarlinjen.se, www.facebook.com/skrivarlinjen/ omslag: EliSophie Andrée sättning & porträttfoton: Paul Ström ansvarig utgivare: Anne Olsson & Paul Ström © Respektive författare 2017 tryck: Tallinna Raamatutrükikoda isbn: 978-91-981092-6-9


innehåll förord

5

samuel ahldén elisophie andrée frida berglund juna henriksson david jönsson elna nellrup tim olsson vjosa osmani alice van de peppel felicia rosell casandra roslund maja thedéen anna welinder

6 16 26 36 46 56 66 76 86 96 106 116 126

medverkande

136


förord ”Jag har ångest. Ta bort den!” Så sent som i dag, när det sista korret skulle föras in, fick jag höra just detta. Med ”den” avsågs meningen ”Jag har ångest.” Och med ”Ta bort den!” menades att jag skulle stryka just den meningen ur antologi­ manuset. Logiskt, eller hur? Självklart i sitt sammanhang. Jag strök meningen. ”Tack, nu är det mycket bättre!” Det är ett förnämligt jobb jag har. Det här året på skrivarlinjen är snart över. Mycket har hänt, mycket kan fortfarande hända. För att inte tala om allt som kommer att hända efteråt. Alla texter som kommer att skrivas, publiceras och läsas. Allt som måste sägas, göras och förverkligas. Allt är möjligt, ingenting är omöjligt. Det som verkar otänkbart blir så småningom genomförbart. Som att stå på scen, att framföra sina egna texter. Som att sätta punkt, att om­arbeta en text tills man vet att den är klar. Som att välja texter till antologin, att välja bild, att välja citat. Alla dessa val. Alla val som leder någonstans. Man kan aldrig med säkerhet veta vart, men att de leder någonstans, det vet man. I år fyller skrivarlinjen 32 år. Själv firar jag 20 år på densamma, två år som deltagare, 18 som lärare. Mycket har hänt, det är mycket som händer på 20 år. Man kan till exempel träffa sitt livs kärlek, fast man inte vet om det. Man går skrivarlinjen tillsammans, och nästa gång man träffas, 15 år senare, så faller allt på plats. Tack vare skrivarlinjen. Jag är tacksam för detta, detta som utgör mitt arbete. Jag hoppas på ytterligare 20 år i skrået. Man får hålla sina tummar, man vet aldrig vad som kan hända. Men att det är mycket, så mycket vet man. Paul Ström, Landskrona den 12 maj 2017

5


samuel ahldĂŠn


korall i israel Tåget rullar genom staden, ut på landet och förbi ensamma åkrar. I nattens mörker glimrar tusentals ljus. Andreas och Nicke sitter mittemot varandra på stela tågsäten med fötterna mot väggen. Den fuktiga lukten av smutsig slask och blöta vinterjackor fyller tågvagnen. – Det blir att käka en pizza när man kommer hem, säger Nicke. Andreas sträcker på ryggen när Nicke nämner pizza. – Va, ska du beställa pizza på vägen hem? – Alltså, Billys Pan Pizza! – Jaha ja, ett par såna kan man ju äta. Nicke skrattar och en bekväm tystnad uppstår. De föreställer sig maten och sömnen som väntar där hemma. – Hur hade du det på det stora äventyret, frågar Nicke. Andreas lutar sig tillbaka i tågsätet och lägger händerna i knäet. – Jo, det var okej. Det var dock väldigt speciellt att vara borta så länge. – Det förstår jag, svarar Nicke. Han spänner sina ögonbryn för ett ögonblick. – Vart reste du, frågar han sedan, du skulle till Italien va? – Absolut! Jag hängde där och i Spanien och Israel. Andreas gick med jämna steg längs husväggen på den vida trottoaren, han nynnade nervöst och rättade till sin jacka med darrande händer. Hans vilda och ljusa hår låg bakåt i en knut, den militärgröna jackan fick honom att känna sig karaktärslös. Andreas hade skrivit med Korall en hel del via en dejtingapp, så pass mycket att han var mer nervös än brukligt inför första träffen. Han sträckte på ryggen och steg in i baren. Möblerna var mörkbruna, i betsat trä, och den dunkla belysningen tvingade honom att kisa. Vid bardisken satt en kvinna i hans ålder med tjockt, mörkt hår. Hon mötte hans blick. En stöt gick genom kroppen och det kändes som

samuel ahldén

7


om han hamnat mitt i en klyschig kärlekshistoria. Med raka steg och ett leende på läpparna tog han mod till sig och hälsade på henne. När hon började tala förstod han att hon inte lagt sig till med en onaturlig jargong i sina meddelanden, hon lät precis så som han föreställt sig. Hon presenterade sig, Korall, trots att han redan visste hennes namn. Det låg ett skimmer över henne som tycktes vittna om kreativitet. När han satte sig bredvid henne övergick nervositeten i närvaro. Han var fullkomligt med i samtalet och resonemangen hon förde, skratten bubblade fram spontant och klingade av äkthet. Solen gick ner bakom de ljusa lägenhets­husen och kvällen blev till natt. – Hur har det gått med brudarna då, frågar Nicke. – Jo, det gick bra. Vadå, hur går det själv? – Nej, men du skulle ju träffa någon, var det inte så? – Alltså det var fram och tillbaka, i slutändan träffade jag bara Korall. Tåget stannar på en mindre station och två yngre personer stiger av, en kvinna iklädd svart kappa stiger på och sätter sig en bit bort i vagnen. – Hon var så… är så smart. På ett annat sätt än mig liksom, säger Andreas, jag är mer logisk och sånt du vet. – Kreativ eller sådär, frågar Nicke. – Ja, men exakt, hon är konstnärlig och ständigt igång. Hon målar fruktansvärt fint, och är bara så fin. Andreas och Korall beundrade det klara månskenet som speglades på Medelhavets blanka yta. Ibland drabbades han av svindel som kom från ingenstans och övergick till en brännande känsla i bröstet innan den försvann. Den påminde honom om att längta hem som liten. Men han längtade inte hem. – Är allt okej, frågade Korall på bruten engelska, ska vi gå hem? Andreas tvingade sig tillbaka till nuet, såg på henne och skakade på huvudet. De fortsatte på gångbanan längs stranden, njöt av den ljumma havsbrisen och Andreas tog ett djupt andetag för att på något sätt spara stunden inom sig. Vid en mur i sandsten tog stranden slut, han räckte ut handen och

8

samuel ahldén


hon tog den, tillsammans gick de uppför stentrapporna och betraktade de dunkla byggnaderna. Det var en antik stadsdel och luften förändrades inne bland gränderna dit havets bris inte nådde. Palmer i stora krukor stod utspridda utanför en villa och från husets breda balkong hängde klätterväxter. På de smala gatorna kändes det naturligt att gå nära varandra, han kände sin överarm snudda vid hennes. Slutligen kom de ut på andra sidan gränden och i månskenet bredde den antika hamnen ut sig framför dem. De satte sig ute på piren och följde de mörkblå vågorna med blicken. – Träffades ni mycket? – Jaja, svarar Andreas, efter den där kvällen följde jag henne hem och stannade ett par dagar. Det ser ut som att Nicke är på väg att ställa en följdfråga, men Andreas fortsätter. – Jag reste runt själv efter det, i typ en vecka, och skulle träffat en tjej i Jerusalem som jag skrev med innan jag åkte. Men väl där skrev jag aldrig, det hade känts konstigt att skriva: Jag har varit i Israel i två veckor redan, ska vi ses nu när det passar mig? – Jag fattar, säger Nicke, och vad gjorde du sen då? – Jag och Korall träffades flera gånger, jag sov ofta hos henne. – Så hur länge var du där totalt? – Jag var där en månad, svarade Andreas, så åkte jag runt solo i kanske en vecka eller något sånt. Uteserveringen gnistrade i solskenet och luften dallrade i hettan. Bilar tutade och mopeder drog skränande förbi på den trafikerade gatan. Borden var fyrkantiga, charmerande små, ostadiga och fint täckta av rutiga dukar. Stolarna var i samma stuk och parasollen stod utspridda utan något riktigt mönster. Servitörerna och servitriserna klädda i vitt gick lugnt runt mellan borden, tog beställningar och hörde efter så att maten eller drycken smakade bra. Andreas satt med utsikt över en esplanad prydd med höga palmträd och stora vita byggnader, snett bredvid satt Korall med utsikt över ett mindre torg. Idag var hon ledig från jobbet

samuel ahldén

9


och de passade på att hålla sig utomhus i det vackra vädret. Han drack en klunk av det turkiska kaffet och kände den starka, nästan lite sura smaken och den grusiga konsistensen av de malda kaffebönorna. En ung servitör med svettfläckar under armarna hoppade piggt över till deras bord och frågade om allt var till belåtenhet. – Yes, thanks, we haven’t gotten our food though, sa Andreas oförberett och skämdes över hur svensk han lät. Servitören var redan på väg bort, men svängde tillbaka och nickade. Det hela gick mycket snabbt. – En pizza och en shakshuka, påminde Korall på hebreiska. Pizza och shakshuka hette detsamma på svenska, så mycket hade Andreas snappat upp. – Jag hör efter, sa servitören och försvann bort mot köket. Något trolskt kom över hennes ansikte när hon skrattade och han kände en växande varm klump i bröstkorgen. Han uppslukades av deras samtal och under korta stunder lämnade han verkligheten därhän för att befinna sig i salighet. Koralls sätt att vända hans buttra stunder gjorde dagarna med henne upplyftande och inspirerande, en energi han sög åt sig som en tvättsvamp och lagrade för dystrare dagar. När hon berättade sin livshistoria, en händelse i taget, fick de två ett gemensamt förflutet och knöts samman än mer. Han såg plötsligt sin före detta flickvän framför sig, Anna, och sorgen vällde upp inom honom. Med all kraft han kunde frambringa trängde han undan de tankarna. Den rykande shakshukan dukades upp framför honom och doften av tomat- och paprikagrytan fyllde luften vid deras bord. Korall föredrog kaféets simpla pizzor när hon väl fick chansen till något hon aldrig lagade hemma, en pizza med mozzarella, bakad på tjockt bondbröd som inte liknade vad Andreas föreställt sig. Konduktören kontrollerar deras biljetter och försvinner sedan bort till nästa vagn. En konstlad kvinnoröst deklarerar i högtalarna att de snart är framme vid nästa station och ett äldre par reser sig jäktat för att stå nära

10

samuel ahldén


dörrarna. Andreas vet att det är flera minuter kvar innan tåget verkligen anländer till stationen och sitter rofyllt kvar. – Det känns konstigt att bo själv, säger Andreas, men också skönt att kunna göra vad man vill. – Ja, så är det, svarar Nicke, verkligen alltså. – Samtidigt blir man ju uttråkad efter ett tag. – Exakt, svarar Nicke, det är så dubbelt. Hur är det med Anna för­ resten? Andreas leende försvinner och läpparna bildar ett streck. – Vi pratar ofta, som kompisar du vet. Känns förbannat konstigt att hon lägger upp bilder på Facebook med en ny kille och att de verkar ha det så toppen. Jag är inte ens i närheten av att gå vidare, liksom. Fast Korall är riktigt bra och så. Med benen i kors betraktar Nicke nyfiket sin vän. Han vill veta mer, men det är svårt att se en kompis öppna upp såhär för första gången. – Jag och Korall pratar varje dag, fortsätter Andreas. Meningen hänger i luften och Nicke är inte helt bekväm, han viker undan med blicken för ett ögonblick och tittar ut genom fönstret, ut i mörkret. – Om vi mötts under andra omständigheter i en annan tid. Morgonen var sval och det röda solskenet belyste byggnadernas vita fasader. Medelhavsvinden förde med sig en doft av salt och på gatorna var det redan fullsmockat med bilar, lastbilar, bussar, motorcyklar och mopeder. De ändlösa bilköerna och det ständiga tutandet för allt och inget fascinerade Andreas, men Korall såg ut att vara försjunken i tankar, omedveten om vad som skedde runt omkring. Med stela ben gick de till busshållplatsen, en kvart bort från hennes lägenhet. Höll hon på att falla för honom? Säkert inte. Andreas och Korall satt intill varandra på den smala bänken. Han betraktade fasaderna för kanske sista gången när bussen svängde in på deras gata och gnisslade fram till busstoppet. De kramade varandra hårt. Trots saknaden smög sig en lättnad på.

samuel ahldén

11


alice Ni står vid skåpen bland de som inte är speciellt coola, och väntar otåligt på nästa trista lektion. Alla där är inte töntar, speciellt inte du och din bäste vän, men en hel del av dem är. Typ åttio procent om du måste slänga dig med en siffra, vilket du gärna gör för du är fjorton. Där står Alice med sin kompis och med ditt ex. Exet som du var sjukt bra vän med i ett år, som du snackade med varje dag och sedan blev tillsammans med. Ni var tillsammans i tre veckor utan att prata med varandra för att det kändes så konstigt. Sedan svarade hon inte i telefon och lät alla dina försök till kommunikation förbli obesvarade. Nu är det konstigt mellan dig och ditt ex på ett sätt som det ska vara, tänker du, ni kollar inte riktigt på varandra och hon verkar vilja vara kompis med dig men du vill inte vara kompis med henne. Du och din bäste vän börjar prata lite med Alice för mellan er är stämningen, enligt dig, inte konstig. Ni pratar om engelska­ läxan och hon nämner vad hennes uppgift handlar om. – There is a tousand tourists every day, säger hon och citerar sin läxa. – Är det tousand eller thousand, frågar du. Du och din kompis skrattar. Hon ser förlägen ut och nästan lite ledsen men du kan inte hejda dig. –  Tousand, tjuter du, Alice säg thousand! –  Tousand, säger hon. Ni garvar åt hennes uttal för ni tycker att ni är bäst på engelska och tycker det är så roligt att hon inte kan uttala det rätt. Hon blir nog ledsen men det hela går så snabbt att du inte räddar situationen. Hur skulle du göra det? Samtidigt som du ångrar hur den här lunchrasten artat sig, är du på det stora hela inte ledsen över att det gick som det gick mellan dig och Alice. Det är få saker som går rätt i livet just nu.

12

samuel ahldén


* Ungefär två veckor tidigare sitter ni i korridoren som lyses upp av stela lysrörslampor. Skuggorna från bänkarna och från dina klasskamrater klistrar sig mot stengolvet, deras glada tjut ekar i korridoren. Det känns som om sommaren borde ha kommit för länge sedan men den är långt borta, den gömmer sig tills vintern är över och våren värmt upp stadens frusna gator. Klockan är halv tre och du känner dig typiskt efter­middags­ seg i hela kroppen, något du gör väldigt ofta och du undrar om du kommer att känna dig på det viset i resten av ditt liv. Du vet inte vad som är värst, skränandet i korridoren eller klassrummets påträngande tystnad och lärarens diktatoriska blick. Det verkar vara så att meningen med skolan är att lärarna ska ha någon att plåga på heltid. Bredvid dig sitter Alice och känner av stämningen mellan er, vilket du inte riktigt lärt dig göra. Hennes vänner sitter på andra sidan korridoren, en bit bort. Istället för att göra detsamma sitter du och inväntar en rolig kommentar att spinna vidare på från din bäste vän eller någon av de få sköna människorna i klassen. Men ingenting roligt händer den här håltimmen och därför frågar du Alice något, utan att möta hennes blick. Om hon lyssnat på en häftig låt den senaste tiden eller om hon gjorde något särskilt roligt på jullovet. – Ja faktiskt, har typ lyssnat på Joan Jett sjukt mycket, säger hon. – Vad kul, jag har bara lyssnat lite men hon är cool! Du har hört henne en gång och tycker att hon är ganska töntig. – Har du? – Va, frågar du förvirrat. – Har du lyssnat på något bra i veckan, frågar hon och ger dig en blick du inte vet vad du ska göra av. Låtarna du gillar är hiphop och uteslutande hiphop sedan du slutade hänga med din mest musikaliske kompis och tvingas kolla upp coola artister på egen hand. Han brukade visa rock, jazz, blues och metal om vartannat. Därför säger du blygsamt namnet på en väldigt känd hiphopartist som hon trots allt inte hört talas om och du säger att en av artistens låtar är så klockren att du får rysningar i ländryggen. Kan man ens få det, undrar du.

samuel ahldén

13


* Solen skiner på det sätt som ger absolut minst tillfredställelse. Den vägrar att släppa loss och ge ifrån sig riktig värme. Du svettas i den sena vinterkylan och folk är i rörelse överallt omkring dig. Som om de visste exakt vad som hände och vad de ville och hade ett tydligt mål över hur bra lördagen skulle bli. Särskilt kvällen. Din kväll kommer antagligen inte vara toppen. Fast det är inte därför du svettas eller har ångest utan det är den inofficiella träffen du bestämde med Alice den där eftermiddagen i skolkorridoren. Träffen liksom smög sig in i samtalet som något vänner emellan, trots att du vet att hon tycker om dig. Du är lika nyfiken på vart det kan leda och smickrad över uppmärksamheten som du är osäker på vad du vill och ifall du är intresserad. Att du eventuellt inte är intresserad beror på att du fick ditt hjärta krossat, något du tänker hänt bara dig och en handfull individer på jorden som är känslomässigt intelligenta nog att känna kärlek. Här står du i alla fall och knackar på dörren till hennes lägenhet. Hon bor med sina föräldrar och förmodligen med några syskon. Så bra koll har du inte att du vet hur många syskon hon har eller hur gamla de är. Dörren öppnas och där står hennes mamma, hennes svallande bruna hår och varma blick lugnar ditt bultande hjärta en aning och hon välkomnar dig in på ett sätt som förmedlar att hon inte vill skada dig för att du är pojke och ska träffa hennes dotter. Du pustar ut och tar av dig skorna i den lilla hallen som är väl inredd. Modern och ljus. Mamman ställer sig i köket och gör iordning något, du vandrar vidare in i lägenheten och Alice dyker upp framför dig med ett nervöst och strålande leende. Hon omfamnar dig ömt och ni kramas lite längre än du tänkt dig. Det slår dig än en gång att hon inte är så snygg som du envist försöker övertyga dig själv om. Bara för att hon behandlar dig som den härliga personen du är. Vilket du i och för sig inte tycker att du är. Alice har en utstrålning som du inte kan ta till dig, om det är för att det inte känns som en utmaning eller att ni bara inte klickar vet du inte. Synd, för nu går ni in på hennes rum och det verkar inte finns något sätt att dra sig ur. Du hälsar på hennes pappa i förbifarten, som är precis lika trevlig som Alices mamma, och

14

samuel ahldén


egentligen vill du prata med honom för att förhala det hela men kommer inte på något att säga. Inne på hennes rum lyssnar ni på musik, rock som är så fruktansvärt alternativ att hälften kunde varit nog. För att dra ut på tiden letar du upp fler och fler låtar att visa henne, det känns som att du visar varenda låt du någonsin lyssnat på. Hon försöker hinna med i tempot och visar sina favoritlåtar med Joan Jett. Det är inte dålig musik, erkänner du för dig själv och trummar stelt med foten, även om den sortens rock är lite för tuff för din smak. Joan Jett rimmar illa med den stil som du tycker är cool och den stilen påminner alltför mycket om Alices stil. När en ny låt sätts på och du får lite utrymme att tänka, känner du hur benen värker. Du måste ha suttit som fastnålad sedan ni satte er på hennes säng. Konver­ sationen är trevande. Solen går i moln utanför fönstret och ni hoppar längre upp i sängen bredvid den bärbara datorn. Som för att göra dig mer nervös flyttar hon fokus från datorn och musiken till dig. – Jag längtar till sommaren, säger hon, när det är varmt och det går att bada. Du instämmer och säger något om hur fint det är med solen som träffar bladen på träden och faller i skärvor mot marken. Hennes reaktion till din pretentiösa pseudopoetiska kommentar är överraskande positiv. – Det är så skönt att sova naken på sommaren, säger Alice, då har jag inte ens trosor på mig. Dina kinder bränner hela vägen hem. Inget hände, inte ens efter middagen med hennes föräldrar och bröder. Ni pussades inte ens och du tänker att om det alltid ska vara så här svårt kan det kvitta.

samuel ahldén

15


elisophie andrĂŠe


1. juliet capulet och paris Jag är full du är snygg det låter klichéartat när jag vill älska dig men du vill ha sex med mig som om att jag är en trofé för dig att sätta på en hylla efter att du satt på mig så jag låter dig så kanske du börjar älska mig till slut.

2. daisy buchanan och tom buchanan Jag är full igen du är snyggare än någonsin det är okej trots att du helst håller mig hemlig Jag låtsas som att jag inte vet om att du ligger med andra efteråt smsar mig om jag kan ses (Jag kan alltid ses)

elisophie andrée

17


Jag har en bild av dig ett luftslott i min bröstkorg jag drömmer om vår egen lägenhet gemensamma middagar du drömmer om att komma härifrån om jag följer med eller ej är inte av så stor betydelse.

3. anna karenina och karenin Du blev dumpad av ditt ex i somras jag dumpade en gris i våras så enligt dig har jag fått vara singel mycket längre än du så jag frågar dig Vill du bli ihop med mig du svarar Nej.

4. rose de witt bukater och cal hockley Jag är full du är sjuk det piper det låter av fötter som springer

18

elisophie andrée


händer som trippar jag som faller framstupa i snödrivor vita läkarrockar sterila väggar handsprits-parfym jag har torra händer du luktar ingrodd svett sjukhusmat bandage som någon glömt att ta av du luktar lik jag snattar alla parfymer jag hittar på H&M:s rea-avdelning duschar tre gånger om dagen för att få bort din stank.

5. helena av sparta och kung menelaos Jag kan inte längre minnas senaste gången jag sov utan jag tillbringar mina nätter vid mitt köksbord stirrandes på telefonen Om den ringer så är du a) död b) Död c) DÖD Det finns inga andra alternativ

elisophie andrée

19


så jag stänger av telefonen slår huvudet i köksbordet tills jag får glassplitter i pannan ett blodigt konstverk med kristallvita tänder Mina Utmärglade Tonårshänder.

6. rosaline och romeo montague Billys Pan-pizza Marabou Mjölkchoklad Zingo McDonalds Big Mac Kebabrulle Falafeltallrik Espresso House Chai latte När de talade om depression var viktminskning något jag skulle passa mig för jag skulle komma ihåg Frukost Lunch Middag Frukost Lunch Middag Frukost Lunch Middag too bad

20

elisophie andrée


att jag äter mina känslor istället för att prata om dem.

7. ramsay bolton och sansa stark Jag har slutat gråta åtminstone framför din livlösa kropp jag har slutat dricka eftersom jag vet att jag inte kan sluta när jag väl har börjat Du pratar om bot och bättring att den kommer snart det kommer snart du blir frisk snart jag tänker på sommar att kunna ha cykelutflykter jag tänker på en chans bort från allt det här Mina skuldkänslor äter upp mig så jag häller i mig vodkaflaska efter vodkaflaska röker spliff efter spliff drar blicken efter kåta tonårsgrabbar jag ändå är för lojal för att röra vid.

8. marissa cooper och kevin volchock Innan du blev sjuk var du inte särskilt kär i mig

elisophie andrée

21


men nu är du obotligt förälskad Du tror att vi ska gifta oss bara du skickar ring-emojin tillräckligt många gånger Du frågar vad jag vill döpa våra barn till våra två perfekta mellanmjölksbarn Jag säger att jag inte tror på förlovningar jag säger att jag inte vill ha några barn Jag säger inte att du är problemet.

9. satine och hertigen Jag är en ex-flickvän Jag är ett hot mot alla lyckliga par i alla filmer jag någonsin sett alla böcker jag någonsin läst Jag är en ex-flickvän Jag är ett skämt

22

elisophie andrée


huvudkaraktärerna kan kasta ruttna ägg på och framkalla kvacksalvor av skratt hos en biopublik Jag är en ex-flickvän Jag är slampan Horan Hon som skriker och som omnämns i skeva bilder arga texter om hur jag ligger med alla som ägnar mig minsta lilla blick Jag är en ex-flickvän Jag är ett laddat harpun-gevär utan chans till försoning Jag förtjänar allt som kommer åt mig Jag förtjänar allt ont som skall drabba mig och det skall upprepas som ett mantra

elisophie andrée

23


av dig Dina vänner Din mamma Din syster Din nya flickvän Din nya kk Jag är en ex-flickvän en siren Medusa i peruk.

10. vanessa ives och dracula Spring för livet sa jag i en mikrofon vilken ironi att jag kan fly från det här men inte du jag kan resa mig upp ur sängen öppna dörren och aldrig igen komma åter och du kommer aldrig kunna springa efter mig på flygplatser.

24

elisophie andrée


ett utdrag ur novellen

sjöjungfrun

Fanny ser Julia gå iväg mot omklädningsrummen tillsammans med en svans av blonda, långa, smala tjejer efter henne. De nästan trippar fram, som om att de gick på glas och deras yviga blöta hästsvansar låter som läder­piskor när de slår mot deras axlar. Klatsch klatsch klatsch klatsch. Fanny häver sig upp på kanten till simbassängen och huttrar till av den kalla luften hennes kropp möts av. Fannys tighta baddräkt skaver mot hennes höfter och in mellan låren på henne, men tidsmässigt så är det fortfarande alldeles för tidigt för att gå in till omklädningsrummet. Hon gjorde misstaget i början av sjuan, när de slagit ihop hennes och Julias klass med en annan, att gå in direkt i omklädningsrummet. – Fannys ödesdigra misstag andra veckan i sjuan –  Fanny går direkt upp från simbassängen, sveper handduken om sig och går rätt förbi Julia och hennes hejdukar in till omklädningsrummet. Hon känner Julias blick bränna i ryggen men hon fortsätter med stolta steg in. Fannys långa kopparbruna hår går ner till svanken på henne och hon ställer sig framför spegeln, naken, och gör sitt Rapunzel-hår till en enda lång fläta. Hon granskar sig själv i spegeln, hennes bleka hy, hennes varma bruna ögon och hennes långa, vackra hår. Hon tycker att hon är vacker. Hon är så foku­serad på att tycka om sig själv för en gångs skull att hon inte märker de fnissande flickorna som smyger fram bakom duschdraperiet och sedan går det så snabbt. Hillevi håller ett fast tag om Fannys armar och Miriam drar i Fannys långa mjuka vackra fläta. Fanny öppnar munnen för att skrika när duschdraperiet dras undan och Julia står bredaxlad framför henne i en pose som hör hemma i valfri modetidning. Julia fingrar på en sax och låter saxen glida över Fannys bröstvårta, hals, ansikte och innan Fanny ens vet vad som har hänt, så skrattar Julia och i Fannys händer ligger hennes fläta. Hillevi och Miriam har redan släppt taget om henne och Julia rynkar äcklat på näsan när hon märker att Fanny har kissat på sig. elisophie andrée

25


frida berglund


utdrag ur

de polyamorösa prolog 
 Jag drömmer om henne igen. Cecilie, som rusar ut genom min dörr, springer nerför trapporna. Det är sista gången jag ser henne. Jag står i dörröppningen och ber henne stanna.
 Cecilie, hennes hår som ringlar nerför nakna skulderblad. ”Du är så himla vacker Linnea”, säger hon, hennes röst uppbruten av danska vokaler. Hon fnittrar. Hennes tunga glider över min mage. Cecilie, hennes blonda söta hårtestar som fastnar i min mun. Mina stön kvävs mot hennes axel. Mina händer skenar över hennes hud. Cecilies bleka tunga bröst utan behå, alltid utan behå. Polaroid-foto­ grafierna, alla flickorna, Cecilies klick-klick-klick med kameran som blev ett kraftfullt erotiskt ljud, precis som hur allting hon rörde vid tycktes genomsyras av erotik. Cecilie, som håller mina lår särade och pressar sig in i mig. Stöter in i mig med hårda fingrar. Jag skriker inte. Det gör ont men jag skriker inte. Jag vill ha henne kvar hos mig. Jag vill att det aldrig tar slut. Och fotografierna. Jag spottar på dem. Smetar ut mitt ansikte. Gör mig oigenkännlig. När jag vaknar är mina lakan blöta av svett. Jag har skrikit och saliv har

frida berglund

27


runnit ner och smetats ut på min bröstkorg. Ett ögonblick är mina ögon slutna, djupt försjunkna i sömn; nästa är de vidöppna, stirrar ut i mörker. Hennes närvaro fyller hela rummet. Cecilie ––– Cecilie! Jag drömmer aldrig om de andra. Iris, Lily, Viola, Jasmin, Margarete –  jag drömmer aldrig om dem. Och om Josef slutade jag drömma för länge, länge sedan. Men Cecilie kommer till mig i de mest utsatta, oberäkneliga lägen. När jag är som mest värnlös, när jag tänker på annat. Jag går nerför en gata när okända kvinnors ansikten, deras fladdrande kjolar, självklarheten i deras skratt, deras bröst, väcker något i mig. Det känns som att allting inombords vrids om, sugs ner till botten av min mage. Jag stannar upp mitt på gatan och stirrar — glömmer bort var jag är –– är det vintern 99 igen? Cecilie? Jag kan inte längre andas. I min lägenhet är tystnaden lika hög som taket. Jag viskar hennes namn, som ber jag henne träda fram ur skuggorna, trots att jag vet. Det har gått tjugo år sedan hon dog.

28

frida berglund


1. Han älskar string säger han, så jag har på mig string. Första gången han och jag träffar varandra och jag inte har en aning om vem han är, så har jag på mig tjocka, vita bomullstrosor med mörka skuggor av gamla intorkade mensfläckar. Alla gånger efter det, har jag på mig stringtrosor så ömtåliga att de måste tvättas i handfatet.
Om jag har på mig fel trosor på väg till honom, skyndar jag mig tillbaka igen. Går in med skorna i hallen i sovrummet drar ut lådorna och byter om. Det är ingen stor uppoffring. Knappt en uppoffring alls.
 Men i kombination med allt det andra, är det ändå värt att nämnas. Jag har alltid på mig string när jag är med honom, i och med det börjar jag förändras.
 2. Vintern 1999, när jag är tjugo år, flyttar jag till Malmö. Jag ska gå teaterlinjen på en folkhögskola. Jag flyttar till havet. När jag var liten bodde vi i ett vitt sekelskifteshus i skogen. Om man tog sig upp på vinden kunde man se en sjö flera kilo­ meter bort. Alldeles stilla, orubblig, som en hemlighet mellan träden. Med mörkt och tjockt vatten så att man inte kunde ana botten. Jag hatade när min storebror och hans vänner fiskade i sjön. Jag hatade fiskarnas öppna söndertrasade munnar, hinnan av något blött och levande i deras stelnade ögon, lukten som spred sig in i mitt rum från köket. Innanmätet som droppade ner på gräset och hallgolvet när de bar fiskarna över sina axlar in till köket. Min storebror Axels uppfläkta grin, hans tänder huller om buller, och det lystna, levande i hans ögon; som att han gladde sig åt det groteska istället för att äcklas. Ända nerifrån garage­ uppfarten kunde man höra deras upprymda röster, deras skrikande skratt som skallen från upphetsade hundar; jag hörde och förstod.

frida berglund

29


Jag gömde mig på mitt rum för att slippa se, men ibland vräkte Axel upp dörren i alla fall och dinglade sin fångst framför mina ögon. Det mörka sjövattnet låg som ett extra lager hud, slajmigt och grumligt, över fiskfjällen. Nu bor jag vid havet. Från mitt fönster kan jag se bron spänd över havet. Öresunds vatten är våldsamt och genomskinligt. Jag tycker om renheten, klarheten; att man kan se sjögräsen dansa under vattnet av svaga underströmmar; att man kan vada och vada i timmar innan havet svartnar och botten försvinner under fötterna. Öresundsbrons välvda pelare ser ut som blottade revben. Köpenhamn på andra sidan är bara en silhuett av en stad. Vissa av mina klasskamrater har varit där, kommit tillbaka med glansiga tatueringar och uppsvullna pupiller, skrutit om den billiga spriten och de våldsamma svartklubbarna, att metallbyggnaderna skymmer skyn och om teateruppsättningar på obskyra bakgator. En fredag tar jag tåget över bron. I Köpenhamn träffar jag Josef. ”Jag är polyamorös”, säger han, direkt, innan han kysser mig. Så är det sagt. Allt som följer är på egen risk, alla konsekvenser är mina, han bär inget ansvar. 3. Det är måndag, han ringer upp mig, Kom hit, säger han, min flickvän är vid Vesterhavet några dagar, du kan stanna hos mig! Vill knulla dig tills du inte kan stå längre. Jag åker dit. Jag kommer till Amager med regnjackan uppknäppt och vattendroppar i håret och han står i köket, bakar blåbärs- och rabarberpaj åt mig, ett svenskt recept!  ler han. Långa stänger rabarber, han täcker med socker, han häller vaniljsås över. Han matar mig med sked, vaniljsåsen ett vitt streck på

30

frida berglund


min överläpp han slickar bort med sin tunga, jag fnittrar, äter mer, suger in hans fingrar i min mun, det är så sött att jag nästan får kväljningar. 
 ”Josef! Kan inte äta mer!” fnittrar jag, rodnande. Slem river genom min hals. Han säger att jag är så söt att man nästan får kväljningar, dejlig er du Linnea! Det är det första ord jag lär mig på danska. Det ligger nätt och prydligt, ett blåbär på tungan, dejlig! tills det slinker ner i min hals, lägger sig som ett lock över strupen och jag inte längre kan andas. Du är så himla vacker, viskar jag tillbaka. Slickar sockret från hans handflator, äter lite till. 4. Sängen inne i sovrummet är hans och flickvännens. När han är nere i tvättstugan står jag vid deras säng. Drar händerna över överkastet. Under kudden hittar jag hennes tröja och trosor, hopslingrade med hans. Jag får aldrig vara i sängen. Vi ligger alltid ute på madrassen på balkongen. Jag föredrar balkongen. Om jag hade haft valet, hade jag ändå valt balkongen. Luften är sval där och trots att vi sover nära nära, mina ben mellan hans och min näsa mot hans bröstkorg, så blir jag aldrig svettig. När han drar av mig kjolen och jag protesterar, nej, jag har mens, säger han att det gör ingenting. Han tycker om tanken på att mina kroppsvätskor flyter ur mig och bildar ett mönster på lakanet som stelnar. Ett minne av hans kropp i min och mina nakna höfter. Blodet som fastnar i hans könshår när han tränger in i mig torkar han av på lakanet. När han sover lyfter jag på lakanet. Låter fingrar glida över hårstrån och fläckar som smetats ut, gnidits ut och sugits in i tyget. Madrassen på balkongen är täckt av bruna fläckar. Mitt blod och andras.


frida berglund

31


5. Jag ställer mig på tå framför spegeln på toaletten, drar fingrarna över läpparna, de värker av alla kyssar, intensiteten av hans sugande mun och tänder. Jag vinklar mitt huvud bakåt gör halsen lång, drar fingrarna över min hud som är lila-blå av sugmärken ända ner till nyckelbenen. Mina ögon är uppspärrade och glansiga av förälskelse. Och pupillerna, uppsvullna-svarta som av hunger. På min rygg och över skinkorna finns röda avtryck efter hans händer. Cecilie. Hennes namn ekar i min mun. Jag hittade hennes namn på baksidan av ett brev. Cecilie. Jag andas ut det. Imma täcker över mitt ansikte i spegeln. Han kan inte begära henne lika mycket som han begär mig. Det är inte möjligt. 6. På nattduksbordet bredvid deras säng hittar jag en bild. Hennes läppar är särade, våta, en mun man vill stryka över med handflatan, smeta ut. Halvöppna läppar, man vill tvinga öppen, trycka in alla sina fingrar i. Hon tittar in i kameran nerifrån. En mörk blick. Ler lite grann, ser lömsk och finurlig ut. Och vacker. Hon är vacker. När jag hör hans steg i trappan får jag panik, mina fingrar släpper taget om fotografiet, det glider in under sängen. Jag drar händerna över täcket för att det ska se orört ut. Nästa gång han är i källaren, böjer jag mig ner och fiskar ut fotografiet under sängen, låter det slinka ner under min kjol. Det bränner mot huden när jag åker över bron. Malmös bruna gator, bruna fasader, efter Köpenhamns metall tycker jag att Malmö mest påminner om kaffesump. 


32

frida berglund


7. Öresundsbron stängs ner. Tågen slocknar. Genom mitt fönster ser jag havet. Vågor gråa som stål och de blinkande fyrtornen, segelbåtarna som slås mot hamnen. På nyheterna varnar de för storm. Hur länge bron kommer att vara stängd? vet de inte, bara att otåliga passagerare, älskare och återvändare väntar vid grindarna på båda sidor. Handfallna och huttrande med söndriga paraplyer. Står ut med lukten, står ut med allt. Jag lutar pannan mot fönstret, andas imma på glaset och ritar ut all min längtan. Utanför ser jag mörkret, ser jag bron försvinna i en tunnel under vattnet och på andra sidan: ett pärlband av ljus längs en mörk avhuggen kust, där är Danmark. De ligger kanske och sover nu. Han och Cecilie. I sängen. Lugnt och stilla och trygga som barn. Färjorna som kämpar mot vågarna är de omedvetna om. Segelbåtarna som sjunker. De blinkande fyrtornen och alla inställda tåg. Jag föreställer mig Cecilies och Josefs ansikten förvridna i ångest när de drunknar. Jag föreställer mig hur de sover. Hans ansikte utslätat och stilla i sömn, hans hickningar, hennes näsa som vilar mot hans bröstkorg. Jag ser rakt igenom mitt eget ansikte, flytande som en blek fullmåne i fönstret; ser bara dem. Det är outhärdligt. Jag vet att han har sagt att han är kär i mig också, men det är outhärdligt.

frida berglund

33


Sedan tänker jag: de sover i lakan som genomsyrats och stelnat av mitt mensblod. Ett minne av hans kropp i min och mina nakna höfter. Blodet som fastnat i hans könshår, har han torkat av på lakanet. Cecilie. Vilar tryggt, sover som ett litet barn, i mitt blod. 
 8. ”Hur är Cecilie? Som person?” frågar jag honom senare. Hans panna i veck och ögonen riktade neråt så att man inte kan avgöra vad han tänker.
 ”Vad ska jag säga. Hon arbetar som fotograf. Hon har en utställning snart, här i Köpenhamn, om mens och sex. Provocerande konst. Det var hon som fick mig att bli polyamorös. Varför frågar du?” Jag halkar med händerna längs hans mage som för att gripa tag i något. Men hans mage är hal av svett och alldeles platt, här finns inget att gripa tag i. Jag rycker på axlarna. Ingen anledning nej, ingen anledning alls, bara undrar.
 ”Hon är en väldigt känslig person, hon driver mig till vansinne ibland. Hon oroar sig väldigt mycket över allting, från sin hälsa till sin magister till färgen på tapeten.”
 Han skrattar och jag kysser honom. ”Du gör mig lugnare, Linnea. Och du har vackrare lår.” Han fäller ner mig på rygg och jag öppnar upp låren för honom, hans tunga, hans varma händer. När Cecilie ringer honom två dagar senare från sina släktingar vid Vesterhavet, pratar de i två timmar. Jag ligger kvar och tänker hon driver honom till vansinne, hon driver honom till vansinne och jag ser det, jag ser att hans ansikte blir sammanbitet och hårt som spända knogar när de pratar. Jag undrar vad de pratar om. I två timmar. Han och jag håller aldrig liv i ett samtal så länge. Efter tjugo minuter splittras våra röster, vi ligger kvar på rygg och petar i skärvorna.

34

frida berglund


9. En gång slog blixten ned i plommonträdet utanför vårt hus. Jag var alltid livrädd för att blixten skulle träffa vårt hus, eller få ett träd att välta ner över oss i sömnen. Mamma har berättat att det hände en av våra grannar. Jag var liten, så jag fick veta sanningen först senare. En av björkarna välte omkull under en storm, föll över vår grannes tak och lade sig som en strypsnara över hans kropp i sängen. När pappa gick ut för att hämta tidningen morgonen efter, var det den bilden som mötte honom; uppfläkta rötter och ett krossat tak. Det fanns ett lugn där, en tystnad som var rogivande. Pappas ögon registrerade först inte vad som var fel. Det var först på tillbakavägen, som han såg. I Malmö har alla hus ledningar som drar blixten till sig, leder den långt ner i marken. Här är vi utom fara. Det tänker jag på när jag trotsar störtregnet, beger mig mot Malmö C. Löser in en biljett till Köpenhamn, trots stormvarningarna. Klockan är nio på kvällen, jag ska vänta tills klockan är ett på natten. Jag åker till deras lägenhet. Ställer mig utanför deras trappuppgång. Undviker grannars vänliga blickar, tackar nej när någon håller upp dörren för mig. Det är första gången jag åker till deras lägenhet oinbjuden. När klockan är ett ringer jag på Josefs dörrklocka. Ser framför mig hur han och Cecilie vaknar, undrar vad fan som händer, men jag släpper inte taget. Jag låter den ringa i fem minuter. Skära genom deras lägenhet. Som en varningssignal.

frida berglund

35


juna henriksson


skenfrukt Jag öppnar badrumsskåpet. Tamponger, rakapparat, hårgelé, tandborstar och en burk. Jag häller ut ett piller i handen, men lägger ifrån mig det när jag hör att du kommer hem. Jag skyndar mig och ser till att hinna krama om dig innan din panikattack för dagen utbryter. När allt har lugnat ner sig, ber jag dig att ta några djupa andetag innan vi ger oss på att prata med varandra. ”Jag klarade inte av att få någonting gjort idag heller”, säger du. ”Vad har du då gjort hela dagen?” frågar jag inte. Inte heller ”Vart har alla pengarna tagit vägen?” Jag nämner inte pengarna som du stal när du gjorde inbrott igår, de som du skulle använda till att kunna ta tag i ditt liv igen. Istället nickar jag förstående och gör mig beredd på vad jag kommer att behöva ägna kvällen åt. Sedan går jag till köket och gör en jordgubbssmoothie till dig med de sista jordgubbarna vi har. Pannlampa. Kängor. Sopsäck. Cykel. Jag är redo för kvällens tömning av containrar, även om jag känner att min kropp inte är på topp. Det finns såklart en eller annan container som vem som helst kan åka och dumpstra i, men det går inte att leva på bara grönsaker och bröd. Det är därför som jag nu börjar klättra upp för stängslet, det är de som låser in sina sopor som det finns mest att hitta hos. Jordgubbar är det första jag ser när jag öppnar containern. Liter på liter med jordgubbar och jag förstår inte varför de har slängts när de knappt ens har hunnit mjukna. Jag slänger ner allt i sopsäcken och gräver mig djupare ner, samtidigt som jag försöker hålla ett öga runt omkring för att se så att ingen kommer förbi. Rädslan av att bli upptäckt har aldrig försvunnit, trots att jag gör det här flera gånger i veckan. Just idag känns det som om jag har vunnit jackpot och kanske kommer det att göra dig lite extra glad imorgon. juna henriksson

37


Det är när jag fyllt sopsäcken och ska dra den med mig upp över stängslet, som jag inser att jag har glömt äta min medicin de senaste dagarna. Läkarna har sagt att jag har problem med blodtrycket och att jag måste ta det lugnare, men så länge som jag kommer ihåg att ta mina piller så klarar jag mig. Hade jag känt efter så hade jag kanske märkt av symptomen tidigare, men nu svartnar det för ögonen och jag faller ner på asfalten bredvid en hög av sopor. ”Härmed… Skyldig till…” Jag är inte särskilt uppmärksam på domen och den juridiska biten. Jag vet att jag inte är skyldig till det som jag är anklagad för och det vet min försvarsadvokat också. Den som är skyldig hade aldrig klarat av att sitta i en domstol och då var det bättre att jag tog den smällen. En månad för mig är ingenting, men det hade helt klart tagit livet av dig. Hade det inte varit för att jag vägrat samarbeta så hade jag antagligen sluppit domen, men det kändes bäst att vara på den säkra sidan. ”Jag förstår inte varför du väljer att göra som du gör”, säger min försvarsadvokat när vi är ensamma med varandra. Precis samma sak som rektorn på min gamla gymnasieskola sa när jag valde att hoppa av. ”Det är den enda rimliga saken att göra”, säger jag och rycker på axlarna. ”Hade du vetat det jag vet så hade du gjort samma sak.” ”Jag tvivlar på det.” Min försvarsadvokat räcker mig ett visitkort som jag tveksamt tar emot. ”Ring mig om du ändrar dig och behöver hjälp med någonting”, säger hen. Så småningom sitter jag inne på fängelset och jag får erkänna att jag är mycket mer nervös än vad jag trodde att jag skulle vara. Inte för min egen skull, utan för din. Jag har dumpstrat varje kväll och lagat mat och frusit ner matlådor och fyllt frysen med jordgubbar och smoothies. Du borde kunna klara dig utan mig under den tiden som jag är borta. Ändå kan jag inte låta bli att oroa mig, tänk om någonting händer i min frånvaro, tänk om ångesten tar över, tänk om…

38

juna henriksson


De sätter mig i en grundläggande kurs i matematik. Det är lite mindre än fyra år sedan jag studerade, främst för att det inte fanns tid till att ha både en relation och gå på gymnasiet samtidigt. Det fanns såklart de som klarade av både och, men de kan omöjligt ha varit lika förälskade som vi var. De kan inte ha varit lika hängivna till varandra om de hade tid och energi till att ägna dagarna åt studier. Det är inte som om jag inte kan matematik, och ju mer jag läser det desto mer inser jag att jag kommer ihåg det. ”Du är ju alldeles för duktig för det här”, säger min handledare förvånat när hen ser resultatet efter mitt första prov. ”Du hinner garanterat läsa flera kurser under din tid här!” Jag bestämmer mig för att göra det. Tre timmars undervisning med hjälp av lärare på distans och handledare på plats, sedan sex timmars självstudier varje kväll för att inte låta oron ta över. En dag bestämmer personalen sig för att jag ska byta cell och byggnad, vilket hindrar mig från att sitta för mig själv och studera. Istället går jag in till köket, där de andra internerna brukar hålla till om kvällarna. ”Nejmen! Ska du komma hit och laga käk med oss idag? Fan vad fint!” Jag är inte särskilt pratglad i början, för jag vet att alla som är här troligen är skyldiga till något brott och i och med att jag inte ska stanna här särskilt länge finns det ingen poäng för mig att ha med dem att göra. Men när den som är ansvarig för spisen glömmer bort att hälla olja på gjut­ järnet, känner jag ett starkt behov av att ingripa. Sedan visar jag den som är ansvarig för grönsakerna hur hen kan hacka dem på ett mer effektivt sätt och sedan insisterar de andra på att jag inte får hjälpa till något mer. ”Du gör ju inget annat än att hjälpa till! Låt oss göra någonting också, slappna av, kompis!” Motvilligt smakar jag på maten när den är klar, och till min förvåning inser jag att det är fantastiskt gott! Det är som om jag helt har glömt bort hur mat faktiskt ska smaka, fram till nu, och när jag har ätit klart min första portion inser jag att all mat redan är slut. Då börjar en av de yngsta skratta högt och erbjuder mig det som blivit över av sin portion och det slutar med att jag äter upp det sista från allas tallrikar.

juna henriksson

39


Nästa dag kommer en intern, den som höll på att sätta eld på hela köket under gårdagen, fram till mig och frågar mig om jag kan tänka mig att hjälpa hen med matematikstudierna. ”Jag kommer inte att vara här särskilt länge till”, svarar jag när vi är färdiga. ”Du kommer få se till att klara resten själv.” ”Det är inga problem!” svarar hen. ”Du är ju en naturbegåvning som lärare! Det är ju bara för dig att skaffa en examen lite snabbt, så kan du komma tillbaka hit och fortsätta hjälpa mig!” Det får mig att skratta, men när jag skrattar är det som om någonting brister och jag börjar att gråta. Tårar droppar ner från min haka och jag hulkar högljutt. Internen säger ingenting om det, utan kramar bara om mig och håller fast mig till dess att jag har lugnat ner mig. Det är första gången på fyra år som jag skrattar. Det är första gången på fyra år som jag gråter. På kvällen sitter jag i mitt rum och tittar på väggarna som stänger in mig. Är de där för att hålla mig borta från samhället, eller är de där för att hålla samhället borta från mig? Jag inser att jag inte har ätit min medicin sedan jag hamnade här och ändå har jag inte svimmat en enda gång. Det knackar på dörren och jag öppnar. Det är samma person som jag hjälpte med matematiken och hen håller i en kiwitårta. ”Vadå?” säger hen och skrattar åt min förvånande blick. ”Trodde du verkligen att du inte skulle få någonting tillbaka för allt det som du har hjälpt till med?” Jag svarar inte, utan tittar bara på tårtan. Kiwi. Det är en frukt jag kan lita på. En dag får jag äntligen ta emot besök och jag är lättad över att du har klarat av att ta dig hit på egen hand. Vi får vara ensamma i ett mindre rum med två fåtöljer. Jag har längtat efter att få träffa dig, även om jag har försökt att tänka så lite på dig som möjligt under min tid här. Det är kameraövervakat, men det gör mig inget.

40

juna henriksson


Vi rör inte vid varandra innan vi sätter oss ner, för du uppskattar bara att ha kroppskontakt med mig om det är för att du har ångest. Åtminstone sedan du slutade vara förälskad i mig, när nu det kan ha varit. ”Hur har du det?” frågar du på ett sätt som får mig att undra om allting verkligen står rätt till. Det är nästan som om jag anar någon form av sympati, någonting jag inte alls är van vid att få av dig. Jag ser inte längre samma trasighet i dina ögon som den jag minns, istället ser du ut att ha klarat dig utan att ha mig i din vardag. ”Förvånansvärt bra”, svarar jag ärligt. ”Jag känner mig tryggare här än vad jag någonsin gjorde medan jag gick i skolan.” ”Kan tänka mig det”, svarar du kort. ”Tack för matlådorna”, säger du inte. Inte heller ”Tack för att du sitter här istället för mig.” Det blir tyst och tystnaden blir snabbt stel. Du tittar på mig med en blick som om du förväntar dig att jag ska säga någonting. Som om du tänker på något men förväntar dig att jag ska kunna läsa dina tankar och säga det som du vill höra. Jag suckar, för att du antagligen har gjort det här i flera år utan att jag har varit medveten om det. Det är skönt att kunna förstå att det jag tänker göra verkligen är det rätta. ”Det här funkar inte”, förklarar jag med skakande händer och du ler på det där sättet, som om det var precis det du ville att jag skulle säga, som om du aldrig slutat manipulera mig. ”Vi funkar inte. Det här måste ta slut, här och nu.” Du säger ingenting, utan bara ställer dig upp och går ut genom dörren. Fyra års relation är över i ett andetag. Jag förstår att du väntar dig att jag springer efter dig, att jag ber om ursäkt och att jag bönar och ber om att få ha dig kvar i mitt liv, men jag sitter kvar. Porten öppnas en dag och jag släpps ut i friheten. För en månad sedan sattes jag i fängelse och nu har jag släppts ut ur två. Jag kommer aldrig mer att äta jordgubbar.

juna henriksson

41


Š juna & emma


skratta tills ansiktet brinner Lik en galning som skickar i väg bränder och pilar och död är den som lurar sin vän och sedan säger: Jag skämtade bara! Ordspråksboken 6:18-19 Det finns en märklig grej som de gör på min skola. ”Lina!” ropar någon bakom mig. Jag vänder mig om och ser hur ett gäng börjar skratta. ”Äsch! Jag skämtade bara!” Hela tiden händer detta. Någons slösade uppmärksamhet blir punchlinen under skoldagen. Det säger något om hur kul det är att gå i hög­ stadiet. På bussen till skolan är det några killar som sitter runt om mig. ”Lina! En smart kille, en smart tjej och jultomten hittar ett mynt på marken. Vem plockar upp det?” ”Jag vet inte”, svarar jag ointresserat. ”Den smarta killen såklart! De andra finns ju inte!” ”Mhm.” ”Men kom igen, va! Har du ingen humor eller?” När vi går i korridoren på skolan ser jag hur en bild är uppsatt på alla anslagstavlor. Henrik, som går bredvid mig, skrattar när han ser dem. Det är en bild på mig i underkläder, den togs på ett scoutläger i vintras. Jag har ingen aning om hur någon lyckats få tag på den. Den är dessutom prydd med en annons, som har mitt faktiska telefonnummer. ”HOMOSEXUELL LESBIAN SÖKER LIVSFRÄNDE. RING 0733-435782 FÖR ATT FÅ DITT LIVS CHANS MED LINA!” juna henriksson

43


Jag drar ner alla lappar jag ser, varpå Henrik irriterat går fram till mig. ”Men vad fan, Lina, har du sand mellan benen eller? Du måste släppa loss lite om du ska få någon att tycka om dig!” Det är rast och jag är nere i skolans källare och spelar biljard tillsammans med min vän Lovisa. Två killar kommer in: Rasmus och Viktor. Två som jag har varit på gymmet med de senaste veckorna. Det händer att jag står och röker med dem ute i skogen också. Jag ser hur de självbelåtet tittar på min mörkhyade vän och jag anar oråd. ”Tja! Jag tänkte att det är min tur att spela nu, så ut med alla negrer!” säger Rasmus. Han skrattar och det gör Viktor också, utan att säga någonting. Jag räcker över min kö till honom och signalerar till Lovisa att hon måste dra. Hon tittar på mig i ögonen, sedan killarna, sedan mig igen. Därefter nickar hon, lägger sin biljardkö på bordet och lämnar rummet. Rasmus ler nöjt, som om det var mig han ville vara ensam med hela tiden. ”Kom igen, Lina, ta det lugnt! Jag vill bara testa några nya grepp som jag har lärt mig!” Jag backar defensivt när han går mot mig och till slut står jag intryckt i ett hörn. Jag gör inget motstånd och låter honom ta strypgrepp på mig samtidigt som hans fria hand trycker på mitt höftben. Jag säger ingenting och tänker att ju mer jag stretar emot, desto mer skulle det hetsa upp dem. Rasmus knuffar mig till Viktor, som tar tag i mina axlar och drar mig baklänges ner så att jag ligger över honom på biljardbordet. Hans ben låser sig fast runt min mage och hans armar håller om min bröstkorg. Rasmus tar upp en biljardkö och kritar den med ett brett leende. Jag ger efter för paniken och även om jag inte skriker så försöker jag ta mig loss med alla mina krafter, utan att komma någonstans. Rasmus skrattar och slår med biljardkön på min mage, som för att få mig att lugna ner mig. Sedan kör han in biljardkön i mig, genom mina kläder. Jag håller emot tårar och ljud, jag tänker inte ge dem den njutningen.

44

juna henriksson


Samtidigt som Rasmus äntligen slutar, kliver skolans fritidsledare in i rummet. ”Vad gör ni här, egentligen? Har inte ni lektioner att gå till?” Jag märker att jag är fri från Viktors grepp och springer ut ur rummet, utan att säga något eller se någon i ögonen. Utanför står Henrik och lutar sig mot en vägg. Han ler ett hånfullt leende och han har sin ena hand innanför byxorna. ”Nämen”, säger han med en sarkastisk ton i rösten. ”Kommer pluggisen få kvarsittning?” Jag ignorerar honom, springer till min lektion, blir utskälld för att jag är försenad och sätter mig sedan och låtsas plugga. På lunchen möter Viktor och Rasmus upp mig i matsalen. ”Du tog väl inte illa upp innan, Lina?” säger Rasmus och lägger armen om mig. ”Vi skämtade ju bara!” ”Nädå”, säger jag. ”Det är lugnt.” Jag hör hur Henrik kommer. Han skrattar och knuffar till min axel när han går förbi mig, som om han försöker få mig att välta min matbricka. Jag har dock ett hårt grepp, som hårdnar när jag tittar på Henriks självbelåtna ansikte. När skoldagen väl är slut står jag och Lovisa och väntar på bussen. Jag rotar lite i min väska för att kontrollera att flaskan som jag lyckades få med mig från kemin fortfarande ligger där. Henrik kommer fram och riktar sig mot Lovisa. ”Fan, Lovisa, jag hörde det bästa skämtet idag! En smart kille, en snygg neger och jultomten hittar ett mynt som ligger på marken. Vem –” Jag avbryter honom genom att tömma flaskans innehåll över hans ansikte. ”Men vafan Lina?” utbrister han. ”Det är lugnt, Henrik, jag bara skämtade! ” säger jag och ler brett. Henrik tittar förvånat på mig, sen börjar han skratta. ”Fan, jag som trodde att du inte hade någon humor!” Jag tar snabbt upp en tändsticka och tänder.

juna henriksson

45


david jรถnsson


gud och djävulen spelar badminton Gäss är små söta djur. En helstekt gås kan bli en härlig söndagsmiddag. Gåsens fjädrar blir till badmintonbollar. För mig har badminton tagits över av djävulen. I början var det väldigt kul. Jag var en oduglig nybörjare men med tiden blev jag bättre och efterhand en stabil badmintonspelare med många listiga trick. Jag var duktig. Sen hände något. Hur jag än spelade var det något fel. Det kunde kanske vara en formsvacka tänkte jag och fortsatte kämpa. Ju mer jag försökte rycka upp mig, desto sämre blev det. Jag hade redan slått sönder en racket, men min andra, nya skulle jag inte slå sönder. Den hade kostat mig sju hundra kronor. Efterhand blev jag mer och mer arg på den nya racketen. Den hade förvisso hjälpt mig att bli en bättre spelare, men nu hade den vänt sig emot mig. Det hände ofta att jag blev så arg på min racket att jag för några sekunder mer än något annat i hela världen ville slå sönder den till små sorgliga bitar. Jag lät den vara. Racketen hade ändå mitt förtroende och jag hade ju lovat mig själv att vara rädd om den. Till slut ville jag inte spela badminton mer. Badminton lockade fram en negativ och energislukande sida av mig. Jag visste att det var en tids­ fråga innan racketen skulle slås sönder. I dag, när racketen ännu en gång skrattade mig i ansiktet, fick mig att slå enkla bollar rakt i nätet, kastade jag det rakt in i stolpen som håller uppe nätet. Jag såg den ligga knäckt där på marken. Det var en skön känsla. Inte överdrivet skön, men en känsla av lättnad. Jag hade förlorat badmintonmatchen men vunnit över min racket. Racketen var knäckt på mitten men innan jag kastade den i papperskorgen knäckte jag den ännu en gång. Den kämpade emot. Likt

david jönsson

47


en liten sprattlande fisk som trots att den är uppe på land med en vass kniv vid halsen fortsätter att sprattla. Precis som om den tror att den kan sprattla sig förbi kniven och ner till vattnet. Bort från papperskorgen. Min racket ligger i papperskorgen och en kanal för djävulen att komma åt mig är borta. Jag inser nu att min badmintonracket blev ett verktyg för djävulen att kanalisera sin ilska över mig. Från början var badminton hur kul som helst. Kanske var det för att jag fått ordning på min länge trasiga cykel som gud – eller djävulen – behövde hitta ett nytt sätt att nå mig. Det är en tidsfråga innan gud gör ett nytt försök. Men han ska inte få komma åt mig. Jag är beredd.

48

david jönsson


min cykeltur Det läggs ner tid och energi. Svett och slit. Man får kämpa – man får kriga. Man lider. När arbetsdagen är över är det dags att sätta sig på cykeln för att cykla hem. Fastän däcken är nypumpade är de bara halvfulla med luft och det blir extra jobbigt att cykla. Det ena handtaget är borta. Vägen hem är en mil lång. Varken mer eller mindre. Det är lätt uppförsbacke, men inte så stor att den går att se, om man nu inte studerar den noga. Det är bara jobbigt att cykla, och man börjar undra kring uppförsbackars existens. Jag kämpar med det som mer och mer framstår som en djävulsk uppförsbacke. Jag tänker: som jag kämpar – snart måste jag få en belöning. Finns det en uppförsbacke måste det finnas en nerförsbacke. Det ska bli skönt. Det är jag värd. Nerförsbacken blir min motivation. När jag cyklat och cyklat ska jag få min belöning. Jag ska få skörda mitt havrefält. Jag ska få sova i sängen jag bäddat. Jag ska cykla ner för berget jag precis bestigit. Men nerförsbacken är kort. Den är blåsig. Det går ganska fort. Det är ett övergångsställe längst ner. Jag måste bromsa in. Den är över. Så mycket slit. Så mycket möda – för denna lilla nedförsbacke? Allt detta arbete för så lite belöning. Jag åker skidor uppför berget och tar liften ner. Är det så det ska vara?

david jönsson

49


En annan cykeltur, en annan dag: När jag får upp bra fart på min cykel tänker jag – vad jag är duktig. Jag cyklar snabbt och är en riktig kämpe. Bra jobbat! Sträcker på mig. Efteråt går det sakta upp för mig. Jag cyklade i medvind. Jag var inte alls snabb. Jag var inte alls duktig. Jag var ingen kämpe. Jag cyklade bara i medvind – och jag märkte inte det ens! Cyklar man i motvind får man kämpa. Regn och rusk rakt i ansiktet. När jag väl cyklar i medvind vet jag inte ens om det. Så mycket slit – så lite belöning. När man kommer hem orkar man knappt ta sig till soffan. Jo, jag ska överleva. Varför ska jag överleva? I morgon är det samma sak. I morgon börjar det om. Man tänker: Ska jag sätta lite guldkant på var­ dagen? Ska jag byta ringsignal på alarmet? Det spelar ingen roll. Att vakna av en spade på kinden eller en kratta i pannan; det gör ont vilket som. Mörkret utanför speglar insidan. Det börjar alltid om.

50

david jönsson


bilen Det är bland det bästa jag vet. Cruisa runt i bilen. Rutan nerhissad, handen hängades lite slappt utanför. Kör samma väg som alltid. Kör igenom en felbyggd rondell. Kullerstenar som vägbulor precis innan man kommer in i rondellen. Rundade i samma form som rondellen, så att bilen gungar fram och tillbaka när man kör igenom. Som en båt ute på sjön. Försöker varje gång jag kör igenom hitta ett sätt att minimera gungandet. Går inte denna gång heller. Kommande tio sekunder försöker jag sedan fundera ut varför man bygger en sån rondell. Kommer aldrig på någon bra anledning. Sen slänger jag ut armen genom rutan, kör vidare. Glömmer allt. Ser en gammal, liten farbror längre fram som väntar på att gå över ett övergångsställe. Jag stannar naturligtvis. I god tid, långt innan och signalerar med min arm att det bara är för honom att gå över. Han tittar på mig och vinkar. Ler lite. Inte så att han bli jätteglad och börjar jubla, men ändå ett slags leende. Kör vidare. Antar att vinkningen ett litet tack. Tack för att du inte bryter mot trafikreglerna och kör över mig. Man måste faktiskt stanna. En gång när jag övningskörde, körde jag rakt över ett övergångsställe när en kvinna med barnvagn precis skulle gå över. Min trafikskolelärare vände sig om, sa lugnt: ”du blir kuggad direkt om du gör så i morgon”. Nu gjorde jag inte så dagen efter, men jag blev ändå kuggad, fast av andra orsaker. Kör fram genom gatan där jag brukar parkera. Tycker det är konstigt att högra sidan nästan är full med bilar. Man får ju inte parkera efter 09:00 på torsdagar och klockan är 08:55. Kommer på att det är tisdag. Hittar en ledig parkering.

david jönsson

51


Promenerar, sneddar igenom ett litet område som är en stor parkering, omgiven av lägenhetshus och ett äldreboende. Massa kastanjer som fallit från trädet. Sparkar till en. Står några utanför och röker, dricker energi­ dricka. Breakfast of champions. Sneddar över vägen. Upp för trapporna, längst bort i byggnaden hittar jag min plats.

52

david jönsson


80-åring Jag kan väl gå normalt. Jag brukar se folk, yngre än jag själv, nästan släpa sig fram. Käpp. Rullator. Och jag ska vara tacksam över att kunna gå som jag gjort i 80 år? Det är att ställa låga krav. Bröderna Perssons begravningsbyrå. Tittar i skyltfönstret som om det vore vilken butik som helst. Jobbigt att ha hund. Släpa den med sig. Prata med den fast den inte förstår någonting. Tur att jag inte har någon. Kyrkogård. Eller någon slags park. Kanske både och. Gravstenar här och var. Slitna, överblivna, outnyttjade gravstenar. För prydnad? Trapporna inte ens jobbiga. Som vanligt.

david jönsson

53


landets krona Som om Landskrona inte skulle vara landets krona Staden som har allt jag vet finns i en stad

Som om alla konungars besök Inte skulle vara ett mått på stadens fullkomlighet

Som om staden skulle vara människorna som är här Vi har bara en tillfällig förmån som fullbordas av döden

54

david jönsson


Som om jag skulle vilja bo någon annanstans Än bygdens hem, hemmets bygd

Som om jag inte dit skulle komma tillbaka När jag besökt världens städer och vill hem

Som om vallgravens ytreflektion skulle se likadan ut Från en gång till annan

Som om solen aldrig går ner Lyser sex sekels verk

david jönsson

55


elna nellrup


återträffen ”Titta, du kan ju prata! Jag önskar du hade varit såhär i högstadiet också, varför pratade du inte med oss då?” frågar Ida. Sorlet i rummet tystnar och jag sitter med händerna hårt knutna i mitt knä. Jag hade bara råkat komma att tänka på ett roligt citat från en av våra gamla lärare och känt mig modig nog att kunna dela det med mina klasskamrater utan att dö av skam, men så bra skulle jag tydligen inte få må. Vad svarar man ens på en sådan fråga? Vad jag vill svara är: För att jag var en jävligt socialt inkompetent jävla tönt som ni inte hade velat prata med i vilket fall som helst! Men det vågar jag inte. Mitt plötsliga mod att prata till trots, så är jag fortfarande en socialt inkompetent tönt, även om jag numera inte längre stammar fram allt jag säger och dessutom slipper både handsvett och hjärtklappning. Eller, ja, nu har jag visserligen båda de sistnämnda, men det är en annan femma. Jag kommer för övrigt inte på något bra svar som jag faktiskt vågar säga, så jag ler bara skamset ner mot mina händer och låter naglarna riva upp sår på min ena arm tills jag fokuserar mer på smärtan från såret än på smärtan inombords och min starka vilja att börja gråta. Vad skulle jag hit och göra? En återföreningsmiddag helt utan alkohol tillsammans med människor som aldrig ens har tyckt om mig. De hade visserligen aldrig haft något emot mig, men det märks tydligt att jag inte är en del av gruppen. ”Då är det mat, mina vänner!” säger Idas mamma. ”Det är jag och mamma som har hjälpts åt, hoppas att det ska smaka!” kvittrar Ida och kramar om sin mamma. Ett kärleksfullt förhållande mellan dem, ser det ut som. Men säg det förhållande som är likadant

elna nellrup

57


inför andra som bakom stängda dörrar. Jag äter så lugnt och metodiskt jag kan. Jag vet att det pågår konver­ sationer runt omkring mig, men jag kan inte fokusera på något annat än att tugga, svälja, tugga, svälja. Tuggar jag konstigt? Jag får inte sätta i halsen, får inte få en hostattack. Ida tittar så konstigt på mig. Bäst att tugga så lite som möjligt så det inte syns hur konstigt jag tuggar. Låter det kanske för högt? De andra smaskar inte. Det enda som hörs är bestick mot tallrikar. ”Ida! Jonte tar gärna en till av de fantastiskt goda korvarna. Han gillar alla sorters korv. Särskilt om den sitter på Jan”, säger Alex. ”Vad du är äcklig, Alex!” utbrister Ida. ”Precis. Jag är väl ingen äcklig kuksugare heller, men du kanske är det, så mycket som du gillar att nämna Bög-Jan?”, säger Jonte. Alla skrattar, och Ida tittar på mig som om hon väntar på att jag också ska skratta. Jag vill inte skratta, det var inte roligt. Jag balanserar upp allt som ligger kvar på tallriken på min gaffel för att bli klar så fort som möjligt. ”Var det gott?” Frågan ställs samtidigt som jag stoppar in det sista i munnen. Jag sväljer allting helt och det gör helvetiskt ont i halsen medan maten långsamt glider ner. Jag nickar mot Idas mamma, sväljer gång på gång och tvingar mig själv att svara: ”Tack för maten, den var jättegod!” ”Tackförmatendenvarjättegodjagmåstesägaalltiettendaandetag”, säger Ida mittemot mig, flinande. Alla skrattar. Blodet forsar till mitt ansikte och jag pressar fram ett leende medan hon fortsätter, vänd mot sin mamma med en röst så sötsliskig att vem som helst hade kunnat få diabetes. ”Hon pratar alltid sådär fort. Hon är lite blyg, förstår du.” ”Nämen, inte har du någon att vara blyg för här, lilla vän. Men är det något så kom till mig, okej?” Hon säger det med en sorts barsk käckhet i rösten som annars bara återfinns hos gamla lärare. Jag nickar. Alla har hört vad hon sa och alla stirrar nu på mig. En 21-åring på vuxenmiddag har precis blivit degraderad till en 10-åring på

58

elna nellrup


vuxenmiddag. Kan jag snälla, snälla, snälla, bara få dö? ”Mamma, du skämmer ut henne! Gå härifrån! Ser du inte att hon rodnar?” säger Ida, som om hon är förnärmad å mina vägnar. Alla skrattar när hon nästan knuffar ut sin mamma till köket. Detta ska förmodligen ses som en räddande insats, men ärligt talat får det mig bara att må ännu sämre. Går det att dö av skam eller ska jag våga titta upp och se efter om köttkniven ligger kvar på bordet? ”Förlåt, skit i henne”, säger Ida när hon kommer tillbaka. ”Alla här vet att du är väldigt… tyst… av dig. Och det är okej! Eller hur? Det är okej. Alltså, jag hoppas du inte blev ledsen, jag menar… Men, du börjar väl inte gråta?” Hon sätter sig på sin stol och stirrar på mig som om hon är rädd att jag ska förstöra hennes fina middag. ”Eh, om du behöver så får du gå hem, men vi vill såklart gärna att du stannar!” ”Ingen fara”, hasplar jag ur mig. Fortfarande lite för snabbt. Varför tackade jag någonsin ja till Facebook-evenemanget från första början? Jag ser hur alla har böjt sig fram för att se om det faktiskt stämmer att jag håller på att börja gråta. Det har jag inte. Inte än. Men jag måste hålla tårarna i schack. När gråten väl är på väg så krävs det en omänsklig styrka för att hålla dem tillbaka, så jag fortsätter att riva upp min arm. Fortsätter att gräva med naglarna som om jag försökte gräva ur smuts ur något infekterat. Fortsätter att riva upp gamla sår. Fortsätter tvinga koncentrationen att lyssna till deras samtal. ”Men hallå, för att återgå till ämnet, ni tjejer då? Jag vet att ni delar säng när ni sover över. Har det aldrig hänt att någon har saknat sin pojkvän lite för mycket och bett om hjälp?” frågar Alex. ”Alex, sluta! Jag blir äcklad! Alltså inte att det är något fel att vara homo, men usch, håll mig utanför!” säger Ida. Varför tog jag inte chansen att gå hem när jag fick den? ”Så i alla fall: Har du blivit tillsammans med någon än?” säger Ida plötsligt uppfodrande. ”Jag säger någon, för vi vet ju inte din läggning.” Jag rycker till vid ämnet. Tittar förfärat upp när jag inser att det är riktad till mig. En fråga är uttalad. Två frågor är ställda.

elna nellrup

59


På A svarar jag nej. På B säger jag pass. Helst av allt vill jag sjunka genom golvet ner i jorden och aldrig komma upp igen, men jag vet att det finns minst en till queer i det här rummet som inte har kommit ut, och med tanke på hur den personen tittar förläget ner i bordet just nu så känner jag att jag måste säga något. Måste säga något. Vad? ”Jag…”, börjar jag, men ångrar mig. ”Ja?” ”Vet du vad?” säger jag bestämt och reser mig upp, ”det kan du ta och skita i.” Några dagar senare får jag ett brev. Ett handskrivet snigelpostbrev: Hej! Jag ville bara säga tack. Tack för att du inte lät dem vinna. När du stod upp för dig själv på middagen, så stod du upp för mig också. Jag vet, att du vet, att jag är homosexuell. Jag såg att du hittade min profil på den där HBTQ-sidan redan i högstadiet och jag fick aldrig tackat dig för att du inte sa något. De flesta i min nuvarande umgängeskrets vet om min läggning, men jag har inte klarat av att berätta det för Ida & co. Du förstår ju själv varför. Inte för att jag har så mycket kontakt med någon av dem längre, men jag vill liksom köra upp alla deras gamla homo­foba skämt i ansiktet på dem. Jag tänkte säga det på middagen, men jag orkade inte. Jag kunde inte sluta tänka på deras skämt och plötsligt kastades jag tillbaka till hög­stadiets korridorer, där glåporden aldrig riktades mot någon särskild utan bara skreks rätt ut i rummet i hopp om att skada så många personer som möjligt. Där allt som betydde något i kärlek var om man älskade rätt person med rätt pronomen.   En annan sak jag har tänkt på är texten du skrev, den som de andra kallade emo. Jag har aldrig glömt ärligheten i den. Inte heller detta fick jag sagt till dig, men känslan av att det

60

elna nellrup


var en dagboksanteckning i novellform, det gjorde det till ett privilegium att läsa den. Som att du genom den försökte knyta an till någon av oss. Jag förstod det redan då, men som du vet vågade jag aldrig ta den kontakten med dig. Jag var inte säker på om det jag såg i den var det du menade. Visste inte om jag var en av dem du försökte nå ut till.   Förlåt för all denna text, jag märkte inte hur mycket det blev, hade inte tänkt dumpa allt på dig. Jag tror dessutom att du – trots allt – är den som har klarat dig bäst ur det här, så du behöver förmodligen inte höra om mina tankar. Men jag vill ge tillbaka lite av den ärlighet som du gav mig den gången och visa att jag uppskattar det förtroendet. Vad jag egentligen ville med det här brevet från början var bara att säga förlåt för den tiden. Berätta att jag såg dig. Jag såg hur du hade det. Men jag vågade inte säga något och det ångrar jag idag. Så om det inte är försent, så vill jag gärna göra ett försök till botgörelse. Det finns något i Lund som kallas Queer Frulle. Om du skulle vara intresserad av att gå dit så ska jag och min partner gå dit nu på söndag, vi kan gå tillsammans alla tre. Hör av dig om du är intresserad. Jag hoppas verkligen att du vill följa med, det blir kul! MVH Rebecka Jag tar upp mobilen, letar upp evenemanget och trycker i ”kommer”. Letar sen upp hennes profil och skickar en vänförfrågan och börjar fila på ett svar.

elna nellrup

61


en lönsam nästanhalshuggning

Eva Klarina Brorsdotter Danielsson skyndar sig ner för en av Prags vackra gator. Hon är visserligen på tok för stressad för att hinna lägga märke till det vackra runt omkring sig, men vackert är det ändå. Med jämna mellanrum kollar hon så att sjaletten hon knutit runt huvudet inte har blåst bort i den hårda vinden. Hon har inte tid med att den ska blåsa bort, hon är redan försenad till vernissagen som hon inte är inbjuden till. Hon är inte bara inte bjuden till utställningen, hon har dessutom fått en oinbjudan av konstnären själv. Men detta är naturligtvis inget som hindrar Eva Klarina Brorsdotter Danielsson från att tro att den oinbjudan enbart handlar om rädsla från väninnans sida angående att Eva Klarina Brorsdotter Danielsson ska sno åt sig för mycket av uppmärksamheten på grund av sin status och sitt kändisskap. ”Vad ända in i glödheta gör du här bak?” säger en av utställningens vakter och blockerar hennes väg. Eva Klarina Brorsdotter Danielsson blir förtjust. ”Nämen, åh, ett fan! Vad roligt, men du måste vara tyst gällande min närvaro här, jag vill inte dra skvallerpressens uppmärksamhet till mig. Inte för att jag kan hindra dig förstås, men snälla, visa barmhärtighet. Det är så att det är min väninna –” ”Det här är privat område, du får inte vara här”, säger vakten barskt och förvirrat. Han har ingen aning om vem det är som står framför honom. ”Ah, precis så! Jag har aldrig varit här”, säger hon med eftertryck och blinkar med ena ögat mot honom. ”Du får gå in genom entrén som alla andra, kom med här.” Vakten tar ett stadigt tag om armen på Eva Klarina Brorsdotter

62

elna nellrup


Danielsson, som blir högst förolämpad. Hon dras bort från den bakdörr som hon försökt smyga sig in igenom, bort mot huvudentrén. Hon är inte glad, varken över bemötandet från vakten eller över förödmjukelsen det innebär att praktiskt taget bli släpad fram som en annan barnunge. Dock lägger hon snart märke till att skvallerpressen som är där ser uppståndelsen och en av dem tar till och med fram sin kamera. Hon drar till med så många dramatiska poser hon bara kan – hamnar detta i tidningen finns det både uppmärksamhet och skadestånd att vinna. ”Eva? Vad gör du här? Du skulle ju inte komma hit!” Mia tittar förfärat på Eva Klarina Brorsdotter Danielsson: den självutnämnde superkändisen vars tavlor, enligt egen utsago, ska vara värda minst 50 000 kronor per konstverk. Det kan mycket väl vara så att Eva Klarina Brorsdotter Danielsson själv tycker att de är värda sådana summor, men den enda gången hon någonsin har fått sålt en tavla var när hon köpte en själv för att kunna ge till sin gamla mor i födelsedags­present. ”Ingen fara, Mia, jag har förklätt mig! Jag är visserligen klart medveten om att jag har en tämligen imponerande sådan där fanbase, varav vakten här är en av dem, men ingen annan kommer kunna känna igen mig i det här, min förklädnad är väl genomtänkt. Jag är förvånad att du kände igen mig!” ”Det var inte svårt.” ”Men hur ? Jag som la ner så mycket tid!” ”För att bara nämna en sak så har du på dig din vanliga skrikgula jacka som du alltid har.” ”Nähädu, bästa väninna, där måste jag protestera och sätta ner foten! Den här är inte skrikgul, den är citrongul. Den jag brukar ha är solrosgul. Helt olika färger.” ”Nyanser.” ”Ursäkta?” ”Nyanser. Det är olika nyanser, inte olika färger.” ”Tomato potato.” ”Menar du to-may-to, to-mah-to?” ”Det var värst en sådan attityd du lagt dig till med. Att du inte skäms!

elna nellrup

63


Här har jag flugit hela vägen –” ”Precis vad jag bad dig att inte göra.” ”Jamen, jag bara antog att det var för att jag är så mycket mer känd än vad du är, att du var rädd för att jag skulle sno ditt moment of fame. Det är därför jag är förklädd, förstår du väl?” Mia orkar inte med Eva Klarina Brorsdotter Danielsson. Hon suckar. Eva Klarina Brorsdotter Danielsson blåser förnärmat upp sig. ”Ska det vara på det viset. Då kan jag väl lika gärna gå igen. Mitt stöd är uppenbarligen varken uppskattat eller behövt. Adjö!” utbrister hon och vänder tvärt på klacken. Värt att nämna om inredningen är att de stora tavlorna är upphängda på väggar, medan de små står på stafflin. Just ett sådant staffli råkar stå precis i vägen för Eva Klarina Brorsdotter Danielssons framfart och hon ramlar rätt över det. Hade det varit en av de vanliga besökarna som föll så hade historien slutat här. Men nu är det inte det. Nu är det Eva Klarina Brorsdotter Danielsson och därför måste historien av princip ha en mycket mer dramatisk utveckling, vilket gör att det går till ungefär såhär: Eva Klarina Brorsdotter Danielsson snubblar och ramlar på stafflit. Stafflit slår i nästa staffli som välter in i en av väggtavlorna och river upp en stor reva tvärs över en målning föreställande Mias make Nicklas som spöke. Journalisten som redan tidigare hade lagt märke till Eva Klarina Brorsdotter Danielsson är snabbt framme med kameran och lyckas få till en rolig, men inte alltför smickrande bild av fadäsen. Eva Klarina Brorsdotter Danielsson ska komma att skämmas över den bilden i många år framöver och förbanna sin envishet att gå dit. Mia, däremot, ska komma att samla på alla artiklar om det och nästan uppskatta Eva Klarina Brorsdotter Danielssons envishet. Visserligen har hon förstört en av Mias favorittavlor, men Mia får i utbyte oerhört mycket uppmärksamhet och samtal från olika konstföreningar som plötsligt börjar intressera sig för hennes verk. Och ungefär en vecka efter händelsen är hon nästan säker på att hon skulle kunna kyssa Eva Klarina Brorsdotter Danielsson rakt på munnen av tacksamhet av samma anledning som hon senare sitter och

64

elna nellrup


lyssnar på ett inspelat radioprogram om och om och om igen: ”När konstnären Mia Parinovas vän Eva förstörde en av utställningens tavlor kunde ingen av dem ana vad det skulle leda till. Efter bara 3 timmar hör en köpare av sig och ber att få köpa tavlan. Citat: Jag vet inte vad du kallar den, men jag skulle vilja köpa Nästan huvudlöse Nick för 50 000 kronor. Slut citat. Mia Parinovas verk hänger nu på väggen hemma hos en av våra största konstnärer.” Den numera vida kända konstnären Mia Parinova spolar än en gång tillbaka bandet och ler.

elna nellrup

65


tim olsson


här skall jag växa en sonettkrans

illustration: andrĂŠ apelqvist

tim olsson

67


i Här skall jag växa, här skall jag slå rot. Här vill jag höra skogens röster kalla. Att böja mig är hur jag står emot
 de krafter som vill tvinga mig att falla. Här skall jag blomma, sprida mina frön. Jag tänker infiltrera världens flora
 och våra blad skall måla världen grön när vi har vuxit upp och blivit stora. Här skall jag finnas, här skall jag bli sedd; min skog skall inte gå att ignorera.
 Här skall jag en dag sluta vara rädd.
 Jag odlar hopp, för vi blir ständigt flera. Min stam skall växa grönskande och lång; jag bryter genom asfalt och betong. ii Jag bryter genom asfalt och betong; med tiden kan jag spränga genom tegel. Jag växer fastän staden är så trång. Jag hittar kryphål i varenda regel. Jag bryter genom grindar och staket. Jag växer med en järnbalk i mitt hjärta. Jag växer med den kraft av en som vet att lycka bara kommer efter smärta. Jag bryter genom regler och förbud. En lag kan inte hindra mina rötter och inte heller tysta fågelljud.
 Jag lovar att en dag får skogen fötter. Att grönska är det mål jag strävar mot från himlens tak och ned till bergets fot.

68

tim olsson


iii Från himlens tak och ned till bergets fot så kom jag farande på en komet.
 Jag störtade rakt ned på detta klot
 från kosmiskt ljus och rymdens evighet. Kanhända föddes jag på fjorton månar kring Jupiter, men kanske dock på Mars. Mitt liv är bara stjärnstoft som jag lånar i väntan på kometens nästa krasch. Nog minns du väl, du har väl inte glömt att vi fick liv utav en stjärnas död? Planeter är en dröm som kosmos drömt i väntan på att Solen lyser röd. Jag hör hur världen sjunger ut min sång. Jag skådar allt som skall bli mitt en gång. iv Jag skådar allt som skall bli mitt en gång: En värld där aldrig jag behöver väja.
 En värld där alla känner min jargong
 och lyssnar på vart ord jag har att säga. Jag skådar över land och över vatten
 en värld där ingen kan hålla mig fången. Jag skådar genom dagen, genom natten en värld jag ser för allra första gången. Jag skådar genom dig och alla andra som säger att vi aldrig kan nå dit. Jag ser att vi har redan börjat vandra en väg som tar oss ditåt bit för bit. Jag önskar att du vill gå med bredvid, så varför vill du möta mig i strid?

tim olsson

69


v Så varför vill du möta mig i strid?
 Är det det enda sättet att hantera
 att jag nu inte längre är timid;
 att jag har börjat prata och skandera? Ja, varför vill du höra röster tystna som just har börjat lära sig att höjas? Ja, hur kan dina ögon vara lystna
 att se så många viljor åter böjas? Och varför vill du vända bort din blick från dem som inte orkar vara glada, från allt som är i litet sämre skick,
 ja, allt som utav dig har tagit skada? De ord du säger är som slag och spark o du som ristar avsky i min bark. vi O du som ristar avsky i min bark
 som märker mig med alla hårda orden. Du höjer upp den grymme patriark som leder allas blickar bort från jorden. Ja, du som knäcker rötter, bryter grenar, du slänger dig med svar men aldrig frågor, du hotar mig med eld och kastar stenar, du vill att allt jag är skall stå i lågor. Men allt du säger fast du inte borde; det ger så mycket sorg, så mycket skam; för vet att allt du sa och allt du gjorde finns kvar som vita linjer i min stam. För allt det hat som vanhelgar min frid jag ristar mina ord in i din tid.

70

tim olsson


vii Jag ristar mina ord in i din tid:
 Du kommer inte undan med att såga. Din världsbild är så fruktansvärt solid. Jag tänker skaka om den med att fråga: Vad vet väl du om bergens fundament? Du är ju bara mossa på en sten.
 Du tror att du har fattat vad som hänt fast allt du kommer lämna kvar är ben. Vad vet väl du om himlavalvets djup, som inte ens kan greppa månens ljus? Du bygger sköra broar över stup
 och murar som en dag skall bli till grus. Med tid kan även rötter bryta mark. Så länge som jag lever står jag stark. viii Så länge som jag lever står jag stark; fast såren gapar där jag blivit riven. Och när jag dör blir jag till pappersark där hela min historia står skriven. Ja, även om du hugger ned min stam, när hårda ord mot yxor du har bytt,
 så kommer nya skott att växa fram.
 Mitt lik skall bli en grund för något nytt. En dag skall du förstå mitt perspektiv. Det kan du inte hindra från att ske,
 för trots att du har makt över mitt liv så kan du inte döda en idé. Jag ger dig mer som fri än som din träl. Jag ber dig, låt mig gro och vill mig väl.

tim olsson

71


ix Jag ber dig, låt mig gro och vill mig väl. Lägg ned din yxa nu och sluta slåss.
 Ja, jag kan ge dig hundra tusen skäl,
 för du kan inte andas utan oss. Jag ber dig, ge mig omsorg, ge mig fred. Mycel gör mina rötter väldigt långa.
 Det är ej bara mig du bråkar med,
 för jag är inte ensam, vi är många. Jag ber dig, låt mig frodas, låt mig leva; låt rädsla utav kärlek övervinnas,
 för mina ideal är inte skeva.
 Det enda som jag ber om är att finnas. Att skada mig kan aldrig löna sig för mina rötter är en del av dig. x För mina rötter är en del av dig.
 Ditt kött är jord, och Jorden är så stor att oavsett du vet det eller ej
 så sitter du ihop med allt som gror. Din kropp och ande är en del av skogen. Du kom från den, dit skall du återvända. Ja, snart, en vacker dag, är tiden mogen; vad tjänar då att häda och att skända? Din kropp är en maskin, men en som andas och mina blad är hela världens lungor.
 Ja, staden och naturen måste blandas
 så vi kan tala med varandras tungor. Vi kan ej från varandra ta farväl; jag viskar mina ord in i din själ.

72

tim olsson


xi Jag viskar mina ord in i din själ
 o du som vågar tänka litet längre, ja, du som har försakat ditt befäl vill göra världen öppen, inte trängre. O du som lärt dig lyssna och förstår, ja, du som erkänt att du kan ha fel, oh, låt mig dyrka marken där du går, du mjukar upp en värld som är så stel. Jag viskar ord av glädje och av tröst till dem som inte längre orkar hoppas. Mot alla dem som inte har en röst skall övergrepp och orättvisor stoppas. Så sluta leka tystnadens lakej för Universum talar genom mig. xii För Universum talar genom mig, men bara när jag märker att du hör, när det gör skillnad om jag säger nej, när allt du säger speglar vad du gör. För jag kan höra stjärnorna och havet där du hör dina ord och inget mer.
 Där du ser bara ekrar ser jag navet. Jag spinner trådar mellan allt som sker. Och ändå, bortom allting jag förnimmer, finns det så mycket som jag ej kan se de hemligheter dolda i ett skimmer
 som lockar ut min själ till odyssé. Jag vill få följa evighetens spår en dag, om hundra eller tusen år.

tim olsson

73


xiii En dag, om hundra eller tusen år
 så kommer nog din sten att börja rulla. Du kommer att få skörda vad du sår. En dag blir även stolta ångerfulla. En dag skall själva himlen falla ned när ljuset dött och sanden runnit ut och alla våra kroppar bli till ved.
 En dag skall själva tiden nå sitt slut. Men jag har redan sett min värld gå under; min himmel och min jord har gått i kras. Just därför kan jag lägga nya grunder
 och leda in min värld i nästa fas. När knoppar sprungit ut och det blir vår så växer här en urskog där jag står. xiv Så växer här en urskog där jag står
 som om den funnits bland oss hela tiden, med spindelnät och svampar och med snår blir den en plats för oss att finna friden. För skogen tillhör ingen, den är allas. Den låter oss och dem bli till ett vi och först när du har låtit dig att kallas skall du förstå att där kan du bli fri. Nu reser jag mig upp; här vill jag vara.
 Här är mitt hem, här skall mitt hopp få gro tills drömmarna kan spira utom fara.
 Här växer redan vilt en framtidstro. Ja, även om mitt liv blir under hot! Här skall jag växa, här skall jag slå rot.

74

tim olsson


xv Här skall jag växa, här skall jag slå rot; jag bryter genom asfalt och betong.
 Från himlens tak och ned till bergets fot jag skådar allt som skall bli mitt en gång. Så varför vill du möta mig i strid
 o du som ristar avsky i min bark? Jag ristar mina ord in i din tid;
 så länge som jag lever står jag stark. Jag ber dig, låt mig gro och vill mig väl för mina rötter är en del av dig.
 Jag viskar mina ord in i din själ
 för Universum talar genom mig. En dag, om hundra eller tusen år så växer här en urskog där jag står.

tim olsson

75


vjosa osmani


i. mjölken är slut sa du och försvann genom alla mina fingrar det är konstigt hur du ser större ut i glappet mellan lill- och ringfingret du borde rimligen vara pytteliten där

vi har gift i våra munnar men mest i din

vjosa osmani

77


under mina fötter skakar det vi står så nära gränsen på var min kropp slutar och din börjar din kropp är gjord av plast en kedja av molekyler syntetiska årsringar säger mer än dina ögon blickar som sugs in i maggropen de måste stanna där genomträngande salt vätska sipprar ur porerna du gråter fyller mig med dina tårar det rinner mjölk ur mig du var så lätt att andas genom se hur tight ditt skinn kramar nyckelbenet under ditt skinn är jag jag allt kan inte förklaras i mjuka teorier men din sjukdom kan den hoptvinnar våra fingrar till tusen telefonsladdar utan elektricitet med röster som aldrig når fram någonstans där fanns jag

78

vjosa osmani


mitt pekfinger lägger sig så fint i dina gropar du viker min kropp som en finstruken skjorta utanför ditt fönster är världen så lekfull du måste lära dig att leka som ett barn igen jag smörjer dina revben med mjölk du är så len när du gråter

vi har gift i våra munnar men mest i din

vjosa osmani

79


på natten blir vi lyslarver som krälat ut ur dagen vi gräver tunnlar för att hitta och genom hålet i min tinning tappade jag förståndet du hittade delar av det som frimärken på din kropp när du satte ihop mig blev jag inte ens ett brev trådar av mjölk från våra munnar når marken jag slickar i mig som en hungrig kalv

vi slår magarna mot varandra för att se om vi håller jag fick sprickor i mitt ansikte hud mot hud mot hud från alla vinklar känns elastiska hudar mot varandra när du blivit min navelsträng till världen

80

vjosa osmani


jag läcker dig nu du sa såhär överlever vi varandra vi spräcker nya hål i hålen låter oss rinna ut i sanden vidare ut mot oceanerna till skummet av mjölken som blygt kryper tillbaka viskar ljug och sanning ljug och sanning jag hade knottror på kroppen min hud som blindskrift lästes av punkt för punkt dina händer var blinda jag var så fri inuti din näve det smakar som klister min tunga är fast och av ditt grepp går jag sönder i tusen bitar i dina handflators skåror lägger jag mig som pulver för dig att snorta in

vi har gift i våra munnar men mest i din

vjosa osmani

81


plötsligt var vi rädda för döden när vi levde genom varandra vi visste inget om förluster när de kom men vi visste att vi var förlorade jag sväljer dina visor med varm mjölk rakt ner i min betongmage genom svalg strupe gör skiten lent frisk som en diagnos du mindes alltid dina drömmar när du vaknade som en doft av sänghimmel som ett ansikte kvar på kudden en klase syren i fönsterkarmen förändrar inte något

när du vaknar är ingenting på riktigt

82

vjosa osmani


vi har gift i våra munnar men mest i din

du borde rimligen vara pytteliten där i glappet mellan lill- och ringfingret det är konstigt hur du ser större ut och försvann genom alla mina fingrar mjölken är slut sa du

vjosa osmani

83


ii. Om jaget inte fanns Hade duet inte funnits Hade viet inte blivit Hade jaget blivit ingen Hade jag varit isprinsessa Om våra nästippar aldrig mötts Hade våra tungor inte skallrat Hade min nackhud inte smekts Hade mina näshår inte frätts Hade jag varit Mona Lisa Om du inte hade haft fyra tår Hade jag inte blivit din femte Hade vi inte varit skelögda Hade jag inte sett med ditt öga

84

vjosa osmani


Hade jag varit isprinsessa Om vi inte föddes defekta Hade vi inte haft kroppsöppningar Hade du inte runnit ur mig Hade vi inte spacklat igen hålen Hade jag varit Mona Lisa Om vi inte varit ihåliga Hade vi inte fyllt oss Hade vi inte innehållit Hade jag inte varit ett inuti

vjosa osmani

85


alice van de peppel


sommarvikarien ”Kiri te Kanawa. Har du hört henne? Hon kan sjunga hon.” Erik kikar på mig med nyfikna ögon över den majestätiska näsan. Skärpan i blicken säger inget om de ihopsjunkna lungornas sladdrighet. Inget om att de en dag kommer att kollapsa, strypa luftens väg. Han vet, vi vet. Men inte när. Nu sitter han med de ekorrmörka ögonen i sin rullstol, solen faller in genom vårdhemmets stora fönster. Vi pratar om Shakespeare, meloner, och idag: Kiri te Kanawa. Nej, jag har inte hört henne sjunga, men får veta att hon kommer från Nya Zeeland. Jag, sommarvikarien, jobbar och jobbar och varje krona jag inte sköljer ner i rökiga källarlokaler, går till den långa resan. Den till kontinenten på andra sidan jordklotet. Jag ska komma till Nordön och Sydön, Nya Zeeland, och på båten på sundet mellan öarna se vattnet klyvas av rader av delfiner. De simmar ikapp med fartyget och vi sover på däck för att inte missa dem. Deras blanka ryggar, vattnet sköljer kropparna till silver. Men det vet jag inte än, nu står jag i korridoren där rummen är fyllda av kroppar som redan sett det mesta de ska hinna se i detta liv. Det är sommar, sent 1980-tal. Arbetsdagen på vårdhemmet har som vanligt börjat med rapport på sjuksköterskekontoret, i glasburen. Bakom skrivbordet sitter sköterskan, lutade mot skåp och väggar står vi andra, vitklädda undersköterskor och vårdbiträden. Som vanligt tar det inte lång stund innan vi ser en skugga stryka förbi den stängda dörren till korridoren. När skuggan ser den välfyllda glasburen knackar den försynt på en av rutorna. Det är Ove, osalige Ove. Han är i tid varje dag, har ofta nöjt sig med bara linne och byxor innan han tar portföljen i handen. Jobbet på försäkringskassan väntar, varje dag, varje morgon. Därför står han vatten­ kammad utanför glasburen för att ta reda på vägen dit. Han står där,

alice van de peppel

87


redo att fylla i ännu ett papper, sätta sin signatur längst ner på ännu ett ark. Varje dag går han med sänkta axlar tillbaka till sitt rum efter att fått höra att ”försäkringskassan är stängd idag”. Eller ”du är ju pensionär, du jobbar inte längre där”. ”Det är söndag, gå och vila en stund till.” En dag har avslagen blivit för många, personalens röster för vassa och irriterade. Ove, en vilsen skugga i korridoren. Tills någon kommer med en gammal skrivmaskin, tömmer ett förråd på adventsljusstakar och plastgranar. Ett bord, en stol, skrivmaskinen med en bunt papper. Varje morgon, vid varje rapport kommer Ove förbi, höjer nu handen till hälsning på väg till sitt kontor. Han vänder papper och fyller i. Han är tillbaka. Efter rapporten blir det sittning i rökrummet. Vi är få som inte röker, därför börjar vi alla dagen med att titta på varandra genom de täta tobaks­ slingorna medan arbets­passets sysslor fördelas. Vilka går morgon­­rundan? Vilka tvättar sängar och sängbord? Vilka är baderskor idag? Baderskorna drar på sig stora vita plastförkläden och kliver i gummi­­stövlar. Enligt ett duschschema rullar vi sedan ut den ena boende efter den andra till det stora badrummet. De pigga sitter i rullande duschstolar, de trötta får ligga raklånga på den blå bad­britsen. En del njuter, vissa fräser och vill få det snabbt undanstökat. Någon skriker och tycker vi är oförskämda. Naglar klipps, ryggar skrubbas och tunna hår rullas på spolar. Vi far som plastprasslande tornador genom korridoren och lämnar blöta spår efter oss mellan badrum och sovsal. Ester är alltid svårväckt. Den gamla lärarinnan går att locka med att eleverna väntar, att hon måste hinna äta frukost innan dess. På väg till gröten sjunger vi, arm i arm. Den sång hon flest gånger trampat fram på skol­salens orgel: ”Vi gå över daggstänkta berg. Fallera.” Det stinger alltid till i mig att luras, att använda detta knep. Men varje dag kommer hon på detta sätt upp ur sängen, i sin blommiga nylonklänning och fram till matsalens färdigbredda mackor och kaffe. Matsalen är som ett hav med många öar. Öar med mer eller mindre smala stråk av vatten mellan sig. En del nickar igenkännande, en del tuggar sin gröt med blicken fäst på en

88

alice van de peppel


fjärran punkt. Någon kan inte lyfta skeden själv, så den balanseras med vår hjälp. Mjölk, gröt och ett stråk äppelmos upp och ner, in i gapande mun. Någon muttrar för sig själv, någon ropar frågande rakt ut i luften. Få är samtalen som bärs vidare av en röd tråd. Det är det sorgsnaste av caféer med plastade stolsitsar och engångshaklappar. Här lär jag mig om kroppar. De har alla sina egna former, livet har dragit och slitit och smekt på olika vis. Det är tunna och spröda skinn över nyckelben. Det är mjuka lager som döljer skelettet, inbäddat i vågor av hud. Bröst som vilar på magens hylla, händer med fåror som ett uttorkat floddelta sett från ovan. Alla kroppar, alla ögon. Kroppar som nu inte helt är deras egna. Som måste acceptera att bli hjälpta, vidrörda av oss. Röster från olika hemtrakter. En avdelning av levt liv, en dämpad kör av liv. Hennes hår är fransigt rött. Violet, ansiktet blekt mot det röda, liksom uttänjt av alkohol och cigaretter. Hon är många år yngre än de andra här, men alkoholen och nikotinet har gnagt på kropp och minne. Genom korridoren, ofta från rökrummet, hörs hennes röst. Den ekar längs de ljusgula väggarna, som om en hes fågel förirrat sig in. Hon har kvar en envis energi, hon har kvar en vän med egen lägenhet. En dag är hon borta, ingen raspig melodi kommer från rökrummet. Hur vi än letar är hon inte på våning 1 eller 2, inte på avdelning a eller b. Källarlokaler, balkonger, kiosken, terapiavdelning, ingenstans är hon. Tills det kommer ett telefonsamtal, hon tog en taxi till vännen, var trött på skiten. ”Så vi tog in på hotell”, säger hon med sitt hesa skratt. Vi skrattar också, lättade. Jag hoppas att Violet satt med nedrullade bilrutor, bolmade på sin cigarett och jublade högt när taxin rullade ut från vårdhemmets park. Jag ser döden för första gången. Allt är avklarat, det sista andetaget är taget och allting tillrättat och rengjort. En kollega frågar om jag vill se. Och jag vill se. Mannen ligger rak och helt vit. Vita lakan, vita skjortans krage, vita håret mot det svagt gulvita ansiktet. Jag vet att han var journalist,

alice van de peppel

89


att han bott i New York och jag försöker föreställa mig denna tunna kropp, med penna och block skynda längs avenyerna. Försöker tänka mig de magra benen med snabba rörelser ta sig fram under skyskrapornas glasblänk. Det är svårt. Men jag tänker att döden är vackrare än jag trodde. Han liknar en stillnad ängel. Jag tackar Kjell som frågade om jag ville se. Fast hon inte längre ser vill hon ha de stora glasögonen på näsan. De täcker halva ansiktet och har glas tjocka som flaskbottnar. Helgas ögon liknar två brunnar som vill svälja mig. Helga med sin vilda oseende fantasi. Hon pratar om barn och blommor och åkrarnas säd. Hon hojtar och viskar om vartannat, är stor och böljande i vida klänningar. En morgon sitter hon rakt upp i sin säng, med händerna i ett fast grepp om säng­ grindarna och ett kuddöverdrag på huvudet. I fladdrig nattskjorta ser hon ut att sitta på en flygande matta, redo att lyfta. Flygturen slutar vid ännu en gröttallrik, med brunnsögonen lika stora som alltid. Ingen i rullstol kan försvinna så snabbt och tyst som Helga, och hamna på alla möjliga omöjliga platser. En dag har hon rullat längst in i ett förråd och jag hittar henne i mörkret med en krans av kateterpåsar runt sin hals. ”Kaffedags?” undrar hon stillsamt, och vi rullar ut till en kopp och en vetelängdsskiva. Jag undrar om inte hennes blinda ögon är en hjälp på denna plats. Att slippa se korridorernas tomma golvblänk, matvagnens plåtkantiner som det slevas ur på löpande band, flängandet mellan borden. Bordsgrannens saliv som rinner längs mungipan. Jag inbillar mig att hennes hojtande röst som fladdrar genom avdelningen skulle vara mindre kraftfull om hon såg allt. Jag vänjer mig vid de nya dofterna. Vid att en kropp kan ha en helt egen geografi, att det finns sår som kan äta upp hud och blotta ben. Att spola ut alla slags mänskliga rester i den stora sköljen, låta autoklavens brus forsla bort smutsen. Jag vänjer mig vid dagarnas inrutade skum. Allt följer ett mönster som är svårt att rubba, dagens alla punkter ska prickas av, måste prickas av, det förstår man snabbt som nykomling. Jag trodde inte jag skulle klara av att se det jag ser här. Jag kom hit för att samla

90

alice van de peppel


ihop till en reskassa, en tillräckligt stor reskassa för att komma till helt andra platser. Men varje kropp har sin egen röst, varje röst en egen ton och sång. Jag samlar mina slantar, jag samlar också dessa ansikten. Jag ska komma till helt andra stränder än vad denna medelstora stad har, jag ska njuta av att få vara smutsig i dagar och tvätta mig i havets salt. Jag ska se Blue Mountains, platser med namn som Rotorua och Wollongong, se Ulurus brinnande klippa. Höra berusade fåglar sjunga om natten under Södra korsets fem lysande punkter. Jag ska komma soldränkt tillbaka, jag ska också återvända. Jag hittar en inspelning med Kiri te Kanawa. Jag tar med den till Erik. Han blundar, jag ser på läpparna att han njuter av musiken. Jag blundar, tänker på hans sjuka lungor. Tänker att någon sagt: det kommer bli som att drunkna. När det händer är jag långt härifrån.

alice van de peppel

91


jag kallar Jag kallar på änglarna Står i gruset och ser dem falla genom natthimlen mellan smutsgula moln Ser dem skickligt ta sig förbi trädens spretande grenar Vi har stämt träff vid den gamla spritfabriken mellan dungen och villorna Lätt för er att landa på det svagt sluttande taket på den svarta järngrindens höga kant Jag står i gruset i det vindvinande ljud som ni skapar Speciellt en vill jag träffa Vi är lika men olika Vi är av samma kött var av samma rusande blod Blodet blodet blodet mitt rusar ditt stannade Varför fick vi aldrig veta Nu ser jag dig Det ljusa håret i gatlyktans sken Det ljusa håret i gatlyktans sken

92

alice van de peppel


Det finns bara ett sådant hår som sprider ett sådant ljus runt sig När vi ser varandra glider du nerför de mossiga tegelpannorna lämnar takkanten med ett språng och landar framför mig I samma stund försvinner fabrikens höga tegel gatlyktans blinkande kontaktfel Vi är vid en vik i Bottenhavet springer i det grunda vattnet Som små hästar springer vi fötterna klapprar mot den fasta sanden Vi är nakna och känner varje spår av vattnet av salt av vind mot benen magen axlarna Allt är bara detta blöta denna stora himmel och Finlands skog i ögonvrån En eka på väg ut mot öppna havet i ögonvrån På en sten på land ser vi mamma i röd klänning följa oss med blicken Vi tror hon skrattar Det knastrar i gruset och strålkastarljuset från en bil landar på mig kör förbi När jag tittar upp är spritfabrikens tak bara en mossklädd yta gruset jag står på bara en gammal fabriksuppfart och havet någon helt annanstans alice van de peppel

93


isen Mina vita skridskor skär, skär linjer och cirklar under mig. En tunn hinna snö hindrar inte, jag skär, skär, med vita blommor ur min mun skär jag världen i rundlar och rutor. Isen bär. Isen tar mig förbi svarta träden, förbi stelnade fingrar av vide och al. Kommer jag för nära river fingrarna mina blossande kinder, lämnar tre streck som en påminnelse. Tre ärr ska fortsätta följa mig, men nu glider jag, jag glider och isen bär. Långa nätters frost har stelnat floden, floden tar mig till sjön, den stora spegeln jag ska våga mig över. Det första som hörs – riitsch, riitsch – från mina silvriga hälar. Vita blommor slår ut framför min mun, stiger över pannan och lämnar. Det andra som hörs: min andning tillsammans med hjärtats klapprande under ylletröja och blå anorak. Halsduken slår som en stel piska på min rygg. Snabbare! Framåt, skär, våga! Skynda över vattnet innan mörkret faller! Över sjöns svarta öga innan fler fingrar rispar mig. Allt är vitt – frasande, sprakande vitt, som ett bröllop i vita kyrkor med vita spetsar och regnande riskorn, allt är vitt. Världen, himlen, mina fingrar. Kylan pressar röda droppar ur mig, de faller, slår i isen med tysta knäppningar. Röda rubiner stänker ner skridskospetsarna när jag krossar dem under mina vassa skär. Jag är mitt på sjön, med rödstänkta vingar, flyger fram – riitsch, riitsch – lämnar vita spår. Någonting rör sig. En svart skugga växer under mig. Något tycks fastkedjat under tjocka hinnan. Något. Det som varit sommarens blågröna sammet har blivit detta svarta golv. Golvet talar, det knäpper och slår, kvider och smäller. Skuggan böljar och rör sig som stora bläckmoln

94

alice van de peppel


under mig. Det kvider, det smäller. Rubinerna från min näsa har blivit till en rännil, de går inte längre att urskilja en och en. Jag far över isen med röda penseldrag över mitt bröst, längs anorakens blåa tyg. Jag ropar. ”Hallå!” Ropet kastas ut, ödsligt, ödsliga landar orden. Jag känner inte igen min egen röst. Kylan krymper den, håller den tillbaka. Små och ihopkrupna faller orden i skymningen. ”Hallå, hallååå…” Något tycker inte om att jag väsnas. En spricka smäller upp under min ena fot, foten vrickar till men jag håller mig uppe. Bläcket böljar, jag skymtar sjöns strandlinje. Framåt, snabbare, skär, skär! Svetten, kalla pärlor på min panna, kinderna kokar. Skär, jag skär bit efter bit av isen under mig med bläckfläcken rusande under mina fötter. Bläcket snön isen blodet. Jag når frusna marken, faller platt på mage på den vita jorden och hör sprickan med ett knakande följa mig ända fram till kanten. Jag lever. Klart att jag lever. Lite spott rinner ur mungipan, jag känner söta blodsmaken på tungan. Jag vänder mig om, tittar ut över sjön. Sprickan ett svart streck rakt in i skymningen, där jag kom ifrån. Jag lever och jag vägrar detta. Jag struntar i blodet, jag vägrar sprickan. Jag reser mig upp, tar sats och skjuter ut på isen. Igen. Och igen. Blodet bläcket blandat med det vita, blodet bläcket blanda mig med det vita.

alice van de peppel

95


felicia rosell


dataanalys 9 du är slagbordet för henne uppstötningar mörkgrön saliv, måste ut fula ord rinner in i dig slagorden fastnar under födelsemärkena

felicia rosell

97


mitt modersmål är vacklande i uppror, i revolution livlöst brinnande du är logiken ditt modersmål är matematiken du tycker jag leker antikens drama du kan inte förstå varför mitt modersmål är så svagt varför jag är så svag, som faller om vartannat

98

felicia rosell


du gav mig lektioner i ditt språk det var viktigt för dig att jag förstod alla siffror, alla tecken i ditt kodade språk jag är din underrättelsetjänst reflexmässig dataanalys inprogrammerad i min ryggrad uppdrag: avlyssna dina steg, din ilska

felicia rosell

99


förljugna band gemenskap på desperation tomhet torka sand i svalget vara varandras utfyllnad, flyktvägar i smärtpunkter

100

felicia rosell


din smidighet luktar illa jag håller mig på avstånd du tycker om allt som det bjuds på popcorn, fläsk, champagne du är på allas sida all the time jävla sidobord sluta kopiera tror du att du är en kopieringsapparat, VA? nänä nää minsann det är du inte hoppas du sätter fläsket i halsen hehe tönt

felicia rosell

101


vi delade hjärta, luft, skavsår vi var varandras syre dina ögon förändrades kunde bara se kalla raka färger din oförstående urholkade blick när jag nämner hur vi brukade fylla tiden med ängsblommor, adrenalin, litteratur snabbmat, pianoklinkande springa i ösregnet dåliga skämt

102

felicia rosell


sönderslagna gränser förlorar mitt egna blickfång min känsel mot livet beroendet av näringen från dig tar över integriteten faller glider in i ditt revir

felicia rosell

103


du slog i gatan när jag inte såg att under ditt leende fanns sorg när jag hade ett tv-program att passa som gick före din antydan om att något var på väg att gå sönder du slog i gatan när jag valde att se allt förutom det som gjorde ont när jag viftade bort det som överdrivet, gnäll, nonsens du slog i gatan när jag lät dig tjata för att få min uppmärksamhet och tid när jag sms:ade samtidigt som jag lyssnade på dig jag missade dig

104

felicia rosell


vi ska dela: avklippta trådar inom oss som inte håller ihop som vi behöver varandras hjälp för att fläta samman

felicia rosell

105


casandra roslund


en natt för några nätter sedan En natt för några nätter sedan mötte jag en man som sa att han visste vem jag var. Vi gick bredvid varandra mellan nedsläckta barer på folktomma gator. Vem undrade jag. Han sa Du är någon med ögonlock som glittrar du är någon med ett kompakt driv du är någon som dricker mintlikör med mjölk och socker medan någon annan betalar du är någon som vill bli någon. Jag sa Jag driver runt utan mål eller mening. I en kropp som drar mellan rum och människor med en längtan. En längtan utan mening eller mål.

casandra roslund

107


Sand som drar milslångt. Huden som blir röd. Ibland rodnar. Kall hård vind. Mina bleka bröst som styvnar. En hamn är en hamn var den än är. Vinden som påminner om den. Jag har legat här och malt min hud mot sandens korn så länge nu. Jag skriver i ett litet anteckningsblock som sticker mig i ögonen.

Vilket tillstånd är utan berusning? Vilket tillstånd luras inte av tiden? Vilket tillstånd är det värt att förbli i?

108

casandra roslund


Jag har brett ut ett lakan över uppfarten på baksidan av huset. Det är ett urtvättat blått och lila tyg med mönster som inte går att urskilja längre. Stenarna från gruset känns genom tyget. Jag lutar mig mot den stängda porten. Från husets öppna fönster hörs träningsinstruktioner som pausas och sätts på igen om vartannat. Sun salutation, sun salutation child’s pose balasana. Jag tittar upp mot den heta solen. Surya Namaskar. Det ensamma citronträdet bland allt det vita och grå. Jag stoppar lillfingret i det teliknande kaffet, det blir bara varmare med tiden. Jag tar en stor klunk. Bränner tungan lite. Morgnarna är så tidiga och dagarna så långa här.

Mot asfalten skriver jag med fingret Mor Jag säger för mig själv högt Förlåt

casandra roslund

109


När jag ser min mor gå emot mig upphör hennes skepnad alltid innan jag kan se konturerna av hennes ansikte. Tiden på hennes hy. Det nya lätta i ögonen. Det gamla mörka där bakom. Jag kan inte möta någon från det som varit i det som är. Den form jag tagit nu går inte att tyda ur det förflutnas ögon.

110

casandra roslund

Mina fotsulor är sotiga av all smuts. Som målade med svart kolkrita. Jag har försökt tvätta dem i flera dagar nu men det mörka sitter fast. Jag tittar på dem med förtjusning. Jag söker lyckan som ett barn. Går alldeles för långa sträckor i platta sandaler. Solen som lämnat avtryck mot pannan, händer och mina fötter. Stilla havet jag gång på gång låter slå mot min kropp.


Det stinker urin. Urin, muskotnöt och mögelost. Det är värdparets rescuedog. De klippte den i duschen igår. En fuktig handduk mot ljusrosa kakel. Jag har hundhår mellan tänderna. Jag går försiktigt på tå. Försöker undvika allt som är klibbigt. Det förrädiska klibbiga som aldrig når ögat och kan ses. Jag sätter tån i något blött. Ljuset strålar i skarpa linjer in genom panelen på fönstret. Synliggör allt ingrott i diskhon. Berget faller när jag drar den största koppen ur dess mitt. Sköljer den snabbt i det kloriga vattnet. Häller parets nybryggda kaffe i koppen så det svämmar över och flyter ut över diskhons fyllighet. Jag slickar kanten på deras favoritkopp.

I det blöta skriver jag med tån Mormor Jag säger för mig själv högt Förlåt

casandra roslund

111


Vilka palmer finns här. Hur många sorters grönt. Hur mycket sprit som bara ger berusning. Hur länge kan jag lämna kåtheten ifred. Hur länge lever lyckan kvar i denna berusning. När behöver jag förlösas och komma ner.

112

casandra roslund


Jag ligger raklång med huvudet ner i kudden. Allra längst ut på kanten av den breda dubbelsängen. Som en enda kroppsdel. Natten ter sig så olikt innan och utanför det här rummet. Visar sig i en helt annan skepnad i den här dunkla boningen. En mild doft av grönt och brunt drar genom rummet. Kommer och går. Som tiden. Som dagarna här. En konstant dragning. Fram och tillbaka.

I mörkret ser jag mina systrar. Jag säger för mig själv högt Förlåt

casandra roslund

113


En natt för några nätter sedan mötte jag en kvinna som sa att jag var ett offer. Vi stod på en takterrass i väst. För vad undrade jag. För staden sa hon. För hettan för ljusen för havet för löftet om lyckan och livet. Jag sa För bergen för husen för ruset. Hon sa Jag ser i dina ögon att jag inte har fel. Isen skvalpade fram och tillbaka i hennes glas. Det var barens rörelse, inte hennes. Genom rummet: En gemensam strävan.

114

casandra roslund


I varje spegel ser jag mamma mormor och mina systrar. De rör sig som ormar runt i glas och skyltfönster. I varje spegling glider de ut och in och förbi.

Jag säger Ni mitt hem. De säger Vem är du?

casandra roslund

115


maja thedĂŠen


nerver Mina tankar springer maratonlopp. Om jag hade varit tvungen att kämpa för mitt liv hade jag bara lagt mig ned. Sagt: ”Jag ger mig. Gör det snabbt bara.” Den evolutionära överlevnadsinstinkten blev bortprioriterad i min kropp. Istället kom: Nerverna. I en annan tid hade jag blivit inlagd på mentalsjukhus, de hade skurit i min hjärna, kanske gett mig elstötar. Nu skriver de ut fem olika mediciner istället och säger att jag måste försöka komma ut och träffa folk varje dag. Få lite solljus. Fylla på lite D-vitamin. Fortsätta. De vet inte att jag blir nervös av bara tanken på andra människor: deras blickar på mig, granskande och hårda, deras ord jag inte har något svar på. Och solen bara sticker i ögonen och bränner min hud, jag vill inte vara utsatt för ett brinnande eldklot, jag vill inte. Den där lilla darrningen som rinner genom mig. De säger att mina nerver är svaga, men för mig är de för starka – de känns så mycket. För mycket; de är högljudda och obarmhärtiga och skakar min tunga kropp. För många känselspröt ute i luften, för många intryck, för många liv att ta hänsyn till, för lite kvar i glaset till mig själv när alla ni runt mig tömt det åt mig. För lite näring i mitt system. Jag klarar inte mer. Är det hjärnan eller kroppen som ger upp först? Jag vet inte. Jag skakar som ett löv, inga armar kan hålla mig samman, mina hjärtslag kommer för tätt, du är aldrig tillräckligt tung över mig. Ingen kan hålla mina nerver i styr. Inte ens du.

maja thedéen

117


ändå Jag ser mig i spegeln och mina ögon stirrar på mig, de ligger i mina urgröpta ögonhålor, de simmar i mina kroppsvätskor. Solstrålar letar sig in genom mitt smutsiga badrumsfönster, jag tolkar det som morgonljus fast klockan är två på eftermiddagen. Jag vill inte vara vaken. Mina ögonlock håller sig nätt och jämnt uppe – sömnigheten blir till ett normaltillstånd. Jag tänker på mamma och hunden. Jag slår undan tanken. I natt stängde jag på jobbet, slängde glas och burkar på vägen ut klockan 03, cyklade hem, rökte, däckade. Nu är jag vaken. Det rosa ligger i tufsiga testar på min hjässa (utväxten börjar synas för mycket). Håret behöver klippas, färgas och tämjas, jag har inte råd, jag har inte tid. Jag stryker fingrarna längs kinden och hakan, känner skäggstubben där, den måste bort. Avlägsnandet av kroppshår är en heltidssysselsättning. Sedan fortsätter förbättringsarbetet: ögonbrynspenna, foundation, lätt contouring, lite ögonskugga och en subtil beigerosa läpp. Ingen mascara, jag vill bara se lite levande ut, ingenting extravagant. Jag ska inte göra ett drag­nummer, det blir inga lösögonfransar eller glittrande kindben. Bara ett ansikte som fått lite liv. Jag öppnar mobilen. Ett missat samtal från mamma. Jag ringer inte upp. Tar på mig skor och jacka, måste ut ur lägenheten. Hon smsar mig när jag är på väg ned i trappan. Natan? Vill bara kolla läget, gubben. Ring mig. Ute på Amiralsgatan är det dimmigt och rått. Kylan tränger in i mig och mina ögon tåras. Det är fukt i luften, blåser, vinden tar tag i min jacka, man ser knappt hustaken bakom dimman. Med ens har jag glömt bort vad det är jag gör ute, jag befinner mig på en gata vars namn jag inte kan och jag minns inte varför jag är här. Något lämnar min kropp, jag vet inte

118

maja thedéen


om det är svett, ångest, hunger eller glädje. Man ska äta var fjärde timme, säger doktorn, annars svimmar man, säger doktorn, om man är i det tillståndet du är, säger doktorn (skitsmal och självsvältande, säger inte doktorn, men jag vet att det är det hon menar). Jag har inte fått i mig något ätbart sedan igår lunch. Jag köper en falafel, äter halva, och ger resten till en hemlös i Folkets park. Vandrar vidare och försöker komma på om det var någon jag skulle möta och var och varför. Minns ingenting. Luckorna skrämmer mig inte längre – jag har lärt mig att det är så hjärnan gör när den har för mycket att sortera. Jag har skaffat mina strategier för att hantera det: noggranna kalenderanteckningar är en, informationslapp till mig själv med min egen hemadress på baksidan av mobilen en annan.

dissociation Om man säger att någon dissocierar så brukar man allmänt mena att hen på något sätt försvinner bort, alltså avskärmar sig eller inte är riktigt känslo­ mässigt medveten om vem hen är eller vad hen är med om. Det kan till exempel kännas som att man är lösryckt från verkligheten, att man inte reagerar naturligt på det man är med om och inte riktigt har kontakt med sig själv eller sin kropp. Jag promenerar planlöst runt i min stad, jag går bara de gator som jag råkar svänga in på, passerar Triangelns köpcentrum, alla affärer på gågatan, kanalen, stadsbiblioteket. Ut genom svängdörrarna kommer en kvinna som är lik mamma, först tror jag att det är hon. Hon har det stora burriga brungrå håret och en färgstark sjal i orange och rosa, den liknar en som mamma har. Men när kvinnan vänder sig om och jag kan se hennes ansikte är hon inte alls lik. Mammas ögon är mycket snällare. Jag minns mammas ögon, jag minns hur de såg rakt in i mig. Jag hoppas fortfarande att jag ska minnas om det var något som skulle göras idag. Jag vet i alla fall att det är måndag, och det betyder att baren där jag jobbar fyra kvällar i veckan är stängd, inga flaskor ska slängas klockan tre i natt, inga ”SISTA BESTÄLLNINGEN NU” ska skrikas ut över lokalen. Det kommer inget minne, och kalendern i telefonen är helt

maja thedéen

119


tom. Jag som brukar vara så duktig på att skriva upp alla mina åtaganden där. Kanske är jag bara ledig idag, det är bra i så fall, jag orkar inte göra något, jag har så mycket ångest. Det är mycket i mitt liv som inte har fungerat som det borde ha gjort, och minnet är en av de sakerna. Jag känner mig rastlös och rotlös, ångesten väller ut i mina armar och ben, jag vet inte vart jag ska ta vägen, jag förstår inte vad poängen med att finnas till är. Jag går. Mina fötter leder vägen, jag nästan springer, måste skaka av mig de här känslorna (omöjligt, det vet jag). Jag gör mitt bästa. Jag drar vidare. Fryser som en hund, det regnar små små droppar som slår mot min hud, men jag struntar i det, springer 500 meter och måste stanna för att börja andas igen. Tar en cigg, tar en spliff. Lugnet och värmen i bröstkorgen. Fem djupa andetag. En grupp dagisbarn är på utflykt i Slottsparken, de tittar på mig med stora ögon och någon riktar sitt leriga lilla finger mot mig. Deras fröknar säger åt dem att inte peka, de ursäktar sig, barnen äter sand, de fortsätter titta. Jag är ett cirkusdjur, jag vet. Jag ler snett, inte övertygande alls, och tittar bort. Jag gillar inte att träffa barn, de påminner mig så mycket om mig själv. Som barn tittade jag på Lattjo Lajban varje morgon innan skolan, Bananer i pyjamas. Teven var liten men otymplig, den hade sådana där rattar som fanns på teve­­apparater förr. Jag ställde väckarklockan själv och gjorde min kopp oboy i mikron och åt en skål sockriga flingor med mjölk för mamma vaknade inte förrän sent på dagen. Programledarna hoppade in, blev mina vuxna. De sa: ”Hoppas du får en bra dag i skolan eller på dagis!” i slutet av varje program och jag tog till mig deras ord mycket personligt. ”Tack”, viskade lill-Natan. Jag lärde mig klockan först av alla i min klass. Jag sa inte att det var för att jag behövde kunna säga till min mamma när hon skulle ta sina kvällsmediciner. Jag var ofta det enda barnet utan gummistövlar och galonbyxor på. Ibland satt jag kvar framför teven på morgonen och glömde bort att gå till skolan, men det brukade inte hända så mycket. Någon gång vid tolv kunde mamma vakna till och dricka kaffe och fråga hur det varit i skolan, hon märkte aldrig om jag inte varit där. Jag sa ”bra” och byggde vidare på mitt rymdskepp. Hon tog en tablett och somnade om. Eller storstädade hela lägenheten. Det berodde på vilken sida av

120

maja thedéen


sjukdomen hon var på just den dagen. Sjukdomen jag sedan ärvde. Det är inte så farligt som det låter, den går faktiskt att behandla rätt bra om man gör som läkarna säger.

bipolär Symtomen på bipolär sjukdom är perioder av mani och depression. Oftast kommer de i olika perioder, men en del kan ha maniska och depressiva symtom samtidigt. Några har bara maniska sjukdomsperioder, men det är ovanligt. Jag känner doften av tång och salt, jag närmar mig. Jag har gått hit utan att märka det själv, passerat hundrastplatsen och vidare. Om jag har dissocierat och vill rota mig, behöver jag doften av tång och salt och hård vind rakt ned i mina lungor. Havet. Min ångestdämpande medicin sedan jag var liten; ända sedan jag lärde mig vägen själv hemifrån och ned till stranden där vi bodde i höghusområdet. I vuxen ålder har havet tyvärr också blivit en obehaglig lockelse – jag kan hoppa i från höga höjder och dö av fallet, eller förfrysa i det på vintern. Bara gå i, vänta tills jag inte längre bottnar, och släppa taget. Men alla goda vänskaper innehåller väl något slags hot? De kan ge en saker och de kan ta saker ifrån en. Havet är min vän först och främst, och vår vänskap har utökats till att gälla hela året om. Jag tar mig ned till strandkanten, förbi den vinterstängda kiosken och cykelställen som gnisslar i vinden, det är iskallt här nere. En bit bort springer hundar lösa, deras hussar och mattar försöker ragga på varandra. Att ha hund är att enkelt kunna få kontakt med andra människor, det vet jag, jag vet många saker som jag aldrig får möjlighet att dela med någon. Det är för att jag är som jag är, jag tror det, för alla andra verkar klara det här med andra människor mycket bättre än jag. Jag glömmer vilket datum det är, vilken månad. Har jag betalat hyran? Jag minns inte, minns så lite, hoppas jag har skrivit upp det och kryssat av det på min lista hemma. Listan bredvid kaffebryggaren i köket, där på väggen. Den syns om den sitter där, jag tar ned, byter papper och uppdaterar den nästan varje dag, nya åtaganden. De som kommer hem till mig stannar alltid till framför den listan och tittar konstigt på mig.

maja thedéen

121


Är det normalt att inte veta om man har betalat hyran, tänker de. Varför måste han skriva upp ”klä på dig” på en lista, tänker de. De brukar inte säga något om det, men jag ser att de blir rädda, de ryggar tillbaka, de märker att här bor ett litet freak. Väldigt få kommer tillbaka, de är där ibland, får en avsugning, de känner sig sedda, de går, de hör inte av sig. Har jag vänner? Eller har jag bara killar som vill att jag suger deras kukar när de känner sig ensamma? Jag blir så osäker. Jag hade låtsaskompisar som liten, och hade nog kvar dem lite längre än normalt. Jag vill ringa någon och berätta att jag känner mig så ensam, så trött, så less. Mina alternativ är: exet som fortfarande ringer fast jag sagt åt honom att sluta, Li som jag delade allt med förut men som flyttade till Umeå, Yassir som jag är skitkär i men som är superhetero och bara är med mig när jag har bra gräs och så mammas hund Lydia, henne kan man faktiskt inte ringa. Sedan finns det väl några till i periferin, men… Ingen jag bryr mig speciellt mycket om egentligen. Jag ringer inte någon av dem. Relationer har alltid varit svårt för mig. Man lever som i en parallell värld ibland när man är som jag, det är mycket trasigt och snårigt alltihop. Det är så jobbigt att försöka få någon annan att förstå, och kommer de för nära vill de alltid FÖRSTÅ och PRATA UT och jag fixar det inte för de säger att de inte ska dra, de säger att de ska stanna, att de ska finnas där när jag behöver dem, men så FÖRSVINNER DE ÄNDÅ så fort det blir för läskigt att vara nära en PSYKISKT SJUK. Jag vill inte vara den som alltid behöver lite mer, eller isolerar sig fullständigt. Lagom, Natan! Har du hört om det? Det är när man har ett visst mått av självständighet men samtidigt vet att andra människor berikar ens liv. Man klänger sig inte fast vid någon till varje pris, men man drar sig inte heller undan all sorts mänsklig kontakt. Balans, Natan. Jag är rädd för människor och för vad de ska tycka om mig. Vad jag ska säga, hur jag ska bete mig. Jag får ångest av nya grupper, av människor jag inte träffat förut. Svettningar, darrningar.

122

maja thedéen


social fobi Den som har social ångest känner en rädsla för att utsätta sig för andra män­ niskors uppmärksamhet. Det är vanligt att känna en oro för att bli granskad, göra bort sig eller tappa kontrollen i sociala sammanhang. Istället för att a) utmana mig själv, titta på mina relationssvårigheter och säga: Okej. Jag ska se vad som händer om jag är ärlig, om någon vågar stanna, så gör jag b) tvärtom: Jag ljuger hela tiden. Jag ljuger när jag svarar ”Bra” på frågan ”Hur mår du”. Jag ljuger när jag säger till min läkare att jag har ätit ordentligt. Jag ljuger när jag säger till Yassir att han aldrig skulle få ligg i gayvärlden, han ser för straight ut. Jag ljuger när mamma ringer och frågar om jag saknar henne och hunden. ”Nej”, säger jag då och börjar darra på rösten. Sedan måste jag lägga på fort som fan för att hon inte ska höra att jag börjar gråta. Mamma har jag ljugit för mest. Jag har sagt så mycket för att försöka rädda mig själv, för att försöka rädda henne, oss båda. Nu rings vi då och då, vi har ytliga samtal, jag förstår att hon har mycket ånger i sig och att hon faktiskt har gjort förändringar till det bättre. Hon har fått bättre hjälp de senaste åren, flyttat ut ur lägenheten och in i ett litet hus, och fått en fast anställning som natt­ undersköterska på sjukhuset. Slutat dricka och ta tabletter nästan helt och hållet, säger hon. På dagarna sover hon och går ut med hunden. Hon spelar kort och går på teater med en vän som heter Gunilla. Hon tar fortfarande mediciner såklart, hon har låga och höga perioder. Men det verkar vara under kontroll. Vi pratar i telefon varje vecka, jag kan läsa av henne, jag förstår allt det här utan att hon behöver säga det med ord. Jag tror det var två år sedan nu som hon senast ringde och hotade att ta livet av sig. Men jag vågar fortfarande inte komma och hälsa på. Jag ljuger när jag säger att jag inte längtar hem. Jag ljuger när jag säger att jag alltid har älskat henne. Jag har hatat henne djupt, ofta. Men nu, de senaste åren, har något ändrats. Nu känner jag bara ömhet och vördnad. Jag vill säga: ”Mamma, jag förstår nu. Hur du haft det. Det kan inte ha varit lätt, jag vet. Titta på mig, jag lever ju fortfarande. Så illa var det inte. Jag blev vuxen på något sätt ändå.” Jag vill att hon ska hålla om mig som ett litet barn. Jag vill inte ljuga mer. Fan. Jag saknar henne.

maja thedéen

123


Jag står på stranden och det har varit vinter i flera år (tror jag), jag skalar av mig mina kläder, lägger dem i en prydlig hög på en torr sandplätt. Leopardtights och blå vindjacka, den prasslar när jag viker den. Huv­ tröjan, t-shirten, strumporna, kalsongerna, allt av. I fickan på jackan ligger telefonen, den vibrerar när jag lägger jackan på marken, jag tar inte fram den för att se vem som ringer, eller om det är ett sms kanske. Jag lämnar kläderna där och går ut en bit på bryggan. Jag står vid stegen, gåshuden sprider sig som eld över hela kroppen, jag fryser redan, men det känns bra. Jag känner knappt kylan längre, det är bara en lättnad att vakna till liv. Monstren i min hjärna tystnar, eller volymen dras i alla fall ned, jag klättrar nedför stegen, vattnet är iskallt, jag kastar mig i. Hela jag under vattenytan för en bråkdels sekund och så upp och ta tre djupa ande­ tag. Sanden, tången, den hårda metallen på stegen. Bryggans träplankor, horisonten, himlen. Så kommer endorfinkicken och ångesten avtar. Jag vet hur det fungerar, för min terapeut sa att vid svår ångest hjälper det att förändra kroppens temperatur. Det är för att kroppen rent fysiskt inte kan ha starkt ångestpåslag och hantera temperaturförändring samtidigt. Hon skrev vad man ska göra på ett papper och gav till mig.

krisplan Ändra kroppens temperatur:
Ta en iskall eller väldigt varm dusch. Spola ansiktet med kallt vatten i minst 30 sekunder, pausa, gör det igen. Lägg en kall blöt handduk över dig och blunda i minst 3 minuter. Gör andningsövningar, mindfulnessövningar. Distrahera dig från känslan, kanske laga mat. Ta hand om sårbarheter. Behöver du ta en tupplur, äta något, dricka vatten? Vila. Jag har provat de där alternativen, men inte fått så bra effekt, så jag badar istället. Det fungerar bättre än mycket annat jag provat faktiskt, bättre än Sobril. Lukterna och smakerna av havet gör mig lugn, kylan hjälper mig att vakna till och komma tillbaka till mig själv. Ibland är solen framme och då kan jag nästan lura mig själv att det är lycka jag känner. Ibland stormar det nästan. Ibland är det helt mörkt och tyst. Oavsett så finns havet där. Lockar mig, drar nästan ned mig, men lyfter upp mig sam­tidigt.

124

maja thedéen


Jag fryser, men jag finns. Jag finns. Jag finns. Fortfarande. Jag står kvar naken på bryggan en stund, jag bryr mig inte ifall alla hundägare tycker att jag är galen. Sedan klär jag på mig igen och vet precis vart jag ska. Jag heter Natan, jag är 24 år, jag har tusen diagnoser, ett lätt missbruk av gräs och alkohol, stökiga relationer och inte så ljusa framtidsutsikter. Men jag är vid liv och min mamma är också det, trots allt, och Yassir kanske inte är så straight som han får det att verka, han kanske är bi i alla fall. Plötsligt är min hjärna tyst, den samarbetar, ställer inte till några problem, och jag kan se så tydligt vad det är jag måste göra. Klockan på min mobilskärm visar 15.23 och två till missade samtal från mamma. Om jag åker nu hinner jag vara där i nästan ett dygn och ändå hinna hem i tid till mitt öppningspass på baren imorgon. Styr om stegen, mot centralstationen istället för hemåt och skickar ett sms till Yassir fast jag inte behöver och fast han kanske inte bryr sig. Sticker hem till morsan, tillbaka imorgon. Du får köpa en annan dag. Han svarar. Shit, bli inte borta för länge. Jag undrar hur länge ”för länge” är och om det är mig eller gräset jag säljer honom som han kommer sakna när jag är borta. Jag tänker att det kanske är mig ändå. Jag provar att tänka att jag kanske betyder något för någon. Får bara lite panik. Sedan går tåget. Hem.

maja thedéen

125


anna welinder


cikoria, smaragd Har ni sett hon den nya, hon med mörkt hår och vita tänder, killarna vill ha henne men hon vill inte ha dem, skåpen i skolkorridoren viskar om att hon är en sån som inte gillar killar överhuvudtaget, inte på det sättet som de gillar henne. Vi bryr oss inte vad hon gillar bara hon inte gör närmanden mot oss, bara hon inte sitter för nära eller rör vid oss, det är väl inget fel att vara som hon men vi ser nog helst att hon håller sig på avstånd. Jag nickar, ja, hon ska nog helst hålla sig på avstånd, ska helst inte komma nära, jag vill inte att hon rör mig heller. Jag vill inte att hon rör mig för om hon rör mig kommer jag gå sönder. * Hej, mitt namn är Malin. Mitt namn är Malin och jag är 16 år gammal. Mitt namn är Malin och jag är 16 år gammal och ensammast i världen. Malin, magnolia, melankoli, muntergök, magiker, magnifik, magplask, mandel­ massa, morotskaka, medelmåtta, motorsågsmassaker, malt­ whisky, M31. Varje kväll tvättar jag mitt ansikte, klär av mig mina kläder och lägger mig i sängen. Låter ögonen rulla bakåt, in i huvudet. Där inne finns ingenting, det vet jag redan, ingenting jag kan se. Jag pressar ner mina hälar mot madrassen. Under madrassen finns i teorin fyra våningar med människor och under alla människor finns det jord och åter jord och sten och kokande lava, det vet jag för det har jag lärt mig. I praktiken finns det ingenting där jag tar slut: mina hälar, ben, rygg och det ljusa håret i min nacke. Sen ingenting. Det vet jag inte för att jag har lärt mig det, det vet jag för att det känns.

anna welinder

127


Jag sträcker upp mina armar mot taket, bortom taket finns i teorin andra människor och atmosfär och Andromedagalaxen, m31, tre miljoner ljusår bort, men i praktiken – ingenting. Mina fingerspetsar är sista anhalten i universum. Jag är inte ensam egentligen. Eller: Jag är ensam egentligen men tittar man på mig så syns det inte. Jag har vänner, flera stycken faktiskt, men de är inte mina vänner på riktigt, de känner mig inte, har aldrig gjort. Vi har umgåtts med varandra i halva våra liv men det spelar ingen roll, år betyder ingenting om man inte bryr sig om att ta reda på något om varandra, om man inte bryr sig om att fråga hur mår du egentligen vad drömmer du om vad ser du bakom ögonlocken när du blundar på kvällen? Men mina vänner bryr sig inte, har aldrig brytt sig om annat än sig själva och sina fula pojkvänner som kommit och gått, fula pojkvänner som sett likadana ut och hetat Simon och Anton och Victor och spelat fotboll eller hockey eller innebandy, vad spelar det för roll, de är så lika allihop att man skulle kunna byta plats på dem utan att någon märkte någon skillnad. Jag hade en pojkvän också en gång, bara för att, bara för att folk inte skulle tycka att jag var sjuk i huvudet eller något, han hette Johannes och var precis lika tråkig och hjärndöd som alla andra, men han var åtminstone smart nog att fatta att jag inte tyckte om honom egentligen. Efter tre veckor gjorde han slut. * Hon har gått om ett år och bor i en egen lägenhet säger de, för hennes föräldrar har kastat ut henne, kastat bort henne, hur kan man vilja kasta bort något så fint? säger jag inte men tänker så högt att jag tror att det ska höras ändå. Jag vet ingenting om henne mer än det folk säger, jag känner henne inte men jag vill jag vill jag vill, det finns ingenting jag hellre vill än att åtminstone få lära känna henne litegrann. Men det säger jag såklart inte till någon, aldrig i livet, det är en sak att vara sjuk i huvudet och inte ha någon pojkvän men att vara sjuk i huvudet på det sättet? Aldrig i livet. Folk säger att de inte bryr sig om man gillar killar eller tjejer men det är lögn alltihop, det vet jag, jag känner mina vänner tillräckligt väl

128

anna welinder


för att förstå att de tycker att det är äckligt och fel. Jag vill inte vara äcklig och fel, jag vill bara vara med henne. Sofia heter hon, Sofia Cecilia, de tycker att hon gör sig märkvärdig, hon presenterar sig med två namn, hon tror att hon är speciell. Hon är ju speciell tänker jag, mer speciell än någon annan, hon är så glittrande skinande färgstark att allt ser grått ut i jämförelse, hon är en ädelsten bland asfalt och betong. Det är därför de inte gillar henne, delvis för att hon är en sån där men kanske främst för detta: Hon gör dem till asfalt och betong. Sofia Cecilia, Sofia Cecilia Smaragd. Jag skriver hennes namn i skrivblocket i skolan, skriver över för att ingen ska se, sitter och tittar på klockan, undrar vad hon har för lektion. ”Hej, visst är det här engelskan? Med Marie?” hör jag bakom mig. Jag har aldrig hört hennes röst men jag vet att det är så här den måste låta. Hur min röst låter vet jag inte, hör inte orden som kommer ur min mun men något kommer tydligen för hon sätter sig bredvid mig, ler snabbt och tittar sedan framåt. Jag skriver ingenting i mitt block under resten av lektionen. * Jag måste säga något till henne, tänker jag varje dag den kommande veckan, jag måste prata med henne, jag är alldeles för feg egentligen men något med henne gör mig modig, jag vill vara modig. Det blir engelskalektion igen och jag vet knappt hur, är inte medveten om vad som händer men plötsligt har ord ramlat ur min mun. ”Har du valt bok, att läsa alltså, vi skulle läsa en bok att skriva om.” ”Jag har valt en bok”, svarar hon lugnt. ”Har du?” Jag inser plötsligt att jag inte har det, att jag inte har någon bok, känner mig dum som ens frågat. ”N-nä, det har jag inte. Jag vet inte vad jag ska läsa, jag ska gå till biblio­teket och försöka hitta någon tror jag.” ”Jag har massa böcker annars”, svarar hon med ett brett leende, ”jag har massa böcker på engelska, du kan få låna en av mig om du vill. Vad

anna welinder

129


är det du heter nu igen?” ”Malin”, säger jag. ”Malin”, upprepar hon eftertänksamt, smakar på mitt namn som om det vore en liten karamell. Jag har aldrig tyckt särskilt mycket om mitt namn men nu älskar jag det, nu när det är en karamell i hennes mun. ”Jag heter Sofia Cecilia, men det vet du säkert redan”, säger hon och jag nickar. Ja, det finns nog ingen som inte vet. ”Nåväl, Malin, vad säger du om en fika och en rundtur i Sofia Cecilias spektakulära bibliotek efter skolan?” säger hon och ler finurligt så att det blixtrar ur ögonen på henne och jag blir alldeles svag i armarna och kan inte göra annat än att nicka igen som en idiot. Vi cyklar, alla cyklar här, året runt, det finns ingenstans som ligger så långt bort att man inte kan ta sig dit med cykel. Decemberluften biter i ansiktet, lämnar röda rosor, nafsar i fingrarna som blir stela i sina grepp runt styret. Den gråa himlen ligger som ett lock över hustaken, hotar att släppa regn eller snö eller falla ner och krossa hela staden under sin tyngd. Sofia Cecilia tittar på det gråa och ser arg ut, får något mörkt i ögonen, ökar på takten, trampar snabbare mot värmen. Trapphuset luktar matos och rök, luktar som trapphus gör, med spräckligt golv och spiralformat metallräcke som det sjunger i om man stöter emot det. Hon låser upp trädörren och vi stiger in i en lägenhet som varken luktar matos eller rök, den luktar varmt och rent, som torktumlade lakan som ännu inte svalnat. Lägenheten är liten och hemtrevlig, jag vet inte vad jag hade förväntat mig men inser att jag måste ha förväntat mig något mindre välordnat hos någon som blivit utkastad av sin egen familj. ”Ja, här bor jag!” säger Sofia Cecilia och slår ut med armarna inför rummet som är kombinerat kök och vardagsrum ”Och min mamma, de få helger hon inte är iväg och jobbar. För det mesta bor hon i Oslo.” ”Men jag trodde…” börjar jag. ”Du trodde att jag blivit utslängd hemifrån?” fnissar hon roat. ”Du är inte den första som tror det. Och det är inte helt osant, min pappas nya fru har precis fått en ny liten unge, så det blev lite trångt för mig att bo kvar där och eftersom mamma ändå har en lägenhet som hon sällan är i,

130

anna welinder


så tyckte vi att det var smidigast om jag flyttade in här. Mina föräldrar är inga elaka typer, vi kommer rätt bra överens. Men det är skönt att bo ensam! Gillar du jordgubbar förresten?” ”Jo, det är gott”, svarar jag tveksamt, fortfarande förvirrad av all ny information, ”men är det inte lite fel årstid för det nu?” ”Äh, det är aldrig fel tid för jordgubbar. Inte om man har en frys!” Hon skrattar så att det klingar mellan väggarna, skrattet studsar mot de ljusgröna tapeterna och lägger sig som en varm bris i magen på mig. Hon häller upp frysta bär i en skål och ställer in i mikron och väntar tills plinget talar om att det är klart, plockar förtjust upp ett av bären som blivit alldeles mosiga av att värmas upp, för det till munnen och biter av det på mitten med sina vita tänder. En liten rännil av klarröd fruktsaft rinner nerför hennes haka och hon skrattar sitt klingande skratt igen, fångar upp droppen och tittar på mig, säger: ”Har jag fruktkött mellan tänderna?” och drar upp mungiporna ytterligare så att alla de vita tänderna blir synliga. ”Ja, du har lite mellan framtänderna.” ”Det händer varenda gång! Jag kan inte äta jordgubbar utan att se ut som om jag just ätit rått kött.” Jag kan inte låta bli att fnissa. ”Du ser faktiskt ut som en varg”, säger jag. ”En varg! Åh! Det vill jag vara!” Sofia Cecilia skrattar igen, slänger huvudet bakåt och ylar. * Hon slutar plötsligt komma till skolan, kommer inte till skolan på flera dagar, sen veckor. Har hon slutat? undrar alla, men nej det har hon inte, får vi veta, hon har inte slutat, någon viskar något om att hon har problem, problem med vad? Huvudet, viskar någon, inte som i hjärntumör eller stroke nej, någon säger något om depression, någon som vet någon som känt henne sen tidigare, hon försvinner ibland från skolan och isolerar sig. Jag vet inte mycket om hur sånt fungerar men känner att jag måste göra något, måste träffa henne åtminstone, alla mina vänner är av betong och deras meningslösa samtal smakar grus i min mun, jag måste träffa henne igen, jag står inte ut annars. Kanske behöver hon mig också, tänker jag, hoppas fast jag inte borde, fast jag vet att det inte är sant.

anna welinder

131


Jag går hem till henne, uppför trappan i trapphuset som luktar matos och rök, ringer på med darrigt finger, hinner nästan springa iväg fyra gånger innan hon öppnar dörren. Hon tittar på mig med likgiltiga ögon som ligger som mörka klot i det bleka ansiktet, hennes långa hår ser strävt och vasst ut och hon har bleknat flera nyanser, ser inte ut som sig själv, ser ut som någon som inte vill ha med mig att göra, med någon att göra. ”Hej, jo, jag hörde att du inte mår bra, det var någon som sa i skolan att du mår dåligt ibland”, hasplar jag ur mig, hör hur orden studsar pate­tiskt mot stenväggarna och faller platt på golvet framför hennes bara fötter. Jag tror att hon ska bli arg, smälla igen dörren framför mitt ansikte men hon ler istället, nej hon ler inte, hon drar upp mungiporna och blottar sina vita tänder men leendet når inte ögonen, hon ser ut som ett hotfullt rovdjur som visar tänderna. Hon skrattar torrt, ljuden gnisslar mellan hennes läppar som om munnen glömt hur man formar ljud på rätt sätt, som om det är en avvikelse som kroppen försöker göra sig av med fortast möjligt, tystnar snabbt med en min som hos någon som ätit något äckligt. Sedan tittar hon på mig med sina mörka ögon, de ser matta och livlösa ut men jag ser hur det blixtrar där inne ändå, blixtar som gör mig svag i armarna som vanligt. ”Jag kan inte hantera vintern så bra. Jag kommer tillbaka sen, när det blir vår och så. Du behöver inte oroa dig.” Hon ler ett ansträngt leende och stänger dörren. Cikoria. Stjälken är kantig, ihålig, styv, sträv, gles och grågrön med kala, utspärrade grenar och matt grönska. Solskenet lockar de stora himmelsblå korgarna att öppna sig. Sofia Cecilia Cikoria Smaragd tänker jag, smaragden som tappat sin glans, som blivit sträv och kantig och matt, snart ska du få bli en smaragd igen, det vet jag. Jag går hem och väntar på våren.

132

anna welinder


* En dag dyker hon upp igen som om inget har hänt och det är sant, i den vanliga världen har det inte hänt någonting alls. Ingenting förutom våren, en försiktig, kylig vår som smugit sig ner mellan husen, en vår som jag längtat efter mer än någon annan någonsin längtat efter en vår. Solen studsar mellan skolbyggnadens otvättade glasrutor och lyser upp den dammiga asfalten och grushögarna som ruvar på den sista osmälta snön, alla kanter och all smuts syns plötsligt skarpt och överallt. Och mitt i allt står hon, fortfarande blek och kantig men något nytt har landat i henne, leendet har landat i hennes ansikte igen även om det ser lite ovant ut. Hon ler och jag går fram till henne och ger henne en kram, jag tänker inte ens, jag bara gör det för att det känns som det enda rimliga att göra. Först efteråt slår det mig att det är första gången vi rör vid varandra. Våren rullar på som en sten som faller nedför ett berg, först försiktigt och sedan snabbare och snabbare, snödroppar byts mot scillor, mot påskliljor, som blir till tulpaner, lönnarna slår ut i full blom och får hela luften att smaka honung. Knoppar brister och ingenting gör ont, ingenting skaver när vi cyklar snabbare och snabbare, nerför backen in på grusvägen ner mot sjön i skogen och får gåshud på armarna i kvällsluften som ännu är sval. ”När det blir varmare ska vi bada, första juni måste man bada för då är det sommar!” säger hon när vi blickar ut över vattenytan som ligger alldeles blank. Hon doppar handen i det blanka och ryser till. ”Hoppas det blir varmare till dess, det är svinkallt nu”, skrattar hon förtjust och jag ler, ler och undrar om det kan bli varmare än det är, inuti mig är det så varmt att det bränns. * Jag har dragit mig undan från mina vänner utan att tänka på det, har varit för upptagen med att tänka på Sofia Cecilia och på vad vi ska göra efter skolan: Ska vi äta glass, Malin, ska vi köpa folköl av gubben i kiosken som inte kollar leg, har du sett att de börjat sälja holländska jordgubbar på Ica, visst känns det som att det är sommar snart? Jag har inte märkt att jag

anna welinder

133


glidit ifrån dem men de har märkt att jag har börjat försvinna, tydligen, för plötsligt en dag drar en arm tag i mig när jag är på väg till mitt skåp. ”Jag vill prata med dig, Malin. Varför umgås du inte med oss längre, vi ser att du hänger med hon Sofia, tycker du inte om oss längre, har vi gjort något fel?” Ailar har frågor som rinner ur henne som ett vattenfall, får mig att undra hur länge hon har velat fråga, hur länge hon förberett det här. ”Nej, ni har inte gjort något fel”, svarar jag, ”jag tycker om att umgås med henne bara, hon är kul att vara med och hon är ju ny så jag ville inte att hon skulle behöva vara ensam, liksom.” Ailar tittar kisande på mig och ler finurligt ”Är ni typ ihop eller så?” Blodet rusar till mina kinder, jag känner hur min solfräkniga hud blir bultande röd ”Nej, det… nej, vi är kompisar bara”, mumlar jag och tittar ner för att undvika hennes blick, rädd för vad jag ska se i hennes ögon. ”Synd!” hör jag henne säga och tittar upp, förstår inte riktigt vad jag just hört. ”Va?” ”Jag sa att det är synd. Att ni inte är ihop alltså. Ni hade varit skit­ gulliga ihop!” Jag tittar på Ailar för att se om jag kan se något spår av ironi, väntar på att se ansiktet förbytas i en hånfull grimas, men den kommer inte, hon ler mot mig och hon menar det. Jag känner inte mina vänner egentligen, jag har klagat på att de inte känner mig, men det slår mig plötsligt att jag aldrig tagit mig tid att lära känna dem heller. Men jag känner dem ändå tillräckligt väl för att förstå när de talar sanning. I Ailars ansikte finns bara sanning. ”Jag måste gå nu, jag ska möta…” börjar jag ursäkta mig, lyckas inte avsluta meningen, vågar inte säga hennes namn högt. Ailar skrattar roat åt mig. ”Ja ja, stick iväg nu! Men du, du kan väl ta med henne till oss nån gång så vi får träffa henne i alla fall!”

134

anna welinder


* Vi cyklar ner till sjön, cyklarna skramlar längs grusvägen, luften dallrar i skogsgläntan med den lilla stranden där några barnfamiljer har picknick i eftermiddagssolen. ”Sisten i är en loser!” ropar Sofia Cecilia, kastar av sig kläderna hon tagit på över bikinin och dyker från bryggan. Efter några sekunder dyker hennes ansikte upp över ytan, hon frustar och slänger håret ur ansiktet. ”Fy fan, vad kallt det är! Kom igen, hoppa i nu!” Hon ler med sina vargtänder, sina vargtänder som glittrar i sol­ljuset, glittrar ikapp med ögonen och vattnet och dropparna i hennes hår. Jag tar sats, springer ut på bryggan och dyker, pressar undan det tunga kalla vattnet, pressar luften ur mina lungor så jag sjunker och når botten med mina fötter. Jag vänder huvudet upp mot ytan, ytan som är ett tak ovanför mig, ett skimrande böljande tak, och sträcker armarna upp mot det. Där mina fingrar tar slut finns i teorin inte mycket, bara vatten och himlen och sen Andromedagalaxen, m31, tre miljoner ljusår bort, men i praktiken – allt. Jag låter det tunga kalla omsluta mig i några sekunder, stannar tills jag känner det välbekanta suget i armarna när det sista syret förbrukas innan jag spjärnar emot med tårna mot den sträva sanden och pressar min kropp uppåt igen. När mina fingertoppar klyver ytan är de den första anhalten i universum.

anna welinder

135


medverkande samuel ahldén samuel95ahlden@live.se ”Det enda som jag vet är att jag ingenting vet.” Sokrates

elisophie andrée elisophieainoandree@hotmail.com ”What doesn’t kill you gives you a lot of unhealthy coping mechanisms and a really dark sense of humour.” Okänd

frida berglund frida.berglund95@gmail.com ”I could EAT YOUR HEART & asshole you’d never know it.” Joyce Carol Oates (Zombie)

juna henriksson J.A.Henriksson@gmail.com ”Ni uliath tirest simmertio, ner ragrio liberager.” – Inget vatten släcker kunskapstörsten, men elden bränner böckerna.

david jönsson dawej@live.se ”När man är glad har man lyckats lura sig själv.”

elna nellrup elna.nellrup@gmail.com ”Du måste stressa som fan, men inte jättemycket.” Sagan om de bannlysta

136


tim olsson olsson.ti@gmail.com ”Sometimes it’s better to light a flamethrower than curse the darkness.” Sir Terry Pratchett

vjosa osmani vjosaosmani@hotmail.com ”Jag särskrev hela hatbrevet till honom.” Villfarelser

alice van de peppel alice.vandepeppel@gmail.com ”Man vet inte vad det är, man vet bara att ibland är det nära.” Okänd

felicia rosell felicia.rosell@gmail.com ”Vulnerability is the first thing I look for in you and the last thing I’m willing to show you.” Brené Brown

casandra roslund roslundcasandra@gmail.com ”Livet.” Okänd

maja thedéen majathedeen@hotmail.com ”Har ni tänkt på att livet är en enda lång ångestpromenad mot döden?” Ur föreställningen ”Liv Strömquist tänker på dig”

anna welinder anna.welinder94@gmail.com ”Ja, nej, kanske, vet inte Ja, nej, vi får se, vi får se” bob hund

137


Profile for Paul Ström

Vilket bra mörker (Åk 1 - 2017)  

Vilket bra mörker (Åk 1 - 2017)  

Profile for paulstrom
Advertisement