Page 1


SEN JAG BRYDDE MIG SIST


SEN JAG BRYDDE MIG SIST Skrivarlinjen, årskurs 1, 2017-2018 Albins folkhögskola, Landskrona www.skrivarlinjen.se, www.facebook.com/skrivarlinjen/ omslag: Skrivarlinjen, årskurs 1 sättning & porträttfoton: Paul Ström ansvarig utgivare: Paul Ström © Respektive författare 2018 tryck: Tallinna Raamatutrükikoda isbn: 978-91-981092-7-6


innehĂĽll fĂśrord

7

jerker andervad ebba bohlers sandra ingvarsdotter katja lundberg rebecka madsen hanna osvald sahlin alexander sjĂśdin lundholm

8 18 28 38 48 58 68

medverkande

78


förord Kära skrivare, alla skrivare. Det har varit ett skickelsedigert läsår. Ni har varit så tappra och så tål­ modiga. Och ni har gjort det här året så fantastiskt. Jag kommer för alltid att vara tacksam. Tack för allt. Jag menar det, allt. ”Beröva en mänska hennes undanflykter och hon blir vansinnig och börjar slå omkring sig. Mänskor måste för fan vara begripliga, annars vågar man varken älska dem eller tala illa om dem. Världen och verklig­ heten ska vara fattbar, så att vi med gott samvete kan klaga över dess enformighet. Kära, storartade konstnärer, aktörer och aktriser, vi behöver er lik förbannat. Det är ni som ska ge oss våra utomvärldsliga rysningar och ännu hellre våra inomvärldsliga förnöjelser.” (Ingmar Bergman, ur Fanny och Alexander, 1982) Paul Ström, Landskrona den 17 maj 2018

7


jerker andervad


elva sekunder Det är förmodligen samma utmaning att vara sann i text och att vara det ute i världen. Allt hänger på vad du säger, så var noga med ordvalet! En kvarn snurrar vid bäcken. Jag hör illavarslande skratt i mörkret, hugger på måfå med pennan, söker ett ansikte, ett öga eller en valfri öppning att genomborra. Hela natten maler undan för undan och mina armar blir dragna åt varsitt håll. Det går att räkna ut med formel var på kroppen de huvudsakliga brotten sker. Jag springer inte. Vad skulle jag springa till? Jag biter bara. Vet du var i ditt huvud mitt porträtt hänger? Jag kan inte säga var vi ses, vem jag är i varje givet ögonblick. Om du hugger tag i mig någon gång och slår mig i ansiktet så att jag kvicknar till, om du ropar med din mun nära min. Fråga mig vem jag är – kanhända får du svar. Om du inte får svar är jag redan på väg. Genom den svarta dörren. Då vandrar jag med stjärnor under fötterna, leder en zebra med kätting i min hand. Den dagen när jag vänds ut och in, gräddhuden inåt med bärnsten lysande på utsidan som en hunger, lägg mig då ned, berätta återigen sagor om varifrån du kom. Gå ut och berätta för alla du möter ifall du ser mig som en resenär, med håret utsläppt över axlarna. Berätta för dem att jag går dit jag ska förvandlas från människa till en mask framför ett annat ansikte. Jag är nästan färdig, har sorterat och lagt i metallskålar, hjärtat tog jag redan i förrgår, det har ännu inte slutat pumpa. Mina naglar ska läggas till det allmänna räkenskapsåret, av tänderna tillverkas yxor till de som behövt se fränder falla. Sekunderna räknas. Var är kvarnen som maler guld? Och vad saknar du i världen? Vad skulle du vilja fanns? Vill du ha en vän med tårar i ögonen, eller saknar du någon som aldrig räcker ut händerna framför sig?

jerker andervad

9


Ingen ska kunna överraska dig, tala om årsringar och peka: här pågick den stora målningen. Ett sätt att låtsas som ingenting. Låt vara att livet trots allt kommer glida oss ur händerna, men den som inget fångar har inte försökt. Kräkmedel, rakblad till att släta ut, händer att täppa igen med, något som hindrar flödet av vatten från vingarna till munhålan. Utom synhåll var vinterleken för det ljust rosa oskulds­fulla. Min egen förvandling, statyn börjar röra sig. För att utmana jordens fundament och dra fram det sammanpressade, det dolt illvilliga i solljus. För att rusa mot en vägg av kristall, kryssande mellan öar i ett hav som tjocknar som tjära i en öppen hand. Färgen slits från väggarna och sedan kommer allt lossna, allt material sammanblandat i en grå massa, vad gör det då för nytta för oss, har vi skapat nog med mening ur det formlösa? Har det inte talats förut om en skåra ljus, så starkt att ingen människa förmår se vad som där uppenbarar sig? Tvingas tillbaka dit och stirra i dörrspringan för att vardagen ter sig så trist och så platt. Med klor bär de bevisen under starka vingar för morgondagens utgjutelse. Inte utan mening och orsak: finns det ändå något som jag vill ha kvar av världen är det skrik och hårda knytnävar som bultar i väggarna. Vreden är det starkare. Se röken, den som klöser marken, den som biter glasflaskor, tuggar, sväljer, slänger sig bland heta stenar instängd i en ugn. Sedan vaknar du till en blå morgon. Vänder dig om i skogen för att kontrollera vad som fallit utanför dina händer. Ensam på barfota vandring i en mjuk skogsmark och solen som stiger snabbt på himmelen. Det doftar av kyliga eukalyptusblad och cypress. Stigen bland rostigt rött trä. Finbladiga barr framför soldroppar, skuggande. På marken, mossa och gräs. Utan fingrar och utan tår. Inget ansikte ännu, inga öron, inget kön. Framför det svala palatset som darrar av upphetsning och köld. Det byggs med dimmornas slöjor. Lämnar utsikten öppen framför sig. Elva sekunder av tystnad, sedan ska allt upprepas.

10

jerker andervad


crescere in umbra Tvätta håret ljust med björkblad
 Tillred en essens på akleja
 Stryk den utmed halspulsådern
 Strö porsblad i dina lakan Rummet vilar
 På bordet står knoppar av vildros i vas
 I fönstret ligger smörblomseternell
 Väggarna doftar sött av väppling Dagar av åstundan
 En sten faller ur din mun rullar bort längs golvet Som att lägga sig bakåt i vatten
 runt kroppen, omhuldad
 Orörlig, gömd, fri
 Som rymden i en
livmoder,
fångad Bolmörtens doft försänker dig i djup sömn,
när du vaknar har år förflutit Tre droppar nattskatta för att glömma den du älskar
 Extrakt av belladonna framkallar missfallet, som förväntat
 Ett blad av stormhattens blomma 
 tömmer omedelbart ut allt maginnehåll
 Så är du ren och avgiftad

jerker andervad

11


Avkok från vänderot innan läggdags,
så kan du vakna igen
 En tinktur med johannesört ger hjärtevärme åter
 Malörtste mildrar katarren Pressa saft av tibastens bär
 Gå med bara armar genom vass
 Lägg granris i sängen En bubbla liv växer 
 Spricker, växer sig stor igen och spricker Träd stiger från marken, vissnar ned och stiger En ofärdig fjäril solen är kvar i sin puppa Ett konstant flöde av vatten ur jorden, ur luften och lungorna Två händer vilar på bordet Tvätta håret med björkblad
 Stryk akleja på kroppen
 En burk digitalisfrön i byrån En käpp av nedblåst valnötsträ En violett kappa färgad av gångna årens sommarfläder Ur marken stiger en sav 
 den kan ge näring för en tid

12

jerker andervad


ögonstenen Jag har lekt med dem som bär klor på sina händer och gömmer rakblad under tungan Jag har skrivit meddelanden på tegelväggar Jag har lagt mig med dem som sover under broar och vaknar med frosten under ögonen 
 Jag har samlat ledtrådar och krossat glas Dragit fingertopparna utmed fasadernas sprickor Jag är här för att hämta det som ligger slängt utmed gatorna Det påminner om mig själv Jag ville leva vid tjärnen i Sparvhökens skog Med vilda djurens beskydd Jag blev utvisad drogs vidare ohjälpligt Tänkte: världen måste vara större Gick länge i skuggan Osäkerhet, trygghet sida vid sida Glömde nästan den där ögonstenen Biten av leguanen i sömnen Sedan var det svårt att drömma Allt verkar gå om intet
 Framme vid stadens innehållslösa skönhet Här fanns också skog en gång Nu finns människorna, flackande hårda ytor

jerker andervad

13


Knappast bra men liksom nödvändigt Utan tvekan pågår livet här Här ska brottet sonas Genom synder som kräver sin plats Stenhus, glasdörrar, ont om heliga platser Jag ska bli likadan Fylld av glädje Jag kastar mig in i spelet Jag har i alla fall en kropp Sträva till en motpunkt och en tydligare bild ska framträda Jag har lärt mig köpslå Genomgått avskärmningens riter Ängsligheten som en påminnelse Ett namn på en bortblåst papperslapp Jag fantiserar om änglar men det är människorna jag behöver oavsett vad människorna är Under alla skal Innanför alla väggar
 Dörrarna är låsta Bakom dem brinner eld Jag letar efter det viktigaste mötet Om jag bara var en öppen bok att läsa Men viktigast för överlevnad är att kunna följa det fastslagna spåret fortfarande i väntan på det slutgiltiga straffet Sökande efter innehåll Fyllande av mening där den egentligen saknas Längtan efter sårbarhet

14

jerker andervad


på uteserveringen Döden, döden, döden. Så, det var det. Jag känner ett otroligt lugn, helt sonika. Jag sitter på en uteservering en ljummen junikväll. Färgglada lampor som hänger i träden och människorna tittar på varandra och skrattar, de bryr sig inte om omgivningen fast den är flimrande och stökig. ”Är det något fel eller? Det finns ingen växel i dig, du är på samma spår hela tiden. Du skulle behöva en rejäl uppåtdrog. Jamen, jag tycker bara att du ser så trött ut. Var lite glad emellanåt, vad sitter du och funderar över? Jag tycker att du verkar lite komplicerad, lite svår, om du förstår!” Jag får väl stanna för en gångs skull. Jag gör ju inget annat än att gå hem. ”Alzheimers är inte alls obotligt, det gäller bara att göra ett intryck. Jag jobbade inom hemtjänsten ett tag, besökte en ganska dement gubbe. En dag gick han på två kickersbrudar som överföll honom. De tog varsitt öra och skrek så mycket de orkade. Han slutade aldrig prata om det sen. Man kan säga att dom tjejerna botade hans alzheimers.” De som lever med många lögner känner nog ett naturligt förakt för sanningssägare. De som lever med många lögner känner nog en naturlig dragning till sanningssägare. Varför predika endast i kyrkor? Låt predikan höras under himlen. “Titta, han gråter. Varför gråter du?” “En sån liten, va! Man gråter inte om det inte betyder något”. Eller så gör man det. Jag har aldrig varit så här kär. Jag har aldrig varit så här olyckligt kär. Det hänger kanske ihop? Två personer tillsammans med ett par handklovar mellan sig, jag undrar vem som leder vem, eller är det bara själva sammanhörandet? Ibland vet du väl vem som kan lära dig

jerker andervad

15


om livet. De människor vars depression motsvarar varandras blir lyckliga ihop. ”Vet ni vad som hände i Jesusparken igår, vid Ystadgatan? Det kom en stor och fin Volvo och ställde sig över vägen. Bildörren öppnades och ut sprang en medelålders man med kostym och allt. Han sprang fram till en person som satt på en bänk i parken, tog emot något och sen stod han i buskarna och fifflade. Efter ett tag kom han ut, uppenbart påtänd. Han gick lugnt fram till sin bil, klev in och körde iväg igen som ingenting. Jag trodde jag skulle få spader. Det var något av det mest tragiska jag har sett. Risken att han skulle bli haffad var kanske fifty-fifty. Han brydde sig inte.” Jag hade kunnat leva ett helt liv utan att andas, och allt hade varit tillräckligt. Det är inte ofarligt att andas när allt fiskas upp till ytan. Det är okej att leva ett litet liv. Om man är för rädd för sig själv. Och för att andas för djupt ner. Det finns godhet som inte endast är avsaknad av makt. Det finns medkänsla som inte är svaghet, eller ren inbillning. Det finns godhet som inte beror på jesuskomplex. Det finns godhet som inte är till för att samlas. Det finns godhet som inte är till för att märkas så mycket som den kan märkas. Kanske. ”Jag träffade en person med narkolepsi en gång. Han påminde lite om dig. Har du narkolepsi, eller?” Nej, det har jag inte. Men något fel är det väl. Jag har lovat att försöka ta reda på vad.

16

jerker andervad


Jag längtar bort, från mina egna ord. De borde falla utan tyngd som flingor i ett snöoväder, som genast töar. De ska sakna betydelse, endast följa med andetagen. Sinnen som ser, tankar som tänks, pennan som följer. Jag gick ut för att räfsa löv, då började det.

vita flingor föll i mina öppna händer stickande stjärnbloss

marken vit, därpå jag stod så fylld av tankar – men vad kallt det blev

livet är flyktigt snöflingan blåser omkring landar på näsan

sparvhök! … där flög den jag vände mig mot skogen flax, flax, flax, flax, flax

jerker andervad

17


ebba bohlers


* Att inte veta, men att vilja göra det, var alltid det värsta Att inte veta, men att tro sig göra det, var alltid värre Än att blunda och stänga av Att fylla i, och sudda ut, och förstärka Och bli rädd för sådant som kunde finnas Trots att det nog egentligen inte fanns                  

                                                        * Bland alla ljusa barndomsminnen finns glimtar av mörker Gulnade sidor, utrivna ur en bok Rostiga gångjärn till luckor som slitits ur led Och utrymmen som gapar tomma Många av mina minnen är förstörda Om inte glömda eller förträngda Sprängda, slängda, nedtryckta i containern som stod ute på vår gård Det där skriket blev bakgrundsmusik till alla ljusa barndomsminnen Mitt tandlösa leende på alla foton i albumet blev grimaser Och jag tittade inte längre efter monster i min garderob

ebba bohlers

19


bakom presenningen Det var som att vakna upp mitt i drömmen istället för att vakna upp från den. Som om det där suddiga filtret som legat placerat över mina ögonglober bara brustit och alla sinnesintryck plötsligt blivit så skarpa att jag inte klarade av att ta in dem på en gång. Runt omkring mig vajade de elastiska trädkropparna fram och tillbaka. Så höga och så tjocka att himlen bara var tunna strimmor mörker som tittade fram mellan grenarna. Utanför skrek vinden och ovanför mig ruskades boklöv om så hårt att de nöttes sönder mot varandra. Den kalla luften som rev sönder min strupe, som om ett slemmigt lager klister veknade och långa tapetremsor slets upp och krullade ihop sig uppe i mitt svalg. Jag kunde höra ljudet och varje andetag kändes som att blöda. Jag hade tappat bort dig. Följt efter ljudet av kvistar som bröts mitt itu och löv som smulades sönder, en efter en på det där klumpiga sättet som vittnade om att det inte var ett djur som tog sig fram utan snarare någon som inte alls visste var fötterna skulle placeras i en skog mitt på hösten. Dessutom var det mörkt då, inte kolsvart men mörkt och du hade varit tvungen att greppa tag om trädstammarna för att inte falla omkull. Tvinga din dallrande kropp framåt trots att den inte ville följa med. Rödvin på din klänning. Mörka svettfläckar under dina armar. Jag hann ifatt dig. Lirkade in handen innanför det tunna tyget som låg klistrat mot din rygg, nöp i det skära fläsket mellan skulderbladen som knappt stack ut och knäppte upp din bh och du orkade inte springa mer, nästan lät mig lirka upp den med armarna krampaktigt tryckta mot bålen. Ett smattrande ljud när den träffade den geggiga sörjan av regndränkt mossa och blaskiga löv. De vassa ändarna på mina naglar som borrades ner i din nacke och min mun vid ditt öra.

20

ebba bohlers


Vad fan skulle du in i skogen att göra? Hur kunde du tro att du skulle komma undan? Ju längre bort från de andra vi sprungit desto närmare hade jag kommit och desto tröttare hade du blivit. Så nära att jag kunde känna den bittra doften av din andedräkt, rädslan som täppte igen dina porer. Någon hade suddat ut min ögonvrå. Det var då jag hörde ljudet. Så plötsligt och med sådan styrka att jag tappade balansen och föll som om något som plötsligt slitit sig lös från den stora mörka gränslösheten inne bland träden hade hoppat på mig. Det tunna skinnet över min ryggrad som skrapades upp när jag störtade rakt in i en av trädstammarna och gled ner längs den skrovliga barken. Och du försvann. Skenade iväg genom skogen, så dubbelvikt att det såg ut som att du skulle falla framstupa. Ljudet av din andning. En bilmotor som hakat upp sig, andfådda, nasala grymtanden. Det var inte för inte som vi kallade dig för grisen. Det missfärgade tyget på baksidan av min t-shirt, och så den där bekanta, stickande smaken av flagnad rost och blodblandat slem som fyllde min mun trots att jag svalde. Inget av det spelade någon roll för du var borta, jag hade låtit dig smita. Och jag var bara en lättskrämd liten fitta som blivit rädd för en tutande lastbil. Grisblod på min t-shirt och rödvin på din klänning. Sen såg jag ljuset mellan träden. Du vet när allt går så fort att man bara hinner ta in små detaljer av det stora händelseförloppet. Kommer du ihåg den gången när jag tryckte ner ditt ansikte i köttfärssåsen och bad dig grymta som en gris. Det är klart att du kommer ihåg. Det var som att uppleva det igen fast omvänt. Som om det var jag själv som satt där med revbenen pressade mot bordskanten och näsborrarna igentäppta med nermald kreatur. Det var som om det var jag som inte kunde andas den här gången. Som om den där stanken (helvete asså) redan förpestat luften innan lastbilen ens hunnit stanna vid vägkanten. Jag kommer ihåg rödvinet på din klänning, dina bröst under det genomskinliga tyget.

ebba bohlers

21


Och trots att allt det andra är saker jag i skrivande stund är beredd på att skära ut utvalda delar av min hjärna och trycka ner dem i de små hålrummen i vasken för att glömma så kommer jag ihåg dem lika tydligt nu. Lastbilen stannade vid vägkanten. Mekanik, gnisslande metall som blödde olja. Bränt gummi. Levande kött. Slaktbilen stannade vid vägkanten och föraren klev ut. Såg du honom? Jag vet inte om du såg honom. Vinet och rädslan hade gjort dina ådror så trånga att blodet hotade att spränga dem. Tjocka slemmiga maskar som rörde sig precis under det yttersta hudlagret. Du ville springa, visste att om det någonsin varit läge så var det nu. Men du satt kvar. Dina ögon frånvarande, stirrandes ner i marken. Blanka. Grät du? Ville du inte leka mer? Vi var bara några meter ifrån varandra. Jag upptäckte det först då. Dina knän som nästan skred över gränsen mellan den centimetertjocka mattan av multnande löv och asfalt. Jag låg bakom dig. I skydd bakom träden, gömd under löven. Jag vet inte om det började regna. Egentligen var han nog inte särskilt lång. Liggandes på marken verkar allt mycket större. Som om allt dras ut på längden och det breda smalnas av. Ögonen var två svarta pupiller som snurrade runt runt och något som visade sig vara ett oupphörligt tuggande på den grågröna underläppen hade fått den att svälla upp och bli dubbelt så stor. Han var klädd i skinn. Mörkt och beigt och kritvitt tjockt skinn och där i mörkret intill vägen under löven så avfärdade jag det som grisskinn. Nu är jag inte lika säker längre. Jag vet inte om du såg honom men jag vet att han såg dig. Jag vet att han drog undan den gröna presenningen från lastbilens tak. Och jag vet vad jag såg när den föll ner på marken. Jag vet vad jag såg men jag vet inte om jag kan tro på det. I slutändan, i skrivande stund så var alltsammans trots allt bara en verklighetsdröm. Mer än en dröm men inte helt verklig om jag bestämmer mig för det. Kanske fanns du inte ens från början.

22

ebba bohlers


Bakom presenningen fanns händer. Jag såg dem sticka ut. Trasiga och slappa, viftande, ryckande levande händer. Bakom presenningen fanns stanken. Sipprandes ut mellan gallret. Levande kött som inte ville ruttna och jag såg ansiktena. Jag såg kropparna som låg samlade ovanpå varandra. Jag hörde skriken. Och det slog mig som om det hela var glasklart att de tillhörde alla de människorna som var på väg till slakt. Och jag slog ner blicken i marken när föraren lyfte upp dig. Knotiga händer som grävde sig ner i fettet på din kropp. Du protesterade inte när han öppnade bakluckan och jag såg inte när han stängde den. Grät du? Jag tror att jag gjorde det. Jag är inte säker, detaljer försvinner och minnen suddas ut. Små bagateller i verklighetsdrömmar byts ut. Men jag kommer ihåg att jag inte kunde låta bli att undra, när den bullriga lastbilen fortsatte framåt och försvann runt vägrenen, när kylan krupit så nära inpå att det kändes som att mitt hjärta hade låst sig innanför bröstkorgen, om du grymtade som en gris när de skar upp dig.

ebba bohlers

23


födelsedagskalaset Du begravde fötterna i sanden. Du lät dem försvinna under marken och kylan grep tag om dina vrister. Och du kom aldrig hem igen. De väntade på dig. Det var outtalat, men alla visste, för din plats i hörnet var tom. Din stol var en gapande mun utan överkäke, och luften var för tjock för att kunna ta sig igenom spjälorna. På bordet låg den vita duken. Från vasen i mitten regnade skrynkliga kronblad och linnetyget blev fullt av utdragna fläckar. Serpentiner i blått och en tårta som smälte i eftermiddagssolen. Du fyllde 11 år. Och du kom aldrig hem igen. Mor vred händerna i knäet. Sammanflätade i skuggan såg de än mer deformerade ut än vad de redan var. Knotor och knölar blev skarpare i kanterna och former flöt ut över kjolen. De blev för stora och för tunga och skuggan spred sig över hela den späda kroppen. Man kunde se det i hennes ansikte. Hur ögonen stirrade sådär tomt framför sig så att blicken blev alldeles grå. Som om de onda tankarna dansade där framför hennes synfält. Vi brukade undra vad hon tänkte på när hon blev sådär. Undrade vad det var hon såg. Kanske var det bara det stela oformliga som fick henne att försvinna och önska att hon var någon annanstans, i en annan kropp. För visst kände hon också av kylan som gömde sig under sanden, just då nästan lika tydligt som du. De försökte le mot henne där de satt kring bordet. Förvred sina ansikten i otäcka grimaser därför att de nog inte visste hur man log ett tillfälle

24

ebba bohlers


som detta en dag som denna. Hon tittade inte upp ändå, vår mor. Hon vred sina händer och hon lyssnade efter dina steg på grusgången. Hon kunde inte ta i dig längre, det gjorde för ont. Inte stryka handen över din kind och inte fläta sina fingrar kring dina de kvällar då det blev alltför tydligt att vi aldrig mer skulle få höra klampet av hans stövlar mot hallmattan och att mörkret utanför fönstret som du inte längre såg ut igenom bara var tomhet. Nu var gardinerna fördragna och framför ytterdörren låg buketter med svarta sidenband som hon inte hade hämtat in. Och du kom aldrig hem igen. Det finns djur som gräver ner sig under sanden. Det finns djur som gräver ner sina byten i sanden. Det var det du tänkte på när du stod där. Det var så han hade sagt och det var så du hade lärt dig det. Och du fick inte tillåta dig själv att glömma. När solen började gå ner stod du kvar. När himlen exploderade och verkligheten började suddas ut i kanterna hade du inte längre någon känsel i dina fötter. Stranden var en annan plats på kvällen. Havet blev för stort och det vita skummet som kantade vågorna blev till små, små rader av vassa tänder och jag hoppas att du inte stod för nära. Du undrade vilka djur det var som grävde ner sig under sanden. Du fyllde 11 år. Men du kom aldrig hem igen, och när mörkret blåst ut alla födelsedagsljusen och grimaserna kring bordet smälte tills mungiporna var stela av vaxartat stearin sprang jag ner till stranden för att finna att inte heller du fanns kvar.

ebba bohlers

25


fukt Det började att regna. Och när det väl hade börjat var det som om det inte ville sluta. Ett taktfast smattrande blev till synålar mot ett plåttak, från ett behagligt bakgrundsbrus till växande irritation. Med den magra kroppen vikt på mitten, de gulaktiga fotsulorna (hårdnade hälar och porer sprängfyllda med rabattjord) nästan kupade kring bakhuvudet sträckte hon ut en lång fräknig arm för att slänga kapitelboken på golvet framför huvudändan av sängen. Sidorna vek sig en aning, fladdrade ut som ett dragspel innan den blanka pärmen slutligen landade med en ihålig duns på trägolvet. Regnet överröstade den. Det var som om regnet överröstade allt, rann in genom hennes öron och fick den gigantiska tvättsvampen där innanför skallbenet att suga åt sig så mycket fukt att tankarna blev vattenskadade. Ruttna, giftiga och illaluktande. Flickan rullade över på rygg. Rummet var för stort för henne egentligen. För högt i tak, med dragigt golv, fortfarande ekande trots att alla hennes möbler var på plats. Och nu letade sig ekot av regn in mellan sprickorna. De hade ägnat hela morgonen åt att avlägsna spindelväv, skura golv och tvätta fönster. Så länge att den där kalla, dammiga doften av mjukt gammalt trä och tapeter börjat bli ganska behaglig. Som om näsan hade vant sig vid att det skulle vara doften av hemma från och med då. Ur­ åldrigt, men kanske hemtrevligt om man bara gav det lite tid. Varje regndroppe som splittras mot marken gör det i ett ögonblick som aldrig kommer tillbaka. Men huset hade nog alltid stått där.   I korridoren mot köket hördes det knappt. Som ett brus av en flimrande tv någonstans långt bort. Hon satte sig där.

26

ebba bohlers


Boken var fläckig när den återigen slogs upp och pannan bakom den spretiga luggen lades i djupa veck i jakten på rätt sida och rad. Lukten påminde henne om skeva väggar och blöt sten. Som det luktar under jorden. Eller som det luktar inuti. Med pyjamasbyxorna fladdrande kring vaderna skrapade hon upp tapetremsor med naglarna. Ruttet trä och mjukt gammalt damm. Innan hon somnade hörde hon, någonstans bakom tv-flimret och den tjocka bedövande värken av en klämd ryggrad och en svanskota pressad mot golvlisten, hur syskonen öppnade dörren och gick ut i regnet. För det var något helt annat att springa ut på verandan och trycka handflatorna mot den plaskvåta träytan på räcket än vad det borde vara. Det gamla huset suckade så högt att träet knakade. Ett frustande som fick stuprännan att spy och löven på taket att darra. Och det fortsatte att regna.

* Tusenfotingsärr Fastklamrade på bar hud Stygn blir ben Nedborrade i kött Trådinsekter Slingrar omkring på infekterad hud Småkrypsspår blir märken Och benen lossnar från sitt fäste

ebba bohlers

27


sandra ingvarsdotter

28


arbetsförmedlingen ringde och sa att världen gick under igår men fyll i den här blanketten annars ringer vi träslöjdsläraren som du var så rädd för på mellanstadiet och skickar filmer på när han använder treans sandpapper på olika plana ytor i ditt hem när du inte är där Ni sa att jag skulle vara ärlig i mitt cv så jag börjar väl med att jag har varit med på tv Jag var skolans lucia i Åmål -94 och har aldrig varit sen med en enda hyra Ja, behöver ni en inåtvänd, skattepliktig något inkontinent och överviktig skamskadad, utbränd mentalpatient — skicka hit er bästa syokonsulent! Jag är driven (alltså överdriven) stresskänslig och bitter Jag har ingen koll på data, Excel-filer och Twitter Jag har faktiskt ingen koll på nåt förutom vissa obskyriteter: hon, som var med i den där tv-serien på 80-talet men nu har jag glömt vad hon heter… Jag har en fäbless för litteratur och murmeldjur och jag vet hur man hänger coolt i en busskur Jag har talanger som innefattar att städa tvättstället och att tjäna uppehället genom välfärdssamhället

sandra ingvarsdotter

29


Jag är lika långsint som Bergman och har fler dämoner och släng in lite kvinnliga könshormoner så har ni en framgångscocktail som räcker livet ut (det räcker med en vecka, sen är man helt slut) MEN jag är ihållig och obstinat som en annan drever i konsten att dricka precis så mycket rödvin att jag har kvar min lever En gång broderade jag en kudde med navelludd och pioner så kom inte och säg att jag saknar ambitioner! Jag förtjänar verkligen en hög post på kommönen men om det inte går, så räcker det med lönen så jag lägger mig och väntar på soffan, rätt ner! Ring inte mig, jag ringer er.

30

sandra ingvarsdotter


jag klarar inte av kaffe och godis längre, hoppar liksom över mig själv, allt faller omkring mig, trettio plus och så blir det såhär, sammanbrott på sammanbrott— illvilja och oro, grillchips över hela soffan, kattmat, tonfisk överallt, potatismos, kan inte minnas hur man gjorde knopar på scouterna, allt har grälats bort, minnena har blivit metalliska— tänder, käka paj i sängen, tänder, Jovan vill du ha barn med mig, blankt hår, korset runt halsen, höga stövlar, in på toa, inget kan hejda detta— ingen kan ta det som du Mila, trodde inte det fanns tjejer med sådan hunger, salivdroppande, regnande över hela mig, katterna i hettan på gatan hemma, i gäng, du och jag, pengar är inget problem— morsan brukade säga att det inte är ens fel när två träter, fuck det, kriget i Kosovo, jag glömmer aldrig farbrors skrik på Eid, vet du vad din mor har sett! serberna doppade nappen i den döda kvinnans blod, satte tillbaks i barnets mun, framför en annan slet soldaten av barnets öra, tvingade mamman att äta, innan det slaktades i hennes famn, fuck det—FUCK DET—fuck det— din auberginefärgade rumpa, jag kände mig som Hans Scheike, du var omättlig, jag hade precis fått en ADHD-diagnos, det var inte som att jag mådde bra av det— in på toa, pulver, ut, jag skrek, fatta Mila att det inte kan bli som i sagorna, fatta att morsan, min majka! stoppade in långa saker i mig, att hon lämnade gasen på en gång när hon skulle till Willys, fatta att det måste bli blod— varför stängde de inte in mig på Kumla då om det var sant, du drog tillbaks allt i det sista, dina läppar som brukade kyssa, suga mig, mina armar fulla av bläck och rött kladd mot ditt vita, men vet du, jag är vitare än dig, vitast i världen sandra ingvarsdotter

31


nollpunkten Dör vi så dör vi i det blå det gäckande, det ivriga som alla trådar för samman i en pågående kedja Lederna är fastbundna i varandra, vet och känner allvaret i varje sekund och fingrarna, led på led fängslade i vakuum Simmar vi så simmar vi i blindo oslagbara, smakar på varandras törst kråkor med allvisa lovsånger Ground Zero är inte en plats till alltets långsamma och det är ett tillstånd otåliga andetag inuti våra pannlober kringskuret av sovande jättar Kanske är slutet nära och häxor med vita ögon eller har det redan hänt; på väg, vi vilar i försoningen, alltid på väg brudnäbbar av den stora heligheten som andas ögonblick, för ögonblick

Somnar vi så somnar vi i språnget mellan det grå och det oändliga: faller tills vi känner frihetsbruset av mark och evighet Mark och evighet

32

sandra ingvarsdotter


tegelflickan och bomullspojken När han föddes var han helt vit. De små skrynkliga fingrarna, armarna med sina veck, den sammets­ lena huden — han var vitare än en albino skulle ha varit, onaturligt vit, det var som att det lyste om honom. Till och med hans iris var, förutom den omgivande svarta kanten, mjölkfärgad. Det var därför han kallades för Bomullspojken. Hans far var professor i skandinavistik och vattenlevande ryggradsdjur vid University of Alabama. Han gick under pseudonymen ”Fiskdoktorn”, i synnerhet vid tillfällen då han deltog i en panel i något radioprogram eller svarade på spörsmål i lokaltidningens frågespalt ”Vad har hänt sen jag brydde mig sist?” I Bomullspojkens värld hette fadern ingenting, för pojken kunde nämligen varken se, tala eller höra. Bomullspojken och Fisk­doktorn samexisterade dock i harmoni, den äldre ständigt böjd över en tjock volym av Abborrens lekvatten i Lappland eller Horn-Simpans inre byggnad, den yngre skötte sina egna affärer, lärde sig blindskrift och att känna sig fram, både hos människor, djur och i skogen. Tegelflickan föddes onaturligt stor, med ett lager av fett på kroppen som inte försvann med åren, utan snarare blev till ännu större fettdepåer, tills man till slut inte kunde se hennes ögon eller öron för allt fett. Hon ville inte gärna vistas i sociala sammanhang, utan höll sig på sin kammare och studerade allt hon kom över. Hennes far, som hette Brigg Moss, ägde tegelbruket i byn. Han älskade sin dotter, på det vis som föräldrar älskar ett fetlagt barn som är för vildsint och trumpet och samtidigt för sorgset för att någonsin accepteras för den hon är. Med hög röst försvarade han sin dotter i alla lägen. Om någon småskrattade bakom hennes rygg, tog han tag i vederbörande

sandra ingvarsdotter

33


och drog dem i nackhåret, om de pekade så jagade han dem med firma­ bilen. Han tryckte upp reklamtröjor med dotterns ansikte på, och bildtexten löd: ”Gör som tegelflickan, beställ ditt tegel hos Brigg Moss!” Tegelflickan läste sina böcker, och växte lite för varje dag som gick. Det var vinter den dagen de möttes. I skogen, bakom Brigg Moss tegel­ fabrik. Det låg ett ödetorp där, med halvtrasiga möbler slängda huller om buller, och en gammal eldstad som började fungera efter att Bomulls­ pojken klättrat upp i skorstenen och rensat den från skatbon. De behövde inte prata för att förstå varandra, det räckte med att känna den andres tankar, att vistas i den andres inre rum. Tegelflickan berättade ibland sagor och legender i eldens sken, och fast Bomullspojken inte kunde höra dem, så förstod han dem ändå. Likaså när hon sjöng sånger om varulvar som lurade under marken eller dramatiserade en uppsättning av ”Så tuktas en argbigga” på zulu, ett av språken hon hade studerat i sin ensamhet. Långsamt fann de ett hem, i torpet och hos varandra. De skålade i kristallglas som de funnit i skåpen, och lovade varandra att de skulle gifta sig en dag, och Tegelflickan tog Bomullspojkens hand och visade honom hur allt runt omkring kändes, och hur allt på en Tegel­ flickas kropp kändes. De flyttade ut till ödetorpet för gott. På våren bestämde byalaget att ödetorpet skulle jämnas med marken, och att en kobingo-bana skulle anläggas i dess ställe. När de första gräv­ skoporna anlände, stod Bomullspojken och Tegelflickan med sammanflätade händer och hindrade deras framfart. De vägrade att gå därifrån, och när de svettiga arbetarna tvingades ringa efter Brigg Moss och Fiskdoktorn, så visste de att det skulle bli ett utdraget förfarande. Både Brigg Moss och Fiskdoktorn hade gott renommé och stort inflytande i byn och de båda ungdomarna var ju handikappade, var och en på sitt vis. En lång kamp tog sin början. Bomullspojken och Tegelflickan barrikaderade sig i huset, och kom inte ut på flera månader, deras fäder skickade efter tegel och fisk att äta, och så förflöt tiden. En ilsken, och kobingo-älskande bybo som hette Odetta Primus ansåg dock att det daltats med familjerna Moss och Fisk alltför länge och beslöt sig för att ta saken i egna händer. På sydstatsflaggan skrev hon ett upprop 34

sandra ingvarsdotter


och tvingade en senator – som var skyldig hennes familj upprättelse efter att ha kallat dem ”en hoper snorätande kreatur” – att skriva under. Det dröjde inte länge innan Odetta och hennes beväpnade söner omringat det lilla torpet i sina jeepar. I en megafon skrek Odetta att Tegelflickan och Bomullspojken skulle överlämna sig, för att hon hade lagen och senaten och snart polisen och byborna på sin sida, och att de annars skulle tvingas ta i med hårdhandskarna. Det halades upp en röd flagga ur skorstenen. På den stod ordet ”ALDRIG” skrivet med stora, svarta bokstäver. Odetta och hennes söner glodde samfällt och elakt på varandra, och Odetta skrek igen att de skulle komma tillbaka med bulldozrar, var så säkra, men inte förrän de hade försökt ”röka ut dem” och så skrattade de med sina tandlösa munnar. Dagen därpå hade Odetta tagit med sig senatorn, sheriffen, lag­boken och en liten gaffeltruck (alla bulldozrar var för tillfället uthyrda till grannkommunen), och stod utanför ödetorpet och skrek att barnen skulle överlämna sig, för annars skulle något hemskt hända, och de skulle inte komma till himlen och en massa annan skrämselpropaganda som Odetta hade lärt sig under sina fem år i den katolska grundskolan. Ännu en röd flagga hissades upp ur skorstenen och på den stod det ”NI KOMMER ALDRIG ATT VINNA!” Nämnda tilltag förvandlade Odetta till en vansinnig tjur som får ett rött skynke viftat framför ögonen, och med ett vrål kastade hon sig in i gaffeltrucken, och körde den rätt in i den lilla stugans västra gavel. Det hördes ett ljud som när en pråm brakar in i en brygga, och hela ödetorpets träpanel gav vika. Dock kraschade gaffeltrucken in i något hårt som fanns under fasaden. Odetta slog kraniet så hårt i gaffeltruckens ratt att hon tuppade av och fick hämtas av en av sina rådigare söner, som visste att här behövdes antagligen läkarvård och inte gaffatejp. Inifrån huset hördes ett dämpat segerskri, och sedan blev det tyst. Sherif­ fen och senatorn skakade på sina huvuden. Ungdomarna hade använt teglet till att bygga ett hus under huset, det var ointrängligt och skyddade dem mot omvärlden! Det ockuperade torpet i skogen var numera på allas läppar och alla visste att husockupanterna var extremt vita, feta och lättretliga, precis som lokalbefolkningen, men på ett besvärande och obehagligt sätt, och sandra ingvarsdotter

35


att det inte tjänade något till att försöka truga eller kohandla med dessa ligister. Polischefen i byn kom plötsligt med en briljant idé. Ungarna gillade ju flora och fauna, eller hur? Så om han klädde sig i fårapäls och lade sig i en liten korg, skulle kanske det…? Förslaget röstades snabbt ned av de övriga poliserna. Men en av dem, som hade glasögon och därmed betraktades som smart utöver det vanliga, kom med ett bättre förslag: de kanske inte kunde pusta och frusta och blåsa ned tegelhuset, men möjligen kunde de ta upp stafettpinnen, och försöka att röka ut dem genom skorstenen? Sagt och gjort. En eld gjordes upp på taket, och med hjälp av fläktar och tygstycken riktades röken ned genom husets skorsten. Poliserna mös när de hörde svaga hostningar och nysningar där inifrån. I den svala höstluften stegrades ropen: ”Ko-bingo, här kommer vi!” Plötsligt vibrerade hela ödetomten. Poliserna blev oroliga, någon började skrika något om jordbävning, någon bad till Gud och någon ropade på mamma. I nästa ögonblick började taket på stugan att darra, och vips hade de fem poliserna som skötte utrökandet trillat huvudstupa ned i backen, när taknocken lyftes och ett par gigantiska händer skymtade fram. Det var ingen mindre än Tegelflickan. Hon hade växt så mycket, och blivit så frodig, klok och djärv på de månader som passerat sedan ockupationen, att ingen längre kunde rå på henne. Hon skickade iväg polismän i alla väderstreck, och vrålade med dånande stämma: ”DETTA ÄR BOMULLSPOJKENS OCH TEGELFLICKANS HEM! NI KOMMER INTE HIT NÅGOT MER! NI FÅR OSS ALDRIG! ALDRIG!!!” Polismännen flydde hals över huvud och kunde efter denna otrevliga behandling inte förmå sig att komma nära huset igen. Vad hände sedan då? Jo, Brigg Moss och Fiskdoktorn startade ett lukrativt spa med fiskar som mumsade förhårdnader av folks fötter, samt en populär behandling: att bada långbad i murbruk och krossade tegelpannor. Tegelflickan och Bomullspojken levde tillsammans i sitt hus och behövde aldrig någonsin utstå varken spott eller spe igen, så länge de levde. Och det var länge.

36

sandra ingvarsdotter


en kärleksförklaring Jag försökte verkligen låta bli att älska dig vanvettigt. Jag försökte verkligen hejda alla floskler som ville ur min mun. Jag försökte verkligen låta bli. På alla sätt: Jag höll för min mun tills du sa ”jag älskar dig” först. Jag hejdade impulsen att gå ner på knä, tills jag inte orkade längre och for ner, på fyllan, så fort att jag slog i båda knäna, och när jag reste mig upp igen blev jag så yr att jag var tvungen att springa iväg och kräkas. Men du stod kvar och skrek efter mig: ”JA!” Jag konstaterade att du måste lida av någon form av lågbegåvning. Jag försökte få dig att lämna mig, på alla sätt, klamra mig fast vid ditt ben och fulgråta det värsta jag kunde och på obegriplig värmländska bekänna alla mina onda handlingar, och alla låga tankar jag haft om folk och livet… Och du, din jävel, satt kvar, sprickfärdig av stolthet. Jag påminde dig dagligen om mina tillkortakommanden, men du bara fanns där och strök mig över kinden. Det fanns inga spår av ironi, alltså gick det långsamt upp för mig, rent logiskt, att du måste tycka om mig PÅ RIKTIGT! Detta är den märkligaste slutsats som någon hittills har kommit fram till i världshistorien. Jag försökte verkligen låta bli att älska dig vanvettigt. Men fan vad det sket sig.

sandra ingvarsdotter

37


katja lundberg


hologram av damm magenta metallic bländar min iris koppargardin skymmer frusen scilla vita pärlor porlar i halsen sterlingsilver klingar ett eko du luktar hud och rosmarin rosor och hav vanilj kanel och chili smälta smaragder i dina ord strör socker och salt i solarplexus reflektioner i räfflat stål dunkar varmt och glimmar vita läppar mot aprikosporslin kakao under bladen korall bakom tungan ryggtavlans båge på väg någonstans skatten på svarta havets botten skruvat järnspill stelnar i leran benen fastnar i mossan du tuggar eukalyptus kalla fingrar kastar inte lyckomynt jag målar dig med lust och färger stora neon från alla håll jag vaskar ditt guld du går ur mitt system du är ett hologram av damm

katja lundberg

39


fyra sätt att gråta Till att börja med utvecklade jag tekniken för Den Tillbakahållna Gråten. Sinnesstämning: Du saknar honom. Tillfälle: Du är på väg till arbetet och det får inte synas att du gråtit. Teknik: Du känner hur den varma tårvätskan väter dina ögonglober inifrån med ett konstant och förutsägbart flöde. Mängden tårvätska, som lägger sig som ett hölje över ögonen, blir snart så stor att ytspänningen äventyras. Men tårarna har inte lämnat dina ögon. För att bevara denna ytspänning, krävs nu att du ägnar dig åt korta, snabba blinkningar, i precis rätt ögonblick. Detta kan liknas vid att du står vid ett stup och balanserar dina steg så att du håller dig på rätt sida kanten. Tårvätskan stannar så, mellan ögonglober och ögonlock, och återupptas av ögonen. Flödet inifrån har nu stannat upp. En annan teknik att behärska är Den Snabbt Övergående Gråten. Sinnesstämning: Du saknar honom så att det gör ont. Tillfälle: Du ska träffa honom på en vänskaplig kopp kaffe. Teknik: Likt vid föregående beskrivning, har ögongloberna täckts med tårvätska. Men i denna situation är mängden tårvätska betydligt större. Ytspänningens lagar är inte tillräckliga för att bära upp vätskan. Nu gäller det att finna en fokuserad långsamhet i blinkningarna. Eftersom globerna redan är maximalt vätta av tårvätskan, kan ögonen hållas öppna i för­ vånande långa intervaller. När du väntat ut en så pass stor mängd tår­ vätska att det inte skulle få plats en mikroliter till, blinkar du hårt och bestämt, som om du målmedvetet måttar en sax över en hårtest och klipper av. Det bildas då stora, runda, pärlliknande droppar som rinner nerför kinderna i samlade, kontrollerade stråk.

40

katja lundberg


Den tredje tekniken kallar jag Den Osynliga Gråten. Sinnesstämning: En intensiv saknad efter honom sköljer över dig. Tillfälle: Du är på en middagsbjudning och du får reda på att han träffat en ny. Det passar sig inte att gråta i sällskapet. Teknik: Denna typ av gråt är användbar i situationer där tårarna överrumplar dig. Om du har långt hår kan du med fördel låta det vara utsläppt, för att minska insyn. Du känner den bekanta tillströmningen i tårkanalerna, främst i ena ögat, låt oss säga höger. Du lutar då lätt på huvudet, åt höger. Blinkningarnas intervaller kan följa en normal rytm, så att det hela inte blir uppseendeväckande. I högerögats yttre ögonvrå, tar nu en tårdroppe form. Du måttar en sista blinkning så att droppen får en skjuts ut ur ögat. När droppen passerat tinningen, vinkla näsan något uppåt och låt droppen rinna ner över kindbenet. Den rinner sin väg ner som en stilla bäck. När du känner att den är på väg in i öronsnäckan, vinklar du huvudet rakt upp igen. Tåren har passerat obemärkt för omgivningen och du kan under tiden fortsätta konversera. Den fjärde gråten har jag inte lyckats utveckla någon teknik för. Den kan jag bara beskriva som Den Okontrollerade Gråten. Sinnesstämning: Hopplöshet. Du har insett att han aldrig kommer tillbaka. Tillfälle: Det har ingen betydelse i sammanhanget. Denna gråt kommer när den kommer. Scenario: Ett våldsamt hulkande fortplantar sig i din kropp. Hulkandet är som en egen organism som tar över din kropp och dess funktioner. Den styr din andning. Den får dig att kippa efter luft, den får dig att nästan kvävas. Det knyter sig i halsen, rycker i nacken och munnen utstöter primitiva läten. Huvudet dras uppåt, bakåt, som på en panikslagen häst som försöker slita av sig betslet. Det känns som om du ska kvävas. Men någonting, ofta obegripligt vad, lugnar i sista sekund dina andetag.

katja lundberg

41


tideräkning det verkade blåsa upp till storm så jag gick ut men vinden började mojna så jag gick in JAG VILL VILJA NÅGOT MED NÅGON för det mesta säger jag ingenting när jag säger allt när jag är tyst vet du precis vad jag menar han skulle eventuellt kunna va lite kär i mig kanske tack för igår jag hade det himla bra tideräkning före och efter dig han luktar otvättat hår och vårvind jag älskar honom alltid extrahera liv ur världens små kapslar du säger: pengar betyder inget men det skrämmer livet ur mig vi var klädda för bröllop åt ett annat kärlekspar älskar, älskar inte och allting däremellan ett ja är tusen nej

42

katja lundberg


bara glada katter blir klappade de andra stryker sig mot ben som sparkar SLAPPNA AV SLAPPNA AV SLAPPNA AV jag behöver bara besvarad balanserad betuttning jag ryckte av ett hårstrå från mitt huvud och letade sedan efter det längtanslyckan suddas ut saknadssorgen tar över solflagnad hud skållat tomatskinn blodig gladpack jag är inte rädd för ensamheten och döden jag är rädd för att få rädslor ingen annan har DU får mig att känna såhär Du får mig att KÄNNA såhär Du får MIG att känna såhär vimpeln fladdrar hotfullt i vinden i bröstet när jag sitter som förstenad på en bänk jag springer bort från fettet faller raklång på asfalt jag skrubbar mig ren och skrubbar mig trasig förut förstod jag mig inte på mig själv då kunde jag lätt känna mig förstådd av andra där långt borta finns du helt nära här är någon annan som jag vill ska vara du tinningarnas fantomkänsla efter solglasögonen sommaren är nog slut nu

katja lundberg

43


gynekologen En ung kvinna sitter i väntrummet. En ung man i läkarrock kommer ut. ”Ja, då ska vi se, då var det Amina Lindqvist.” Hon går fram till honom och de skakar hand. ”Amina.” ”Harry heter jag. Då ska vi se. Du ska få följa med mig in här.” De går in i undersökningsrummet. ”Varsågod och slå dig ner.” ”Tack.” ”Jaa, Amina, vad kan jag hjälpa dig med idag?” ”Jo, jag har haft problem med svamp ett tag nu.” ”Okej, kan du berätta mer?” ”Ja, alltså, jag har svamp i fittan.” ”Jaha. Vill du beskriva symptomen?” ”Det kliar så himla, himla mycket och jag är torr i slemhinnorna. Det gör ont när jag har sex också.” ”Okej, hur länge har du haft de här besvären?” ”I typ två veckor.” Harry antecknar. ”Så du har haft de här besvären i… två veckor?” ”Ja. Det har jag.” ”Och det kliar.” ”Ja. Det gör det.” ”Och du är… torr.” ”Ja?” ”Och det gör ont.” ”När jag har sex, ja.” ”Hmm. Ja.” Harry flackar lite med blicken. ”Gör det ont när penis ska tränga in?” ”Nej, alltså, min partner har ingen penis.” Harry tittar på Amina och verkar leta efter orden.

44

katja lundberg


”Jag har tjej, ja”, säger Amina. Harry antecknar intensivt. ”Sååå…” börjar han. ”Sååå...?” fortsätter Amina. Det är tyst en stund. ”Ska du inte undersöka mig?” ”Ja, jo, precis! Det ska jag göra! Då ska du få gå bakom draperiet där och klä av dig på underkroppen.” Harry leder Amina till gynstolen. ”Äh, jag kan väl lika gärna bara klä av mig här direkt, du ska ju ändå se alltihop sen?” Amina börjar klä av sig. Harry vänder sig bort. ”Alltså, tycker du det här är lite jobbigt, Harry?” Han sneglar över sin axel. ”Åh nej, nej, nej, inte alls, nej då!” Amina lägger sig tillrätta i gynstolen och särar på benen. ”Jag ligger här nu.” Harry snor hastigt runt och fastnar med blicken mellan Aminas ben. ”Jaha, hur ser det ut därnere då?” frågar hon. ”Jo, men det ser jättefint ut.” ”Men ser du inte att jag är röd och irriterad?” ”Ja, jo, du är ju väldigt röd och irriterad.” Harry tar på sig handskar och plockar fram ett metallinstrument. ”Nu ska jag undersöka din livmoder­tipp… tapp, menar jag.” Han försöker föra in instrumentet i Aminas slida. ”Ojojoj, jag har så hala handskar… Då ska vi se.” Han fortsätter fumla. ”Men alltså, ge den till mig istället”, säger Amina. Hon tar instrumentet och för upp i slidan. ”Så, nu kan du ta dig en titt.” Harry böjer sig ner och kikar in i Aminas slida. ”Jaa, då ska vi se. Jag kan se att… Jaaa, jag ser… Hmmm, det är så mörkt…” Han svajar till lite. ”Är du okej eller?” frågar Amina. ”Ja, men javisst är jag det! Jadå, jadå, jadå! Jag ska bara sätta mig ner och fundera lite, det är väldigt svårbedömt det här.” Harry fyller en plastmugg med vatten och sätter sig på britsen. ”Då ska vi tänka här, jag tror minsann att jag behöver en medbedömning av en kollega…”

katja lundberg

45


Han skyndar fram till telefonen. ”Ja, doktor Englund, skulle du kunna komma och ge en medbedömning på en patient här? Ja, precis. Tack.” Harry vänder sig mot Amina med ett tillgjort leende. ”Min kollega kommer vilket ögonblick som helst.” ”Men vad är det som är så himla svårt? Du verkar ju inte…” En kvinna i läkarrock kommer in i undersökningsrummet. Harry rusar fram till henne. ”Välkommen, doktor Englund! Ja, där har vi patienten, varsågod att ta dig en titt! Det är ett väldigt komplicerat fall det här, som jag bedömer det.” Harry svajar till igen och faller raklång i doktor Englunds famn. Hon ser ställd ut. Efter en stund börjar hon släpa hans slappa kropp fram till britsen, och lägger honom ner. Hon tittar menande på Amina. ”Jaaa… Jaha. Nu tar jag hand om det här.” ”Alltså, tack och lov för det”, säger Amina.

46

katja lundberg


klitoris klitoris används för sexuell njutning med eller utan umgänge den kan gnidas mot en kudde en hand ett kön ett lår en ankel en rumpa en mage ett ansikte en möbel en grönsak den kan bli slickad av en tunga den kan bli blåst på av en mun den kan bli fingrad på av fingrar den kan bli lekt med av en vattenstråle en smygande hand i en tyst bibliotekssal en isbit som smälter ner den kan bli stimulerad av en dildo en massagestol en bok på en skakig buss friktionen som uppstår vid löpning den kan bli insmord med choklad olika oljor kroppsvätskor den kan bli gnuggad mot jord den kan bli smekt av hårda föremål trubbiga verktyg rostiga vapen den kan bli bortskuren omskuren lobotomerad

katja lundberg

47


rebecka madsen


Jag river bitar av papper och viker pappersfåglar Fåglarna flyger Jag står kvar

rebecka madsen

49


kalejdoskop 1 i havet finns en annan himmel stjärnorna guppar på ytan djupet stelnar och fryser stjärnorna fastnar i konstellationer snäckbrus hörs över isen 2 här bor de som klär sig i vinterdräkt lapar stjärnljus tills tungan blir svart när himlarna slocknar hörs deras hungersvrål: kom jag vill äta dig 3 vinterpalatsets konung i björnskinnsfäll tronar på krossade ben blickar ut över riket med snöblinda svarta ögon befaller: kom låt mig älska dig 4 jag låter din tunga slicka min hud jag låter dig hålla mig hårt jag låter dig ryta och riva jag låter dig söndra och härska jag låter dig viska kärleksdikter mitt hungriga hjärta slukar lögnerna du ger mig

50

rebecka madsen


5 klor som river hud som blöder lämnar avtryck inpå benen fördjupningar där sorgen vilar som unkna vattenpölar på isen brister kapillärer genom porer sipprar svärtan in till kärlen där ryggmärgsvätskan rinner förgiftar blodet långsamt jag ser mig i spegeln sjunker igenom på tungan en besk eftersmak när jag försöker svälja mig själv vatten fyller lungorna sanning blir lögn när gravitationen upphör att gälla ju längre jag sjunker desto närmare kommer jag himlen 6 smärtan växer i magen glupande stor björnbukens hunger har ingen botten river girigt ut livmodern – det enda konungen inte har blod rinner nedför benen ett ansikte i snön kolfågeln sjunger om elden

rebecka madsen

51


7 när himmelisen fryser stelnar dess sång som en våg vars brus aldrig når land och svanen i himlen fastnar i iskall vak täckt av tjära och makadam enda sättet att komma loss är att smälta bort isen med det som är varmt fjäderdräkten skiftar i färg isen omkring färgas röd blodet är varmt och kan spillas så lätt isen blir till rubiner 8 det finns bara gåshud kvar en vämjelig fjäderdräkt den ligger på isen och andas benen mot bröstkorgen fosterlikt 9 jag bär det i famnen det dödfödda fostret hjärta mot hjärta kropp mot kropp ett universum litet och skört klockan blir mindre minuterna krymper jag ger mina lungor jag ger mitt blod 10 himlen exploderar saliga stjärnor krossar marken över smältande isar och krossat glas bär jag döden mot mitt hjärta

52

rebecka madsen


11 jag gräver en grop genom frosten när skymningen bränner natten på en bädd av ruiner och fjädrar ska du vila blomfrön över kroppen frusna tårar 12 fostret ligger i jorden bland redan så många vars namn aldrig blev nämnda tiden som universum är över snart börjar jordelivet i benens hålrum växer rötter marken är frusen men du ska spira och gro jag ser dig genom skärvorna jag ser dig genom kalejdoskopet 13 tryck fingrarna mot ögonen stäng ljuset ute tills det flimrar i kalejdoskopisk upplösning här finns ingenting att se bara smärtan som bultar kolfågeln sjunger om gryningen jag står vid graven vars knoppar är krönta av frost ristar mitt namn med blodspår i snön

rebecka madsen

53


14 gryningen tinar upp frosten rubiner färgar rosorna röda jag stoppar fickorna fulla priset är högt det gör ont varje gång taggarna rör mina fingrar 15 jag håller händerna för öronen lyssnar till snäckbrussång jag har legat på havsbottnen länge nog med saltvatten i mina ådror om du lyssnar med örat mot bröstkorgen hör du också skvalpet av vågor 16 nätterna blir eviga dagar blommorna växer ur jorden frosten ångar och inget håller oss kvar på ytan isarna smälter och snäckorna speglas i himlen jag vågar gå dit utan att dränka mig låta smältvattnet skölja bort blodet strömmarna föra bort svärtan och galaxerna hitta hem

54

rebecka madsen


17 himlen faller och konungen på sin tron stora och lilla björn havet gungar isarna smälter det finns fler världar än du tror blommor kan spira ur frosttäckta gravar – hör våren kalla ditt vrål kan inte stoppa oss från att sjunga vår sång och störta stjärnorna från sina himlar 18 att kräva att bli älskad är inte det samma som att bli älskad det krävs kärlek för att älska det krävs kärlek för att älskas 19 jag ser dig genom kalejdoskopet hjärtan bultar mot varandra du höll mig i dina armar och gav mig dina lungor jag ser början på slutet och början igen du binder en krans av blommor tiden har bara börjat våra ansikten möts i snön jag ser dig genom kalejdoskopet

rebecka madsen

55


20 i havet finns en annan himmel snäckorna guppar på ytan kolfågeln sjunger i gryningen här är vi som gått över isen livmödrar barfota men inte frusna isbjörnsjägare utan vapen mäktigare ändå graven bär mitt namn nedanför ligger rubiner hjärtat bankar i jorden där blommorna spirar och gror tryck fingrarna mot ögonen här finns allting jag vill se våra blickar möts jag ser dig genom kalejdoskopet

56

rebecka madsen


pappersfåglar Jag river bitar av papper och viker pappersfåglar Fåglarna flyger Jag står kvar

Jag river bitar av huden och viker pappersfåglar Fåglarna flyger Jag står kvar

Jag river själen i bitar och viker pappersfåglar Fåglarna flyger Fåglarna flyger Flyger

rebecka madsen

57


hanna osvald sahlin


stoppa tistlar innanför kläderna det finns vissa själar som passar varann jag ser dina sorger det skaver att stoppa tistlar innanför kläderna jag försöker plocka ut dem en efter en ibland stoppar du in nya men det gör inget jag fortsätter plocka de kan inte skava mina händer dina tistlar jag har plockat så många förut jag har vant mig fått tjockare hud jag kan plocka alla tistlar men när jag plockar dina faller taggarna av det skaver inte alls du har gamla sår som läker långsamt som inte läker alls även utan tisteln kvar men jag försöker läka kram efter kram bästa botemedlet mot tistelsår

hanna osvald sahlin

59


blod och salt

Rut sa till Noomi: Dit du går, går också jag, och där du stannar, stannar jag. Ditt folk är mitt folk, och din Gud är min Gud. Där du dör, vill jag dö, och där vill jag bli begraven. Herren må göra mig vad som helst – endast döden skall skilja oss åt. (Rut 1:16-17) Jag sitter tyst i soffan och lyssnar när hon berättar vad som hänt. Hennes händer skakar och jag tror att det är mer av ilska än av skräck. ”… och ja, sen tror jag att du ser vad som hände.” Hon tittar på mig och ler, men jag klarar inte av att le tillbaka. Hon är blodig över hela kinden. Jag tar hennes hand och vi går tillsammans till köket, där hon sätter sig på bordet. Jag tvättar försiktigt av och plåstrar om hennes kind. Det är tredje gången den här månaden. Hon skrattar bort det, ler hela tiden. Jag älskar hur hon ler, hur hon kan få varje situation att verka så… obetydlig. Själv blir jag bara tyst, betraktar henne där hon sitter på bordet och glatt pratar på om något annat. Jag vill be henne vara mer försiktig, klä sig i andra kläder, gå hem tidigare, hänga på andra ställen… men samtidigt vägrar jag acceptera att det skulle vara hennes fel, eller mitt fel, eller vårt fel. När jag är klar hoppar hon ner från bordet, kramar om mig hårt och kysser mig. Hennes läpp är sprucken och det smakar blod, men jag bryr mig inte. Jag börjar vänja mig. Vi hade dejtat i ett helt år innan det hände någonting för första gången. Vi hade väl haft tur. Jag brukar känna mig trygg i Göteborg, men så hade

60

hanna osvald sahlin


vi varit på Gretas och dansat en kväll och när vi hämtade våra jackor i garderoben hörde vi vakten prata med tre killar i kön. ”Jag tänker inte släppa in er. Ni är alldeles för fulla och ert homofoba beteende är inte acceptabelt här. Gå härifrån.” Killarna i kön började svära åt vakten, men insåg till sist att det inte var lönt. ”Jävla bög…” Det blev tyst i kön och killarna avlägsnade sig. Jag tog Tildes hand och vi gick ut i den kalla luften. Det hade börjat snöa och det var tyst ute för att vara en lördagskväll. Det enda som hördes var musiken från Gretas och några kompisgäng som stod och pratade här och var. Hand i hand började vi gå mot Domkyrkan för att ta spårvagnen hem. Vi hann gå ungefär femtio meter innan vi hörde killarnas röster igen. Innan vi hunnit reagera hade vi blivit indragna på en tvärgata och upptryckta mot husväggen. Mitt huvud slog hårt i teglet och jag tappade Tildes hand. Hon försökte slåss och skrek bredvid mig, men jag kunde inte öppna munnen. Mina handleder pressades hårt mot tegel­väggen. Killen som höll fast mig log triumferande och tittade sedan på Tilde, skrattade och vände sig mot mig igen. ”Hon är ju alldeles för snygg för att vara flata, det fattar du väl?” Sedan flyttades hans blick från mina ögon till mina bröst. ”Och du hade säkert också sett helt okej ut om du började klä dig lite mer som en tjej. Du behöver bara lite kuk så ska du se att du blir normal.” Han släppte mig med sin ena hand och tryckte den hårt om mitt bröst, samtidigt som han pressade sitt skrev mot mig. Jag hörde hur en röst skrek och min kropp drogs bort från väggen med en väldig kraft. Jag landade på rumpan på trottoaren och kände hur snön sögs in i mina byxor och in på min bara hud. Jag fick sätta händerna i marken för att inte falla ihop. Vakten från Gretas rusade förbi mig, knuffade undan två av killarna och gick fram till den siste som fortfarande höll i Tilde. Hade det inte varit för henne hade vakten kanske inte hört oss. Själv hade jag bara stått där. Inte gjort motstånd, inte skrikit. Jag tittade på Tilde, på killen och

hanna osvald sahlin

61


på vakten som tog tag om hans arm och drog bort honom. När killarna avlägsnat sig tackade vi vakten och fick en taxi beställd hem. Vi gick inte ut på flera dagar. Sedan var det som att världen tyckte att eftersom vi redan drabbats en gång så gjorde det inget om vi blev attackerade igen. Och igen. Och igen. Dagen fortsätter utan att vi pratar särskilt mycket. Efter att ha tagit hand om Tildes sår sätter vi oss i soffan och ser på film. Vi bestämmer att vi ska äta tacos till middag, det är ju ändå fredag, vare sig vi vill eller inte. När vi går och handlar har vi ingen kroppskontakt och på vägen hem ökar vi båda takten på stegen så fort det börjar bli mörkt. Hemma i köket står jag och tittar på Tilde som står vänd mot köksbänken och hackar grönsaker. Vi har musik på i bakgrunden och hon dansar. Hon är vacker, hennes kropp rör sig så naturligt till musiken. Jag kan inte låta bli att le lite när hon slår huvudet i köksfläkten igen. Så vänder hon sig om och jag ser såret på hennes kind. Jag vet ju att det är där, jag tvättade rent det i förmiddags. Men det hugger ändå till i mig när jag ser det. Jag känner hur det trycker i halsen. ”Jag måste gå på toa”, säger jag och mina andetag blir tyngre. Jag lämnar köket, går snabbt in på toaletten och låser dörren. Jag sätter mig på golvet. Det går inte att hejda längre. Jag andas så snabbt att jag inte vet om jag får någon luft och det skär i bröstet, tårarna sitter fast i halsen. Jag vill skrika men det enda som hörs är några dämpade kvidanden. Det är mitt fel. Det är mitt utseende som avslöjar oss, det är jag. Det är jag som har gett henne såret på kinden. Det på läppen. Det runt ögat förra månaden. Det är jag. Jag borde ha andra kläder på mig. Jag borde flytta härifrån. Jag borde lämna henne så att hon slipper det här livet. Jag borde inte skada henne på det sättet jag gör. Allt är mitt fel. Jag hulkar när luften slutar ta sig ner i mina lungor, det är som en spärr i halsen. Jag ser hur Tilde sätter sig på golvet mittemot mig och lägger ifrån sig myntet vi har utanför badrumsdörren för att kunna låsa upp utifrån. Hon tar mina händer i sina och möter min blick.

62

hanna osvald sahlin


”Det är okej. Jag är här med dig. Andas med mig älskling.” Jag ser hennes lugna blick, ser hur hon ler mot mig, ser hur hennes bröstkorg höjs och sänks. Men spärren i mig släpper inte. Ut kommer bara korta ljud, innan jag böjer mig fram och lägger huvudet i hennes knä. Då släpper tårarna. ”Du borde inte vara med mig! Jag är farlig för dig, allt jag gör är att göra ditt liv värre! Du borde gå härifrån och aldrig komma tillbaka! Det är mitt fel alltihop!” Jag skriker ner i hennes knä och tårarna färgar hennes jeans mörkblå. Tilde lägger försiktigt sina händer runt mitt huvud och får mig att sätta mig upp så att jag möter hennes blick. Hon ler mot mig. ”Det enda du ger mig är lycka. Mitt liv har bara blivit bättre sen jag lärde känna dig, älskade du. Jag kommer inte överge dig, jag älskar att vara med dig. Det är samhället det är fel på, och jag hade varit ännu olyckligare i den här världen om jag inte fick vara mig själv, med dig. Det är okej. Jag är här. Jag går ingenstans. Bara andas med mig.” Spärren släpper sakta. All luft som satt fast inuti åker ut, och jag kan hackigt dra in ny. Vi sitter så länge. Jag ser in i Tildes ögon, hon möter min blick och vi andas. När ångesten släppt helt reser vi oss från badrumsgolvet. Tilde kramar om mig och innan vi går tillbaka till köket så kysser vi varandra. Jag känner hur hon ler och hur hon gråter. Hennes läppar smakar salt, men det gör ingenting. Jag börjar vänja mig.

hanna osvald sahlin

63


glaspojken ”Mormor, varför får jag inte gå ut?” Pojkens ögon följde barnen som lekte utanför fönstret. De kastade snöbollar på varandra och skrattade. Bakom pojken, i soffan, satt en äldre kvinna. Hon betraktade honom med ett leende som skälvde till vid hans fråga. ”Jo vännen, du förstår… Din mamma var…” ”Vadå mormor?” ”Kom och sätt dig här hos mig, så ska jag berätta en saga.” Hon log mot honom och sträckte fram en skakig hand. Små fötter dunsade i golvet och kravlade sig upp på soffan, han kastade en sista blick mot barnen utanför fönstret. Mormoderns darrande hand strök pojkens hår och kind. ”Det här är sagan om Metallmormor och Glaspojken”, sa hon och la handen på sitt knä. ”Det var en gång en kvinna som kallades Metallmormor. Metallmormor bodde i en värld där alla människor var gjorda av olika saker. Metallmormor var gjord av metall, någon annan var gjord av trä och någon av plast eller bomull. Så var det i den här världen och ingen tyckte att det var något konstigt. Metallmormor var lycklig, men hon ville så gärna ha ett litet barn att ta hand om.” ”Som mig?” ”Ja, nästan precis som dig. Metallmormor försökte att få ett litet barn som dig i många många år, men det kom aldrig någon bebis. Det gjorde Metallmormor väldigt ledsen, för hon trodde att hon snart skulle bli för gammal för att få några barn. Men till slut fick Metallmormor en liten bebis i magen ändå”, sa hon och la handen på sin mage. ”Och det gjorde henne så väldigt glad.”

64

hanna osvald sahlin


”Vad var det för bebis där inne?” Pojkens ögon hade följt mormoderns hand och han tittade spänt på hennes mage. ”Det var en glasbebis. En liten flicka av glas. Metallmormor var så glad åt sin nya bebis, men läkarna fick ta hand om henne länge, för hon var så skör att hon kunde gå sönder när som helst. Metallmormor fick inte ens hålla i henne.” ”Varför då?” ”För att hon kunde gå sönder, hon var gjord av glas.” Det blev tyst en stund i vardagsrummet innan mormodern fortsatte. ”Till slut fick Metallmormor åka hem med Glasflickan. Metallmormor var så försiktig och Glasflickan växte och blev en Glasmamma.” ”Fick hon en egen bebis?” ”Ja… Glasmamman fick en egen bebis, men att få den bebisen var så farligt för Glasmamman att hon sprack och gick sönder i små bitar. Metallmormor blev så ledsen att hon grät i flera dagar. Men, så gav läkarna den nya bebisen till Metallmormor. Det var Glaspojken. Metallmormor älskade Glaspojken så mycket. Hon var så rädd att Glaspojken också skulle gå sönder, att det var därför… Att det är därför du inte får gå ut.” Mormodern tittade på pojken i soffan. Han tittade upp och mötte hennes blick. ”Mormor, se.” Han flyttade med en långsam rörelse sin hand och höll den framför mormoderns ansikte. ”Jag är inte glas.” ”Nej… Jag vet, vännen.” ”Kan vi gå ut mormor? Jag vill leka med dom!” Det lyste upp i pojkens ögon och han kravlade ner från soffkanten och sprang till fönstret. Barnen var kvar där ute. Mormodern tog ett djupt andetag och reste sig sakta. Hennes kropp skakade, men hon gick målmedvetet mot hallen. ”Ja, kom då.”

hanna osvald sahlin

65


Metallmormor och Glaspojken pulsade tillsammans i snön. Först lika långsamt båda två, men vid synen av de andra barnen började Glaspojken springa. Metallmormor log och kände hur tårarna tryckte bakom ögonen. Aldrig hade hon sett honom så lycklig som nu. ”Var försiktig!” ropade hon och rösten sprack. Han vinkade till henne. De små benen satte fart genom snön, mot Metallmormor. Skrattet bubblade. Han sprang snabbare än han någonsin gjort förr. Glaspojken föll någon meter framför Metallmormor. Skrattet dog. Barnen i bakgrunden tystnade. Pojken låg stilla i snön. För varje snöflinga som landade på glaskroppen kände Metallmormor hur hjärtat knöt sig hårdare. Hennes knän vek sig och det högg i hela hennes kropp. Hon såg på sitt barnbarn, fortfarande stilla i snön. Metallmormor gick fram och lyfte upp honom. Skärvorna rann mellan hennes fingrar.

66

hanna osvald sahlin


känn brännässlorna innanför ögonen det finns vissa själar som passar varann du ser hur mina tårar bränner fast jag knappt gråtit inför dig jag har brännässlor innanför huden innanför ögonen i halsen längs ryggraden och i svanken men du värmer mig och när du inte kan plocka bort nässelbladen drar du dina naglar försiktigt längs min rygg och det bränner på ett behagligare sätt ibland kramar jag medvetet om brännässlor med händerna men du blir inte arg du tar mina händer du håller dem hårt tills det inte bränner längre tills nässlorna löses upp innanför mina ögon och rinner ut

hanna osvald sahlin

67


alexander sjรถdin lundholm


hej gud, jag gick förbi ditt hus förut – Eftersom du säger att du alltid är hemma, och lamporna var tända, så knackade jag på – det var ju ett tag sen jag sa hallå. Jag tänkte att vi kunde vrida och vända på varför folk blir utbrända, dividera om människors ondska, och varför det finns en onsdag. Du har ju aldrig riktigt svarat på varför barn får malaria, varför elaka människors lyckor kan vara så långvariga – varför vi ska behöva skämmas över vilka vi är, ja, hur världen kunde bli så här. Och det är lite pinsamt, för jag har inte läst din bok, men den har ju sidor i överkant, är du inte riktigt klok? Och den har ju många... speciella drag – jag menar, vem är du att bestämma med vem jag får ha samlag? Men jag är glad att den blev omtyckt av ditt förlag, att du fick så fina recensioner av så många viktiga personer, och jag tror att jag förstår vad du menar överlag. Ja, jag ville bara prata ett slag, när jag gick i stan en regnig dag, om tingens tillstånd i största allmänhet, över en bulle och det där goda teet. Men du var inte hemma, tror jag. Du kan väl ringa mig nån dag? alexander sjödin lundholm

69


onomatopoeten Han lade först märke till att det fattades ljud när han öppnade en ny bok. Det var en vacker, inbunden roman som han hade köpt åt sig själv en ovanligt grå dag. När han kom hem satte han på en kanna te, slog sig ned i sin favoritfåtölj och öppnade förväntansfullt boken. Han längtade efter det där knastrandet som uppstår när man öppnar en ny bok. Men det kom inget sådant ljud. Han stängde och öppnade boken på ett annat ställe, men inget knastrande kom. Med en lätt suck började han läsa, men gav snart upp. Snart lade han märke till att fler ljud försvann. Ett efter ett tynade de bort. Det var de svagare och mer sällsynta ljuden som först försvann. Dörrar slutade knarra – men gnisslade likväl. Brisens sus i träden blev ljudlösa. Fåglarna slutade sjunga på tok för tidigt, kvar fanns bara kråkornas kraxande. Det var som om de skyggare ljuden inte längre orkade göra sig hörda. När det slutade prassla då han vände på sidorna i sina favoritböcker visste han att det inte skulle gå över. Han gick till bokhandeln, öppnade bok efter bok, bläddrade igenom dem alla och lyssnade. Slutligen hittade han en bok som knastrade när han öppnade den, en vars sidor fort­ farande prasslade, och en tredje som ännu hade ljudet av bläddrande kvar. Han satte sig på en stol och grät stilla. Han behövde ljuden mer än han kunnat ana. Men hemma i fåtöljen var ljuden borta. Han bläddrade och blädd­ rade, knäckte ryggarna på böckerna, rev ut sidorna och slängde de tomma pärmarna i väggen. Det var bara våldet som lät.

70

alexander sjödin lundholm


Han begav sig åter ut på jakt efter ljuden. I en park kunde han höra svag fågelsång i ett träd bland allt buller och sorl. Han klättrade mödosamt upp i trädet och fiskade upp en liten bandspelare. Det var samma sak där – han kunde fånga ljuden med bandspelaren, men så fort han kom hem fanns bara oljud och sus kvar. Så han lärde sig att lyssna. Att verkligen lyssna. Han sökte länge och noggrant. När han väl fann ett ljud lyssnade han så intensivt han för­ mådde, tills han hade det inom sig. Han kunde inte förvara eller magasinera dem i inspelningar, men han kunde bevara dem i hjärtat. Och om han kunde gömma dem i sitt hjärta borde han kunna förvara dem på fler sätt. Han fortsatte att lyssna. Han lystrade med hela kroppen, med hjärtat och själen. Så småningom lärde han sig att se ljuden. Men även när han kunde se dem fortsatte han. Till sist kunde han hantera dem, röra dem, flytta dem. När han hittade prasslet av sidor som vändes tog han varsamt det svaga ljudet i sina händer, viskade: ”Jag ska ta hand om dig tills det finns en tid för dig”, och lade det ytterst försiktigt i sin kappsäck. Hemma lade han dem i små glasburkar och förvarade dem i en bokhylla. Sakta fylldes den på med svagt glittrande burkar vilka var etiketterade: Pappersprassel, Vindsus, Bokrygg, Näktergal, Dörrknarr, Penna mot papper. Till slut hade han samlat det sista ljudet. Oljuden blev alltmer öron­ bedövande, och tystnaden likaså. Han satt i sitt hus med rader och åter rader av de sista ljuden medan världen försökte överrösta sig själv med oljud, tills inget ljud kunde finnas kvar. En dag skulle bara tystnaden finnas, och då skulle han vara redo att släppa ut ljuden i en värld av tystnad. Och den skulle vara villig att lyssna.

alexander sjödin lundholm

71


kärlek, eller vårdslöshet En dag låg en teddybjörn i trapphuset utanför min lägenhet. Den låg på sidan i ett hörn och stirrade på den mintgröna väggen. Trappuppgången var tyst och tom. Jag plockade upp nallen från golvet och sa: – Du kan flytta in hos mig. Teddybjörnen fick sitta i vardagsrumssoffan medan jag tog en dusch. Om en timme skulle Mira komma. Vi brukade träffas då och då, men det hade gått ett tag sen sist. När jag hade klätt på mig satt teddybjörnen där och tittade på mig. Jag satte mig i fåtöljen mitt emot. Jag visste inte varför jag hade tagit med den slitna nallen in i lägenheten. Vit stoppning skymtade bakom en sprucken söm på magen, och ett öga satt löst. Tecken på kärlek eller vårdslöshet? Jag försjönk i tankar, och det hann ringa på dörren flera gånger innan jag rycktes ur dem och öppnade. – Jag började tro att du inte var hemma, sa Mira. – Förlåt, jag hörde inte dörrklockan. Jag tog emot hennes jacka och hängde upp den på en krok. – Vill du ha något att dricka? – Te vore fint. Vi stod i köket och lyssnade på vattenkokaren och klockan som tickade fram sekunderna. Utanför köksfönstret skrek måsarna som vanligt. Ibland möttes våra blickar, och vi log förstulet mot varandra. Det brukade bli så när vi inte setts på ett tag, men efter en stund hittade vi alltid fram till varandra igen. – Gick det bra att komma hit? – Jadå, det var inga problem. Vi satte oss i soffan med tekopparna.

72

alexander sjödin lundholm


– Är den din? Hon nickade mot teddybjörnen bakom mig. – Nä. Jag flyttade mig närmare. Vi kysstes, men hon såg förbi mig. Snart drog hon sig undan och tittade besvärat över min axel. – Kan du inte ta bort nallen? Jag slängde in den under soffan och drog av henne tröjan. Hon lade sig över mig, men något kändes inte rätt, ingen av oss var riktigt där. – Kan vi inte gå och ta en öl? frågade hon efter en stund. – Jo, gärna. När jag kom hem igen var det mörkt. Jag satte mig i soffan och slötittade på teve, och kom att tänka på teddybjörnen. Den låg kvar under soffan, så jag drog fram den. Med ett fast grepp om dess nacke ryckte jag upp dörren och kastade ut nallen i det mörka trapphuset. Nästa dag låg den kvar, så på vägen ut kastade jag den i närmsta soptunna. När jag kom hem igen låg den utanför dörren och stirrade på mig med sina tomma plastögon.

alexander sjödin lundholm

73


ändhållplats En äldre kvinna iklädd brun tweedkostym och hatt går mot busshåll­ platsen i den grå staden. Hon bär en läderportfölj och stödjer sig på en käpp. Gatan är tom: inga bilar eller fotgängare passerar. Jag ser henne, men hon ser inte mig. Inte än. Kvinnan ställer sig i busskuren, lutar sig fram och spejar nerför vägen. Sedan tittar hon upp på klockan i kuren. Tjugofyra minuter över fem. Hon tar fram ett fickur ur sin väst och kisar mot urtavlan, knackar några gånger på den, och sätter klockan mot örat. Med en suck stoppar hon ner uret i västfickan igen. Regnet faller lätt mot mitt paraply när jag korsar gatan och ställer mig framför kuren. Min klocka är tjugofyra minuter över fem. Precis i tid. Jag vänder mig mot den gamla kvinnan. ”Du vet vad de säger. Man ska aldrig köra bil när man är borta.” Jag tar fram cigarettpaketet ur min blå trenchcoat, slår ut en cigarett och tänder den. Rök flyter ut under paraplyet. ”De säger också att man aldrig ska lita på nån i blå rock.” Kvinnan säger inget. Två strålkastare lyser upp den regniga vägen. En gammal röd buss bromsar in med ett gnissel. Jag fäller ihop mitt paraply, men hatten skyddar mig fortfarande från regnet. Jag kliver på. Kvinnan tvekar i några sekunder medan bussen kör på tomgång. Till sist sätter hon ned portföljen på trottoaren, lutar käppen mot den och stiger på. Hon tittar inte på sina lämnade ägodelar igen. Hon rotar runt i sin kavaj, men busschauffören vinkar henne vidare. Bussen börjar röra på sig. Hon betraktar människorna ombord. Bussen är nästan full – alla par av säten rymmer åtminstone en person. Ingen av passagerarna ägnar henne en blick: någon läser en tidning, andra ser ut

74

alexander sjödin lundholm


genom fönstren. Mig ser hon inte längre. Hon väljer ut ett säte långt bak i bussen och stöttar sig på nackstöden när hon går ditåt. På platsen hon valt ut sitter en ganska kort kvinna i medelåldern. Hon är klädd i en beige kappa och röd basker. Hon ser rakt på kvinnan i kostym. Den äldre hejdar sig ett ögonblick, men slår sig sedan ned. De tittar båda ut genom fönstret. Ute är det fortsatt grått medan vi åker genom staden. Regndroppar stänker mot rutan. Det blir mörkt när vi åker in i en tunnel, och lamporna i taket flimrar till. När de åter tänds håller de varandra i hand. Kvinnan i röd basker vänder sig om och ler mot den äldre innan hon blickar ut igen. En tår rullar nerför den äldre kvinnans kind, hon ler för sig själv. Varmt ljus flödar in i bussen när vi kommer ut ur tunneln. De har nått sin destination, men jag ska åka vidare.

alexander sjödin lundholm

75


en spegling av en spegling av en evig explosion kan det finnas något ensammare?

du är havet du försöker nå upp vill desperat få röra men du kommer aldrig nå fram du söker visa att du också kan skina en halvhjärtad spegling och månen glider likgiltigt förbi en iskall tystnad

76

alexander sjödin lundholm

du är månen en tyst satellit du kan bara titta ned på mörkret och hopplösheten och galenskapen du gör vad du kan för att lysa upp en halvhjärtad reflektion av en sol, så långt borta


du är solen en av miljoner så långt bort från allt ingen kan komma nära de vänder alltid bort blicken din omgivning är avlägsen och kall

du är du du står med fötterna i vattnet och betraktar en spegling av en spegling av en evig explosion kan det finnas någon ensammare?

alexander sjödin lundholm

77


medverkande jerker andervad

jerker.andervad@gmail.com

Dåliga dikter är bara personliga. – Matsuo Basho

ebba bohlers

bohlersebba@gmail.com

I wish I could write as mysterious as a cat. – Edgar Allan Poe

sandra ingvarsdotter

sandra.ingvarsdotter@gmail.com

Thank you for the tragedy. I need it for my art. – Kurt Cobain

katja lundberg

katja.lundberg1@gmail.com

En kan inte hoppas lagom. – Siri Bertling Wiik

rebecka madsen

rebecka.madsen@gmail.com Those who don’t believe in magic will never find it. – Roald Dahl

hanna osvald sahlin

hannas.epost@gmail.com Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv. – Astrid Lindgren

alexander sjödin lundholm alexanderslundholm@gmail.com Borde man inte kunna begripa människorna? sade Linda. Jo, sade han. Det vore det allra bästa. – Torgny Lindgren

78


Profile for Paul Ström

Sen jag brydde mig sist (Åk 1 - 2018)  

Sen jag brydde mig sist (Åk 1 - 2018)  

Profile for paulstrom
Advertisement