v Så varför vill du möta mig i strid? Är det det enda sättet att hantera att jag nu inte längre är timid; att jag har börjat prata och skandera? Ja, varför vill du höra röster tystna som just har börjat lära sig att höjas? Ja, hur kan dina ögon vara lystna att se så många viljor åter böjas? Och varför vill du vända bort din blick från dem som inte orkar vara glada, från allt som är i litet sämre skick, ja, allt som utav dig har tagit skada? De ord du säger är som slag och spark o du som ristar avsky i min bark. vi O du som ristar avsky i min bark som märker mig med alla hårda orden. Du höjer upp den grymme patriark som leder allas blickar bort från jorden. Ja, du som knäcker rötter, bryter grenar, du slänger dig med svar men aldrig frågor, du hotar mig med eld och kastar stenar, du vill att allt jag är skall stå i lågor. Men allt du säger fast du inte borde; det ger så mycket sorg, så mycket skam; för vet att allt du sa och allt du gjorde finns kvar som vita linjer i min stam. För allt det hat som vanhelgar min frid jag ristar mina ord in i din tid.
70
tim olsson