HASK - Historisk och arkeologisk studentkonferens

Det är år 2018 och idéen för HASK, historisk och arkeologisk studentkonferens, föds. Men innan det så tar vi och backar bandet några år tillbaka, till 2010.

År 2010 är första gången som ASK, arkeologisk studentkonferens, ordnades av STARK, Stockholms arkeologiska studentförening. Då som nu kände man att det fanns ett behov av en konferens ordnat av studenter, för studenter. En miljö där studenter kunde presentera sina forskning och resultat kring sina uppsatser i ett avslappnat tempo, men samtidigt känna att det var en värdefull övning för framtida dylika tillställningar. Ämnen som presenterades under första ASK publicerades även i en samlad publikation.1 År 2011 var det GASTs tur att stå som värd för ASK, något som genomfördes med generösa bidrag. Därefter ordnades ASK ett par gånger till av andra studentföreningar i landet, för att sedan ta en flera års lång paus.

Det var i slutet av 2016 som några i GASTs styrelse kände att det var dags att återuppliva ASK. Arkeologistudenter från Stockholm bjöds in för att medverka i den gedigna planeringen, och i april 2017 blev det igen konferensdags. Programmet var fullspäckad med föreläsare, som följdes av middag och vandring vid Skändlaberget nästa dag.

Året därpå fick historiska studier på Göteborgs universitet flytta till nya tillfälliga lokaler, vilket gav GAST bättre förutsättningar att ordna egna evenemang. Med lite erfarenhet i bakfickan av att organisera och delta i konfe

1 Från den undre världen. Bidrag från den första arkeologiska studentkonferensen i Stockholm den 19-21 mars 2010. Red. Magdalena Forsgren. renser, kände styrelsen att det var läge att igen organisera ASK, men denna gång skulle den vara öppen för alla studenter inom historiska studier. Det krävdes alltså ett nytt namn och ny logotyp. Efter många diskussioner på styrelsemöten kom man fram till (det ickesåkomplicerade) namnet HASK, historisk och arkeologisk studentkonferens. Logotypen gick igenom många revideringar, och slutresultaten ser man överst på denna sida.

Första HASK ordnades februari 2019, och denna gång var det arkeologiska studentföreningen KNUT från Lund som medverkade i planeringen. Programmet var återigen fyllt med intressanta ämnen av studenter från både historia, antiken, kulturarv och arkeologi, och under kvällen deltog alla i en sedvanlig fest.

Av för alla kända orsaker kunde HASK inte genomföras året därpå. Det skulle dröja till våren 2021 innan det var möjligt att hålla nästa konferens, men denna gång digitalt. På följande två sidor kan ni läsa abstrakten till de intressanta föredrag som hölls.

Slutsatsen för denna torftiga historik är, att konferenser ordnat av studenter, för studenter, är ett utmärkt utlopp för att öva på sin presentationsteknik, få feedback på forskning, och inte minst knyta kontakter med möjliga framtida kollegor. I denna bemärkelse är det synd att universitetet inte förbereder studenterna för hur man presenterar sin forskning i arbetslivet. Att själv organisera en konferens är utmanande, men att våga ta kontakt med andra studenter och få ihop en fungerande helhet är utmärkt övning för ens framtida yrkesliv. Paula Molander

Skyltar i vår närhet - Hur ser de ut? Rebecka Ordenes Berggren

Det finns massvis med fornlämningar i vår landsbygd. Alla går inte att se, några är gömda bakom sly andra är förstörda av tiden. Det finns dock andra fornlämningar som syns och ligger nära allmänheten till hands. Dessa större fornlämningar får ofta skyltar som förmedlar information om dem till förbipasserande. Skyltarna kan ha olika utseende och innehåll. Vad som påverkar deras plats och information beror på flera olika faktorer. Allt från platsen till fornlämningarnas skick har stor inverkan. Skyltarna framför fornlämningarna är en del av förmedlingsarbetet som gynnar befolkningen både på individnivå och samhälle.

Kultur, kommers och kokkonst - Butiker och restauranger i ett holistiskt museibesök Fredrik Gahm

Hur ett museibesök ser ut har förändrats genom åren. Numera är museet inte bara en samlande, bevarande och förmedlande institution. Besökarna vill få ut mer av besöket än att bara ta del av utställningarna. De vill shoppa, äta, umgås och gå på kulturevenemang. Detta kan de göra i bland annat museibutiken och museirestaurangen. Dessutom är dessa verksamheter viktiga ekonomiskt. Det blir särskilt betydelsefullt i en tid då museerna i större utsträckning än tidigare förväntas stå på egna ben ekonomiskt, och dessutom bidra till den spirande kulturarvsturismen. Trots detta är museernas butiker och restauranger understuderade. Teoretiska verktyg för att förstå dem saknas, och förhållandet mellan dem och det traditionella museiuppdraget präglas stundtals av friktion.

Jag har skrivit en masteruppsats vid Uppsala universitet om just dessa verksamheter. Med utgångspunkt i tre stycken kulturhistoriska museer i Stockholm diskuterar och analyserar jag museernas butiker och restauranger. Jag lanserar ett antal teorier och begrepp för att öka förståelsen av dessa aspekter av museibesöket. Hur länkar butiken och restaurangen samman med resten av museet? Hur ska man betrakta konsumtion i ett museisammanhang? Och hur får man till den där eftersträvansvärda helhetskänslan i museibesöket?

En arkeologi av det animistiska - Om den mesolitiska ornamentiken Erik Solfeldt

Tidigare forskning vilken studerat de material vilket kommit att benämnas som den mobila mesolitiska konsten (Mesolithic portable art), det vill säga föremål ornerade med geometriska, antropomorfa och zoomorfa motiv, har tolkat materialet som representativ konst kopplat till ideologi, mytologi, rituella praktiker och tribalism. Dessa tolkningar grundar sig i att materialet främst har studerats utifrån ett västerländskt modernistiskt perspektiv där teori och metodik bygger på hylemorfism och ikonografi – det vill säga att ett råmaterial (natur) via mänsklig agens transformeras utifrån agentens idé (kultur) till en artefakt – en artefakt vars visuella uttryck sedan tolkas utifrån vad de föreställer i syfte att nå dess bakomliggande mening och betydelse. Hylemorfismen och ikonografin har dock fått kritik för att simplifiera och allmängiltigförklara processer och studier av föremål och dess visuella uttryck. Genom att istället studera materialet utifrån ett nyanimistiskt relationellt perspektiv, vilket bygger på ett teoretiskt ramverk bestående av Deleuze och Guattaris rhizomteori (1980), Tim Ingolds meshwork (2011) och Giordano Brunos (1590) teori om band i allmänhet, tillsammans med Chantal Connellers (2011) metod rhizomatisk chaîne opératoire föreslås det att föremålen ska förstås som en kommunikation med den animerade och subjektifierade omgivningen. Därtill kan inte materialet förstås utifrån de binära positionerna, funktion och ritual, utan de ornerade föremålen är resultatet av ett samband mellan funktion och ritual där det inte finns någon gräns för var den ena eller den andra binära positionen börjar och slutar.

Spelar storlek och utseende verkligen roll? - Bilden av Vesuvius och Pompejieruptionen i populärkultur och arkeologi Svante Hellberg

Historien om hur Vesuvius överraskande ”sprängde sin topp” den 24 augusti år 79 e.Kr. och begravde Pompeji och Herculaneum med omgivningar i ett våldsamt regn av fallande pimpsten har tagit permanent plats i västvärldens kulturella kanon. Katastrofen har sedan utgrävningarna i Herculaneum och Pompeji drog i gång under 1700talets mitt kommit att fascinera ständigt nya generationer.

Idag vet vi att utbrottet inte skedde på det sättet, och askregn, och laharer har fått ge plats för kollapsande eruptionspelare och pyroklastiska flöden, men hur såg Vesuvius ut vid tiden för Pompejieruptionen?

Frågan om Vesuvius utseende och storlek kan i ljuset av imponerande fynd som återfunnits i Pompeji och Herculaneum i förstone tyckas oviktig, men den som vill förstå och återskapa det forna landskapet kring Neapelbukten måste här på allvar ställa sig frågan: har utseende och storlek betydelse?

Kronologisk ramverk över en tidigt kristen gravplats i Varnhem, Västergötland Fredrik Dahlberg

Kronologi och skapandet av ett narrativ som berättar om det förflutna är kärnan i arkeologi. Denna uppsats granskar arkeologisk data och 14Cdateringar från utgrävningar av det tidigt kristna gravfältet i Varnhem, Västergötland. Syftet är att konstruera en precis tidslinje av en övergångsperiod där Skandinavien närmar sig kristendomen och det medeltida Europa. Med en bättre förståelse av kronologiska processer under denna tidsperiod kan ny kunskap erhållas om det tidigt kristna samhället i Varnhem och därmed det förändrade sociopolitiska klimatet för storgårdar och byar i Västsverige. Den valda metoden för uppsatsen är Bayesian modeller, även känd som den tredje revolutionen inom 14Cdatering. Resultaten visar att Bayesian modeller är en framgångsrik metod för att konstruera kronologier med hög precision. Varnhems tidigt kristna gravplats anses varit etablerad med ett flertal begravningar från andra halvan av 900talet CE och därefter i kontinuerligt bruk fram till första halvan av 1100talet CE. Dessa är definierade i kronologier av hög precision för att beskriva kristnandeprocessen i Varnhem utifrån generationer istället för århundraden.

Gallring och destruering eller överlåtelse och repatriering - Vad gör samisk kulturarv i svenska statens museisamlingar Linda Jungbeck

När det kommer till saker kan arkeologer ibland kallas glorifierade samlare, vilket inte minst syns i museisamlingarnas överfyllda magasin. Allt ska sparas för framtida eventuella forskningsprojekt. Bristningsgränsen har dock passerats och avyttringsprocesser har implementerats globalt för att hushålla med museernas resurser. Samtidigt går en stor del av intendenternas tid åt repatrieringskrav på föremål i samlingarna. Återlämning och försoning är ett viktigt arbete men i längden kan det leda till att föremål destrueras enbart för att ingen tid funnits att undersöka och vårda dem. Samtidigt i Sverige har vi ett Sameting som vädjar om tydligare förvaltningsansvar i lagstiftningen för att bevara och förmedla det samiska kulturarvet. Speciellt efter att det framkom att föremål och kvarlevor med samisk anknytning inte hanterats och vårdats på ett korrekt sätt, vilket riskerar att innebära framtida destruering. Enligt internationell lag har samerna som urfolk rätt att kräva repatriering av dessa föremål, dock enligt samma process som vid avyttring och destruering av varje enskilt föremål. Vore det inte enklare om samerna genom Sametinget fick förvaltningsansvar över det egna kulturarvet? Kan inte föremålen överlåtas i Ájtte Fjäll och Samemuseum vård, om museet uppgraderas till ett centralmuseum? Borde inte ett sådant beslut dessutom gå i linje med Sveriges jämlikhets och försoningsarbete?