Panorama nr 28

PANORAMA #28

1

2

PANORAMA #28

Redaktionen Uppgång och fall.

Temat för denna upplaga av Panorama för inte helt oväntat tanken till Berlinmuren. I höst är det trettio år sedan muren föll. Med den föll mer än bara betong och taggtråd. Liberalismens USA gick segrande ur ideologiernas kamp.

Fred och demokrati sipprade in mellan sprickorna i betongen och bredde ut sig över Europa.

Att det är vinnaren som skriver historien gör att händelseförloppens utgång i efterhand kan te sig självklara. Det är svårt att föreställa sig världen efter en sovjetisk vinst. Än svårare att visualisera den sönderbombad av de tusentals kärnvapen som stormakterna hann samla på sig under kalla krigets kapprustning.

För hundra år sedan beslutade Sveriges riksdag att även kvinnor skulle ha rätt att rösta. IS håller

Skribenter Hanna Andersson Gabriel Lindgren Isa Diamant Karolina Boyoli Viktor Wallén Hanna Nyberg Ella Persson Vera Kjessler Lovike Cedervall Jack Holm Eleonora Rönström Philip Gustavsson Olga Olsson Astrid Totté

i detta nu på att förlora striden om sina sista fästen i Syrien. Efter decennier av gemenskap väntas Storbritannien inom en snar framtid lämna Europeiska unionen.

Greta Thunberg åker land och rike runt för att få vuxna att vakna i kampen för klimatet. Vilka strider kommer att utkämpas i framtiden?

Vem kommer att vinna dessa? Och med vilken världsordning och historieskrivning till följd?

Francis Fukuyama menade att ideologiernas sista kamp var utkämpad i och med Berlinmurens fall. Gabriel Lindgen och Viktor Wallén funderar på om ideologierna nu har vaknat ur sina gravar på sida 7.

Journalistiken tog en ny väg efter en utfrågning av den dåvarande statsministern Tage Erlander år 1966. Vilken roll har journalister i framtidens föränderliga informationsterräng? Ella Persson

betonar mediernas funktion som tredje statsmakt på sida 17.

Men såväl uppgångar som fall sker även i mindre skala. Uppgången av dieter och kosthållningar markerar Astrid Totté avslutet på genom att säga upp sig som vegan på sida 34.

Detta nummer är det sista för mig som redaktör för Panorama. Jag har lärt mig massor under detta år.

Självklart av årets uppgångar, men ofta är det faktiskt när man faller som man lär sig som mest. Jäklar vad roligt jag har haft det med er.

Tack för detta år!

Isa Diamant

Redaktör

Redaktör Isa Diamant Layout Lovisa Eriksson Karin Berg Andreas Thiberg Hanna Manteus Isa Diamant

MARS 2019

Tryckeri Trydells Tryckeri, Laholm

MISSA INTE ATT BESÖKA PANORAMAS HEMSIDA Ansvarig utgivare: Isa Diamant, redaktör Kontakt: tidningen@lupef.se Lunds universitets Politiska och Ekonomiska Förening PANORAMA #28 Sandgatan 2, 223 50 Lund

www.panorama.lupef.se 3

PANORAMA nummer 28

Die Mauer

5 Världens största tonåring

18

Är ideologierna döda?

6 Trendkänsliga trendsättare

20

Alliansens uppgång och fall, och uppgång igen

8 LUPEF:s resa till Istanbul

22

av Olga Olsson

av Gabriel Lindgren och Viktor Wallén

av Philip Gustavsson

av Isa Diamant

av Eleonora Rönström

Dikt: Uppgång och fall

10 Kolonialtidens uppgång och fall

Historien om Sankta Balthild

11 Vore det suveränt om Grönland blev suveränt? 30

Brevväxling om feminism

13 Säg att jag ser fin ut i det här

33

Students of the World? av Eleonora Rönström

16 Jag skulle vilja säga upp mig som vegan

34

Vart är journalistiken på väg?

17 LUPEF:s utskott informerar

36

av Vera Kjessler

av Viktor Wallén

av Hanna Nyberg och Alice Uhlin

av Ella Persson

4

av Jack Holm

av Hanna Andersson

29

av Karolina Boyoli

av Lovike Cederwall

av Astrid Totté

av Styrelsen

PANORAMA #28

Uppgång och fall

Bild:.Mark Vitullo, flickr.

Die Mauer

J

ag var kanske fem eller sex år när jag hittade, vad jag trodde var, lite grus och sten i min pappas bokhylla. När jag frågade honom varför det låg grus i bokhyllan svarade han att det var bitar från muren. Muren, i bestämd form, som om jag skulle veta vilken mur han pratade om.

Det visste jag så klart inte. Jag är född under andra hälften av 1990-talet och om någon pratade om muren kunde det lika gärna vara en slottsmur som gärdsgården runt trädgården. Det hade aldrig funnits en mur i bestämd form under min livstid.

Jag var något äldre, runt tolv, när den där muren gjorde sig påmind igen. Den här gången var det i mammas bil och vi lyssnade på ett blandband med hennes favoritlåtar, några av de låtarna kom också att bli mina favoriter.

En av titlarna kunde jag dock inte förstå, Die Mauer av Ebba Grön.

Visst sjunger Thåström om en mur i låten, men varför är titeln på tyska? Då fick jag berättat för mig att Tyskland tidigare varit uppdelat i öst och väst och den där muren hade splittrat Berlin i två delar. Ett Tyskland i två bitar och Berlin avskilt i två. Enheter som under min livstid varit så självklara hade tidigare varit uppdelade i två läger som skiljde sig åt som natt och dag.

Jag var nästan vuxen, nitton år,

av Olga Olsson

när jag på riktigt började förstå vad det kalla kriget och muren faktiskt hade betytt. Min tid som student i Lund hade börjat. Jag läste historia och skulle göra mitt första stapplande försök på ett vetenskapligt arbete, även kallat B-uppsats. Mitt källmaterial var nyhetsrapportering i svenska dagstidningar från 1982 om Falklandskriget mellan Storbritannien och Argentina. Även om båda supermakterna USA och Sovjetunionen stod mer eller mindre utanför den konflikten förstod jag något när jag läste de tidningarna. Det var vid läsningen av dessa tidningar som det slog mig vad det kalla kriget faktiskt innebar. Visst hade jag då lärt mig att ett krig mellan supermakterna Sovjetunionen och USA var en delad rädsla i hela världen under den här tiden, men hur påtaglig den rädslan faktiskt var i människors vardag slog mig först när jag läste rapporteringen från utrikesnyheterna under denna period.

Järnridån, som Churchill så poetiskt benämnde muren.

En ridå som inte bara delade Berlin och Tyskland utan hela världen i ett öst och ett väst, föll några år senare, 1989. Ett fall som ofta beskrivs som en av de viktigaste händelserna under 1900-talets historia. Murens fall är något som jag vågar säga att alla har hört. Murens uppgång PANORAMA #28

är en komplicerad historia som hänger ihop både med andra och första världskriget och därför en mycket mer svårberättad sådan.

Att beskriva fallet är helt enkelt mycket lättare, och för oss kanske viktigare. Berlinmurens fall är en symbol för kollapsen av kommunistiska förtryckande regimer och därigenom vinsten för liberala ideal, så förknippande med vårt moderna samhälle. Muren är en central del i vår historia men det är en lika viktig del i berättelsen om vår samtid, eftersom fallet av muren möjliggjorde förutsättningarna för vår nutid.

V

i är många som har vuxit upp efter kalla krigets slut men berättelsen om raserandet av den barriär som delade världen fortsätter att leva med oss. Fastän jag inte själv upplevt hur muren påverkade världen kan jag nu förstå att när någon pratar om muren talar de inte om vilken liten gärdsgård som helst utan om Berlinmuren.

En symbol för det som vi kallar kalla kriget och som rekonstrueras genom lite grus i en bokhylla eller en låt på bilradion. En symbol som alla stöter på och lär sig om och av, oavsett om vi är gamla nog att minnas den eller inte.

•

5

Viktor Wallén och Gabriel Lindgren

Är ideologierna döda?

Berlinmurens fall 1989, kommunismens efterföljande kollaps och kalla krigets slut indikerade att världen nått ett politiskt bokslut: världsordningen med liberala demokratier hade vunnit 1900-talets stora ideologiska batalj. Filosofen Francis Fukuyama proklamerade att “slutet på historien” hade nåtts. Aldrig mer skulle ideologier tävla med varandra. Aldrig mer skulle ideologier ens finnas såsom vi tidigare känt dem. Men, 30 år senare leder samtidens politiska omständigheter oss att fråga: är ideologierna verkligen döda?

T

ill viss del stämmer resonemanget om marknadsliberalismens seger i världen. Frihandel, kapitalrörelser och avreglering har blivit en praxis som de flesta länder hyllar och tjänar storkovan på, till och med post-kommunistiska och post-fascistiska. I Sverige är samma utveckling också historiskt tydlig.

Efter devalveringsyran på 70-talet och löntagarfondsstriden på 80-talet tycks den svenska reaktionen mot en liberal världsordning ha mojnat. Även den nyliberala högern har tonat ner sin agenda och har, precis som alla övriga riksdagspartier, blivit ett välfärdsfokuserande parti med nyliberala tendenser snarare än reformer på agendan. Suddade från den politiska dagordningen är ord som “nattväktarstat” och “klasskamp”.

Med andra ord pekar mycket på att Fukuyama hade rätt: Historien står i zenit.

Emellertid börjar historiker och statsvetare under de senaste åren i allt högre utsträckning att ifrågasätta bilden av ideologier som döda och begravna. För mycket av det som under de 25 första åren efter kalla

6

kriget pekade på en harmonisering av världspolitiken under liberal demokrati börjar nu krackelera i fogarna. Mot vad man spontant skulle kunna tänka sig med Trump, Orbán och Le Pen är inte den framväxande populismen den primära förändringsfaktorn, men det är en indikator på att något har hänt. Populism är ingen ideologi, det är ett symtom. Så, vad är sjukdomen?

Huvudsakligen finns det fyra indikatorer som visar inte bara på att Fukuyama har gjort en missbedömning i sin teori gällande den liberala världsordningens konsolidering, men också en missbedömning av ideologins totala död.

Kina är den första indikatorn. Sedan Deng Xiaopings dagar har landet rört sig från att vara en diktatur med planekonomi till en diktatur med marknadsekonomi på anabola. Utvecklingen av den kinesiska ekonomin och medelklassen borde precis som i t. ex. Sovjet omöjliggöra en autokratisk styrning. Men samtidigt som Xi Jinping drar åt snaran kring det civila samhället genom politiska reformer fortsätter den PANORAMA #28

kinesiska medelklassen att växa utan någon synlig frustration. En liberal marknad behöver inte ett liberalt styrelseskick.

Den teokratiska ideologin är den andra indikatorn. Utvecklingen i flera av Mellanösterns länder under 00-talet har varit synnerligen omtumlande. Krig i Irak, Syrien, Jemen och Libanon. Revolutioner i Egypten, Libyen och Tunisien. Och i skuggan av alla förändringar – en stigande teokratisk inriktning på den rådande politiken. Turkiet, som sen sin självständighet varit en tämligen sekulär miitärstat, rör sig allt mer mot en konservativ islamisk diktatur.

Det kalla kriget mellan Saudiarabien och Iran, vars proxy-krig mot varandra drar in andra länder i konflikten. Fukuyamas andra snedsteg var att inte beakta vikten av etnicitet, kultur och religion som en faktor i ideologier. På samma sätt som västvärldens liberala ordning präglar den legala och exekutiva makten präglar religionen många av Mellanösterns mäktiga statsapparater.

Den tredje indikatorn är att den liberala demokratin inte verkar vara

Uppgång och fall Muren är riven och begravd, men håller ideologierna på att återupplivas?

helt deterministisk. Sen 2016 har länder och dess ledare vänt i linjen från mer globalism till mer protektionism. Samtidigt som världens stora utmaningar, miljö, fattigdom och krig, kräver ett bredare internationellt samarbete börjar länder sluta sig för omvärlden. Ekonomiskt sluter sig länderna mot frihandel, såsom USA gör i sitt handelskrig med Kina. Politiskt sluter sig länderna mot internationella samarbeten, såsom Storbritannien gör från EU. Effekterna av dessa beslut kan långt på förhand beskrivas som negativa men ändå tas de – varför? Är det ett uppvaknande av andra ideologier? Eller är det ett inneboende skifte i den liberaldemokratiska världsordningen?

Det är svårt att svara på, men att en förändring har hänt i spelreglerna är helt glasklar.

D

en fjärde indikatorn är ökandet av den historiska medvetenheten. Västvärldens brott mot mänskligheten, dess exploatering av Afrika och Asien gör sig påminda i historieböckerna.

I en icke-unipolär världsordning luckras reglerna om vad som får läras ut upp. Som resultat blir invånare

medvetna om varför politiska konflikter uppstått och varför deras land ser ut som det gör. Uppstyckandet av Afrika är ett evigt återkommande exempel, där olika folk med olika kulturer våldsamt intvingats in i samexistens till följd av europeisk inblandning. Även Kina under 1800-talet kände av västs imperialism: efter att engelska handelsmän, sponsrade av engelska staten, gjort upp emot en tiondel av den kinesiska befolkningen beroende av opium försökte staten kasta ut dessa handelsmän. Som svar, bombarderade europeiska ångbåtar kinesiska städer och införde ”frihandel”, men bara för europeiska handelsmän. Även om liberala värderingar är accepterade av många, är det historiska arv ideologin för med sig laddat med de orättvisor dess företrädare utfört.

Fukuyama räknade inte med att historien alltid är närvarande; bara individen får ta del av den.

Kanske stämmer Francis Fukuyamas teori endast om världen är unipolär, såsom den var 1991. En stormakt som kan lägga fram sina värderingar på världspolitikens bord och påvisa dess positiva effekter utan invändPANORAMA #28

Bild: Wolf MG, flickr.

ningar. Men världen är förändrad.

Antalet stormakter växer medan västvärldens inflytande sjunker.

Marknadsliberalismen verkar vara beständig, men också föränderlig.

Fredstanken verkar vara genomgående, men även där har fältet förändrats för vad som kan betraktas som en konflikt och motsättning länder emellan. Räkna in en ökande slutenhet mot global samlevnad och vi ser det förflutna upprepa sig.

Skillnaden kommer ligga i att denna gång är det historien som hemsöker västvärlden, då de orättvisor Europa och Amerika utfört urholkar liberalismens värderingar.

V

ad Fukuyama tyckte var omöjligt har hänt: likt ett zombievirus har marknadsliberalism utan liberalism, religion, kultur och historisk medvetenhet väckt de en gång begravna ideologierna. Nya parametrar behöver hämtas in för analysering för att förstå varför ideologierna återuppväcks.

Detta är den liberala världsordningens nya utmaning; att återvända dem till graven, eller låta sig bli slukad av de levande döda ideologierna.

•

7

Alliansens uppgång och fall

Bild: Centerpartiet, flickr.

- och uppgång igen av Philip Gustavsson

L

ägg ut. Lägg ut!

Blockpolitiken är bruten. Stefan Löfvens våta dröm har blivit verklighet. Sveriges borgerliga allians har fallit. Den lilla familjen har skilt sig. En timid och vänskaplig retorik mellan de forna kollegorna är ett minne blott; i dess ställe har glåpord som ‘Quislingar’ och ‘vallöftesbrytare’ inträtt.

Sådan var andemeningen hos flera av de svenska morgontidningarna för ett par månader sedan. Efter 131 dagars regeringskris – den längsta i svensk historia – röstades Stefan Löfven i januari fram som Sveriges statsminister en andra gång. Centerpartiet och Liberalerna lade i omröstningen ned sina röster och hade därmed den avgörande rollen för att regeringen skulle gå igenom. Genom att trycka på den gula knappen istället för den röda – vilket i sammanhanget är något ironiskt, men det återkommer vi till – valde Lööf och Björklund en Löfvensk regim istället för en Kristerssonsk. De föredrog en rödgrön

8

statsminister framför Alliansens egen kandidat.

Varför? Svaret är inte att det var Stefan Löfven som själv lyckades splittra Alliansen – såvida han inte är ett strategiskt geni som verkat i riksdagshusets skuggor och lyckats skifta opinion efter eget tycke och utan att bli påkommen. Förmodligen stavas huvudpersonen i dramat istället Sverigedemokraterna.

Medan KD och M inte sett några problem med att låta sitt regeringsförslag förlita sig på stöd från SD, har C och L gång efter annan deklarerat att man inte tänker ge dem en vågmästarroll och därigenom ett reellt inflytande över den svenska politiken. Annie Lööf hävdade till och med att Moderaterna och Kristdemokraterna brutit sina vallöften då de ensamma gick fram och sökte ett aktivt stöd från Sverigedemokraterna.

D

en forna och då så klara ideologiska gemenskapen inom Allians för Sverige förPANORAMA #28

dunklades oåterkalleligt i och med den delade synen på Sverigedemokraterna. Kompromissviljan, som en gång utgjorde dess fundamentet, var som bortblåst. Tidigare hade man kunnat förhandla och finna lösningar mellan varandra i frågor som sträckte sig från skattesänkningar och arbeten, till skolpolitik och invandring.

Men Sverigedemokraterna visade sig bli en för hård nöt att knäcka. I valet mellan det gula SD och det röda S splittrades de fyra allianskollegorna. M och KD valde det tidigare, medan L och C föredrog det senare – därav ironin med voteringsknapparna. I och med denna schism var det borgerliga blockets öde, på nationell nivå, förseglat. Åtminstone för den här gången.

Centerpartiets tillkännagivande att man nått en överenskommelse med S, MP och L och därför beslutat att släppa fram Stefan Löfven som statsminister möttes av arga kommentarer från moderater och kristdemokrater. En

Uppgång och fall av de kanske hårdaste kom från det kristdemokratiska toppnamnet Sara Skyttedal.

Hon publicerade ett inlägg på Twitter med texten: “Klåpare.

Bedragare. Quislingar. Vi glömmer aldrig”. Tweeten möttes av omfattande kritik, men försvarades också av

sanning som ligger bakom det sårade deklarerandet – “Vi glömmer aldrig”. Om, eller när beroende på hur man ser det, Sverige återigen hamnar i ett läge då M, KD, C och L kan forma en majoritet för att upprätta en gemensam regering kommer kanske de två

“I valet mellan det gula SD och det röda S splittrades de fyra allianskollegorna.” väljare som upplevde att den ramade in hur många av dem kände. Svek, om man nu vill kalla det så, gör uppenbarligen alltid ont; hur väntat det än må vara.

M

an kan dock fråga sig hur sanningsenlig den där tweeten egentligen var. Även om den speglade en känsla som många just då upplevde kan man diskutera hur mycket

nu övergivna allianspartierna vara beredda att gräva ner stridsyxan och glömma forna svek. För inget kan ju läka sår och återupprätta vänskaper som utsikten av inflytande och makt.

Vad som i framtiden kommer att ske är som alltid svårt att förutse. Mycket vatten kommer ha runnit under broarna tills nästa val. Stefan Löfven kanske förmår kompromissa PANORAMA #28

ihop tillräckligt med procentenheter för en tredje mandatperiod, eller så lyckas KD och M samla ett tillräckligt stort röstantal för att kunna bilda en tvåpartiregering med stöd av SD. Oavsett vad som kommer att ske går vi nu in i en ny tidsålder i svensk politik; frågan är bara hur länge den kommer att vara. För Alliansens tid måste ju nödvändigtvis inte vara över. De fyra partierna vill eventuellt bara, likt ett pojkband, testa att stå på egna ben ett tag. Efter några år, då de har tröttnat på att släppa material var för sig, väljer de kanske att till slut sträcka fram en olivkvist och glömma gamla gräl. Då inleds istället förberedelserna inför den stora återföreningen.

Quislingarna och vallöftesbrytarna finner möjligen en väg tillbaks till varandra, trots allt.

•

9

Uppgång och fall

av Vera Kjessler

Toppar och dalar uppgång och fall historiens slut och sista människa Låt järnets ridå rosta gränser tyna bort En annan värld är möjlig ett vi det som inte är, kan bli Mot det främmande i häftig rörelse passionerad hänförelse okänd tids nog bortvänd Förhållandena var aldrig tillräckligt stabila strukturerna mycket labila saknades konsolidering?

Då revs murar ner nu byggs de upp du överger så fanns vi inte mer

10

PANORAMA #28

Uppgång och fall

Bild: Wikimedia Commons.

Historien om Sankta Balthild eller: Hur jag lärde mig göra en människa av en hjälte av Viktor Wallén Vi känner alla igen den klassiska underdog-berättelsen. Mot alla odds segrar hjälten tack vare sin beslutsamhet, styrka och godhet. Genom historien målas flera porträtt av sådana individer: Martin Luther King Jr., Florence Nightingale, Jesus och Oprah Winfrey är bara några exempel på viljestarka personer som kämpat för det som de ansett vara rätt. Från obskyra bakgrunder tog de sig uppåt och gjorde sina namn evigt berömda. Hjältehistorien uppstår hela tiden i olika former, men på senare år har det skett en nyansering av sådana klassiska berättelser.

S

ankta Balthild av Ascania är ett slående exempel på den nyanserade hjälten. Hon har traditionellt i historieskrivningen betraktats som, ja, ett helgon. Hennes vänlighet, omtänksamhet, skönhet och intelligens kunde bara jämföras med någon som stigit ned från himlen. Balthild förbjöd säljandet av kristna slavar, donerade pengar till fattiga och kyrkan, samt överöste alla hon mötte med sin generositet. Det var till ingens överraskning att hon blev helgonförklarad 200 år efter sin död.

Av nobel börd, föddes hon i dagens England år 626 eller 627. Till följd av politisk konflikt kom Balthild att säljas som slav till det folk som störtat hennes släkt: frankerna, ett germanskt folk som gav namn till dagens Frankrike. Närmre bestämt blev hon såld till den frankiske härskaren Klodvigs rikshovmästare Erchinoald, vars uppgift var att administrera och se över riket.

En tragisk historia än så länge, men underdogen börjar alltid i uppförsbacke. Genom sin charm, intelligens och, som hennes helgonbiografi ofta vill påpeka, sin skönhet föll Erchinoald pladask för Balthild. Han bad om hennes hand, men Balthild var inte förälskad i honom. Det nekande svaret förargade Erchinoald och ledde till att vår hjältinna behövde gömma sig i hushållet; otroligt besvärligt för en vars samhällsuppgift var att passa upp på de högre klasserna. Vändningen kom i samband med att härskaren Klodvig

fick upp sina ögon för henne, troligtvis av samma anledningar som Erchinoald. Klodvig regerade över kungariket Neustrien och Burgund, vilket sträckte sig från dagens Belgien och Bretagne till Marseille. Klodvig var den mäktigaste mannen i Västeuropa, och beskriven som spritt språngande galen av de munkar som kom att skildra hans liv. Kungliga plikter, som att styra, föll honom inte i smaken. Trots dessa mindre charmiga egenskaper, ingick Balthild äktenskap med honom. Slaven hade blivit härskaren.

K

lodvig var inte bara instabil psykiskt, hans fysiska hälsa förföll under den korta tid han och Balthild var gifta. De hann få tre söner tillsammans innan Klodvig dog runt år 657, 24 år gammal.

Balthilds söner var då mellan sex och fyra år gamla, vilket gjorde henne till regent i deras ställe. Över en natt blev denna anglosaxiska kvinna Västeuropas mäktigaste person. Under hennes styre kom alla de goda ting hennes intelligens och omtänksamhet varslat om: slavar, fattiga och munkar kom alla att ta del av hennes ynnest. Genom sin vishet gav hon sina tre söner varsitt kungarike att styra, för att slutligen pensionera sig i sitt favoritkloster Chelles.

Om man ska tro Sankta Balthilds helgonbiografi, hade änglarna satt henne på jorden. Hennes mjukhet, godhet, skönhet och intellekt gagnade alla i hennes närhet och rike. Om man ska tro denna klassiska

PANORAMA #28

11

Bild: Wikimedia Commons

Sankta Balthild.

berättelse, det vill säga. På senare tid har synen på hjältinnan Balthild nyanserats rejält.

Det finns även andra dokument, skrivna av ilskna biskopar, vilka anklagar Balthild för flertalet mord på högt uppsatta i kyrkan. Här beskrivs en terrordrottning vars charm endast trumfades av makthunger. Mäktiga fiender undanröjdes en efter en, protesterande tystades, kritiker byttes mot anhängare. Som om Cersei Lannister stigit ur George R. R. Martins universum, satt sig i en tidsmaskin och färdats till en tid hon definitivt skulle passa in i. För att hindra hennes mordlystenhet samarbetade hennes söner och kyrkan för att få in henne i ett kloster, där hon var ett törne i sidan på abbedissan i Chelles tills hon somnade in; hennes liv ett epos jämförbar med Citizen Kanes.

V

ad helgonbiografierna och de kritiska dokumenten har gemensamt är detta: de väljer att beskriva Balthild och hennes liv tydligt färgat av deras relation till henne. Helgonbiografierna målar upp på vilket sätt hon var god, med attribut vilka speglar idealkvinnan för den tidiga, kristna medeltiden. Hennes skönhet, kurvor, mjukhet och ödmjukhet är typiska kvinnoideal; perfekt för en hjältinna. Samtidigt målar det upp henne som en passiv drottning utan ambitioner, där hon bara lever för andra. Vad kritikerna tar upp hos henne är egenskaper

12

vilka inte passade in hos en from medeltidskvinna; än mindre hos en drottning. Men, det är egenskaper vilka gör henne mer mänsklig; samt mycket mer cool än de karaktärslösa, mellanmjölksdragen helgonbiografierna ger henne.

Helgonet Sankta Balthild och den ambitiösa tyranndrottningen bildar tillsammans en bild av en människa i all sin prakt: hennes goda och dåliga sidor, värme och kyla, älskande modersfigur och mordlysten femme fatale. Uppfattningen av henne skiljer sig som natt och dag, tillsammans skapar de en helhet som är skrämmande äkta. I slutändan är även hjältar bara människor.

Fallet av historien om den genomgoda hjälten är för att vi hellre vill höra om den nyanserade. I den moderna berättelsen lyfts de ljusa sidorna likväl som de mörka.

Balthild är ett perfekt exempel på hur underdogen inte bara vinner mot oddsen med godhet och intellekt, utan med en hälsosam dos illvilja och slughet.

Nyanseringen av Sankta Balthild visar uppgången av något väldigt modernt: förmänskligandet av hjälten, vilket gör historien långt mer intressant än den klassiska underdogberättelsen.

PANORAMA #28

•

Uppgång och fall

BREVVÄXLING

Bilder: Wikimedia Commons & By Malene Birger

Vad karakteriserar feminismen som vi känner den i dag? Hundra år efter riksdagsbeslutet om kvinnlig rösträtt diskuterar Hanna Nyberg och Alice Uhlin vår tids förutsättningar för kvinnokamp.

Kära Alice,

Jag skriver till dig för jag undrar, hur var det nu igen, har feminismen gått för långt?

Missförstå mig rätt. Det är en genuin fråga och inte inledningen på en modern version av ett knack-knack skämt. I höstas ställde föreläsaren Linda Nyberg, i den första delkursen i statsvetenskap vid Lunds universitet, denna fråga. Även om jag inte hade något svar då, hade jag en stark känsla av att så är fallet.

En så kallad impopulär åsikt, men hur förklaras annars att Della Q frodas, inte bara i sin podcastvärld, utan även på mitt medvetna Möllan. Det är som ett skämt som dragits lite för många gånger att något är tjejig respektive snubbigt och våra könsroller är satta i sten. Vad som började i ironi är nu befäst. Det har nog blivit så för att det är som ett skämt att vara feminist numera. Att kalla sig feminist är att tillhöra samma klubb som Blondinbella och Bianca Ingrosso. Den kvinnokamp som syns är den som sponsrats av Instagraminlägg.

H&M säljer t-shirts med kvinnotecken som producerats under slavliknande förhållanden av kvinnor i Bangladesh – är det att ta kampen? När ett budskap har blivit en estetik snarare än etik har det gått för långt. Smycken, tygkassar och att slänga sig med de rätta orden är att vara feminist idag. Jag blir mörk inombords när jag tänker på hur snabbt kapitalismen och individualismen tog över kampen för jämställdhet och gjorde den uddlös. En rörelse blir passiv och splittras när den börjar handla om identitetsskapande och konsumtion.

Alice, jag undrar, måste vi inte göra feminismen exklusiv igen? Feminismen har kanske inte gått för långt, men i alla fall blivit mycket vilsen. Den vet inte vem den är längre.

Frid PANORAMA #28

13

Kära Hanna,

I år, 2019, firar Sverige hundra år av kvinnlig rösträtt. En feministisk höjdpunkt för Sverige, minst sagt. För hur långt har vi inte kommit på dessa hundra år? Fantastiskt!

Du menar att feminismen är vilsen, att den har tappat bort sig själv. Men, är inte det klyschiga citatet “inte alla som vandrar går vilse” ändå alltjämt sant? Har inte feminismen lyckats sprida ut sig på många olika geografiska och demografiska plan, och det med bravur? Genom massmedia och sponsrade Instagraminlägg av influencers har vi lyckats sprida det feministiska budskapet.

När du och jag var i högstadieåldern vågade man knappt kalla sig feminist. Antingen så höll man tyst eller så kallade man sig för “jämställdist” eller något annat lamt. Men dagens högstadieelever har feministiska debatter och går på demonstrationer. Är inte det en fantastisk utveckling?

Dessutom känns “exklusivitet” tätt besläktat med elitism. Jag kan förstå de som uppfattar kampen och begreppet som urvattnat, men jag tror inte man återfår det “gamla goda” med hjälp av elitism i kampens namn. Kommer inte det bidra till att färre människor vill kalla sig feminister? När gemene man och kvinna inte kan identifiera sig med kampen och begreppet tappar feminismen fästet och saknar en reling att hålla tag i.

Frid!

Hej igen Alice,

Jag kan inte förneka att både kvinnlig rösträtt och feminismens rumsliga utbredning är något gott. Men ändå är det något i mig som hellre blir kallad ”Fitt-Hanna”, som på högstadiet, än att en till person skriker you go girl bara för att jag spelar fotboll. Jag står hellre upp för mina åsikter än får stödhjul. I nian riskerade jag något på grund av mina åsikter, nu gynnas jag av samma förtryck.

Hur det blivit så, att allt jag gör är feministiskt bara för att att jag är kvinna, gör mig konfunderad. Jag spelar som sagt fotboll och strax därefter blir jag fotbollsfeminist, som om damfotboll inte funnits tidigare. Tjejer kan. Mitt fotbollslag är sponsrat och har massor av följare på Instagram som supportar oss. Förstå mig rätt, om ett damkorpenlag hade startats upp i Saudi hade det varit fantastiskt, men i Sverige?

Du skriver att exklusivitet är synonymt med elitism. På SVT går en serie om strippkulturen i USA; “Amie och Fannas Striptrip” och Cardi B inleder programmet med att säga att man inte måste läsa en bok för att vara feminist. Egentligen vill jag inte fastställa feminismens essens, men visst måste man kunna säga att någon är dålig feminist om hen väljer att arbeta med strukturen, istället för mot den? Ungefär som att jag inte kan avgöra vad kärlek är och inte är, men jag vet att dålig kärlek är att bli slagen av sin partner.

Har inte feminismen gått för långt när det inte längre är något som enar oss? När någon vill kapitalisera på de strukturer som jag vill bekämpa. Belinda Olsson hade kanske på sätt och vis rätt i sin TV-serie för några år sedan även om jag då tyckte det var förkastligt att ens antyda att det fanns en baksida av vår kvinnokamp. Och kanske har feminismen alltid varit splittrad. Men det finns inget som säger att det alltid måste vara så. Jag vill införa, ursäkta ordvalet: den goda feminismen.

Går du med på det?

Fridens/ 14

PANORAMA #28

Cardi B säger, i samma SVT-program du nämner, också: “ska man inte stärka alla sorters kvinnor, inte bara en viss sort?” Och är inte det sant? Jag håller med om att själva essensen av feminism är att motarbeta den misogyna strukturen. Men det går inte att göra det på alla plan, eftersom att allt kan tolkas in i en patriarkal struktur. Jag som kvinna måste akta mig för vilka affärer jag handlar kläder i eftersom de kanske utnyttjar kvinnliga arbetare i andra delar av världen. Om jag ens ska köpa kläder. Att ha nya, fina och trendiga kläder är ju i sig också en del av den patriarkala strukturen. Att bry sig om sin hy, sitt utseende, sin popularitet är direkt kopplat till patriarkatet och att man som kvinna måste se ut och vara på ett visst sätt för att bli accepterad i samhället. Men kan inte att bry sig om det ytliga också ses som ett tecken på att man tar hand om sig själv, att man vill må bra i sin egen kropp?

Jag säger inte att det är en direkt feministisk handling, utan snarare att man inte borde fördöma det som att man går patriarkatets ärende.

Uppgång och fall

Hanna, min vän,

Jag tror att det jag vill landa i är att det är svårt, om inte omöjligt, att vara en bra feminist. Allt kvinnor gör går att kritisera som ofeministiskt. Författaren Roxanne Gay skrev en hel bok om detta, om “den dåliga feministen”. Där tar hon upp inte bara hur svårt det är att undvika tidigare nämnda strukturer, utan även att man kanske inte ska det. Feminism ser ju helt olika ut beroende på ens bakgrund, tro, socioekonomiska status etcetera. En kvinna som vuxit upp borgerligt och är VD kommer ha en annan typ av kamp än en kvinna som växt upp i fosterhem och arbetar inom vården. Men betyder det att de har olika värde, att någon kamp är mer relevant än den andra?

Istället för att förespråka god feminism kanske vi kan mötas vid att var individs kamp räknas, oavsett om det handlar om lika löner eller rätten till att köra bil? Att ena kvinnor genom att inte dela upp dem i goda och onda utan istället hitta den gemensamma nämnaren: att kvinnor har rätt att leva och existera på samma premisser som män.

Från en syster till en annan,

PANORAMA #28

15

Students of the World

by Eleonora Rönström

Bild:Pixabay

Name: Ridvan Ciftci Age: 22 Studying: European Union Studies at Bilgi University in Istanbul, Turkey Foto: Eleonora Rönström

What is your dream job?

I have always been pro European Union but after studying in Germany for one year my interest for EU grew even bigger and now I dream about working for the Ministry of European Union Affairs in Turkey or for any EU institution like the European Commission or Parliament (but then of course I’d have to be an EU citizen).

Can you share with us a current political issue in Turkey?

Right now everybody in Turkey is discussing the possible outcomes of the upcoming local elections in March. Determining the mayors of the big cities like Istanbul, Ankara and Izmir is very important. And since people in Istanbul come from all over Turkey, politically it represents the whole country quite well. Therefore, if you’re chosen as the governing party in Istanbul you’re likely to win the parliamentary election as well. For example, our current President Erdogan was the mayor of Istanbul in the 90s.

What’s the best part about student life in Istanbul?

Istanbul is a huge, crazy city filled to the brim with people. Some say it’s the city that never sleeps. You can find everything here 24/7 and there’s always lots to do. But the best part for me, as a social science student, is the diversity. Here I can easily see and interact with people from every culture, ethnicity and religion. As someone interested in people and culture that is invaluable.

Have you or will you do any internships or exchanges?

As mentioned I already did an Erasmus exchange in Konstanz, Germany. But I’d like to do an internship as well, preferably working with something related to EU – maybe in Sweden!

16

PANORAMA #28

Uppgång och fall

Vart är journalistiken på väg? av Ella Persson Bild: pixabay.com

D

et kallas ibland för den tredje statsmakten och är det fenomen som ska hålla våra folkvalda politiker ansvariga för sina handlingar.

Sociala medier och nyhetssajter uppdateras ständigt av information och händelser, allt för att göra oss som läsare medvetna om vad som pågår utanför vår lokala sfär och kommunens gränser. Jag beskriver journalistiken, yrket med makten att sätta dagordningen för världens händelser. En gång i tiden var journalister eftertraktade, men idag ser man gång på gång människor på sociala medier och till och med partiledare lyfta sitt hat mot den grupp de anser vara inkompetenta och odugliga. Folk vill endast konsumera de nyheter som passar de själva medan man avvisar andra källor. Men vad händer egentligen med journalistiken idag? Vilka utmaningar står den inför?

I Sverige började det med en intervju. Den socialdemokratiske statsministern Tage Erlander sätter sig ned med tre reportrar för vad man tror ska bli en vanlig intervju inför det stundande valet år 1966. Statsministern sitter i en TV-studio mittemot de tre journalisterna, alla klädda i välskräddad kostym och slips. Plötsligt börjar de

tre journalisterna ställa frågor, granskande frågor. De frågar ut Erlander om bostadskrisen och om Socialdemokraternas planer.

Erlander ser märkbart obekväm ut. Till och från så skruvar han sig fram och tillbaka i stolen och han börjar fumla med meningar. Efter intervjun får de tre journalisterna kritik för att de sågat statsministern för mycket.

Då var det mer vanligt att nyhetsreportrar mer agerade som en megafon för politikerna så att de lättare kunde sprida sina politiska budskap, men denna händelse satte spår i journalistiken för år framöver. Plötsligt var den nya trenden att granska och avslöja. Megafonerna hade tystnat och istället agerade journalister som informatörer och granskare för att ge samhället information de behövde för att forma sina åsikter om världen runtomkring dem.

Det var då. Idag rapporteras det om att journalister runt om i världen utsätts för fler övergrepp och mord än någonsin förr.

Organisationen Reportrar utan gränser menar att hotbilden mot journalister har ökat och att pressfriheten mer eller mindre är i riskzonen. Ibland behöver man inte ta till mord eller tortyr som exempel på att pressfrihetens fiender kommer smygande. Det går att höra på PANORAMA #28

Donald Trumps presskonferenser där han proklamerar att journalisters fakta är “fake news” och att han vill riva upp lagen som skyddar dem mot stämning. Man hör det på Jimmie Åkesson när han i en intervju säger sig vilja stänga ner Sveriges Radios kanal P3 för att den är ren vänsterliberal propaganda.

Och man kan se det i Turkiet där staten sätter munkavle på journalister och stänger ner de fria medierna.

J

ournalistiken idag står inför stora utmaningar och det finns en hotbild mot det fria ordet. Men är denna utvecklingen en början på ett slut för den granskande journalistiken? Troligtvis inte. Allt medan röster hörs för att tysta reportrar så hörs andra röster som ryter ifrån och envist sätter ner fötterna. Faktum kvarstår dock att fler behöver bli engagerade i debatten för att vi ska kunna behålla de fria medierna. För litar vi verkligen på att staten kommer ge oss objektiva nyheter utan dem?

•

17

av Jack Holm

D

en fjärde februari i år fyllde Facebook 15 år. Tonårspappan Mark Zuckerberg verkar fortsatt ha svårt att kontrollera sin tonåring.

Det började i ett studentrum på Harvard. Mark Zuckerberg, 19 år, gick andra året på college och hade utarbetat “Facemash” ett sidoprojekt till data och psykologistudierna. På hemsidan skulle Harvardstudenter ladda upp bilder på sina kvinnliga kollegor och betygsätta om denna var “Hot or Not”.

Zuckerberg visste inte att han skapat ett monster.

Historien är välkänd numera.

2004 grundades Facebook som en förlängning av “Facemash”. Innan året var slut hade man över en miljon månatliga användare. Fyra år senare var det över 100 miljoner. Ytterligare fyra år senare är det 1 miljard.

Så har det fortsatt och idag använder en tredjedel av världens befolkning, nästan 2,3 miljarder människor, Facebook månadsvis.

Den fjärde februari 2011, exakt sju år efter det att Mark Zuckerburg grundat Facebook på sitt studentrum, gick protesterna på Tahirtorget in på sin andra vecka. Protestanterna hade

18

börjat sova över på torget och fått sällskap av stridsvagnar och den första journalisten hade skjutits till döds. Över två miljoner människor bad fredagsbön på torget. Kristna och icke-troende bildade en mänsklig kedja för att skydda sina meddemostranter.

Revolutionen i Egypten var igång och demonstranterna hade satt den fjärde februari som deadline för president Mubaraks avgång.

Det tog ytterligare ett par dagar men Mubarak avgick och världen hoppades på frihet och demokrati i Egypten.

Förutom glädjen över att en diktator fallit var sociala medier i fokus. Facebook, Twitter och Youtube hade skapat förutsättningar för demokrati i landet och spridningen skulle fortsätta genom arabvärlden.

O

ptimismen som omgärdat Facebook kan ha nått sin topp just under den arabiska våren. Att benämna upproren i Egypten och Tunisien som “The Facebook Revolution” kan i efterhand verka missvisande men gjordes likväl.

Facebook var ett medel för fri organisering och användes för att organisera en opposition som lyckades störta president Mubarak. Facebook tackade och tog emot PANORAMA #28

för gratis pr och fortsatte på den inslagna vägen.

Långt ifrån alla förhoppningar om demokrati som rymdes på Tahirtorget infriades och detsamma kan sägas om förväntningarna på Facebook som demokratisk murbräcka.

Ytterligare några år senare är Mark Zuckerberg, nu över 30, mångmiljardär och en av planetens mäktigaste människor, i den amerikanska senaten och förhörs. Han upprepar att han är ledsen och att han ber om ursäkt för hur hans plattform använts.

Facebook hade missbrukats i den amerikanska valkampanjen. Cambridge Analytica är ett analysföretag som via personlighetstest på Facebook fick tillgång till frivilliga användares personliga information men också till personens kontakters information. Cambridge Analytica hämtade information från över 50 miljoner Facebookkonton och sålde vidare informationen till bland annat Donald Trumps valkampanj som använde den för att rikta information och annonser till framför allt demokratiska väljare som ansågs känsliga för politisk propaganda. Återigen var Facebook i fokus för ett maktskifte men denna gången inte i demokratins namn.

Efter att ha sett doku-

det alltid funnits motstånd för Facebook. Redan på Harvad anklagade tre studenter Zuckerberg för att ha stulit ideér och data som använts för att utveckla företaget men kritiken mot Facebook

"Han är dåligt förberedd och stammar fram svaret på frågorna från den allt mer självsäkra reportern." har alltid bleknat i ljuset av framgången. Tills nu.

Idag är Tahrirtorget återigen en trafikrondell. Den före detta försvarsministern

F

acebook är ingen vanlig 15-åring. Kanske behöver även Facebook, tid att hitta sig själv och sin roll i världen.Tonåren är en svår tid. Gränser testas och föräldrar utmanas. Men förr eller senare måste även en tonåring börja ta ansvar.

•

Bild: Robert Scoble, flickr.

honom ta av sig hoodien när han får frågor om datainsamling. Han är dåligt förberedd och stammar fram svaret på frågorna från den allt mer självsäkra reporten. Visst har

och generalen Abdel Fattah al-Sis, som efter en militärkupp sommaren 2013 tog makten, styr landet. Senast tog han dessutom över ordförandeskapet i afrikanska unionen. Egypten beskrivs av Amnesty som “farligare än någonsin” för regimkritiker. Även Sisi minns demonstrationerna för åtta år sedan och krossar varje tendens till uppror innan den fått fäste och drömmen om ett fritt Egypten får vila ett tag till.

Uppgång och fall

mentären “Facebook – Vän eller fiende” som nyligen sändes i SVT är det trots allt svårt att inte ömma för Zuckerberg. I en intervju svettas Facebookgrundaren så mycket att intervjuaren ber

Mark Zuckerberg håller presskonferens.

PANORAMA #28

19

Trendkänsliga trendsättare av Isa Diamant

E

n yrkesgrupp som under det senaste decenniet varit på stadig uppgång är influencers. Efter några år som bloggare med outfitbilder fotograferade i smutsiga hallspeglar har dessa, företrädesvis kvinnor, fått allt större makt och utrymme. Från den blygsamma bloggstarten kan många nu försörja sig genom att influera sina ofta hundratusentals följare på framför allt Instagram och Youtube. Detta med olika sponsorer som i form av exempelvis kläder, pengar eller resor förser deras kanaler med innehåll.

Under de senaste åren har de även tagit ett par trevande steg in i traditionella och kulturella sfärer.

Influencers som Therese Lindgren, Joakim Lundell och Michaela Forni har gett ut mer eller mindre självbiografiska böcker och Bianca Ingrosso med familj har sedan 2016 fyllt fem säsonger med material på Kanal 5. Expansionen innebär att influencers har vuxit ur sina egna kanaler och på riktigt fått inflytande över olika medieplattformar. Är detta bara början på en omkastning av vår syn på kultur, reklam och information, eller har utvecklingen nått sin kulmen?

Efter några invänjningsår med anmälningar om dold reklam har gruppen professionaliserats och antalet influencers mångdubblats. Länge har de betonat att de minsann arbetar minst lika mycket

20

som om de hade haft en vanlig heltidstjänst, och att de aldrig riktigt är lediga. Det viktigaste för gruppen verkade vara att få en ordentlig titel och att bli tagen på allvar – för de heltidsarbetande förebilder de faktiskt är.

Men det går inte att plocka russinen ur yrkeskakan. När gruppen inte längre måste hävda sin existens och sitt värde, kommer också en del ansvar på köpet. Det är helt enkelt priset man får betala för att bli tagen på allvar. Det handlar nu om riktiga företag och bör således behandlas därefter.

Men är deras business tillräckligt stark för att klara de snabba trendskiftningar som också kommer med sociala medier?

F

lygskam utsågs till ett av förra årets nyord.

Till en början verkade det inte röra influerarna i ryggen. Varför skulle de tacka nej till en sponsrad resa till en strand, på vilken de kan lägga upp en härlig bild och få nya följare? Inte ens de hållbarhetsprofilerade influerarna, som hyllat vegansk kost och second hand-shopping, verkade ha funderat över flygresornas utsläpp.

Men i december förra året startades en ny sorts opinionsbildare, verksam på influerarnas egen primärkanal. Instagramkontot “Aningslösa influencers” är flygskam i sin renaste form. Två

PANORAMA #28

Uppgång och fall

Bild: Kyu, flickr.

Ett minne blott i Instagramflödet.

“anonyma privatpersoner” postar mer eller mindre dagligen Instagram-stories innehållande intet ont anande influencers som tagit flyget till solen. Ofta, framför allt i kontots begynnelse, är influerarna just aningslösa. Kontot ser det som sin uppgift att informera dem och deras följare om hur mycket koldioxid var och en av flygresorna släpper ut.

Genom att i en kommentar på influerarens inlägg fråga om hens syn på utsläppen från flygresorna öppnar de upp för diskussion i kommentarsfältet.

Svarar kontoinnehavaren sakligt fortsätter diskussionen där, men om influencern blockerar eller ignorerar "Aningslösa influencers" postas en bild på Instagram stories.

A

tt det stora miljöarbetet måste ske på företagsnivå är de flesta med på, oavsett om det är lagarna de lyder under eller deras egna miljöpolicys som anses vara lösningen. Influencers, som ju äntligen har börjat bli tagna på allvar, är sina företag och är därför lite mer problematiska att kritisera. Skillnaden mellan det personliga varumärket och den personliga... ja, personen, är inte helt glasklar.

Reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Vissa influencers svarar trotsigt att uppradningen av flygresor inte är komplett. Andra kritiserar anonymiteten hos kontots innehavare och menar att de sprider

hat på internet. Vissa tar på olika sätt till sig av kritiken; i pionjärbloggaren och entreprenören Isabella Löwengrips bolag har en hållbarhetskonsult anställts sedan hennes flygresor uppmärksammats och fotografen och äventyraren Emma Svensson har avbokat alla sina utomeuropeiska resor i år. Flera influencers stoltserar mer eller mindre subtilt med att de tackat nej till ett samarbete som skulle inneburit en flygresa.

Ä

ven om kritiken mot företagen inte kan isoleras från personen bakom dem, är det ju just personen och inte bolaget som inspirerar andra till att resa. Hat och glåpord hör inte hemma någonstans men de influerare som menar att “de stora företagen” borde ta ansvar för klimatet verkar inte inse sin egen roll i sammanhanget . Nu när de fått den yrkesstatus de så länge kämpat för, är det inte läge att klaga. Branschen kanske helt enkelt inte är för alla. Det ska bli spännande att se om influerarna stannar på marken under 2019, eller om de snabbt lyckas mobilisera en ny trend för att slippa förändra sina resvanor och tappa följare.

PANORAMA #28

•

21

LUPEF:s resa till Istanbul Höstterminens resa gick denna gång till Istanbul, Turkiets största stad, belägen på gränsen mellan Europa och Asien. Panoramas Eleonora Rönström var med och dokumenterade allt vad resan hade att erbjuda, från konsulatbesök till universitetshundar. av Eleonora Rönström Onsdag 7 november Det är tjugofem sömndruckna men förväntansfulla ansikten som hälsar varandra godmorgon på Lunds Centralstation denna onsdagsmorgon klockan 04. Det är fortfarande beckmörkt ute och trafikljusens röda sken reflekteras i duggregnet som samlats på kulerstenen. Inget lockar mer nu än en sista dos D-vitamin och t-shirtväder innan vintern anländer. De av oss som lyckats motstå morgonkaffet slumrar på tåget till Kastrup och väl uppe i luften är endast några få av gruppens ögon fortfarande vakna.

Inte långt efter att flygets hjul stött i marken och rullat in på Atatürk Airport står vi på Istanbuls pulserande gator med en falafelrulle i ena handen och solglasögon i den andra. Att LUPEF:s traditionsenliga terminsresa gått till just Turkiet är så klart ingen slump; det politiska läget har länge varit spänt i 22

landet och tryckpressar världen runt har gått varma, senast med nyheten om mordet på journalisten Jamal Khashoggi.

Gatorna är fyllda till brädden av majs- och kastanjestånd, graffitimålade hus, gatukök, butiker och busande kattungar. Klätterväxter kramar om elkablarna som sträcker sig mellan husen, turkiska flaggor vajar från fönstren och gatumusiker tävlar med trafikbruset om vår uppmärksamhet.

Vi har ett fullspäckat schema framför oss och resans första möte äger rum redan i eftermiddag. En taxi för 30 lira tar oss till Bigli University, ett privat universitet vars campus, utöver skolbyggnaderna, rymmer en handfull restauranger, caféer, Turkiets första elkraftverk (numera museum) och ett tjugotal universitetshundar som bor på campus.

Efter att ha passerat en säkerPANORAMA #28

hetskontroll hälsas vi välkomna av Ridvan Çiftçi, en pratglad student som förklarar att den höjda säkerheten är en följd av den rad terrordåd som drabbade Istanbul 2016. Han nämner det i förbifarten och ett obehag kommer över mig. Jag tänker på hur det överhängande hotet om terror normaliserats och blivit en del av vardagen i stora städer runt om i världen.

Vi träffar professor Ayhan Kaya som berättar om forskningen universitet bedriver; bland annat om identitet och tillhörighet hos ”Euro-Turks” (turkar som bor i EU-länder), minoriteter i Turkiet samt den tilltagande islamofobin i Europa och dess påverkan på demokratin. Han betonar gång på gång att de flesta islamofobiska rörelser runt om i Europa har som starkast fäste i de regioner i länder med lägst andel muslimer.

– Människor är av naturen rädda för vad de inte känner till och

högerradikala partier har ofta en stark strategi för att kapitalisera på just rädsla och nostalgi.

Vi nickar, det här är ju något vi alla är alltför väl medvetna om.

Medan vi inväntar transport till restaurangen passar vissa på att leka med universitetshundarna eller prata med några studenter som gjort oss sällskap på mötet.

Jag köper en kaffe och intervjuar Ridvan om hur det är att studera i Istanbul (se intervjun på sida 16). Trots att det hunnit bli mörkt ute är campus fullt av studenter som pluggar i skenet av iPhones ficklampa, obehindrade av hundar, musik och böneutrop som överröstar varandra. Minst sagt imponerande med tanke på att jag själv pluggar med öronproppar i LUX bibliotek och tappar fokus om någon nyser…

Kvällen avslutas med gemensam middag, livemusik och, då per-

sonalen insett att vi är svenskar, en hel del ABBA. Torsdag 8 november Första morgonen går alla väckarklockor i rummet samtidigt.

Det finns bara tre duschar på hostelet och vi följer slaviskt det duschschema vi kommit överens om kvällen innan, fem minuter var. Därefter ger vi oss ut på jakt efter frukost. Hostelet omges av branta, snäva gator proppade av caféer, frukthandlare, antikvariat och barberare. Jag passar på att testa en börek (en liten spenatoch fetaostfylld filodegssnurra) och turkiskt te. Därefter promenerar vi ned mot vattnet för att ta båten över Bosporen som skiljer Istanbuls europeiska och asiatiska sida åt. Trots att det ter sig nästintill omöjligt att hinna till ett möte på en annan kontinent på en knapp halvtimme så är vi bara ett par minuter sena när vi med andan i halsen knackar på den gamla

Bigli University.

porten märkt Raoul Wallenberg Institute. RWI är ett forskningsinstitut för folkrätt, mänskliga rättigheter och humanitärt bistånd vid Lunds Universitet.

Verksamheten täcker 40 länder runt om i världen och deras Turkiet-kontor ligger här, i den asiatiska delen av Istanbul.

Knarriga trätrappor under orientaliska mattor tar oss upp genom den smala byggnaden.

Ilhami Alkan Olsson, chef för det turkiska RWI-kontoret, hälsar oss välkomna i sann svensk anda med kaffe och sju sorters kakor. Hans efternamn skvallrar om kopplingen till Sverige; Ilhami utbildade sig till jurist i Ankara men hans masterexamen i International Human Rights Law är signerad Lunds Universitet, där han även träffade fru Olsson. Efter några artighetsfraser på svenska övergår konversationen till engelska och vi presenteras för

Foto:Eleonora Rönström

PANORAMA #28

23

Resenärerna utanför Sveriges generalkonsulat i Istanbul.

två av kollegorna, Aysel Madra och Seda Alp. Vi slår oss ned på stolar och golv i ett hemtrevligt litet konferensrum och lyssnar medan de tre turas om att berätta om RWI:s uppdrag i Turkiet.

– Det finns gott om NGOs och aktiviströrelser för mänskliga rättigheter i Istanbul men forskningen på området är bristfällig och därför är det vår första prioritet just nu, berättar Seda.

– Dessutom är Turkiet väldigt toppstyrt och vi arbetar mycket med att förespråka förändring på gräsrotsnivå istället. Det är så vi gör riktig skillnad i människors vardag, fortsätter Ilhami.

Det frågas och diskuteras länge i det lilla rummet, om alltifrån varför många, även meningsmotståndare, taktikröstar på prokurdiska partiet HDP till hur EU-ledare lämpligast borde 24

bemöta Erdogan.

Nästa punkt på schemat, Sveriges generalkonsulat, ligger på den europeiska sidan. Bakom en stor grind, mitt på en av Istanbuls kändaste avenyer, ligger Svenska palatset som är Sveriges äldsta statliga egendom utomlands.

Tomten köptes 1757 och var Sveriges ambassad till dess att Ankara utnämndes till Turkiets huvudstad och ambassaden flyttade dit. Idag hyser det vackra palatset ett av Sveriges totalt åtta generalkonsulat i världen.

Vi tar oss igenom ett par säkerhetskontroller, får varsin besöksbricka runt halsen och visas sedan genom den lummiga trädgården och runt i det Svenskt Tenn-smyckade huset av generalkonsuln Therese Hydén (även hon examinerad vid LU) och praktikanten Maja, tidigare LUPEF-medlem. Vi får veta att generalkonsulatet sällan tar emot studiebesök av vår sort och jag kan inte låta bli PANORAMA #28

Foto: Shivani Tugwell

att känna att det är extra stort och ärofyllt att få vara här som student från just Lund.

Therese berättar om generalkonsulatets breda uppdrag att värna om Sveriges och Turkiets relation. Det kan handla om allt ifrån ”Sverigefrämjande”, i bemärkelsen att främja svenska värderingar såsom hållbarhet och jämställdhet, och rättegångsbevakning vid politiska fall som rör svensk-turkiska medborgare till att utreda vissa sorters migrationsfrågor. De senaste åren har de hjälpt många syrier i Sverige som ansökt om att få dit sin familj genom Turkiet. En salig blandning med andra ord. Det känns lättare att fråga fritt utan att trampa någon på tårna här, på svensk mark, och under frågestunden undras det bland annat om journalisters situation i landet.

– Turkisk press är långt ifrån fri, landet är det i världen med flest journalister i fängelse. Det före-

kommer absolut censur i turkisk media, men det behövs inte i den utsträckning man skulle kunna tro. Det är så inpräntat i folket här vad man får och inte får säga så journalister censurerar i stor utsträckning sig själva, särskilt i de medier som ägs (eller tagits över) av staten, berättar Therese. Jag själv, med anteckningsblock och kamera i högsta hugg, känner mig genast enormt tacksam över att bo i Sverige och att kunna ta det fria ordet för givet.

Efter en intensiv dag bestämmer sig några av oss för att leta upp en bar, något som visar sig lättare sagt än gjort. Även om Turkiet är ett sekulärt land så är en stor del av befolkningen troende muslimer och synen på alkohol är betydligt striktare än i Sverige, en klar majoritet är helnykterister. När vi till sist slår

oss ned och ber att få beställa erkänner de att de egentligen inte alls serverar alkohol men att det inte är några problem för de kan springa bort till affären och handla lite öl för vår skull!

Nåja.

En observation från denna första heldag i Istanbul är att det turkiska språket är otroligt svårt att lära sig. Gång på gång har vi frågat guider och servitörer om olika artighetsfraser men likväl glömt bort uttalet tio minuter senare. Det enda ord vi lär oss behärska är ”Şerefe” (Skål!) – och även detta förvrids och försvenskas snart, till ”Cherreferre”.

Fredag 9 november Fredagsmorgonen är den första mulna och regnet hänger i luften. Även idag har vi två inplanerade möten varav det

första på Hrant Dink Foundation. Många av oss vet nästan ingenting om organisationen och vad vi kan vänta oss av besöket men det visar sig bli ett otroligt upplysande möte.

Hrant Dink var en turkiskarmenisk journalist som mördades i Istanbul 2007. Stiftelsen i hans namn driver nu en rad projekt, bland annat i syfte att främja relationen till grannlandet Armenien. Genom att finansiera journalister som vill rapportera om Armenien hoppas man kunna influera de större medierna att följa i samma spår. I dagsläget saknar de två länderna helt en diplomatisk relation och läget mellan dem har varit spänt alltsedan det armeniska folkmordet 1915.

Utöver detta driver organisationen också en omfattande mediaövervakning för att de-

Foto: Eleonora Rönström

Studiebesök på Hrant Dink Foundation.

PANORAMA #28

25

Kerem Mert Ispir vid Boğaziçi.

tektera och samla statistik kring diskriminerande diskurs i media. Med hjälp av en mängd sökord bevakar de allt som skrivs i landets stora nationella och lokala tidningar. Listan över sökord som projektet använder är lång och innehåller bland annat armenier, judar, kristna, syrier, flyktingar, LGBT och romer – men även västerlänningar, ateister, feminister, tyskar och britter. Jag känner mig lite naiv som förvånas över att se de senare på listan över i media utsatta grupper.

Efter att ha fått oräkneliga broschyrer om organisationen tackar vi för oss och beger oss mot Boğazici University, ett av Turkiets mest prestigefulla universitet. Några av broschyrerna får dessvärre offras och fungera som paraply i regnet som nu börjat falla.

Vi irrar runt i tunnelbanesystemet ett tag innan vi slutli26

Foto: Eleonora Rönström

gen går av på universitetets station. Solen skiner återigen när vi promenerar in på den gigantiska campuset som snarast liknar en liten engelsk stad. Kerem Mert Ispir, en masterstudent vid universitet, visar oss runt. Vi ser ett par hundar och frågar om Boğazici också har universitetshundar. Han skrattar.

– Nej nej, det här är ett kattuniversitet. Vi har katter!

Bara tanken på ett Eden fyllt med katter får ögonen att klia och jag stryker snabbt Boğazici från min mentala lista över potentiella utbyten.

Efter att ha strosat runt ett bra tag utan att ha sett mer än en bråkdel av campus slår vi oss ned vid varsin skolbänk. Aylin Vartanyan från Peace Education Center ska föreläsa om sin forskning och vi väntar oss en timme om konfliktlösning och utrikespolitik. När hon istället PANORAMA #28

instruerar oss att vika origami av trasiga papper och stapla möbler i varierande arrangemang är vi minst sagt förbryllade. Föreläsningen snuddar visserligen vid fredsvetenskap ett par gånger men det syns nog på våra ansiktsuttryck att vi inte riktigt greppat vad forskningen och lekarna egentligen går ut på. Efter ett tag visar det sig att Aylin snarare arbetar med fred i vardagliga sammanhang; som att motverka mobbning och glorifiering av våld. Föreläsningen visar sig trots allt bli intressant, på ett oväntat sätt.

Efter föreläsningen svarar Kerem på våra frågor om skolan. En del av oss har helt klart charmats av utsikten över Bosporen och de vackra skolbyggnaderna.

Kerem berättar att skolan är svårast att komma in på i hela Turkiet men att den tar emot många internationella elever och att alla kurser hålls på engelska.

Efter en lång dag åker vi tillbaka till hostelet för en välförtjänt powernap innan det är dags att utforska Istanbuls nattliv. Vår receptionist Hakan har en Tinderdejt planerad men hans vän Onur har hoppat in i hans ställe och leder kvällens barhopping.

Först bär det av till en takbar och sedan till en, något misstänkt, takklubb.

Istanbul är sannerligen en stad som aldrig sover, sent in på småtimmarna beställer vi en kopp te på en full uteservering innan vi återvänder till hostelet.

Lördag 10 november Veckans möten är avklarade och lördagen bjuder istället på gott om tid för turistande och fri lek.

Efter en lång frukost promenerar vi i samlad trupp till Hagia Sofia. Där svärmar det av minst lika många guider som turister.

kupoltaket sträcker sig gigantiska ljuskronor nästan hela vägen ner till golvet och på balustraderna kan man se runristningar från nordiska vikingar som tjänstgjorde i gamla Konstantinopel. Guiden pekar också ut minareterna varifrån böneutropen sker; nu för tiden är högtalare praxis men förr kallade imamen själv till bön uppifrån tornet.

Nästa stopp blir Grand Bazaar som med sina 4 000 butiker är en av de största marknaderna i världen. Här hittar du alltifrån traditionella dräkter och porslinsserviser till RayBons och Abidas. Men vad som förvånar mest är den lugna atmosfären.

Inget högljutt prutande eller utbasunerande av billiga priser.

När fötterna slutligen säger ifrån sliter vi oss från marknaden och

"Jag tror jag talar för oss alla när jag säger att hit kommer vi tillbaka."

Vi får snart tag på en guide och väl inne tilldelas vi varsin brusig hörsnäcka i vilken han berättar om den enorma byggnaden och drar ett par snuskiga skämt.

Hagia Sofia byggdes ursprungligen som en kristen kyrka på 500-talet men gjordes senare om till moské efter Konstantinopels fall på 1400-talet och slutligen museum 1935. Arkitekturen är därför präglad av bägge religionerna och dekorationer i form av kors, månar och stjärnor byter av varandra. Vi strosar länge runt och förundras över hur människor kunnat bygga något sådant här. Insidan av byggnaden pryds av guld och marmor. Från det 56 meter höga

börjar i sakta mak traska hemåt.

Att det är helg verkar snarast addera till rusningstiden och på shoppingstråken går vi som packade sillar. Solen är på väg ned över bron där fiskare trängs med ivriga turister, vissa med metspön, andra med selfiesticks.

Söndag 11 november Denna sista heldag på resande fot är alla trötta efter en vecka full av nya intryck. Vi bestämmer oss för att ta det lugnt, äter frukost på vägen in till stan och gör en snabb visit på Blå Moskén. Där får vi täcka håret med en sjal och ta av oss skorna innan vi går in i den gigantiska salen. Trots visst restaureringsarbete är det fullt av människor PANORAMA #28

som tagit sig dit och det är lätt att förstå varför. Golven pryds av heltäckande mattor och byggnadens enorma takhöjder och valv skänker rummet en högtidlig känsla.

Resten av eftermiddagen sitter vi och sippar pomegranate-juice och kaffe. Vi pratar om den gångna veckan, att det känns sorgligt och lite tomt att vi ska åka hem redan imorgon; som när man var liten och hade varit på läger. De flesta av oss kände högst ett par stycken i gruppen innan avfärd och nu har vi blivit en sammansvetsad grupp som har otroligt kul tillsammans. På kvällen har det bokats gemensam middag med långbord och resten av gruppen fyller i om sin dag, några har passat på att besöka fler sevärdheter medan andra, likt oss, mest strosat runt, njutit av omgivningarna och ätit god mat.

Måndag 12 november Förmiddagen innan avfärd passar de flesta på att klämma in en sista aktivitet innan det är dags att packa väskan och bege sig till flygplatsen. Några shoppar, andra besöker Topkapipalatset och vissa hinner till och med bli skrubbade på ett närliggande hamam. Er morgontrötta Panoramaskribent passar på att avrunda sina anteckningar och njuta av de sista solstrålarna på cafét tvärs över gatan.

När flygbussarna kommer är alla otroligt nog tillbaka i tid – men långt ifrån klara med Istanbul. Jag tror jag talar för oss alla när jag säger att hit kommer vi tillbaka.

•

27

Nationalekonomiska institutionen

28

www.nek.lu.se PANORAMA #28

Bild: Steve Oaks, flickr.

A

tt kolonialismen har haft en stor inverkan på hur vår värld har sett ut de senaste århundradena är ingen nyhet. Ändå blir jag gång på gång chockad över exakt hur mycket inflytande den har haft. Just nu läser jag en kurs i ekonomisk historia som handlar om tillväxten i Asien. Efter att ha spenderat det senaste ett och ett halvt åren med att läsa om konflikter skapade av europeiska stormakter tyckte jag att det skulle bli ganska skönt att slippa dem för en termin.

Att få läsa om ett område där utvecklingen sett positiv ut och som inte har kämpat med etniska motsättningar. Tyvärr så stämde inte mina förhoppningar med verkligheten.

När man pratar om kolonialisering i världen tänker nog de flesta på hur de europeiska stormakterna i princip tog hela Afrika under sin flagga och styrde samhällena med järnhand. Faktum är att samma sak hände på många andra platser i världen också.

I Nord- och Sydamerika kom européerna på 1500-talet och slog ut en stor del av befolkningen med de sjukdomar som de tog med sig. I Australien kom britterna och körde bort urbefolkningen aboriginerna. Jag, som ändå tycker att jag kan en del om kolonialismens historia, hade ingen aning om att detta också hade skett i Asien.

Européerna tog sig alltså även dit och skapade motsättningar mellan olika folkgrupper och gav stora fördelar till vissa specifika

av Hanna Andersson folkgrupper. Detta skapade stora ojämlikheter i samhället och motsättningar mellan grupper.

I Malaysia kan man exempelvis se hur grupper av kinesiska immigranter gavs många fördelar gentemot urbefolkningen. Dessa privilegier syns bland annat i tillgången till utbildning och skillnad i medelinkomst.

N

är kolonialismen upphörde och självständiga stater skapades kvarstod problemen, och många förvärrades till och med avsevärt. Ta folkmordet i Rwanda som ett exempel, där samhällets strukturer skapade ett sådant hat att människor var beredda att starta ett folkmord. I just Asien, som jag för tillfället läser mycket om, fick det också konsekvenser. Det går tydligt att se hur länderna i

"När kolonialismen upphörde och självständiga stater skapades kvarstod problemen" sydöstra Asien, där kolonialismen främst skedde, utvecklas långsammare och mer ojämlikt än vad norra delarna av Asien gör. I de länderna har kontrasterna skapat sämre förhållanden för en hållbar ekonomisk utveckling och förutsättningarna har inte varit desamma för alla. Samtidigt har länderna i norr utvecklats i PANORAMA #28

Uppgång och fall

Kolonialtidens uppgång och fall en betydligt högre hastighet. En betydande faktor menar forskare är just dess homogenitet, alltså att en stor majoritet av befolkningen tillhör samma etnicitet.

I dessa stater har koloniala bosättningar inte har funnits på samma sätt och grupper inte har vänts mot varandra. På samma sätt förklaras de södra ländernas långsammare tillväxt av dess heterogenitet, alltså att det finns många olika etniciteter i samhället, och att motsättningar har skapats mellan dem.

A

tt kolonialtiden var en period av förtryck var inget nytt för mig, men att det skedde i princip i samtliga delar av världen är något som fortfarande slår mig gång på gång. Så fort man läser om ett land utanför den europeiska kontinenten kan man helt plötsligt se spår av kolonialmakternas styre. Även idag påverkas så många länder av svårigheter som uppstod under just denna tidsperiod. Om kolonialismens uppgång skapade problem, med en hemsk människosyn och ett styre som slog sönder samhällen, lämnade dess fall efter sig en mängd av dem också. Vår framtid kommer också den påverkas av kolonialtidens arv, men förhoppningsvis har de gamla kolonialmakterna lärt sig av sina kanske största misstag någonsin.

•

29

av Karolina Boyoli

Vore det suveränt om Grönland blev suveränt?

30

E

n majoritet av de grönländska väljarna vill inte längre att Grönland ska vara en del av det danska riket.

Endast ett av sju partier i inatsisartut, den grönländska riksdagen, vill att Grönland förblir en del av Danmark.

Väljarna börjar bli otåliga och partier som förespråkar snabb självständighet växer kraftigt i popularitet. Fastlands-Danmark har även klargjort att landet inte direkt motsätter sig ett självständigt Grönland även om många inte tror att Grönland är kapabelt till att stå på egna ben. Önskan om ett självständigt Grönland har inte kommit som en blixt från klar himmel utan har vuxit fram under många av de åren som området varit en del av Danmark. Rent geopolitiskt tillhör Grönland Europa även om det inte tillhör kontinenten ur ett geografiskt perspektiv utan istället tillhör den Nordamerikanska kontinenten. Grönland är inte medlem i EU även om Grönland, likt andra icke-medlemmar har formaliserade förbindelser till EU. Grönland blev en dansk koloni år 1814. Innan dess var landet en koloni till Danmark med Norge sedan PANORAMA #28

år 1721. År 1953 övergick Grönland från att vara en koloni till att bli en dansk region. 1979 blev Grönland en autonom dansk region för att sedan få sitt självstyre utvidgat ytterligare år 2009.

Den danska drottningen är Grönlands statsöverhuvud.

Den danska regeringen har än idag ansvaret för vissa områden av den grönländska politiken såsom utrikes-, säkerhets- och valutapolitik även om grönlänningarna själva gradvis har tagit över stora delar av det politiska ansvaret. Det bor omkring 55 000 människor på Grönland som också är världens största ö. Det råder extrema väderförhållanden i regionen och cirka åttio procent av landytan är täckt av is. Den isfria delen där majoriteten av befolkningen bor är något mindre än Sveriges landyta.

Detta innebär att Grönland, vid en eventuell självständighet, skulle klassas som en mikrostat eftersom befolkningsantalet är under en miljon, även om dess geografiska yta är enorm.

I

dag är Grönland, på gott och ont, ett modernt samhälle. Koloniseringen har urholkat den ursprungliga inuitiska kulturen. Idag är regionen i högsta grad

Uppgång och fall Omkring åttio procent av Grönlands landyta är täckt av is.

präglad av en dansk-inuitisk kulturblandning. I boken Greenland som är skriven av det danska utrikesdepartementet i januari år 1961, medan Grönland ännu inte hade övergått till att bli en autonom region, uttrycker den dåvarande danska utrikesministern Jens Otto Krag, sedermera statsminister, tankar om regionen vid beskrivningen av den danska statens eget agerande som söker att förklara den danska kontrollen över Grönland: “Danish colonizers made every effort to safeguard the Greenland population and their culture. The idea has always been to protect these people from succumbing like other primitive people to harmful and premature influences. Only slowly and very gradually, of their own

accord, have the Danish tone and spirit, the Danish language and way of life, been allowed to develop, so that in spite of the wild and individual scenery a clear Danish atmosphere now hangs over Greenland’s many small settlements.”

S

ynen på västvärlden som “räddare” av primitivare släkten från tragiska öden som självutrotning till följd av deras “naturliga beteenden” skulle även kunna tolkas som del av den aktuella självständighetsdebatten. Många av dagens danska politiker tror inte att Grönland är kapabelt, eller redo, för självständighet. Om Grönland väljer att bryta sig loss från Danmark och bli självständigt kommer dagens danska stöd på 3,7 miljarder danska kronor per PANORAMA #28

Foto: Karolina Boyoli

år att försvinna. Idag står den danska regeringen för ett så kallat bloktilskud som utgör hälften av Grönlands budget. I det fallet att grönlänningarna skulle ta över de områden som idag styrs av Danmark skulle kostnaderna öka eftersom Grönland skulle ta över hela ansvaret och budgeten skulle behöva utökas med en miljard danska kronor. Talesmannen för Danskt Folkeparti Søren Espersen anser att grönlänningarna bör fokusera på att lösa strukturella, grundläggande problem istället för att sätta självständigheten i centrum. Han menar att Grönland skulle kollapsa rent ekonomiskt utan det danska bloktilskudet. Även Danmarks statsminister Lars Løkke Rasmussen anser att en grönländsk självständighet skulle innebära stora 31

“Önskan om ett självständigt Grönland har inte kommit som en blixt från klar himmel utan har vuxit fram under många av de åren som området varit en del av Danmark.”

ekonomiska utmaningar. Enligt opinionsmätningar vill de flesta grönlänningarna ha självständighet men de vill inte ha den på bekostnaden av sämre levnadsstandard.

Fisket är den verksamhet som dominerar Grönland idag även om turistnäringen är sprudlande. Som lösning på en eventuellt framtida ekonomisk kris till följd av separation från Danmark är det många som har förhoppningar på olje- och gruvnäringarna. Runt Grönlands kust finns möjligheten att finna olje- och gasfält. Kinesiska investerare har tidigare haft stora planer för gruvverksamhet. Båda verksamheterna skulle kunna kompensera för det uteblivna stödet från Danmark. Men, att borra 32

efter olja kostar också mycket och att inleda en gruvverksamhet på Grönland med dess extrema klimat kan te sig problematiskt. Därmed är dessa två alternativ potentiella lösningar om än osäkra sådana. I takt med att grönlänningarna skulle få in pengar på naturresurser skulle det danska bidraget efter en uppgörelse år 2009 i samband med den utökade självständigheten minska i paritet till intäkterna.

V

ad framtiden kommer att erbjuda Grönland återstår att se. Nationsbygget och skapandet av en nationell identitet på Grönland är i vilket fall i hög grad långt framskridna och har utvecklats i flera årtionden genom att introducera PANORAMA #28

en nationalsång, -flagga, -dag och stärka sitt egna nationella språk. Det är unikt för en autonom region att ha sitt eget språk som det officiella nationella språket snarare än att ha den forna kolonialmaktens språk som officiellt nationellt språk. För den grönländska kulturen och det grönländska samhällets skull är jag ändå av åsikten att Danmarks omvärld bör stödja en grönländsk självständighet även om det kommer att dröja innan landet har kommit fram till hur de ekonomiska utmaningarna ska lösas. Vem vet, om ett par år kanske det lilla Danmark blir ännu mindre.

Men en sak är säker. Utan Grönland är Danmark inte längre med i det arktiska spelet.

•

Bild: Sergey Ivanov, flickr.

av Lovike Cederwall

Uppgång och fall

Slå mig lite på fingrarna och säg att jag ser fin ut i det här

Skolgårdslek.

J

ag ser på en video på youtube om skönhetsideal genom historien. Jag ser min egen kroppsform flimra förbi i några sekunder, ett par årtionden innan jag föddes. Jag klickar mig fram till en till video, i slött hopp om att min kropp nu plötsligt skulle representera 2019. Samma tjejer i neutrala bodysuits snurrar runt med årtionden inklippta över dem, men den hurtiga voiceovern säger något annat. ”Bilden av den ideala kroppsformen har ändrats drastiskt under årens gång.

Vad som inte har förbättrats är faktumet att kvinnor konstant strävar efter den perfekta kroppen, oavsett konsekvenserna”. Här är mitt hot take: det är inte så jävla vilsamt att låta bli att leva upp till normerna heller. Det är inte lätt hur man än gör.

En kvinnlig bloggare kommer in på Lindex för att köpa kläder till sitt barn. Hon märker att tjejtröjan i storlek 110 är mindre än killtröjan i samma storlek. Hon frågar butikspersonalen varför. Hon förklarar att måttskalan för barnkläder kallas centilong, och utgår ifrån just hur många centimeter långt barnet är. Och man skulle ju kunna hävda att en tjej som är 110 centimeter lång är på ett ungefär lika lång som en 110 centimeter lång kille. Hon får svar på frågan. Killar behöver mer rörelsevidd i kläder, eftersom de ”busar runt” mer.

Jag är inne i en underklädesbutik, och låter för första gången en i personalen hjälpa mig prova. Jag har alltid tänkt att det verkar onödigt, en tjänst de erbjuder för att kunna välja ut det som de helst vill ha sålt ur sitt sortiment, men kvinnan som hjälper mig är trevlig och småpratar mellan turerna ut i butiken. Hon säger att det är så jobbigt att se folk måtta själva, eftersom de nästan alltid väljer för

litet. Ingen vill ha något större än en C-kupa, eftersom ingen vill känna sig tjock.

Jag tittar vidare på videon, och låter en monoton röst förklara för mig vad kvinnor har velat genom historien. Jag är fascinerad. Ibland ville vi kvinnor ”trots att det är svårt att förstå” vara överviktiga och kurviga, och sedan efter några år ändrar vi oss.

Den nerdrogat anorektiska kroppsformen blev på modet, men varade ”som tur är” inte så länge. I mitt huvud ser jag en enad front av 80-talskvinnor som alla, oavsett tids- eller pengabrist, heltidsjobb, husdjur eller barn, tycks ha lagt allt åt sidan för sin djuplila crosstrainer.

N

ågonstans inom mig känner jag att det nog ändå inte var så. Vi är inte, varken som individer eller grupp, en formbar massa som kan anpassas efter årtiondens nycker. Man föds med den kropp man föds med. Man har den kropp man har.

Det behöver inte betyda att den inte kan förändras, men kanske efter sina egna förutsättningar snarare än samhällets. Vi har trots allt bara en långtidsgaranterad plats i våra kroppar, och inte i samhällshierarkin. Posterkvinnan för 80-talet tränade sig inte ur 70-talet, hon var bara tillgänglig för tjänsten när den nu oattraktiva föregångaren sparkats.

Jag vill inte att mina barn ska behöva vara varken trendiga eller omoderna. Jag vill så gärna slippa det själv också. Jag tänker lite på barnet till kvinnan på Lindex, och undrar om hon är en tjej. Mest av allt undrar jag hur mycket hon ska busa, hur många timmar om dagen av hopp och lek det kommer krävas av henne, innan Lindex syr henne en rymlig töja. Vem är det man ska ringa och meddela när man busat tillräckligt?

PANORAMA #28

•

33

Jag skulle vilja säga upp mig som vegan av Astrid Totté

M

at är ett återkommande tema i debatten om hur man bör leva för att ta hand om sig själv och planeten. Under de senaste decennierna har maten vi väljer att äta fått fler och fler funktioner utöver att vara det bränsle som vi behöver för att överleva. Att äta på ett visst sätt har för många blivit en viktig identitetsmarkör och ett politiskt verktyg. Detta har gett upphov till kategoriseringar och skapat ett imponerande brett spektra av kosthållningar med allt ifrån ”jag äter bara kött från glada kor” och ”jag köper inte sånt som tillverkats i USA för det kan vara genmodifierat” till den lite mer vedertagna vegetariska kosthållningen.

Dessa olika sätt att genom ett aktivt val begränsa sin kost har en gemensam nämnare – det finns ett uttalat syfte och mål oavsett om det är att

34

rädda planeten, må bättre, gå ner i vikt eller följa en instagramtrend. Risken med inte bara denna, utan samtliga former av kategorisering är att de som inte faller inom ramen för en kategori inte räknas och således inte kan göra skillnad.

Allätarens tanke att bara äta kött två gånger i veckan kanske aldrig omsätts till handling då en vecka med två köttdagar inte upplevs som en tillräcklig insats för att kunna påverka. Kallar du dig inte flexitarian, vegetarian eller vegan kan du inte heller använda denna titel för att visa att du bryr dig om din hälsa, jorden och de varelser vi delar den med. Detta ger upphov till en missuppfattning; tanken att det krävs stora och absoluta förändringar i ens liv för att de ska “räknas” och påverka. Steget från ”okunnig och dålig” matkonsument till en ”medveten och lyckad” PANORAMA #28

sådan, upplevs som förlamande stort.

J

ag har benämnt mig själv som vegan i flera år nu, men bestämt mig för att lägga av med det. Inte för att jag slutat anamma en vegansk kosthållning, utan för att jag inte vill vara ett offer för de förutfattade meningar som tyvärr finns om veganer. Jag vill ge mig själv friheten att kunna vara flexibel i frågan om vad jag äter utan att utstå påhopp och anmärkningar från folk runtomkring mig.

Att avsäga mig titeln som vegan ser jag inte som ett misslyckande, utan som en hälsosam kompromiss mellan att kunna delta fullt ut i sociala sammanhang samtidigt som jag kommer kunna äta det jag anser stämmer överens med mina etiska och moraliska principer. Jag slipper vara den störiga veganen i hörnet som måste kolla upp menyer innan restaurangbesök, ja

Uppgång och fall

Illustration: Malin Ridström

Äta bör man annars dör man. Men din identitet ligger faktiskt inte på tallriken.

ni vet den som alltid måste vara besvärlig i gruppchatten när sociala sammankomster planeras.

E

fter bortsållandet av fake news och kosthållningar baserade på pseudovetenskapliga påståenden kvarstår faktumet att kött- och mejeriindustrin är en av vår tids största miljöbovar. Dessa koldioxidbanditer har stor påverkan på vilket skick vi kommer lämna över planeten till nästkommande generationer i. I den bästa av världar hade en vegansk kosthållning således varit normen och animaliska produkter anomali och lyx. Men detta är långt ifrån verklighet. Jag tror att det gradvisa förverkligandet av denna utopi – att mainstreama veganism – inte sker genom att kategorisera upp världen i ”goda” veganer som ska värva ”onda” köttätare genom sin missionerande

kosthållning. Detta ger bara upphov till en ökad polarisering och en vi- och dem-uppdelning där båda parter ser ner på varandra. Nej, jag tror att den största förändringen kan ske genom att göra justeringar i redan befintliga kosthållningar som utgår från två grundpelare: dels att konsumera en mindre mängd produkter som kommer från djur, dels att värdesätta kvalitén av de animaliska produkter som väl konsumeras.

G

enom att kalla mig vegan och tacka nej till en hembakad kaka för att det råkade finnas några droppar honung i, bidrar jag inte till denna balanserade bild. Om jag befriar mig från ett epitet, men bjuder vänner och bekanta på god vegansk mat och sprider kunskap om fördelarna med att äta mindre och bättre animaliska produkter tror jag det i slutändan har en större påverkan.

PANORAMA #28

Jag säger upp mig som vegan!

Dels för att göra livet lite lättare för mig själv genom att kunna vara socialt flexibel, men främst för att sudda ut linjerna mellan kategoriseringar av kosthållningar och dess negativa påföljder. För att förtydliga: jag har inte blivit en lakto-ovo vegetarian, deltidsvegan eller flexitarian. Jag har alltid varit och kommer alltid vara den ätande varelsen Astrid – med mina egna principer. Den enda skillnaden nu är att jag avsäger mig en titel, ett epitet, som målar in mig i ett gäng förutfattade meningar och krav jag inte känner för att leva upp till.

•

35

VAD HÄNDER I UTSKOTTEN?

Sociala:

Samhällspolitiska:

Ansvarig: Andrea Hambræus

Just nu är vi i färd med att engagera de novischer som visade intresse under bl.a. Get Active-mötet förra månaden. Vi planerar också inför 8:e mars-eventet på Mejeriet, med allt praktiskt det innebär. Näste ansvarige kommer också få ärva ytterligare två event som ska hållas i april respektive maj. Det senare har än så länge många olösta detaljer, så jag hoppas kunna göra det mer ”färdigt” tillsammans med de involverade, så att överlämnandet till den nye ansvarige blir så smidig som möjligt. Håll utkik på Lupefs facebooksida så att du inte missar dessa event! Vi tror att de kommer uppskattas mycket!

Näringsliv:

Rese:

Terminen är i full gång och det märks minst sagt i Näringslivsutskottet! Utskottet har rivstartat terminen med både Linked In workshop och karriärsföreläsning. Att vänta är en spännande workshop med Oxford Research i mars, samt ett event i april som vi tror kommer bli särskilt uppskattat bland föreningens freds- och konfliktsstuderande.

Vad det eventet handlar om får ni vänta på ett litet tag till... men några ledtrådar är: klimat, globala utvecklingsfrågor och internationell karriär. Klura på det så ses vi i vår!

Reseutskottet jobbar just nu för fullt med att planera resan till Minsk den 10e till 15e april. Nu när lottningen varit står det klart vilka 25 lyckliga Lupef-medlemmar som får följa med till Belarus. Projektgruppen som jobbat med Minskresan har bland annat bokat in besök hos svenska ambassaden som kommer att presentera sitt arbete för oss. Vi har även bokat in möten med Belarusian Association of Journalists - en belarusisk journalistorganisation samt Belarusiska Helsingforskommittén som arbetar för mänskliga rättigheter. Utöver dessa ska vi förhoppningsvis träffa Röda Korset, besöka ett belarusiskt universitet och träffa en belarusisk studentorganisation. Vi i utskottet är enormt peppade och övertygade om att det kommer bli en fantastiskt rolig och lärorik resa!

Ansvarig: Ellen Malm

36

Ansvarig: Niklas Ljunglöf

Men en fullspäckad Lupef-vår framför oss ser det Sociala utskottet fram emot att ännu en termin bidra till festligheter och gemenskap i föreningen.

Högst aktuellt är Sångboksprojektet som nu är i full rullning. I slutet på terminen väntas den vara klar – hur kul! Därtill åker ett 50-tal skidsugna Lupefare till Val d’Isere i slutet på mars för en vecka full av skidåkning och sol. Lupefs medlemmar har självklart även ytterligare festliga evenemang att se fram emot. Håll er uppdaterade på våra sociala kanaler för att se till att ni inte missar något!

Ansvarig: Philip Rehnberg

PANORAMA #28

Novisch:

Presidiet:

Hallå! Novischutskottet har precis avslutat årets första novischperiod. Tre intensiva veckor fyllda med bland annat pubquiz, dans på nation, midnattsturnering och poängjakt är över. Nu påbörjar vi arbetet och planeringen inför höstens novischperiod.

Aldrig en lugn stund helt enkelt.

Föreningen växer så det knakar och presidiet tillsammans med styrelsen jobbar just nu aktivt med att författa policys och utlysa ämbetsposter för Lupefs alla olika utskott. Vid årsmötet den 7 mars byts hela åtta av tolv styrelsemedlemmar ut därav två är presidialer. Därför vill vi i presidiet passa på att tacka alla avgående för er tid som förtroendevalda i Lupef, era insatser har varit ovärderliga! Med det sagt välkomnar vi varmt alla nya och ser framemot en lärorik, idérik och rolig tid tillsammans!

Sekreterare: Karin Andersson

Ansvarig: Edwin Andersson

Utbildning:

Ansvarig: Ellen Edman Utbildningsutskottet växer så att det knakar, och det är väldigt roligt att vi håller på att bli ett stort utskott. Det märks även på alla planer som smids just nu, där åtminstone ett fortfarande är hemligt. Bland annat planerar vi ett informationsevent riktat till pol.kandare om de olika kursvalen man ställs inför på termin 3. Mentorskapsprogrammet Journalistklubben är i full gång och Utlandsstudie- och praktikbloggen fylls med superspännande inlägg från våra bloggande medlemmar. Det största arbetet framöver ligger i att planera och genomföra examensceremonierna för både pol.kand och freds- och konfliktprogrammet, tillsammans med statsvetenskapliga institutionen. Det är bara att höra av sig till utbildningsutskottet om man är sugen på att vara med på tåget...

Kommunikation: Ansvarig: Maja Ekman

Efter en oerhört lyckad novischperiod stundar en oerhört spännande vår med ett fullspäckat schema.

Utskottarbetet fokuserar främst på marknadsföringen av alla event som blir både större och fler. För oss innebär det både flödande kreativitet och stor produktivitet! Förutom evenemang ger vi även plats i de sociala kanalerna för nya projekt inom föreningen, marknadsföring av vårens nya gäng av utlandsstudie-och praktikbloggare, Take-Overs på Instagram och mycket mer. LUPEF-andan och engagemanget är stort, vilket märks tydligt i både den interna som externa kommunikationen. Vill du ta del av detta och engagera dig i utskottet är du varmt välkommen att kontakta pr@lupef.se!

PANORAMA #28

37

Redaktör Diamant signar ut!

Tack galningar för tårtan. Och ett ännu större tack för det här året. Det har varit en ära att vara redaktör för Panorama med er kloka skribenter som redaktionsmedlemmar.

Varje vecka har ni nya revolutionerande idéer som ni lyckas omsätta till alltid lika välskrivna artiklar och texter. Ni är bäst!

38

PANORAMA #28

OM PANORAMA Panorama är en del av Lunds universitets Politiska och Ekonomiska Förening (LUPEF) och är likt LUPEF politiskt och religiöst obunden – skribenternas åsikter är deras egna och representerar inte nödvändigtvis LUPEF eller tidningen. Via våra två kanaler, hemsidan och pappersnummerna, verkar Panorama för LUPEF:s medlemmar och andra samhällsintresserade genom att skapa en plattform för politisk och ekonomisk diskussion.

Läs även vår webbtidning på: www.panorama.lupef.se Vill du vara med?

Panoramas redaktion står öppen för alla som intresserar sig för journalistik. Skribent, fotograf, design eller bara en person med en stark opinion utan plattform att nå ut på? Alla är välkomna i redaktionen. Med eller utan tidigare erfarenhet, LUPEF-medlem eller ej.

Hör av dig till: tidningen@lupef.se

PANORAMA #28

39