SONDER #03, 2023 - IDAHOT

Copyright © PAGE 28

SONDER #3

2023

Omslag: Mio Mikkelsen (@mixmioart)

Grafisk formgivning: Yuser Al-Alaq

Formgivning av innehållsförteckning: Lykke Leino

editor’s letter

Nu är det vår på riktigt. Solen står och gassar högt på himlen hela dagar långa och vilar inte förrän sent på kvällarna. Kan ni fatta att vi typ har kommit tillbaka till liv tack vare de långa och ljusa dagarna och kvällarna? Ofattbart. Körsbärsträden som blommar, nyckelpigorna flyger omkring och hundar som rullar sig i gräset – finns det något finare? Svar = nej. Hursomhelst, likt våren så är detta nummer av SONDER med temat IDAHOT (International Day against homophobia, transphobia and biphobia) lika bitterljuv och skimrande som denna årstid faktiskt kan vara. Fanzinet växlar mellan prosa, poesi, konst, musik och essäer lika mycket och abrupt som svenskt aprilväder. Buckle up faggots and queers, this is gonna be a bumpy riiiiide.

Förutom att detta fanzine bjuder på en äventyrlig resa för kropp, själ och sinne så innehåller den också konst från lokala queera konstnärer. Glöm inte att visa dem extra mycket kärlek, klipp ut och sätt upp på era väggar, byt uppslag med kompisar som om det vore pokemonkort.

KURIOSA: Det här numret av SONDER är det första (men absolut inte sista) som är tryckt på riktigt papper med vår alldeles egna skrivare i vår alldeles egna källare. Vår tidigare utgivning (usch ”utgivning” låter så pretentiöst) är publicerad online och går endast att hitta i den digitala världen (pagekulturscen. se/blogs/sonder). Med det sagt, det här är ganska historiskt och pirrigt för oss i redaktionsgruppen som är gänget som ligger bakom ~utgivningen~ av SONDER. Vi är en grupp människor från PAGE 28 som har intresse för att skriva och producera text, bilder och andra former av konst. Vi ämnar till att låta kreativiteten flöda och experimentera tillsammans med bild, text och ljud. Målet är att ha det skoj med det skrivna ordet och inte minst tänja på gränserna. För de som är nya till SONDER så vill vi passa på att bjuda på den klassiska definitionen av begreppet, nämligen “the realization that each random passerby is living a life as vivid and complex as your own”. Och med dessa sista ödmjuka orden önskar vi er alla en riktigt bra lässtund, en underbar vår och ett svettigt IDAHOT-firande.

Till nästa gång, Redaktionen

PAGE 28

IDAHOTINTERNATIONAL DAY AGAINST HOMOPHOBIA, TRANSPHOBIA AND BIPHOBIA

När jag tänker på vad det betyder att uppmärksamma en officiell dag som dagen mot homofobi, transfobi och bifobi, så är det jag tänker på mest alla andra dagar då queer-personer kämpar mot “fobier” och förtryck. Alla dagar. Jag börjar till och med undra varför man har en officiell dag, när alla dagar för med sig nödvändigheten att kämpa emot trångsynthet. En dag som IDAHOT ger kanske mer utrymme för att uppmärksamma hur kampen för queer-personers rättigheter ser så olika ut världen över. Samtidigt finns det en del av mig som cyniskt tänker på hur banker och företag glatt gör sin logga regnbågsfärgad när det ser bäst ut, troligen utan att tänka särskilt djupt kring hur man kämpar emot de otaliga sätt queera folks tillvaro stryps och förnekas.

Samtidigt görs det varje dag plats för en queer tillvaro - för att en queer tillvaro förstärks av varje queer-person, och av platserna vi skapar.

IDAHOT existerar för att vi gör det, och chansen att uppmärksamma vår kamp under 17 Maj skapas inte av utomstående institutioner och makter, utan av vår gemenskap. Att göra sin röst hörd varje dag är det som gör att IDAHOT kan bli en högpunkt i allt ljud vi gör, och kanske blir vi hörda. Iallafall hörs vi av varandra. Solidaritet bland alla queers är det som jag vill tänka mest på - att uppmärksamma när det saknas, och att stärka de platser och grupper som varje dag ser till att kampen mot förtryck lever vidare.

Simon Kristensson

att bli förrådd av sina egna landsmän

jag vill kunna gå på dessa gator igen, inte behöva vara rädd för mitt liv, för blickar, dömande och hotfulla blickar

jag orkar inte med kränkande kommentarer

på ett språk som jag redan har svårt att förhålla mig till jag orkar inte med att se deras besvikelse och hat i mörkbruna ögon och honungslen hud

jag vill, likt den vita queera stolta svensken, vara lika öppen lika fri i regnbågens alla färger med en familj som stöttar och att gå på pride demon och parader som en självklarhet

jag vill inte behöva tänka på “säkerhetsaspekten” eller “muren” som bildas kring mig omkring mig, omringa mig jag kvävs

jag vill inte behöva vara orolig

när jag cyklar genom malmös gator eller hänger på möllan

alltid undrande vilka som var där och lyssnade känner någon igen mig?

jag vill leva bekymmerslöst vara bekymmersfri

har du också behövt tänka

tänka på hur du kommer ut inför en massa främlingar

på ett torg medan dina föräldrar

vilar i ignoransens avgrund?

Text & collage: Yuser Al-Alaq

har du också behövt tänka

tänka på vad du ska ha på dig så att ingen ska känna igen dig?

har du också behövt tänka

tänka på allt runtomkring för att du ska kunna fortsätta gå på dessa gator?

har du också behövt tänka

tänka på hur du inte ska säga ditt namn högt, ditt namn

som är det stoltaste och finaste av dina ägodelar?

namnet och uttalet som inte ska yttras i utbyte mot din trygghet säkerhet

det är dock inte garanterat

inget är garanterat ditt liv, dina val – de medför risker.

Love is love

Text: Li Brun

Det kan inte vara så att love is love.

Jag säger det Inte som Sverigedemokrat.

Jag säger det som lesbisk. Som queer. Till er, queera läsare.

Men det kan inte vara så.

Love is love - det ska betyda att kärleken är

valid regardless of sexual orientation or gender identity om man läser

urban dictionary

Där är en som heter George citerad

George finns nog inte på riktigt

Men George säger i alla fall

To me it does not matter if she is trans or cis - love is love.

Men George, det är att säga jag ser inte färg

för det borde spela roll för dig, du gör ingen nytta med att säga så

Det borde spela roll för dig att makten i den queera relationen är fri att utforska

Kraftfältet i den queera relationen är i en pågående process,

Vi kan dra i varandra, testa varandra

Om jag gör såhär, vem blir jag då?

Relationer byggs runt makt, makt som vi själva bygger upp och väljer

Vi blir någon ny när vi ses av varandra

Vi är radikala när vi sexualiserar varandra

Bild: Hanna Lenander

Hennes kyssar

Utdrag ur «mitt hjärtas årstider» av Hanna Lenander

hennes kyssar är inte som dina

dina var ivriga

ville alltid mer

hennes är försiktiga

trevande

och det är hon som börjar skratta

mitt i

inte jag

så som det alltid var med oss

Bild: Thelma Ernst Tusch på papper, 2023 @thelmaaliceernst

Att ladda ner Tinder

grät över dig och laddade ner Tinder

fast jag sagt att jag inte skulle ladda ner Tinder

förens jag slutat gråta över dig

skriver en presentation

och väljer omsorgsfullt ut bilder

swipear och börjar prata med nya ansikten att dejta via Tinder

handlar nog faktiskt lika mycket om att dejta mig själv som att dejta någon ny

för jag puffar upp mina påfågelfjärdrar och säger

hej

titta på mig mig är det en ynnest att få dejta

någon har skrivit på sin profil att de är ett kap

och jag tänker att det är fan jag också

Utdrag ur «mitt hjärtas årstider» av Hanna Lenander

Dante Odefey Instagram: @twicoff Twitter: @ttwicoff

EN NOVELL

Yuser Al-Alaq

vi ligger tätt intill varandra. armar och ben och händer om varandra, håller om varandra. gör små rörelser på varandras hud. solljuset filtreras genom persiennerna denna sena eftermiddag. trädgrenarna prasslar precis intill fönstret. musiken från en avlägsen lägenhet sipprar då och då in, men annars är det en jämn och lugn ljudnivå. kanske hörs det när våra kroppar rör sig i takt under lakanet, kanske.

plötsligt avbryts denna scen med att en telefon ringer. dens telefon. den trasslar sig ut från kroppsmassan, blinkar bort sömnen som har lurat i ett hörn och tittar undrande på skärmen. hon ringer. den kastar en kort blick på mig och klickar på den gröna svarsknappen.

hej tror jag att den säger på sin sömndruckna vis.

jag kan vagt höra hennes röst från andra sidan, vi ligger ju så tätt intill varandra. så jag börjar röra mig bort. bort från den och i längden även hon. jag flyttar mig försiktigt, drar försiktigt åt mig min kropp. först ena benet och sen det andra medan jag försöker resa mig upp. det sista som håller oss ihop är våra intrasslade fingrar. vid det läget sitter jag halvt upp på sängen medan den fortfarande ligger kvar och pratar med henne i telefonen. jag drar åt mig min hand, mina fingrar, känns underligt att hålla kvar vid den, vara så nära men ändå inte, vara så nära med henne emellan. jag känner hur den gör motstånd, kanske klamrar den kvar vid närheten, försöker hålla kvar min hand. jag vänder mig kort tillbaka och kastar ett litet leende som ska förhoppningsvis ge signalen ”det är okej”. jag försöker att inte möta dens blick. jag hasar mig närmare fönstret och famlar efter tändaren och ciggpaketet som vi har

låtit ligga kvar på fönsterbrädan. med hennes röst och dens svar som bakgrundsljud öppnar jag fönstret lite till och sätter ciggen mellan läpparna. tänder och andas djupt. jag tar några djupa andetag, känner hur det går ner och bränner allt i sin väg. jag välkomnar känslan, blundar och stänger ute all ljud. med ryggen mot den och hennes röst som tar sig ut och fyller rummet, fyller gapet, hålet, närheten mellan oss.

när jag öppnar upp ögonen igen och ciggen är uttömd, dess verkan är på g, märker jag att det har tystnat bakom mig. de har lagt på. jag fimpar ciggen i askfatet och vänder mig om försiktigt. den ligger kvar, ungefär på samma plats som innan, nu mer på sidan och betraktar mig. eller snarare min rygg.

varför gick du? tror jag att den säger.

anar jag en sårad ton, en besviken melodi, en arg min? jag försöker snabbt att avläsa dens ansikte men nikotinet har redan gått upp och gjort sitt så jag svävar i dimma. svävar i dimma, möjligtvis ignoransens dimma.

oavsett, jag ler, blundar av trötthet och säger nåt i stil med att det är lugnt. att jag ibland önskar att jag kunde stänga av min hörsel ”för att ge dig integritet”. jag säger inte att det är för att främst skydda mig själv och slippa höra det som kan skjuta en pil rakt igenom mitt hjärta. det är en sorts försvarsmekanism inser jag. istället viftar jag bort det. och vi förblir där i våra nya tillskrivna positioner, den liggande på sidan mot fönster, medan jag har fötterna på elementet, blickar ut från fönstret och cigarettlukten vilande, hängande, över våra huvuden, över våra kroppar, över tomheten som uppstod, gapet, hålet mellan oss.

Operation utan utredning

Malmöklinik erbjuder bortopererade bröst efter 30 minuters konsultation

Text: Lykke Leino

Den 14:e mars 2023 publicerade sydsvenskan en artikel med den iögonfallande rubriken Malmöklinik erbjuder

bortopererade bröst efter 30 minuters konsultation. Artikeln är taggad med “operation utan utredning” och illustrerad med en bild som ser ut att vara hämtad ur en skräckfilm, med en ansiktslös svart siluett iklädd ett operationsskynke och mask som lutar sig framåt mot betraktaren med en skalpell i handen.

Jag upptäckte artikeln för att andra transpersoner i olika nätforum länkade till den i dagarna som följde. Jag scrollade länge, läste folks reaktioner. Från kommentarerna ljöd många uppskrämda röster som en, den sa; nu är det kris.

Den 19:e november 2021 satt jag i Tuve Mårtenssons kontor på

Reformkliniken och svarade på hans frågor om min könsidentitet, min hälsa och mina förväntningar på resultatet av min egen “operation utan utredning” som jag planerade till året därpå. Jag hade just fyllt 21. Konsultationen tog cirka 30 minuter.

Våren som följde blev inte som jag planerat. Inte för att något särskilt oväntat eller ens märkvärdigt inträffade, endast såna där banala, alldagliga saker som aldrig går att förutse. Jag flyttade, jag hittade ett extrajobb men jag hade trots detta mindre pengar än jag hade räknat med. Jag var ny i Malmö och träffade många fantastiska queers, men hade trots detta ofta svårt att prata om min transidentitet och min planerade transition. Jag mådde ofta bättre än jag någonsin gjort, men sjönk stundvis ner

i svarta slukhål av förlamande ångest.

Det blev aldrig någon operation. Det finns skäl till detta som är enkla att förklara och andra som är svåra, som kräver trygga rum att yttras i och förstående öron som kan försäkra mig om att de inte tänker ta mina ord ur kontext och förvrida dem till sådana som kan användas för att skada mina syskon och mig. Häri ligger det svåra med att vara både trans och människa.

Sanningen är att jag ofta kände ångest när jag tänkte på operationen.

Sanningen är att jag var rädd för att sövas.

Sanningen är att jag ofta kände ett slags rusliknande extas när jag föreställde mig hur min kropp skulle se ut.

Sanningen är att jag var rädd att jag skulle ångra mig.

Sanningen är att operationen kostade mer än jag spenderat på något annat i hela mitt liv.

Sanningen är att den summan gav mig svindel, trots att den är betydligt mindre än vad de flesta transpersoner runt om i världen

som bekostar sin egen vård betalar.

Sanningen är att det var pengar jag inte hade. Sanningen är att jag inte visste hur jag skulle finna en plats för min nya kropp i den här världen. Sanningen är att jag var rädd att aldrig mer känna mig åtrådd.

Det finns mycket cispersoner inte vet om oss. Vissa saker som vi skyddar, hemlighåller för att de är svåra att förklara, radikala och kontroversiella men också motsägelsefulla. Sen finns det saker som cispersoner inte vet trots att vi har skrikit oss hesa för att få dem uppmärksammade, som att det just nu tar uppskattningsvis 2-4 år att få första kontakt med transvården i Sverige, beroende på var du bor. Jag har väntat i två, och jag har i skrivande stund ingen uppfattning om hur mycket längre jag kommer att vänta.

Ett år till? Tre? Och hur lång tid kommer själva utredningen ta?

Jag vill inte betala Tuve

Mårtensson för min kropp.

Jag tror inte att han har något altruistiskt intresse att hjälpa

transpersoner. Jag tror att han är en plastikkirurg som har identifierat en brist i den svenska sjukvården, och en grupp människor som efterfrågar tjänster som han är villig att utföra. Jag vill inte tänka på min mastektomi som plastikkirurgi, för jag vill tro på det svenska löftet om rätten till vård, och jag vill att transpersoner ska kunna lita på samma löfte. Samtidigt vill jag ha rätten att bestämma över min egen kropp. Och jag vill att mitt bestämmande ska ges samma tyngd som en cispersons (en ciskvinna som väljer att förstora eller förminska sina bröst för att nämna ett exempel).

Jag har andra viljor också, som är svåra att artikulera utan att veta vem som kommer att läsa den här texten, men jag har redan skrivit så mycket som kan göra skada hos fel läsare och jag måste få skriva om vad jag verkligen vill. Jag vill leva i ett samhälle av genuslösa kroppar. Jag vill bada naken på en strand på norra Gotland i en kropp jag tycker om. Jag vill att andra ska tycka om min kropp. Jag vill att dom slutar

döda våra systrar. Jag vill att Kristersson avgår.

Jag vill att transpersoner ses som komplexa människor med förmågan att själva identifiera sina behov, och jag vill ha en solidarisk vård, som har viljan och kompetensen att uppfylla dem. Vi har inte tid för högerpolitiker och oförstående föräldrar som genom debattartiklar som inte lämnar något utrymme för våra röster komplicerar tillgången till den enda form av vård vi har när samhället sviker oss. Vi har inte tid.

Bild: Simon Kristensson

IDAHOT SPELLISTA