SONDER 01/2024 - FRUKTAN

SONDER #01

2024

fruktan

Copyright © Redaktionsgruppen, PAGE 28 SONDER FRUKTAN #01

2024

Omslagsdesign: Yuser Al-Alaq Grafisk form: Redaktionsgruppen

SONDER #01

2024

fruktan

5 6 7 8 12 13 15 19

editor’s letter

korta dagars vila – Jill Wiberg

vad gömmer sig bakom dörren? – Yuser Al-Alaq

ond kille – Emmanuel Böss

without fear or favour – Leon Heathfell FRUKTAN spellista

dunstfruktan – fredric mehlin södervall confused baby in a bathtub of tentacles – Yuser Al-Alaq

.. ..

Kara lasare, Välkomna till ett nytt nummer av SONDER, den här gången med temat fruktan. Vi i redaktionsgruppen började arbetet runt allhelgonahelgen och Halloween, och diskussionen kring vad detta nummer skulle ha för tema utgick först från skräck, denna fantastiska genre där det queera alltid lurar runt hörnet. Det queera i skräck har det skrivits hyllmetrar om, och kan skrivas ännu fler, och de har hängt samman sedan långt före Sheridan Le Fanus klassiska lesbiska vampyrkortroman Carmilla, och gör det fram till samtida Oliver Sims album Hideous Bastard med tillhörande kortfilm Hideous där han utforskar sin queerhet och HIV-diagnos med hjälp av skräckfilmers estetik.

I ett försök att bredda temat något, och få det att passa även efter oktober, landade vi i fruktan. Texterna och bilderna i numret kretsar kring vad de olika litterära jagen fruktar, hos sig själva och i relationer med andra, eller vad andra fruktar hos dem. Går det att använda den fruktan, alstra kraften från den, kanske till och med bli starkare genom andras fruktan?

5

vad fruktar jag? ingenting i dina armar i vilan på ditt bröst i vilan hos dig i vilan det gör ingenting om jag inte kan säga dig att man kommer minnas oss i framtiden så länge du minns tunga kyssar lätta smekningar långa nätter som blir till korta dagar vad fruktar jag så länge jag är en del av ditt allt din stora kraft vår oändlighet?

KORTA DAGARS VILA Jill Wiberg

6

yual vad gömmer sig bakom dörren? undrade hunden. låt oss öppna dörren och kika, svarade människan.

7

Ond Juni, 2009. Jag är 13 år och sover i en våningssäng med gosedjur.

Jag är 13 år och åker på bilsemester till Öland och åker vattenrutschkana på Pirate Island, och ligger på en vilstol i vit plast, med en bikini som jag drar i för att den ska täcka mer, med en mjukglass som inte ens droppar ner över min hand för det är molnigt och knappt tjugo grader.

Jag är 13 år och min mammas kille är fågelskådare, och alla hans tre söner är också det – det var därför vi åkte hit. Jag går långsamt efter dem upp för kullar och upp i utsiktstorn, och hela dagarna drömmer jag om en enda sak. Det är att en ängel ska komma till mig när jag står uppe på en av de där kullarna, i ett gråblågyllene sken som bara jag kan se, och ge mig ett svärd, och berätta för mig om min äkta krigarsjäl.

Ingen vet om den (alltså själen), utom ängeln som är allvetande, och bär ett budskap om sanningen från Gud. Den säger: Var hälsad du högst benådade – jag har sett din bad boy-själ.

Gud vet att äkta bad boys som du behöver ett stort svärd att avtäcka sig med. Jag darrar inför ängelns storhet och i blåsten från dess vingslag, men sanningen gör mig lugn och helig, och svärdet blixtrar ängelns sken.

8

Text: Emmanuel Böss Illustration: Peppar Andersson https://peppar.carrd.co

kille

I baksätet på hyrbilen, på väg tillbaka till hyrstugan, tänker jag att Gud inte bryr sig om ifall man är god eller inte. Han bryr sig bara om att man är äkta och jobbar med att avtäcka hans sanning, samt om belöningar och bestraffningar. Jag vet inte var jag fått den tanken ifrån.

Hemma, på min nya dator i mitt rum, under min våningssäng, har jag läst på wikipedia om två killar som fick vapen av Gud och avtäckte sig själva på sin skola. Vid matbordet, med korv stroganoff i munnen, kan jag inte låta bli att berätta om dem för min mamma, och när hon säger men varför gör man så? kan jag inte låta bli att svara att jag ändå kan förstå dem, alltså jag skulle ju aldrig göra så men jag förstår varför någon skulle kunna det under rätt eller ja fel omständigheter. Om man kan få vapen av Gud och bara måste visa alla att man har ont på riktigt och tvinga alla att ta ens smärta på allvar. Annars brukar de ju mest skratta när man har ont. Skrattar bäst som skrattar sist.

Jag skrattar dock aldrig, i min dröm. Eftersom. Att jag alltid måste skratta när de skadar mig, för att de inte ska skada mig ännu mer. Men i min dröm kan jag gråta, eftersom jag har min vackra vackra katana, och de gråter också. Vi gråter tillsammans, för jag har skapat ett väldigt tryggt och ärligt sammanhang, där allt är lugnt eftersom samtliga inblandade kommer vara döda snart.

Jag tycker inte om att jaga dem. Jag vill faktiskt inte alltid ens döda dem. Ibland vill jag mer att de på riktigt ska leva med konsekvenserna av vad de har gjort.

9

Det är ett bättre straff ibland. Då tvingar jag dem bara att titta på medan jag trycker in svärdet i magen. I de drömmarna gråter jag inte heller alltid.

Då är jag stoiker, äkta Mishima. Honom har jag också läst om på wikipedia.

Hemma i min våningssäng ligger jag under täcket och tänker på en röd t-shirt. Jag tänker att han har på sig den, den blonda killen. Jag har sett bilderna polisen tog på deras kroppar, efter att de var döda. Man kan nästan inte tro att de är på riktigt. Särskilt han blonda är för vacker. Helgonlik. Benen är korsade vid anklarna, ena armen vilar över magen, andra armen ligger vid sidan och utstrålar en oändlig ömhet och vekhet. Särskilt handleden.

Fotot är grynigt, men inte som ett gammalt foto, mer som en tavla, och det grova bomullstyget ser ut som sammet. Han ser poserad ut. På forumet säger vissa att det är så. De säger också att den blonda inte tog livet av sig, att han blev skjuten av den andra. Men det vill jag bara inte tro. Jag vill inte, vill inte, vill inte tro det.

Jag tycker om att tänka att de älskade varandra. Det hade liksom varit fint.

Jag tycker om att tänka att de ville förstöra allt som inte var deras kärlek. Ärligt talat tycker jag också om att tänka på allt det andra, alltså, hur de rör sig ovanpå varandra. Kuken etc. Under täcket i min våningssäng är jag självklart oskuld, men jag kan föreställa mig. På forumet skriver folk att man inte ska tänka på såna saker. Varför inte, skriver jag, kan du bevisa att det inte var så. Nej, men bara för att de blev kallade bögar av folk på sin skola och det var därför de gjorde det. Det där är det enda med dem som jag verkligen inte kan förstå. Jag hade dödat för att få kallas för det.

10

Men om jag och Elsa gjorde något sånt tillsammans hade de inte kallat oss för bögar, även om det känns som om de borde, även om hon är min kärna av kärlek, som jag tänker mig att de var varandras kärna av kärlek i isen. Elsa skulle hursomhelst aldrig gå med på det, hon har ingen ond kill-själ som jag. Jag trodde det ett tag, men när jag pratade med henne om det, längst in i korridoren där vi gömde oss medan de andra var ute på rast, tittade hon på mig och sa att det är bara losers som gör sånt. Så därför måste jag väl visa henne också, och ibland tänker jag på det så länge att jag börjar gråta, där i baksätet på hyrbilen, i våningssängen bland mina gosedjur.

Och ibland, när vi sitter och ser på någon film som jag fått välja på Videomix, och min mamma lägger armen om mig i soffan och jag lutar huvudet mot hennes axel, eller när hon säger något som att hon älskar mig eller att hon är stolt över mig, då blir jag plötsligt rädd för min onda kill-själ, och att hon ska se den lysa genom mina ögon. Det kanske är därför jag inte visat den än, inte ens för dem som förtjänar den. Den verkar bara inom mig. När jag ligger i vilstolen och tittar på mammas killes söner som brottar ner varandra i den grunda poolen, när jag sitter på tyskalektionen och försöker svara på lärarens fråga på ett normalt sätt, när min mammas kille kommer hem från mataffären och räcker mig ett paket Always ultra ur Konsumkassen framför alla i köket, när kärlekskärnan värker i halsen och Elsa sitter med andra i matsalen, då finns allt där – kuken, svärdet, ängeln, tårarna – och går bredvid och håller mig om ryggen.

11

You might as well refer to my mouth as Pandora’s maw These teeth form a latch that keeps the infernal gates closed Vocal cords strum out melodies of misophonia once plucked At the tip of my tongue, words that elicit earthquakes drip You say it is venom, I argue the proper term to be poison My lips are sealed, sewn shut with thread spun by Moirai Around my neck coils a chain forged, yet softer than silk Resting in your hands be it a necklace, a leash, or a noose So how does this warrant reprimand, to castigate my silence When you know these words have fangs that clip wings We have both witnessed your emotions be cut into ribbons And I have licked your gaping wounds clean of their blood Swallowed the tears staining your cheeks down my gullet I hate to admit that I cannot recall what was sweeter So please, ask me not to disturb the sleeping dog that lies And let me keep your abandon in another day’s tomorrow

Leon Heathfell

12

SCARED 2 DEATH - Black Dresses ALL OF MY FRIENDS ARE GOING TO HELL - Reverend Kristin Michael Hayter Sensitive Child - Oliver Sim Careful who you dance with - Parenthetical Girls White lies - Son Lux Vreden - Sara Parkman Björnen - Sara Parkman Bad religion - Frank Ocean Holy (Til you let me go) - Rina Sawayama Futile devices (doveman remix) - Sufjan Stevens The Brothel - Susanne Sundfør

FRUKTAN SPELLISTA 13

W

DUNSTFRUKTAN fredric mehlin södervall illustration: peppar andersson

AVSAKNADEN av Huberts kropp, den varma mjuka vita, i rummet får Casper att känna sig avtrubbad, som om hela han har mist sin skärpa. Trubbig. Är han. Kajalpenna utan spets och precision, en som lämnar suddiga, alltför breda linjer runt ögonen och får makeupen att se ut som ett kludd. Han känner sig oförmögen att dra ett enda skarpt streck på den blanka yta som ska föreställa hans dag, dagarna UTAN. Tankarna som kommer och går saknar alla som helst konturer som han kan fokusera på för att förstå. Något. Han målar utanför linjerna och drar oavsiktligt handen i färgen, som en vänsterhänt, och lämnar fult smet, sot, där det borde finnas renhet och någon form av skin. Ingen ordning, försöker ordna, men det verkar inte alls möjligt. Tio dagar, är det, tills Casper kan få Hubert igen.

TIO NIO ÅTTA SJU SEX FEM FYRA TRE TVÅ ETT NOLL Känslan vänder Caspers hela ut och in, vränger honom så att hans insida blottas på hans yta: att isärvarandet riskerar att radera Hubert ur honom, förånga honom på något sätt, FUCK, Hubert får inte dunsta ur Casper (utropstecken), som en alkoholånga, och blanda sig med luften utanför hans fönster, i vinden. Flyktig. Paniken.

I det. Händerna som skakar. Den här oron fyller honom med en stor största rädsla, och den är förvånansvärt, kanske, svår att förklara. Casper vill försöka, för det här är viktigt i honom, om inte annat så för att ett klargörande skulle kunna få honom själv att förstå varför han beter sig irrationellt till den grad att han ibland tvivlar på sitt psyke.

Dunsträdsla, Hubert skulle kunna sluta KÄNNAS i Casper om de var isär för länge.

Casper förklarar så: ETT: Han är en person som blir till i relation till andra. Tillblivelsen bygger på samtal, ordmöten och språk, och att befinna sig i rummet tillsammans med en annan person. Han känner energi och värme och förankring och som en strålning av något, kanske mänsklighet. I honom finns också ett djupt behov av att vara sedd, betraktad.

Han fläker ut sig på internet, klär av sig till huden. Det finns helt klart ett slags beroende i detta behov av andra människor för att känna sig som en person, att förnimma sig själv. Han är verkligen usel på att vara ensam. Med sig själv. Det ter sig så tomt i Casper när han är UTAN, ingen panikkänsla, mer som ett vakuum eller något öde, en ödemark i honom. En händelselöshet. Det är oroande, men sådan är Casper nu en gång. Kanske en gång för alla.

TVÅ: Kroppen, och mer precist, huden är key till Caspers upplevelse av ett band till andra, speciellt till Hubert.

Det är doft och hår och svett och kroppens rundningar och värme och mjukhet och strävhet och läppar och nackfjun. Casper behöver använda sin mun och sina fingertoppar på Hubert för att känna att Hubert finns till.

Flera gånger har det slagit Casper att han helst av allt skulle vilja genomleva tiden, sin tid, deras tid, med ett finger i Huberts anus. Alltid. Känselcellerna på fingerblomman möter slemhinnan, den varma mjuka, ett drömscenario, en omöjlighet, förstås. Men en helt stark drift. Och den ultimata förbindelsen. Casper är inte alls säker på att den här önskan i honom alls är frisk. Det finns säkert en diagnos. Och Casper skulle vara den första att få den, ingen tvekan om det. Därför tvekar han att berätta såna här saker för andra.

16

Med ETT och TVÅ blandar Caspers kropp och psyke en cocktail som kunde välta omkull den stadigaste bjässe till person, och Casper är verkligen inte någon koloss i världen, tvärtom. Casper kan lägga ihop ett och ett, eller ETT och TVÅ, så att säga, och inse varför det är förskräckligt svårt för honom att vara isär. Det tar inte många dagar innan ensamheten blir till en hård känsla av ödslighet i honom. Grå. Visserligen kan tillblivandet ske även i andras närhet, det är inte bara Hubert som kan vara med om att skapa Casper. Men han gör det fan så mycket bättre, det ska verkligen inte förtigas. Han är speciell på det sättet, Hubert, med en alldeles särskild gåva, en förmåga att se Casper med de öppnaste ögon Casper någonsin erfarit, med den friaste blick, ta in svart och vitt och alla de andra färgerna, helt utan att döma. En stor kärlek i den klarsynen.

Ibland verkar det vettigt att bara låta Hubert försvinna ur tankarna under de här perioderna UTAN. Detta tänker han när saknaden efter kroppen och orden ter sig omöjlig att bära i sina händer, när de bränner upp, svedjer honom. En strategi i det, att inte skriva prata tänka planera räkna fantisera onanera till, att göra sig blank, bara göra sig och sitt, leva sitt eget liv en stund. Kanske skulle smärtan lindras lite av att faktiskt glömma. Glömma Hubert. Inte för alltid, bara tills de ses. Det är bara det att den tanken skrämmer ihjäl honom. Fruktan att känslan av Hubert ska försvinna ur honom verkar förlamande. Tänk om Casper inte längre minns Hubert, om känslan av honom i fingertopparna försvinner, trumhinnorna glömmer rösten, näsan feromonerna, bröstet inte längre kan komma ihåg kindens värme, hjärtat glömmer omtanken, kuken inte längre kan frammana känslan i glattheten och friktionen i Huberts ändtarm.

17

Går det verkligen att älska om kroppen inte längre minns föremålet för kärleken (frågetecken) Avgrunden i den frågan, Casper darrar.

Nej, pausstrategin fungerar bara inte, en återvändsgränd, vänd om (utropstecken) Riskerna är för stora och priset alltför högt att betala, de potentiella skadorna möjligen irreparabla. Kanske skulle han bli galen på riktigt, Casper tänker, på ett sätt en inte repar sig ifrån. Återstår då de närmast maniska försöken, som Casper sysslar med, att upprätthålla Hubert inuti. I tiden UTAN är det svårt för Casper att orka hålla sig upprätt. I isärtiden lägger han all sin kraft på att tänka på Hubert, få Hubert att tänka på honom. En ström av göromål, ett arbete för en Sisyfos, ett arbete som Casper axlar i brist på ett bättre sätt.

För att förhindra Huberts hotande avdunstning ur honom ställer han sig framför spegeln, den de använder när de vill se hur de ser ut när de knullar. Minnet sviker honom, kan inte frammana hur hans mörka och Huberts ljusa smälter samman innanför ramen, har försökt etsa in på näthinnan, men tydligen ändå inte tillräckligt djupt. Det närmaste han kommer är ett suddigt negativ i vilket ljust och mörkt har bytt plats, som i barndomens upphetsade försök att se porr på de kodade kanalerna efter klockan ett på natten då familjen sover. Det är så ansträngande för ögonen att Casper får en värk i huvudet som ger honom en impuls att tömma innehållet i sin magsäck på spegelns glas. Och nyanserna, färgerna blir bara helt FEL så att Hubert blir Casper och Casper blir Hubert, inte på ett vackert sätt, och nu känner han en stor största impuls att plocka upp spegeln med sina händer och kasta den mot något hårt, krossa.

Han gör det inte, är förkrossad men inte dum, inte komplett galen än.

Han skriver, långa textmeddelanden där han döljer sin ångest så mycket han kan, kan inte så klart, därtill känner Hubert honom alltför väl, därtill är Casper alltför extrovert, uppenbar, avslöjad av sin egen genomskinlighet. En höjdpunkt i ett stycke dag i att välja orden till den saknade, försöka nå fram med språket, beskriva berätta fråga flirta, kanske till och med sexta en liten aning. KROPPEN. Väga på våg. Våga visa lite, men inte skrämmas med intensitet och vanvett. Inte skapa skuld. Det är en vetenskap, semantik och syntax, kronologi och komposition, densitet, inte för tungt och inte för glättigt, för mycket eller för lite, för kontrollerat eller för vilt. Med detta kan Casper hålla sig sysselsatt långa stunder, utan tid för sånt som göras bör, att arbeta till exempel. Väntan på ett svar, den oändliga, sex timmar ibland. Se efter på telefonen var femte minut, mani, försöker kontrollera rörelsen, men musklerna gör vad de vill och bryr sig inte det minsta om Caspers försök till disciplin. Väntan, upp och ner ur fickan, skapar ett tryck över bröstet och en rytm i hans hjärta som inte känns hälsosam, en värk och liksom ett lock för halsen som djupandning inte kan rå på. Lyckan i plinget i telefonen, bilden av Hubert på skärmen, en miniatyr av hans ansikte vidhäftad.

Casper försöker fånga ångor. Han, en ångfångare, seriöst (utropstecken) Som att hålla en spegel över en kastrull och vänta på att den ska samla upp de kokande stigande dropparna på sin kallare yta. Det förefaller inte särskilt stabilt, och det är han inte heller. Utan Hubert, utan mark, grundning. På den sjunde dagen är det tre dagar kvar, matematik, och i ett fåfängt försök att stanna kvar i känslan av Hubert, blöter Casper ett av sina långfingrar med saliv och för upp det i sitt eget anus. Han hoppas att känslan av slemhinnan i hans egen öppning ska påminna honom, att hans fingertoppar ska minnas hur Hubert känns. Därinne. Han är ovan och det värker i ringmuskeln. Det är inte det samma, lite annorlunda inuti, men det fungerar ändå hjälpligt, Casper tycker. Casper tycker att tilltaget ger lindring, på rätt sida glömlinjen igen. Bara nu. För en liten stund. För smärtan i saknaden, i att försöka komma ihåg, är att föredra, föredra framför avgrunden i att låta sig glömma. Hubert, den varma mjuka vita. Han längtar och undrar, tvivlar, på en tid med hudvärme varje kväll, varje morgon sida vid sida, en tid då Hubert är solid. Varma mjuka vita.

TRE TVÅ ETT. 18

yual

confused baby in a bathtub of tentacles 19

W