Källan sänder, slagträn från debatten upp och ned längs helvetet likt havet som slår sig på flaskan som flyter på det, en gren mönstrad av kallsvett. Den bryts tillsammans med alla idéernas ben. Idé flyter som övergången mellan barn och vuxen, som smältes om till helvetets ledade vatten, bassänger krossas eller slipas, hur som helst uppstår jag, motvillig i diamant, öses upp, sleven är mera värd än soppan. Bassängen parodierar fjärran galaxer, så säker är den på sitt ursprung att den törs gå i strid med andras mosaiker – ursprunget stirrar på mig, jag är också säker. Jag kan riva ned mosaiker och ge dem till stjärnor som växter som växer utanför hästarnas hägn. Livets mosaik behåller jag. Fy tusan, galaxen har ett vitt gap, som en galenskap, men bara som.
På vägen hem ramlar jag in i solen som är på väg ned som ett värmeljus tänds i en redan existerande eld. Jag förbrukar tungan som en tändare av ensamhet.
Danmark | 13