Tydningen 17/18 - Tema: Attentat

Nr. 17/18 2015 | 50 kronor

TYDNINGEN Tema: Attentat

Tydningen är en tidskrift knuten till föreningen Litteraterna, ett studentförbund vid litteraturvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet.

NR. 17/18

ATTENTAT

ILLUSTRATION: KRISTINA ULLBERG

4.

VÅLDETS TOPOLOGI

9.

ORDBOK

17.

Ledare

Moa Franzén

CHEFREDAKTÖRER

Filip Lindberg & David Zimmerman

ATTENTAT (SKRIV VANMAKTEN TILL ETT DAMM ÖVER VÅRA BLANKA TANKAR)

REDAKTION

Emil Boss

30.

DYSTOPISK AFSKEDS SEANCE/SABOTAGE

34.

UTGIFTEN, EN SKISS

38.

Mats O. Svensson

TERRA TERRERE - GIORGIO AGAMBEN OCH TERRORNS PARADOX

Astrid Grelz

22.

ANSVARIG UTGIVARE

Leif Achton-Lynegaard Isabella Kahlén

ATTENTAT: PROLOG (IVAN PETROVITJ ­PAVLOV), TANKER FØR ET ATTENTAT, TANKER EFTER ET ATTENTAT

Louise Juhl Daalsgaard

Amanda Gawelin Hanna Stjernfeldt Adam Ehlert Nils Byrén GRAFISK FORM

Oscar Manfred

ILLUSTRATIONER

42.

UR: MØRKE, ETTERPÅ

Rebecca Larsson Kristina Ullberg

48.

FRAGMENTED PULSATIONS

OMSLAGSBILD

60.

SÖKANDET EFTER DET PERFEKTA UPP­RORET

64.

IRONISK AMBIVALENS

70.

KONSTENS MOTSTÅND

tydning@gmail.com

74.

ATT ÄTA OCH ATT SOVA

TRYCK

76.

PÅ JOBCENTERET/PÅ TINDER

Joanna Rzadkowska

Harpa Dögg Kjartansdóttir Malin Niklasson

Magdalena Rozenberg Carin Franzén

Hanna Hallgren Tine Høeg

84.

UTSLUKTE STJERNER

87.

UR: DIE HARD 2 DIE HARDER

100.

KONTAKT

KPH Trycksaksbolaget Uppsala 2015 ISSN 2001-4570

Ole Kristian H. Heiseldal Adrian G. Waldenstrøm VESTERHAVET

Mie Mollerup Jørgensen MEDVERKANDE

IT

L

98.

Aron Pelcman

TER

AT E R

N

A

VÅLDETS TOPOLOGI Ledare

Michel, en medelålders fransman, ljummet likgiltig inför sin existens, sitter vid en turiststrand någonstans i Thailand. Han sitter där med Valerié, chef på ett reseföretag och gemensamt har de utformat en rad erotiska temakoncept för företagets semesterorter. Affärerna går bra, det här ögonblicket på stranden är kulmen på en långsamt ackumulerande lycka: jämsides med den kommersiella succén når deras kärleksrelation ett stadium av total ömhet och ömsesidighet. Vad som då händer är oväntat: I samma ögonblick som jag återigen kastade en tacksam blick på Valérie hörde jag på höger hand som ett klick. Jag uppfattade ett motorljud som kom från havet och plötsligt tystnade. Vid ytterkanten av terrassen reste sig en lång blondin och skrek till. Det hördes en första kulsprutesalva, ett kort smattrande. Hon vände sig mot oss och satte händerna för ansiktet: en kula hade träffat henne i ögat, ögonhålan var en blodig krater; sedan föll hon ihop ljudlöst. Jag skymtade då angriparna, tre män i turban som rusade rakt mot oss med kpistar i händerna. [- - -] I det ögonblicket hördes en fruktansvärd explosion bortifrån fritidscentret, den slet sönder hela rymden och ekade långt över bukten. Det kändes först som om mina trumhinnor spruckit; ändå uppfattade jag några sekunder senare, mitt i mitt bedövade tillstånd, en hel konsert av de mest fruktansvärda skrik, som veropen från de fördömda.

Det eruptiva och explosiva våldet som intar Michel Houllebecqs omdiskuterade roman Plattform (2001) är betecknande för hur vi förstår och namnger Attentat. I detta avseende är Houllebecqs scenario (stereo)typiskt: dådet utförs av islamistiska fundamentalister beväpnade med automatvapen och en hemmagjord bomb,

4 | Tydningen

gömd i en sportbag – som i en fatalistisk gest får detonera mitt under peak hour på sexklubben Crazy Lips.

Ett attentat, en händelse av oanmält våld mot en ordning, en förstörelseakt.

Denna händelse är så förtätad av möjliga ingångar till våldets natur, destruktivitet kontra konstruktivitet, mening, etik, dagspolitik liksom språkets våld och konstens subversiva potential: ett myller. Vi undrar hur vi kan närma oss detta brott i narrativet, om inte via ideliga brott mot vårt eget? Ambitionen blir att föra diskussionen om vad ett konstnärligt eller politiskt attentat kan vara, genom att låta nya perspektiv och röster riva upp varje helhet, varje potentiell kartläggning av attentatet. Låta associationen väva och riva upp…

Om våldet, dess objekt och subjekt, skriver Slavoj Žižek i sin bok Violence (2008) om hur en skiljelinje kan dras mellan subjektivt och objektivt våld. Det subjektiva som utövas av ett klart och identifierbart subjekt, medan det objektiva våldet förenklat är den bakgrund som det subjektiva våldet framträder mot. Det finns ingen neutral nollpunkt utifrån vilken en kan formulera en koherent förståelse av det subjektiva våldet – och ändå framställs och fördöms det ofta som illegitimt, irrationellt och odemokratiskt. Attentatet i Plattform fungerar utmärkt som exempel: massakern sker utan förvarning – i ”ögonblicket”.

Viktigt är att se det objektiva våldets underdimensioner, för att vidga vår förståelse av våldets topologi. En av det objektiva våldets former är, hos Žižek, symboliskt våld, vilket avser de språkliga former och operationer som (re)producerar en viss förståelse av världen. Och eftersom det symboliska våldet drar gränserna för vad som är tänkbart, är det svårt att i sin tur tänka det. Denna svårighet gör att vi sällan iakttar eller talar om det objektiva våld som krävs för att upprätthålla status quo, det vill säga det våld som krävs för att allt ska fortsätta som vanligt. Men det är ändå mot denna bakgrund – mot detta symboliska våld – som attentatet blir attentat: Baren var full med svart stillastående rök; golvet var halt av allt blodet som pumpade ut ur människokropparna och de avslitna lemmarna. Flera döende med stympade armar och ben försökte krypa mot utgången och lämnade som ett släp av blod efter sig. Spikarna och bultarna hade stuckit ut ögon, ryckt av händer, skurit upp ansikten. Somliga människokroppar hade bokstavligen kreverat inifrån, lemmar och innanmäte täckte flera kvadratmeter av golvet.

Romanen närmar sig attentatet genom att beskriva dess materiella verkningar;

Attentat | 5

noggrannheten är påfallande, men detaljrikedomen blottar likaså en grundläggande brist. Kort sagt: attentatet existerar eftersom vi kan iaktta dess verkningar. Dess omöjliga väsen blottlägger det faktum att litteraturen inte når fram; attentatet är till viss del vad Jacques Lacan kallade en passage a l’acte – ett impulsivt moment som inte kan översättas till språk. Men, och det är viktigt, att skildra attentatets verkningar är ingen neutral handling. I skildringen operationaliseras ett symboliskt våld, som i Plattform hämtar sin näring ur vedertagna rädslor och schablonbilder, vars inflytande i den allmänna tolkningsprocessen av världspolitiken är stora.

Men det symboliska våldet uppmärksammar oss också på att attentatet inte endast sker som explosiv eruption, utan likaså är verksamt när det bestämmer de element som inringar dess existens: ett svart hål, osynligt i sig, men som kan lokaliseras utifrån de omkringliggande elementens handlande. Plattforms deskriptiva noggrannhet är ett tecken på denna övertäckning: prosan skildrar konsekvenserna – de omkringliggande elementen – men är inte den utlösande faktorn.

Mara Lee skriver i sin avhandling När Andra skriver – Skrivande som motstånd, ansvar och tid (2015) om revans ögonblick: ”Vi har alla varit med om det. Situationerna som plötsligt öppnar en reva i vardagen så att vi utan förvarning står öga mot öga med det reala, eller det omöjliga. […] Det är dessa som författaren söker.”

Att göra detta revans ögonblick till bild, att skriva det, innebär att frambesvärja en konsumerbar bild. Bilden förblir en rekonstruktion, en överteckning, en kartläggning av verkningar. För vi faller lätt för den hermeneutiska frestelsen: frestelsen inför att skapa ett betydelsebärande narrativ som binder samman en händelse med en mening. Frestelsen att övertäcka detta reala, detta ögonblick av narrativlös verklighet. Att ta det reala på allvar, att vara rättvis mot revans ögonblick – som oundvikligen sliter isär varje händelse i ett före och efter – kan alltså vara att försöka motstå denna frestelse. Det är med andra ord viktigt att inte sy samman revan med mening, utan istället låta dess snitt bli en del av det före och efter som uppstått i dess efterföljd.

Så om våldets mening och värde formuleras i en process där vi själva är aktiva: hur ska vi positionera oss inför detta etiska ansvar? Kan vi finna en omsorgsfull utsägelseposition där vi undgår den hermeneutiska frestelsen?

Vi har i detta dubbelnummer försökt ta ett första steg, ett steg där vi låter poesin och konsten gå till motangrepp. Resonemanget ovan har försökt skissera tankar om attentatet, att bli utsatt för det. ”Men”, skriver Lee: ”genom performativa förskjutningar i form av ett upprepat arbete med det språk som formar oss, blir litteraturen (och konsten) den plats som förmår rubba och omförhandla positionen utifrån vilken vi kan tala, samt sätten att göra oss hörda på, såsom 6 | Tydningen

talande varelser.” Konsten, skrivandet, är performativa handlingar som kan göra våld mot ett narrativ som ordnar händelser och kroppar i betydelser; betydelser som fastställts, inte av det reala, utan av tolkning.

Dessa handlingar – attentat – är vad vi försöker bereda plats för i detta dubbelnummer, från så många punkter och platser som möjligt. Moa Franzéns skriver i sitt bidrag ”Ordbok” en poesi som är ständigt medveten om sin performativa verkan, en poesi där det symboliska våldets värderings- och klassificeringsprocesser både (av)visas och verkar. Vi publicerar ett utdrag ur Adrian G. Waldenstrøms DIE HARD 2 DIE HARDER – en maximalistisk poesi som riktar ett karnevaliskt våld mot dikten som sådan. Konstnären Harpa Dögg Kjartansdóttir diskuterar i sitt verk ”Fragmented Pulsation” brytningar i tingens systematik; hur förskjutningar i föremåls relation till varandra och till språket kan alstra nya meningar och nya system. Vidare, för att ta ett sista exempel, skriver Carin Franzén hur Gunnar Ekelöf genom ”det omöjligas konst” kan skriva ett motstånd ”genom insikten att skapandets och tänkandets kritiska funktion vilar på förbindelsen med gränsområden som undandrar sig klassificering och kontroll men som konsten kan uppehålla sig vid för att avbryta eller skapa avbrott i den nyliberala ordningens dominans”.

Filip Lindberg & David Zimmerman — chefredaktörer

Attentat | 7

© ARON PELCMAN

8 | Tydningen

ORDBOK Moa Franzén

förklaring en centralitet som skapar sig genom exkluderade marginaler centrum men kommer andetagen höras här? marginal en mot-mun tystnad att placera sin mun över någon annans röst; att placera sin röst i en annans mun tal skapar vad det namnger; omskapar; skadeskriver representation en munkorg tystnad det vi ännu inte har ord för glipa mellanrummet mellan tänderna gap öppen mun, käft; avstånd, tomrum tid det material vi arbetar med repetition en kringflackande plats som förskjuter marken tystnad representation somnar jag här vaknar jag kanske aldrig som flicka mer artikulation formandet av språkljud centrum ett sammanhängande narrativ; en definierande kraft språk det kollektiva rasslet av tyst namngivande text ett andningsmaterial dvs. ett papper med en mening tystnad en underkänd diskurs

Attentat | 9

tystnad diskursens oförmåga att lyssna våld uppträder med artikulation tystnad en retorik som stör en logocentrisk hegemoni röst jag drog inte ut ett enda hårstrå, som inte delvis var hennes gap rummet mellan oss tystnad diskursen gräns tystnad en vilja som pressar sig mot den gränsen motsättning hur står vi kvar här?; hur går vi inte härifrån? begär mina tänder i din mun sanning det vi etablerar mellan oss reproduktion vem trär vems kropp på vem språk det vi gör, namnet för vårt görande text ett ark aktiverat av relationer logik det vi etablerar för att ett brott ska vara möjligt brott en reva i det vi tror oss förstå tal får en mun att hända; provocerar ytterligare tal; tystar diskurs lagen under läpparna repetition en kringflackande plats som förskjuter marken synen el. huden, hörseln el. köttet, känseln el. benknotorna (fukta läpparna) hegemoni vem av oss äger det vi inte säger? möjlighet ett målbrott, oavbrutet ansvar var vi placerar oss i språket tal denna blick ur en mun gap artikulation en konstruerad transparens

10 | Tydningen

transparens men är den inte alltid konstruerad? hegemoni kammen i din mun omöjlighet en relation utan relation praktik vad vet skrivandet som det skrivna inte vet? förskjutning gap; en annan utgång gap en annan ingång material den diskurs vi agerar inom utgångspunkt språk är språk utgångspunkt språk är inte vad det är eftersom det har en mening uppmärksamhet det material vi arbetar med centrum får ett tillfälligt rum att framstå som ett oföränderligt landskap uppmärksamhet hör mig tigande konflikt stanna här med mig ambivalens munnen är redan delad ambivalens utgångspunkten utgångspunkt tänj och tänd det som inte är rum än, men ska bli rum en social process rum var vi uppträder olika representation ärret genom r:en språk historiens naglar i vårt kött metod att stå kvar där vi vacklar stillhet ett brott i det historiska flödet mellanrum (håll andan) lögn en förskjutning av språkets täcke; en sanning vi etablerar mellan oss bekännelse ett verktyg för sanningsproduktion lögn jag erkänner

Attentat | 11

narration varje berättelse lämnar vissa saker osagda för att kunna säga andra sanning ett mjölktandat språk begär att vi fortsätter vara öppna för ett omöjligt svar ingen-kunskapens fluorescens/essens av flora uttal hur vi passerar; placeras marginal ett utrymme på en tryckt sida för en motskrift kunskap betydligt mer kringflackande uppehållsort inte-t som är en rörelse begär att även det skrivna ordet vägrar lyda röst består av många röster o. de talgenrer som organiserar dem; att ha en ~ att vara igenkännbar; att vara förtrogen med etablerade talgenrer igenkännbarhet ett eget språk; en signatur; konstitueras av underliggande normer röst t.ex. att komma fram till, nå upp till, att äga, hitta sin; något som spricker; -en lyder mig inte rösten jag drog inte ut ett enda hårstrå, som inte delvis var hennes repetition stiger inte ner i samma flod; håret flöt ut som en cirkulation rörelse; blodomlopp

är denna halka mitt ansikte

historia det som har gjort min berättelse språkligt möjlig historia det som har gjort min berättelse språkligt omöjlig metod en ambivalent uthållighet möjlighet att vi avbryter; att vi inte går härifrån repetition att vi ambivalens vilka som här är ‘vi’

varje ord har en skugga som äter

12 | Tydningen

identifikation pausa paus var vi kan omförhandla; överväga

det öra du är förmögen att höra mig med

skifte där skillnad ersätter konflikt preposition bredvid ord med andra ord sanning (o)möjlig och/eller (o)önskad representation men kommer andetagen höras här? förskjutning det vi ännu inte har tystnad för form en mun över rösten form för att en röst alls ska höras, erkännas diskurs för att en röst alls andetag upprepning, repetition; i samma ~; jag drog inte in ett enda

som inte delvis

historia handavtrycket i munnen hegemoni handavtrycket i munnen definition bryt upp låset

att ta det som inte har något namn i sin

artikulation det rätta talet; ett sätt att utöva makt över de talandes kroppar; ta isär och sätt ihop mun mot mun centrum vems tystnad är det som gör att det blir så högljutt här? tystnad vems tal håll käften varsamt utrensning rent ut sagt

Attentat | 13

artikulation bena ut

dra kammen genom kropparna

möjlighet att bryta åtminstone en tand, i kammen i ens egen mun gap ett begär att komma hel igenom helhet ett ord - du vet: ett lik ord den minsta självständiga enheten i språket språk att hålla vibrationen i hennes hand, även när handen är borta a-ö hur du händer orden ö-a hur orden händer dig

14 | Tydningen

I texten förekommer citat av Sara Lidman, Pham van Ky, Judith Butler, André Lepecki, Gayatri Spivak, Sor Juana, Michel Foucault, Alice Rayner, Édouard Glissant, Ralph Gun Hoy Siu, Jacques Derrida, Trinh T. Minh-ha och Paul Celan.

Attentat | 15

16 | Tydningen

TERRA TERRERE — GIORGIO AGAMBEN OCH TERRORNS PARADOX Astrid Grelz

ILLUSTRATION: REBECCA LARSSON

På sida 965 i Svenska Akademins ordlista, inklämt mellan orden ”territorium” och ”terroraktion”, går det att läsa följande beskrivning av ordet ”terror”: Skräckvälde; skräckinjagande våldsmetoder använda i politiskt syfte.

Med andra ord går det att tillskriva ”terror” minst två till synes skilda betydelser vid sidan av den gängse betydelsen skräck. Å ena sidan det etablerade och skräck­ injagande väldet – en struktur eller plats – och å andra sidan en metod i syfte att skrämma: systematiskt handlande över tid med politiska mål. Till vardags används ordet allt som oftast i den senare bemärkelsen, som en abstrakt term för sporadiskt men kontinuerligt våld. Inte minst sedan George W. Bush år 2001 deklarerade ”the war on terror” har betydelsen av ordet förskjutits – inte bara på så vis att det allt oftare skrivs ihop med andra ord som förstärker betoningen på handlande, som ”attack”, ”attentat” eller ”dåd” – utan även på så vis att det våld som kännetecknar terror skiljs från det våld som kännetecknar krig. Det går att bedriva krig mot terror. Kriget framstår på så sätt som det berättigade, meningsfulla, riktade våldet medan terrorn betecknar ett kaos av slumpmässiga, förvirrade attentat.

I de två inledande kapitlen av The Man Without Content, ursprungligen publicerad på italienska år 1994, skriver Giorgio Agamben om sambanden mellan konst, estetik och terror.1 Eller, mer korrekt, om konsten som terror. Till sin hjälp tar han Attentat | 17

några av den grekiska och kontinentala filosofins och lyrikens mest framstående tänkare: Platon och Sofokles, Kant och Nietzsche, Stendahl och Rimbaud. I stora drag skissar han fram hur synen på konstverket har förändrats genom tiderna.

Han skriver om den grekiska skepsisen mot konsten – om Platon som skriver om att bannlysa poeterna på grund av deras stora makt över statsinvånarna – men också om Kants estetiska teori om den intresselösa skönheten. Kant menade att endast den konst som saknar tydligt syfte och tydlig funktion kan upplevas som skön, och härmed räknas till de sköna konsterna. Han avfärdar med andra ord både sådana verk som har politiska eller etiska anspråk och verk som syftar till att behaga sinnena. Idealet är att konstverket ska framstå som naturligt, avsändarlöst och autonomt. I och med Kant föds den moderna idén om en konst utan upphovsman, skriver Agamben, en konst som blir till i ögonen på det förnimmande subjektet. I Baumgartens kölvatten föds härmed estetiken – läran om det sköna som vetenskapen om det sinnliga. Även den franska 1900-talsförfattaren Jean Paulhan tillägnas ett stycke i Agambens utläggning. Agamben beskriver hur Paulhan i sin roman Les fleurs de Tarbes delar in författarna i två kategorier. Paulhan menar att en författare antingen är retoriker eller terrorist – en uppdelning som springer ur hans syn på språket. Han tänker sig att språket i stort sätt består av två komponenter: dels tecken, som vi uppfattar med våra sinnen – tolkar och tillskriver mening beroende på kombination – men också något man skulle kunna beskriva i termer av meningsskapande, nya idéer som visserligen härrör ur tecknen men också överskrider dem. Retorikern betraktar i första hand tecknen, symbolerna och formen som skrivandets lag – skapar kollage och sammansättningar som formulerar ett budskap. Terroristen, å sin sida, vägrar följa språkets lagar. Terroristen beskrivs som idealist och drömmare, någon som vägrar se sitt verk som en grammatisk sammansättning av färdiga symboler utan som tvärt om vill att budskapet, själva ”meningen” med verket, ska stå i första rummet. Terroristen vill ägna sig år rent meningsskapande.

Uppdelningen i retoriker och terrorister är långt ifrån oproblematisk, vilket Agamben själv påpekar.2 Han går så långt som att antyda att begreppsparet – som i förlängningen innebär ett kluvet konstbegrepp – utgör den moderna konstens största hinder eftersom dess två sidor ständigt övergår i varandra i enlighet med den hermeneutiska cirkeln (det vill säga, det cirkulära förhållandet mellan konstnär, verk och tolkande betraktare).3 Terroristen vill att meningen med verket ska stå

Giorgio Agamben, ”The Most Uncanny Thing” och ”Frenhofer and His Double” i The Man Without Content [1992] (Stanford, Calif.: Stanford Univ. Press, 1999), s. 1–12.

Agamben, The Man Without Content, s. 10.

1 2

18 | Tydningen

fram så klart att den slätar över sömmarna och får betraktaren att glömma bort att symbolerna skulle kunna tolkas var och en för sig. Terroristens mål är att glömma sina egna penseldrag och få verket att framstå som ett naturligt objekt. Naturligt, autentiskt, autonomt – absolut mening genom det till synes meningslösa, eller åtminstone intresselösa – resonemanget känns igen från Kant. Den terrorist som lyckas befria sitt verk från tolkningsbara symboler har dock på intet sätt visat sig undslippa tolkning. Snarare tvärt om – tänk på Rothko och andra moderna, abstrakta pionjärer. Det här beskriver Agamben som ”terrorns paradox”.4 Terrorn faller förr eller senare alltid tillbaka i retorik, varför polemiken där emellan är oändlig, och i förlängningen – enligt honom själv – ofruktbar.

Paradoxen stämmer väl in på ordets dubbla beskrivning i SAOL; lika tunn som gränsen mellan konstnär, betraktare och verk är, lika obefintlig är gränsen mellan terrorväldet och terrorn som upprätthåller detsamma, mellan strukturen och de punktmässiga attentaten, platsen och handlingen, terrorn och territoriet.

Plötsligt tycks det inte vara någon slump att ordet ”terror” följer direkt efter ordet ”territorium” i ordlistan.

Språkhistoriskt verkar man inte finna några säkra belägg för ett eventuellt samband; terror, som på latin betyder ”skräck”, antas höra samman med latinets ”terrere”, ”att skrämma” eller ”förskräcka”, medan territorium går att härleda till ”terra” – ”jord” eller ”mark”. I en etymologisk ordbok går det dock att läsa följande tillägg: Since -torium is a productive suffix only after verbal stems, the rise of terri-­ torium is Giorgio unexplained” [Michiel de Vaan, “Etymological Dictionary of Latin and the other Italic Languages”]. An alternative theory, somewhat supported by the vowels of the original Latin word, suggests derivation from terrere “to frighten” (see terrible); thus territorium would mean “a place from which people are warned off.”

Oavsett om begreppen delar språkstam eller ej – något forskarna inte verkar vara överens om – så infinner sig här en intressant tanke. Att liksom Agamben benämna konst i termer av terror skulle i enlighet med det etymologiska tillägget innebära mer än ett erkännande av konstens potentiella våld. Konstverket skulle dessutom behöva tänkas som en våldsam plats – något som stämmer väl in på Agambens resonemang om man läser mellan raderna; han återvänder flera gånger till den Platonska definitionen av inspiration som ”gudomlig terror” och konst 3 4

Agamben, The Man Without Content, s. 10.

Agamben, The Man Without Content, s. 10.

Attentat | 19

som en ”himmelsk plats”.5 Trots sin kritik av Paulhan lyckas Agamben förtydliga sin ståndpunkt med hjälp av den förenklade bilden av de två författartyperna; han riktar stark kritik mot den moderna estetiken. Agamben menar att idén om upplevelsen av det autonoma konstverket utan avsändare och maktanspråk, som präglar både Kants filosofi och Paulhans Terrorist, riskerar att vara långt farligare än förbudet mot poeten i Staten. Han antyder att idén om den intresselösa konsten riskerar att medföra långt brutalare konsekvenser än erkännandet av all konst som potentiellt intressefull och manipulativ. Agamben lyfter fram den romantisk-idealistiska aspekten av det autentiska konstverket och påminner om estetikens gräns inte bara mot våldet och makten i generell bemärkelse utan också mot fascismen; tanken vandrar osökt till den estetiska propaganda som florerade i de europeiska, fascistiska staterna i modernismens efterdyningar.

Naturligt, autentiskt, autonomt… Visst finns det risker med att förtränga vem som står bakom eller på annat sätt har ett intresse i konsten.

Vad innebär det då att tänka på verket som en våldsam plats? Att det är nödvändigt att plocka isär det moderna, estetiska idébygget om det autonoma verket framstår enligt Agamben som en självklarhet. Huruvida en sådan destruktion är möjlig lämnar han där emot obesvarat. Han vet bättre än att förklara krig mot terroristen, för han vet att skiljelinjen mellan våld i tid och våld i rum är obefintlig.

Vad han vet att skilja på, däremot, är våld och motstånd. Agamben vill inte förbjuda poeterna. Han vill lägga konstens (liksom konstnärernas, konsthandlarnas och museernas) potentiella makt i dagen och öppna för en diskussion av verket som undviker tanken på terrorns dubbelhet som en sammansättning av två vitt skilda betydelser mellan vilka man kan pendla. Paradoxen, menar Agamben, utmärks tvärt om av samtidighet. Terror betecknar inte bara en plats men inte heller endast ett attentat, utan både och. Samtidigt strävar han bort från teorin om den hermeneutiska cirkeln som något den tolkande rör sig i över tid (från konstnär till betraktare, betraktare till verk, tillbaka till konstnär o.s.v.) – inte för att den på något sätt är felaktig utan helt enkelt därför att den är förenklad till den grad att den tenderar utelämna den etiska dimensionen. En alltför biografisk läsning av ett verk kan vara lika våldsamt ensidig som den subjektivt relativistiska. Genom att betrakta konsten som terror däremot, och genom att förstå terrorn i dess dubbelhet, så måste varje diskussion av konsten inkludera en diskussion som rör

5

Agamben, The Man Without Content, s. 4–5.

20 | Tydningen

såväl makt som territorium. En diskussion som inte tillåter konsten att framstå enbart som en himmelsk plats, utan som även inbegriper motstånd mot terrorn.

Och endast på den vägen menar Agamben att det är möjligt att göra rum för det etiska i det som idag kallas det estetiska.

Attentat | 21

ATTENTAT (SKRIV VANMAKTEN TILL ETT DAMM ÖVER VÅRA BLANKA TANKAR) Emil Boss

Till all kassapersonal Tänk dig en värld där alla människor känner sig välkomna och väntade. En värld där barn, vänner, främlingar, gäster, kunder och medarbetare vågar och vill möta varandra på riktigt. Ytterst handlar service om en längtan efter en värld där alla människor känner sig väntade oavsett var och hur de lever i världen idag eller imorgon.

Service är att tjäna, att finnas till för någon annan. Service är när man inte bara tänker på sitt. Service är när man glömmer det man ger och kommer ihåg det man får. Oavsett om det står en gäst klient patient elev kollega eller besökare framför dig kan du även se henne som en kund. I service ligger en inbjudan till människor som vill skapa meningsfulla möten. I servicens värld är vi alla gäster.

22 | Tydningen

här kan dikten börja med ett språk som kanske redan är så inkorporerat i den nya oöverskådliga ordningen att det inte längre har någon utsida

den intensivt vita byggnaden av främmande tid som reser sig kring rösten reser sig också i den med alltmer raffinerade strukturer

det finns attitydpåverkan det finns förändringspsykologi det finns självkontrollerande grupper

Attentat | 23

det finns strängar av tecken som övergår i händelser vägda in mot varandra liksom avskurna öppna för allt

Bedömningsfrågor lönerevision 2013. Kassapersonal. (…)

Hälsar du alltid kunden med glädje?

Tar du ett personligt ansvar för din situation och arbetsglädje?

Entusiasmerar du dina kollegor till att trygga förändringsarbetet?

Förmedlar du att alla jobbar mot samma mål?

Tar du ansvar för din prestation, utveckling och energi?

Målar du i ord och bild och bygger attraktiva framtidsbilder inför dina ­kollegor? Är du nyfiken på nya utmaningar?

Förstår du att ständiga förbättringar är förutsättningen för att du ska lyckas? Är du medveten om vilket intryck du gör på omgivningen genom ditt ­kroppsspråk och din klädstil? Är du äkta, dig själv och stolt över det du presterar? här kan dikten börja jag skriver till dig här på platsen där de outförda handlingarna kan lyftas fram genom luften och påbörja arbetet härifrån 24 | Tydningen

om du skriver vi är ett ord som ser på oss kan jag skriva vi är en blick som för fram oss över golvet om du skriver vi är ögonblick efter ögonblick som utspelas och försvinner kan jag skriva vi är en flod som drar med oss

skriv att vi är där vi alltid har varit en plats i språket lika möjlig och omöjlig som manipulationerna som arbetar i oss med exakta manövrar en plats i kroppen lika möjlig och omöjlig som upprepningarna tröttheten och tvånget

Till alla områdeschefer.

Hej! Butikscheferna har nu säkerställt att det finns en bloggare på respektive butik. Butikscheferna har en central roll när det gäller att välja ut bloggaren

Attentat | 25

och driva på skrivandet som sprids via intranätet och syftar till att inspirera kollegorna till ett kundmöte utan motstycke.

Publicerat den: 2013/07/15. Av: Butik 170. Det är väl det bästa som finns att möta en människa som man märker älskar sitt arbete. Man går ifrån ett sådant ställe med lätta steg och med en leende själ. Jag önskar att jag själv kan lyckas få fram den där passionen och engagemanget när jag möter mina kunder. Om jag så bara lyckas en gång så är jag nöjd med det. Mitt nya mål i mina kundmöten och det jag kommer jobba mot är att plocka fram passionen. Så alla därute i vårt avlånga land: passionera mera ☺ Publicerad: 2013/03/20. Av: Butik 020. Hallunda har fått ytterligare en suverän service. Vi är jätteglada och superstolta. Det här firar vi med lite extra pepp i kassan. Vi har satt upp kriterierna för suverän service på toaletterna och på lagerdörren och vid lagerdatorn så att vi alltid blir påminda om vad suverän service är och låter oss tänka på hur vi andra ska kunna leverera så grymt bra. Kollegor i Hallunda. Jag utmanar er. Försten till suverän service.

Lets go!

vi går i strejk vi delar ut flygblad till kunderna vi skriver debattartiklar vi startar en blogg

cheferna skapar en krisgrupp strejkbrytare från andra butiker gör vårt jobb

det är först när ryktet börjar spridas mellan arbetsplatserna det är först när vi får medhåll av kollegor i sociala medier det är först när många säger att de känner igen sig som vi får ett svar

26 | Tydningen

vi får höjd bemanning och bättre arbetstider vi får skriftliga varningar vi kommer att skiljas från våra anställningar om vi inte ändrar vår attityd

vi får en konsult som jobbar med attityder vi får citat av Gandhi Martin Luther King Andy Warhol Winston Churchill välj glädje

gilla läget

be the change that you want to see in the world

Till alla butikschefer.

Det är inte alltid vi lyckas med vår goda service. Ibland finns det hinder som står i vägen. Motståndet kan uttrycka sig på många olika sätt och försvarsmekanismerna är många. Medarbetarna består av följande psykologiska kategorier: 1: Vardagsmänniskor 50%. 2: De ängsliga 15%. 3: De skräckslagna 15%. 4: De företagsamma 20%. Vardagsmänniskor är varken för eller emot.

De ängsliga ser oroligt på vad som komma skall. De skräckslagna ser alla omorganiseringar som hot. De är övertygade om att det inte kommer att bli bra. Varken för dem själva eller andra. De är reellt rädda för förändringar. De företagsamma ser omorganiseringar som möjligheter till att göra något kul.

Förändringar är positivt och skapar mer möjligheter än problem.

skriv om ljuden tiden gör när den rör sig genom kroppen skriv om platsen dit din röst störtar ner när du säger att du bara är trött skriv om blicken som öppnar och sluter sig i blicken skriv förteckningarna över allt som är möjligt att förlora

Attentat | 27

Försäljare 1 skriv minnet framburet i föremål efter föremål

Försäljare 2 skriv vanmakten till ett damm över våra blanka tankar

Försäljare 3 (Textsamplingarna kommer från Systembolagets interna HR-material: En folder om värdskap, lönekriterier 2013, ett ledarbrev, en text om förändringspsykologi från konsultföretaget Dabadoc, två inlägg på bloggnätverket Alla Alltid. Planskissen visar Systembolaget Gullmarsplan, med två s.k. spaghettidiagram som illustrerar en anställds rörelse i en verksamhet.)

28 | Tydningen

Attentat | 29

DYSTOPISK AFSKEDS SEANCE Leif Achton-Lynegaard

se en grav et kors en vissen blomst et levende lys slukket i vinden hør et skrig et råb en stemme en sang hviskende mary had a little lamb af jord er du kommet til jord skal du blive hård uigennemtrængelig jordskorpe jord hvide smukke legeme dækket af sorten jord uopnåeligt for febrilske gravende hænder hvordan give slip sige farvel tage afsked med værdighed hvordan døden er så definitiv skrøbelig blå kvinde gynger sit livløse barn på legepladsens gynge i parken

30 | Tydningen

frem og tilbage som et pendul igennem natten månen er dækket af dødens skygge hvide sommerfugl flyver som en engel mod gadelampens tremmer af lys igen og igen to betjente løsner forsigtigt kvindens hænder fra barnets om de rå tove på gyngen da barneliget løftes op fra gyngen falder kvinden sammen og fra hinanden på uindviet jord

Attentat | 31

SABOTAGE Leif Achton-Lynegaard

går ind indgår i mørke indtager overtager sorte sorte tidløse rum fokuserer abstraherer målet helliger midlet med alle midler til alle tider evige tider afsindige tider føler mærker fører en hånd henover kærtegner en hårdhed en fugtplettet uvirkelig virkelighed i et øjebliks prøvelse ånder tungt sveder puster ud dehydrerer ser på terrazzogulvets sort hvide skakmønster i lyset af svag bleggul pære i nøgen lampe med en ledning der forsvinder op op i tågekanals endeløse skorstensrør hører en lyd holder vejret til hovedet banker trækker vejret ind med hæs hvæsen lytter spørger stille er her nogen ingen svarer

32 | Tydningen

gentager spørgsmålet med kraftigere røst som knækker over og bliver en lys piben sig mig er der nogen stadig ingen som svarer hæver stemmen til et skrig holder vejret hører et stønnen som synes at komme fra væggen væggen stønner det er tydeligt nu væggen græder klare dråber i en stille strøm ned af væggen forsøger at tørre tårerne væk med begge hænder uden held tårerne tager til bliver en brusende fos der rammer den nøgne krop som en hammer står med lukkede øjne i vandfaldets ubønhørlige strøm rækker ud famler leder febrilsk råber irriteret hvem har igen fjernet min shampoo

Attentat | 33

UTGIFTEN, EN SKISS Isabella Kahlén ILLUSTRATION: REBECCA LARSSON

När Georges Bataille är med och grundar den antifascistiska sammanslutningen Contre-Attaque i Paris sker det mellan produktionen av två politisk-filosofiska verk om ekonomi: La notion de dépense (1933) och La part maudite (1949). I förordet till det senare och mer omfattade verket beskriver Bataille den genans han ibland upplevde inför sin tillfälliga sysselsättning, där ingen förklaring tycktes räcka till. ”Jag försökte”, skriver Bataille, ”förgäves klargöra principen om en allmän ekonomi där utgiften (förbrukandet) av rikedomar i förhållande till produktionen är det primära objektet”.1 Han sökte med andra ord en förklaring där det framgick på vilket sätt hans bok tar avstånd från ekonomernas bok om, och syn på, ekonomi, och där begreppet om utgiften blir det som väsentligen åtskiljer.

Det framtvingade försöket till förklaring gjorde honom säker på en sak: en bok om ekonomi angår visserligen alla, men ingen väntar på eller förväntar sig att det är han som ska ta sig an uppgiften att skriva den. Att motsvara några förväntningar är Bataille dock inte intresserad av. Snarare handlar det här om en närmast motsatt gest, att ”erbjuda just det som misshagar”, att ta del av ”denna häftiga, överraskande, våldsamma rörelse, som ruskar om och berövar anden dess vila”.2 Vad jag tänker att Bataille i förordet är ute efter är att göra oss uppmärksamma

Georges Bataille, Originaltitel: La part maudite [1949]. Den fördömda delen, övers. Johan Öberg, Stockholm: Brutus Östlings Bokförlag Symposium, 1991, s. 39.

2 Ibid., s. 42.

1

34 | Tydningen

på den utgiftshandling som faktiskt äger rum genom det till synes meningslösa skrivandet av denna bok, en bok som är önskad av ingen och till för alla, och hur denna handling sammanflätas med och öppnar sig mot andra delar av Batailles tänkande. Min text är därför ett försök till en skiss över det begrepp om utgift som möter oss i Batailles verk om ekonomi, eftersom jag menar att det är genom detta begrepp som väsentliga delar av hans tänkande upplåter sig.

För att förstå utgiftens begrepp måste vi först och främst förstå hur Bataille delar upp den mänskliga konsumtionen i två klart åtskilda delar. Den första delen består av den livsuppehållande konsumtionen, med andra ord utgörs av det nödvändiga minimum som krävs för överlevnad. Den andra delen utgörs av de improduktiva utgifterna, vilka är möjliga först efter att den livsuppehållande konsumtionen har uppnåtts och ägt rum. När människan lever med ett överskott måste hon ägna sig åt den aktivitet som utgiften är. Det som är utmärkande för dessa utgifter är att de har sig själva som mål, det vill säga tjänar inga andra syften än sin egen rörelse – som är förbrukningen och slöseriets rörelse.

Anledningen till att människan som lever med ett överskott måste ägna sig åt utgiftens aktivitet är den eviga tillväxtens omöjlighet. Det överskott som till­ växten producerar måste vid någon tidrumslig punkt förbrukas. Bataille bildliggör problemet med tillväxten i termer av tryck. När trycket stiger, och fortsätter att ­stiga, sker en utbredning som till slut når sin nödvändiga gräns genom rummets avgräns­ning. Om en stor folkmassa har samlats för att beträda en liten arena, avgränsas massan genom arenans begränsade platsantal. En första konsekvens av trycket blir att utöka antalet platser så att fler individer får rum på arenan. En andra konsekvens av trycket blir att det uppstår en kamp mellan individer vid ingång­en till arenan. Kampen uppstår eftersom arenan (rummet) inte kan utvidgas, och vi bör därför betrakta denna kamp som ett förslösande eller användande av den överskottsenergi som finns hos de individer som befinner sig utanför arenan. Vi förstår alltså kampen som en slags nödvändig men improduktiv utgift där våldet lösgör sig, men där individen samtidigt når verklig intimitet med andra individer som är fångade i samma rörelse, i samma kollektiva affekt.

För det verkligt intressanta att uppehålla sig vid när det gäller utgiftens begrepp, är hur människan genom slöseri och förbrukning når intimitet, och i förlängningen sammanhållning. Ja, att bejaka den improduktiva utgiften skapar en gemenskap som per definition är politisk eftersom rörelsen hos den är rörelsen hos ett kollektiv. Genom att måttlöst förtära alla nyttigheter jag förfogar över (det vill säga: genom att slösa alla mina tillgångar) avslöjar jag för mina medmänniskor vem jag är på ett intimt sätt; förtäringen blir den väg genom vilken jag och den andre

Attentat | 35

eller, de andra kommunicerar, en väg där ”allt lyser igenom” och där ”allt är öppet och oändligt” – där det varken finns gräns eller tillväxt utan där ”våldet befrias, i samma mån som hettan ökar”.3 Jag menar alltså att vi genom att förstå det begrepp om utgiften som här presenteras, där utgiften på intet sätt är nyttig men nödvändig, och genom att förstå den kollektiva rörelse som den ger upphov till, inte bara kan förstå varför Bataille skrev sina verk om ekonomi utan kanske också bättre förstå hans engagemang i politiska sammanslutningar som Contre-Attaque, där han klandrades för att vara mer engagerad i upphetsningens själva rörelse än av faktisk politisk aktion. Jag menar att man i ett sådant kontrasterande blundar för den underliggande subversiva potential som finner sin ort i denna upphetsning, en upphetsning som alltid äger rum i en gemenskap. I detta avseende är, som Bataille säger, den medvetna mänskligheten minderårig eftersom den av princip utesluter en (gemensam) improduktiv utgift till förmån för en (individuell) rationell konsumtion och förnuftigt bevarande.

3

Ibid., s. 96.

36 | Tydningen

© ARON PELCMAN Attentat | 37

ATTENTAT: PROLOG (IVAN PETROVITJ PAVLOV), TANKER FØR ET ATTENTAT, TANKER EFTER ET ATTENTAT Louise Juhl Daalsgard

PROLOG (IVAN PETROVITJ PAVLOV) Der findes en særlig måde at balancere på. Det handler om at vakle så præcist, at det usikre fungerer som et sikkerhedsnet.

Du kalder det en fornærmelse, du siger: ”your insecurity is gonna kill you.”

Jeg husker ikke præcis, hvordan det startede, men vinduerne virkede enorme.

Du hviskede. ”Pas.” ”Nu.” ”På.”

Jeg kunne ikke genkende din stemme, eller også forvekslede jeg den med en anden. Udenfor sad duerne og pikkede brød, som fabriksarbejdere på akkord.

Lyden af næb, hals og vejrtræk: ind og ud og ind og ud.

Havde jeg haft en pistol, ville jeg have peget. Men ikke på dig.

Sådan er det med duer. Deres pikken er ikke et attentat, men en betinget refleks.

38 | Tydningen

TANKER FØR ET ATTENTAT Jeg springer morgenmaden over, ”sådan en” er jeg. Vasker hår hver anden dag, ikke fordi det er nødvendigt, det er bare nemmere at huske: Hver-And-EnDag. Jeg interesserer mig ikke for ting, der nytter. Jeg elsker for eksempel ikke at cykle, selvom en læge engang fortalte mig, at det var en effektiv og skånsom form for bevægelse. Jeg interesserer mig ikke for det skånsomme, heller ikke for det effektive. Når jeg lægger mig i foster, er det ikke et forsøg på at huske, men på at glemme. Jeg rejser mig altid, hvis det ikke fungerer, det med at glemme. Jeg synes udtrykket ”et øje på hver finger” er uhyggeligt. Hvis man tager talemåden bogstaveligt, ville der i dag være mere end 70 milliarder øjne på over 14 milliarder hænder. Dertil kommer de to i ansigtet, vi alle bærer.

Uhyggeligt. Som barn nægtede jeg at synge med på: ”Så går vi rundt om en enebærbusk”. Jeg forstod ikke, hvad den skulle gøre godt for. ”Så gør vi sådan, når vi vasker vort tøj”. Hvordan sådan? Jeg forstår stadig ikke, den dag i dag, hvad den skal gøre godt for. Jeg synes, at cirkus som en institution - eller netop ikke - siger meget om mennesker. Heste med fjer på og en manege formet som jorden: rund, rundere, rundest. Très formidable. Da jeg var barn, lod jeg som om, jeg ingenting forstod. Af cirkus, øjenudvekslinger og halvfærdige sætninger - eller hvor højt træet skulle være til jul. Ingenting. Jeg fatter stadig ingenting, det er ikke længere noget, jeg lader som om. Min mor har bevaret sit pigenavn, min far forstår det ikke, spørgsmålet er: Hvad er der at forstå?

Hvis jeg bliver spurgt, hvad det værste er? Hvad det bedste er? er svaret det samme.

Om lidt lægger jeg min hud, og jeg vil stadig være fuldt påklædt.

Attentat | 39

TANKER EFTER ET ATTENTAT Jeg holdt op med at græde få minutter efter. I stedet spyttede jeg på spejlet og så, at det trak striber ned ad mit ansigt.

Som barn var jeg altid på jagt efter kantareller. Jeg forestillede mig, at det var små orange planeter eller nødstedte rumskibe, der lyste op fra et univers under mine fødder.

Min mor tålte ikke svampene, min far derimod, mente, at det var et spørgsmål om træning, ”Prøv igen,” og hun prøvede og kastede op flere dage i træk.

Dén lyd. Et skibsskrog, der revner. ”God mat, sparer prat”, stod der på kaklerne over komfuret.

Jeg døbte mine knæ den sommer: ”Det dér” og ”Dét der”, kaldte jeg dem.

Som Dupond og Dupont, bare mere ens og derfor mere ensomme. Jeg havde set på TV, hvordan det var lykkedes ­lægerne at transplantere et sæt hænder fra ét menneske til et andet.

Jeg tænkte: det er sådan, jeg er endt i min krop.

Jeg tænkte: jeg er en andens, en anden.

Det var ikke så meget det, at jeg var noget andet, men at ingen savnede mig?

I mange år var det eneste, der forbandt mig med mig selv, mine knæ. Det dér og dét der.

Nu har jeg taget noget tilbage.

40 | Tydningen

© ARON PELCMAN

Attentat | 41

UR: MØRKE, ETTERPÅ Joanna Rzadkowska

*

Belysningen gjør skjermene utydelige.

Jeg kan ikke lese skriften.

Hva er sendt denne gangen?

Utenfor står buskene og svaier i en virvel, vind. Jorden fryser, tiner, fryser, surner.

Rundt høres musikk fra minst tre kilder.

Jeg kan ikke huske om livet mitt foregår lenger.

I den fuktige, lett mugne luften flyter vi forbi hverandre.

42 | Tydningen

TRENINGSSTUDIO

Vi svaier i hengslene, pumper blod.

Musikken dunker fra et annet rom.

En dråpe svette sprekker mot gulvet.

Jeg er løsningen på et menneskelig kryssord, svingninger i sammenføyningene.

Hoftene lyver, knærne snakker sant.

Kroppens ufordragelige stumhet, den butte speilingen av tanker i muskler, kjøttanker som må løses opp for å sovne. Alt henger sammen med alt til det ikke gjør det.

Lukten av noen jeg ikke kjenner.

Når alle har gått ut av rommet, gnistrer gulvet.

Attentat | 43

TINGEN AV SEMENT

I leiligheten har jeg en seng av sement der mitt myke liv møter en hard bunn.

Det rå sementkjøttet.

Det rå, bankende livet til steinene.

Snart skal tennene mine bli sement, og jeg skal bo i et sementhus som om 70-tallet aldri sluttet.

Mennesker bader i stein.

Statuer dusjer i regn.

Jeg er bygningen du bor i, jeg er broen du hopper fra, byens erosjon i blikket.

Jorden råtner på badet og ruinene jeg ser i meg selv, gatene på himmelen, er stengt på grunn av dårlig vær.

Du løser deg opp i byens ansikter, du tror du står, men du faller inn i bygninger inn i trikkestopp inn i mennesker inn i stein.

44 | Tydningen

HYPOTESER / RAPPORT

Jeg ønsker empiriske bevis for det som feiler meg.

Jeg søker formler og diagnoser, setter dem opp mot hverandre, for å sjekke reaksjonsgraden.

Jeg formulerer meg i setninger, søker rundt Wikipedia, før jeg lager en liste over symptomer.

Alle ord beskriver meg så godt.

Alle definisjoner stemmer.

Og mens jeg vokser ut i det ufalsifiserbare, sover jeg i labfrakken, og tallene bråker så høyt at instrumentene sprekker.

Attentat | 45

GEOGRAFI OVER KJEDSOMHET

Seismologiske skiftninger i jordsmonnet.

Kontinentet brakk i to symmetriske deler.

Jord faller fra jord.

Vi bor på øya som er skapt av drysset.

Strandlinjen bølger mot grått vann.

Det viktigste: Bebyggelsen innenfor trærne, kanten på 1800-tallspyramider og alt annet.

46 | Tydningen

*

Jeg liker byen jeg har laget.

Plasseringen av menneskene er optimal.

På tur møter jeg akkurat en eller to bekjente.

Elven bruser for min underholdning.

Himmelen er blå, fordi jeg sier det så. ...

Likevel hender det at byen vender seg mot meg, når jeg kjenner fukten på kinnet, kloakkens pust mot nakken. ...

Jeg kommer aldri under huden på byen.

Byen kommer alltid under huden på meg. ....

Jeg skjønner ikke hva jeg sier.

Det har vart lenge.

Attentat | 47

FRAGMENTED PULSATION Harpa Dรถgg Kjartansdรณttir

48 | Tydningen

The reality of a thing is defined by the ways in which it is registered by other entities. Relation to an object cannot be translated into direct and complete ­knowledge of an object. Since all object relations distort their related objects, every relation is said to be an act of translation but no object can perfectly translate another one. There is always something that gets lost in translation.

Those everyday objects I collect, (apart from the uses to which we put them at any particular moment) ”have another aspect which is intimately bound up with the subject: no longer simply material bodies offering a certain resistance, they ­become mental precincts over which I hold sway, they become things of which I am the meaning, they become my property”,1 my passion, my language.

1 Baudrillard, Jean (1996) The System of Objects (Les systéme des objets) Translated by James Benedict.

Verso. London. p. 1

Attentat | 49

50 | Tydningen

Attentat | 51

52 | Tydningen

Attentat | 53

54 | Tydningen

What is possessed is always an object abstracted from its function and thus brought into relationship with the subject. The objects refer to one another and together they make up the system through which the subject strives to construct a world, a private totality.

All systems have their own existence, rhythm and natural way of functioning.

I break these systems apart and connect them together in a surrealistic way and make a new system within the systems. So the systems, each one so reassuringly normal and familiar, have been corrupted, taken apart and put together again in a new context.

Attentat | 55

56 | Tydningen

Attentat | 57

58 | Tydningen

© HARPA DÖGG KJARTANSDÓTTIR

Attentat | 59

KRITIK

SÖKANDET EFTER DET PERFEKTA UPPRORET Malin Niklasson

Sakprosa Till våra vänner Osynliga Kommittén 260 sid., Tankekraft Förlag

Det har gått nästan ett decennium sedan det anarkokommunistiska manifestet Det Stundande Upproret först gavs ut i Frankrike. Det anonyma författarkollektivet Osynliga Kommittén, med kopplingar till bland annat den filosofiska tidskriften Tiqqun har sedan dess sett upplopp och blockader äga rum i otaliga städer runt om i världen och samlat sina krafter till en uppföljare.

Till våra vänner är skriven som ett inlägg i en debatt ämnad att skapa en ”delad uppfattning av situationen” bland det som författarna ständigt benämner som ”vi andra revolutionärer”. Vilka dessa revolutionärer faktiskt är förblir vagt, men idén om att upproret endast kan fullbordas genom att behovsmänniskan som

60 | Tydningen

konstruktion utplånas och att kommuner skapas för att i realiteten bebo jorden, tillåts här att ta större plats än i Det Stundande Upproret. Den sistnämnda fokuserade på en diagnos av samtiden och den katastrof som vi i västvärlden genomlever, eller som snarare har gjort det omöjligt för oss att faktiskt leva. Uppföljaren ger sig istället i kast med att undersöka vilka lärdomar som kan dras ur otaliga ”misslyckade” revolter och uppror för att en gång för alla kunna genomskåda makten, upphäva den katastrof vår tid innebär och börja bebo världen igen.

Till formen liknar Till våra vänner snarare en essäsamling än en programförklaring, och det är ingen liten prestation att få en mer lågmäld och självreflekterande text att också framstå som passionerad i skuggan av ett upproriskt manifest. Det tillåts aldrig att bli tråkigt, och det är trots sin torrt akademiska och frankocentriska filosofi en mycket vacker text. Det vitala och energiska språket står i effektfull kontrast till den mörka katastroftillvaro som det beskriver.

Kollektivet som står bakom boken har en tendens att ge uttryck för ett flertal olika röster även i texten. Detta skulle kunna ses som en affirmation av det anti­ hierarkiska budskapet, men leder också stundtals till att argumentationen blir upprepande eller motsägelsefull. Är man inte själv en revolutionär anarkist road av kollektivt navelskådande så ligger textens styrka inte i uppradandet av misslyckade revolter, och inte heller i den filosofiska genealogin. Istället ger den sig till känna mot slutet av boken, när reflektionen kring kommunen som begrepp (och levd verklighet) går mer på djupet än den någonsin gjorde i Det Stundande Upproret.

En av de konflikter som får stort utrymme i Till våra vänner är förhållandet ­mellan radikaler och pacifister, som båda anses kontrarevolutionära. Denna diskussion blottar ett av de största problemen i texten. Oviljan att ens reflektera kring det mellanmänskliga våldets sammanflätning med patriarkalt grundade föreställningar om hur man bebor en plats visar på tondövhet i frågan om pacifism. Här misslyckas man med att hålla isär begreppen krig och konflikt, och utgår ifrån en retorik som helt verkar sakna förståelse för den otrygghet som mellanmänskligt våld innebär för den patriarkalt formade kapitalismens underordnade som grupp, och som bidrar till ”uttömningen av livsresurser” varje dag.

I stort sett faller texten tillbaka på samma guns don’t kill people, people kill p­ eople-liknande retorik som återfanns i Det Stundande Upproret. Frågan om våld blir en filosofisk fråga, eller i värsta fall en fråga om mod. Detta utan någon som helst reflektion kring de levande kroppar som ständigt bär vittne till det mellan­ mänskliga våldets bristande logik som konfliktlösningsmetod och behovet av att upphöja andra metoder. Författarnas tystnad kring kapitalism och våld som samman­kopplade produkter av patriarkal överordning är öronbedövande, vilket Attentat | 61

får mig att känna att de misslyckats med sitt mål att i texten: ”reda ut samtidens härva, och på vissa platser göra upp med tusenåriga lögner”.

Boken lyckas inte heller riktigt undvika ett visst romantiserande av marginaliserade positioner. Få människor som tvingas till revolt i ren desperation på grund av strukturell rasism, fattigdom, polisbrutalitet och segregation skulle nog skriva under på den rosenskimrande bild av vilja till liv och medveten decentrialiserad kamp som texten gärna vill tillskriva dem. Att förstå och delta i folkrörelser, revolter, blockader och civil olydnad reduceras med jämna mellanrum till antingen naivt trams eller ren terrorism i media. Därför förtjänar alla försök till att på allvar reda ut begreppen och lyssna på erfarenheter av gemenskap att uppmuntras. Men detta kan inte göras på ett effektivt sätt om man inte visar förståelse och respekt för att verkligheten kan se djupt annorlunda ut för någon som valt att positionera sig som en motståndare till den rådande politisk-ekonomiska ordningen och någon som aldrig erbjudits ett val överhuvudtaget.

När allt kommer till kritan känner jag mig varken provocerad eller uppviglad efter läsningen av Till våra vänner, istället är jag mest lite lätt besviken. Då Osynliga Kommittén till exempel skriver att budskapet ”sätt jorden i centrum” är samma sak som en krigsförklaring mot människan, känner jag att det finns mycket kvar att lära för textens tilltänkta vänner, och att djupekologin eller postkoloniala eko­ feministiska rörelser på många sätt är långt mer revolutionära i sin kamp att förena biocentrism, antihierariskt tänkande, civil olydnad och pacifism.

62 | Tydningen

© ARON PELCMAN Attentat | 63

KRITIK

IRONISK AMBIVALENS Magdalena Rozenberg

Poesi Veckan innan; Romantisk eftertext; Litt lyst till å pule, litt lyst till å dø; Om jag dör ung Anna Axfors, Elis Burrau, Ingvild Lothe, Hanna Rajs Lundström 18, 25, 21, 32 sid., AFV Press

Jag har väldigt flinka fingrar när jag kollar igenom nåns facebook jag råkar aldrig gilla nåt av misstag jag har varit på internet sen 1999 Ovanstående skriver Anna Axfors i dikten ”att sitta vid datorn” i samlingen Veckan innan, en av fyra diktsamlingar som under våren gavs ut på det norska chapbookförlaget AFV Press. Dikten speglar en idé om internet som ett fenomen vilket en

64 | Tydningen

person kan vara mer eller mindre bra på att behärska. Detta får mig att tänka på dessa fyra författare, Elis Burrau, Anna Axfors, Ingvild Lothe och Hanna Rajs Lundström som alla tillhör gruppen sena åttiotalister och tidiga nittiotalister, vilka växt upp i samma takt som just internet. Internet har gått från att vara någonting extraordinärt, svårtillgängligt och begränsat, till att så småningom bli en naturlig del av allas vår vardag.

Författarna tillhör denna första internet- utvecklingsgeneration. Under samma tid som de ägnat tankarna åt att förstå sig själva, sin egen kropp, sexualitet och sin omgivning, har internet också bildat sig en stark ”identitet” – och kanske är det ingen slump att detta avspeglas i diktsamlingarnas innehåll och form. Korta distinkta twitter-artade meningar, som ofta inger en känsla av att vara skrivna just för en statusuppdatering på sociala medier. Dessa blandas med t.ex. Burraus genomtänkta reseskildring som resonerar långt och mycket kring både den unga tvåsamhet och de små detaljer som gör vardagen.

AFV Press är ett mikroförlag som drivs av visionen att ge ut böcker som inte passar in i modellen som de stora förlagen upprätthåller över hur böcker ska ”se ut”. Den senaste utgivningen består av fyra korta diktsamlingar, alla under 35 sidor långa, vars författare alla är under 30 år. Båda dessa fakta, författarnas ålder och verkens längd, gör utgivningen unik idag, men också till en tydlig produkt av vår litterära tid. Ung litteratur som är skriven frigjord från mallen över litterära verk, en litteratur som utmanar, fångas numera upp av de mindre förlagen.

Varje enskild författare behandlar olika teman, ändå kan man hos samtliga se en liknande estetik i både form och innehåll. Att urskilja gemensamma språkliga och textuella mönster hos olika författare från samma generation, kan gränsa till banalt, men är ändå betydelsebärande och belyser samtiden. I dessa fyra verk är ironin just ett sådant återkommande mönster. Författarna ironiserar över sin egen samtid, världen runtomkring, konst, jobb, kultur; till och med den egna texten blir måltavla för ironin. Det resoneras, för att sedan ironiseras. En uppdaterad, ständigt medveten läsare krävs, för att inte gå miste om tankegångar. Elis Burrau skriver: kan två personer bilda en kör kan två personer som älskar varandra bilda en kör blir allt den kören säger sång

Attentat | 65

Berättarjaget i Romantisk eftertext hittar detaljer i vardagen och associationsbanor som annars lätt flyter oss människor förbi, men som här får ta ett stort utrymme.

Detaljerna snurrar ironiska banor runt sig själva; underförstått: du är ”den sociala” jag känner mig som en ny människa underförstått: det är övertydligt Jaget lyckas med konsten att uppleva det egna nuet utifrån. Att se det som sker och samtidigt förstå det, föra inre resonemang kring detta, i nuet. Men det är inte med lätthet, utan med säkerhet över sina egna ord kan även dessa få bli ironiserade över. Med stringens och ständigt återkommande meningar binds dessa resonemang ihop till väl sammanhållna diktvävnader. vi pratade om den mänskliga rättigheten att tjuvläsa att det är en mänsklig rättighet ibland En sådan säkerhet hos berättarjaget, som svävar mellan fiktion och autofiktion, finns också hos Lothe, Rajs Lundström och Axfors. Berättelserna cirkulerar bestämt och självklart kring diktjaget. Att göra sitt liv till en del av offentligheten blir allt mer vardagligt, och med detta har gränserna mellan det privata livet och litteraturen blivit allt mer flytande. Hos både Axfors och Lothe är den sexuella spänningen ständigt närvarande, det som i vissa sammanhang skulle kunna vara privat och hemligt står här i centrum.

Hos jaget i Litt lyst til å pule, litt lyst til å dø finns en besatthet av den egna ­kroppen; det är kroppen som måste förhålla sig till omvärlden, inte jaget. Jaget får gå åt sidan för uppmärksamheten i kroppen, kroppen som ska anpassa sig åt en vuxenvärld och det naturliga sörjandet över att lämna barndomskroppen och kliva in i den vuxna. Detta som många gånger sker genom undersökning av den egna sexualiteten. Sexualiteten vänds här ut och in, öppet och offentligt. Det är ett upproriskt risktagande utan att någonsin bli revolutionärt: ett diktjag, som försöker hävda rätten till sin egen kropp och sina egna ord. Med en något ängslig, men framför allt modig och ärlig strävan efter att hitta sanningen och blottlägga hemligheterna, avtäcka det som gömmer sig bakom vackra ord och få fram det allra mest uppriktiga, tydliggöra vad som är rätt och fel. Lothe bygger upp sin text

66 | Tydningen

med få bokstäver och tecken, och den blir tydligt hennes egen. Som i följande: Før var jeg tynnere. mor sier det har noe med alderen å gjøre, at jeg har fått en voksen kropp nå, og at det er helt naturlig at en voksen kropp veier mer enn en liten kropp. jeg roper at jeg hater voknse kropper og at jeg har full forståelse for pedofili.

Här gestaltar Lothe ambivalensen som hon har gemensamt med de andra författarna: å ena sidan en längtan efter att kunna hävda sig som vuxen, å andra sidan önskan att vifta bort livets allvar med ironi. Ett läge mellan att vara och att bara vilja vara; mellan att vara delaktig och att över huvud taget inte veta. Rajs Lundström skriver: det finns alltså ingen anledning att vara orolig jag är inte en sån person jag vet inte vilken sorts person jag är men jag är inte en sån person På mindre än 30 sidor vardera lyckas författarna visa sin egen personliga stil, med en målande självsäkerhet i språk och uttrycksätt. Kanske vill förlaget AFV Press visa fram just detta. Att det litterära fältet utvecklas av unika språk, att magi skapas från eftertänksamma ord och meningar, från texter som utmanar, och inte enbart eftersträvar det redan litterärt existerande. Det finns ett samspel mellan de fyra diktsamlingarna som är svårt att bortse ifrån, och detta har ingenting att göra med på vilket språk de är skrivna, inte heller med frågan om dessa diktsamlingar hade kunnat ges ut på storförlag. Samspelet växer istället fram ur det faktum att texterna skrivits av unga människor med gemensamma erfarenhetshorisonter, samt med en lika gemensam stark vilja att låta litteraturen vara levande och i ständig rörelse.

Attentat | 67

68 | Tydningen

Attentat | 69

KONSTENS MOTSTÅND Carin Franzén

Jag antar att konstens motstånd kan tänkas på två övergripande sätt. Förstå det som en skiss.

Dels utifrån och då ser jag framför mig konstens relation till politisk makt och social ordning, och för att reflektera kring den relationen tror jag att det är helt nödvändigt med ett perspektiv som ger konsten en historia utan att tillskriva den en teleologisk eller på något annat vis nödvändig utveckling. Konstens motstånd förändras med de samhällsordningar som råder.

Dels inifrån och då avser jag vissa förhållningssätt i ett formskapande. I det perspektivet kan konstens motstånd härledas till det som är främmande i en själv eller till en särskild öppenhet inför en alteritet som inte låter sig fångas i en konstnärlig framställning, men som just därför får den att leva. Konstens former kan då utgöra ett motstånd mot konsensus.

De här två sätten att se på konstens motstånd griper in i varandra och kan i sin tur beskrivas på olika vis. Rancière gör det bra när han till exempel förlägger den moderna konsten från slutet av 1800-talet till en estetisk regim i vilken den inte längre fungerar som ett medel för moral eller en räcka konventioner utan som en sinnlig erfarenhet.1 Jag återkommer till den.

1 Rancière talar om konstens olika regimer, men det handlar inte om perioder som skulle ha avlöst varandra i ett slags progression genom historiska brott mellan exempelvis klassicism, romantik och modernism utan om varierande sätt att identifiera och tänka konst, om olika funktioner som konsten kan ha och har haft. Se Jacques Rancière, Dissensus. On Politics and Aesthetics, övers. Steven Corcoran, New York: Continuum, 2011, s. 209.

70 | Tydningen

I Om jag börjar med det första perspektivet kan en mycket snabb historisk bild av konstens förhållningssätt till makten se ut så här: Från antiken fram till ungefär 1600-talet relateras konsten till ett tydligt uppdrag, nämligen att på olika vis ­kommentera, underhålla och hylla den rådande makten – kyrka och hov – som också var konstens direkta arbetsgivare. Konstnärerna eller poeterna var beroende av mecenater från vilka uppdragen utgick. Förenklat sagt var konst före den moderna tiden på ett självklart vis underordnad den politiska makten. Det hindrar inte att maktkritik kunde förekomma liksom möjligheter att utveckla formspråk och motståndsstrategier.2 Det vi uppfattar som konst idag – alltså något i grunden fritt – är en senare företeelse som etableras under 1800-talet i och med strömningar som inte vill låta konsten tjäna något utöver sig själv, som l’art pour l’art eller det intresselösa estetiska förhållningssättet. De är synsätt som uppkommer parallellt med framväxten av idéer om individens fri- och rättigheter och demokratins framväxt som samhällsform. Konsten blir sitt ett eget uttryck snarare än ett uppdrag.

Under 1900-talet fortsätter synen på konstens autonomi att dominera men genom formerna framträder en alltmer kritisk funktion. Den konstnärliga verksamheten identifieras nu ofta som ett motspråk mot maktens språk. Det är intressant att erinra sig att denna dimension sällan gick att skilja från experimenterandet med materialet, från upproret mot traditionen och viljan att sätta de etablerade konstformerna på spel.

Under 1900-talets senare del, som kommit att domineras av nyliberalism och en medieteknologisk utveckling med oanade konsekvenser, har konturerna mellan konstens autonomi och samhällsordningen åter börjat suddas ut. Det finns mycket att säga om den här utvecklingen men jag skulle vilja betona en aspekt, och det är den allt tydligare funktion som konsten har fått som problemlösare.

Konstens har så att säga åter tagits i bruk av den politiska makten, som ofta kräver att den ska deklarera på vilket sätt den kan vara till nytta för samhället för att exempelvis få ekonomiskt stöd. Konstnären som företagare eller entreprenör visar hur ekonomismen blivit en oskiljbar del av den konstnärliga verksamheten idag.

Medeltida eller tidigmoderna kvinnors skrifter kan i sig själva uppfattas som motstånd mot tidens mansdominerande ordning. Jag har försökt beskriva några av deras mer specifika strategier i Jag gav honom inte min kärlek. Hövisk kärlek som kvinnlig strategi, Stockholm: Ersatz 2012.

2

Attentat | 71

Den dialektik mellan estetiskt och ekonomiskt värde som Bourdieu formulerade i Konstens regler från 1992 belyser fenomenet. Den franske sociologens tanke var som bekant att konstens autonomi implicerar att estetiskt värde överordnas ekonomisk vinst. I dag är det tvärtom så att estetiskt värde underordnas marknadens vinstintressen.

När estetiskt värde underordnas de så kallade marknadskrafterna blir konstens kritiska funktion minst lika problematisk som när den var bunden till ett hov eller en mecenat. Adornos idé att konsten kritiserar samhället genom att helt enkelt finnas till har fått ett nostalgiskt skimmer över sig.3 Det kan alltså tyckas nedslående att konsten på så vis låtit sig approprieras av den rådande samhällsordningen. Inte desto mindre tror jag det fortfarande finns ett möjligt motstånd i den estetiska regimens betoning av den sinnliga erfarenheten, liksom överhuvudtaget i de verksamheter som utforskar villkoren för nya relationer mellan kroppar, tid och rum bortom det givna.

II Den möjligheten leder osökt till det andra perspektivet. Inifrån den skapande och tänkande verksamheten tycks mig konstens motstånd handla om att just kringgå, underminera eller revoltera mot nyliberalismens kortsiktiga och funktionella krav på måluppfyllelse.4 Frågan är bara hur det ska gå till i en tid då ”allt är möjligt” har blivit ett credo i den rådande diskursen.5 Eller med den tyske konstnären Anselm Kiefer ord om konstens aktuella tillstånd i en intervju i Le Monde (4 augusti 2005, min övers.):

Konstens autonomi är ett modernistiskt ideal som väl aldrig har existerat, men Adornos formulering i Ästhetische Theorie från 1960-talet kan fortfarande göra motstånd mot dagens nyliberala krav på nytta, effektivitet och snabb leverans: ”istället för att gå rådande samhälleliga normer till mötes och kvalificera sig som ’samhälleligt nyttig’, kritiserar konsten samhället genom sin blotta existens”, ”Estetisk teori, ett urval”, övers. Arne Melberg, med flera, Kris, nr 5 1977, s. 33.

4 ”I dag är nyliberalismen uttjatad”, skriver Per Wirtén i en recension av Michel Foucaults analys av dess uppkomst (Expressen 7 juli 2015). Kanske ter det sig så för att det är det samhällssystem som kommit att dominera. Tänk bara på utbredningen av New Public Management inom snart all offentlig verksamhet för att inte tala om den ekonomiska politik som kommit att styra EU-projektet.

5 Som Žižek påpekat har självrealiseringens möjligheter närmast blivit ett påbud idag: ”I postliberala samhällen fungerar […] inte längre den sociala repressionen, förklädd till internaliserade lagar eller förbud som kräver avstående och självbehärskning. I stället antar den formen av en hypnotisk faktor som påtvingar individen inställningen att ’ge vika för frestelser’. Med andra ord befaller den ’Njut!’”, Njutandets förvandlingar. Sex essäer om kvinnan, kulturen och makten, övers. Margareta Eklöf, Stockholm: Natur och Kultur 1996, s. 43.

3

72 | Tydningen

Den tidigare subversiva formuleringen ”konsten är livet” har ­förvanskats till ren mimetism. Kriget i huvudet – den första idéns, konceptets långa väg till resultatet har reducerats till en punkt. Allt är möjligt, trots att konsten i själva verket utgörs av det faktum att nästan inget är möjligt.

Jag tror att Kiefer har i åtanke den minimering av konstens formella och symboliska dimensioner som karaktäriserar dagens reality trend – ett genomgående drag i dokusåpor men även i den växande trenden att tala ut om ens liv i bloggar, självbiografier och autofiktioner – eller ännu tydligare i företagskulturens storytelling.6 För att konsten på ett radikalare vis ska kunna bli liv snarare än reproduktion av en dominerande diskurs kan arbetet med materialets motstånd, med formen, vara en väg – om den leder till den erfarenhet som Kiefer formulerar i termer av omöjlighet. En gräns som tenderar att försvinna i en genom-medialiserad och genom-kommersialiserad värld, där estetikens subversiva och kritiska funktion förvandlats till ren och flytande marknadsanpassning.

Ett mer generellt sätt att förstå Kiefers utsaga ”nästan inget är möjligt” kan man få om man går till Lacan som menar att subjektet konstitueras av sin relation till det omöjliga.7 Det handlar om en gräns som i psykoanalytisk teori beskrivs i termer av det omedvetna, vilket får till följd att människan inte är herre i sitt hus. Men det innebär också att varken subjektivitet eller verklighet kan begripas och kontrolleras fullt ut – att det finns en gräns för subjektets möjligheter.

Med andra ord och enkelt sagt finns konstens motstånd mot dagens krav på marknadsanpassade, problemlösande projekt i det som inte låter sig approprieras. ­Genom att som Gunnar Ekelöf bekänna sig till ”det omöjligas konst” kan detta motstånd växa genom insikten att skapandets och tänkandets kritiska funktion vilar på förbindelsen med gränsområden som undandrar sig klassificering och kontroll men som konsten kan uppehålla sig vid för att avbryta eller skapa avbrott i den nyliberala ordningens dominans.

Berättelsen om till exempel ett varumärke – en marknadsföringsteknik inom många företag och branscher, som snarare än att utforska och ge ord åt människors erfarenheter fungerar som ett slags ny maktteknologi, en ”ny narrativ ordning” som approprierar begär och känslor i syfte att kontrollera dem för marknadens behov. Se Christian Salmon, Storytelling. La machine à fabriquer des histoires et à formater les esprit, Paris: La Découverte 2008.

7 Se Psykoanalysens fyra grundbegrepp. Bok XI, övers. Carin Franzén och Mats Svensson, Stockholm: Tankekraft förlag 2015.

6

Attentat | 73

ATT ÄTA OCH ATT SOVA Hanna Hallgren

Det var en särskild gång, men jag minns nu inte vad det handlade om. På den punkten har glömskan hunnit före. Min far låg på sängen med en pläd över sig.

Att han fann det viktigt att sova efter lunch, var ett rutinmässigt inslag i vår familj.

Så kanske var det på eftermiddagen. Han sov inte, men vilade. Kanske var jag tjugotvå, tjugotre år gammal. Då måste han ha varit sextiotre eller sextiofyra. Min intention med att beträda rummet var att förklara hur jag kände, det minns jag, eftersom jag ville få honom att förstå detta hur, och kanske sträcka ut sin hand till mig. För mig betydde denna form av förståelse, och betyder än, en sorts förmåga att öppna sig inför en annan människas känslor. Det betyder: en vilja och förmåga att ta emot. Det betyder inte att känna samma sak, utan snarare att hålla sina egna känslor tillbaka för att ta emot.

Jag minns inte hur ljuset föll eller inte föll i rummet. Men jag vet att jag tagit mod till mig för att säga det jag ville säga. Att jag tänkt och funderat i flera dagar över hur det skulle sägas. Det skulle varken vara för hårt eller för ledset. Det skulle vara sakligt men med känsla. Det skulle framföras med omsorg. Jag hade tänkt ut en sorts plan för mitt tal, och hade i denna även förberett mig på olika slags reaktioner. Framför allt hade jag förberett mig på att min far kanske inte skulle vilja, eller kunna, ta emot orden och därför heller inte mig. På den tiden tänkte jag inte medvetet i termer av ”behov”, utan snarare på att det var själva mig han inte skulle ta emot. Denna distinktion är fortsatt oklar för mig, eftersom det är svårt att skilja mellan människan å den ena sidan, och hennes behov å den andra.

Dessutom – att bli emottagen är troligen ett lika grundläggande behov som att äta och att sova.

74 | Tydningen

Jag stod i rummet och hade sagt mina ord. Inte galant, och heller inte fullt så kontrollerat som jag önskat. Men jag hade sagt dem. Precis som jag tagit stegen över tröskeln, hade orden nu vandrat ut ur munnen och tillsammans, uppträdda som språkpärlor, skapat fullt begripliga meningar. De fanns i rummet. Nästan möjliga att vidröra med händerna. De var en vindbro av ljud. Det blev tyst.

Tidningen som låg öppnad över min fars mage rörde sig upp och ner i takt med hans andning. Det var Göteborgs-Posten, och i det format som fanns före tabloiden och som jag aldrig lärt mig namnet på. Tystnaden. Det blev tyst. De nyss uppträdda språkpärlorna lossnade, och föll en efter en ljudlöst till golvet.

Huvudet och kroppen frös, och innan jag visste ordet av hade jag återigen börjat tala. Denna gång med hetsigare röst, en darrigare stämma. Nu var det inte längre pärlor, utan klotsar som dunsade ner över trasmattan.

Sänglampan brann över min fars huvud. Han var fortfarande tyst. Det var som att hans tystnad rörde vid något i mig, som fick också mig att tystna. Jag tystnade. Vi var i denna tystnad som om vi aldrig känt varandra. Hur länge? Det är omöjligt att svara på. Några sekunder, ett liv. Min far rörde sig i sängen. Ryggen sökte stöd mot gaveln, han tog liksom sats. Sedan, halvt upprest, stelnade kroppens rörelser.

Han öppnade munnen, tungan rosa, hans tänder. Ett väsande. Han tryckte sig mot väggen och väste. De blå ögonen var springor. Min far är en orm.

Attentat | 75

PÅ JOBCENTERET Tine Høeg

Afslag Tak for din ansøgning til jobbet som kommunikationsmedarbejder. Vi må desværre meddele dig, at stillingen er besat til anden side. Held og lykke med din videre jobsøgning.

Mit ansigt Jeg er godt tilfreds med det billede, jeg har valgt til mit CV, men min jobkonsulent synes ikke, det ligner mig nok. Han siger: Det er vigtigt, at billedet afspejler virkeligheden, så man ikke skuffer folk. ansigt (substantiv, intetkøn) 1. forsiden af hovedet med pande, øjne, næse, mund, kinder og hage Eksempel: Hun skjuler ansigtet i hænderne og begynder at græde Alien Jeg er til foredrag med titlen ”Boost dit brand og bliv set”. En af de andre har travlt med at notere på den blok, vi har fået udleveret af jobkonsulenten. Da han læner sig tilbage i stolen, kan jeg se, at han slet ikke har skrevet noget. Han har tegnet en alien, der holder en pistol mod sin tinding. Øvelse ”Teoretisk telefoni” De jobsøgende går sammen to og to og sætter sig med ryggen til hinanden. De skal nu føre en fiktiv telefonsamtale, hvor den ene agerer HR-medarbejder i en virksomhed, som den anden søger arbejde hos. Hensigten med øvelsen er, at de jobsøgende får trænet deres evne til at sælge egne kompetencer.

76 | Tydningen

Ud af huset Det er vigtigt at komme ud af huset med sin jobsøgning, siger min jobkonsulent.

Jeg sætter mig på cafe Paludan, men jeg får ikke lavet noget, fordi jeg kommer til at følge med i de andre gæsters samtale.

Jeg sætter mig på Den Sorte Diamant, men jeg bliver distraheret, fordi de studerende trykker så hårdt på tastaturet.

Jeg sætter mig på cafe Europa, men jeg bliver smidt væk efter en time, fordi bordene er forbeholdt spisende gæster.

Afslag Vi har modtaget 435 ansøgninger til stillingen som kulturmedarbejder, og valget er desværre ikke faldet på dig. Held og lykke med din videre jobsøgning!

Adjektivliste, jobopslag alsidig ambitiøs dygtig dynamisk energisk engageret erfaren faglig flydende fremsynet god handlekraftig kontaktstærk kreativ kvalitetsbevidst moderne omstillingsparat perfekt resultatorienteret rummelig selvstændig skarp skæv smidig social solid struktureret stærk succesfuld tempofyldt Twitter-kyndig udadvendt udviklingsorienteret velskrivende 00 Engang til en mundtlig eksamen kunne jeg slet ikke sige noget. Jeg sad bare og løftede glasset med vand op til munden og ned igen, op til munden og ned igen.

Indbakke LinkedIn: Virksomhederne leder efter kandidater som dig!

Endomondo: Vi savner dig! Det er er længe siden, du har trænet?

Zara: Skil dig ud i hvidt! iForm: Er du bikiniklar?

Rygsæk Jeg er begyndt at tage rygsæk på, når jeg går rundt i byen, så det ligner, at jeg er på vej et sted hen.

Attentat | 77

CV Jeg meldte mig en gang som frivillig hos Amnesty International, men jeg mødte aldrig op til det første møde. Jeg skriver på mit CV: Medansvar for kommunikation og sociale medier for Amnesty international. Øvelse ”Dæk din medsøgende med kompetence-post-its” De jobsøgende går sammen i grupper på fire. Hver af de jobsøgende skal fortælle en succesrig historie fra deres arbejdsliv. De andre skriver undervejs de kompetencer ned på post-its, som de synes at høre i historien og sætter dem på historiefortælleren. Hensigten med øvelsen er, at de jobsøgende får styrket deres selvtillid og blotlagt skjulte kompetencer.

7.30 Jeg er på vej hjem fra byen. Jeg prøver at ligne en, der er på vej på arbejde.

Afslag Tak for din ansøgning som finansdirektør hos A.P. Møller-Mærsk. Vi beklager at måtte meddele dig, at valget er faldet på en anden kandidat. Med venlig hilsen ansættelsesudvalget.

Nytårsfest Jeg går på toilettet under præsentationsrunden, fordi jeg ikke ved, hvad jeg skal sige om mig selv. Jeg puster på en jomfruhummerbisque. Jeg hopper ned fra en sofa og træder i noget champagne. Jeg åbner en Asti. Jeg står ved siden af nogen, der lægger hænderne om hinandens ansigter. Jeg bevæger kroppen på dansegulvet uden at føle, at jeg danser. Jeg prøver at synge med på en sang, jeg ikke kender. Jeg går på toilettet uden at tisse, jeg sidder bare på brættet. Jeg stiller en helt fuld drink fra mig på en hylde for at gå i baren og blande en ny. Jeg vinker ind i stuen med overtøjet på og råber: Godt nytår. Jeg tager på McDonald’s uden at være sulten, fordi jeg ikke har lyst til at tage hjem, jeg sidder bare derinde.

78 | Tydningen

Attentat | 79

PÅ TINDER Tine Høeg Ensom Når jeg ser folk, jeg kender, på gaden, i supermarkedet eller på en station, lader jeg altid som om, at jeg ikke har set dem, også selvom det er nogen, jeg godt kan lide. Det værste er at komme til at køre i tog med nogen, jeg kender. At sidde sammen i en kupé. ensomhed (substantiv, fælleskøn) det at føle sig alene og forladt; det at savne andres selskab Eksempel: Jeg har forsøgt at komme ud af ensomheden via kontaktannoncer, men uden resultat Tinder 1 Hej Tine, har du noget at byde på?

Ja, det vil jeg mene.

Fedt nok. Har du nogen tatoveringer?

Nej. Så tror jeg gerne, jeg vil lukke den her.

Ok. Swiper venstre venstre venstre venstre venstre venstre venstre venstre højre venstre venstre højre venstre venstre venstre venstre venstre venstre højre venstre Mit ansigt Jeg er godt tilfreds med startbilledet på min Tinder-profil, men min veninde synes ikke, at det ligner mig nok. Hun siger: Det er vigtigt, at billedet afspejler virkeligheden, så man ikke skuffer folk.

80 | Tydningen

ansigt (substantiv, intetkøn) 2. et fænomens opdukken eller fremtrædelsesform Eksempel: Blandt ensomhedens mange ansigter er også den frivillige isolation 29 Jeg googler 29 og får disse forslag: 29 og single 29 og jomfru 29 og morfar På cykel Når jeg færdes i trafikken, er der en stemme i mit hoved, der taler til folk, jeg ved ikke, hvor den kommer fra. Den siger fx: Kan du få røven med dig, dit elendige læs lort. Flyt dig for helvede, dit fede kæmpesvin. Fald død om.

Tinder 2 Hej Lars, er du på Berlin Bar? Swiper Jeg swiper forbi en dreng fra min parallelklasse, som jeg var forelsket i omkring 1999. Jeg kommer i tanker om, at jeg engang cyklede lige foran ham på vej til skole og sang Girls & Boys meget højt, fordi han var fan af Blur.

Jeg kommer i tanker om, at en af pigerne fra hans klasse fortalte mig, at han syntes, jeg havde en ok krop, men var lidt for grim i ansigtet.

Jeg kigger hans billeder igennem, han ligner sig selv på en prik. Jeg tænker på, om han er swipet forbi mig herinde. Om han synes, jeg er blevet pænere med tiden.

Tinder 3 Hej Mike, skal vi drikke en kop kaffe på onsdag kl. 15?

Ja, det lyder fedt!

Ok, super.

Attentat | 81

Hej Mike – hvor skal vi mødes i dag?

Hej Mike, vil lige sige, at jeg er optaget mellem 11 og 13. Bare hvis du nu svarer i det tidsrum.

Hej Mike. Er det mig, der har misforstået noget? Har vi ikke en aftale i dag?

Nå. Guess not.

Substantivliste, Tinder-profiler arbejde babe bikinikrop byliv børn crossfit drive drinks energi engagement eyecandy frækkert humor hunk hygge intelligens juice kvalitet kærlighed løb madlavning mod money overskud palæo pik rejser rigdom rødvin samtaler selvstændighed sex skønhed sol styrketræning ski tosomhed triatlon Tinder 4 Hej Tine, har du nogen sinde fået at vide at du ligner Bella fra Twilight?

Hej Mathias. Nej, for det gør jeg da på ingen måde.

Nej ok, det gør du ikke. Skal vi knalde?

Nej. På babybesøg Min veninde vil gerne have, at jeg skal holde hendes baby. Jeg har hostet en del på det sidste, siger jeg. Hvad nu hvis jeg smitter den? Ham, siger hun, og det gør du ikke. Hun lægger babyen i mine arme. Jeg sidder helt stiv i sofaen og holder vejret. Jeg følger ikke med i samtalen. Jeg tænker på, hvis jeg kom til at tabe den.

Ham. Jeg tænker på, hvis jeg kom til at spilde varm te eller kaffe på den. Ham. Jeg tænker på dengang, jeg kom til at smide min ganebøjle ud i affaldsskakten ved et uheld. Min arm er begyndt at sove, men jeg tør ikke bevæge mig.

Swiper højre venstre højre højre højre højre højre højre højre højre højre venstre højre højre højre højre højre højre højre højre venstre venstre højre højre højre højre Date Jeg er på date, og jeg kan slet ikke sige noget. Jeg sidder bare og løfter ølflasken op til munden og ned igen, op til munden og ned igen.

82 | Tydningen

Tinder 5 Jeg kigger pĂĽ min profil, jeg bladrer mine samtaler igennem, jeg kan ikke lide min egen stemme.

Tinder 6 Jeg kigger pĂĽ min profil, jeg bladrer mine billeder igennem, jeg kan ikke forbinde mine egne ansigter.

Attentat | 83

UTSLUKTE STJERNER Ole Kristian H. Heiseldal

Fabrikkområdet var umulig å overse. Reisverk av rør og profiljern dannet stillaser. På toppen av dem sto menn i arbeidsdrakter, med store trapesformede masker. De hadde innretninger som sendte ut store buer med intenst elektrisk lys. De sto for meg i en slags mystikk, uten håp. Som om de forbrent ville rope ut i hver morgens daggry.

Inni fabrikkene så jeg for meg svære laboratorier der Ministerens kjemikere jobbet for å finne et eller annet botemiddel. Jeg visste ikke hva, men jeg innbilte meg at de hadde funnet fram til et kjemisk stoff. En luktfri gass som de ville sprøyte utover. Som vi ville innånde sammen med luften, så hatet vårt ikke lenger kunne sikte seg inn mot styresmaktene, så vi ikke lenger kunne finne noen å stille til ansvar.

Ministeren var både forretningsmann og politiker, og framstilte små apparater på fabrikkene sine som kunne måle alt ved et menneske. Helt ned til den bevrende cellen i unnfangelsesøyeblikket. Ministeren kjempet for vitenskapens fremme med alle midler. Snart kunne han kontrollere oss med apparater og preparanter, så navnene våre en gang ble en rekke radioimpulser, som oversatt til lydbølger, ville bli en rekke stygge hyl.

84 | Tydningen

Ministeren og styresmaktene oppholdt seg ikke utendørs lenger. Det ble sagt at de bodde i lukkede komplekser, kjørte pansrede biler, handlet og utførte de nødvendigste arbeidsoppgaver og tjenester i lukkede systemer, at de var menneskehetens selverklærte pionerer, som skulle grunnlegge rene, livskraftige samfunn på andre planeter.

Jeg hadde fornemmelsen av at fabrikkbygningene jeg så, egentlig var bygd for å skjule noe annet. At et sted inni den grå bygningsmassen, ble en romferd forberedt, mer spektakulær og omfattende enn noen gang. Jeg stirret på den høye lagerhallen og forestilte meg at taket en gang ville åpne seg. Opp derfra ville den stige, raketten med de fastspente styresmaktene, i et utslettende rabalder, langsomt mot himmelen.

Attentat | 85

Forlaget Kadaver er et nytt, uavhengig forlag for skandinavisk og oversatt skjønn­litteratur, bestående av forlegger Adrian G. Waldenstrøm (NO) og med­ redaktør ­Jonas Reppel (DK). Fokuset vil ligge på eksperimentell poesi og ­ellers alt vi synes er bra, og som det kanskje ikke er plass til på de mer etablerte for­ lagene. ­Onsdag 24. juni ble de tre første bøkene (MAKKVERK av Øyvind ­Egeland, FAME av danske Levi Ekberg og DIE HARD 2 DIE HARDER av Adrian G. Waldenstrøm) lansert på Last Train i Oslo. Alle tre bøkene omhandler på ulike måter det å være ung, hvit og privilegert i det skandinaviske velferdssamfunnet.

86 | Tydningen

UR: DIE HARD 2 DIE HARDER Adrian G. Waldenstrøm

DET ÅPNER I EN SKOG OG FJELL OVERALT DET STÅR EN HEST OG SOVER HESTEN DRØMMER AT HIMMELEN BRENNER BRANNVESENET KOMMER MEN REKKER IKKE OPP

Attentat | 87

BRANNMESTER BØRRESEN KLØR SEG BESTEMT I BAKHODET

88 | Tydningen

HIMMELEN RAMLER NED OG STYRTER PÃ… ALLE KANTER

Attentat | 89

HESTEN VÅKNER OG GÅR I SKOGEN EN STOR BJØRN KOMMER OG RIVER HESTEN FRA HVERANDRE BJØRNEN SPISER HESTEN TIL DET ER INGENTING IGJEN BJØRNEN VOKSER BJØRNEN BLIR SÅ STOR AT POLITIET MÅ KOMME OG SKYTE MED MASKINGEVÆR BJØRNEN BLIR SÅ STOR AT MILITÆRET MÅ KOMME OG BOMBE MED FLY BJØRNEN SPISER ALT SAMMEN BJØRNEN VOKSER BJØRNEN SPISER STORTINGET BJØRNEN VOKSER INNE I STORTINGET HOLDER STATSMINISTEREN TALE ALLE KLAPPER ALLE KLAPPER SÅ HØYT AT BJØRNEN EKSPLODERER OG BRUCE WILLIS VÅKNER

90 | Tydningen

BRUCE WILLIS STÅR OPP OG KIKKER UT AV VINDUET BRUCE WILLIS ÅPNER VINDUET OG SPYTTER UT AV VINDUET NED PÅ ASFALTEN BRUCE WILLIS GÅR INN I EN KIOSK OG KJØPER MOUNTAIN DEW GUD SNAKKER TIL BRUCE WILLIS VIA MANNEN I KASSA I KIOSKEN GUD SIER TIL BRUCE WILLIS AT ALT ABSOLUTT ALT BEVEGER SEG MOT DET SAMME BITTELILLE PUNKTET AT INGENTING EGENTLIG BEVEGER SEG I DET HELE TATT

Attentat | 91

MANNEN I KASSA I KIOSKEN BORER ALLE FINGRENE INN I ANSIKTET MANNEN I KASSA I KIOSKEN RIVER AV SEG ALL HUDEN I SVÆRE ­SLINTRER MANNEN I KASSA I KIOSKEN FORTSETTER Å RIVER AV SEG ALL HUDEN MANNEN I KASSA I KIOSKEN EKSPLODERER

92 | Tydningen

SAMTIDIG ET HELT ANNET STED LIGGER UTØYA ØDE SOLA STÅR SVART OG STERK ANDERS BEHRING BREIVIK GRINER TÅRENE STRØMMER OG SVIR ANDERS BEHRING BREIVIK GÅR NED TIL HAVET THOR HEYERDAHL SUSER FORBI ANDERS BEHRING BREIVIK ROPER TIL THOR HEYERDAHL AT HAN HATER DENNE JÆVLA BYEN AT HAN HATER HVER ENESTE JÆVLA FITTE I HELE JÆVLA BYEN AT MORA HANS ER EI JÆVLA HORE THOR HEYERDAHL ER ENIG

Attentat | 93

DE SETTER SEIL

94 | Tydningen

UANSETT

Attentat | 95

JEG SKAL BYGGE EN RAKETT DET ER DET JEG SKAL GJØRE JEG SKAL GOOGLE HOW TO BUILD A ROCKET OG SÅ SKAL JEG BYGGE EN RAKETT OG SÅ SKAL JEG INVITERE ALLE MINE BESTE VENNER JEG SKAL FORTELLE DEM ALT DE SKAL FORSTÅ DE SKAL GRÅTE OG SÅ SKAL DE LE OG SÅ SKAL DE GAFFATEIPE MEG FAST TIL RAKETTEN OG SÅ SKAL DE TELLE NED OG SÅ SKAL EN AV DEM DEN JEG LIKER BEST TRYKKE PÅ KNAPPEN SÅNN AT RAKETTEN TAR AV FRA BAKKEN OG FORSVINNER FORTERE OG FORTERE OPPOVER OG OPPOVER RETT INN I SOLA JEG SKAL NÆRME MEG SOLA I EN VELDIG FART JEG SKAL SMILE ANSIKTET MITT SKAL BLAFRE DET SKAL VÆRE LITT SÅNN SOM I 2001 EN ROMODYSSE OG SÅ SKAL JEG LANDE PÅ SOLA JEG ER BLID OG FORNØYD SÅNN MÅ DET VÆRE INNE I HODET PÅ GUD TENKER JEG OG SÅ LER JEG OG SÅ LEGGER JEG MED NED OG SÅ DØR JEG OG BLIR FØDT PÅ NY I AMERIKA TO METER HØY MED MASSE VÅPEN SOM JEG RANER BANKER MED OG ROPER HENDA I VÆRET NED PÅ KNE RULL RUNDT SPILL DØD FYLL LOMMENE MINE MED PENGER FYLL LOMMENE MINE MED UMERKA SEDLER JEG ER LEI AV Å JOBBE JEG ER LEI AV Å LATE SOM OM JEG BRYR MEG LATE SOM OM JEG IKKE BRYR MEG LATE SOM OM JEG LATER SOM

96 | Tydningen

© ARON PELCMAN

Attentat | 97

VESTERHAVET Mie Mollerup Jørgensen

Min klit bliver lilla skodder en cigaret mellem dine bølgende bryster, og tænker stadig på at jeg skal videre, til skærer mig på horisonten, og er nødt til at gå hjem i pletvis mørke

98 | Tydningen

© ARON PELCMAN

Attentat | 99

MEDVERKANDE MOA FRANZÉN (f. 1985), är konstnär och poet. Hennes praktik rör sig inom skrivande och performance och placerar sig i och mellan konst, koreografi och litteratur. Franzén gick nyligen ut master­programmet Nya Performativa ­Praktiker på Dans- och Cirkus­ högskolan.

ASTRID GRELZ (f. 1992), studerar filosofi vid Södertörns högskola. Hon är redaktör för tidskriften Kris och kritik och underredaktör för det nätbaserade magasinet Floret.

EMIL BOSS (f. 1979), debuterade 2011 med diktsamlingen Vad avlägsna vi ser ut man kan knappt tro att det är vi (Bonniers). Han arbetar i kassan på S­ ystembolaget och som redaktör för tidningen Syndikalisten.

LEIF ACHTON-LYNEGAARD (f. 1954), er dansk digter og forfatter.

Sidste nye udgivelse er den surreali­ stiske roman Håndkraft der udkom i 2015 på forlaget ­Mellemgaard.

100 | Tydningen

ISABELLA KAHLÉN (f. 1991), har studerat filosofi och konst­ vetenskap. Arbetar just nu som projektledare för tidskriften 10TAL. LOUISE JUHL DALSGAARD (f. 1973), er dansk forfatter med tre udgivelser bag sig. Senest er hun udkommet med tekstsamlingen Til Sammen i 2014. Et uddrag af denne er udkommet på svensk under titlen Att spela squash i ett rum utan väggar (Svavelserien, 2015) JOANNA RZADKOWSKA (f. 1986), er poet, psykolog og skribent. Siste utgivelse er diktsamlingen Gjentagelsestvang (2012) på ­Bokvennen Forlag.

MALIN NIKLASSON (f. 1990), studerar masterprogrammet i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet.

MAGDALENA ROZENBERG (f. 1991), är bosatt i Köpenhamn.

Hon är litteraturstudent och litteraturskribent. Hon är även litteratur­redaktör för det nätbaserade ­magasinet Floret.

HARPA DÖGG KJARTANSDÓTTIR (f. 1982), is an artist from Iceland, who lives and works in Stockholm. Newly graduated from Master in fine arts at Konstfack. She got her B.A. in Visual Arts from the Iceland Academy of the Arts in 2007 and B.A. in Art ­Education in 2009. Her work is process based and ­manifested in site- and context-­specific installations, from big structure to small detail, with ­compositions of collected (and conjoint) objects among other elements such as drawings, collage and prints.

OLE KRISTIAN H. HEISELDAL (f. 1989), er skribent og litteraturviter. Medstifter av litteraturtidsskriftet Lasso i 2010 og mangeårig bidragsyter i ulike norske litterære tidsskrifter.

CARIN FRANZÉN (f. 1962), är professor och föreståndare för Forskarskolan Språk och kultur i Europa, Linköpings universitet. Hon är medlem i redaktionen för Divan.

Tidskrift för psykoanalys och kultur.

MIE MOLLERUP JØRGENSEN (f. 1993), bor på Nørrebro og læser Film- og Medievidenskab på Københavns Universitet.

HANNA HALLGREN (f. 1972), är poet och lektor i genusvetenskap vid Linnéuniversitetet. Hon har publicerat åtta böcker. Den senaste, Prolog till den litterära vetenskaps­ teorin, utkom 2014 på Pequod Press.

TINE HØEG (f. 1985), er ­forfatter og underviser i dansk og kreativ skrivning. Hun debuterede på forlaget AFV Press i 2013 med digtsamlingen Hej Sol Fuck Love, der blev oversat til svensk sidste år.

ADRIAN G. WALDENSTRØM (f. 1986), er skribent og forlegger.

Driver Forlaget Kadaver og er en av flere bak opplesningsserien OPS! Oslo Poesisentrum. Tidligere redaktør i litteraturtidsskriftet la Granada.

Seneste utgivelse er diktsamlingen DIE HARD 2 DIE HARDER.

ARON PELCMAN (f. 1990), är konst- och porträttfotograf. ­Hemvist Stockholm.

REBECCA LARSSON (f. 1993), multikonstnär. Hemsida: www.rebeccalarsson.com KRISTINA ULLBERG (f. 1989), är arkitektstudent och tecknare.

Formgivare och redaktör för Ordkonst.

Attentat | 101

SKRIVER DU? Vi mottar gärna texter, såväl lyrik och prosa som essäer, krönikor, recensioner, författarintervjuer osv.

Skicka din text till tydning@gmail.com

ILLUSTRATION: KRISTINA ULLBERG

TYDNINGEN MOA FRANZÉN / ASTRID GRELZ / EMIL BOSS LEIF ACHTON-LYNEGAARD / ISABELLA KAHLÉN LOUISE JUHL DALSGAARD / JOANNA RZADKOWSKA MALIN NIKLASSON / MAGDALENA ROZENBERG HARPA DÖGG KJARTANSDÓTTIR / CARIN FRANZÉN HANNA HALLGREN / TINE HØEG OLE KRISTIAN H. HEISELDAL / ADRIAN G. WALDENSTRØM MIE MOLLERUP JØRGENSEN / ARON PELCMAN

L

IT

A

REBECCA LARSSON / KRISTINA ULLBERG

TE

RATE R

N