OPTIKERLIV
Kompetens – en färskvara som kräver träning
J
text anki palm
ag vet inte hur det är för dig som läser men jag får emellanåt ett motstånd att lära mig nytt som jag inte är särskilt stolt över. Inte för att jag principiellt har något emot ny kunskap. Tvärtom. Jag brukar säga att jag gillar utveckling och kompetenshöjning men sedan när det kommer till kritan gör jag som vanligt. Känner du igen dig? Om inte, grattis, jag blir lite avundsjuk på dig. Vetgirigheten finns där, nyfikenheten likaså men vardagsrutinen tar lätt över. Jag har lärt mig att utan att möta motståndet får vi ingen utveckling men ändå följer jag ganska ofta minsta motståndets lag. Det är lättast så. Men ack så tråkigt, därför tar jag mig i kragen ibland och skärper mig.
i somras erbjöd Göran Skjöld en utbildning i samsynsproblematik för oss som är verksamma inom Klarsynt. På ett pedagogiskt sätt repeterade han grunderna från utbildningen och la till ett system som gör det lättare att hitta patienter med samsynsproblem som kan få hjälp av samsynsträning på datorn. Vi som tog utbildningen online fick några åtråvärda poäng och kunde sätta igång direkt. Gjorde jag det? Nix, men steg för steg börjar jag nu under hösten att komma in i tänket och märker att mina kunder uppskattar det jag gör för att hjälpa dem. Göran finns bakom och hejar på med push och stöd per e-mail. Jag har inget att klaga på. Jag får höra av mig utan att skämmas när jag inte ser hela bilden. Kan motståndet kan vara en generationsfråga? Nu hör jag till de där äldre optikerna som jag minns att jag tyckte var tröga när jag var ung optiker. Speciellt påminns jag om en kollega som knappt visste vad en flipper var än mindre konvergensträning. Det var inget han tyckte var 20 optik 4.2020
nödvändigt att lära sig. Han hade klarat sig bra hittills och skulle snart gå i pension så vad skulle det vara bra för. Vill jag vara så? Nej, lika lite som att jag vill få högt blodtryck och ålderskrämpor vill jag känna att jag inte hänger med på jobbet. Den optometriska toppformen är som vilken träning som helst och något som måste underhållas.
jag tar kontakt med Göran och ber honom berätta om sig själv. Jag undrar hur han gör för att hålla sig motiverad. Vad är det som driver honom? Men först frågar jag honom varför han blev optiker och ber honom berätta om sitt optikerliv. Han svar kommer som ett rinnande vatten: – Jag blev optiker av en slump. Hade egentligen tänkt att bli jägmästare. Efter militärtjänsten som jägarplutonchef i Kiruna 1973, behövde jag något att göra före studier, och då erbjöd pappa, som var optiker, att jag kunde hjälpa till i butiken, säger Göran. – Jag trivdes bra med det och pappa hade hört att det fanns en utbildning på högskolenivå i Kongsberg i Norge. Jag sökte, och kom in som förste svensk på den norska utbildningen. Jag tog examen 1976, och återvände 1977 för kontaktlinsutbildning. Under utbildningen blev
