ur boxen ett starkt skäl till att jag och kompanjonen Gudrun startade eget för snart 20 år sedan, ett beslut vi aldrig har ångrat. Det är vi som tillsammans bestämmer hur vi ska arbeta. Ingen annan.
en uttråkad optiker som gör ”samma, samma” längtar ut ur synundersökningsrummet. En optiker som får/tar sig tid att lära sig nytt längtar efter att utforska de nya kunskaperna och vill gå in i synundersökningsrummet. Så enkelt är det om ni frågar mig. Trots att jag vet att optometrins kunskaper är näst intill oändliga och att det ständigt finns något nytt att lära inser jag ändå att jag blivit en sådan där ”gammeloptiker” som jag som nybliven optiker tyckte var ganska trög: De verkade inte vilja lära sig något nytt. Nu är det jag som är där. De nyutexaminerade verkar ju ha så otroligt mycket på fötterna när det gäller teoretiska kunskaper. Det är bara att gratulera att utbildningen har förändrats och utvecklats till det bättre och fortsätta anmäla sig till vidareutbildningskurser. Nu snart kommer jag att gå en kurs om prismakorrektion som Tony Pansell och ortoptist Abdi håller. Det ska bli spännande. Nu för tiden känner jag inte igen så många gamla kursare på de efterutbildningar jag går på. De som hörde till min årgång var ofta 5–10 år äldre än vad jag var. Många av dem har gått i pension och är ute på golfbanor och segelbåtar, för det är ju sådant vi optiker tycker om att göra på fritiden, eller? Det var i alla fall så när jag kom in i branschen. Då fattade jag aldrig hur kollegerna hann med det. Golf kan ju ta sådan tid och vi som jobbar sena dagar dessutom. Förmodligen var det friheten till havs och i golfbollens rörelse i luften som lockade efter långa dagar i synundersökningsrummet. Nu är även jag golfbiten. Det kan jag inte skylla på branschen snarare på maken som jublar över mitt nya intresse jag aldrig trodde skulle uppkomma. Innan även jag ger mig ut heltid i friheten på golfbanorna ska jag hinna med flera kurser för att förkovra mig. Jag jobbar på att den återstående tiden i synundersökningsrummet ska bli så rolig det bara går. Jag tycker att optikerlivet ändå inte är så dumt med både sina för- och nackdelar. Det är inte direkt ett Montessori-arbete vi har. Att få hålla på tills man är helt klar, glöm den känslan. Du ska snabbt ställa om från att exempelvis vara fokuserad på att skriva en remiss till att ta hand om nästa synundersökning, visa bågar, till att svara i telefon o.s.v. Alla har vi väl suckat över de sena arbetstiderna? Tänk att få sluta klockan fyra och ha hela kvällen framför sig. Du ska i princip alltid vara tillgänglig. Men som optikerkollegan Katarina brukar säga: ”Det är ett rent arbete, vi arbetar inomhus och vi får bestämma en hel del. Vi har förmågan att hjälpa. Vi vet ofta bäst när det kommer till synen”.
Vilken roll kommer vi optiker då att ha i framtiden? I förra numret av OPTIK-tidningen läste jag ett referat från Optometridagarna. Dawid Hewlett, chef för det brittiska och irländska optikerförbundet uttryckte sig så här: ”När synundersökningarna kommer att kunna göras hemma i sängen av patienterna själva utrustade med inget mer än sin telefon gäller det enligt Dawid att förändras eller dö”. Det är drastiska ord men uppenbarligen viktiga att ta på allvar. Vi optiker vill ju inte dö. Vi vill leva ett bra optikerliv både i och utanför synundersökningsrum, eller hur. Hur gör vi det då? Vad kan vi konkurrera med? Jo, just det: Kunskap. En optiker som får tid att odla sin nyfikenhet och kunskapsinhämtning är en bättre och gladare optiker. Så släpp optikerna loss från synundersöknings-rummen ibland, låt oss tänka utanför boxen och den optiska vår vi ser framemot har stor chans att bli den allra bästa våren för hela branschen och för dem vi tjänar. Det är något vi alla har något att vinna på. n
Anki Palm skriver om sitt optikerliv.
optik 3.2018 29