38
VETENSKAP
besvär av huvudvärk och astenopi. De flesta försökspersoner i studien var okorrigerade och skulle därför kunna vara ackommoderande hyperoper, vilket kan förklara graden av huvudvärk och astenopi trots att de upplevde att de ser bra på nära håll. Enligt Phillips så kan även anisometropi bidra till försämring av binokulärseende (Phillips, 2007) detta skulle kunna ge en förklaring till varför IM-elevernas stereoseende är så mycket sämre än NVelevernas. Om anisometropi bidrar till detta så skulle eleverna kunna bli hjälpta av en optimal korrektion med kontaktlinser, då det finns studier som säger att en optimal korrektion med kontaktlinser kan underlätta för binokuklärseendet mer än om glasögon används (Winn et al., 1986). Dessutom kan kontaktlinser korrigera små vertikala prismatiska effekter men det är svårt att uppnå några horisontala prismatiska effekter. På så sätt kan man med hjälp av kontaktlinser till viss del förbättra och underlätta för det binokulära seendet (Phillips, 2007). Enligt Saladin (2005) kan stereoseendet förbättras om optimal refraktion används vid mätning av binokulärseendet. Små mängder av sudd och aniseikoni (olika bildstorlekar) kan reducera stereoseendet så att personens optimala stereopsis inte uppnås. Då ytterst få av våra försökspersoner haft korrektion så kan vi inte vara säkra på att resultaten skulle vara de samma om vi hade gjort en optimal refraktion på samtliga och sedan mätt deras stereoseende. Då vi i denna studie inte har mätt konvergensnärpunkt (KNP) eller facilitet så kan vi inte utesluta att deltagaran har haft andra binokulära avvikelser som bidragit till våra resultat. Även okorrigerade myoper eller astigmatiker kan givetvis också ha liknande symptom men då vi bara gjort mätningar på nära håll så har vi inte letat efter liknande synfel. En sak som ifrågasätter den här studiens resultat är att ingen av oss som har utfört mätningarna har haft någon stor erfarenhet av att jobba med prismastav, vilket kan påverka resultatet då det är bekräftat att mätresultat skiljer sig beroende på erfarenhet (Hrynchak et al., 2010; Rainey et al., 1998). Då vi gjort samtliga mätningar på samma sätt anser vi att förhållandet mellan de olika gruppernas mätresultat skulle vara likartat som om en erfaren person hade mätt, även om de individuella mätningarna skulle skilja sig åt. I en studie (Calvin et al., 1996) tittade de
på hur variationen såg ut, för uppskattning av fori med cover-test. De jämförde resultaten bland två stycken fjärde-års studenter på optikerutbildningen (på Indiana Univesity). De kom fram till att studenterna hade större variation på sina resultat när de uppskattat forin med cover-test jämfört med om de mätt med von Graefes metod.Raineys studie (1998) tittade inte enbart på prisma utan även cover-test. De kom fram till att två erfarna undersökare, specialiserade på binokulära avvikelser, uppmätte snarlika resultat vid covertest. Vid fokusering på ett objekt på ett visst avstånd samarbetar ackommodationen och konvergensen, för att med hjälp av synaxlarnas position avgöra fixationsavståndet. Avvikelser i antingen ackommodations- och/ eller konvergenssystemet kan, precis som en variation på testavståndet, resultera i att storleken på forin skiljer sig (Walline et al., 1998). Eftersom avståndet till objektet spelar roll så kan det ha en påverkan i denna studie, då försökspersonerna fick hålla fixationsobjekt själv. När mätningarna utfördes så användes ögonmåttet för att instruera försökspersonerna att hålla fixationsobjeket på ett specifikt avstånd. Då inget måttband använts, för att mäta ut ett exakt avstånd, kan mindre variationer på avståndet ha ägt rum. Detta skulle i teorin kunna påverka den uppmätta forins storlek. Binokulärseendet mättes med TNO, då detta test inte ger några monokulära ledtrådar (Elliott, 2007). Det är därför inte möjligt att lista ut åt vilket håll figuren är riktad om inte ögonen samarbetar. Det har gjorts studier som visat att provresultaten kunde skilja sig åt beroende på vilket öga som hade det röda respektive det gröna glaset när testet utförts (Simon & Elhatton, 1994). I denna studie så har den risken eliminerats eftersom samtliga försökspersoner har fått använda samma par röd/gröna glasögon. Då alla mätningar utfördes med ett så naturligt seende som möjligt har vi enligt Casillias och Rosenfield (2006) fått bäst förutsättningar för att mätresultaten blir så lätta som möjligt att repetera med likvärdigt resultat. De gjorde en jämförelse mellan provbåge och foropter och kom fram till att mätningar utan foropter gav mest repeterbara resultat. Enligt Goss och Becker (2011) så kan man inte jämföra fusionala vergenser mätta med prismastav eller foropter med
varandra då de ger olika resultat. I den här studien användes försökspersonernas habituella styrkor om de haft någon form av korrektion då vi ville undersöka deras vardagilga sitution. Fördelen med att använda prismastav över habituell korrektion är att den är mobil och att den passade studiens ändamål. Den här typen av studie fungerar bättre som fältstudie då det hade varit svårt att få tag i den mängden försökspersoner, som krävs för att kunna göra en statistisk analys, om försökspersonerna skulle tagit sig till optikerutbildningens lokaler. Belysningen vid mättillfället varierade beroende på i vilken lokal undersökningen utfördes i eftersom vi befann oss i elevernas egen skolmiljö vid alla mätningar. Belysningen kontrollerades ej med en lux-mätare, mätningarna utfördes i ett vanligt belyst klassrum. Förslag till vidare studier skulle kunna innefatta att man ger IM-elever en optimal korrektion med glasögon eller kontaktlinstillpassning (vid aniseikoni) och se om binokulärseendet förbättras. Alternativt utföra ett ortoptiskt träningsprogram och se om fixationsdispariteten reduceras. Det skulle vara intressant att se om tiden för närarbete utökas om binokulärseendet kunde förbättras eller fixationsdispariteten förminskas. Om en större, mer övergripande, undersökning ska göras skulle det underlätta med ett närmare samarbete med skolhälsovården för att få tillgänglighet till ett större antal elever. Sammanfattningsvis har denna studie funnit signifikanta skillnader i mängden av närarbete, vilka fritidsaktiviteter eleverna gör och hur bra binokulärseende de har. Det har säkerhetsställts att det föreligger mer fixationsdisparitet och ett sämre stereoseende i gruppen med elever utan gymnasiebehörighet. Det lutar åt att det är bristen på stereoseende samt större andel fixationsdisparitet som ligger bakom de anamnetiska uppgifterna. Denna studie visar tydligt att den gruppen elever som har ovan nämnda besvär helt undviker aktiviteter som involverar närarbete eller endast spenderar en begränsad tid på närarbete. Med detta har vi visat ett samband mellan elevers saknad av gymansiebehörighet och visuella synstatus på nära håll, i Stockholms län. Det kan även finnas andra aspekter som bidrar till att de inte har behörighet till gymnasiet. optik 10 -2013