Sökandet efter elementstenarna

bli på sin vakt. Det Tar främst lade märke till var hans klara grå ögon som borrade sig in i hans egna. De lyste med en kraft som inte passade in i det fårade ansiktet. Tar stod ihopkrupen och spänd som en fjäder, redo att anfalla mannen. ”Stoppa undan knivarna, Tar.” Den gamle mannen viftade avvärjande med ena handen. ”Jag är inte här för att skada dig.” ”Hur vet du vem jag är? Hur kom du in? Vem är du?” Tar blängde misstänksamt på gamlingen och han höll fortfarande dolkarna i ett fast grepp, redo att stöta dem i mannen.

Utan att svara gick den gamle tvärsöver rummet och drog fram stolen. ”Har du något emot om jag sätter mig ner?”

Innan Tar hann protestera satte sig den gamle mannen ner och suckade nöjt. ”Ah, jag har stått och väntat på dig en bra stund. Det är jobbigt för de här gamla benen förstår du.” Mannen höjde på ögonbrynet och pekade menande på dolkarna. ”Du borde verkligen stoppa undan de där innan du gör dig illa på dem.”

Tar stirrade på mannen en lång stund men bestämde sig till slut för att göra som han sade. Om gamlingen försökte något skulle han vara död innan han hann resa sig från stolen. Han stoppade undan knivarna innanför kläderna och gick sedan bort till ena väggen och lutade sig mot den med armarna i kors. ”Vem är du?” ”Mitt namn är Valgone och jag har ett uppdrag åt dig.”

Tar fnös. ”Vem tror du att du är? Du känner inte mig”. ”Jodå, det gör jag. Du är Tar och den bäste, ja vad ska vi kalla det?”

Valgone himlade dramatiskt med ögonen medan han letade efter rätt ord. ”Den bäste ’införskaffare’ som finns i Collcott.”