Vän med
DödEn AV Samuel Karlsson
www.deckarforlaget.com
Kapitel 1 Han trampade på sin skramlande cykel. Det knastrade under hjulen och nyvakna vitsippor tittade fram i dikesrenen. Han tyckte om att cykla på små grusvägar i skogen. Glida fram och spana efter rådjur och älgar. Det spröda vårgräset lockade fram de hungriga djuren från sina magra vinterbeten i skogen. Färskt och laddat med energi. Gryningen var nära. En tät dimma bredde ut sig mellan trädens mörka stammar och den fuktiga luften fick honom att rysa till. Han borde tagit på sig en fleecetröja. Den gröna träningsoverallen var inte tillräckligt varm. Han trampade lite snabbare för att få upp värmen. En vårbäck forsade fram i diket intill vägen blänkande som nysmält silver och de första flyttfåglarna spelade sina invecklade melodier inne bland träden. Bofinkar, starar och sånglärkor. Ibland tog han med sig kikaren på sina utflykter i skogen. Om han hörde en lärka eller fick syn på ett rådjur stannade han och klev av cykeln tyst och försiktigt för att försöka få en närmare titt. Den här morgonen hade han lämnat kikaren hemma men tagit med sig en morakniv, en kulhammare, en rulle silvertejp och ett paket tändstickor istället. Det rasslade lite svagt från asken med tändstickor som låg i jackfickan på träningsoverallen. Han kunde nästan känna hur det brann i fickan. En eld som ville komma ut och släppas fri. Han bar elden inom sig. Mannen på cykeln trampade snabbare, fick upp farten och rullade ner för en brant nedförsbacke. Vinden virvlade runt i hans gråa, välklippta hår och tårar rann ner för kinderna av vinddraget. Den krokiga grusvägen gick genom en tät granskog och det var långt mellan öde torp och sommarstugor. Han närmade sig målet för sin morgontidiga utflykt. Någon kilometer till på cykeln sedan var han framme. Men det var en resa som sträckte sig mycket längre i tid än i avstånd. Den startade för flera decennier sedan och nu tänkte han se till att den fick ett slut. Han kom fram till en brant uppförsbacke och var tvungen att kliva av cykeln. Konditionen var inte den bästa längre. Det störde honom.
För varje år som gick blev han svagare trots att han försökte hålla sig i form. Han kände efter att tändstickorna låg kvar i fickan och satte sig på cykeln igen. Den sista kilometern avverkade han på ren ondska. Stilla fågelsång. En råbocks skall i fjärran. Han kom till vägs ände och där låg ett torp i en liten glänta. Omringat av höga granar och tallar. Allt var tyst och stilla. Det syntes inga rörelser inne från stugan. Lamporna var släckta och rullgardinerna neddragna. En rostig, vit Volvo kombi stod parkerad framför ett garage. Det gnisslade om gångjärnen när han öppnade grinden in till tomten och gruset knastrade under fötterna när han närmade sig stugan. Den rödmålade fasaden hade bleknat efter år av regn och solsken. Takpannorna var svarta av mossa och ett fönster hade lagats med en masonitskiva. Några spretiga äppelträd slokade i trädgårdens hörn och rostiga fälgar låg slängda i en hög med vissna löv. Han såg på förfallet med avsmak. Nu skulle han göra slut på skiten. En svart katt satt på farstutrappan och stirrade misstänksamt på honom. Den hade raggig päls och var mager och ful. Mannen undvek att möta djurets smala ögon och gick runt till baksidan av huset. Skorna blev fuktiga i det daggvåta gräset och han var nära att snava på en hög med spritflaskor. Vilken gris, tänkte han och gick fram till en dörr och kände försiktigt på handtaget. Den var inte låst. Han öppnade dörren och smög in i en groventré. En sliten jacka från Blåkläder hängde på en spik och på golvet stod ett par trasiga gummistövlar. Det luktade kattpiss. Han fortsatte in till köket. Det milda gryningsljuset letade sig in genom fönstren. Diskbänken var belamrad med smutsiga tallrikar och glas. På köksbordet låg en hög med tidningar, några halvätna portionsförpackningar med mat och ett dussin urdruckna ölburkar. Rotmos och fläskkorv var tydligen gårdagens huvudföda. En tung doft av sopor och matrester vilade över rummet. Han drog fram morakniven och smög sig vidare in i huset. Dörren till toaletten stod öppen. Det luktade avföring. Sovrummet låg på övervåningen och han gick vidare upp för en knarrande trappa. Han vågade inte tända någon
lampa. På väggen i trappan hängde en rad med rådjurshorn och ett cykelstyre till älghorn. Han log lite för sig själv. Det var inget mot hans egen trofévägg med en ståtlig tiotaggare som kronan på verket. Han kramade skaftet på morakniven och öppnade dörren in till ett rum där det låg en man och snarkade. Det lät mer som ett djur än en människa. Rullgardinen var neddragen och han hade svårt att urskilja något i mörkret. Han tände taklampan. Golvet intill sängen var belamrat med bråte. Ett askfat överfullt med fimpar och en rad med pillerburkar. Leuprolin, Triptorelin, Stesolid och Dapagliflozin. Den sovande mannen fortsatte snarka med öppen mun. Han hade ett smutsigt täcke över sig och var klädd i en sliten ljusblå pyjamas med hål på armbågarna. De gråa hårtesterna stack upp som en kvast från huvudet och den fårade huden var vit och blek. Det var en man som inte åldrats med värdighet. Han var överviktig och sliten. Inkräktaren tog fram rullen med silvertejp och tejpade försiktigt fast den sovande mannens handleder vid sängstolparna. Sedan surrade han ihop fötterna och drog upp rullgardinen. Nu började mannen i sängen att röra på sig. Han slog upp ögonen och såg sig yrvaket runt i rummet. – Vem är det, sluddrade han med hes stämma. Inkräktaren gick fram till sängen och satte kniven mot strupen på sitt offer. – Du, vad gör du här, sa den nyvakne mannen och blinkade mot ljuset. Ta bort kniven. Det här är inte roligt. – Tror du att jag skojar? – Men sluta. Släpp loss mig. Har du blivit helt galen. – Ja, och det är ditt fel. Nu såg han rädslan i ögonen på sitt offer och han njöt. – Men du kan inte. Jag gör vad du vill. – Jag vill ha det jag betalat för. Du vet vad jag menar. Mannen i sängen försökte komma loss men den tjocka tejpen höll honom på plats. Knivens nyslipade egg skar in i huden på honom och han blev rädd på riktigt. – Okej, inga mer pengar men jag behåller bevisen, sa han. Annars dödar du mig. – Nej, det är nu eller aldrig. Jag har betalat tillräckligt.
Mannen i sängen skrattade trött. – Vem är det som betalat? Se på mig. Kolla på mitt liv. Vem är det som fått betala för den här skiten? – Du får skylla dig själv. Du kunde berättat sanningen istället för att pressa mig på pengar. Ibland önskar jag att du hade gjort det. Men nu är det för sent. Jag måste få bort alla bevis en gång för alla. – Vad gör du annars? Jag är inte rädd för din lilla kniv. Skär halsen av mig bara. Gör det. Men du får aldrig det du begär av mig. Han såg in i den bundne mannens vattniga ögon och kände hatet välla upp inom sig. Under ett kort ögonblick var han nära att snitta upp strupen på honom. Men så hejdade han sig. – Det här är lönlöst, sa han. Nu ska du brinna. Stekas som den jävla gris du är. Han tog bort kniven från strupen på mannen i sängen och plockade fram kulhammaren. Han lutade sig över offret, höjde hammaren och slog honom rakt i ansiktet. Han träffade i ögat och den bundne mannen skrek av smärta och försökte komma loss. Han höjde hammaren och slog igen och träffade näsan. Det krasade till som när ett ägg faller och krossas mot ett stengolv. Blodet började strömma ut ur de trasiga näsborrarna. Nästa slag träffade tänderna. Nu vrålade den bundne mannen som en ylande varg. Kulhammaren föll igen och den här gången träffade slaget i pannan. Det blev tyst. Hjärtat bankade i bröstet på förövaren som var tvungen att hämta andan. Men än var han inte klar med sin blodiga hämnd. Han skyndade sig ut ur huset. När han kom ut på baksidan plockade han fram asken med tändstickor. Tvekade ett ögonblick och såg sig omkring. Katten satt några meter bort och stirrade anklagande på honom. – Det var då själva fan, viskade han och kastade en krokig pinne efter katten. Den hoppade undan och klättrade upp i ett träd. Han petade på en rutten planka som var lite sprucken. Det borde funka. Han ville sätta eld på huset för att vara helt säker på att sopa igen alla spår. Offret i sängen hade gömt undan något som måste
förintas en gång för alla. Han tog tre tändstickor och försökte stryka eld mot plånet på asken. Händerna skakade och stickorna gick av. – Satan. Den gamle mannen prövade med tre nya tändstickor. Ett kort raspande läte och de började brinna. Han kupade handen för att skydda elden och satte lågan under den utvalda plankan. Virket var fuktigt. Han höll kvar tändstickorna och väntade in i det sista. En liten eld flämtade till ett kort ögonblick innan den slocknade. – Helvete. Han försökte igen med fem tändstickor den här gången men med samma resultat. Besvikelsen välde upp inom honom. Hur kunde han vara så klantig? Tänk om någon fick syn på honom nu? Han skulle bli till ett åtlöje så länge han levde. Gubben som försökte bränna ner ett hus men som inte lyckades få eld. Han gick bort till garaget och öppnade en av dubbeldörrarna som hängde löst på bara ett gångjärn. Den rasade och blev dinglande på trekvart. Han lät den vara och gick in och rotade runt bland bråten. Katten följde efter honom på behörigt avstånd. Rostiga trädgårdsredskap låg slängda i en trasslig hög på golvet. På en bänk låg oljiga skiftnycklar och skruvmejslar bredvid en sönderplockad motorsåg. Ingen ordning på någonting, tänkte han och lyfte undan en trädgårdsslang som låg slängd i en härva på golvet och där hittade han det han sökte. En skitig plåtdunk halvfull med bensin. Det vore fan om det inte skulle gå att få eld på helvetet, tänkte han och gick med raska steg tillbaka till torpstugan. Han skruvade av locket på dunken och skvätte bensin på de spruckna fasadplankorna. Han sparade inte på dropparna. När dunken var tömd slängde han in den i skogen. Doften av bensin stack i näsan på honom. Han tog fram en tändsticka, drog den mot plånet och fick eld på första försöket. Han förde lågan till den indränkta fasaden. Det puffade till och började brinna. Han stod kvar och stirrade på elden som krälade uppför fasaden. Det sprakade och knastrade och elden spred sig snabbt. Hettan tvingade honom att backa några steg men han stod kvar och stirrade in i lågorna. Elden brände lika intensivt inom
honom som i de torra plankorna. Nu brann hela väggen ända upp till taket. Flammorna bredde ut sig med hela sitt spektrum av färger från djupaste blå till glödande orange och intensivt gul. Han stod kvar en stund och beundrade elden som om han var hypnotiserad. När lågorna slog ut genom taket gjorde han sig redo för att cykla hem igen. Katten kom fram till honom. Sträckte på sig och strök sig mot hans ben. – Kattas, väste han och högg den i nacken och kastade in den i det brinnande huset genom ett fönster som krossades och gick i bitar. Katten skrek. Han gick runt huset och ut genom grinden. Satte sig på cykeln och trampade iväg på den smala grusvägen. Rassel från rostig kedja. Han stannade till och vände sig om. Lågorna slog ut genom fönstren. Doften av brand spred sig som en kittlande dimma och elden tog fart på riktigt. Åt sig fast i rödmålade brädor. Slukade syre och letade sig ram i springor och skrymslen. En orm som förintade handsågade bjälkar och nedsuttna möbler. Ett borrhål i en golvplanka som något barn gjort i smyg. En krokig spik där någon gammal skogsarbetare brukade hänga sin yxa för länge sedan. Och tre lagade trappsteg som knarrat under fötterna genom släktledens gång. Elden samlade in och malde ner allt i sin mumlande mage. Sopade bort varje smula av mänskligt liv. En kvast av rök reste sig upp mot skyn. Blommade ut och spred sig som ett svart moln över trädtopparna. Det visslade och kved i hettan. Han såg på det mäktiga bålet. Anade en svag doft av bränt kött och kände sig berusad och lycklig. – Brinn din djävul. Han plockade en bukett vitsippor i dikesrenen, stoppade varsamt ner blommorna fickan och trampade bort genom skogen.