Sommarprat med
Alexander Bard
av Linnéa Neman
Alexander Bard är sommarpratare för tredje gången men denna gång vill han inte göra ett traditionellt mysigt sommarprogram för den vindrickande ”tälttanten”. Formatet måste ändras och istället för att hålla en monolog väljer Bard därför att göra en dialog av programmet och bjuder in sin vän, komikern Aron Flam. Bard är musikproducent och författare men framförallt filosof och detta blir allt tydligare allt eftersom programmet fortskrider. Vi får lyssna till ett samtal mellan vännerna där de diskuterar individen kontra dividen. Individen är helt ute enligt Bard och individualismen kommer att dö ut. Att göra saker som bara gynnar en själv är omodernt och då tillhör man den ”digitala underklassen”. Hit hör exempelvis Donald Trump, Jimmie Åkesson och Marie LePen. Ett annat exempel är IS. Det som de har gemensamt är att de inte vill bli ifrågasatta och söker sig till likasinnade och totalt saknar förmågan att förstå historia och kontext. De lever i en drömvärld som aldrig funnits. Detta är totalt nonsens enligt Bard som säger att vi inte kan krypa tillbaka in i livmodern, i morfintältet, vi får inte sträva bakåt. När Bard sedan istället reflekterar över dividen påpekar han att en 20-åring inte lever i den fysiska, riktiga världen vilket en 40-åring däremot gör. En 20-åring ser den fysiska världen som sekundär och den digitala som primär. Värderingarna förändras därmed och 20-åringarna tillhör den digitala överklassen, nätokraterna. De är divider istället för individer och väljer att fokusera på samarbete, vilket Bard förespråkar. Det har alltså skett ett paradigmskifte. Emo-narcissist var ett nytt ord för mig och Bard gör en lång och intressant utläggning om detta ”tycksynd-om-mig” fenomenet. Individer är självupptagna och fiskar efter likes på Facebook och vill få beröm och uppmärksamhet. Det här är uppenbart barnsligt enligt Bard och något vi ägnade oss åt när vi var små. Detta har i sin tur gjort att vuxna blir som barn igen. Vidare konstaterar Bard och Flam att vuxna måste bli vuxna och vilja ta ansvar och ha skyldigheter. Idag behöver man inte ta ansvar och det är svårt att göra övergången från konstanta impulser till att se saker och ting långsiktigt och få sin belöning i ansvar istället. Inte förrän man klarar det är man vuxen. Filosofen Bard gör dessutom intressanta utläggningar om olika filosofer som Descartes, Karl Marx, Michel Foucault, Freud, Nietzsche och Jacques Lacquand. Hur hade de klarat av dagens värld och hade de förstått dagens problem? Tankarna är många och mycket intressanta. Han ger en känga till både den extrema högern och vänstern. Man kan tycka mycket om Alexander Bard och hans tankegångar men någon traditionell sommarpratare är han inte. Dialogen är inspirerande och det får oss att tänka i nya banor samt bli intresserade av något som är större än oss själva. Filosofens roll är att ta ett stort steg bakåt för att få ett större perspektiv och göra en kritisk analys och detta tycker jag att Bard lyckas med i programmet.