Gabriella Rådberg Na12
När kärleken inte fastnar Den 25 september spelade Malmö Opera i samarbete med Riksteatern upp Shakespeares verk Romeo och Julia som opera i teatersalen i Förslöv. Romeo spelades av Joachim Bäckström och Julia av Susanna Stern. Då operan startade var salen fylld drygt till hälften av den lokala ”kultur-generationen”, och en grupp ungdomar i gymnasieåldern. Där jag satt för att avnjuta föreställningen fick jag känslan av att salen var fylld. Notera att jag och två andra i mitt sällskap fick platser bakom alla andra, vilket vi inte var helt nöjda med. Upplevelsen av en föreställning är något helt annat framme vid scen än bak i ett hörn, där det trots mörkläggningsförsök är ljust på grund av intensiva nödutgångsskyltar. De tre duktiga musikerna som stod för all musik under operan presenterades först, Bo Wannefors, Maj Kullberg Ölgaard och Viktor Nordliden. Sedvanligt presenterar man det man är mest stolt över först, även i detta fallet. Enligt mig var det musikanterna som gjorde showen. Den gråhårige mannen på piano, som dirigerade kvinnan på fiol och mannen på basfiol samtidigt som han själv spelade, var klockrent imponerande. Under den första akten då föreställningen precis var i sina startgropar, reste sig ungefär en fjärdedel av publiken. Jag blev mäkta imponerad då jag insåg att detta var kören, och även förvånad över att jag själv förbisett det faktum att en kör kan användas för att göra operan komplett. Men helt hundraprocentig blev aldrig operan i Förslövs teatersal. Skådespelarnas utstyrsel, bestående av några fjäderliknande, vita dunkostymer, gick inte att förknippa med den övriga handlingen. Skulle man få känslan av att de var i himlen, och flög runt som små vita änglar med vingarna på ryggen? Skådespelarna skylde ofta sina ansikten med en mask, vilket för mig gjorde att det blev en lam föreställning med få uttryck för den gripande kärlek Romeo och Julia förväntas innehålla. Trots ett bristande minspel gick de två timmarna framför scenen någorlunda snabbt och någon tupplur blev aldrig mitt öde. Det jag tänkte på den största delen av tiden var hur jag skulle titta på det som utspelade sig på scen, utan att bli alltför bländad av de tusentals små lampor de hade riktade utåt. Även om Romeo och Julias kärlek aldrig gick hela vägen fram till min plats och fastnade, hade i alla fall tusentals små lampors ljus bränt fast på min näthinna vid operans slut.
Foto: Markus Gårder, hämtad från http://www.malmoopera.se/forestallningar/romeo-och-julia