Vänskap, tro och hockey Ludvig Söderman om Markus Näslunds sommarprat. Text: Ludvig Söderman
I sitt sommarprat berättar Näslund om sin pappa som inte fick spela hockey på grund av sin tro, vilket i sin tur ledde till starten på Näslunds egen karriär. En utomhusrink i Järved där fötter frös, lagkamrater grät och snö skottades för att pucken skulle synas. Redan från första början var valet självklart, Näslund skulle bli hockeyproffs. I nästan 27 år har Näslund varit hockeyproffs, från att ha kämpat på de svenska hockeyrinkarna till att ha blivit utvald som NHLs bästa spelare en säsong. Ändå har han aldrig vunnit en stor trofé, men Näslund menar att trots avsaknad på titlar har han vunnit så mycket mer. Näslund berättar först om hur hans pappa var tvungen att sluta med hockey för att hans pappa var Pastor och att församlingen inte tyckte det var passande. Det ger mig som lyssnare en känsla av förståelse och medlidande, som rycker med mig i berättelsen. Hur han själv sedan peppas och pushas av sin pappa som är tränare i hans lag. Hur de bygger träningsredskap för att gör honom bättre men också hur han blev tuffare behandlad än de andra i laget. Den röda tråden genom Näslunds sommarprat leder oss igenom hans karriär, där han får reda på om NHL genom sin dagmamma och hur han tar sig till den beryktade ligan men måste kämpa om en plats i först Pittsburgh Penguins och sedan även i Vancouver Canucks.
Den tuffa tiden upphävdes när hans första dotter föddes. Stunder där han innan hade analyserat och bekymrat sig över hockeyn kom i andra hand då han spenderade tid med sin familj, dottern Rebecka och frun Lotta. Hans tro vilken tidigare bara gett honom bekymmer i form av pressfrågor om kristendomen istället för hockeyn och påhopp att hans förhållande med Lotta inte var något positivt gav honom dock en viss trygghet. Han berättar om den Sovjetiske lagkamraten Aleksandr Mogilnyj som drillats sedan barnsben för att prestera för sitt moderland. Hur han tvingades att spela hockey men till slut bröt sig fri och flydde. Hur han på senare tid spelade hockey för att få betalt för det sporten tagit av hans liv, medan Näslund såg och ser än idag hockeyn som sin självkänsla, identitet och person. Hur pengarna inte är någonting om inte glädjen finns där. Båda två byggde sina liv kring hockeyn fast på mycket olika sätt. Näslund kan se tillbaka på sin karriär och menar på att det värsta med att inte ha vunnit Stanley Cup var inte den missade känslan att vara mästare utan att banden till lagkamraterna inte knöts för alltid. För honom är det viktigare att hans före detta lagkamrater tycker att han var en bra person än en bra hockeyspelare. Precis som jag inledde texten menar Näslund på att trots avsaknaden på titlar har han lärt sig mycket, att vara en del av kretsloppet, kunna ge tillbaka och betydelsen av att göra rätt för sig. Han avslutar med att reflektera över hur hans mammas bror drunknade i en tunna, hur hans tränare dog i cancer. Hur livet hade kunnat se annorlunda ut om saker och ting i historien hade varit annorlunda. Näslund avrundar sitt sommarprat med att konstatera: ”Vad som avgör vet vi inte, men det du tror på och kämpar för bestämmer du själv”. Näslund berättar på ett medryckande sätt som fångar lyssnaren, han pratar dessutom med lugn ton som får en att hänga med i berättelsen.