Vänskap, tro och hockey Ludvig Söderman om Markus Näslunds sommarprat. Text: Ludvig Söderman
I sitt sommarprat berättar Näslund om sin pappa som inte fick spela hockey på grund av sin tro, vilket i sin tur ledde till starten på Näslunds egen karriär. En utomhusrink i Järved där fötter frös, lagkamrater grät och snö skottades för att pucken skulle synas. Redan från första början var valet självklart, Näslund skulle bli hockeyproffs. I nästan 27 år har Näslund varit hockeyproffs, från att ha kämpat på de svenska hockeyrinkarna till att ha blivit utvald som NHLs bästa spelare en säsong. Ändå har han aldrig vunnit en stor trofé, men Näslund menar att trots avsaknad på titlar har han vunnit så mycket mer. Näslund berättar först om hur hans pappa var tvungen att sluta med hockey för att hans pappa var Pastor och att församlingen inte tyckte det var passande. Det ger mig som lyssnare en känsla av förståelse och medlidande, som rycker med mig i berättelsen. Hur han själv sedan peppas och pushas av sin pappa som är tränare i hans lag. Hur de bygger träningsredskap för att gör honom bättre men också hur han blev tuffare behandlad än de andra i laget. Den röda tråden genom Näslunds sommarprat leder oss igenom hans karriär, där han får reda på om NHL genom sin dagmamma och hur han tar sig till den beryktade ligan men måste kämpa om en plats i först Pittsburgh Penguins och sedan även i Vancouver Canucks.