Magnus Falkehed Sommarprat

Magnus Falkehed ska bära rena kläder varje dag efter frigivningen från Syrien.

Lyssnarna hör nyhetsuppläsarnas välbekanta röster, de berättar om de svenska journalisterna och reportrarna Magnus Falkehed och Niclas Hammarström som har blivit kidnappade i det krigsdrabbade Syrien. Det går rysningar genom kroppen och vi känner samma känslor som första gången vi hörde de fruktansvärda nyheterna.

Sedan börjar Falkeheds lugna och mjuka röst berätta för sommar i P1. Han ställer lyssnarna frågan om vi någon gång har luktat på tvättmedel, verkligen luktat på det? ”Tvättmedel som förintar gammal smuts”, som är ”en värdighetshöjare” och ”fångens bästa vän”. Han berättar om hans rena byxor. Byxorna som skänkt honom och Niclas en oerhörd glädje nere i den mörka, skitiga, kalla och illaluktande källaren med en millimeter tunn madrass där de hållits tillfånga i flera veckor. Han ska överleva detta och när han gör det ska han bära rena kläder varje dag.

Falkehed talar om hur han under tortyr fått en bild i sitt huvud av Mogli från Djungelboken som säger ”jag är tuffare än ni tror”. Men Falkehed säger att han var inte tuff utan han hade varit rädd, kissat på sig och varit förvånad över att dem överlevt. Falkehed talar om ovissheten när de hört nyckeln vridas om i låset. Skulle de bli räddade eller kom de för att skjuta ihjäl dem? Men de skulle inte dö!

I det mörka fanns det även en smal tunnel av komiska händelser som de i efterhand kan skratta åt.

Falkehed berättar om när chefen med sin dåliga engelska sagt ”I will fire you” istället för jag ska skjuta dig. Han berättar också om hur de använt Zlatan för att skapa kontakt. Hur chefen hade sagt till en av vakterna att han önskade han haft Zlatan som fånge istället.

Han berättar om sin familj, om hur hans fru skrivit till honom i en bok där hon ställt frågor och på så sätt upprätthållit någon slags kontakt med honom. Han berättar flera gånger under programmet hur han tänkt på Paris, hans hem. Framförallt berättar han om hans kärlek till sin fru och sina barn.

Hans mjuka och lugna röst förtrollar och förflyttar oss till fångenskapen som om vi varit där och känt vad han kände. Vi fylls av medlidande och stundtals av glädje när han berättar om sina älskade.

Programmet får oss att ställa många frågor. Varför utsätter sig journalister för så stora faror? Hur kan man göra något såhär hemskt mot någon annan? Varför kan inte Chia och Sunni muslimer bara leva sida vid sida som här i Sverige?

Falkehed har en fantastisk känsla för detaljer. Falkehed skulle ha kunnat berätta om hans erfarenhet i Syrien som en actionfilm, men det gör han inte. Han berättar inte om deras flyktförsök, om hur skadade de blivit efter att de utsatts för tortyr eller om alla döende han sett i Syrien. Han behöver inte säga något av det för att vi ska sitta som fastklistrade framför radion och förstå hur hemskt han och hans kollega hade det under fångenskapen.

Under programmets gång spelas musik. Mycket av den musik som spelas är fransk vilket får oss att se Paris framför oss och förstå hans längtan hem. Falkenhed säger att hans upplevelse har gjort att han kan möta människor med liknande erfarenheter som medmänniskor på ett djupare plan. För oss lyssnare kan vi efter programmet se på kidnappningar och på kriget i Syrien på ett djupare plan.

Själv ska jag gå hem och lukta på tvättmedel, verkligen lukta på det.