Andreas Na15
Recension: Janne Josefsson
Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio Det är ansträngande nog att vara en offentlig figur i vår alltmer medieberoende värld, och en helt annan sak att vara känd för att sticka näsan i blöt varje möjlighet man får. Janne Josefsson, antagligen mest känd som ansiktet för SVTs Uppdrag Granskning, spenderar i sitt sommarprat 90 minuter åt att ge oss en djup inblick i hans minst sagt kontroversiella karriär. Josefsson inleder med en berättelse om sin mammas vägran att avslöja vem hans morfar var, men går sedan snabbt vidare till sina över 40 år som journalist. Det är just hans karriär som är den drivande kraften bakom nästan allt han pratar om. Som programledare för Uppdrag Granskning har han splittrande personlighet, och i hans egna ord är det ”ingen jublar när han knackar på dörren”. Han dedikerar även en stor del till sina tankar om det debattklimat som vi har i Sverige idag, något han menar inte pratas om tillräckligt. Yttrandefriheten tar stor plats här. Hela sommarpratet består av många tunga ämnen som yttrandefrihet internet-hat. Han fyller ut dessa med mer lättsamma berättelser på sin egen bekostnad, som när han lämnade badbyxorna hemma och fick använda sin frus stringtrosor istället. Vid några tillfällen under programmet blir Josefsson uppringd av sig själv. Denna Janne Josefsson är envis och vill granska vår Janne Josefsson som påpekar hur irriterande han är. Han använder dessa samtal som ett sätt att driva fram sin monolog till nya ämnen, men även att visa hur folk uppfattar honom när han jobbar på Uppdrag Granskning. Framåt slutet av sitt sommarprat börjar Josefsson att ifrågasätta om han själv är god. Har jobbet tagit prioritet över familjen? Är han bara en hycklare som ifrågasätter andras objektivitet medan han själv inte är en gnutta opartisk? Allt detta är del av det underliggande personliga dilemmat som finns i hela sommarpratet. Man märker tydligt att denna mannen är i mitten av en självbedömning, och att han inte är säker om att han kommer gilla svaret han får. ”Jag vill kunna se folk i ögonen efteråt, och mig själv i spegeln”. Han berättar om en gång när han gjorde ett program om rektorn på en privatskola. Som resultat sa rektorn upp säg och sålde skolan. Janne Josefsson förklarar hur han inte såg rektorn som en person, utan som en representant för alla som honom. Det blev viktigare att sätta dit skurken än att vara en objektiv journalist. Det går inte att neka att detta är ett splittrande sommarprat. Ett fokus på tunga politiska frågor och Josefssons ibland opopulära åsikter kan enkelt skrämma bort många lyssnare. Samtidigt lyckas han dra in oss i hans självkritiska tankar på ett fantastiskt sätt, och som lyssnare känner man verkligen att man följer med honom i sökan efter svar.