Recension av Bea Uusmas sommarprogram i P1
Bea Uusma. Foto: Jonas Walla
Mysterier, ensamhet och besatthet. Om man bara fick välja tre ord för att beskriva Bea Uusmas sommarprogram skulle jag välja dessa. Det kallas för ett sommarprogram, men handlar egentligen om allt annat än sommaren. Andréeexpeditionen har blivit Uusmas besatthet under flera år. Deras mål var att passera Nordpolen i en vätgasballong men de nådde aldrig till mållinjen. Anledningen har länge varit en gåta som ingen kunnat lösa, något som drivit henne längre hemifrån än vad hon någonsin trott. Det drev henne mitt ut i det isolerade och kalla Ishavet. Besatthet är något alla drabbas av ibland. Att känna bohov av att ta reda på något, att inte kunna tänka på något annat förens man vet svaret. Bea Uusmas besatthet angående Andréeexpeditionen resulterade i att hon blev den som vet mest om det hemska ödet. Att hon blev så fascinerad av just Andrée-Expeditionen hade att göra med att de, trots tillräckligt mycket proviant och varma kläder, aldrig kom hem igen. 33 år gick innan man hittade resterna av de som en gång var Knut Frænkel, Salomon August Andrée och Nils Strindberg. Det gick så långt att hon utbildade sig till läkare för att själv kunna få ett facit på vad som hänt. Hon gjorde även en egen polarexpedition till ön, Vitön, där de tre männen 1897 blev strandsatta och dog. Hon åkte alltså mitt ut i Ishavet för att få en förklaring till händelserna. Svaren fann hon men trots det vill hon tillbaka ut i kylan, tillbaka till Vitön. Utöver hennes ständiga nyfikenhet pratar hon även om ensamhet. Det händer ofta att hon fastnar i saker och ting men de handlar alltid om samma sak. Den lilla individen som är alldeles för långt hemifrån och hur liten man som människa egentligen är. Vidare berättar hon en smått hjärtskärande historia om ”världens ensammaste ljud”. Kaisa Bengtsson