Flyga drake - bokanalys

Gabriella Rådberg Na12

Flyga drake - Khaled Hosseini: Bokanalys Boken handlar om en pojke som växer upp i Afghanistan tillsammans med sin pappa och en nära vän. Pojken och hans väns relation förändras för alltid då vännen blir utsatt för sexuellt övergrepp.

Att pojken sviker sin vän genom att själv vara passiv och feg då detta händer förföljer honom genom hela livet. Inte förrän pojken har gjort upp med det förflutna sveket börjar han bli fri. Tiden läker inte sår.

Amir, pojken som jag berättade om i tidigare stycke, är bokens huvudkaraktär. Han är personen som berättar och för handlingen framåt. Vi får följa Amirs uppväxt i ett Afghanistan det endast finns rester kvar av idag. Amir är en karaktär som förändras mycket under handlingens gång. Han börjar som en liten pojke i tolvårsåldern med ett lika lekfullt som retfullt sinne. Det retfulla har lite av sin grund i att Amir är svältfödd på kärlek från sin egen far, Baba. På ett ställe i boken då Amir fortfarande är en ung pojke har han hittat på en egen berättelse som han vill visa för sin far. Baba frågar ”Vad vill du, Amir” och fortsättningsvis står det uttryckt i Amirs ord: ”Blå rök virvlade kring hans ansikte. Hans hårda blick fick mig att känna mig torr i halsen” (s.37). Amir söker därmed bekräftelse och kärlek, mestadels från sin far, men även från sin nära vän, Hassan. Hassan ger honom bekräftelse och är mycket god mot Amir, trots att Amir lätt tar till en kränkande attityd mot Hassan. Att Amir söker Babas bekräftelse i allt han gör ligger till grund för den händelse som förändrar allt. Amir väljer sin fars uppskattning framför att stå upp för Hassan. Han sviker Hassan men vinner sin far, i alla fall för ett kort tag, vilket är ett tydligt uttryck för Amirs feghet. Amir som vuxen man bär runt på den stora skuld han drog på sig i samma sekund som han svek Hassan, och detta formar hans karaktär. I Amirs fall blir det tydligt hur uttrycket ”tiden läker alla sår” inte stämmer, utan hur man får korrigera alla till inte. Då Amir gått ut high school, firat detta med sin far och sedan sitter i bilen på parkeringsplatsen säger Baba: ”Jag önskar att Hassan hade varit här idag” (s. 134). Direkt Hassans namn nämns upplever Amir det som att två stålhänder försöker strypa honom. Skulden ligger bara undansopad under närmaste matta och Amir lever i ett förtryck under sin egen skuld.

Baba är huvudkaraktärens pappa och en välbärgad man. Han har många vänner, och människor i hans omgivning ser upp till honom. Han är ett typexemplar av den afghanske mannen genom sitt sätt att vara och föra sig. Baba ger Amir allt det materiella han behöver och han tar väl hand om Hassan och Hassans far Ali, vilka är hans tjänstefolk. Men Baba som utåt sett verkar exemplarisk har sina mörka sidor. Precis som Amir bär Baba på en gammal skuld, och detta formar hans person.

Hassan är jämnårig med Amir och son till Ali. De båda lever som tjänstefolk hos Baba och Amir.

Hassan är en mycket speciell och viktig karaktär. Han är alltid trogen och mycket lojal. Han står inte upp för sin rätt utan accepterar den behandling han får. Det är inte lätt för personerna i Hassans omgivning att förstå vad som rör sig i hans tankar. Amir, som kan läsa, känner att hans ansikte är lätt för Hassan att läsa medan han själv inte kan läsa en ”bokstav” från Hassans ansikte. Hassan är en motsatskaraktär till Amir; Hassan är analfabet och Amir kan läsa, Hassan är fattig och Amir är rik, Hassan är modig och Amir är feg. Hassan är så lojal att han till och med tar på sig skulden för en stöld han är totalt oskyldig till, men som Amir iscensätter för att få Hassan att verka skyldig och genom det lämna Amir och hans fars hus. Som läsare tappar man kontakten med Hassan i det skedet, men får senare veta att han fick ett rikt liv, inte rikt materiellt, men rikt i annat. Han levde med fru och ett barn, sonen Sohrab.

Assef är en pojke som lever i samma omgivning som Amir och Hassan. Han har två kompisar som ständigt följer honom och gör det han ber dem att göra. Tillsammans gör de hemska saker mot andra barn. Assefs personlighet blir inte tydligt beskriven i verket, men det som är utmärkande för honom är det onda han gör. Det är Assef som orsakar all den skuld Amir bär på och det är Assef som förstör Hassans barndom. Assef våldtar Hassan medan Amir ser på, gömd bakom en lervägg, och det är denna händelse som Amir tänker tillbaka på 26 år senare i bokens första kapitel. Han säger att ”jag blev den jag är i dag en kall, solig dag vinter 1975, när jag var tolv år gammal. Jag

Gabriella Rådberg Na12

minns det exakta ögonblicket, minns hur jag satt hopkrupen bakom en förfallen lervägg och kikade in i en gränd...” (s. 9-10) Detta var ögonblicket då han såg Assef den onde våldta Hassan.

Rahim Khan är en vän till Amirs far Baba och har en viktig roll i Amirs liv. Rahim Khan ger Amir en liten del av den bekräftelse Amirs egen far misslyckas med att ge, och han uppmuntrar Amir till att skriva. Amir har ett intresse för romaner och börjar själv att skriva noveller. I och med Rahim Khans uppmuntran får Amir en knuff i rätt riktning och blir som vuxen en erkänd författare.

Rahim Khan är en karaktär som följer med i bakgrunden och lever nära familjen. Han spelar en viktig roll då det är han som ringer upp Amir många år senare, och berättar att det finns ett sätt för Amir att gottgöra och ställa allting till rätta. Då Rahim Khan ringer detta samtal upplever Amir det som att hela hans förflutna ringer upp och kommer upp till ytan, han ”inser att han har kikat in i den där ödsliga gränden i tjugosex år” (s. 9).

Bokens början utspelar sig i Afghanistan, ett Afghanistan innan talibanerna tog över. Ett Afghanistan med mycket fruktträd, grönska och en fin miljö. Folket var fritt och barnen sprang uppför kullar och lekte. Vissa barn flög drake och deras föräldrar kämpade för det goda.

Efter Amirs och Babas flykt möter vi Amerika. I Amirs och Babas världsbild består Amerika till största del av en oljig bensinmack och en loppis. Baba arbetar på bensinmacken tills han hostar blod och på loppisen möter Amir kvinnan i sitt liv. I Amerika umgås Amir och Baba med en krets av andra afghaner, vilka också har flytt från sitt hemland och försörjer sig på lördagarnas loppisintäkter. Amir återvänder till Afghanistan och då möter vi ett helt annat Afghanistan.

Talibanerna styr med järnhand och förtrycker det afghanska folket. Det som förr var är mestadels förstört och sönderbombat. Befolkningen är utfattig, tiggare sitter i gränderna och det är livsfarligt att vara där.

Förutom den konkreta miljön framkommer en psykosocial miljö i boken, vilken förändras under berättelsens gång och återfinns på några olika nivåer. I det ”ursprungliga” Afghanistan är miljön varm och behaglig. Det är alltså en ganska tillåtande miljö i vilken människor tillåts leva och röra sig. Utifrån bokens titel Flyga drake kan vi förstå att drakarna är något centralt. Amir och Hassan växer upp i ett Afghanistan där drakarna fortfarande sträcker sig upp mot skyn och är en stark symbol för den frihet som råder i landet och framför allt i deras liv.

Den psykosociala miljön förändras, och förändringen blir anledningen till Amirs och Babas flykt.

De blev försatta under förtryck av Sovjetunionens styrkor. De blev förtryckta i sitt eget hemland och behövde lämna allt de någonsin haft och det korthus av inbillad trygghet de byggt upp.

Jag vill även göra en analys av den psykosociala miljön på en annan nivå. En mer personlig nivå, där Amir och Baba är i fokus. Det är nämligen så att Amir ständigt lever i ett underläge jämtemot sin egen far. Han får inte den kärlek och uppskattning han borde få som barn, och Baba styr över honom med en, oftast barmhärtig men ofrånkomlig, järnhand. Han låter inte Amir komma in i rummet där han och Rahim Khan sitter och för samtal, och Amir värderar de korta stunder högt då han för ovanlighetens skull får sitta i sin fars knä.

Boken visar ett porträtt av det historiska Afghanistan som inte längre finns, mer än i människors hjärtan. Vi som läsare får även inblick i hur seder och traditioner i Afghanistan påverkar människor och deras liv. Religionen Islam spelar en betydande roll i många av karaktärernas liv. En del av karaktärerna är lojala mot guden Allah medan andra karaktärer, som Amir, inte tar sin tillflykt till Allah förrän livet verkligen kollapsar. När Sohrab, Hassans son som Amir närapå har gett sitt liv för att rädda, ligger på sjukhuset och är nära döden rämnar Amirs liv. Han är i panik och vill fly från verkligheten, vilket han inte kan, och har svårt för att få in luft i sina lungor. I detta stadie lägger Amir sin bönematta på golvet och faller på knä mot väster. Han ber om förlåtelse för allt och ber om nåd. Bönen innehåller stora löften. Allt för att Allah ska bevilja hans önskan; ”Jag har redan Hassans blod på mina händer, Gud, jag ber Dig att inte låta dem fläckas med hans sons blod också” (s. 329) I boken finner vi även en ideologisk miljö bestående av en politisk härva. Jämställdheten är skev, männen styr landet och kvinnorna är starkt underordnade. Den afghanska kulturen tillåter detta och det märks tydligt då de två afghanerna Amir och Soraya börjar upprätta en relation. Amir gör något väldigt utmanande då han tilltalar Soraya direkt och om hon inte uppträder på rätt sätt då är hennes

Gabriella Rådberg Na12

framtidsutsikter lika fimpade som en färdigrökt cigarett. Amir skulle kunnat ge henne ett dåligt rykte, även om det var han själv som betett sig dåligt. ”En kvinnas rykte går aldrig att reparera” står det på s. 146. Fäder och söner kan tala fritt om kvinnor, och den afghanska dubbelmoralen gynnar det manliga könet.

Afghanistan under Amirs uppväxt är ett land där de rika styr samhället och de fattiga är som slavar. Pengarna ger status. Baba som hade mycket kapital och status blir av med allt då de flyr, vilket ledde till att han även tappade en del av sitt anseende. Han ägde inte samma auktoritet bakom disken på bensinmacken som han gjort bakom sitt skrivbord i Afghanistan.

I boken råder en viss stämning och jag väljer att tolka denna ur Amirs perspektiv. Stämningen som kan känneteckna hans liv är en destruktiv stämning med lyckliga stunder. Destruktiv stämning därför att Amir i en stor del av sitt liv lever med en omänskligt stor skam under sitt skinn. Med lyckliga stunder därför att det finns tillfällen i hans liv som bryter med det negativa, till exempel hans barndomstid med Hassan, bröllopet med Soraya och sekunden då Sohrab log ett knappt synligt leende. Detta är små fragment av lycka i Amirs liv, vilka tyvärr krossas av verkligheten lika snabbt som de inträffade. Små glasskärvor av lycka. Precis som glasskärvorna på Amirs och Hassans draklinor, glasskärvorna som gav pojkarna ärr i händerna men som var ett så fantastiskt vapen i kampen om att vara den sista draken i luften. Precis som Amirs drake överlevde kampen och blev den sista i luften, överlevde Amir sina svek och sin feghet, och höll sig kvar i livet trots allt det destruktiva.

Den centrala idén i boken är kontrasterna mellan frihet och förtryck. Friheten visar sig redan som ett nyckelbegrepp då boken heter Flyga drake, och drakarna är en symbol för frihet. Frihet i sitt land, frihet i relationer och frihet från makthavare. Förtryck framträder emellertid inte så kort därefter, förtryck från Sovjetunionen, förtryck av jämnåriga och det förtryck en stor skuld ger.

Boken har sin början i det som senare är bokens vändning, den kliver alltså i tiden. Alla händelser från Amirs uppväxt till det att Rahim Khan ringer upp honom år 2001 är egentligen ett slags tillbakablickande utifrån ramberättelsen. Boken börjar år 2001, sedan kommer den långa tillbakablicken till tidigare år. Efter denna är vi tillbaka i ramberättelsen igen, där Amir får samtalet från Rahim Khan och återvänder till Afghanistan. I några passager i boken varvas Amirs egna tankar med drömmar, texter eller poesi som passar in i sammanhanget.

Verket är skrivet utifrån förstapersonperspektiv, i vardagligt tal i ”jag”-form. Genom hela berättelsen följer vi Amir och hans tankar.

Språket är enkelt, det upplevs aldrig som högtravande. Hosseinis sätt att skriva är beskrivande och ingående på ett detaljerat sätt, till exempel: ”[Det rann] blod och något mer, något vitt och geléartat. Det där kallas för glaskroppen...” (s. 278). Jag har noterat att författaren mer ofta än sällan skriver korta meningar, man skulle kunna kalla dem ”brutna”. Ett exempel som visar detta är följande meningar: ”Jag sköt upp dörren. Steg in i badrummet. Plötsligt låg jag på knä och skrek.

Skrek genom mina sammanbitna tänder.” (s. 326). Två av meningarna består enbart av en huvudsats, och en tredje är en bisats. Meningarna hade kunnat vara formulerade: ”Jag sköt upp dörren och steg in i badrummet. Plötsligt låg jag på knä och skrek genom mina sammanbitna tänder”, men det hade inte bevarat känslan, den speciella känsla Hosseini förmedlar genom sin aningen säregna rytm och meningsfördelning.

En av de litterära stilistiska figurerna, nämligen överdriften, framkommer ibland i afghanernas sätt att uttrycka sig. Ett exempel är afghanen Farids uttryck då han och Amir går förbi en grabb som säljer ”sexiga bilder”: ”Om han åker fast kommer han att få så mycket stryk att hans far kommer att vakna i graven.” (s. 257). En klar överdrift men inget ovanligt i sättet att uttrycka sig utifrån de afghaner man lär känna genom Flyga drake.

Boken arbetar även med en liknelse. Vid läsning förundras man över Hassans sätt att vara lojal mot och behandla Amir exceptionellt. Hassan gör alltid det bästa för Amir, trots att Amir inte alltid är speciellt snäll mot honom. Det går så långt att Hassan till och med blir utsatt för sexuellt utnyttjande för Amirs skull, kort efter att han sprungit iväg med orden ”För dig ska jag göra det tusen gånger om”, för att hämta draken som gjorde att Amir vann hela den stora draktävlingen (s.

71). Vem gör så för en av sina vänner? Om Amir hade varit lika snäll och lojal tillbaka hade det

Gabriella Rådberg Na12

förändrat situationen lite, men nu när Amir ofta tillåter sig att bete sig omdömeslöst mot Hassan är det för mig oförståeligt. Assefs ord till Hassan innan han begår tragedin är träffsäkra angående relationen mellan Amir och Hassan, och det finns skäl för att ta med hela citatet: ”Men fundera på en sak innan du offrar dig för honom: Skulle han göra detsamma för dig? Har du aldrig undrat varför han inte leker med dig när han har gäster? Varför han bara leker med dig när ingen annan är med. Det kan jag tala om för dig, hazar. Det är för att du inte är mer än ett husdjur för honom.

Något han kan leka med när han har tråkigt och sparka på när han är arg. I så fall lurar du dig själv.

Tro aldrig att du är värd mer än så för honom” ... ”Vänner? Din stackars dåre! En vacker dag kommer du vakna upp ur din dröm och inse vad han är för slags vän.” (s. 76-77). Att Hassan helt offrar sig för Amir, som i sin tur är ett svin tillbaka, är en liknelse för vad Jesus gjorde för hela mänskligheten. Han offrade sig helt och hållet då han lät människor avrätta honom, och han gjorde det för att dessa människor inklusive du och jag skulle få leva. Precis som Amir, som betedde sig falskt och förkastligt mot Hassan, har hela mänskligheten förkastat Jesus, Guds Son, genom att synda. Hassan offrade sig, av kärlek. Offret ledde till att Amir befriades från våldtäkt. Jesus offrade sig, av kärlek. Offret leder till att människor som vill ta emot förlåtelsen befrias från synd och evig död. Av kärlek.

I boken återfinns ytterst få metaforer, varav en på sidan 308 är nämnvärd. Situationen vi hamnar i är ett tillfälle efter att Amir har ställt en avgörande fråga till Hassans lilla son Sohrab. Han har frågat Sohrab om han vill följa med till Amerika där Amir bor, och väntar nu spänt på svar. Stämningen som infinner sig är en stämning där varje ord behöver vägas på en silvervåg. Det står att Amir ”grep den lösa tråden av hopp”, där den lösa tråden är en metafor för den lilla chans som finns att Sohrab vill följa med, om Amir väljer de rätta orden och inte gör några felsteg.

Den precis nämnda metaforen sammanfattar hela det analyserade verket. Flyga drake är en stark berättelse om en skör pojke. Det sköra kan ibland bli det som visar sig vara riktigt starkt. Hoppet i sig självt är starkt även om det hänger på en skör tråd. Amir vågar hoppas på Sohrab och till slut blir Amirs hopp befogat. Ett svagt leende som försiktigt letar sig fram till Sohrabs läppar visar att Amir lyckades gripa den lösa tråden av hopp.