F
rostiga vindbyar piskar obarmhärtigt över isen och förvandlar mitt ansikte till en stel mask. För hundarna framför min släde är det här vardag och de påverkas inte nämnvärt av vinden och kylan. När jag med iskalla händer försöker justera den stelfrusna halsduken någon millimeter över ansiktet slår det mig att det här isiga äventyret faktiskt är en av mina stora drömmar som går i uppfyllelse. Jag hade länge velat uppleva en riktig hundspannsexpedition, utsätta mig för den tuffa vintern i norr och tillsammans med de fyrbenta vännerna hitta egna vägar över orörda vidder. En åtta dagar lång expedition genom Øvre Dividal nationalpark, där termometern i februari ofta kryper ned under minus fyrtio grader, verkade vara rätt grej för att förverkliga min dröm, trodde jag. Men redan dagen innan vi ska ge oss i väg kommer de första känslorna av tvivel smygande. – Om du kommer bort från gruppen i ett snöoväder ska du skjuta upp en signalraket varje hel timme. Är det för mulet övernattar du i slädsäcken tills sikten blir bättre och vi har en chans att hitta dig, säger vår guide, Björn Klauer, under den viktiga säkerhetsgenomgången. Han bor på en huskygård trettio mil norr om polcirkeln och har otaliga expeditioner bakom sig, bland annat genom vildmarken på Svalbard. Gruppen i övrigt består av min kompis Ina från Åland, Barbara, som är universitetsprofessor i Österrike och Florian, cykelmekaniker från Tyskland. Det är först nu som det står klart för oss att vi under den här expeditionen kommer att vara helt beroende av varandra och den utrustning vi har med oss i slädarna. Någon mobiltäckning finns inte och vårt enda kommunikationsmedel är en satellittelefon. UT I VILDMARKEN
Med svettpärlor droppande från pannan selar jag på de sex hundarna som hör till mitt spann. Till sist är vi redo. Mitt hjärta slår lite extra hårt när jag för första gången tar tag i säkringslinan. Jag har fått order om att följa efter Björn, som gav sig av några sekunder tidigare. Men med mina överdimensionerade tumvantar kan jag inte öppna karbinhaken på linan. Hundarna skäller otåligt och drar allt vad de orkar. Till sista får jag upp säkringen, och samtidigt som jag får fram ett kvävt ”Ja!”, tar släden fart och glider snabbt i väg mot björkskogen en bit bort. Den isiga fartvinden får mina ögon att tåras. Släden lutar sig långt ned i kurvorna och jag ser framför mig hur vi vilken sekund som helst ska fastna i ett träd. Hundarna verkar dock orubbliga och fortsätter färden – över en bro, förbi ett snöigt kapell, nedför en backe och sedan vidare in i det naturkompaniet 365
vidsträckta landskapet som under åtta dagar kommer att sluka oss helt och hållet. Snöiga berg tornar upp sig vid Altevatns strandlinje. Isen knakar under slädens medar när vi korsar den sex mil långa sjön. Vid det här laget har jag ingen känsel kvar i tårna. Mina ögonfransar pryds av tunna snöflingor som med tiden förvandlas till små istappar. Jag undrar hur Ina har det bakom mig. Har den isiga kylan gett även henne ett stelfruset ansikte? Och har Barbaras händer också börjat likna klor? Är Florians tår lika stela som mina? Björn, som syns ett hundratal meter fram-
Isande kyla sätter både utrustning och expeditionsmedlemmar på hårda prov. För 365:s Karen Hensel var färden med hundspann en dröm som gick i uppfyllelse.
Min hjärna har kylts ned till sparlåga. för mig, glider orubblig fram över isen – honom är jag inte det minsta orolig för. Han verkar aldrig frysa. Plötsligt vaknar jag tvärt ur mina tankar. Min ledarhund Banaq och hans följeslagare Socke har trasslat in sig i linorna. Nu gäller det att vara snabb, men min hjärna har kylts ner till sparlåga. Jag sätter foten på bromsen samtidigt som jag ropar på hundarna att de ska stanna, men mina rop slukas av vinden och ingenting händer. Att det inte skulle vara helt lätt att bromsa släden på den spegelblanka sjön hade jag redan räknat ut, men vinter 2019 33