© Utgivare: Motorhistoriska Riksförbundet 2019 Tryckeri: Fyra Punkter. Upplaga: 3 000 exemplar. Omslagsfoto: Lena Wennström
Text och form: Margita Söderqvist
Så bildades förbundet 7 Männen bakom framgången 8 Pionjärklubb håller ångan uppe 10 Samma regler för importfordon 14 Möjligt för dispens för halvljus 15 Försäkringen 16 I startfältet redan 1912 18 Föreningen i norra delen av landet 20 Snö är inget hinder 22 Nej, sa Sträng och Mundebo 24 Första klubben i världen för Porsche 356 26 Mc-förare får upp farten 28
Myndigheter med på banan 31 Förbundet världen över med FIVA 32 Nordiskt samarbete inleds 34 Kungligt medlemskap i MHS 36 Dörren öppnas för skattebefrielse 38 Triumf när Triumph samlas 40 Födelsedag med 147 frågor 42 Mannen, myten och en fordomshistoria 44
Regler för hobbyverksamhet blir verklighet 47 Lennart skrev reglerna 48 Slipper årlig besiktning 50 Säkerheten framför allt 51 Ministern förhandlade fram rullande 30-årsgräns 52 Rullande skattebefrielse införs 54 Kvinnorna tar plats 56 Fick ingen moped – köpte mc 57 Kärleken började tidigt 58 Utryckning i tidsenligt klädsel 60 Sverigeklassikern 62
Privatimporten av bilar är räddad 65 Från klubbnivå till FIVA-president 66 Rullande renoveringsförsäkring införs 68 Tunga historiska fordon undantas från miljözon 70 Kulturarv skapas av förändringar 71 Gubbar med bensin i blodet 72 Mc-knutt alltid knutte 74 Förbundets miljöpolicy 75 Förbundet viktigt för ministern 76 I politikernas korridor, Almedalen 78 Föryngring tack vare ny klubb 80 Motorhistoriska dagen 82 Räddade kulturarv 84
Lagskydd för det rörliga kulturarvet 87 Förbundetsnya miljöguide 88 Gamla fordon är hennes passion 90 Utbildning på hög historisk nivå 92 Elmiamässan, ett forum för likasinnade 94 Dra ända in i Hälsingland 96 Hjärnorna bakom SMA 98 Vänstertrafik återupptogs en timme 100 Ministern stödjer det rullande kulturarvet 102 Vintervurpa – en klassiker 104 Styrde förbundet i tio år 106
Transporthistoriskt Nätverk 108 Aktiv styrelse i riksförbundet 109 Med i världens äldsta evenemang 110 Aderton år i riksförbundets tjänst 112 Byråkratins främste kämpe 114 De får hjulen att snurra, personalen 116 Entusiaster från norr till söder 118 Föreningsregister 119 Mot framtiden 120
Att fylla femtio år är en betydelsefull milstolpe för oss alla!
Jubilarer blir ofta uppmärksammade på viktiga milstolpar som varit särskilt betydelsefulla genom livet.
På samma sätt har vi valt att i denna jubileumsbok redovisa Motorhistoriska Riksförbundets utveckling genom att beskriva utvecklingen per årtionde med text och tidningsartiklar och även kommentera vad som gäller i dag.
Myndigheter och politiska beslutsfattare är viktiga målgrupper när vi företräder våra medlemsklubbar i frågor som rör det rul lande kulturarvet. Vi har kontakt med bland annat Riksdagens fordonshistoriska nätverk där samtliga politiska partier medverkar och vi upplever ett stigande intresse för våra frågor.
Övriga myndighetskontakter sker med Transportstyrelsen, Länsstyrelserna, Riksantikvarieämbetet och Naturvårdsverket bara för att nämna några exempel.
Vår devis ”För gårdagens fordon på morgondagens vägar” omfattar det historiska kulturarv som utgörs av bilar, tunga fordon, traktorer, motorcyklar och mopeder.
Vi har under åren byggt upp samverkan tillsammans med andra organisationer genom Transporthistoriskt Nätverk där his toriska transportslag inom järnväg, fartyg och flyg finns representerade liksom även arbetslivsmuseerna i vårt land.
Vi har utvecklat MHRF-försäkringen till en mycket konkurrenskraftig försäkring inte minst genom medlemsklubbarnas arbete med besiktning av for don och den fordonshistoriska bas som därigenom uppnåtts. Vår styrka ligger också i våra kompetenta kanslimedarbetare och vår engagerade styrelse.
Förnöjsamhet med nuläget är dock ofta första steget tillbaka. Framtiden är full av utmaningar för MHRF att med kraft engagera sig under nästa tioårsperiod!
Min förhoppning är att denna jubileumsbok ska ge ytterligare inspiration för engagemang och delaktighet rörande bevarandet av vårt rullande kulturarv.
KURT SJÖBERG, FÖRBUNDSORDFÖRANDE MHRF
Vi är väl förankrade och representerar och tillvaratar den fordonshistoriska rörelsens intressen.
År 1967 väcktes tanken på ett övergripande riksförbund av de sto ra rikstäckande veteranbilsklubbarna. Under 1968 satte arbetet i gång och strukturen arbetades fram vid några möten i Stockholm. Initiativet till bildandet av MHR och försäkringen kom i hög grad från kretsen kring Automobilhistoriska Klubben (AHK).
Vid ett konstituerande sammanträde den 1 februari 1969 grun dades Motorhistoriska Riksförbundet, MHR, som senare (1977) ändrades till MHRF. Syftet var redan från början att samla alla ideella krafter för att inför myndigheter och beslutsfattare föra fram gemensamma ståndpunkter. Att få förståelse för den kul turella och sociala betydelsen i den motorhistoriska rörelsen var också ett mål för förbundet
Redan när MHRF bildades stod det klart att riksförbundet inte skulle styra eller påverka medlemsklubbarnas olika inriktning eller verksamhet. Därför består MHRF av klubbar med allmänt motorhistorisk inriktning. Kort sagt, alla slags motordrivna fordon som någon gång rullat på vägarna. Förbundet startades upp av 13 klubbar med sammanlagt 1 860 medlemmar.
50 år senare är 186 klubbar anslutna med cirka 100 000 medlem mar.
Sigvard Strandh, Tekniska Museet, ordförande
Bo Jonsson, Antikbilklubben i Linköping, v.ordförande
Melcher Ekströmer, AHK, sekreterare
Bengt Ekbom, Svenska T-Ford Klubben, kassör
Toomas Tandre, Motorhistoriska Klubben i Göteborg
Folke Jacobzon, Motorhistoriska Klubben i Skåne Göran Dahlgren, Motorhistoriska Sällskapet i Sverige Alf Lavér, Motorcykelhistoriska Klubben Henrik Windellhed, Västerbottens Veteranbilsällskap.
Första tanken på ett svenskt riksförbund för de motorhistoriska klubbarna kom med största sannolikhet vid ett lunchsamtal 1967 mellan Tekniska Museets direktör Sigvard Strandh och Björn-Eric Lindh. Lindh arbetade då med myndighetsfrågor för Automobilhistoriska Klubben (AHK).
Skälet var främst att båda insåg att om de ville ha en dialog med myndigheterna om hobbyverksamheten, måste de ha ett samlande organ. Ett organ som med kraft, kunskap och förhandlingsvana kunde företräda bilhobbyns intressen. Ytterligare ett skäl var att få en bättre kommunikation mellan klubbarna.
Dåvarande museidirektören Sigvard Strandh var visionär och bilentusiast och gjorde det möjligt för Björn-Eric Lindh att utveckla motorhobbyn från en enkel klubbverksamhet till vad som skulle komma att bli en federation av imponerade mått.
Sigvard Strandh hade goda kunskaper i konsten att förhandla med myndigheter, både när det gällde att få tillstånd att arrangera fordonshistoriska evenemang samt när det gällde att få medel till historiska och kulturella ändamål.
Vägen dit var lång. När AHK:s pionjärverksamhet startade 1950 fanns vare sig speciella försäkringar eller speciella regler för de gamla hobbyfordonen som förväntades uppfylla de allt hårdare krav som ställdes på moderna fordon.
Sigvard Strandh såg redan då de renoverade bilarna, motorcyklarna, bussarna och lastbilarna som ett gigantiskt rullande museum som varken Tekniska Museet eller staten kunde värna och vårda. Här gällde, och gäller fortfarande, de enskilda insatserna.
Björn-Eric Lindh fick museets välsignelse att sköta verksamheten på arbetstid. Det första steget var att lösa försäkringsfrågan. Flera bolag fick frågan om att vara med men slutligen var enbart Folksam intresserad och 1975 kunde MHRF-försäkringen introduceras.
När verksamheten växte kunde man säga att Björn-Eric Lindh var både arkitekten och byggmästaren.
Under hans ledning startades en stor utbildningsverksamhet. Från och med 1977 finansierades den
Sigvard Strandh. Foto: Tekniska museet Två män med Tekniska Museet som bas startade det som i dag är Motorhistoriska Riksförbundet. Sigvard Strandh och Björn-Eric Lindh, två bilentusiaster med visioner, vred om startnyckeln.av kostnadsersättningen som Folksam betalade för varje försäkring.
Inte bara försäkringar
Verksamheten i Motorhistoriska Riksförbundet var inte bara försäkringar. I lika stor mån handlade det om att ta till vara motorhobbyns övriga intressen.
I början av 1980-talet hade Motorhistoriska Riksförbundet vuxit till en federation med ett åttiotal medlemsklubbar. En fråga som drevs med stor envishet var Björn-Eric Lindhs tankar om skattebefrielse för de gamla fordonen.
Sedan dess har hobbyn inte bara fått den rullande trettioårsgränsen för skattebefrielse som ingick i de ursprungliga planerna utan också mycket generösa
Född i Skara 26 mars 1921.
Direktör för Tekniska Museet i Stockholm 1962–1978. Mottagare av Polhemspriset 1974 för sina insatser avseende allmän teknikhistoria.
Hedersdoktor 1980 vid Chalmers. Motorhistoriska Riksförbundets ordförande åren 1969-1979. Avled 15 september 1987 i Söderfors.
Född i Stockholm 12 november 1937.
Motorhistoriker, genom tiderna ägare av bl.a. Ford A, Bentley 3-litre och ett 20-tal M.G.-bilar Författare och översättare av ett stort antal böcker, bl.a. standardverken om Volvo, Saab och Scania-Vabis, redaktör för Autohistorica 1967–1980 Motorhistoriska Riksförbundet, försäkringshandläggare 1969-2006.
Motorhistoriska Riksförbundets styrelse 1973–1995. Representant sedan starten 1966 vid den stora internationella veteranbilsoganisationen FIVA, Fédération Internationale des Véhicules Anciens, samt i flera perioder styrelsemedlem och ordförande i de tekniska och historiska kommittéerna.
Förbundsordförande genom tiderna 1969–1979 Sigvard Strandh 1979–1983 Bo Jonsson 1983–1993 Gunnar Elmgren 1993–1996 Boo Brasta 1996–1998 Åke Andersson 1998–1999 Claes Antonsson 1999–2002 Lars Adolfsson 2002–2008 Horst Brüning 2008–2018 Peter Edqvist 2018- Kurt Sjöberg
besiktningsbestämmelser. Förbundet har även status som remissinstans i frågor som är viktiga för motorhobbyn.
Lämnade MHRF Björn-Eric Lindh, en av Sveriges främsta motorhistoriker, gick 2006 i pension.
– Vi kan tacka Björn-Eric Lindh för den organisation vi har i dag, sade Horst Brüning, dåvarande ordförande i MHRF när Björn-Eric Lindh lämnade organisationen.
Björn-Eric Lindh.
För egen maskin rullar Cederholmaren ut i Ystad 1967. Manfred Almkvist sitter vid spakarna och bredvid honom intendent Ohlsson från Rolf Persson.
museet. Vid höger framhjul finns Helmer Blom och bredvid honom syns Fotot ur Vintages jubileumsbok.
I Sverige fanns under de första åren av 1960-talet endast ett fåtal veteranfordonsklubbar vilka huvudsakligen hade säte och aktiviteter förlagda till
1965 startade Motorhistoriska Klubben i Skåne.
Tanken på att bilda en veteranfordonsklubb i Skåne var in galunda någon impulsiv idé utan ett moget och genomar betat beslut hos tre entusiaster, Helmer Blom, Bengt Karls
Väl förberedda beslöt trion sig för att pröva idén. Vid jultiden 1964 kallades 17 aktiva motorintresserade män till ett möte den 7 januari 1965 kl. 19:30. Mötet för bildandet
Helmer Blom ska fotografera den första träffen.
Den 12 april 1965 hölls klubbens första styrelsesam manträde i Eslövs Hantverksförenings lokaler. Då noterades
Redan från början framkom behovet av en lokal för klub ben och dess kansli. Lokalfrågan löstes redan på det första ordinarie sammanträdet. Helmer Blom upplät, till låg hyra, en lokal intill hans bilsadelmakeri i Malmö.
Skåne var mot mitten av 1960-talet fattigt på veteranfordonsevenemang, länge fanns bara ett alternativ, Falster bofestivalen. Men fler och fler veteranrallyn en utomstående organisatör som till exempel Lergökarallyt i Ängelholm 1966 ordnade ett veteranrally mötte det inga vändningar från styrelsens sida, men var arrangören en vet eranfordonsklubb med säte utanför Skåne mullrade det i protokollen, i synnerhet om det var en Stockholmsbaserad klubb.
Snittåldern i klubbens begynnelse låg runt 35 år, detsamma gällde styrelsen. Dessvärre har snittåldrarna stigit markant under åren.
I ett styrelseprotokoll noteras med viss förvåning att till talsordet i Motorhistoriska Klubben ska vara Du! Detta kan kanske synas märkligt i dag men för över 50 år sedan hade den så kallade Du-reformen inte slagit rot i landet.
De första åren ökade medlemsantalet sakta men säkert för att stagnera runt 1970-talet. Då låg antalet på 90–100 medlemmar. Förklaringen till detta får bland annat ses i att MHK var tidigt ute. Det stora veteranfordonsintresset hade inte tagit fart ännu.
Det var först under andra halvan av 1970-talet som ”klubbexplosionen” tog fart i Sverige, antagligen
Motorhistoriska Riksförbundet träffat med Folksam in nebar det en skjuts i medlemsvärvningen.
MHK var med i diskussionerna kring bildandet av ett riksförbund som paraplyorganisation för landets entusiast fordonsklubbar.
1968 hölls det första mötet då åtta av landets då 13 veteranfordonsklubbar var representerade. Motorhistoriska Riksförbundet bildades 1969 och MHK har varit medlem i riksförbundet sedan begynnelsen.
I dag är Motorhistoriska Klubben i Skåne en välmående klubb med drygt 1 400 medlemmar.
SAMMANSTÄLLD
I ett protokoll noteras att tilltalsordet i Motorhistoriska Klubben ska vara Du
Blekinge
Dalarnes
Gotlands
Motorcykelhistoriska
Motorhistoriska Klubben i Göteborg
Motorhistoriska Klubben i Skåne
Motorhistoriska Sällskapet i Sverige
Svenska T-Ford Klubben
Västerbottens
I mars1977 införde en Rileyägare en annons i en biltidning: Under tecknad söker härigenom kontakt med likasinnade Rileyägare för utbyte av erfarenheter samt kanske en och annan reservdel. Några hörsammade och det blev en klubb.
Klubben är nu 40 år och medlem i MHRF sedan 35 år med flera ledamöter i dess styrelse. I dag finns cirka 110 medlemmar med en medelålder på 65 år som ängsligt undrar vem som ska ta över deras omhuldade fordon i framtiden.
ANDERS LINDNER
I en veteranbilsklubb som B11 finns det inte bara välvårdade gamla bilar. Det finns även veteraner i mänsklig skepnad – alltså klubbmedlemmar som varit aktiva i klubben länge. Carin och Lars Nises i Mora är sådana personer. De har varit medlem mar sedan drygt 40 år med ett aktivt deltagande och med långvariga förtroendeuppdrag.
Lars köpte sin första B11 Sport när han var 17 år för 900 kr och gjorde en budgetrenovering. Han har fortfarande den i sin ägo. Det franska egensinnet håller i sig och Lars och Carin har lärt sig franska på komvux samt köpt en liten lägenhet i Chamonix.
HÅKAN BECKER På 70-talet träffade Lars Nises sin blivande fru Carin och körde med sin nylackerade B11 till bröllopet i Skellefteå. En dragig färd, för gum milisterna hade inte hunnit monterats än. Lars Nises.Den 6 juni 1971 meddelade Trafiksäkerhetsverket att for don tillverkade före den 1 januari 1940 som importerats i begagnat skick får godkännas vid första registreringsbe siktningen enligt de regler som är tillämpliga vid registre ringsbesiktning av fordon som varit registrerade i Sverige före angivet datum.
Redan 1968 inför införandet av nya fordonsbestämmelser hade de blivande MHRF-klubbarna uppmärksammat frå gan och bildat en kommitté för att utreda frågor rörande registreringen och eventuella dispenser från gällande utrustningskrav.
När de nya bestämmelserna om fordon infördes i mars 1969 konstaterade snart AB Svensk Bilprovning att bety dande svårigheter uppstod vid registrering av importerade fordon eftersom de inte uppfyllde kraven i bestämmelserna.
MHRF och KAK föreslog då att samtliga fordon tillverkade före år 1940 skulle behandlas likartat oavsett om de tidigare varit registrerade i Sverige eller importerats, och så blev det. Man lyfte även frågan avseende fordon som saknade identitet och/eller handlingar och hade förs lag på lösningar som senare succesivt kom att genomföras, till exempel att ”utredning om tidigare registrering av ett historiskt fordon behövs dock inte om fordonet funnits i Sverige under de senaste tjugo åren.”
Hösten 2009 upphävdes bestämmelsen avseende im porterade fordon av Transportstyrelsen utan att införa motsvarande i ny föreskrift.
Motorhistoriska Riksförbundet anhåller om att teknikhis toriskt intressanta fordon av äldre årgångar ska få en egen bokstavskombination, vilken skulle göra det möjligt att sär skilja dem från övriga fordon. Några alternativ föreslogs, bland annat bokstavskombinationen V+nr eller VET+nr.
Bilregisternämnden förklarade att det inte var möjligt att reservera bokstavskombinationer för särskilda ändamål. Systemet medgav ej undantag.
Kent Hansson med sin Chevrolet från 1927.
Den 1 oktober 1977 kom ”halvljuslagen” – alla bilar och motorcyklar skulle ha tänd belysning även dagtid. Trafiksäkerhetsverket, TSV, medgav dispens för fordon äldre än 25 år som framfördes i dagsljus. Förutsättningen var en generatoreffekt som väsentligt understeg effektuttaget vid körning med den föreskrivna belysningen tänd. Fanns parkeringsljus skulle det vara tänt.
Motorhistoriska Riksförbundet bemyndigades i sär skild skrivelse från TSV redan innan halvljuslagen trädde i kraft att utfärda dispenser genom särskilt intyg som skulle medföras vid färd. MHRF kom att skriva ut drygt 3000 dispenser fram till och med den 27 april 2003 då Vägverket och Näringsdepartementet vid ett möte med delade att förbundet inte längre ägde rätten att utfärda halvljusdispenser. Vägverket och senare Transportsty relsen kom istället att utfärda dessa.
Motorhistoriska Riksförbundet anser mer än 40 år efter införandet av ”halvljuslagen” att det av regelverket ska framgå att äldre fordon som framförs i dagsljus kan göra det utan halvljus påslaget. Både kravet på dispens och tomt batteri borde för längesedan varit ett minne blott.
Foto: Stig Andersson
MHRF-försäkringen ägs och drivs sedan 1975 av medlemsklubbarna i Motorhistoriska Riksförbundet i samarbete med Folksam och har i dag drygt 38 000 försäkringar.
Under 1950-talet bildades de första klubbarna för äldre fordon i Sverige. Det fanns då inga möjligheter att försäkra äldre fordon enligt speciella regler, utan det var lika dyrt som för en vanlig bil och en eventuell skadeersättning var närmast obefintlig.
Redan när Motorhistoriska Riksförbundet bildades 1969 inleddes förhandlingar med flera försäkringsbolag för att alla MHRF-anslutna klubbars medlemmar skulle kunna teckna en förmånlig försäkring för de gamla fordonen.
Ett villkor från Motorhistoriska Riksförbundets sida var att förbundet, med hjälp av klubbarna, skulle svara för riskgranskningen av ansökningarna, arkiveringen och vården av samtliga ansökningar med bilagor och fotografier. Motorhistoriska Riksförbundet ville också ha full ständig insyn i bolagens kostnader för försäkringen och in flytande när det gällde premier och självrisker. Ytterligare ett viktigt krav var att skadehanteringen skulle ske centralt och att lokala skadereglerare normalt inte skulle användas. Och så blev det.
I samarbete med Folksam lanserades MHRF-försäkringen 1975. Försäkringens viktigaste mening är att ska dade historiska fordon så långt som möjligt ska återställas. Så kallad inlösen är därför sällan förekommande.
Försäkringen är en förmån för medlemmar i klubbar anslutna till Motorhistoriska Riksförbundet. Utöver medlem marnas plånböcker gynnas även klubbarna av försäkringen tack vare administrationsbidraget som delas ut per tecknad försäkring. Bidraget infördes på 1980-talet.
I början av 1990-talet infördes en resultatdelningsplan som ger MHRF del av den årliga vinsten på försäkringen. Förbundet använder dessa pengar för sådant som kom mer alla klubbar till godo, till exempel kurser i föreningskunskap för klubbfunktionärer, miljöseminarier med mera.
Bara försäkringsbolaget Folksam accepterade MHRF:s villkor och det drivs sedan dess av de MHRF-anslutna klubbarna i samarbete medVid en besiktning av veteranfordon frågade besiktningsmannen om ägaren hade fler fordon. Jodå, det hade han, men den var oförsäkrad.
– Tycker du inte den är värd någoting? frå gade besiktningsmannen. Det tyckte han och försäkrade även den.
Tre veckor senare ringde han till besiktningsmannen, glad som en lärka att be siktningsmannen varit påstridig och bett honom försäkra den andra bilen.
Garaget där fordonet var uppställt hade brunnit ner till grunden och alla fordon hade förstörts. Endast hans bil var försäkrad och han fick ersättning från försäkringsbolaget vilket inte de andra fick.
• Ägaren måste vara medlem i en MHRFansluten klubb.
• Fordonet måste i de flesta fall vara minst 20 år gammalt.
• Fordonet får inte användas för brukskörning, enbart för nöjeskörning privat eller i samband med olika evenemang.
blev ”MHRF-försäkringen” som antogs på årsmötet i februari 1975. Den ägs och Folksam. Foto: Thomas SjölundBesiktningsman Per-Arne Forslund skriver protokoll på en Ford Thunderbird 1955. Foto: Peo Westlund
För att informera klubbarnas försäkringskommittéer om Motorhistoriska Riksförbundets försäkring beslutades att ungefär vart tredje år avhålla en konfe rens. Där ska från samtliga klubbar minst två man närvara som är ansvariga för besiktning och kontroll av fordonen. Det är meningen att det ska hållas både teoretisk och praktisk utbildning av dessa personer.
Den första konferensen startade 1978 på Folk samhuset på Bohusgatan i Stockholm. Man redogjorde i stort om försäkringen, årets skadeutfall, premiärvisning av delar av den nya stillbildsin formation som klubbarna kan låna för att visa på klubbträffar. Man informerade kort om olika brandsläckartyper och en praktisk demonstration hur man släcker en bilbrand på nolltid utan att bilen tar några skador.
Drygt två år senare blev det en tvådagars konferens. Det var ett digert program som omfattade bland annat diskussion kring begreppet ”originalskick”, genom gång av den nya besiktningsblanketten samt praktisk övning i att besiktiga bilar.
I DAGDagens försäkringskonferenser kallas för besiktningsmannautbildning som rullande hållits i lite olika former. På olika platser i Sverige, från norr till söder har utbildningarna hållits och fortgår ännu in på 2019. Avsikten är att legitimera besiktningesmännen fortlöpande så de är uppdaterade om nya villkor och regler.
FÖRENINGSLIVDalarnes Automobil Klubb, DAK, är en av landets äldsta motorklubbar och bil dades redan 1912. Motorklubbar på den tiden ägnade sig inte enbart åt nöjesåkning utan bidrog aktivt till att for donen utvecklades, att vägarna förbättrades och byggdes ut. Man bidrog också till att vägmärken utformades och standardiserades.
Jan Tysk och BosseJan Tysk, Jan Broman och Bo Byman såg i kristallkulan det stora intresset som skulle komma och återskapade 1968 den då insomnade klubben och under Jans ordförandeskap växte klubben som ett naturligt samlingsforum för likasinnade i Dalarna med klubblokal, träffar, rallyn och en marknad som växt till en av Sveriges största.
Kom till användning igen Det gamla namnet Dalarnes Automobil Klubb och även det ursprungliga klubbemblemet kom till användning igen. Verksamheten blev nu av en annan art än den ursprungliga då man ägnat sig åt moderna bruksfordon och olika trafik problem. Nu blev syftet att bevara gamla fordon och deras historia samt annan motorhistoria för framtiden. DAK var med vid bildandet av Motorhistoriska Riksförbundet år 1969. Klubben har i dag sin hemvist på Falu Gruvas kulturella
område som en naturlig del i världsarvet. Från startens lilla intresseklubb för likasinnade har DAK i dag vuxit till en klubb med cirka 1 400 medlemmar från flera generationer.
Lokalerna rymmer ett stort arkiv med över 13 000 foton, filmer och mer än 150 hyllmeter med böcker och tidskrifter. Varje vecka söker sig medlemmar till lokalen för att fors ka bakåt i tiden om allehanda fordon. En annan viktig del i vardagen är det uppskattade DAK-bladet som utkommer med minst fyra nummer per år. Dessemellan utges ett infor mationsblad åtta gånger per år. I det kan man läsa om klub bens olika arrangemang där de viktiga marknaderna höst och vår lockar stor publik till Lugnetområdet i Falun. Likaså de olika rallyn som körs runt om i länet där Siljansrallyt är klub bens flaggskepp med fyrtioåriga anor.
Byman sida vid sida vid en rallystart. Något som senare utmynnade i både Siljansrallyt och DAKs nystart. Foto: Peo Westlund Jan Tysk i sin Bentley vid Klubbrallyt 2010. Vid sin sida har han brorsonen Anders vilken numera äger densamma. Foto: Peo WestlundAndra juni 1967 träffades ett antal entusiaster i Brännland utanför Umeå för att gå samman och bilda en klubb för veteranfordonsintresserade. Därmed bildades Västerbottens Veteranbilssäll skap som då blev den enda veteranfordonsklubben norr om Dalälven.
Redan första året var intresset stort och 35 medlemmar an mälde sig till den nybildade klubbens verksamhet. Man be stämde redan från början att ordna familjerallyn, tävlingar i olika form och ”allt möjligt annat” som det stod att läsa i klubbtidningen Veteran-Aktuellt som kom ut med första nummer redan samma år under hösten. I en klubb är just aktiviteterna de som lockar medlemmar.
Föreningen har vuxit på flera sätt och namnbyte var ak tuellt redan 1969 då verksamheten innefattade allt inom motorhistoria och medlemmar fanns från flera län. Därmed antog man det nya namnet Norrlands Motorhistoriker som sedermera har vuxit till flera sektioner geografiskt placerade som täcker området från Härnösand till Treriksrö set. I början hade man åkt upp till 70 mil för att delta i en klubbträff men numera har alla 6 sektioner egna aktiviteter och även om fordonen är mer åkvänliga så kör man inte lika långt till träffar som förr.
Medlemsantalet hade ökat 1972 till 300 entusiaster som hade 500 veteranfordon och är i dag 2 800 medlemmar med cirka 7 000 fordon. Norrlands Motorhistoriker, NMH, skiljer sig något från andra klubbar inom MHRF. Bortsett från det geografiska läget, eller kanske just därför, har man alltid haft livligt utbyte med andra länders klubbar.
Redan från början besökte man varandras evenemang över Kvarken då man kunde ta färjan över till grannlandet Finland. Klubbarna i Jakobstad och Vasa fick besök och NMHs aktiviteter å sin sida fick se finskregistrerade fordon
av varierande märken i Sverige. När fler rallyn och andra evenemang började ordnas på nordligare orter av landet blev besöken från andra sidan Torneälven också frekventa och sedan slutet av 1970-talet har detta ökat och alla rallyn i Norrbotten har varit internationella och minst tvåspråkiga.
Utbytet med entusiaster i Norge kom lite senare men har också varit frekvent även om det är lite längre avstånd över fjällen. Även i många utställningar och marknader har vi sett besökare från grannländerna men även från andra länder i Europa.
Rallyn har dock varit den främsta gemensamma näm naren för entusiasterna att träffas. NMH har ordnat på olika orter rallyn med många namn. Några har hetat: BD-Rallyt, Paltvändan, Malmsvängen, Veteran-69, Guldrallyt och Lövångerrundan. Att ha haft detta internationella utbyte har också lett till vänskap människorna emellan trots vissa
Hans Nordmark med sin Matchless G 80 S 1954 på en kontroll vidSamarbete och samverkan
NMH, eller Västerbottens Veteranbilssällskap som den hette från början, är en av klubbarna som var med och bildade Motorhistoriska Riksförbundet. Föreningens ord förande valdes också till MHRs första styrelse. Man såg redan tidigt att alla vinner på att samarbeta och samverka. NMH har deltagit i alla årsstämmor som MHRF har ordnat och det har varit viktigt att få information från MHRF vad som är på gång och hur riksförbundet har kunnat hjälpa och utveckla rörelsen med historiska fordon genom åren.
Nyckeln till fortsatt utveckling och medlemsökning finns nog i att ta hänsyn till allas åsikter. Att vara tillåtande och hjälpa varandra får flera att ansluta till klubbverksamheten.
Man kan inte längre begränsa fordonen med strikt original skick som de enda rätta. Vi måste låta ungdomarna komma med och fordonen ska kunna avbilda hela utvecklingen av historiska fordon både i bruk som nya.
TEXT OCH FOTO: TIMO VUORTIO, ORDFÖRANDE I NMH’S NORRBOTTENSSEKTION FÖR NÅGRA ÅR SEDAN Pålträsket i Rally Norrbotten 2006. Per Jonsson vann Lövångerrundan 2008 med denna Chrysler Royal 1938, här vid starten vid länsmuseet i Umeå. Cadillac 62 Convertible 1959 utställd på en onsdagsträff utanför Gammelstads kyrka 2018. Glada miner i solsken, Bertil Engman med kartläsare i en Ford Thunderbird 1955, Rally Norrbotten 2006.Snö, gnistrande sol och sträng kyla. Vinterrallyn är speciella och lockar deltagare från när och fjärran, även från utlandet.
Vinterrallyn är en speciell form av rallyn då vinterförhål landena med snö, kyla och vintervägar ställer större krav både på besättningen och på fordonen. Dock är det så att det är lika intressant både för publiken som för deltagarna i fordonen att se och upptäcka att det gick ju att färdas förr i världen trots ibland sträng kyla och snöoväder, så varför inte nu. Soliga vinterdagar kan ju vara krispiga men också ack så vackra då man färdas igenom vinterlandskapen.
MHRF har genom åren gett sitt stöd även för några vinter rallyn. Det vinterrally som har körts flest gånger och alltid som ett internationellt evenemang med deltagare även från utlandet är Alterrundan som sedan 1972 har körts i trak terna av Piteå-Älvsbyn-Luleå.
Sedan 1979 har det varit en årlig träffpunkt för entusiaster med deltagare från när och fjärran. Motorcyklar, mopeder och olika sorters fyrhjuliga fordon i all ära men den sociala samvaron är nog så viktig under den långa vintern när det annars inte händer så mycket utanför garagen.
TEXT OCH FOTO: TIMO VUORTIO, NORRLANDS MOTORHISTORIKER
Marianne Axberg och Torgny Larsson njuter av vårsolen i annars så krispiga vädret vid Alterrundan i mars 2005 utanför Luleå.
Klubben bildades i juni 1967 då ett antal intresserade träffades och bildade klubben. I dag har NMH cirka 2 700 medlemmar totalt med sektioner i Norrbotten, Skellefteå, Umeå, Lycksele, Örnsköldsvik och Höga Kusten.
Samtidigt som Motorhistoriska Riksförbundet fyller 50 år fyller Hallands Fordonsveteraner, HFV, 40 år. Veteran erna gick med i MHRF samma år som klubben bildades. I de anteckningar som finns kvar ser man att det framför allt var den billiga fordonsförsäkringen som lockade. Hallands Fordonsveteraner bildades på vårvintern 1979. Det började med ett tiotal intresserade och nu 40 år senare finns 600 medlemmar i klubben.
HFV är en bred fordonsförening och omfamnar i stort sett alla som har ett motorintresse. Det avlånga Halland gör att HFV har två aktivitetsansvariga, en i norr och en i söder.
Sedan 1980 har HFV arrangerat ett stort sommarrally, Västkustrallyt. Första året som gick den 6 juni deltog 44 fordon. På senare år har deltagarantalet ökat till drygt 200 bilar/lastbilar/motorcyklar i rallyt.
Morgan Owners Group of Sweden, MOG, grundades år 1966 och anslöt sig till Motorhistoriska Förbundet 1976. MOG Sweden ingår som ”affiliated club” till Morgan Sports Car Club i England, vilket innebär utbyte med dem i fråga om internationella möten, och att man kan delta i deras arrangemang i England. MOG of Sweden har för närvarande cirka 510 medlemmar och bilantalet ligger på omkring 540 bilar.
Kontroll vid Måttsundsbacken, Alterrundan 2006, Jan Öh lunds Cadillac Coupe De Ville 1958 tar täten. Alterrundan 2006, två engelska bilar väntar på starten i Luleå, MGA 1959 och Austin A 35 Van 1957. Även motorcyklister deltar i vinteräventyr, närmast Helena Norberg med BMW R 60 1965. I mitten Håkan Isaksson med Jawa-Monark 1963 med skidor vid starten av Alterrundan 2006 i Luleå. Västkustrallyt körs alltid den 6 juni, Motorhistoriska Dagen. Foto: Lars-Olof JohanssonFinansminister Gunnar Sträng sa nej . . .
Automobilhistoriska Klubben bad redan i slutet på 1966 dåvarande fi nansminister Gunnar Sträng om att riktigt gamla bilar skulle befrias från vägtrafikskatt. Det kom ett svarsbrev, svaret blev nej, vilket AHK egentligen hade förväntat sig.
Sedan tog Motorhistoriska Riksför bundet över frågan och sommaren 1976 var man uppe hos dåvarande kommunikationsminister Bengt Nor ling för att lämna över en skrivelse. Den rörde flera olika saker, och just frågan om vägtrafikskatten lämnades med tiden över till Budgetdeparte mentet.
MHRF anhöll om att fordon som var äldre än 25 år skulle placeras i läg sta skatteklass, oavsett vikten. Detta skulle ske först efter ansökan, och om det så krävdes, erbjöd sig riksförbun det att kontrollera att bara ”samlarbi lar” fick denna lägre avgift.
Förbundet påpekade att det i prak tiskt taget alla länder fanns lättnader för äldre fordon som inte används som bruksfordon. Eftersom man i Sverige säger sig bekänna sig till ”kostnads-
ansvarighetsprincipen” så borde de gamla fordonen beskattas lågt.
Man påpekade också att bilarna ald rig användes som bruksfordon och att säkert 99,9 procent av bilägarna hade vardagsbilar som de betalade full skatt för. Dessutom var det viktigt att gamla fordon kunde bevaras och brukas utan att kostnaderna blev oöverstigliga. Det gällde, sa man, museiverksamhet som tagits över av privatpersoner där för att museerna inte kunde klara av uppgiften.
De olika remissinstanserna var genomgående rätt positiva, några rent av entusiastiska, och utredningssekreterare i riksförbundet Björn-Eric Lindh trodde att de skulle lyckas den här gången.
Då kom brevet från Ingemar Mun debo med utslaget: ”I skrivelsen som den 19 december 1977 inkommit till
. . . och även finansminister Ingemar Mundebo.
budgetdepartementet, har – såvitt nu är i fråga – Motorhistoriska Riksför bundet, Tekniska Museet, anhållit att fordon som är tjugofem år eller äldre på grund av fordonens mycket begrän sade körsträcka särbehandlas i fråga om vägtrafikskatt. Yttranden över skrivelsen i denna del har avgivits av Riksskatteverket, Kilometerskat
Redan 1966 startade Automobilhistoriska Klubben, AHK, kampen om skattebefrielse för riktigt gamla bilar. Motorhistoriska Riksförbundet tog över frågan 1976.tenämnden, Statens Trafiksäkerhet sverk samt Länsstyrelserna i Stock holms, Malmöhus och Göteborgs och Bohus län. Regeringen lämnar, såvitt nu är i fråga, skrivelsen utan åtgärd”.
Med andra ord, Ingemar Mundebo sa nej.
Men MHRF fortsatte kampen.
Det första numret av ett riksomfattande annonsblad i Motorhistoriska Riksförbun dets regi utkom i januari 1972. Det innehöll annonser från medlemmar i alla de tretton medlemsklubbarna.
Annonsbladet blev dubbelt tjockare än förväntat vilket tas som ett bevis på att det verkli gen behövdes. Den trycktes i ungefär 3 000 exemplar.
Inledningstexten berättar att alla annonser som finns i bladet är verkligen insända av den som annonserar och risken att annonsen är fritt uppdiktad eller att annon sören inte alls tänkt sälja är obe fintlig.
Annonsbladet var ett experiment som skulle visa vilken betydelse ett så omfattande annonsblad kan få men också vad det kostar att göra det.
Eftersom det under 1970–80-talet endast fanns en tidskrift, Signal hornet, samt några klubbtidnin gar med annonser i blev Annonsbladet populärt. Så populärt att folk
År 2008 var sista året pappersupplagan av Annonsbladet gavs ut. Orsaken till att det upphörde var att ett antal klubbar inte längre ville betala kostnaderna för bladet (9,95 + moms per medlem). I och med att upplagan minskade (syste met var så att varje klubb beställ
Första Annonsbladet som kom ut 1972.
tog ledigt från jobbet för att läsa Annonsbladet så de inte skulle missa något.
Nämnas kan att det inte under den här tiden fanns några sociala medier överhuvudtaget.
Inledningstexten är signerad av Björn-Eric Lindh, Stig Almberg samt Jan Broman.
de hur många exemplar man ville ha) minskade också antalet före tagsannonser vilket utgjorde den ekonomiska grunden för att kunna ge ut bladet. Bladet ersattes med ett annonsblad på Internet men det lockade väldigt få annonsörer och blev ingen succé.
Foto: Tommy Wiberg/Sundsvalls museum Foto: SVT BildÅr 1974 föddes Porsche 356 Klubb Sverige, den första klubben i världen för enbart 356:or. Klubbens ambition skulle i första hand vara att värna om de kvarvarande bilarna i landet och kulturen runt dem.
Början för Porsche 356 Klubb Sverige var samma som början till Porsche Volkswagen. De allra flesta som köpte en gammal Porsche hade säkert tränat på VW typ 1 innan. Grunden till mekandet var ju samma på både Porsche och Volkswagen, motorn bak och en boxerfyra.
Tänk er hur det var i början och mitten av 1970-talet. En körbar Porsche 356 kunde köpas för några hundralappar och vem lämnade då in den på en verkstad som reparerade den och monterade delar för flera tusen. Inte många. Om det nu överhuvudtaget gick att få fatt på reservdelar.
Det fanns inget internet att leta på och inga mobiltelefoner
och nästan ingen litteratur. Jo visst ja, Gunnar Elmgren skrev i sin bok Fakta om sportbilar 1970: ”Porsche 356 A från tidiga 50-talet brukar inte vara någon investering som ger hedersomnämnande i Veckans Affärer. Undvik att köpa om inte priset är bottenlågt. Inte nog med att bilen rostar, den har också oberäkneliga vägegenskaper och dyra reservdelar!”
”Dom slog vi sönder” Det blev till att skruva själv och leta reservdelar hos Porscheförsäljare. Men man fick ofta svaret: Vi hade nån vevaxel och några skärmar till Porsche Carrera men dom slog vi sönder och körde till skroten, ingen köper ju sånt nuförtiden.
Inga tävlingar kördes längre med de gamla bilarna. De användes ofta som bruksbilar.
Så var förhållandet då vi, Bengt Alsed, Lars-Åke Ingsten, Eskil Nihlén i Helsingborg och Sten Sundström som bodde
Undvik att köpa om inte priset är bottenlågtKlubbmöte Lagan 1975. Vår första klubbmästare Patrik Bonnevier med vandringspriset som vandrar än. Foto Bengt Alsed Bilden till höger visar hur en Carrera från
på Gotland, pratade om att det borde finnas en klubb för likasinnade. Vi sökte också efter en sådan, utan resultat. Vi hade dock några kontakter i landet och vid ett möte på hösten 1974 togs slutligen initiativet att starta en klubb med enbart inriktning på Porsche 356 och övriga Porscheprodukter med kopplingar till 356, tillverkade under 356:ans livstid, 1948–1965.
Klubbens födelsedatum var den 4 november 1974, och den blev därmed den första klubben i världen för enbart 356:or. Som ordförande valdes Bengt Alsed, vilket han sedan var till 1998, sekreterare Eskil Nihlén och kassör Lars-Åke Ingsten samt styrelseledamot Sten Sundström.
Under årens lopp har många kontakter knutits mellan medlemmarna och deras familjer, vilket bildat ett stort kontaktnät och många vänskapsband som utnyttjas inte bara i kontakten med bilarna.
I klubbens första skälvande minuter hoppades styrelsen på 50 medlemmar över landet. Detta visade sig vara ett alldeles
för lågt antal, och redan efter ett år var medlemsantalet cirka 100 medlemmar. Det ökade snabbt till både 200 och 300, medan det under de senaste 10-15 åren legat mellan 320 och 340. Detta avspeglar det antal kvarvarande Porsche 356 som finns i landet eftersom genomsnittsägandet för en medlem är mellan 1,5 – 2 bilar. År 2018 var medlemsantalet lite drygt 400.
Tidigt med i MHRF Klubben blev tidigt ansluten till Riksförbundet och har samarbete med Porsche Sverige och med den senare bildade systerklubben för ”moderna” Porsche, Porsche Club Sverige.
Tjugohundratalet ger möjlighet till fortsatt utveckling av klubben, till exempel med de nordiska kontakterna och arbete på det lokala planet. Framtiden för klubben är mycket ljus!
SAMMANSTÄLLT AV STEN SUNDSTRÖM 1958 såg ut år 1974 och hur en förvandlig skett till dags datum. Foto Joakim AdolfssonFoto: Lennart West
Foto: Lennart West
Bilden är från 24-års racet 1989 på Sviestad, Linköping. Starten har gått för dagens bästa race. På bilden nr 127 Ian Courts (GB) Honda 500, nr 126 John Honder (GB) Norton Manx, nr 135 Lasse Eriksson Matchless G50 samt nr 129 Håkan Månsson Ducati 450.
Foto: Motorbild, Esso och Irene Gunnarsson
Bosse Nilsson, Huddinge. Nimbus med sidovagn, Dalarallyt 1980.
Foto: Lennart West
Okänd förare under Dalarallyt 1980 på en Norton 1950. Foto: Lennart West
Här ligger motorcykeltankar på rad som ska paras ihop med rätt motorcykel under Dalarallyt 1980.
“Gävleligan” på Skåne Rundt 1990. Från vänster Karl Erik Flodström, Hans Ädel, Sven Karlsson samt Eskil Carlsson.
När intresset för äldre fordon tog fart under slutet av 1950-talet var givetvis motorcyklarna en del av detta. Veteranmotorcyklisterna hade till att börja med inga egna klubbar utan ingick i de fåtal tidiga bilklubbar, såsom Automobilhistoriska Klubben, där det gemensamma intresset fanns, bevarandet av äldre fordon.
Skaran av entusiaster och intresserade växte kraftigt under 1960-talet och behovet av egna klubbar uppstod. Motorcykel historiska klubben, MCHK, bildades 1965 med säte i Stock holm och Club MC Veteranerna Sverige, MCV, 1971 i Kris tianstad. Båda klubbarna är landsomfattande och har i dag cirka 10 000 medlemmar tillsammans.
En aktivitet som genomförts genom åren är så kallade ”Rallyn” som egentligen är tipspromenader på motorcykel på 5–10 mil på mindre vägar.
I början på 1960 och 1970-talen var det ett fåtal evenemang med deltagande från hela landet, klubbarna hade då mindre än 1 000 medlemmar tillsammans. I dag är det många evenemang med mest lokala deltagare.
Men några lockar fortfarande så många deltagare som ar rangören kan ta emot (cirka 150) från hela landet. Skåne Rundt som år 2019 hålls för femtionde gången har även internationel la deltagare från Danmark, Norge, Holland och Tyskland.
Sverige har också några gånger fått arrangera ”Windmill Rally”, senast 2014 i Huskvarna, ett evenemang för nationslag som hålls vartannat år. Uppåt tio länder deltar och totalt mer än 100 motorcyklar tillverkade till och med 1940.
MCHK ordnade jubileer efter 15 och 20 år som sedan blev ”Årsrace” på Sviestadbanan i Linköping. Med tiden tillkom också de andra disciplinerna som motocross, trial och speed way.
Vid 50-års racet 2014 samlades 26 av de 28 svenskar som varit världsmästare inom motorcykelsporten, två var avlidna.
Två okända förare på varsin Norton på Sviestad, Linköping. Det gick 180 knyck på raksträckorna.
Foto: Motorbild, Esso och Irene Gunnarsson
LENNART WESTAtt anordna veteranmarknad er, i dag kallade ”swap-meets” på svengelska var också en tidig aktivitet för både bil och motorcykelklubbar. MCHK höll till på speedwaybanan i Nyköping och MCV i Degeber ga. På bilden bland annat Stig Åke Fagerström och Rolf Nyström.
Foto: Lennart West
Allan Bonde från Jönköping vid Sviestad-banans depå med sina tre motorcyklar. Foto: Lennart WestVi skapar en arena för likasinnade för utbyte av glädje, gemenskap och erfarenhet
Goda kontakter med myndigheter har varit viktigt i Motorhistoriska Riksförbundets historia. Den 7 maj 1984 hölls den första så kallade myndighetskonferensen där ett åttiotal personer från statliga verk och myndigheter, från riksdag och förvaltning sam lades för att informeras och diskutera kring den motorhistoriska verksamheten.
Gunnar Elmgren och Björn-Eric Lindh satt i styrelsen och hade förutsättningslöst bjudit in representanter för en rad myndigheter och verk. Alla tackade ja och var positiva. Allt från kommunika tionsministern, som höll invigningstalet, till tull, bilprovning och Trafiksäkerhetsverket, som det hette då. Förbundet lade fram problemen och de förstod att det handlade om en seriös hobby. Sedan fortsatte förbundet att odla kontakterna.
Populäraste talaren på konferensen var förmodligen departementsrådet Leif Lindman från Finansdepartementet som in formerade om detaljerna i regeringens förslag om slopad skatt för fordon av 1950-års modell eller äldre, en reform som infördes vid årsskiftet 1984/1985.
År 1980 beslöts på FIVAs årsmöte att Motorhistoriska Riksförbundet skulle representera Sverige framöver.
Varje land kan representeras i FIVA av en organisation som fullvärdig medlem med rösträtt i FIVAs beslutande årsmöte, General Assembly. Sveriges representant som landsmedlem i FIVA hade sedan FIVAs bildande 1966 varit Automobilhistoriska Klubben, men 1980 övertog MHRF den rollen med kontinuitet som Sveriges representant. Björn-Eric Lindh blev den första personen från MHRF att bli vald till FIVAs tekniska kommitté.
Motorsport och Motorhistoria har olika förbund både i Sverige och internationellt. Genom en överenskommelse mellan FIA, Fédération Internationale de l’Automobile, den internationella motorsportfederationen (grundat redan 1904) och FIVA delar man ansvaret för olika motorarrange mang mellan varandra.
FIA värnar om säkerheten och står för regelverk för de olika motorsporttävlingarna.
Sverige representeras i FIA av Bilsportförbundet. FIVA och dess anslutna medlemsklubbar är ansvariga för alla bilarrangemang där fordonen är mer än 20 år gamla och där medelhastigheten inklusive uppehåll inte är högre än 40 km/h.
Arrangemang för historiska fordon, mer än 30 år gamla, är populära i hela världen. 1983 fick AHK rätten att ordna FIVA-A-rally i juni och Motorcykelhistoriska Klubben samma år i augusti ett evenemang för motorcyklar, Skåne Rundt som FIVA-A-rally. FIVAs regelverk delar fordonen i olika årsklasser och evenemangen i olika sorters tävlingar där större delen går ut på annat än hastighetstävlingar. Betydelsen av FIVA för hela rörelsen och fordonskulturen har ökat genom åren och man siktade redan från början på att påverka lagstiftningen och den kulturhistoriska statusen för historiska fordon som från början kallades ”veteran fordon”. Arbete i olika kommittéer och kontaktnät med beslutsfattare både på EU-nivå och nationell nivå har gett resultat som inte annars varit möjligt.
Att informera allmänheten och beslutsfattarna, bevaka lagstiftning, ordna seminarier och hjälpa medlemsklubbar
Arrangemang för historiska fordon, mer än 30 år gamla, är populära i alla länder. 1983 fick AHK rätten att ordna FIVA-A-rally i juni.FIVA bildades 1966 för att vara ett internationellt organ för samarbete mellan gammelfordonsklub bar. Automobilhistoriska Klubben, AHK, var en av grundarorganisationerna i federationen som på 1980-talet bestod av 41 klubbar från alla delar av världen.
Alf Lavér och Björn-Eric Lindh var med på federationens årsmöte i Wien i november 1982.
Björn-Eric Lindh informerade om att de nordis ka länderna försöker få FIVA-sekretariatet flyttat från Schweiz till FIAs sekretariat i Paris, eftersom det för närvarande inte fungerade helt tillfredsstäl lande. Man önskade se FIVA-mötena hållas i Paris och London eftersom detta skulle hålla nere kost naderna.
FIVA bildades 1966 och organiserar i dag två miljoner medlem mar i 70 länder över hela världen. FIVA representerar ägarna av historiska fordon i kontakter med Europeiska Unionens olika beslutande organ samt FN och andra internationella sammans lutningar.
FIVA har ett antal kommittéer med representanter från de olika medlemsländernas förbund.
• juridiska kommittén bevakar myndighetsfrågor och lagar och regler
• evenemangskommittén sörjer för hög standard vid interna tionella evenemang med historiska fordon
• tekniska kommittén hanterar frågor kring fordons originalut förande med mera.
var viktiga aktiviteter som senare ökat i betydelse för att säker ställa möjligheten att visa upp fordonen även i framtiden, helst ute på vägarna i deras ursprungliga element.
TIMO VUORTIODe var även med på federationens kommittémöte i München i mars 1983. På kommittémötet bestämde FIVAs styrelse att Alf Lavér, delegat i motorcykelkommittén temporärt skulle inneha posten som t.f. ordförande i motorcykelkommit tén till årsmötet 1983.
FIVAs kommittémöte våren 1984 hölls i Stock holm/Helsingfors. Mötet ägde rum 2–3 veckor in nan MHRFs myndighetskonferens vilket givetvis var med avsikt.
MHRF stod värd 26–29 april för FIVAs vårkon ferens som avhölls dels på Silja Line’s färja och dels i Helsingfors. Deltagandet var över 70 per soner från skilda delar av världen, bland annat England, Tyskland, Belgien, Frankrike, Schweiz, Österrike, Italien, Norge, Spanien, Portugal och Sydafrika.
Konferensen var mycket lyckad med bland annat besök på Pakulas Bilmuseum i Svartvik. Möten hölls dels på båten och dels på försäkringsbolaget Pohjola i Helsingfors. Mötet avslutades med lunch och möte i Automobilhistoriska Klubbens lokaler i Stockholm.
Det byttes ordförande i de flesta kommittéer. En av de fyra vicepresidenterna blev Alf Lavér som lämnade ordförandeskapet i motorcykelkommit tén efter att ha suttit de två tillåtna perioderna.
Ny ordförande i den tekniska kommittén blev Björn-Eric Lindh och i den juridiska kommittén Mats Munklinde. MHRFs ordförande Gunnar Elmgren omvaldes till ledamot i den kombinerade FIA/FIVA kommittén för historisk racing.
FAKTA Foto: Arkiv Hälsinglands FordonshistorikerFör att kunna utöva ett ökat tryck på våra myndigheter bildade Motorhistoriska Riksförbundet, norska och finländska riksförbunden tillsammans med den största danska klubben interimistiskt ett nordiskt förbund.
Det formella bildandet skedde i slutet av januari 1984 i Göteborg. Ett av Nordiska Motorhistoriska Förbundets uppgifter är att försöka att skapa samnordiska regler för samlarfordonen.
MHRF:s försäkringshandläggare Björn-Eric Lindh och Alf Lavér besökte norska förbundet (Landsförbundet av Motorhistoriske KjØretØyklubber) i januari 1982 för att informera och hjälpa dem att få en liknande försäkring till stånd i Norge som i Sverige.
Det problemet blev löst för norrmännens del.
Stark representation från Norden Förbundet har även under 1982 sammanträffat med Fin lands Automobilhistoriska Klubb och Bilhistoriska Säll skapet i Finland och med dessa dryftat FIVA-representation och försäkringsfrågor.
Orsaken till mötena är att det var viktigt att få en stark representation från Norden i FIVA. Dessa möten har skett dels i Helsingfors och dels i Stockholm.
Nordiska Motorhistoriska Förbundet avhöll sitt ordinarie årsmöte november 1985 hos Dansk Veteranbil Klubs loka ler i Nivå.
MHRF var representerat vid Nordisk Motorhistoriskt Förbund:s möte på Åland i januari 1991. Huvudskligen dis kuterades en tänkt samordning vad gäller halvljusdispenser och registreringsbestämmelser.
Det föreslogs bland annat att en träff skulle planeras med de nordiska myndigheter som handlägger frågor som berör våra fordon.
Bakre raden från vänster: Timo Vuortio, förbundssekreterare MHRF (SE), Henning Thomsen, styrelseledamot MhS (DK), Dage Groop, representant för SAHK (SF), Johnny Rasmussen, generalsekreterare MhS (DK), Peter Edqvist (SE) och Michael Deichmann, styrelseleda mot MhS (DK). Främre raden från vänster: Merethe Larsen, vice för
Det nordiska samarbetet har utökats till att omfatta även baltiska länderna. Numera bjuds riksförbunden från alla dessa länder att delta i en årlig konferens eller samrådsmöte. Man turas om att ordna mötet och 2019 är det Norges tur att vara värdland.
Det är ännu viktigare än förr att kunna byta erfarenheter och blicka framåt enade. Många av besluten som påverkar de historiska fordonens framtid i Norden kommer från EU och det är viktigt att man kan informera beslutsfattarna hur lagstiftningen bör ta hänsyn till historiska fordon.
Ämnesområden som berörs på dessa möten är i första hand lagar och förordningar om fordon och miljöfrågor, men även framtiden och att få ungdomar intresserade av historiska fordon Att ha utbyte om erfarenheter och goda
De skandinaviska länderna, Finland och Lettland är repre senterade i FIVA och har därför även möjligheter att påver ka och ta del av det FIVA har uppnått. Man har ofta inom det Nordiskt-Baltiska samarbetet samsyn på betydelsefulla ärenden och därför är det viktigt att det ges tillfälle att dis kutera gemensamma intressen, ärenden som kan föras vi dare till FIVAs möten och därigenom kunna påverka hela rörelsens framtid.
Varje år, så länge Motorhistoriska Riksförbundet har funnits har förbundsstämma hållits. Stämman är hög sta beslutande organ.
Föreningarna får information om och tar ställning till det ekonomiska läget, försäkringsutfall, medlem savgiften samt eventuella motioner från föreningar na.
Nationell och internationell information om beslut och remisser från politiker och myndigheter som berör vårt kulturarv presenteras i regel före stämman.
Föreningar kan under året ansöka om medlemskap, de presenterar sig och sin förening och efter röstning på stämman får de veta om de är antagna.
Under stämman väljs eller återväljs halva styrelsen (som består av nio personer) på två år, gärna utspridda över hela landet. Allt för att styrelsekompetensen inte ska försvinna samtidigt.
Det händer att det blir omröstning och då har varje förening rösträtt. Ju fler medlemmar en medlems föreningen har i MHRF desto fler röster och därmed större inflytande.
TIMO VUORTIOFörbundsstämmorna är välbesökta. Där träffas olika medlemmar för att göra sin röst hörd men även för att träffa andra likasinnade.Bilden tagen 2018.
Foto: Göran Schüsseleder
SEKRETERARE, bundsordförande LMK (N), Bjørn Hvaleby, förbundsordförande LMK (N), Stein Christian Husby, generalsekreterare LMK (N), Per Ramsøskar, styrelseledamot LMK (N), Jan Tägt, generalsekreterare MHRF (S), Lisa Mikkelsen (DK); Lars Genild, styrelseledamot MhS (DK) och Steen RodeMøller, förbundsordförande MhS (DK)Än så länge har Motorhistoriska Sällskapet, MHS endast en hedersmedlem, Hans Majestät Konung Carl XVI Gustaf, som sedan 1986 är medlem i föreningen
Det började med att medlemsföreningen MHS fick en för frågan från ”Stiftelsen för Sveriges Nationaldag” om MHS kunde tänka sig att bidra vid festligheterna på Solliden den 6 juni 1985. Det gällde att ställa upp med några äldre for don. MHS svarade ja men undrade samtidigt om det var möjligt för klubben att själv få motta en fana ur Konungens hand vid nationaldagsfirandet.
6 juni 1985 sammanstrålade så tio fordon vid Tekni ska Museet i Stockholm. De körde därefter i kortege till Skansen. Bilarna ställdes upp för allmänhetens beundran. Andra från MHS-ledningen som inte var relaterade till bi larna, samlades i Kungsträdgården för att delta i kortege till fots med klubbfanan (tillsammans med andra fanmotta gande föreningar). Där skulle överlämningen av den svenska fanan äga rum. Carl-Axel Hööglund, Staffan Svensson och Per-Erik Dybeck tog emot fanan ur Konungens hand.
Den kungliga kontakten gav mersmak. Den ledde till att MHS genom Carl-Axel Hööglund skrev till hovet en anhål
Framför slottet, fr. v.: Lars Cyrus med Ferrari 1966, Gunilla Linderholm 1954, Jan Lundin med Mercedes Benz 170 A-cabriolet 1950, Jan Fredriksson med Auburn 1934 på andra sidan Tommy Hallberg, Staffan
lan om att kungen skulle acceptera att bli medlem i MHS. Efter en del formella turer där det bland annat ingick hur kungen skulle presenteras bland övriga medlemmar, fram förallt i matrikeln, var det hela klart. Det var noga med exakta formuleringar. Kungen fick till slut en egen sida i matrikeln med stort foto och en korrekt benämning i en lighet med hovets anvisningar.
Kungens medlemskap i MHS ledde till att ett 20-tal per soner ur MHS-ledningen med tolv bilar inbjöds till Stock holms slott en sommarförmiddag (den 27 maj 1986). Alla samlades på slottsbacken för att köra i procession in på borggården. En bil saknades. Det var Tommy Hallbergs Mercedes-Benz som fått problem på väg till slottet. Tommy kom i taxi och tog plats i Curt Fredrikssons Auburn. Därför blev det i praktiken bara 11 bilar.
Pressens intresse för MHS:s besök var förhållandevis stort. En rad fotografer från både dags- och veckopress dök
Foto: Peter Segermark.
med Ford Mustang 1966, Per-Erik Dybeck med Messerschmitt 1962, en man bredvid som inte identifierats, Claes Hermansson Kaiser Linderholm med Ford V8 Stationsvagn 1947, Yngve och Anita Olofsson med DKW 1939, Rikard Jonsson med Lincoln Zephyr 1938, Curt Svensson med Studebaker President 1931 samt Carl-Axel Hööglund med Nash 1927.
Besöket blev omnämnt i både dags- och veckopress i Sverige, i såväl text som bild. Svenska Dagbladet hörde till de media som uppmärksammade tilldragelsen. MHS hade engagerat en egen av hovet godkänd fotograf för att förevi ga tilldragelsen. De vanliga MHS-fotograferna kunde inte godtas av hovet, eftersom endast ackrediterade fotografer var välkomna.
Såväl kungen som prins Bertil har vid ett par tillfällen tillskrivits från MHS och inbjudits till större evenemang, bland annat 25-årsjubileet. De har genomgående avböjt. MHS har dock uppvaktat kungen på såväl 50-årsdagen
Foto: Peter Segermark
som 60-årsdagen. Genom MHS har hovet också fått hjälp med renovering av fordon, i första hand den röda Pontiac GTO som prinsessan Victoria fick av sin far när hon tog studenten. Det var den mycket aktive MHS-medlemmen Bo Forssberg som svarade för själva renoveringsarbetet.
PER-ERIK DYBECK
Motorhistoriska Sällskapet i Sverige, MHS Riksomfattande med ca 4000 medlemmar. Målsättningen är bland annat att befrämja att gamla fordon bevaras och används.
MHS grundades 1965 och sällskapet är sedan 1969 anslutet till MHRF/Motorhistoriska Riksförbundet
Hans Majestät Konung Carl XVI Gustaf (t.h.) mottar pärmar med MHS-magasin av sekreterare Staffan Svensson som avslutas med ett handslag. Från vänster vice ordförande Per-Erik Dybeck samt ordförande Carl-Axel Hööglund.Ända sedan 1976 har frågan om hur samlarbilar ska behandlas i självdeklarationen varit föremål för rättslig behandling i olika instanser. I februari 1983 kom äntligen domen från Regeringsrätten (högsta skattedomstolen i Sverige). Man ansåg att den bil som målet rörde, en Bentley 1930, var att betrakta som samlarbil och därför inte skulle tas upp som förmögenhet i självdeklaratio nen och därigenom bli föremål för förmögenhetsskatt. Regering srättens dom är prejudicerande. Som en följd av domen utarbetade MHRF och Riksskatteverket en skrivelse ”Hur deklarerar jag mitt samlarfordon” riktad till MHRFs medlemmar ”
1996 var det dags igen då Finansdepartementet i en prome moria föreslog en reviderad förmögenhetsskattelagstiftning. MHRF kunde när Lag (1997:23) om statlig förmögenhetsskatt utfärdades i juni 1997 med stor glädje notera ännu en fram gång. Lagen undantog de historiska fordon som omfattades av undantagen i lag om fordonsskatt. Därmed skulle inte bussar, lastbilar och personbilar som inte användes i yrkesmässig trafik och motorcyklar omfattas av förmögenhetskatt. Detsam ma gällde fordon som deponerats på museum.
Förmögenhetsskatt infördes 1947 i Sverige och avskaffades i januari 2007.
Landets alla veteranbilägare och andra ägare av äldre fordon jublar åt regeringens förslag om att införa skattebefrielse för alla fordon av 1950-års modell eller äldre.
Motorhistoriska Riksförbundet som är paraplyorganisation för landets 27 000 organiserade samlarfordonsägare, har i 20 år uppvaktat fyra regeringar för att uppnå skattebefrielse för alla äldre fordon. Automobilhistoriska Klubben, AHK, höll på i tio år före det. Nu, 30 år efter första skrivelsen, lyckades riksförbundet få till det.
Finansminister Kjell-Olof Feldt överraskade med ett förs lag om att befria alla motorfordon av 1950-års modell eller äldre. Föreslaget träder i kraft vid årsskiftet 1984/85. Skatteförlusten för staten är liten, cirka 1,1 miljoner kronor år ligen.
– Vi är glada över att finansministerns experter följer en internationell trend om skattebefrielse för alla äldre fordon, säger Gunnar Elmgren, ordförande i MHRF till reportern Kjell Rynhag vid TT.
– Skattebefrielsen innebär också att myndigheterna
accepterat att våra medlemmar utför en tekniskhistorisk gärning, fortsätter han.
Antalet fordon i de aktuella åldersklasserna är inte stort. År 1984 finns 13 000 registrerade bilar som är av 1950-års modell eller äldre. Av dem är endast 4 000 i trafik en kort tid under året. Skattebefrielsen medför förenklingar för såväl myndigheten som medborgarna då många fordonsägare ställer av och på sitt fordon under året.
Motorhistoriska Riksförbundet har gjort flera framställningar om att även vägtrafikregisteravgiften ska tas bort för de his toriska fordonen. Skälet är att de under sin livstid kommer att betala in betydligt mer i avgifter än vad som är fallet med våra dagliga bruksbilar och därmed subventionerar de senare.
en Dodge Brothers Victory Six, från år 1928. Skattebefrielsen träder i kraft från årsskiftet 1984–85.
Foto: Margita Söderqvist
Medlemsföreningen Triumph Club of Sweden bildades 1979, då under namnet Triumph Spit fire Club of Sweden. Men redan 1988 omorgan iserades klubben och är sedan dess öppen för alla typer av bilar tillverkade av Triumph, eller besläktade med Triumph.
Klubben har för närvarande drygt 600 medlemmar, ut spridda över hela landet samt i andra länder, både i och utanför Europa. Bland modellerna finns de öppna 2-sitsiga sportbilarna, de små sportcoupéerna, 1960-talets salooner i den tidens mellanklass samt de stora täckta 4-dörrars familjebilarna, representerade.
Klubben antogs under hösten 1982 som medlem i MHRF. Klubben är organiserad som en ideell förening vilken ar betar för:
• att främja intresset för bilmärket Triumph
• bevarandet och nyttjandet av alla slags Triumph-bilar
• att genom olika aktiviteter verka för en stärkt gemen skap mellan alla Triumph-intresserade, såväl inom som över Sveriges gränser.
Klubblivet handlar naturligtvis om Triumph, något som omfattar hela familjen där medlemmar ofta upptäcker att de också har mycket annat gemensamt. Förutom att arrangera sina egna Triumphträffar deltar klubben i flera större even emang för veteranfordon i Sverige. Vanligtvis genomförs 12–14 träffar under vår- och sommarsäsongen. Inte sällan händer att ägarens äkta hälft gärna kör.
Sista weekenden i juli genomför klubben International
Rally Sweden Historic. Stig Johansson, en av de rallyrävar som tävlade i teamet med tre 2.5PI Mk1 i Svenska Rallyt 1970. Här i Kirkenaer i Norge på den 7 km långa SS3, som var utformad som en väldigt lång Rally Sprint Stage.
Triumph Day (ITD) i vårt land. Detta event flyttas runt i landet för att underlätta för så många medlemmar som möjligt att delta. Som mest har det kommit 88 Triumph och nästan 200 personer. Sedan 1996 har antalet Triumph ald rig understigit 45 bilar. ITD besöks också av Triumphägare från främst våra nordiska länder, men stundtals också från Tyskland, Holland och t.o.m. England. Även våra medlem mar besöker Triumphträffar utanför Sverige.
Triumphs tävlingshistoria förpliktar
Under klubbens tidiga historia tävlades det ganska mycket,
Ett av klubbens ITD med särskilt många Triumph i början av 2000-talet,särskilt med Triumph Spitfire vilken verkligen inbjuder till racing då modellen är lättmekad. Modellen har ju en histo ria från både Le Mans där fabriken i Coventry under åren 1964 och 1965 tävlade med tre mycket potenta Spitfire. Fabrikens tävlingsavdelning deltog även i de många ral lytävlingarna runt om i Europa under samma period. Detta inspirerade ett antal tekniskt begåvade yngre herrar att på 1980-talet och en bit in på 1990-talet tävla i banracing med varierande framgång. Reglementet för racing erbjöd delta gande i olika klasser beroende på modifieringsgrad.
Dock har rally åter kommit till heders. Två gamla rallyrävar ville åtgärda sin under många år ackumulerade abstinens efter sitt tävlande i Svenska vinterrallyt 1970. Där tävlade de med var sin Triumph 2,5PI Mk1. De åter uppbyggde var sin bil enligt den för modellen gällande FIA-specifikationen och deltog därför i Rally Sweden His toric 2013–2015. Utöver detta har de tävlat i många lokala rallyn och backtävlingar både sommar och vinter.
Under 1970-talet var det Triumphs sportbilar som upp märksammades av framförallt yngre personer. Det fanns då, och som fortfarande finns, en fem år äldre klubb för enbart Triumphs sportbilar – Triumph TR club Sweden. Den hade många Spitfire-ägare sökt medlemskap i. Det blev nobben .
Då bestämde sig några Spitfire-ägare för att starta en klubb
för just Spitfire. Med små notiser i det sena 1970-talets motortidningar uppmärksammade man detta behov och ”snöbollen” började rulla. 1979 grundades klubben och alla som anmält intresse inbjöds till ett första årsmöte i Eggvena bygdegård 31 maj 1980, då stadgarna fastställdes. 21 Spitfire deltog. Klubbens namn beslutades bli Triumph Spitfire Club of Sweden. Medlemsantalet ökade rejält un der 1980–1982 genom att värvningskort placerades ut på vindrutan på varje Spitfire och GT6 man fick syn på. 1992 beslutades att klubben skulle öppnas för alla typer av bi lar tillverkade av eller besläktade med märket. Då bytte klubbtidningen helt enkelt namn till The Triumph.
Dalande medlemsantal Medlemsantalet nådde nästan 1 000 stycken åren 1997–1999. Sedan sjönk det för att ligga relativt stabilt på mel lan 700–800 medlemmar under 2000-talet. Därefter har många medlemmar, som var unga på 1960–70-talet och har en djupare emotionell relation till Triumph nått en ålder då engagemanget minskar. De säljer sin Triumph till andra in tresserade.
Numera ligger klubbens medlemsantal på strax över 600 medlemmar. De äger tillsammans cirka 25 procent av de drygt 3 000 Triumph som i dag finns i bilregistret.
TEXT OCH FOTO: BROR HULTGREN, X-EDITOR, TRIUMPH CLUB OF SWEDEN
drygt 60 stycken. Klubbliv när det är som allra bäst.Den 8 juni 1985 utlyste MHRF som dagen då firandet av Motorismen 100 år inleddes med mål sättningen att 5 000 historiska fordon skulle rulla på vägarna mellan kl 12 och 15.
Klubbarna arrangerade olika aktiviteter över hela landet, på ett 50-tal orter, och MHRF tryckte särskilt på att det var klub barna som skulle få så mycket uppmärksamhet som möjligt av pressen. I Dalarna gick sex klubbar ihop och genomförde arrangemang på åtta orter med start från fem av dem.
Deltagarna fick såväl plakett som diplom. Deltagare som inte var medlem i en MHRFansluten klubb fick endast diplomet. Diplomet som delades ut vid målgången bekräftade att man deltagit i festligheter na kring Motorismen 100 år lördagen den 8 juni 1985 med uppgift om vilket fordon man deltog med.
Vid målgången delades även frågeformuläret till kunska pstävlingen ut, plaketterna skickades till deltagarna. En dekal, liksom affisch, block och program togs fram. Allt distribuerades via det lokala Folksamkontoret.
MHRFs 100-års kommitté bestod av Carl-Axel Hööglund, Gunnar Geijer, Jan Broman, Alf Lavér och Björn-Eric Lindh.
De över 1000 tävlande fick tillgång till 147 frågor i form av ett häfte med instruktioner den 8 juni och svaren skulle vara postade senast den 10 juni 1985. Därpå följde utslagsom gångar. Den andra omgången i kunskapstävlingen genom fördes den 18 januari 1986, den tredje den 15 februari och den fjärde den 22 mars. I finalen den 23 mars var Jan Strö man, Owe Person, Peter Edqvist, Bengt Sahlström och Bo Gustavsson.
Finalen genomfördes på Motormässan i Malmö i mars 1986. Första priset var en resa till Stuttgart/München och
jubileumsfestligheterna kring bilens hundraårsjubileum, anordnade av Daimler-Benz i juni 1986.
Uppsatstävlingen Även en uppsatstävling genomfördes där elever i grundsko lans årskurs 9 deltog. Uppsatsen skulle via läraren senast vid höstterminens slut 1985 sändas till MHRF. Uppsatsen bedömdes av en jury med två representanter från MHRF, Folksam samt Skolöverstyrelsen. Eleverna kunde skriva om vad de ville kring bilismen, vare sig det var positivt eller negativ. I inbjudan till tävlin gen fanns faktauppgifter bland annat bilbeståndet, import, export, resvanor, skatter, olyckor och miljö. Det fanns även hänvisning till källmaterial och vem man kunde kontakta för mer information. 1:a pris var liksom i kunskapstäv lingen resan till Stuttgart/München och Daimler-Benz ar rangemang.
En resa att minnas I Nordiskt motorhistoriskt Annonsblad 1986 kunde man läsa att ”Det blev en verklig triumffärd för de båda förstapristagarna i MHRFs, Folksams och Skolöverstyrelsens båda tävlingar då de i början av juni tillsammans med
Bosse Gustavsson, Jan Ströman, Peter Edqvist, Owe Persson samt Bengt Framför Alf Lavér och Björn-Eric Lindh från MHRF.AHK:s Daimler-Benz sektion drog söderut för att vara med om något av det allra mest sevärda man kan tänka sig när det gäller motorhistoria. För Owe Persson från Göteborg och Ragnar Dybeck från Vällingby blev det här en resa som de sent kommer att glömma”
Under resan hann de bland annat med MercedesBenz museum i Untertürkheim, Schlumpf-museet i Mulhouse, Auto & Teknik Museum i Sinshiem och Världsrallyts målgång i Untertürkheim.
JAN TÄGT
Vinnarna i uppsatstävlingen pris 2–10 vann en resa med uppehälle och kunde välja mellan ett besök hos antingen Volvo, Saab eller Scania. Åtta vinnare valde att åka till Göteborg och besöka Volvo den 24 april 1987.
En valde SAAB och således en valde Scania Pris 11–25 var ett exemplar av ”Stora Billexikonet” med all världens bilar från 1985.
Pris 26–50 var boken ”Bilen 1885–1930”.
Att bilen skulle fylla 100 år var självklart något som skulle firas. Frågan var bara vilket år det skulle firas: 1984, 1985 eller 1986?
FIVA, den internationella sammanslutningen av gammel fordons klubbar, bestämde först att det var 1986 man skulle fira att bilismen fyllde 100 år. Frankrike och Italien menade att rätt årtal var 1984. I England ansåg man 1985 vara det rätta årtalet. Tyskarna höll på 1986.
MHRF valde att fira Motorismen 100 år 1985, lika som England, och inledde året med en stor monter på Stockholms Bilsalong i januari. En bilhistorisk kavalkad med inte mindre än 22 fordon visades upp.
Motorhistoriska Riksför bundet har haft evenemang skalenderar genom åren med olika namn, med start år 1980 i tryckt format. Men redan 1975 kom Rallyka lendern som då var några maskinskrivna hophäftade A4-ark.
När kalendern kom 1980 hette den MHRF:s kalend er. På 1990-talet ändrades namnet till Nordisk kalender och under 2000-talet bytte den namn ännu en gång och då till Evene mangskalender. Kalendrar nas upplägg var detsamma under årens lopp men utvecklades i takt med tiden. Det fanns information om träffar, rallyn, marknader och andra even emang som arrangerades av medlemsföreningarna i MHRF samt förbundets samarbetspartners.
Den sista kalendern kom ut år 2018.
Sahlström blev finalister i kunsapstävlingen.
Foto: Okänd, lånat av Bosse Gustavsson
Georg Magnussons historia började för cirka 83 år sedan i Sala. Och bilintresset har hållit i sig. Från den västmanländska staden Sala ledde bilintresset honom via Motorhistoriska Riksförbundet fram till FIVA. Här berättar han om sin fordomshistoria med fordon i unga år.
En fordomshistoria bör ju rimligen börja fordom. I mitt fall började den för cirka 83 år sedan i den västmanländska sta den Sala, i någon mån känt för sin silvergruva men kanske mer för den så kallade Salaligan. Det enda i fordoms-/for donsammanhang intressanta är att en del av brottsligheter na genomfördes med hjälp av en Graham 1935 eller 1936. Eftersom jag föddes endast några månader efter att Sala ligan avslöjades kan ju inte ens deras relativt exklusiva for donsval ha påverkat mitt fordonsintresse, som dock väcktes ganska tidigt trots min uppväxt i en familj utan bil. Något så att säga bränsle för intresset var det dock klent med, på grund av importrestriktionerna efter kriget.
Så vitt jag minns var den första europeiska bilimporten en Ford Anglia 1946. Importen från USA var ännu mer be gränsad vilket inte hindrar att en något avlägsen släkting lyckades komma över en ny Ford V8 1946 vilket väckte viss uppståndelse i Sala då den dök upp därstädes.
I Salas fordonspark runt 1950 fanns åtminstone två för mig intressanta fordon. En Hudson 1939, 2-dörrars cabrio let och en Auburn 1936, 4-dörrars sedan. Vad som hände med Hudson vet jag inte men så sent som någon gång på 60-talet lär Auburn ha funnits kvar på någon bondgård i Västmanland där den hamnat efter ett allvarligt motorha veri, en vevstake hade gått ut genom motorsidan.
Här kan vi lämpligen snabbt förbigå mitt fortsatta liv som
fordonsintresserad, innefattande uppskrivande av regis treringsnumret av passerande fordon men även av märke, typ och, i den mån jag kunde det, årsmodell. Det var ju en fördel att bo vid riksväg 70 som ju alla stockholmare, med mer eller mindre exklusiva fordon, använde för resor till Dalarna. Här kan nämnas att en Lincoln 1946 åkte av vä gen i Salatrakten, vilket var något jag förevigade med min lådkamera. Jag lovade bilföraren att skicka kopior av mina bilder och det stör mig fortfarande att jag inte gjorde det. Hoppas att mitt löftesbrott nu är preskriberat.
Ingen vann bilen på Hylands hörna – jag köpte den Mitt eget innehav av samlarfordon inleddes 1983 då jag köpte en Austin 10 1938, som varit ett av priserna som del tagare i programmet ”Hylands hörna” hade kunnat vinna. Ingen vann, så jag kontaktade tv och fick småningom köpa
Georg Magnusson har under många år arbetat aktivt för Motorhistoriska gens fordon på morgondagens vägar”.Nästa bil var ett vrak Nästa bil, inköpt 1986, var en Nash 1930, modell 494 vilket innebär 7-sitsig sedan med rak 8-cylindrig toppventilmo tor. Bilen kanske av vissa skulle ha betraktats som ett vrak med många delar borta och rutten klädsel, rutten karosser istomme, hål i taket och fel hjul. Jag byggde en ny trästomme av askträ med resterna av den gamla stommen som förlaga. Motorn renoverades och i övrigt fick jag mycket värdefull hjälp av flera av Antik bilklubbens medlemmar som bistod med den kompetens jag saknade. Slutligen sydde min fru ny klädsel, nytt in nertak och nya dörrsidor av ett tyg som vi tyckte passade
Georg gick med i Antikbilklubben Linköping 1976. Efter sin pensionering från VTI valdes han in i MHRF:s styrelse som ledamot vid stämman 2002 och avgick 2013. Hans huvudsakliga uppgift i styrelsen var att läsa och behan dla lagförslag/remisser tillsammans med Jan Tägt. Från och med FIVA:s årsmöte i oktober 2005 ingick Georg i FIVA Legislation Commission till hösten 2014 då han avgick från detta uppdrag och ersattes av Peter Edqvist.
till karosserikulören ”Cornelian maroon”. Bilen var körklar år 2001 och eftersom det ledde till att Austinen mest blev stående så sålde vi den efter några år till en bilhandlare i Skåne.
Även frun fick en bil Vi tyckte att även min fru skulle få en ”leksaksbil” och vi köpte därför en Chevrolet Corvair 1961 som till nyskick hade renoverats av en medlem i Antikbilklubben. När vi år 2012 mitt i vintern flyttade från Linköping såldes båda bilarna. Vi är dock inte helt utan ”leksaksbil” eftersom min fru har köpt en Mercedes-Benz 200 SLK, 2007. Kul sommarbil men kanske ännu inte en bil från fordom.
GEORG MAGNUSSON
Riksförbundet. Bland annat har han myntat MHRFs slogan ”För gårda Foto: Agneta Lindquist
George Magnusson började renovera en Nash från år 1930. Bilen var i det närmaste ett vrak men femton år senare stod den klar.
Foto: Agneta Lindquist
Georgs första samlarbil, Austin 10 från 1938 var hans första bil, inköpt från tv-programmet Hylands hörna.
Foto: Georg Magnusson
Vi synliggör och ger medlemmar möjlighet att påverka
Lennart Renbjer, tidigare Rättschef på Näringsdepartementet, gjorde en betydelsefull utredning av entusiastfordon. Kommunika tionsdepartementet gav den 17 mars 1992 i uppdrag åt kansli chefen Lennart Renbjer att kartlägga vilka regler som försvårar utövandet av hobbyfordonsverksamhet samt att överväga vilka regeländringar som bör genomföras för att underlätta denna verk samhet.
I rapporten görs under avsnittet ”Gällande regler” en genomgång av de bestämmelser som kan komma att särskilt beröra hobbyfor don. Vidare redovisas även behov av åtgärder som man inom olika organisationer bedömer föreligger.
Under avsnittet ”Överväganden och förslag” redovisas slutligen de åtgärder som förordas. I korthet föreslås därvid att den årliga fordonsskatten och försäljningsskatten vid nyregistrering helt slopas för fordon som är 30 år eller äldre. För personbilar, motor cyklar och lätta lastbilar av samma årsmodeller föreslås vidare att kontrollbesiktning endast ska behöva ske vartannat år.
Beträffande amatörbyggda fordon föreslås lättnader vad gäller kraven på fordonsbuller samt att försäljningsskatt inte ska utgå för sådana fordon.
Mycket talar för att fordonsintresset på det hela taget är ovanligt stort i Sverige i förhållande till folkmängden.
Vid utförandet av uppdraget har kammarrättsassessorn Thomas Ekroth och departementssekreteraren Caroline Goldie biträtt.
Kommunikationsdepartementet beslöt den 17 mars 1992 att Lennart Renbjer skulle kartlägga vilka regler som försvårar utövandet av hobbyfordonsverksamheten samt att överväga vilka regeländringar som bör genomföras för att underlätta denna verksamhet.
Behov av särskilda regler för hobbyfordon började göra sig gällande under 1960- och 70-talen. Den årliga kon trollbesiktningen infördes 1965, Statens Trafiksäkerhetsverk, TSV, inrättades 1968. Under 70-talet tillkom en rad föreskrifter med främst säkerhetskrav men också vissa miljökrav. Dessa föreskrifter orsakade problem inte minst för om- eller amatörbyggda fordon och ett utredningsarbete för att kraven inte skulle omöjliggöra denna verksamhet initierades.
Motorhistoriska Riksförbundet hade hos regeringen hem ställt om skattelättnader för samlarfordon och bland annat hänvisat till att vissa andra länder hade sådana regler.
Samtidigt fortsatte förbundet att arbeta för ytterligare lättnader för samlarfordonen. Även i riksdagen togs frågor rörande fordonshobbyn upp i olika motioner.
Den 17 mars 1992 fattade departementschefen i kom munikationsdepartementet, statsrådet Mats Odell, följande beslut: ”Kommunikationsdepartementet uppdrar åt kansli chefen Lennart Renbjer att kartlägga vilka regler som försvårar utövandet av hobbyfordonsverksamhet samt att överväga vilka regeländringar som bör genomföras för att underlätta denna verksamhet”.
Engagerad på allvar – Därmed blev jag på allvar engagerad i centrala frågor rörande fordonshobbyn. 1978 började jag arbeta som ju rist i Kommunikationsdepartementet. Under kortare peri oder hade jag varit tjänstledig från departementet, dels för att arbeta som föredragande i riksdagens trafikutskott och dels för att vikariera som byråchef vid Transportrådet. Den transportjuridik som jag då främst sysslade med var inte fordonsregler utan lagstiftningen om yrkestrafik respektive körkort. Från januari 1992 var jag i två år borta från regeringskansliet för att vara chef för en liten myndighet under kommunikationsdepartementet, Styrelsen för riks
färdtjänst. Det kunde därför passa, tyckte kommunikationsministern Mats Odell, att ge mig ett utredningsuppdrag rörande hobbyfordonsfrågorna.
Mats Odell var själv bilintresserad och hade en positiv inställning till fordonshobbyn, och han visste att jag också hade ett sådant intresse.
Naturligtvis var det ett roligt uppdrag. Det tog emellertid en hel del tid och kraft, eftersom jag verkligen gick in för att arbetet den här gången skulle ge ett gediget underlag som skulle kunna ligga till grund för olika kommande förenklin gar av regelverket. Under arbetets gång hade jag kontakter med olika myndigheter, organisationer och företag.
I februari 1993 kunde jag lämna min rapport till Mats Odell (Regler för hobbyfordon, Ds 1993:19). I korthet föreslog jag i rapporten att den årliga fordonsskatten och försäljningsskatten vid nyregistrering helt skulle slopas för fordon av en årsmodell som var 30 år eller äldre. För per sonbilar, motorcyklar och lätta lastbilar av samma årsmod eller föreslogs vidare att kontrollbesiktning endast skulle ske vartannat år. Beträffande amatörbyggda fordon föreslogs lättnader vad gällde kraven på fordonsbuller samt att försäljningsskatt inte skulle utgå.
Vidare föreslogs att de amatörbyggda fordonen skulle slippa dispensavgift enligt bilavgasreglerna. Slutligen förordades att fordon till och med 1982 års modell skulle få importeras även om de inte uppfyllde avgasreglerna för nyregistrerade bilar.
Genomfördes i sin helhet Rapportens förslag genomfördes i princip i sin helhet. Nå gra av regeländringarna har senare blivit överspelade, men den grundläggande principen om en rullande 30-årsgräns är väl etablerad och tillämpas inte endast i skattesammanhang.
Fram till min pensionering arbetade jag åter i regeringskansliet, det sista 10-talet åren som rättschef i Näringsde partementet med ansvar för regleringen av transporter och transportinfrastruktur på land, till sjöss och i luften.
Även efter arbetet med Hobbyfordonsrapporten har det därför genom åren blivit en hel del kontakter med olika motororganisationer. Av de personer som jag haft många intressanta samtal med kan jag nämna Boo Brasta, Horst Brüning, Peter Edqvist och Jan Tägt från MHRF och An ders Läck från AHK.
Lennart Renbjer fick i uppdrag att kartlägga vilka regler som försvårar utövandet av hobbyfordonsverksamhet av kom munikationsminister Mats Odell. Här mekar han med sin Saab 96 V4.
Den första egna bilen var en Saab tvåtakt och sedan dess har vardagsbilarna varit av samma fabrikat. Den första hobbybilen köptes 1983. Det var en Rover 2200 TC -75. Det var efter köpet av Rovern som jag kom in i fordonshobbyn och blev medlem i AHK (där jag även varit sty relseledamot), liksom i MHS, Roverklubben och Svenska Saabklubben.
LENNART RENBJER
Efter femton års kamp från förbundets sida slipper fordonen av 1950 eller tidigare årsmodeller den årliga kontrollbe siktningen.
I november 1990 beslutade regeringen att fordon av 1950 eller tidigare årsmodell från den 1 januari 1991 skulle slippa kontrollbesiktning i framtiden. Resultatet kommer efter 15 års kamp från förbundets sida.
Men det var en hake. Hade fordonet körförbud vid årsskiftet 1990/1991 så skulle bilägarna få åka in och göra ännu en besiktning för att bli godkänt innan det slapp all framtida kontrollbesiktning.
Det här har trafiksäkerhetsverket ansett vara väldigt ologiskt. Därför har fordonsbyrån beslutat att de fordon som har automatiska körförbud på grund av utebliven be siktning får körförbudet hävt UTAN att åka in till bilprov ningen. Enda förbehållet är att fordonet varit godkänt vid en besiktning som skett efter den 1 januari 1987.
– Vi har bedömt det så att har inte fordonet varit i trafik senare än 1987 kan det ha uppstått sådana brister att vi gär
na vill att det ska genomgå ytterligare en kontroll innan det blir befriat från den årliga besiktningen, berättar byrådirek tör Kjell Bäckman på fordonsbyrån.
Så snart som möjligt ska bilregistrets dator matas med den nya föreskriften och redan den 15 februari ska kon trollmärken ha skrivits ut till de fordon som är berättigade att få sådana.
Det här betyder att vi i framtiden slipper besiktningen. MHRF har redan tidigare gjort våra klubbmedlemmar uppmärksamma på att det nu är deras ansvar att ingen onödig olycka på grund av tekniska fel inträffar med ett samlar fordon inblandat. Förbundet vädjar ännu en gång till alla att hålla fordonen i trafikdugligt skick. Svensk Bilprovning åtar sig gärna att göra en trafiksäkerhetsbesiktning av det slag man redan nu erbjuder som frivilligt alternativ. Det här kan vara något att tänka på om man ska köpa ett fordon och är osäker på trafiksäkerhetsdelen.
Foto: Pär SällFör Bo GB Kallhagen har risk och säkerhet varit viktiga frågor och han har varit på många be siktningsbesök och föreläsningar runt om bland landets klubbar Här berättar han om sin resa.
Det startade med en förödande brand i garaget 1991 där tre av mina MG´n blev totalt ut brända. Orsaken var en gnagare. Det blev att avlämna en gedigen skadeanmälan och visst, jag hade nytta av mitt jobb på Räddningsverket i Karlstad. Jag fick även hjälp av Björn-Erik Lindh på Motorhistoriska Riksförbundet.
Efter en tid fick jag förfrågan av Gunnar Elmgren, ordförande i riks förbundet om medverkan i MHRF s försäkringskonferens året därpå. Jag hade nämnligen tidigare utvärderat några brandolyckor för riksförbun dets räkning. Resultatet var att cirka 30 procent var kundrelaterade. Det vill säga att försäkringstagaren hade kunnat påverka olycksutgången på ett eller an nat sätt.
Jag påbörjade också utarbetande av en folder som på ett enkelt sätt visade på vilka åt gärder som kan vidtas. Några var att proklamera att alla fordon bör utrustas med batterifrånskil jare och handbrandsläckare.
Det var så det började med mitt 15-åriga engagemang inom MHRF. Jag valdes in i styrelsen 1993. Det blev Risk och säkerhet under hela tiden. Varenda fråga som behandlades tog man upp risk och säkerhetsfaktorn. En mer omfattande folder togs fram och delades ut till våra försäkringstagare. Den trycktes i 35 000 exemplar och fanns även på vår hemsida.
Vid våra årskonferenser presenterade jag MHRFs utveck ling inom risk och säkerhet. Även vårt grannland Norge var intresserade. Vid förbundets flytt lite längre upp på
Tomtebogatan togs stor hänsyn till säkerhetsfrågorna bland annat vid renovering av de nya lokalerna. Det var säkerhet totalt med ”back-up” till datasystemet och förvaring i det stora arkivet.
Dokument och rutiner Fortlöpande hade vi ett mycket bra samar bete med Folksam i våra täta samver kansmöten med Kjell Olsson i spetsen. Några av MHRF-medarbetarna var Lars Adofsson, Rune Björk, C-G Lillieroth, och Helen Elmgren. På senare år medverkade också Horst Brüning, Georg Magnusson, Jan Seglert och Göran Schüsseleder med flera.
Vidare så föreslog jag att MHRFs borde ha en uttalad och doku menterad verksamhetsplan liksom att lyfta fram trafiksäkerhet- och miljöfrågorna. Och så blev det.
Jag tog också upp frågan att för bundet borde ha en generalsekreter are men det var tydligen inte läge då, men det blev senare. Totalt var det ett givande, roligt och ideellt arbete.
De sista åren ägnade jag mycket tid till att utveckla dokument och rutiner för besiktning av våra dyra försäkrade fordon, över 30 prisbasbelopp, eller flerfordonsgarage. Det var många be siktningsbesök och föreläsningar vid våra klubbar runt om i landet.
Känns tryggt MHRF-åren gick fort men någon dag måste det ta slut. Jag vet att de frågor som jag kämpade för finns i dag på MHRF agenda. Det känns tryggt och inspirerande att ha fått möj lighet att påverka framtiden inom MHRF.
Jag önskar alla inblandande lycka till framöver.
Bo GB Kallhagen.Mats Odell (KD) var kommunikationsminister under åren 1991–1994 och gav Lennart Renbjer uppdraget att kartlägga svårigheterna för hobbyfordonsverk samhet.
– Skattefrågan och den rullande 30-årsgränsen var helt centrala, men miljökraven var nog den svåraste nöten att knäcka.
Kommunikationsdepartementet gav Lennart Renbjer i uppdrag att kartlägga vilka regler som försvårar utövandet av hobbyfordonsverksamhet år 1992. Påföljande år fick ministern ta del av kartläggningen där bland annat skattebefrielsen innefattades.
Var kartläggningen den utlösande faktorn för skattebefrielsen eller något annat?
För mig var det naturligt att se till att Lennart Renbjer fick uppdraget. Han hade både den juridiska expertisen och intresset för hobbbyfordon. Jag hade uppvaktats från inte minst MHRF centralt och från enskilda medlemmar och klubbar om de orimliga förhållanden som hobbyfor donsägarna levde under. Jag fick förhandla med de olika statsråd som hade ansvarsområden som berördes. I skat tefrågan med skatteministern Bo Lundgren, i miljöfrågan med miljöminister Olof Johansson i de legala frågorna med justitieminister Gun Hellsvik. Skattefrågan och den rul lande 30-årsgränsen var helt centrala, men miljökraven var nog den svåraste nöten att knäcka. Men det gick som alla nu vet också bra till slut.
Kommunikationsminister Mats Odell kör här en av de sista lawski, teknikchef på Electroengine .
Fanns miljöaspekten med i bilden på 1990-talet?
Ja, den fanns med eftersom 30–60 år gamla bilar inte kunde uppfylla 1990-talets miljökrav. Det allmänna miljömed vetande hade ju slagit igenom i lagstiftningen med krav på katalysator och olika utsläpps- och bullerkrav som skärptes successivt.
Hur såg du på MHRFs roll för det rullande kulturarvet och hur mycket kände du till om dem?
Jag tyckte MHRFs krav var i allra högsta grad berätti gade, vilket också visades i hobbyfordonsutredningen. Jag hade själv ägt flera veteranfordon, bland annat en Austin 7 från 1938. Förbundet lärde jag känna under de olika uppvaktningarna på Kommunikationsdepartementet. Jag har
fortfarande på mitt kontor den modell av Jaguar MKll som jag fick av MHRF vid den första uppvaktningen. (Jag har själv ägt en sådan från 1968.)
Vad betyder den fordonshistoriska rörelsen för dig?
Den betydde mycket. Engagemanget som drev på och med verkade till de nya reglerna, inbjudningar till olika aktiv iteter och rallyn mm. Jag överöstes med tacksamma vykort från MHRF-medlemmar från hela landet när lagen gått ig enom.
Hur ser du i dag (2019) på ditt arbete som tidigare kom munikationsminister?
Det var en tid där jag fick vara med och förändra myck et. Befrielsen för hobbyfordonsägarna, utbyggnaden av
vägnätet, E4 och motorvägsnätet, men också upprustning av länsvägnätet. Avregleringen av telemarkanden, post marknaden, inrikesflyget, byggandet av Arlandaba nan, Svealandsbanan, Mälarbanan och utbyggnaden av snabbtågstrafiken. Det var ju så djup lågkonjunktur att vi fick fram mycket resurser att bygga ny, och rusta upp befintlig infrastruktur, när en stor del av entreprenadbran schen stod still.
Om du fick välja ett historiskt fordon, vilket skulle det bli och vad har du i dag i garaget? En Mercedes 220 S från 1958, som jag körde i början av 1980-talet. I dag står det en BMW X3, 3 D i garaget.
MARGITA SÖDERQVIST SAAB 9/3 Cabriolet som tillverkades, här med gasdrift. Antagligen eftertraktat historiskt fordon i framtiden. Bredvid sitter Jacek BieFotograf: Truls BuschFrån 1 juli 1991 ska MHRF-försäkrade bilar vara försedda med batterifrånskil jare och brandsläckare. De nya kraven gäller vid helförsäkring och uppställningsförsäkring, men gäller inte för lagerförsäkringen. Under renoveringstiden räcker det med den släckare som självklart finns i varje garage. Vanligaste brandorsaken på bilar är elektriska fel. Oftast räcker det med att bryta ström men för att branden ska slockna.
Motorhistoriska Riksförbundets nyhetsblad börjar distribueras år 1992. Nyhetsbladet är en del av medlemsnyttan. Det är även en viktig informationskanal för att nå ut med nyheter som berör och påverkar människorna bakom det rullande kulturarvet.
Från år 2016 fick nyhetsbladet PåGång det nya namnet PåVäg. Den finns även som digital version i dag och kan fås som nyhetsbrev.
Den 27 april tog regeringen beslut om att en rullande 30-årsgräns avseende vägskattebefrielse skulle införas från och med den 1 juli 1994. Men först 1995 kom alla veteranfordon enligt fordonsskattelagen att omfattas. Därmed hade ännu en av de bakomliggande motiven till bildandet av MHRF förverkligats.
Det var redan den 19 augusti 1968, dryga halvåret innan förbundet bildades som arbetet de facto påbörjades. Redan 1985 nåddes en viss framgång då fordon av 1950 års modell och äldre undantogs från vägskatt.
Förslag om ett mer generellt undantag för de historiska fordonen presenterades i början av 1993 av Lennart Renbjer i rapporten ”Regler för hobbyfordon, Ds 1993:19” till kommunikationsminis ter Mats Odell. MHRFs Björn-Eric Lindh ska särskilt omnämnas då han haft 30-årsgränsen som en hjärtefråga i mer än 25 år, alltsedan 1968 har han nära nog ständigt verkat för dess tillkomst.
Delad glädje kan man kanske säga när Triumph MKII 2000 Estate rullar in med det.Men säg den glädje som varar. Bara något år senare kom ett förslag om EU-anpassning avseende vägtrafikskatt för äldre fordon. MHRF mobiliserade igen och startade två projekt.
Det ena avsåg att inventera det svenska fordonsregistret för att få fram antalet faktiska fordon 30 år och äldre då många av dem då som nu inte längre existerar på annat sätt än som data i vägtrafikregistret.
Det andra var att genomföra en enkät för att få en tydlig bild av vad som gällde i Europa avseende fordonsskatter. Skälet till det senare var att det vid tidpunkten helt enkelt inte fanns någon sådan.
Riksförbundet var tidigt i kontakt med utredningen och bjöds vid flera tillfällen in till överläggningar. När utredningen skickades ut den 26 maj 1999 kunde man läsa att ”Den nuvarande rullande trettioårsgränsen för skattebe frielsen för veteranfordon bör kvarstå såvitt avser motor cyklar, personbilar och bussar. Skattebefrielsen bör där-
emot avskaffas beträffande veteranlastbilar eftersom den med nuvarande generella utformning inte är förenlig med EU:s direktiv. Veteranlastbilar bör istället befrias från både fordonsskatt och vägavgift under förutsättning att de an vänds av personer vars huvudsysselsättning inte är god stransporter samt att de endast tillfälligt körs på allmänna vägar”.
Från och med 1 januari 2001 var 30 år gamla tunga fordon som inte används kommersiellt befriade såväl från fordons skatt som från vägtrafikavgiften
Den 1 december 1999 trädde lagen om vinterdäck i kraft. Vinterdäck blir obligatoriska mellan 1 december och 31 mars när vinterväglag råder. Historiska fordon undantagna enligt 30-årsgränsen.
JAN TÄGT
en halv Triumph GT6 på släp. Den rullande skattebefrielsen införs 1995 efter många avkapade insatser från Motorhistoriska Riksförbun Foto: Bror Hultgren
Inom motorfordonsklubbarna har det ofta varit ”gubbtungt” i leden. Kvinnorna har funnits med men oftast hittats bakom kulisserna där de är motorn för att evenemangen, trakteringen samt för att det organisatoriska fungerar. Men det här årtiondet började saker och ting att röra på sig och kvinnorna började ta för sig på andra poster, och synas.
Tiden med vackra damer som pryder kylaren på flådiga bi lar är förbi. Nu har de vackra damerna stigit in i styrelse rummen och de gör det med bravur. Här är några exempel från föreningslivet och det finns med all säkerhet fler.
Kvinnor har gjort en betydligt större funktionärsinsats än den som framgår av de officiella funktionärsförteckningar na. När man studerar vilka som haft ansvaret för flertalet tyngre MHS-evenemang, är det lätt att konstatera att det ofta
är styrelsens medlemmar och deras familjer samt styrelsen närstående personer i övrigt som har dragit de tunga lassen.
Av den betydelsefulla kvinnliga arbetskraft som stått till förfogande genom åren i MHS nämns särskilt Siv Hallberg, Anita Olofsson, Irene Kramer och Kerstin Drakare. Efter 1978 finns ytterligare värdefulla kvinnliga insatser som förtjänar att nämnas.
Några har gästspelat i styrelsen under något eller några år. Katharina Trybom har haft en mångårig tung post i sty relsen. Anita Olofsson återinträdde i styrelsen 2009 efter ett nära 30-årigt uppehåll. Anita har under mellantiden haft betydelsefulla och krävande uppgifter med såväl MHRFförsäkringar som MHSs annonstidningar.
Hallands Fordonsveteraner Många tror att veteranfordonshobbyn är en utpräglad man lig hobby, vilket säkert stämmer till en del. Hallands For donsveteraners styrelse består av 40 procent damer varav en är ordförande Pia Idersjö.
MARGITA SÖDERQVIST Pia Idersjö, ordförande i Hallands Fordonsveteraner, har tagit plats i främsta ledet. Foto: Hallands FordonsveteranerJag är inte sprungen ur någon fordonskultur. Jag fick dansa balett och spela piano. Fick ingen moped. Lånade andras. Kanske är mitt motorcykelintresse en livslång revansch på en traditionell uppfostran?
Efter att åkt flitigt på rallyn både här hemma och interna tionellt, bidragit till vår klubbtidning och varit delarrangör eller funktionär i träffar fick jag en dag frågan om jag kunde tänka mig att bli ordförande i min märkesklubb. ”Undrar hur många som tackat nej”, var min första kvinnliga jantetanke. Men så var det inte.
Jag har varit ordförande i Svenska Indiansällskapet några år nu och det flyter bara på. Internationella presidentmöten inom Indian-världen – ingen lyfter på ögonbrynen.
”Varför tar gamla motorcyklar så stor plats i ditt liv?”
Jag suckar inombords och bara fylls av att det finns så mycket att säga om detta. Vad skulle ett kort svar innehål la? Låt mig få försöka sätta ord på detta.
Här är svaret till dig som frågar: För det första är det så härligt fysiskt att köra. Motorcykeln ska kickas i gång. Det kräver kraft. När den svarar och 1200 kubik tänder till – det är magiskt. Jag växlar den när jag kör med växelspak a lá lastbil och kör den med fotkoppling. Allt detta är fysiskt krävande, på ett sätt som det inte alls är att köra ”modernt”.
Det måste nog upplevas – för så mycket glädje det ger!
Jag trodde jag köpte en fin motorcykel och att det var poängen. Det andra, som följde med blev en överraskning. Man blev också adopterad av ett gäng människor. Motorhistoriska världen rymmer så många härliga uppfin nare, hantverkstalanger, nördar och entusiaster. Så vad är
De är till vardags kompetenta vuxna strävsamma män och kvinnor som har seriösa och ansvarsfulla jobb (det är inga billiga pjäser vi vårdar, tyvärr) men som blir lekfulla som småungar i sin passion. När den gamla motorcykeln går sönder, vad händer då undrar du? DÅ blir det möten med människor. En gammal motorcykel öppnar dörrar.
Helena Thorslund, ordförande i Svenska Indiansällskapet sedan 2013. Jag trodde jag köpte en fin motorcykel och att det var poängen. Det andra, som följde med blev en överraskning. Helena är också
invald i MHRFs valberedning. Foto: Kjell Søreide
När jag var fyra år (1954) kom min pappa hem med en röd Austin-Healey 100. Han visade stolt upp bilen för mamma och mig, och jag började gråta! Det fanns ju inget säte till mig så jag trodde att jag inte skulle få åka med. Det löste pappa, jag fick sitta mellan sätena – vilket inte hade funkat i dag! Hängde mycket med pappa i garaget, han hade alltid ro liga bilar på gång. Brukade sitta och leka i baksätet på en Jaguar Mk V, som hade varit rolig att ha kvar.
När jag fyllde 18 år så fick jag Austin-Healeyn i present och det var ju väldigt roligt, men samtidigt jobbigt. Den var i dåligt skick och jag hade ingenstans att förvara den. Ryktet spred sig på skolan att ”Helen hade fått en bil”, det var ju inte så vanligt då 1968. En skolkompis tipsade mig om att det fanns en klubb som hette Austin-Healey Club of Sweden, den finns fortfarande kvar och firar 50-årsjubi leum 2020. Jag blev medlem i klubben och fick den stora förmånen att få dela ett garage med 16 killar på Kungshol men.
Härliga tider, killarna talade om vad jag skulle göra, och hur, och jag gjorde som dom sa. El och plåt fick jag lämna bort. Det tog många år innan den blev klar, men vilken lycka det var – att få köra iväg med sin lilla röda, nylack ade engelska sportbil i sommarsolen!
Som tjej i en bilklubb för engelska sportbilar, är det lätt att bli utvald till olika uppdrag såklart. Sekreterare, kassör och så småningom besiktningsman för specialförsäkrin gen, som på den tiden hette MHR-försäkringen. Jag arbetade i min dagliga gärning på Motormännens Riksförbunds juridiska avdelning och hjälpte medlem marna med skuld- och skadeståndsfrågor efter inträffade trafikolyckor, så jag kunde en hel del om försäkringar.
HELEN ELMGRENHelen Elmgren gick från besiktningsman för Austin-Healey Club of Sweden till styrelsemedlem i MHRF och där hittade hon sitt livs kärlek, ordförande Gunnar Elmgren.
Då var det oerhört viktigt att bilen var i originalutförande, inget ombyggt, inget trimmat, inget som stack ut, som udda lackering eller märkliga fälgar eller annat.
Besiktningsman för klubben
Efter något år blev Helen utsedd till besiktnings man för klubben och fick gå en kurs i MHRFs regi. Med 98 herrar åkte hon till Folksam i Växjö och fick lära sig hur man besiktigar ett fordon som ska få försäkring.
När Helen själv skulle söka försäkringen var hon sömnlös före besiktningen eftersom hon var säker på att motorn målats i fel nyans! Det gick bra, hon fick försäkringen, trots den lilla nyans skillnaden.
Styrelseledamot i MHRF
Efter några år som besiktningsman blev Helen tillfrågad om hon ville bli styrelseledamot i Mo torhistoriska Riksförbundet. Det tackade hon ju ja till såklart, vilken ära! Där fanns en tjej till, Gia Israelsson, så de var i alla fall två tjejer bland ”gubbsen”.
Några år senare var det dags att få ny ordförande i styrelsen, den nye hette Gunnar Elmgren. Den kvällen på det första styrelsemötet med nye ord föranden, uppstod helt klart ett intresse mellan dem. Man skulle kunna säga att tack vare MHRF hittade Helen sitt livs kärlek!
Efter ytterligare några år behövdes en ny handläggare till MHRF-försäkringen och Helen blev uppmanad att söka jobbet och fick det år 1995.
Styrelseledamot Helen och ordförande Gunnar Elmgren vigdes år 1986 i Skoklosters kyrka. Bröllopsfesten arrangerades på Värdshuset Skokloster med drink i bilmuseet där Gunnar hade flera bilar inhysta.
Ett roligt och omväxlande arbete med fokus på det som hon gillar allra mest – gamla bilar, mc, mopeder med mera.
– Återigen, tack vare MHRF, fick jag arbeta med det som var min stora hobby, säger hon.
21 år senare blev Helen Elmgren pensionär, i september 2016.
SAMMANSTÄLLT AV HELEN ELMGRENS TEXT
HELEN ELMGREN
Tack vare förbundet hittade jag mitt livs kärlek, ordförande Gunnar Elmgren
Stockholms brandförvar fick hedersomnämnande. Motivering: Räddningsbilen som blev räddad av en räddnings man.
Foto: Lasse Söderqvist
Brandhistoriska sällskapet bildades 6 juni 1991 i Skara då stadgarna antogs och en första styrelse valdes.
Brandhistoriska sällskapet (BHS) är en rikstäckande ideell intresseförening, som har till uppgift att skapa förutsättningar för och främja intresset av att samla, vår da fordon samt bevara äldre föremål som
dokument, bilder och litteratur vid lan dets alla brandförsvar, museer, organisa tioner och privat.
Intresset och viljan att bevara äldre ma terial visas gemensamt av medlemmarna vid det årligen återkommande veteran brandbilsrallyt där fordon, utrustning och klädsel bedöms för sin tidstrogenhet och funktion.
I maj 2018 gick veteranbrandbilsrallyt i Växjö och år 2019 är det Helsingborgs tur att anordna evenemanget.
MARGITA SÖDERQVIST, TEXT OCH FOTO
Hedersomnämnande Karlstadsregionens räddningstjänstförbund. Motiv
Södra Älvsborgs räddningstjänst fick utnäm Bästa klädsel. Motivering: Det är kläderna som gör bilen.
Stolt brandman styr ögonstenen.
Ända från Luleå kom flygvapnets släckningsbil.
Brämhults räddningstjänst vann priset Mest tidsenliga ekipage. Motivering: Till och med slipsen rätt!
Årets ekipage år 2018 blev Köpings brandmuseum korat till. Motivering: Allt rätt omhändertaget och renoverat. Allt tidsenligt.
Elias Edbäck fick provsitta i Kågeröd frivilliga brandkårs bil.
Brandchef i full mundering från Stockholm.
MHRF instiftade Sverigeklassikern som ett årligt vandringsarrangemang för att skapa särskild uppmärksamhet på klubbarna och deras medlemmars viktiga historiska, kulturella och sociala insatser.
Rallyn för historiska fordon har ordnats så länge det har funnits klubbar, och till och med före det. Rallyt i detta sammanhang är oftast en sorts tävling utan stress. Moment med hastighetstävling kan ingå men oftast är det förarens och besättningens kunskaper och körskick lighet som avgör. Resultatet från manöverprov av olika slag samt frågor av karaktären allmänna kunskaper spetsade med specifika fordonshistoriska klurigheter avgör oftast tävlingarna.
MHRF har stöttat olika medlemsföreningar genom åren på olika sätt. Annonsering via riksförbundet har gett större spridning och upptagningsområde och även viss dignitet för tävlingen.
Det mest betydelsefulla rallyt för MHRF har varit Sverigeklassikern som under flera år arrangerades som ett samarbetsprojekt mellan MHRF och lokala föreningar. Hjälp från MHRF lyfte det aktuella årets lokala rally till en ny nivå och kommuner och politiker samt media var kontaktade för att sprida information om motorhistoria på detta speciella sätt. Rallyn som Sverigeklassikern kunde bli mer omfattande och få större uppmärksamhet.
Två gånger har Sverigeklassikern Polarrallyt ordnats av Norrlands Motorhistoriker i Norrbotten. Speciellt med dessa rallyn var flera dagars besöksprogram för deltagarna med tur bortom Polcirkeln samt körning un der midnattsolen.
Sverige och MHRF har fått PR utanför landets gränser via deltagare från många olika länder. Att dessa ral lyn inte är bara för deltagarna har vi ofta fått bevis på när folk har bänkat sig längs vägarna med solstol och termos och vinkar åt de passerande fordonen. Då kan gamla minnen väckas till liv igen och glädje sprids till unga och gamla, det är ju en del av meningen med bev arandet av historiska fordon, att de skall kunna synas ute på vägarna för allas glädje.
TIMO VUORTIO, TEXT OCH FOTORoland Bengtsson med Chevrolet 1928 förbereder sig på att svara på en Även nyttofordon kan delta i rallyn för historiska fordon, de är ju inte hastighetstävlingar. Denna Scania-Vabis från 1929 var alldeles nyrenoverad vid Sverigeklassik ern Polarrallyt 2008 i Luleå.
tävlingsuppgift i Sverigeklassiker Polarrallyt 2008 vid Avans färjeläge.
Sverigeklassikern har sedan 1999 arrangerats av en MHRFansluten klubb.
En gång per år bjöd MHRF in klubbarna att söka om Sverigeklassikern och ger ett visst ekonomiskt stöd till arrangeman get för att skapa förutsättning för något mer än det vanliga och tillfälle att synliggöra arrangemanget i press och bland beslutsfattare.
Sverigeklassikern har inte genomförts de senaste åren.
Motorhistoriska Riksförbundet genomförde en miljökonferens 1997 som hölls i samband med utställningen Bilen på Nordiska museet. Då inbjöds riksdagsmän, beslutsfattare och myndighetspersoner att under en dag ” undervisas” om den kulturgärning vi alla gör helt kostnadsfritt för staten och hur lite vi faktiskt kör med våra fordon.
Alla fick med sig en fullständig dokumentation av da gen, för övrigt också utsänd till alla medlemsklubbar. Många värdefulla kontakter för framtiden knöts under dagen och åtskilliga kunskapsluckor fylldes hos delta garna. Som kronan på verket fick alla deltagare efter den välbesökta och uppskattade konferensen tillfälle att åka i en historisk bil eller motorcykel.
Efter flera års förhandlingar mellan Vägverket, AB Svensk Bilprovning och MHRF infördes från och med 1 februari 1997 nya regler för registreringsbesiktning av äldre fordon. Genom föreskriften kunde fordon 30 år och äldre godkännas vid ursprungskontrollen utan utredning om tidigare registrering om fordonet funnits i Sverige under de senaste tjugo åren.
MHRF blev sakkunnig att utfärda intyg om historiskt fordons överensstämmelse med originalutförandet och fastställande av årsmodell till stöd för registreringsbe siktning och ursprungskontrollen.
MHRF hade sedan början av 1980-talet vid förfrågan från Bilprovningen och fordonsägare skrivit utlåtanden, MHRF-intyg om överensstämmelse.
År 2008 kom besiktningsorganens arbete med urs prungskontroll och registreringsbesiktning att delas upp mellan Transportstyrelsen och besiktningsor ganen. Transportstyrelsen tog över ursprungskontrol len. År 2019 hade MHRF utfärdat drygt 3 000 intyg till stöd för ursprungskontroll och registreringsbe siktning och Transportstyrelsen flaggar åter för en ändring av föreskrifterna.
FAKTAVi överför kunskap och information till medlemmar och andra intressenter
Vägverket lämnar under hösten 2002 ett stort antal fordons föreskrifter på remiss. Ett av förslagen i remissen är att undan tagen för fordon importerade för eget bruk och för fordon som införts i riket som flyttsak eller förvärvats från utlandet genom arv eller testamente skulle upphöra att gälla från den 1 maj 2003. Bakgrunden till förslaget att slopa undantagen var att höja den föreskrivna säkerhetsnivån på importerade fordon.
– Förslaget har väckt enorma reaktioner. Jag har suttit i telefon praktiskt taget utan avbrott de senaste tre dagarna, säger Thomas Erlandsson, chef för avdelningen Samhälle och trafik på Vägver ket, till TT.
MHRF har protesterat mot Vägverkets förslag att ta bort möj ligheten till privatimport för eget bruk av icke EU-helgodkända fordon (amerikanska bilar och mc) av årsmodell 1970 eller senare. Protesterna är verkningsfulla och Vägverket drar tillbaka sitt förslag.
Vägverket har ingen möjlighet att göra förändringar i förslaget till 1 maj, när riksdagen har beslutat att en ny fordonslag träder i kraft, på grund av att ändringar ska notifieras till EG. En sådan notifiering tar mellan tre och sex månader och därför kommer nuvarande regel att gälla tillsvidare.
– Det är glädjande, säger kanslisekreteraren i Motorhistoriska Riksförbundet, Carl Zeidlitz, som tillsammans med Kungliga Automobil Klubbens landsförbund skickade ett protestbrev till Vägverket. Det finns många fordonsentusiaster som är intresserade av att ta hit gamla bilar för att bevara dem.
Om någon för en del år sedan skulle ha påstått att en MHK-medlem skulle bli vald till FIVApresident skulle vederbörande ha betraktats som mindre vetande. Ibland överträffar dock verkligheten dikten, som just i detta fall.
Strax efter 2:a världskrigets slut föddes Horst Brüning i den tyska staden Hanau men familjen flyttade sedan vidare till Belgien.
Som 20-plussare flyttade Horst till England och utbildade sig inom hotellbranschen. På hotellet fanns en bilklubb, som Horst engagerade sig i. Horsts vardagsbil var en MGA 1500.
En svensk dam kom in i bilden och 1972 i december tog Horst damen, en symaskin och en mängd reservdelar i MGn och körde till Sverige. Närmare bestämt till Stock holm. Med en början på Sheraton avancerade sedan Horst till chef för såväl Anglais som Strand.
En ny dam vid namn Gia (MHK medlem 1711) kom in i
Horsts liv. Gia kom ifrån en bilfamilj där fadern bland an nat kört ”ett riktigt Midnattsolsrally”.
Båda var intresserade i historisk racing men inte i samma klass. Horst körde Lola formel junior -62 medan Gia körde BMW 700 sport coupé. Naturligtvis blev Horst ordförande i RHK – Racerhistoriska Klubben .
Längtan till Skåne 1997 blev längtan till Skåne så stor att han tog sin Gia och sin MGA Twin Cam (denna gång dock i delar) och flyttade till Klippan, närmare bestämt till den gamla kvarnen Rälle Mölla. Horst hade dock en fot kvar i Stockholm, nämligen som kanslist på MHRF. År 2000 slutade Horst som kanslist och blev i stället vald till ordförande för MHRF.
2007 lämnade Horst denna befattning och blev istället
Horst Brüning blev vald till ordförande för Motorhistoriska Riksförbundetpresident i FIVA. En paraplyorganisation för hela världen gällande förbund som är engagerade i historiska fordon.
Medlemsantalet var vid denna tidpunkt 500.000 i främst central- och västeuropa.
Under Horst Brünings ledning ökade antalet medlemmar till 1.600.000 med bland annat Kina, USA och Kanada som stora medlemsländer. Även länder som Tunisien och Liba non är medlemmar. Kuwait, Iran, Saudi Arabien är på gång in.
I Tyskland, England och inom EU har FIVA medverkat till bildandet av parlamentariska grupper över partigränser na som ska tillvarata våra intressen för historiska fordon.
Horst Brüning avgick som president år 2013.
FIVAs styrelse och kommittéernas ledamöter nomineras av de nationella medlemsorgani sationerna och väljs vid ett årsmöte (General Assembly) varje höst.
Ordförande (president) för FIVA var mellan 2008 och 2013 Horst Brüning, tidigare ordförande i Mo torhistoriska Riksförbundet. Sedan 2016 är Peter Edqvist Senior Vice-President, även han en tidig are MHRF-ordförande.
Nuvarande MHRF-styrelse finns representerad genom förbundssekreterare Timo Vuortio som är ledamot i FIVA Utilitarian Commission som har som uppgift att bevaka omvärldshändelser ur historiska nyttofordons perspektiv.
Kultur i hela världen 2016 utropades till World Motoring Heritage Year, Motorhistoriska året, i hela världen. FIVA låg bakom firandet som skedde i samband med att FIVA firade 50 år. Som beskyddare av året stod UNESCO, FNs organ för utbildning, vetenskap och kultur. Sveriges bidrag till året var Motorhis toriska Dagen 6 juni.
RUNE BJÖRCK
år 2000 och stannade på den posten i sju år. Foto: Anders Forsberg
FIVAs kontor flyttade från Bryssel i Belgien till Turin i Italien år 2018, Gian Mario Mollar är FIVAs enda anställd och sköter om kontoret. Foto: Timo Vuortio
Som ett led i förbättringen av informationen inom för bundet till de 142 klubbarna och dess 83 000 medlemmar kommer förbundet från och med i år på försök att ge ut Klubbinfo, avsett främst för de förtroendevalda i anslutna klubbar.
Innehållet i MHRFs nyhetsblad PåGång kommer alltmer att behandla företeelser som berör klubbarnas medlemmar samt motorhistoriskt intresserade i allmänhet. Genom att dela upp informationen kan PåGång göras mer intressant för klubbens medlemmar.
Klubbinfo finns fortfarande kvar.
MHRF hade 1997 brutit sig ur FIVA tillsammans med riksorganisationerna i Norge, Finland och framför allt England och bildat ett eget förbund, International Historic Vehicle Organisation (IHVO).
Efter ett antal år enades medlemsländerna i IHVO åter med sina forna vänner i FIVA och IHVO upplöstes och sammanslogs med FIVA. Vid FIVAs årsmöte i oktober 2004 antogs avtalet om sammanslagning mellan IHVO, InternationalHistoric-Vehicle-Organisation, och FIVA.
Därmed blev MHRF och övriga IHVO-medlemmar åter medlemmar i FIVA. Förbundets Horst Brüning kom att delta i FIVAs kommitté för myndighetsbevakning.
Flera MHRF-anslutna klubbar har givit generösa bidrag till olika hjälporganisationer med anledning av tsunamin som drabbade framför allt Asien på annandagen. Förbundets styrelse har beslutat följa klubbarnas goda exempel och avsatt 100 kronor per ansluten klubb, tillsammans 14 800 kronor till Röda Korsets hjälparbete.
Rullande renoveringsförsäkring kunde vid införandet tecknas i maximaltRullande renoveringsförsäkringen tillkom på initiativ av Saabklubbens förre ordförande och från och med 1 november 2006 kan försäkringen tecknas.
Från och med 1 november 2006 kan MHRF erbjuda en ny försäkringsform – den så kallade rullande renoverings försäkringen. Försäkringen kan endast tecknas för fordon som bevisligen är på väg att renoveras till ett fullgott skick. I övrigt gäller samma krav som för en vanlig försäkring.
Maximalt två år För att fordonet ska få denna försäkring måste det vara i ett trafiksäkert skick. Med det menas att eldragningar och bromsar måste vara i ett fullgott skick. Fordonet får inte hel ler innehålla partier där genomrost förekommer.
Denna försäkring kan man ha maximalt under två år. Därefter sker en uppföljning av fordonets status och är då inte fordonet renoverat till originalskick, ändras försäkrin gen till en vanlig Folksam-försäkring.
Initiativ av Saabklubben Den rullande renoveringsförsäkringen tillkom på initiativ av Saabklubbens förre ordförande Martin Bergstrand som också var ledamot i MHRFs styrelse.
I Saabklubben fanns många yngre medlemmar som gärna ville försäkra sin Saab hos MHRF, men deras bil uppfyllde inte de vid den tiden ganska hårda kraven på ursprungs förande och toppskick.
Tanken var då att en rullande renoveringsförsäkring skulle uppmuntra till att teckna renoveringsförsäkring hos MHRF med en något högre premie jämfört med den ordinarie försäkringen och att bilen undan för undan skulle bli finare för att sedan kvalificera sig till den ordinarie försäkringen.
Något som passade många försäkringstagare, inte bara Saabförare. Försäkringsformen blev en succé och har med tiden utvecklats ytterligare.
två år, idag finns ingen tidsbegränsning.
Foto: Lasse Söderqvist
Efter flera års framställningar från MHRF meddelade regeringen att tunga historiska fordon, 30 år eller äldre som körs i icke yrkesmässig trafik, undantas från de krav som gäller för tunga dieseldrivna lastbilar och bussar i miljö zoner. Undantaget infördes i trafikförordningen 1998:1276.
kompletterades med två nya zoner. Miljözon klass 2 som omfattar personbilar, lätta lastbilar och lätta bussar. I likhet med de tunga omfattas även lätta historiska bilar na av möjligheten att fritt framföras i den nya miljözonen klass 2 genom en fortsatt hänvisning i trafikförordningen till definitionen av veteranfordon i vägtrafikskattelagen (2006:227).
2016 redovisade Transportstyrelsen regeringsuppdrag ”Miljözoner för lätta fordon”. Redan 2007 fick MHRF gehör för att tunga dieseldrivna historiska bilar skulle få framföras i miljözon, nu benämnd miljözon klass 1. Den
MHRF noterar ännu en framgång även om förbundet hellre sett att möjligheten var inskriven i trafikförordnin gen och inte hänvisade till vägtrafikskattelagen. I miljözon klass 3 som omfattar alla motorfordon tillåts inte historiska fordon. Reglerna träder i kraft den första januari 2020.
JAN TÄGT Kässbohrer Setra S11 från 1966 hör till dem som räknas till klassen tunga historiska fordon. Foto: Timo Vuortio.Jan Fredrikson, lärare och forskare i historia vid Högskolan Dalarna och Uppsala Universitet deltog i Motorhistoriska konferensen 2007 under rubriken ”Vad är egentligen kulturarv? Och vad har det med gamla bilar och motorcyklar att göra?
Begreppet ”svenskt kulturarv” ställs på sin spets när man diskuterar gamla bilar och motorcyklar. Begreppet före faller ända fram till för några decennier sedan ha varit knutet till en agrar miljö och till det gamla bondesamhället. Industrisamhälle och kulturarv har snarast varit varandras motsatser.
Vilket är begripligt då människor med industrisamhällets mindre angenäma sidor i färskt minne, inte gärna räknade in industrins kvarlevor i kulturarvet. Den som hela sitt yrkesliv slitit i järnbrukets ibland tvivelaktiga arbetsmiljö var inte särskilt sentimental när en gammal hytta revs.
På samma sätt var en gammal rostig och uttjänt bil något som man körde till skroten som ”skräp”, snarare än den var ett kulturarv och det var ingen förlust att sörja.
Vi samlar dock inte på oss ett kulturarv bara för att minnas, utan kulturarvet fyller antagligen mycket viktigare funk tioner i våra försök att skapa ordning och reda samt mening i våra liv.
Vad som i en tid räknas som kulturarv verkar också kval ificeras av att det kan fungera som en Noaks ark i särskilt turbulenta samhällsepokers syndaflod av förändringar. Och när allting flyter trevar vi efter något igenkännligt.
Uppenbart är också att kulturarv har en karenstid och kul turstämpel på ett föremål blir aktuellt först när samhället är inne i nästa mer eller mindre smärtsamma omvandlingsfas, där det finns ett behov av att ge det förflutna ett skimmer.
De senaste decennierna har vi upplevt en omvandling av ekonomin där olika sorters ickemateriell konsumtion av till exempel upplevelser och fritid, utgör en allt viktigare faktor. I den samtidiga globaliseringen får också många människor fundamenten för sina liv omskakade. Vi kan i dag också se ett tydligt och allmänt ökat intresse för 1960och 1970-talets kulturuttryck och historiska kvarlevor. Det gäller allt från musik till heminredning.
Vi samlar inte på oss ett kulturarv bara för att minnas, utan kuturarvet fyller antagligen mycket viktigare funktioner.
Foto: Margita Söderqvist
Bedrivs utan samhällsstöd Under 1980–90-talet ökade intresset och retromotorhob byn växte närmast exeptionellt och tidsgränsen för vad som uppfattas som motor- och industrihistoriskt intressant har flyttats fram i motsvarande grad. Just retromotorhobbyn är extra intressant då det kulturarvshävdande som den innebär bedrivs i stort sett utan den typ av samhällsstöd som till ex empel idrotten erhåller. Det betyder att konstruktionen av det vi kallar motorkulturarv huvudsakligen äger rum utan inblandning av professionella institutioner. Här konstrueras istället ett kulturarv i en horisontell förhandling mellan lekmän och entusiaster.
Det är något med gubbar och gamla maskiner som passar ihop. Det kanske är det där med att åldras med värdighet som är den gemensamma nämnaren.
I BLODETMCV Blåklinten heter föreningen med cirka 200 medlem mar som har det gemensamt att de gillar motorcyklar med mer än 30 år på sadeln – gärna betydligt mer. Föreningen finns i Mantorp.
Själva föreningen har just passerat veterangränsen själv, vilket firades våren 2016.
Några av dem har samlats en skön försommarkväll hem ma hos föreningens initiativtagare Esko Rautanen i Man torp. Han har haft motorcyklar både som jobb och hobby i hela sitt liv och har garaget fullt med veteranhojar. Mest stolt är han för en 1951 års Matchless, en svart engelsk skönhet som han mekat med i 40 år men inte kört en meter.
– Planen är väl att jag ska köra med den. Men det är en del kvar som ska fixas, säger han och ser lite lurig ut.
Han vet inte hur många cyklar han renoverat genom åren, förutom allt mekande han gjort på jobbet, bland annat på Svenska cykelmagasinet i Linköping där cyklar och motor cyklar av märket Gripen tillverkades.
– Vad Esko inte vet om gamla motorcyklar är inte värt att veta, säger Lennart Karlsson som fått användning av hans kunskapsbank flera gånger.
Med från start Både Esko och Lennart var med från starten. Tanken var att man skulle kunna dra nytta av varandra, men framför allt kunna glädjas i det gemensamma intresset för gamla hed erliga maskiner. MCV Blåklint är en lokalförening av MC Veteranerna som ingår i Motorhistoriska Riksförbundet
vilket innebär att man kan förmedla den förmånliga veteranfordonsförsäkringen.
– Vi har en aktivitet i månaden ungefär och höjdpunkten på året är vår marknad som vi har på söndagen i midsom marhelgen. I år för 25e gången, varav de två senaste har hållits på Mantorptravet, berättar nuvarande ordföranden
Gubbarna i MCV Blåklinten träffas hemma hos Esko Rautanen (sittande).Janne Heiskanen. Han skulle gärna vilja att det blev en viss föryngring i medlemskåren.
Det finns många motorintresserade ungdomar. Några av dem kanske skulle lockas av den tid när maskiner var en skön konst.
– Vi ser ju att intresset för äldre mopeder ökar även bland
de yngre. Jag uppmanar alla som är intresserade att komma på våra träffar och på vår marknad. Förra året var det 120 knallar och 1 600 besökare, säger Janne Heiskanen.
Esko Rautanen köpte sin första motorcykel när han fyllde 16 år och sedan har det bara rullat på. Det var den första i en lång rad av olika modeller som Esko ägt, brukat och renoverat.
Esko hade som många andra finska barn tillbringat krig såren i Sverige men återvände efter krigsslutet hem till Helsingfors och avslutade skolgången där. Efter skolan fick han jobb vid LM Ericssons fabrik i Helsingfors som montör men det monotona arbetet passade inte Esko alls utan han sade upp sig redan efter en vecka. Förutsättningar na för mer kreativa jobb ansågs bättre i Sverige och Esko återvände till sina gamla hemtrakter från krigstiden.
1952 köpte Esko sin första motorcykel, han hade precis fyllt 16 år och fått jobb som springschas vid en färgaffär i Linköping. Motorcykeln var en Rex Villiers lättviktare från 1937 och kom att följas av en hel rad andra lättviktare in nan den första tyngre motorcykeln köptes, en Puch 250TL.
Puchen ersattes av en Douglas 350 1947, fler motorcyklar följde innan en Vincent Comet 1951 köptes 1957. Vincenten föll aldrig Esko i smaken utan byttes ut mot en Matchless G80CS, modellen mera känd som Competition eller bara ”Comp”. Denna cykel var den första i en lång rad av olika Matchless modeller som Esko kommit att äga, bruka och renovera.
Samlandet tog fart 1962 köptes den första motorcykeln i samlarsyfte, en CZ Strakonice 1947, den tidigare ägaren hade lämnat in den till försäljning på den MC-firma där Esko då jobbade. Den 15 år gamla motorcykeln var i fint skick men svårsåld så ägaren var tacksam för Eskos intresse och cykeln bytte ägare för 50 kronor. Samlandet och renoverandet tog sedan ordentlig fart med bl a Indian, Monark, Norton, DKW, Husqvarna och NV i garaget förutom alla Matchless, som var favoritmärket. 1967 fick Esko höra talas om den relativt nybildade Motorcykelhistoriska Klubben (MCHK) och blev genast
Esko Rautanen har intresse som varit ihållande, i hela 66 år har han hållit på med motorcyklar. När Motorhistoriska Riks förbundets jubileumsbok publiceras har Esko hastigt avlidit under våren.
medlem. Ytterligare en klubb med samma intressein riktning bildades 1971 under namnet Club MC-Veteranerna Sverige (MCV) och Esko var snart medlem även där. Un der 1970-talet köpte Esko det första exemplaret av vad som skulle bli ytterligare ett favoritmärke, en dansk Nimbus.
1986 var Esko med och startade lokalavdelningen MCV Blåklinten och har flera gånger arrangerat klubbens rally Blåklintsvängen. MCV Blåklinten arrangerar även rallyt Oldringen och en årlig veteranmarknad i Mantorp. Även ett antal äldre bilar har passerat genom Eskos flin ka händer, den första äldre var en Dodge 1938 som 1965 inköptes som bruksbil. Som samlarbilar har Plymouth, Chevrolet och Cadillac 1930-talsmodeller gjort gästspel i Eskos garage.
Lämnade jordelivet
Esko Rautanen gick oväntat bort i april 2019, kort tid in nan jubileumsboken gick i tryck. Han skulle ha fyllt 83 år i juni 2019.
PER PETERSSON Foto: Sune JohanssonFoto: Lasse Söderqvist
För att vara aktivt miljömedveten har Motorhistoriska riksförbundets styrelse antagit en miljöpolicy som vägledning för klubbar, renoverare och användare av historiska fordon.
2009
Motorhistoriska Riksförbundet ser det som en självklarhet att den kulturella verksamheten kring historiska fordon sker med så lite miljöpåverkan som möjligt.
Trots att våra historiska fordon endast svarar för 1,2 promille av den totala körsträckan för alla fordon är det ändå vissa saker som vi av miljöskäl bör beakta.
Motorhistoriska Riksförbundets styrelse har antagit en ny miljöpolicy som vägledning för klubbar, renoverare och användare av historiska fordon.
Var aktivt miljömedveten genom att följa nedanstående enkla punkter:
• Håll ditt fordon i tekniskt gott skick
• Ta hand om alla restprodukter
• Minimera buller och luftföroreningar
• Använd miljövänliga bilvårdsprodukter
• Bli en kunnig miljöambassadör för vår hobby.
RUNE BJÖRCK,Ulrica Messing (S) var infrastrukturminister mellan år 2002 och 2006. Hon anser att Motorhistoriska Riksförbundet är viktigt för att bevaka förslag som kommer från politiken och samordna vad förbundet ska påverka.
– Ju fler man företräder desto tyngre blir ens argument, menar hon.
Vägverket hade under hösten 2002 lämnat ett stort antal fordonsföreskrifter på remiss. Ett av förslagen var att un dantagen för fordon importerade för eget bruk och för for don som införts i riket som flyttsak eller förvärvats från utlandet genom arv eller testamente skulle upphöra att gälla från den 1 maj 2003.
Hur ingrep du för att stoppa förslaget?
Det började med att jag fick en dragning om förslaget från Vägverket av en av mina enheter på departementet. Förslaget till ändringen kom från Vägverket och var ingen beställning från politiken. Jag tyckte det var ett lite udda initiativ som var svårt att förstå poängen med om man ser till alla de uppdrag som Vägverket då hade.
Min bedömning var ganska enkel, dels ansåg jag att poli tiken och den ansvariga myndigheten skulle fokusera på de riktigt stora utmaningarna inom transportpolitiken, exem pelvis att fortsätta jobba mot Nollvisionen på olika sätt och att planera för en bättre infrastruktur. Men dels visste jag också om det stora intresset som finns kring bilar i Sverige i vid mening. Vi är ju en fordonsnation och allt från veteran bilar, intresset för amerikanska bilar och crusing, svenska rallyn och mycket, mycket annat är något som både binder samman människor och som skapar traditioner lokalt och regionalt.
Att vårda det intresset och vår historia är också ett sätt att säkra att vi fortsätter att ligga i framkant inom fordonsin dustrin. Och jag var inte ensam i att tycka så. Under den hösten och vintern växte en stark opinion från olika intres seorganisationer mot förslaget och självklart hade jag starkt stöd av det när jag bestämde mig för att inte gå vidare med förslaget utan att helt enkelt begrava det.
Hur ser du på MHRFs roll för det rullande kulturar vet?
Mycket viktig på flera sätt. Viktig för att bevaka förslag, bra eller mindre bra, som kommer från politiken och samordna vad ni ska påverka. Eftersom MHRF företräder många har ni bättre förutsättningar att skapa opinion och i påverkansarbete spelar storleken alltid roll, ju fler man företräder desto tyngre blir ens argument. Men att organisera ett intresse hos så många kvinnor och män i vårt land och göra gemensamma aktiviteter kanske är det viktigaste, att samlas kring ett intresse och möta andra som tycker lika mycket om det som man själv uppskattar är riktigt roligt. Anser du att det rullande kulturarvet är värt att bevaras?
Ja, det gör jag. I arvet finns både svensk industrihistoria och mycket forskning och design som vi kan lära av för framtiden, genom fordonen kan vi följa utvecklingen steg för steg.
Vad betyder den fordonshistoriska rörelsen för dig? Jag tycker om bilar i vid mening och jag älskar att köra bil. För mig blir historien inte bara något att lära av framåt utan jag tycker också det är roligt med de gamla modellerna. Några tycker man mer om än andra men alla inger respekt. Hur ser du i dag (år 2019) på ditt arbete som tidigare infrastrukturminister?
Slitigt och fantastiskt roligt! Infrastruktur är något som påverkar människor över hela landet varje dag. Oavsett vart jag var och vilka människor jag mötte hade alla syn punkter och önskemål på infrastrukturen. Att vara ansvarig för något som påverkar, engagerar och berör så mycket är jätteroligt.
Om du fick välja ett historiskt fordon vilket skulle det bli och vad har du hemma i garaget?
Min man samlar på bilar så vi har några i garaget, bland annat en Excalibur som är rolig att köra då solen skiner och resan är målet. Man ska inte ha bråttom med den. Om jag får drömma om en egen historisk bil skulle det vara någon Porsche cabriolet. De är fina i sina linjer och en cabriolet ger frihetskänsla då himlen är taket.
MARGITA SÖDERQVIST
Ulrica Messing var en av de partimedlemmar som utpekades som möjliga kandidater till partiledarposten efter Göran Persson. Hon kandiderade inte till posten som partiordförande, med hänvisning till familjen. Foto: Gustav Vidlund, TT
Motorhistoriska Riksförbundet började 2009 delta i Almedalsveckan i Visby. Här har förbun det fått möjlighet att träffa politiker, myndigheter och organisationer för att diskutera bevarandet av det fordonshistoriska kulturarvet.
De första åren deltog MHRF som enskild organisation, men från 2013 prövades flera nya grepp, som bar frukt. Dels ingick MHRF ett samarbete med andra organi sationer inom det vi kallar ”det rörliga kulturarvet”. Tillsammans med Järnvägshistoriska Riksförbundet, Vagnshistoriska Sällskapet, Museibanornas Riksorganisa tion, Arbetslivsmuseernas Samarbetsråd, Sveriges Ång båtsförening, Sveriges Segelfartygsförening, Svensk Flyghistorisk Förening, Experimental Aircraft Associa tion Sverige samt Båthistoriska Riksförbundet etablerades Transporthistoriskt Nätverk.
En större gemensam monter skapades i Visby hamn med en järnvägsvagn och flera historiska fordon i samarbete med Gotlands Veteranbilklubb. Tre angelägna gemensam ma frågor identifierades – betydelsen för besöksnäringen, behovet av stärkt lagskydd för det rörliga kulturarvet samt bevarandet av hantverkskunskaper.
Frågor till politiker i baksätet Samtidigt fick nätverkets frågor extra stor uppmärksamhet genom att MHRF började genomföra ”baksätesdebatter”. Detta innebar att politiker från alla partier i riksdagen bjöds in för att diskutera några frågor i baksätet på en historisk bil.
I bilens framsäte satt dåvarande förbundsordförande Peter Edqvist och fungerade som moderator. Frågor som diskuterats i baksätet under åren har varit stärkt bevaranderätt och lagskydd för det rörliga kulturarvet, krångliga regelverk, samhällsnytta och arbetsmarknad, miljö, återväxt och kommande generationer.
Mellan 2013–2016 deltog riksdagspolitiker från de flesta partierna Leif Jakobsson (S), Annelie En ochson (KD), Lotta Finstorp (M), Per Lodenius (C), Sten Bergh eden (M), Anders Åkesson (C), Per Svedberg (S), Christer Akej (M), Isak From (S), Per Åsling (C), Lars Gustafsson (KD), Jan Lindholm (MP), Monica Green (S), Bengt Eliasson (L), Teres Lindberg (S), Aron Emilsson (SD), Penilla Gunther (KD) och Ida Karkiainen (S). Montrarna har genom åren också haft besök av till exem pel Staffan Widlert och Maria Ågren, båda generaldirektörer för Transportstyrelsen, Lars Amréus, riksantikvarie samt kulturminis trarna Lena Adelsohn-Liljeroth (M) och Alice Bah Kuhnke (MP).
MHRF i Almedalen 2015. Per
Det är tydligt att det rörliga kulturarvet är något som enar politikerna och att de har förståelse för de aktuella frågor na. En vilja finns att förenkla myndigheternas regelverk och ett stärkt lagskydd, vilket MHRF och Transporthistor iskt nätverk idogt framfört behovet av, har bemötts positivt.
TEXT: MALIN ERFELDTFoto:
2017 resulterade detta äntligen i ett regeringsuppdrag med målet att utreda förutsättningarna för en sådan lag stiftning. I december 2018 var Riksantikvarieämbetets
rapport klar. Där föreslås en hänsynsregel i Kulturmiljölagen med syftet att myndigheter ska ta hänsyn till intresset av att bevara och använda historiska transportmedel.
Lodenius (C), Jan Lindholm (MP) och Monica Green (S) i baksätesdebatt med Peter Edqvist,
Blekinge saknade yngre medlemmar i sina klub bar och ett gäng bilentusiaster beslutade sig för att starta en ny klubb för ”Veteranbilar, Klassiker och även Blivande klassiker” för att på det sättet locka yngre medlemmar.
I mars år 2007 blev det upptaktsträff på Brocenter bil muséum i Olofström för Blekinges nya bilklubb, Blekinge Classic Car Club. Grunden i verksamheten är att umgås tillsammans med våra bilar. Pressinformation gick ut till lokaltidningar och radio. De nappade direkt och skrev hel sidor om idén. Radion sände en timme och inbjudan till en träff på Brocenter bilmuséum i Olofström samlade 95 intresserade, som tände på idén.
Redan efter en månad hade klubben 115 medlemmar. Satsningen på ett brett program och yngre klassiker gjorde att klubben i dag, 12 år senare har 930 medlemmar, och en betydligt lägre medelålder.
Några av bilentusiasterna som bildat Blekinge Classic Car Club hade sedan ett antal år arrangerat en bilutställning i samband med Östersjöfestivalen i Karlshamn. Så fick de en förfrågan om man kunde fylla en dag till under festivalen. Eftersom klubben hade många tävlingsintresserade med lemmar kom en idé om att köra någon form av biltävling. En banskiss och tävlingsidé presenterades för Karlshamns kommuns festivalkommitté. De var mycket positiva till idén och klubben fick i uppdrag att planera arrangemanget.
Steg ett var att knacka dörr hos alla berörda boende i om rådet (cirka 100 hushåll). Ingen hade något att invända mot att bli instängda under dagen.
Efter kontakter med Bilsportförbundet, polisen, rädd-
ningstjänsten och länsstyrelsen gav alla tillstånd till att genomföra Carlshamn Classic Car Race.
Karlshamns kommun såg till att ett stort antal halmbalar, avspärrningar, balkar, speakertorn, utjämning av trottoar kanter med asfalt med mera kom på plats för att tävlingen kunde genomföras. De stod för alla kostnader. De bjöd även deltagarna på en hotellnatt för att kunna delta på både utställning och race.
Ett 20-tal förare med fordon från 1912 till 1975 kom för att köra det första racet. Det genomfördes som regularitytäv ling, med fyra bilar som startade med 20 sekunders mellan rum och avverkade tre varv så nära satt idealtid som möjligt.
Magnus Palmberg är ute och kör med människan bästa vän,hunden, vid
Karlshamns kommundirektör ställde upp som starter.
Trevliga race, en proffsig speaker, Janne Tromark, och fint väder bidrog till att det blev mycket uppskattat av både förare och publik. Racet kördes under åtta år med många olika förare och intressanta bilar.
STIG MARTINSSON, TEXT OCH FOTODet fanns behov av en bra marknad för veteranfordonsde lar, därför beslutade klubben att 2009 tillsammans med Tingsryd-Travet starta en. Det kom 150 säljare och 1 500 be sökare. Det blev ett lyckat försök och 2018 kom 430 säljare och 7 000 besökare varav 900 kom i ”finbil”.
Klubben fick många tävlingsintresserade medlemmar och startade Carlshamn Classic Car Race 2008. Karlshamns kommun var mycket positiv till idén och ställde upp med både hjälp och kostnader.
sin sida på en onsdagsträff i Olofström.
Carlshamn Classic Car en bilutställning i samband med Östersjöfestivalen i Karlshamn. Klubben samlar årligen cirka 300 lokala fordon.
Tanken hade fötts att utlysa en speciell dag varje år för att upp märksamma de gamla fordonen och den 7 juni 1986 utlystes som ”Samlarfordonens dag”. Det samlade namnet blev efter några år i stället Motorhistoriska Dagen och firas den 6 juni.
Den 6 juni på nationaldagen har Mo torhistoriska Dagen etablerat sig som en årlig manifestation för det fordonshistoriska kulturarvet.
Över hela Sverige åskådliggörs det fordonshistoriska kulturarvet genom de många evenemangen för historiska fordon. Motorhistoriska Riksförbun det bjuder årligen in anslutna klub bar, andra föreningar, kommersiella arrangörer, museer med flera att fira genom att arrangera exempelvis träf far, utflykter eller utställningar.
Visar rörelsens bredd
Målsättningen med Motorhistoriska Dagen är att synliggöra det fordonshistoriska kulturarvet. Detta kan en skilda fordonsägare göra genom att ta ut sina historiska fordon och med verka vid evenemang. Kan man inte delta kan man ändå vara med genom att ställa upp sitt fordon hemmavid. Tillsammans visar vi på så sätt den fordonshistoriska rörelsens bredd, både fordonsmässigt, ägarmässigt och geografiskt.
Ett annat viktigt mål med Motorhis toriska Dagen är att uppmärksamma allmänhet, media, politiker och bes lutsfattare på den fordonshistoriska rörelsens omfattning för att därigenom skapa ökad acceptans för bevarandet och brukandet av detta kulturarv.
I samarbete med Nostalgia Arrangörstävlingen Kultur på väg arrangeras av Motorhistoriska Riks förbundet och tidningen Nostalgia Magazine. Tävlingen utser fem prista gare bland arrangörerna under Mo torhistoriska Dagen, varav en totalvinnare och fyra andra pristagare i olika kategorier. Under sensommaren och hösten genomförs sedan prisut delningar i vinnarnas hemkommuner dit press och representanter för kom munen bjuds in.
Väljer några evenemang Alla evenemang på Motorhistoriska Dagen, stora som små, är med och täv lar och kan komma till final i Kultur på väg. Juryn väljer ut ett antal even emang att besöka genom tillgänglig evenemangsinfo och genom att aktivt kontakta arrangörer.
I bedömningsunderlaget ingår bland annat hur kulturarvet lyfts fram, samarbete med andra, säkerhets- och miljöhänsyn samt om man särskilt lyft fram grupper som kvinnor, ungdomar och nya svenskar under evenemanget.
Den 6e juni firar många fordonsföreningar både tation för det fordonshistoriska kulturarvet. Bilden
Inför Motorhistoriska dagen togs det fram en bakelse dagen till ära. Bakelsen är en Mariabulle som innehåller vaniljkräm. Bakelsen toppas med en marsipanbil. Här är receptet:
Mördeg: 50 g smör eller margarin 2 msk socker 1 1/2 dl vetemjöl
Petit chouxdeg: 1 1/2 dl vatten 75 g smör eller margarin 1 1/2 dl vetemjöl 4 ägg
Fyllning till sex bullar: drygt 1/2 dl hallonsylt 3/4 dl marsánkräm 2 dl vispgrädde lite florsocker att sikta över
Ugn 200 grader, gräddas 20-25 min
1. Hacka snabbt samman alla ingredienserna till mördegen och låt den vila kallt en stund.
2. Sätt ugnen på 200 grader. Gör petit choux smeten. Koka upp vatten och smör, tillsätt vetemjöl. Rör om till en slät och klumpfri smet. Värm den i kastrull någon minut un der omrörning tills den är blank och släpper kanterna. Låt smeten svalna något. Tillsätt äggen ett i sänder och rör tills de är ordentligt iblandade. Spritsa eller klicka ut smeten på en plåt med bakpapper.
3. Kavla ut mördegen tunn på mjölat bakbord och ta ut runda plattor som är något större än petit-chouklickarna. Lägg dessa ovanpå klickarna och tryck till lägg. Grädda dem i 20–25 minuter.
4. Gör ett litet hål i botten på sex av de kalla bullarna. Lägg i sylten. Vispa grädden och blanda ca 1/2 dl av den med marsánkrämen. Fördela krämen i bullarna. Fyll den sista gräd den i en spritspåse och spritsa in den i bullar na, men spara lite att garnera med. Sikta lite florsocker över och lägg en liten syltklick på varje bulle.
5. Till ovansidan av bakelsen formas en bil av marsipan.
Den ”inbyggda bussen” är på väg till verkstan och renoveringen påbörjades 2008.
Rune Larsson ordförande och projektledare arbetar med ramen.
Det är snart 70 år sedan sist den rullade på gotländska vägar. I tio år har eldsjälarna i Gotlands Veteranbilklubb nu jobbat med att få ihop den gamla Snäckbussen. Föreningen har varit med i MHRF från start.
För att kunna frakta turisterna mellan Visby och turistan läggningen Snäckgärdsbaden köpte Rederi AB Gotlands dotterbolag AB Snäckgärdsbaden egna bussar. Dessa bussar var välkända i stadsbilden och fortfarande minns många äldre av just den här som rullade fram till början av 1950-talet.
Denna buss I 1519, Chevrolet med kaross från Svenska Karosseriverkstäderna i Katrineholm (SKV) och chassie från GMs fabrik i Stockholm ”försvann” efter sin aktiva tjänst i början av 50-talet och ingen tänkte väl närmare på det. Inte förrän 2002 då en man började renovera sin som marstuga som han tagit över av äldre släktingar och under fasadpanelen fann den gamla busskarossen.
Stig Skallak bröt bort lite av panelen vid stugans kök och plötsligt kunde han läsa Snäckgärdsbaden på en inbyggd buss.
Ägaren kontaktade Gotlands Veteranbilklubb som förvär vade bussen och lagrade den i syfte att någon gång i fram tiden återställa den till sitt ursprungliga skick. Efter att ha avslutat ett par andra projekt, (Volvo tankbil 1931 och Dodge stegbrandbil 1935), kom så tiden att ta sig an Snäck bussen.
Omfattande renovering Hösten 2008 flyttades karossen till den hyrda verkstaden och föreningens medlemmar påbörjade det svåra projektet. Ett projekt som visat sig vara oerhört omfattande. Karossen var inte bara dålig i trästommen utan stora delar var även borthuggna och plåtarna var rostiga.
Ram, axlar, front, skärmar, motor, växellåda, inredning med mera saknades. Inte minst den unika bakvagnen var borta. Parallellt med själva restaureringsarbetet pågick sökandet efter alla dessa delar. Från ett antal olika Chevro let lastbilschassin har delar plockats och renoverats del för del. Svårast av allt var nog ändå att komma på hur boggiebakvagnen skulle se ut och fungera.
På hjul utomhus för att vändas så att motorarbetena kan komma igång.
Gotlands Alle handa gjorde stort reportage när bussen hittades i väggen.
Några äldre bättre vetande i klubben hävdade bestämt att det skulle vara en så kallad Västerviksboggie vilket var vanligt. Vid tiden för detta fordons leverans med endast några veckors mellanrum såldes en exakt likadan buss till ett av tågbolagen på Gotland. Från samma handlare, vars leveransbekräftelse kunde återfinnas i landsarkivet och från vilken det framgick att fordonet utrustas med ”den av General Motors framtagna boggiebakvagnen”. Men hur skulle man kunna få reda på hur en sådan är konstruerad?
Efter långa sökningar på internet dök det i en nätbutik i USA upp en liten försäljningsbroschyr för bakvagnen som nu hade ett namn, Dual 60-40. Den inköptes för några dol lar och då kunde man genom de ritade reklambilderna veta hur den skulle se ut, dock inte hur den tekniskt var uppbyggd. Det löstes via fler sökningar på nätet vilket resul-
Leveransklar år 1931.
terade i den stora träffen. Rakt in i amerikanska patentdata basen där äldre utgångna patent ligger öppet fanns den. GM hade sökt patent på den och det gick att tanka hem och skri va ut alla ritningar. Därefter var det ”bara” att bygga den.
Allt arbete har utförs ideellt. Undantaget är sådant som krävt specialmaskiner till exempel när motorn vid renover ingen skulle borras om. Annars sker allt inom ramen för föreningens verksamhet, helt och hållet ideellt.
Bussen blev färdig på försommaren 2018 och registre rings- liksom kontrollbesiktades i Oskarshamn. Självklart med beröm godkänt och besiktningsingenjören fyllde sta tionens facebooksida med bilder.
Några dagar efter hemkomsten till Visby visades bussen upp i samband med Rederi AB Gotlands årsstämma och efter presentation på scenen gick stämmodeltagarna ut för att beskåda den nu återuppståndna Snäckbussen.
TEXT: RICKARD ELGÁN, FOTO: BENGT BROLIN
Snäckbussen redo för start.Vi möjliggör och underlättar ägande av historiska fordon genom att tillhandahålla kunskap och service
I dag finns ingen särskild lagstiftning som skyddar bredden av det rörliga kulturarvet, det vill säga de historiska trans portmedlen på väg, vatten, räls och i luften, mot problem skapade i modern myndighetsutövning. Nu kan det bli ändring på det.
Motorhistoriska Riksförbundet har genom samarbetet inom Transporthistoriskt Nätverk under flera år arbetat för ett stärkt lagskydd. Nätverkets framställningar till riksdags politikerna gav äntligen frukt då ett tillkännagivande gjor des från riksdagen i samband med kulturarvspropositionen 2017. Regeringen fick av riksdagen uppdraget att skyndsamt utreda förutsättningarna för ett lagskydd för det rörliga kulturarvet.
Kulturdepartementet lämnade uppgiften till Riksantikvarieämbetet (RAÄ), vars utredning nu är klar. I denna föreslår RAÄ att en hänsynsregel införs i Kulturmiljölagens första kapitel, med det uttalade syftet att myndigheter ska ta hän syn till intresset av att bevara och använda historiska trans portmedel. Rapporten går på djupet i komplexiteten kring dessa transportmedels möjligheter till ett levande bevarande i relation till moderna lagkrav, till exempel inom miljö- och trafiksäkerhetsområdet. Lagen föreslås träda i kraft 1 januari 2020.
– Ett synnerligen väl utfört uppdrag av Riksantikvarieämbetet. Rapportens slutsatser, samt förslaget om en hän synsregel i Kulturmiljölagen, innebär en revolutionerande bekräftelse för det rörliga kulturarvet. Nu återstår att se hur regeringen hanterar förslaget. Om det går igenom i riksda gen innebär det ett stort steg för de myndigheter vars beslut påverkar möjligheten att hålla det rörliga kulturarvet just rörligt, säger MHRFs generalsekreterare Jan Tägt.
Under 2013 togs en ny miljöguide fram av Motorhistoriska Riksförbundet.
Miljöguiden togs fram för att den fordonshistoriska rörelsen inte bara värnar det gemensamma kulturarvet utan även miljön.
En naturlig och viktig del i vårt arbete är att på ett korrekt sätt underhålla fordonen för att säkerställa att de bevaras till kommande generationer. Därför är det självklart att for donen används i ringa omfattning.
Även om de historiska fordonen utför mindre än 0,1 pro cent av vägtrafikarbetet i Sverige är det viktigt att ägarna håller dem i mycket gott skick så att miljöpåverkan mini meras.
Målet med denna guide är att ytterligare öka miljöengagemanget bland våra anslutna klubbar och alla ägare av historiska fordon.
Miljöarbetet i klubben
• Utse en miljöansvarig.
• Utbilda medlemmarna i miljöfrågor som berör hob byn.
• Anordna gärna ett särskilt klubbmöte för att diskutera dessa frågor.
• Tag reda på vad som gäller för sortering av miljöfarligt avfall i kommunen.
• Ordna ”avrostningmöte” varje vår med träning i körgård, bromsträning med mera.
• Sprid information genom era egna kanaler såsom träf far, klubbtidningar, hemsidor, Facebook med mera.
Vid evenemang – tips till arrangören
• Tillhandahåll gärna miljö/oljemattor och se till att de används.
Målet med guiden är att ytterligare öka miljöengagemanget bland våra
• Se till att avfall sorteras och sedan lämnas till miljösta tion.
• Undvik köbildning vid kontroller, entréer etc.
• Se till att parkering sker på lämplig mark.
• Ange på skyltar och i programmet vilka miljöregler
anslutna klubbar och ägare av historiska fordon.
Fotograf: Anita Engman
som gäller för platsen och evenemanget, till exempel rörande naturskyddsområden eller terräng- och tomgångskörning.
• Efter evenemanget, kontrollera marken så att ni lämnar snyggt och rent efter er.
Den nya hemsidan presenterades på förbundsstämman den 16 oktober 2010. En viktig del av den är att samla information om förbundets medlemsföreningar på ett och samma ställe. All administration av kontaktuppgifter om funktionärer samt besiktningsmän sköts via hemsidan. Även samtliga evenemang läggs in via hemsidan.
EU-kommissionen har tidigare föreslagit harmoniserade regler för import av fordon från tredje land för eget bruk. För in dividuell import av privatpersoner var de föreslagna reglerna omständiga och i praktiken omöjliga att hantera.
Transportstyrelsens Sören Hedberg på enheten Fordonsteknik i Borlänge har tillsammans med kollegor i England arbetat för att EUs tekniska kommitté för motorfordon skulle anta ett förslag som i korthet gick ut på att bland annat Sverige skulle kunna behålla sin nuvarande tillämpning. Vilket kommittén också gjorde med stor majoritet. EU-kommissionen har lyssnat till kommitténs förslag och tillåter att medlemsstater som redan har beslutat om särskilda regler för import av enskilda fordon får fortsätta att behålla dessa.
Inför riksdagsvalet 2010 ställde MHRF frågor till riksdagspartier om hur de förhåller sig till den kulturinsats som fordonshistoriker bedriver. Följande områden berördes: Ursprungskontrollen i Transportstyrelsens regi: Parti erna ville underlätta och var bekymrade över utvecklin gen som de menade ibland var orimlig. Något år senare tog TS bort kravet på den obrutna fångeskedjan
Importtull: Partierna ville inte se försvårande regelsys tem med anledning av tullverkets 13 subjektiva regler för att tullfritt föra in ett historiskt fordon. År 2014 ändrade Tullverket sin tillämpning. Kontroll- och registreringsbesiktning: Några partier var kritiska till privatiseringen. Flertalet förutsatte serv ice, kunskap och kompetens för att bedöma historiska fordonen.
Gunilla Forsman får ofta frågan när och varför hon började tycka om gamla bilar. Det kan hon inte svara på eftersom hon inte minns något annat än att hon alltid tyckt om dem. Så länge Gunilla kan minnas har hon fascinerats av gamla tider och mekaniska saker. Här berättar hon om hur hennes väg till Motorhistoriska Sällskapet, MHS, och Motorhistoriskt Magasin gick.
Redan som liten tog mamma med mig och mina äldre bröder på bilutställningar. Antar att det var en av få saker som alla syskon var överens om att det var kul. När jag blev äldre och själv började åka på träffar var utbudet av USA-bilar stort, men jag kände mig aldrig riktigt hemma där.
Drömmen om en veteranbil hade varit med mig ända sedan moppeåldern men studentlivet kom emellan. Så kom tillfället och som 26-åring köpte jag en 45 år gammal bil. Valet föll på en Ford Corsair och lyckan var total.
Samma år som jag köpte bilen flyttade MHS sitt kansli nära där jag bodde. Min pappa har varit medlem där sen 1970-talet men jag kände egentligen inte till klubben och tänkte att det nog bara var för äldre män som min pappa. Jag bestämde mig ändå för att åka dit och se vad det var för något och om det möjligtvis fanns några bilar där. MHS hade sedan länge öppet varje måndag, hela året runt, så visst var det folk med bilar där. Men det var inte det lättaste att titta in där som 26-årig tjej.
Jag kände ingen där och vid de första besöken kände jag mig både udda och ganska obekväm men på något sätt hade jag på känn att bilarna och människorna där var så intressanta att jag inte ville missa chansen att lära känna dem. Minns första gången jag gick in i klubblokalen och de som var där satt runt ett bord och
det blev knäpptyst när jag kom in. Efter en stund drog någon ut en stol och frågade om jag ville slå mig ner, denne någon visade sig senare vara Leif ”Leffe” Björkelius. Leffe var klubbens hus tomte och vi skulle senare komma mycket bra över ens, han sa att han skulle lära mig allt han kunde om motorcyklar men tyvärr hann han inte göra det då vi bara hade känt varandra i några år innan han gick bort efter en tids sjukdom. Men jag tror att det hade be hövts mer än en livstid för att lära sig allt han kunde om motorcyklar, om det ens vore möjligt.
Att ha en udda bil är en bra isbrytare och det var många som kom fram nyfikna, då de inte sett en Corsair på många år. Sedan rullade det på. Jag träf fade Per-Börje Elg, redaktör för Motorhistoriskt Ma gasin, vi hade båda en kamera i handen. Det dröjde inte länge innan jag fick fotografera och skriva om ett av föreningens rallyn i klubbtidningen.
Gunilla med sin nuvarande moped, en Crescent 1163.Efter det fanns jag på MHS i stort sett varje måndag. Åkte på alla evenemang och stortrivdes i det varier ande fordonsutbudet. Mopedrally hade de också så jag plockade fram min moped som hunnit bli ännu äldre sen jag var 15 år. Vilken tur att den fått stå kvar hemma hos föräldrarna! För den nyfikne kan jag berätta att det är en Puch Maxi från 1971. När jag var 15 år var mopeden bara gammal, nu är den ett fordon som jag med stolthet tar fram och finkör.
Efter ett och ett halvt år valdes jag in i MHS styrelse som suppleant och började ansvara för klubbens so ciala medier vilket jag då ansåg mig själv vara expert på. Åtta år senare inser jag att under årens lopp har jag lärt mig en hel del. I sex år satt jag på den stolen.
Det mesta grundar sig i bilintresset men har sakta utvecklats till ett intresse för allt som rör främst för sta halvan av 1900-talet. Jag har äldre symaskiner och
samlar på gamla symönster, syr gärna kläder för att matcha både min egen och andras bilar. Samlandet har sträckt sig vidare till gamla mode- och vecko tidningar där man kan se vad som var modernt vilket år, både kläder och prylar. När man är ute med bilen vill man ju att också picknickkorgen ska fyllas på ett tidsenligt sätt, så kokböcker från olika årtionden har införskaffats och recepten testas allt eftersom.
Det viktigaste i en förening är alltid medlemmarna, utan dem finns ingen förening. Mötet mellan män niskor är det som skapar mening och jag är tacksam över hur många spännande och fantastiska individer jag får träffa. Är också lycklig över alla dem som låter mig provköra deras bilar. Det bästa sättet att uppleva en gammal bil är att köra den, sitta bakom ratten och få ta del av ägarens historia är något alldeles speciellt.
Jag hoppas att jag som medlem kan bidra till en mer levande förening som växer med åren och hjälper till att bevara det rullande kulturarvet.
Det mesta grundar sig i bilintresset för Gunilla Forsman men det har sakta utvecklats till ett intresse för allt som rör främst första halvan av 1900-talet. Hon har äldre symaskiner och samlar på gamla symönster, syr gärna kläder för att matcha både sin egen och andras bilar. Sin klädstil brukar hon kalla för ”tidlös fritidsklädsel”, det är en fri blandning av 40-, 50-, och 60-tal.
Foto: Thomas Runelind
Lördagen den 14 september 2013 var på flera sätt en historisk dag. Då startade i Carlsund Utbildningscentrum i Motala den första for donstekniska utbildningen i landet med inriktning speciellt mot historiska fordon
Utbildningen är ett samverkansprojekt mellan Motorhis toriska Riksförbundet, Motala kommun och Motala Motor museum. Utbildningen är en 100-poängs introduktionskurs över en termin och ambitionen är att orienteringskursen i vuxenutbildningens regi ska utgöra plattformen för en ettårig yrkeshögskoleutbildning med inriktningen ”tekniker historiska fordon”.
Utbildningens inriktning är främst att ge ökad teknisk kunskap om fordon tillverkade från 1930-talet fram till 1980-talet. Man ville ge deltagarna förståelse för de tekni ska skillnader som finns hos äldre fordon i förhållande till moderna samt att kunna utföra underhåll och service.
MHRF uppskattar det det finns cirka 200 000 personbilar och motorcyklar i trafik som är äldre än 30 år i Sverige och som är i behov av löpande underhåll. Att fler yrkeskunniga på historiska fordon verkligen behövs i motorbranschens företag intygas inte minst av de specialistföretag som redan är verksamma och som ofta har mycket svårt att hitta medarbetare med rätt kompetens.
Introduktionsutbildningen fanns med endast en termin eftersom det är svårt att få fulla kurser i flera omgångar i en så pass liten ort som Motala. Kursen vände sig endast till ortsbefolkningen.
Ett förslag finns att även starta upp en gymnasieutbildning i Linköping år 2019–2020.
– Finns fler intresserade kommuner är vi väldigt pigga att haka på, säger ordförande Peter Edqvist i MHRF.
Kursinnehåll
Praktiskt moment under utbildningen i Carlsund Utbildningscentrum, Kunden Lagliga
– Tändfördelare Förgasare Motorcyklar Elektrisk Växellådor
Motala. Här är det driftsättning av bil från 1936.
Foto:
Arbetet för start av en yrkeshögskoleutbildning pågår och till dags dato har fyra ansökningar lämnats in för en yrkeshögskoleutbildning – men samtliga har fått avslag. Men MHRF är ihärdig och fortsätter söka statliga medel för yrkeshögskoleutbildningen – trots de låga oddsen. Av 2 000 ansökningar finns medel för 500 kurser av de statliga pengarna.
– Karosser
– Lackering
– Plåtarbeten
– Inredning
– Moderna oljor
– Miljöhänsyn
– Moderna drivmedel
– Moderna förbrukningsmaterial
– Modifiering av nyare komponenter
– Service
– Nödåtgärder
– Årlig tillsyn, råd till ägare
– Vinteruppställning
– Starta eget
Peter Edqvist, MHRF
Anita Karlén, MHRF
Bo Lindman, branschkonsult
Christian Johansson, Motala kommun
Sven Ordell, sakkunnig
Jan-Ove Boll, Motala Motormuseum
Per de Faire, samordnare
Varje påskhelg går Skandinaviens största bil- och mc-mässa för entusiastfordon av stapeln: Bilsport Performance & Custom Motor Show i Jönköping. Eller kort sagt: Påskmässan på Elmia!
Arrangemanget startade som en ren Custom Show 1980 i Jönköping. Motorhistoriska Riksförbundet deltog första gången år 2011.
Bilsport Performance & Custom Motor Show arranger as av Förlags AB Albinsson & Sjöberg i samarbete med Elmia och är ett av de största årligen återkommande pub likevenemangen i Sverige. Här finns Motorhistoriska Riks förbundet och medlemsklubbarna med som viktiga aktörer. Många är de klubbar som deltagit på Elmia och där skapat fantastiska montrar.
De historiska fordonen finns i hall C, Nostalgiahallen, som fått sitt namn efter tidningen Nostalgia. Här är riksför bundet medarrangör och deltar med en monter och i plan eringen av hallens tema och fordon. Sedan 2011 har hallen haft teman som tävlingsfordon, filmfordon, nyttofordon, engelska fordon, 50-talet och mopeden 65 år.
År 2018 hade Elmia nästan 84 000 besökare under fyra dagar.
Under mässan får MHRF möjlighet att träffa flera vikti ga målgrupper av fordonsentusiaster. I och med mässans bredd besöks den i dag av både unga och gamla och med skilda intressen. Alla dessa kan samlas under MHRF och MHRF-försäkringen, vilket MHRF har som mål att förmedla i samband med medverkan. Riksförbundet ser denna mässa som en viktig mötesplats för den fordonshistoriska rörelsen och vill vara med och utveckla denna.
TEX: MALIN ERLFELDT
FOTO: LENNART WEST
Med på mässan fanns Willys Overland Whippet 96A . . . . . . mopeder i olika modeller i långa rader . . . Ordförande Peter Edqvist diskuterar med Ambjörn Ericsson, Club Nilsson, Corvair Club Sweden i soffan.Förslagschef, Stig L Sjöberg, sammanfattar sin syn på mässan:
– Samarbetet med MHRF avseende påskmässan på Elmia har utvecklas med stort engagemang från vardera part genom åren. Och det är med stor glädje vi från Albinsson & Sjöbergs sida kunnat konstatera att arrangemanget avseende Nostalgiahallen lockat fler och fler besökare genom åren. Särskilt roligt är att vårt mångåriga samarbete med Verktygsboden inneburit att de, genom dess goda re lationer med tidningarna Klassiker och Moped, gett oss möjlighet till samverkan också med våra tidnin gar Nostalgia och Klassiska Lastbilar. Konkurrenter har blivit partners och vi jobbar tillsammmans med ambitionen att stärka oss i konkurrens med andra aktörer.
Påskmässan på Elmia har funnits under många år och är sedan lång tid tillbaka en av Europas stör sta bilutställningar. Den är ständigt under utveck ling och MHRFs engagemang i mässan har bidragit till fördjupningen. Intresset för veteranbilar växer ständigt vilket illustreras av besökarnas allt större intresse för Nostalgiahallen på Elmia.
. . . återskapad tävlingsbil A-Ford från 1930-talet . . .
. . . samt en Fiat.
Nostalgiahallen på Elmia lockar allt fler besökare genom åren.
MC-Veteranerna Sverige, Kalle Sjö, Svenska Volvo 140 klubben, Arne
Bilkön ringlar lång till Långnäs i Bollnäs. Det ena glänsande fordonet efter det andra rullar in, to talt cirka 700 stycken. Skruvat & Klart har efter sex år växt till en enorm folkfest.
– Vi ska ha en liten spontanutställning med fordon i Bollnäs!
Året var 2012 och Skruvat & Klart var fött i samband med att klubben fyllde 30 år. Den första spontanutställningen var ett faktum – det kom cirka 200 fordon till Långnäs i Bollnäs.
Sex år senare har Skruvat & Klart nått smärtgränsen för vad som går att få in på området. 700 fordon, allt från mo peder, bilar till pontonflygplan. Det kom utställare från
norr till söder för att visa sina pärlor och träffa likasinnade. Tyvärr blev ett tjugotal utan plats.
Det finns ett härligt utbud av det mesta som är mo tordrivet. Mopeder i parti och minut, lastbilar, husvag nar, udda bilar, vanliga bilar och flyg.
En Ford Anglia som fick nam net ”Ledig lördag” pga bakre rutans utformning och lediga lördagar för arbetarna.
Hans Gehlin med hustrun Ulla från Uppsala kom år 2016 med det förmodligen äldsta fordonet, en Ford Special från
Ett sjuttiotal mopeder ställde upp på mopperacet
Peterbilt trucks, den största bilen på utställningen med en V12. Per-Anders Wärme från Bollnäs är ägare.
Svenska Saabklubben gav ut boken ”40 år tillsam mans” vid sitt 40-årsjubileum år 2016. Boken är defintivt annorlunda än de genomsnittliga jubileumsskrifterna.
Humorn frodas, blandas friskt med fakta om bilar, vad som händer i världen och på radion, underhållande även för den ofrälste. Ögat fastnar rätt snabbt på en artikel om hur klubbens genomsnittsmedlem ser ut. Här kan du själv läsa hur Saabklubben lyckats få fram denna fantombild:
Rolf Åström och Kjell Öberg från Bollnäs framför Rolfs Chevrolet DeLuxe med till hörande husvagn.
Foreman Ferrari/330P4 från Hedesunda lyste upp parken. Enligt ägaren, Rolle Sundgren, är bilen halvgammal.
Corvette Z06 av årsmodell 2003. Ägaren är Daniel Wikström från Alfta.
Genom att samköra de tre operativsystemen samt via telenäten länka till befolkningsregistret, körkortsregistret samt registret över vanartiga barn har man tagit fram en unik profil över den genomsnittlige Saab Sport & Rally, SSR, medlemmen.
Efter åtskillig pappersexcersis och erforderliga avgifter kunde man också länkas till polismyndighetens fantomdator, ni vet den som spottar ut bilder på mörd are omöjliga att fånga. Resultatet är allt annat än uppmuntrande.
”Den genomsnittlige SSR-medlemmen är en glesbygdsfigur med tragiska undertoner. Han befinner sig i obestämbar ålder mellan 30 år och döden emedan hans mentala status ligger i paritet med en sjuårings.
Klubben startades den 14 augusti 1982. Gick med i MHRF 1985.
I klubben finns alla sorters fordon som mopeder, bilar, motor cyklar, buss, lastbilar.
För att vara medlem behöver man inte ha eget fordon utan det räcker med att ha intresse för fordon.
1919. De har haft bilen i fem år.
Ett begränsat antal knallar säljer allt från nostalgiprylar till reservdelar. Ett år satsades även på framtidens bilägare, barnen.
Huvudarrangören Hälsinglands Fordonshistoriker, HFH, har med hjälp av lokala motorföreningar ett arrangemang som blivit en folkfest för hela familjen där alla går in gratis.
Evenemanget går runt med sponsorerade medel och föreningsmedlemmar som ställer upp som arbetskraft. Resultat?
Cirka 6 000 besökare – på en dag. Målet är nått, folkfesten är ett faktum och förhoppningsvis har ett intresse väckts för nya fordonsägare.
TEXT: MARGITA SÖDERQVIST FOTO: KENNET SVÄRD
Han rakar sig sällan, klär sig bristfälligt med märkliga huvudbonader och talar obskyr dialekt. Pratför endast i samband med Saab-snack och då ofta inom ett snävt specialområde exempelvis ”Chassinummer jag minns” eller ”Ovanliga de lar jag minsann har hemma”. Han har ett an tal oavslutade projekt utanför stugknuten och anses av omgiv ningen som kne pig”.
Allt enligt vår dator.”
Fantombild på SSRs Mr Genomsnitt. Som alltid när det gäller dator beräknade genomsnittsfigurer: Skönt att han inte finns . . .
FAKTALängst nerför en svindlande spiraltrappa har Svenskt Motorhistoriskt Arkiv, SMA, sitt högsäte i Bromma, Stockholm. Nio hängivna män grottar ner sig i historiska vingslag var tredje månad och identifierar gamla bilder som donerats till arkivet från privatpersoner och föreningar. Allt är ideellt arbete.
Per Dahl och Göran Flank tog för några år sedan tag i den idé om ett motorhistoriskt arkiv som länge närts av bland andra MHRF-pionjären Björn-Eric Lindh.
Syftet med SMA är att in ventera, samla in, bevara och presentera historiskt källmate rial om hjulburna motorfor don i Sverige. Invigningen som förrättades av dåvarande vice ordföranden i Riksdagens kulturutskott Gunilla Carls son, fick stor uppmärksamhet i branschpressen och efter den har det funnits en stadig ström av förfrågningar om donationer och att få studera arkivet.
Per Dahl i en del av arkivet.
I dagsläget finns uppemot 20 000 bilder, varav de äldsta är från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Det finns även broschyrer i mängder, närmare bestämt 30 hyllmeter.
En del donationer är väldokumenterade och arkiverade, andra saknar helt dokumentation och kommer i lådor. Då kommer medlemmarnas kunskap till nytta.
Hur kan de då identifiera bilderna? Jo, det sitter i kom mittémedlemmarnas huvud, en samlad kunskap med stor
Svenskt Motorhistoriskt Arkiv i arbete. Några av medlemmarna glömmer qvist.
bredd. Personerna i kommittén är en levande kunskapsbank vad gäller hjulburna motorfordon i Sverige. Vid deras möten som kan vara i timmar plockas ovärderlig kunskap fram och sätts på pränt till den aktuella bilden.
– Blir du invald i kommittén så finns inte möjligheten att tacka nej, säger Göran Flank.
– Och du är invald på livstid, säger Per Dahl med ett skratt.
Svenskt Motorhistoriskt Arkiv drivs genom en arkivkom mitté utsedd av MHRFs styrelse. De utsedda är flera av Sveriges mest kunniga personer inom det motorhistoriska området samt representanter från styrelsen och kansliet.
Arkivet är inhyst i Centrum för Näringslivshistorias, CFN lokal i Bromma, Stockholm. Det är världens stör
sta näringslivshistoriska arkiv med sammanlagt 70 000 hyll-meter värdefullt historiskt material såsom dokument, ritningar, fotografier och dylikt. Sedan år 2012 är Motorhis toriska Riksförbundet medlem i den föreningen. MHRF bevarar i deras arkivlokaler unikt motorhistoriskt material inom ramen för projektet Svenskt Motorhistoriskt Arkiv. Om intresse finns att söka i arkivet kontakta i första hand Per Dahl och det görs enklast genom MHRFs kansli.
TEXT: MARGITA SÖDERQVIST
Per Dahl, har varit med från start, arkivchef på TAM-Arkiv. Lars Ericson, tunga fordon. Göran Flank, MHRFs styrelse, har varit med från start. Jan Ströman, orakel (enligt hans egna ord), författare. Hans Blomqvist, mc och tvåhjulingar, MHRF-försäkringar fram till 2014.
Per-Börje Elg, MHS tidning, redaktör
Björn-Eric Lindh, bildade MHRF, författare.
Gert Ekström, tekniska museet, brandbilar, bussar etc. Lennart West, nyinvald 2018, MCHK.
Malin Erlfeldt, kanslirepresentant MHRF.
tid och rum när historiska bilder ska identifieras och ges liv. Från vänster Lars Ericson, Göran Flank, Jan Ströman och Hans BlomFotograf: Per Dahl”Blir du invald finns inte möjligheten att tacka nej”
Den tredje september 1967 gick Sverige över till högertrafik. 50-årsminnet av omläggningen firades på Kungsgatan i Stockholm år 2017 då gatan fylldes av klassiska bilar som återvände till vänster sida för en stund.
Trots att klockan är fyra så är det inte en tidig morgon, det är snarare väldigt sent på natten för de flesta som rör sig på Kungsgatan i Stockholm. På gatan ringlar en lång kö av taxibilar och med jämna mellanrum tu tas det irriterat. Nattlivets existenser med lite suddiga konturer på trottoaren börjar blandas upp med allde les nyvakna, spiknyktra och lite äldre människor.
– Det ser ju lite rörigt ut här, men vi har ju fått till stånd att spärra av trafiken från klockan 04:30, säger Anders Läck som är vice ordförande i Automobilhis toriska Klubben, AHK, en av klubbarna som var med och bildade Motorhistoriska Riksförbundet.
Det är bara att hålla med, det är rörigt och jag har svårt att tro att alla moderna bilar om en liten stund ska ha försvunnit från gatan.
120 klassiska fordon över på vänster sida AHK ska tillsammans med Motorhistoriska Riksför bundet, Klassiker och Polismuseet fira 50-årsminnet av högertrafikomläggningen genom att över 120 klas siska fordon ska ställas upp på vänster sida och sedan gå över till högertrafik exakt klockan fem. Det ska bli så likt 1967 som möjligt, och faktiskt även 1997 för då firades 30-årsminnet av händelsen här.
Platsen är väl vald. Kungsgatan var den självklara samlingsplatsen när freden kom 1945 och 1967 var det också hit som många sökte sig för att se övergån gen till högertrafik.
Medan jag funderar på om det här verkligen ska gå vägen agerar Anders Läck. Ur sin stora bilsamling har han plockat fram exakt rätt bil för dagen: Gustav VI Adolfs Cadillac från 1967. Nu styr han den med all den pondus som en 6,2 meter lång och 2,7 ton tung bil ger rätt över på vänster sida. Kungsgatan är på väg att få vänstertrafik igen och inte en enda bil tutar i protest.
Platsen är väl vald. Kungsgatan i Stockholm var den självklar sam gen till högertrafik 1967 precis som vid 50-dagen år 2017.
En sak har de gemensamt, jag ser ingen bil som är högerstyrd trots att alla de här bilarna ursprungligen skulle användas i vänstertrafik. Förklaringen består
lingspatsen och det ar många som söktesig till för att se övergån
Kostnaden för högertrafikomläggningen blev 628 miljoner kronor, vilket motsvarar 5,8 miljarder kr i dagens penningvärde. Högertrafikkommissionen er satte alla kostnader utom de som ansågs ringa. I prak tiken betydde det att man fick betala själv för att flytta sin brevlåda och köpa nya högerassymetriska strål kastare till sin bil. Nu sprakar det till från två enorma orangea högtalare som sitter på en Volvo Amazon polisbil: ”Efter ett kort stopp på vänster sida ska vi nu köra över till höger sida”.
inte av en stor anledning utan snarare av många små. Amerikanska bilar var vanliga i bilens barndom i Sverige och bilarna därifrån och från andra stora im portländer som Tyskland var vänsterstyrda.
Feststämning – precis som år 1967 Som nyfikna hundar står en Rolls-Royce nos mot nos med en Volvo PV när de ska korsa Kungsgatans mittlinje. En Ford Taunus undviker utan problem att krocka med en Bubbla när skiftet sker. På broarna över Kungsgatan är det proppfullt med åskådare, precis som 1967 är det feststämn ning. Exakt klockan fem kör alla på höger sida – igen.
TEXT:FREDRIK NYBLAD/KLASSIKER
Foto: Gustav Sjöholm.
Effektiv avspärrning under evenemanget.
Foto: Fredrik Nyblad
Infrastrukturminister Tomas Eneroth (S) deltog när 50-årsdagen för högertrafikomläggningen firades i Stockholm år 2017.
– Man känner historiens vingslag, menar han. Tomas Eneroth anser att Motorhistoriska Riksförbundets roll
för det rullande kulturarvet är oerhört viktigt och de är goda rådgivare för honom som politiker.
– Man känner historiens vingslag en morgon som den här, menar han, och man inser ju att trafikomlägg ningen blev i någon mening starten på det trafiksäk erhetsarbete som varit i Sverige sedan dess. Året efter bildades Trafiksäkerhetsverket, vi fick en bälteslag och vi fick en sänkt standardhastighet till 70 km/h, säger han till tidningen Klassiker.
Hur ser då infrastrukturministern på det fordonshistoriska kulturarvet, är det värt att bevara? Absolut och av flera olika skäl. Sverige är ju ett for donsindustriland och har stolta traditioner när det gäller egen produktion av fordon. Vi har ett större in tresse, vågar jag påstå, än de flesta länder. Möjligtvis jämförbart med Tyskland och kanske Frankrike. Vi är stolta över vår svenska identitet och värnar om våra industriella traditioner. Vad betyder den fordonshistoriska rörelsen för dig och Sverige?
Oerhört mycket. Det är viktigt att överföra kunskapen till nya utövare. Det är som en folkrörelse och mobi liserar många olika människor vilket gör att kontaktytan är enorm.
Hur ser du på MHRFs roll för det rullande kul turarvet?
Väldigt viktig. Utöver att de mobiliserar väldigt mån ga har de väldigt många kunniga personer. MHRF sprider kunskaper och säkerställer att vi inte tränger
undan det rullande kulturarvet. Jag ser ibland att det kan komma föreskrifter från myndigheter som inte riktigt ser och inser värdet av att vårda kulturarvet. Då är det viktigt med förbundet som lägger upp ett var ningens finger. De ger mig som politiker även goda råd i att uppmärksamma om det finns nya regleringar som riskerar att förhindra eller försvåra att vårda kul turarvet. Där är MHRF speciella och har ett kunnigt gäng som kan svensk industri och fordonsreglering vilket ger dem en styrkeposition.
Hur kan du stötta dem?
Jag kan stötta dem genom att signalera att de är vikti ga i sin roll och förtjänar att få ett utrymme att ge goda råd till mig som infrastrukturminister. De måste ha ett inflytande och höras vid nya lagförslag som till exempel kommer från Transportstyrelsen. Ge dem en särställning och uppmärksamma dem. Det är även viktigt att komma ihåg att de inte är kommersiella och stötta dem utifrån den synpunkten. Jag uppskattar samarbetet med MHRF och de förtjänar allt beröm. De nya reglerna kring uppvisning på väg trädde i kraft 1 oktober i fjol, hur har det utfallit?
Lite tidigt att säga ännu. Men vad jag vet är det två ansökningar som avvisats men då på grund av att de inkommit för sent. De avslagna ansökningarna har nu överklagats till Transportstyrelsen. Det är tyvärr de mindre arrangemangen av ideell karaktär som till exempel cruising som kan uppleva regeln som besvärlig eftersom de inte har samma framförhållning som stora arrangemang. Jag kommer att följa hur regelverket fungerar och får överväga förändringar om det inte utfaller väl. Regelverket är ju till för att
Infrastrukturminister Tomas Eneroth uppskattar samarbetet med Motorhistoriska Riksförbundet och ser dem som goda rådgivare. Foto: Gustav Sjöholm.
kommuner, trafikplanerare och arrangörer ska kunna kommunicera bättre med varandra. Transportssty relsen kommer att göra en ny utvärdering i höst vilken jag kommer att följa.
Om du fick välja ett historiskt fordon vilket skulle
det bli och vad har du hemma i garaget? Om jag fick välja skulle det nog bli en Volvo P 1800 av årsmodell 1963. Hemma i garaget finns en Volvo samt en Porsche.
MARGITA SÖDERQVISTHärlig mopedbild från en uppskattad
Det årliga mopedarrangemanget svarar Automobilhistoriska Klubbens Upplandssektion för, anförd av Ove Carlsson i samarbete med Upplands Fordonshistoriker. Det här året med nära 90 stycken, smattrande veteranmopeder.
Dessa friskusar med sina gamla plåtmopeder på två hjul räds varken snö eller kyla eller bara vanligt trist väder. För dem är det ändå busroligt att mitt i vintern lufta och rasta sin ungdoms längtan som när man ”fyllde moppe” för mycket länge sedan, nu mestadels äldre gubbar. Men glädjande nog sågs också några ur den yngre generationen av båda könen som var roade av att köra gammelmoppe, också så här års utan sol och värme. De anammade devisen: Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder”.
Dessa veteranmopeder saknar all modern elektronik så ”programvaran” består endast av äkta tvåtaktsbensin, alltså något mått olja per liter bensin.
Käcka huvudbonader Så här förklarar sakkunskapen, mopedgurun Claes Johansson, de käcka huvudbonaderna som satt stadigt på Vintervurpans deltagare denna dag: ”Vurpollon (äggskal, potthjälm, störtkruka). Muntert utformad hjälm i vit papp eller plast med nederdel i läder. Vanlig modell är den SVEMO-godkända TT-hjälmen. Uttrycket är stockholmskt och syftar INTE på ekträdets frukter”.
Samtliga mopedentusiaster hade sina Vurpollon väl förankrade lagenligt på huvudet. Och några vurpor rapporterades heller inte in.
Två stycken som hade tagit till sig instruktionerna inför sin mopeddebut på Vintervurpan var unga Lisa Gelotte på sin Husqvarna 63:a och Sten Berglind som styrde sin Crescent 2000 skoter från början av 1960-talet. Jag
Ett kort bildstopp vid Valvgatan, Skytteanum Uppsala. Från vänster Sten Berglind Crescent 2000, Lisa Gelotte Husqvarna 63:a tillsammans med välklädda mopedryttare.
”Än slank han hit, än slank han dit och än slank han ner i diket!” Så dramatiskt blev det aldrig under 2018-års ”Vintervurpa” i Uppsala.
Vintervurpa med nära 90 friskusar bakom styrena och med vurpollonen stadigt på huvudet.
haffar dem i klungan bland alla andra förväntansfulla vintermopedister. De har just tagit en kort rastpaus innan moppefärden fortsätter runt omgivningarna på stadens gator och till flanörernas munterhet.
– Det här är jätteroligt med mycket folk som ler och skrattar längs vår färdväg. Och ibland kan man gasa på ordentligt, säger 24-åriga Lisa Gelotte och tillägger:
– Jag är yngsta deltagaren idag, men det vore kul om fler tjejer kom med och körde gammelmoppe, säger Lisa och vrider på gashandtaget lite extra.
Den andra debutanten Sten Berglind ler med hela ansiktet och säger:
– Känner mig som 15 år från första gaspådraget och det
”Bakom en moppe är himlen alltid blå!” Nog var det blått ljussken denna vinterdag för vintermopedisterna vid Vintervurpan i Uppsala.
kommer att sitta i hela dagen. Nostalgiluft är föryngrande, och kul att träffa alla dessa vitala ”ungdomar” (runt 50-60 år) som är ute och luftar sina ekipage. Fantastiskt trevligt, säger Sten om dagens upplevelse.
TEXT OCH FOTO: GUNNAR FLODÉNEtt intresse som startade redan i ungdomen ledde Peter Edqvist till Motorhistoriska Riksförbundet. Där verkade han som förbundsordförande i tio år, fram till år 2018. Då valde Peter Edqvist att kliva av och lämnade över klubban till Kurt Sjöberg när MHRF funnits i nästan ett halvt sekel.
Redan som tonåring väcktes intresset för veteranbilar för Peter Edqvist. Han köpte sin första gammelbil på 1970-talet, en Austin A35 från 1958, som inte var i världens bästa skick. Men efter att ha fått bort rosten, svetsat och lackerat om den var bilen i bruksskick. Bilen har han fortfarande kvar – plus 15 fordon till varav några är motorcyklar.
Som 28-åring gick han med i Norrköpings Veteranbilklubb, NVBK, vilket blev hans hemmaklubb. Där är han ännu medlem men även i ett antal klubbar till. I NVBK blev han styrelsemedlem samt klubbmästare. Som klubbmästare skulle han hålla i och ordna olika arrangemang på klubbkvällarna samt till exempel ral lyn.
År 2003 blev han tillfrågad av dåvarande valberedning om han ville ingå i MHRFs styrelse vilket han tackade ja till. Under cirka fyra år verkade han som styrelsemedlem. Därefter var han mogen för nästa steg, viceordförande, en post han hade i ett års tid. Dåvarande ordförande Horst Brüning meddelade un der den tiden att han skulle ta steget in i FIVAs ledning som ordförande och MHRF behövde en ny som höll i rodret.
Det här var i samma veva som Fredrik Reinfeldt blev statsminister och det framkom att en del nyval da ministrar inte betalat tv-licensen. Peter föreslogs och slutade sitt anförande med att, jo jag har betalat
Som många föreningar har fått erfara så minskar medlemsantalet anser Peter Edqvist.
tv-licensen. Han blev vald till ordförande för förbun det.
På frågan om vad som är drivkraften att orka så pass länge är svaret givet.
– Intresset är drivkraften. Det är ett jobb värt att göras och också värt att göras bra, säger Peter Edqvist. Vad upplever du har varit svårast med frågorna som MHRF bedriver?
och yngre krafter behövs för att fortsätta ta tillvara vårt kulturarv, Foto: Göran Schüsseleder
– Svårigheten är inte politikerna i sig, de är för det mesta vettiga människor, svårigheten är att de inte har fått rätt information, menar Peter.
Vad har varit det viktigaste som skett under hela din tid som styrelseordförande i MHRF?
– Att styrelsen, fordonsrörelsen samt att politiker har gått från att kalla vårt intresse hobbyverksamhet till kulturarv.
Född i september 1950 i Norrköping.
Hans första veteranfordon en Austin A35 från 1958. Familjen består av sambo.
Jobbar som konsult inom företaget Arbetshälsa.
Motorhistoriska Riksförbundet, styrelseledamot 20032007.
Motorhistoriska Riksförbundet, viceordförande 20072008.
Motorhistoriska Riksförbundet, ordförande 2008-2018 Valdes in i FIVAs styrelse som Senior Vice President år 2017.
Upplever du att förbundet nått fram till myndigheter och politiker?
Peter Edqvist menar att förbundet haft extremt goda framgångar när det gäller att nå fram till myndigheter och politiker.
– Det är ett strategiskt jobb som utförts av styrelsen och förbundets kansli. Att vi lyckats få gehör. Till ex empel Luciaminglet vilket Sveriges största politiska parti håller i trådarna för, där representeras kulturar vet enbart av MHRF bland alla andra kulturperson ligheter. Här finns kontakterna och möjligheten att lära känna personer i olika sammanhang.
Under åren 2017–2018 deltog inte MHRF i Almedalsveckan på Gotland och valde därför att inför 2018 års riksdagval bjuda in alla partiers ledamöter för att diskutera kulturarvet på olika platser i landet, från Pa jala i norr till Göteborg i söder. Samtliga partier deltog. Snarlika frågor ställdes till ledamöterna och i det stora hela blev det bra svar och personerna intresserade. Nå gra kom in i riksdagen, andra inte. Mycket tid över efter tiden som ordförande?
– Nej, det kan jag inte säga. Det var varit ett intensifi erat FIVA-arbete eftersom kontoret skulle flyttas från Bryssel till Italien vilket innebar mycket resande och mycket arbete. Sen har jag inte förstått ännu att jag kanske skulle ta pension och jobbar fortfarande en del som konsult med personalfrågor, säger Peter. Vad hoppas du av den nya ordföranden?
– Att han fortsätter med alla bitar jag jobbat med och fortsätter med de politiska påtryckningarna. Det är ett jobb som aldrig blir klart och fortsätter hela tiden med nya utmaningar.
Avslutningsvis vill Peter säga att MHRF fortsättningsvis har en väldigt viktig uppgift framför sig, dels att bevaka rättigheter och dels att entusiasmera sven ska folket och klubbmedlemmar så att det rullande historiska kulturarvet kan bestå.
Det finns i dag ett flertal or ganisationer inom det trans porthistoriska området – på väg, på spår, i luften och på vattnet. Dessa har liknande utmaningar som Motorhistoriska Riksförbundet vad gäller myndighetsfrågor.
I december 2012 träffades des sa organisationer första gången för att diskutera en gemensam strategi. Resultatet blev bildandet av Transporthistoriskt Nätverk, THN, vars målsättning är att lyfta och driva påtryckningar och frågeställningar som gemensamt påverkar bevarandet och driften av det rörliga kulturarvet.
Detta sker till exempel genom politikeruppvaktning, bland annat i samband med Almedalsveckan där man samverkat sedan 2013. Nätverket har gemensamt lyft frå gan om lagskydd för det rörliga kulturarvet, vilket gav resultat när regeringen 2017 gavs uppdraget att utreda detta.
MALIN ERLFELDTTransporthistoriskt Nätverk täcker historiska fordon både på väg, luft och vatten. På bilden DC-3:an Daisy som ägs av föreningen Flygande Veteraner.
Foto: Jerry Dåversjö
Järnvägshistoriska Riksförbundet/ JHRF: www.jhrf.se
Museibanornas RiksOrganisation/ MRO: www.museibanorna.se ArbetSam: www.arbetsam.com
Sveriges Ångbåtsförening/SÅF: www.steamboatassociation.se Sveriges Segelfartygsförbund/SSF: www.ssfb.se
Båthistoriska Riksförbundet/BHRF: www.bhrf.se
Svensk Flyghistorisk Förening/SFF: www.flyghistoria.org
Veteranflygsektionen/EAA: www.eaa.se
Vagnhistoriska Sällskapet www.vagnhistoriska.org
Motorhistoriska Riksförbundet www.mhrf.se
MHRF är en riksorganisation med en mångfacet terad struktur bland medlemsklubbarna. De 200 medlemsklubbarna med cirka 100 000 individu ella medlemskap innefattar allt från moped- och mc-klubbar, märkesklubbar till klubbar med en bredare inriktning. Medlemsstrukturen ställer stora krav på styrelsens kompetens och arbetssätt. Därför har MHRF en arbetande styrelse.
Med begreppet arbetande styrelse avses i detta samman hang en styrelse som arbetar integrerat med MHRF-kansliet i frågor som rör förbundets verksamhet. Styrelseledamöterna utgör dessutom en resurs som i vissa situationer kan avlasta kansliet vid stor arbetsbelastning.
Varje styrelseledamot har förutom sitt övergripande ans var ett definierat ansvarsområde som särskilt ska bevakas.
Ansvarsområde är bland andra, försäkringen, myndighetsbevakning och remisser, miljö & trafiksäkerhet, kulturarv & arkiv & hantverk, utbildning & ungdom, marknads föring & kommunikation samt internationella frågor. De ansvarsområden som varje styrelseledamot har framgår av MHRFs hemsida.
Styrelse och kansli deltar i stor omfattning i olika arrangemang där vi företräder medlemmarnas intressen. Som exempel kan nämnas Elmia, Motorhistoriska Dagen 6 juni,
Kurt Sjöberg, förbundsordförande Bent Fridholm, vice förbundsordförande Mats Grimme, förbundsekonom Timo Vuortio, förbundssekreterare Karl Ask Rickard Elgán Göran Flank Per Petersson Lasse Söderqvist
Gärdesloppet, Almedalsveckan och många andra evenemang.
Förutom kontakter med medlemsklubbarna pågår kontak ter med myndigheter och beslutsfattare samt med andra rik sorganisationer inom ramen för Tranporthistoriskt Nätverk (ThN).
Det lokala klubbarbetet är grundbulten när det gäller att arbeta med den kanske viktigaste framtidsfrågan, nämligen att säkerställa återväxten i våra medlemsklubbar.
Ett starkt engagemang tillsammans med ett kompetent kansli gör att jag med tillförsikt ser fram emot de utmanin gar som ligger i framtiden för att hålla det rullande kultur arvet rullande.
KURT SJÖBERG Stora delar av Motorhistoriska Riksförbundet styrelse år 2019: Från vänster Anders Ericsson, revisor, Kurt Sjöberg, ordförande, Lasse Söderqvist, ledamot, Helena Thorslund, valberedningen, Karl Ask, ledamot, Per Petersson, ledamot, Göran Flank, ledamot. Mats Grimme, ekonom, Timo Vuortio, sekreterare, Malin Erlfeldt, kanslichef samt Rickard Elgán, ledamot. Viceordförande Bent Fridholm saknas på fotot. Fotot taget i Gyllene Hjulet i Surahammar.Söndagen den 4 november kördes London–Brighton Run, ett anrikt uppvisningslopp där en Vabis 1903, som konstruerats i Sura hammar, deltog. Bilen ägs av Surahammars kommun och har iordningställts av Aros Motorveteraner. Projektet har fått stöd av kommunen, Scania, Surahammars Bruk och svenska ambassaden i London.
Vabis 1903 var den fjärde bilen som konstruerades av Surahammars Bruk. Den färdigställdes på dotter företaget Vagnfabriks Aktiebolaget i Södertälje och försågs med en kaross byggd i Paris. Bilen ägs av Surahammars kommun som 2015 beslöt att låna ut den till MHRFs medlemsklubb Aros Motorveteraner för att de skulle göra den körklar igen efter att den stått på museum i många år. Aros Motorveteraner har tidig are bland annat renoverat klubbens ellastbil, en modell som Asea serieproducerade under andra världskriget.
Vabis 1903 är numera körklar och fungerar förmodli gen bättre än då den var ny, detta efter omvårdnad av pensionerade ingenjörer och tekniker. Bo Söderberg berättar att bland annat har tändsystemet återställts så att det är som på andra bilar från 1903. Konstruktio nen var föråldrad redan då bilen var ny. Surahammars Bruk använde bilen under cirka tio år för kortare re sor i närheten. Med de testkörningar och evenemang bilen deltagit i under 2017 och 2018 har den förmodli gen körts längre de senaste åren än de första tio.
Körts varje år sedan 1927
London – Brighton Run kördes första gången 1896 för att fira att lagen, som krävde att motorfordon
måste ha en man med röd flagga gående framför och max hastighet på 4 mph höjdes till 14 mph.
Evenemanget har körts varje år sedan 1927, med un dantag för krigsåren då det rådde bensinransonering. Det är öppet för fordon tillverkade till och med 1904. Körsträckan från Hyde Park i London till Madeira Drive i Brighton är 96 km.
Av de 431 anmälda fordonen valdes 100 ut att ställas ut på Regent Street under lördagen. Vabis 1903 var en av dem.
Allt fungerade bra Vabis 1903 kördes i huvudsak av Bo Söderberg från Aros Motorveteraner från London till Brighton. Ett team av medhjälpare och åskådare från Aros motor veteraner var också med på resan. Allt fungerade bra, man behövde bara fylla olja och gör en enkel service halvvägs.
Tobias Nordlander, ordförande i Surahammars kommunstyrelse deltog tillsammans med kommu nikatören Christian Hidalgo som skildrat äventyret på Facebooksidan Vabis-Surahammar. Även Suraham mars Bruks nytillträdde VD Lars Christiansson var på plats vid utställningen under lördagen.
Sponsorer Surahammars Bruk har bidragit till resa och transport er. Företaget är åter leverantör till bilindustrin. Scania, en av världens ledande buss- och lastbilstillverkare, stod för busstransport London-Brighton-London för de medföljande. Vabis fusionerades 1911 med Scania i Malmö, företagsnamnet var Scania-Vabis från 1911 till 1969, då det byttes till Saab-Scania, numera bara Scania.
Målgång efter 96 km, från London till Brighton. Förare Bo Söderberg, passagerare fram Sune Lindén, bakom förar en Dag Sollander samt Bob Lockley bakom främre passageraren deltog.
Foto: Scania UK
Svenska ambassaden i London hjälpte till med park ering på ambassaden mellan lördag och söndag.
Återlämnas till kommun
Nu när målet är uppnått kommer bilen att återlämnas till Surahammars kommun, ställas ut på museum och förhoppningsvis köras ibland.
Ägaren och teamet kring Vabis 1903 fick två fina priser:
The Judges Overseas Award
Pris till domarnas favorit bland de utländska delta garna: Surahammars Kommun Vabis 1903.
Harrods Heritage Award
Till det bästa bevarande- eller renoveringsprojektet: Aros Motorveteraners arbetsgrupp för renoveringen av Vabis 1903.
LENNART WEST, MHRF KANSLI
Rune Björck har haft olika befattningar inom MHRF, bland annat som vice förbundsordförande i olika perioder samt även ingått i försäkringskommittén.
Runes huvudansvar, som gjort honom vida känd, har varit miljö- och trafiksäkerhet, två för verksamheten viktiga om råden.
Här berättar Rune hur det begav sig.
När MHRFs dåvarande kanslist Horst Brüning flyttade till Klippan i Skåne blev han och hans fru Gia medlemmar i MHK – Motorhistoriska Klubben i Skåne där jag sedan 80-talet var ”ständig sekreterare”. Vi blev kompisar och våra familjer började umgås.
Inför årsstämman 2000 blev jag kontaktad av dåvarande valberedningens sammankallande Bengt Dieden, efter tips från Horst Brüning, om en plats i MHRFs styrelse.
Jag tackade ja och under ordförande Lars Adolfssons ledning blev jag ansvarig för miljö- och trafiksäkerhetsfrågor. Två ansvarsområden som jag visste låg i den omedelbara närheten av myndigheternas intressen.
Vid milleniumskiftet hade intresset för historiska fordon inte nått den omfattning som i dag utan stora delar av fordonen var av äldre datum. Dessa fordon motsvarade inte på något sätt myndigheternas krav på miljö och trafiksäkerhet. Här gällde det för MHRF att väcka dessa frågor hos klubbmedlemmarna så att fordonen även i fortsättningen kunde användas.
Likaledes måste myndigheterna informeras om vilka åtgärder som MHRF vidtog.
Förbundet blev medlem i Nationalföreningen för Trafiksäkerhetens Främjande, NTF, och deltog i den årliga
säkerhetskonferensen. Ett riksförbund med särintressen för historiska fordon lever i myndigheternas värld ganska undanskymt.
Kansliet flyttade från Tomtebogatan till moderna lokaler på Anderstorpsvägen. En generalsekreterare anställdes och MHRF fick möjligheter att bearbeta myndigheterna på högsta nivå nämligen i riksdagen och regeringen. Kontakten med Transportstyrelsen och Trafikverket blev också mera intensivt. Förbundet fanns nu på myndigheternas ”agenda”.
MHRF utarbetade även informationsmaterial gällande miljö och trafiksäkerhet som distribuerades till klubbarna så att klubbmedlemmarna fick veta vad man kunde åtgärda så att även fordon av äldre årgång blev en del av den moderna trafiken.
Genom att ständigt medverka i publika evenemang som Elmia, Motorhistoriska Dagen 6 juni, Nostalgia Festival, Prins Bertil Memorial och många klubbträffar över hela vårt avlånga land blev MHRF ett välkänt och respekterat begrepp för historiska fordon.
Vid några tillfällen var jag också vice ordförande vilket innebar att jag blev delaktig i försäkringsgruppen. MHRF/Folksam-försäkringen är utan tvekan en för såväl klubbmedlemmen som förbundet fördelaktig försäkringsform. Genom trafiksäkerhetsarbetet har MHRF lyckats hålla skadefallen på en låg nivå som då varit bra premiemässigt för såväl försäkringstagarna och förbundet.
Dessa 18 år i MHRFs tjänst har hela tiden varit till glädje och känslan av att ha bidragit till något positivt för intresset för historiska fordon känns bra.
STAFFAN HANSON/RUNE BJÖRK Vid MHRFs årsstämma i oktober 2017 lämnade hedersmedlemmen i Motorhistoriska klubben i Skåne, MHK, Rune Björck, sin plats i Motorhistoriska Riksförbundets styrelse.
Vår kulturgärning riskerar att komma i kläm när myndigheter och departement ska få bukt med illegal bilskrotning.
Naturvårdsverkets förslag kring hanter ingen av uttjänta bilar har skapat oro bland klubbmedlemmarna, inte obe fogat.
I korthet handlar frågan om att Natur vårdsverket hade fått regeringens upp drag att redovisa hur omhändertagandet av uttjänta bilar och bildelar fungerar i praktiken samt föreslå åtgärder för att uppnå målen för producentansvaret och förbättra efterlevnaden av reglerna.
Bland åtgärderna fanns förslag som i värsta fall hade kunnat innebära att de montering av en bil för att kunna återan vända reservdelar kunde bli brottsligt.
I en statlig utredning föreslog nämli gen Naturvårdsverket att privatperson er inte ska få demontera sin bil för att kunna återanvända reservdelar då det bedöms som illegal bilskrotning.
MHRF lyckades stoppa förslaget med hjälp av andra motororganisa tioner och en folkstorm. Slutbeske det stod dåvarande miljöminister Lena Ek (C) för när hon svarade på Carina Adolfsson Elgestam (S) fråga ”Jag kan konstatera att defi nitionen av bilskrotningsverksam het är bred och innefattar demontering, återanvändning och återvin ning i vilket hobbyverksamhet in ryms. Jag har inte för avsikt att reglera veteran- eller sportbilsverk samhet. Jag ser det därför som lämp ligast att behålla nuvarande regler ing och jag får återkomma om andra åtgärder för att komma till rätta med den illegala bilskrotningen”.
Rune Björck har bland annat jobbat med miljö- och trafikäkerhetsfrågor under sin tid i Motorhistoriska Riksförbundets styrelse. FOTO: LASSE SVENSSONDet rörliga kulturarvet är hotat, hävdar Motorhistoriska Riksförbundet, av byråkrater som glömmer de historiska fordonen och de regler som gällde när de togs i bruk.
– Vi vill ha skydd mot myndighetsingripande, säger generalsekreterare Jan Tägt.
Hört talas om begreppet det rörliga kulturarvet? Det är samlingsnamnet på allt som rör sig i samfärdselns och transporternas värld – till exempel bilar, motor cyklar, traktorer, båtar, flygplan, tåg.
Detta kulturarv är hotat. Inte i första hand av vård slösa renoverare och ombyggare eller genom export av fordon utomlands. Nej, det är våra myndigheter som hotar, enligt Motorhistoriska Riksförbundet, MHRF.
Detta genom att införa lagar, förordningar och föreskrifter – och framför allt deras tillämpning –som försvårar eller omöjliggör användning av till exempel historiska bilar, motorcyklar och traktorer. Men för bundet arbetar hårt för att mildra hoten, bland annat genom att skriva remissvar, samverka med andra or ganisationer och uppvakta politiker.
– Vi förvaltar ett kulturarv. Vi värnar föremålen, de ska kunna bevaras till eftervärlden, säger Jan Tägt, generalsekreterare på MHRF. Och det är viktigt att de inte ska bli statiska föremål på ett museum, de ska visas i de miljöer där de en gång figurerat.
Våren 2017 antogs kulturarvspropositionen i riks dagen och kulturutskottet uttalade i anslutning till detta att lagstiftning till skydd för det rörliga kul turarvet bör tas fram snabbt. Riksantikvarieämbetet fick uppdraget att titta på förutsättningarna för sådan lagstiftning.
Skälet till skydd är de nya normer samhällsföränd-
ringarna för med sig. Det kan handla om krav på toaletter i båtar, något som inte kan uppfyllas i gamla segelbåtar. Eller strängare krav på fordonskopplingar mellan historiska lastbilar och släpvagnar. Eller miljözoner i tätorter som omöjliggör körning med ett äldre fordon.
Plötsligt godkänns inte fordonet Bland annat Transportstyrelsens regler, och tolkningar, vållar Jan Tägt och hans medarbetare mycket arbete. Avgasregler har ändrats vilket medfört att for don som tidigare uppfyllt alla regler plötsligt inte god känns, och stränga krav ställs på entusiaster som reno verar gamla fordon, till exempel i fråga om fordonets ursprung. Gamla köpe- och tullhandlingar måste uppvisas innan fordonet kan inregistreras och köras på väg, papper som emellanåt helt enkelt inte går att uppbringa.
Jan Tägt har gott om exempel på hur det kan gå. Som detta: en Cadillac, avställd sedan 1973, togs in till Sverige, men eftersom köparen inte kunde uppvi sa köpehandling från alla fem gånger bilen bytt ägare – det saknades en – kunde bilen inte inregistreras i Sverige utan såldes i stället i delar.
Uppdelningen av Vägverket i Transportstyrelsen och Trafikverket har också vållat bekymmer. Till exempel måste man söka dispens från halvljuslagen från två myndigheter och därmed betala två dispensavgifter –
Jan Tägt, Motorhistoriska Riksförbundet, kämpar för vettiga möjligheter för folk som vill renovera och köra historiska fordon.
Foto: Therése Särnbäck
för att man, som Jan Tägt säger, ”ska få köra en motorcykel från 1912 utan lyse”.
– Det är inte rimligt, säger han.
Det är en mening som återkommer ofta under in tervjun. Han befarar att fordon kan bli stående för att ingen orkar eller har råd att ta sig igenom byråkratin. Då blir allmänheten snuvad på detta kulturarv.
Det kan kulturarvet även bli genom reglerna för själva körningen. Den 1 oktober 2018 trädde en föreskrift om ”tävling och uppvisning på väg” i kraft. Den in nebär att en fordonskortege kan behöva tillstånd från länsstyrelsen à 2.600 kronor och detta måste sökas fyra månader i förväg. Men föreskriften är enligt Jan
Tägt väldigt otydlig och risken finns att olika länssty relser tolkar den olika.
– Om man ordnar ett evenemang som ingriper i trafiksystemet är det förstås rimligt att ett tillstånd krävs, men för 15 traktorer som tuffar fram ...?
Jan Tägt tillägger att ingen vet hur reglerna ska tillämpas, det klarnar enligt Transportstyrelsens tjän stemän först när polisen ingripit och en rättslig proc ess har skapat prejudikat.
Men om länsstyrelserna väljer att tillämpa föreskrif ten bokstavligt innebär det enligt MHRF ”tvärstopp för den motorhistoriska rörelsen”. Och därmed hotas det rullande kulturarvet i stället för att skyddas.
LARS VERNERSSON/TRAKTORDen dagliga verksamheten på kansliet är bred och varierande över året. Arbetet utgår från förbundets mål ”för gårdagens fordon på morgondagens vägar”.
Försäkringshandläggarna är i dagsläget tre till antalet och hanterar försäkringsärenden som kommer in via papper eller hemsidan.
Samtalen är många och mejl från kunder och klubbar ännu fler.
Handläggarna jobbar även med uppföljning, analys och utveckling av försäkringen, allt i samarbete med
försäkringsbolaget Folksam. Kansliet hanterar bland annat medlemsservice och organiserar förbundets medverkan i olika evenemang samt hanterar en stor mängd samarbetspartners.
Förbundets budskap kommuniceras i sociala me dier, trycksaker, pressmeddelanden, hemsidan och månadssidan i Classic Motor.
Generalsekreteraren arbetar med politiker- och myndighetskontakter, svarar på remisser, gör ursprungskontroller samt utfärdar FIVA-pass.
MALIN ERLFELDT Här är hela personalen på Motorhistoriska Riksförbundets kansli. Från vänster Jan Seglert, Lennart West, Francisco Vall, längst fram.
Besiktningsföretagens branschorganisation, Swetic, redovisade en positiv förändring av de egna riktlinjerna för chassinummerkontroll vid kontrollbesiktning efter en framställan från MHRF. Det innebär att fordon av 1981 års modell och tidigare kom att kunna identifieras mot bland annat chassi nummer på skylt. Riktlinjerna baseras på det faktum att for don tidigare registreringsbesiktigats i Sverige och godkänts utan instansat chassinummer.
Skälet till förändringen är att det inte funnits ett uttryckligt krav i de äldre föreskrifterna om inslagen identitet. Förhål landet, att enskilda fordon felaktigt kan ha underkänts vid kontrollbesiktning har fått sin lösning.
MHRFs målsättning att andelen som söker MHRF-försäkring digitalt ska nå 50 procent inom år 2016 såg ut att infrias. Information till klubbarna och inte minst utbildning av be siktningsmännen kring den digitala rutinen kommer också att ske. En ny utbildningsomgång startades i slutet av året och målet var att komplettera den traditionella utbildningen runt om i landet med videomöten och digitala kurser.
År 2019 har andelen som söker försäkring digital nått drygt 60 procent.
Förbundet utvecklar sin närvaro på facebook. Här läggs ny heter och pressmeddelanden upp samt information om evenemang och annat. Sidan är enbart skapad i informationssyfte och man kan därför inte kommentera inläggen. Utöver det har förbundet skapat en sluten grupp, uteslutande för förbundet. Gruppen heter Klubbsida MHRF _ Motorhis toriska Riksförbundet och där godkänner förbundets kansli medlemskap. Denna grupp är ett forum för förtroendevalda och redaktörer i medlemsklubbarna.
MHRF finns kvar på facebook men den slutna gruppen är avslutnad.
Klubbarnas anslutnin gar till Motorhistoriska Riksförbundet har vuxit betydande under de femtio år som riksförbundet varit verksamt. Föreningarna täcker i stort sett hela Sverige med Norrbotten högst upp och Skåne längst ner.
Under de första tio åren anslöt sig 16 föreningar som snabbt växte till 42 föreningar under åren 1970–1979.
Sen kom den stora boomen, 1980–1989. Hela 56 nya fören ingar anslöt sig till MHRF och vid slutet av 80-talet fanns 98 föreningar med i registret.
Nästa årtionde var inte sämre, 50 nya föreningar anslöts till förbundet. Och när 2000-talets första decennium avslutats kunde 41 stycken nya förenin gar läggas till.
De senaste tio åren har an talet nyregistrerade föreningar i MHRF inte nått några topp noteringar, totalt 19 stycken under perioden.
Noteras kan i sammanhanget att några av de registrerade föreningar från förr endera slagits samman med andra el ler upphört.
Totalt finns 179 registrerade klubbar med i MHRF inför 50-årsjubileet. Varje år väljs 2–3 nya föreningar in.
MARGITA SÖDERQVIST164 Club of Sweden
Alingsås Motorveteraner
Antikbilklubben
Aros Motorveteraner
Arvika Fordonsmuseum
Askersunds Veteranfordonsklubb
Audi 100 Coupé S Club Sweden
Austin-Healey Club of Sweden
Automobilföreningen Aston Martin
Sverige
Automobilhistoriska Klubben
Automobilsällskapet i Nyköping
Bil- och Teknikhistoriska Sällskapet
Bjäre Moppers
Blekinge Classic Car Club
Blekinge Veteranbilsklubb
BMW Oldtimer Club Schweden
Brandhistoriska sällskapet
British Automobile Club Sweden
Cadillac Club Sweden
Camaro Club Sweden
CampingVeteranerna
Chryslerklubben W. P. C
Circolo Laverda di Svezia
Classic Chevrolet Wing Club
Classic Chevy Club of Sweden
Classic Honda Club Sweden
Classic Kawasaki Sweden
Classic Mc Moped Club
Classic Mustang Club Sweden
Classic Suzuki Club Scandinavia
Classic Thunderbird Club of Scandinavia Club 262C & 780 Club 4CV Suède
Club Alfa Romeo
Club Corvette Sweden Club MC-Veteranerna Sverige
Club of American Ford
Club Opel GT Schweden
Club Renault Sverige
Club Sonett Sweden
Club Vedette V8
Club Victoria
Cortina Klubben
Corvair Club Sweden
Crown Victoria Registret 1954-55-56
Dala Sportvagnsklubb
Dalarnes Automobil Klubb
Dellenbygdens Motorveteraner
DKW-MC klubben
Edsel Owner’s Club Sweden
Emmaboda Motorveteraner
Ferrari Club Sweden
Fiat Classic Club
Finspångs Automobilklubb
Ford Club Sweden
Ford V8 Klubb Sverige
Gammelbilens Vänner i Värmland
Gotlands Veteranbilklubb
Götaströms Fordonshistoriska klubb
Göteborgs Motorhistoriska Klubb
Hallands Fordonsveteraner
Honda CB1100R Klubben
Hyltebygdens fordonsveteraner
Hälsinglands Fordons Historiker
Jaguar Enthusiasts’ Club, Region Sweden
Jemtlands Veteranbilklubb
Kalix Motorveteraner
Kalmar-Ölands Fordonshistoriker
Karlskoga Motorweteraner Kils motorveteraner Kinds Motorveteraner
Klubb GM Nordiska
Knivsta Classic Cars (KCC) Kronobergs Motorhistoriker
Kullabygdens Veteran- & Maskinförening Lerums Sport & Veteranbilsklubb
Ljungby Fordonshistoriska Klubb
Lotus Car Club of Sweden
M.G. Car Club of Sweden, The Mariestads Fordonshistoriska Sällskap Mc-bil Klubben
MC-klubben SUZUKI 2-takt Mc-polisveteranerna Mercedes-Benz Klubben Sverige Midälva Classic MCC Militärfordonshistoriska Föreningen
Mini Seven Club Sweden
Morgan Owners Group of Sweden
Morris Minor Klubb Sverige Motorcykelhistoriska Klubben Motorentusiasterna i Norr Motorhistoriska klubben i Skåne Motorhistoriska Sällskapet i Sverige MSCC
Myrbergs Verkstadssällskap Nerikes Fordonshistoriker Nordisk Trabant & IFA-klubb Nordskånes Fordonsveteraner Nordvärmlands Veterantekniker Norra Smålands Sport- och Veteranfor donsklubb
Norrköpings Veteranbilklubb Norrlands Motorhistoriker
Ombergs Motorgille Opel Club Sweden Panhardklubben
Porsche 356 Klubb Sverige Racerhistoriska Klubben Rolls-Royce & Bentley Club, The Rolls-Royce Enthusiasts Club Rootes Car Club Sweden Rover Club of Sweden Scandinavian Benelli Club Sjuhäradsbygdens Motorhistoriker
Skaraborgs Motorveteraner Skaraborgs Sportvagnsklubb Skånska A-Fordarna
Sportvagnsklubben Göteborg Storvolvo-Klubben
Street Freaks Norrland Studebakerklubben - Sweden
Sundsvalls Motorveteraner
Suzuki Cavalcade Club Sweden
Svensk Land Rover Klubb Svenska 480 Klubben Svenska A-Fordarna Svenska Alvisregistret
Svenska AMC/Rambler Sällskapet Svenska Audi-DKW Klubben Svenska B11 Klubben Svenska Borgward Klubben Svenska BSA Klubben
Svenska Citroënklubben Svenska De Lorean Sällskapet Svenska De Tomaso-klubben Svenska Hudson klubben Svenska Indian Sällskapet Svenska Jaguarklubben
Svenska Kawasaki Z1300 Klubben Svenska Lanciaklubben Svenska Maserati Klubben
Svenska Morris & Wolseley Klubben Svenska Oldsmobile Klubben
Svenska Omnibusföreningen Svenska Opel-klubben Svenska Peugeotklubben Svenska Rileyregistret Svenska Saabklubben Svenska Scooterklubben Svenska T-Ford Klubben
Svenska Volkswagenveteranerna Svenska Volvo 140-klubben Svenska Volvo 7/900 Klubben Svenska Volvo Amazon-klubben Svenska Volvo P1800-klubben Svenska Volvo PV-klubben Svenska Volvoklubben
Tibro Motorhistoriska Förening
Timrå Classic Garage
Trans Am Club of Sweden
Trestads Veteranbilklubb
Triumph Club of Sweden
Triumph Owners Motorcycle Club of Sweden
Triumph TR Club Sweden
TVR Car Club Sweden
Umeå Veteranbilsällskap
Upplands Fordonshistoriker
Varbergs Moped & Scooterklubb
Vedetteregistret
Veteranfordonsklubben i Tjust Veteranmaskinklubben Syd
Veteranmotorcykelklubben Östergyllen Volkswagenhistoriska Klubben
Vätterbygdens Veteranfordonsklubb
Wexiö Motorveteraner
Willys Jeepklubb
Östergötlands Veteranlastbilsklubb
Östgöta SAAB-klubb
Östgöta Sportvagnsklubb
Östra Värmlands Motorhistoriker
Motorhistoriska Riksförbundet har un der sin drygt halvsekellånga verksam hetsperiod utvecklat en verksamhet med gamla fordon till en målmedveten folkrörelse som verkar för att bevara det rullande kulturarvet.
Vi har i denna jubileumsbok redovisat utvecklingen från 1969 fram till i dag.
Brukandet och uppvisandet av det rör liga kulturarvet i form av historiska for don, motorcyklar, fartyg och flygfartyg väcker intresse och engagemang både bland politiker och beslutsfattare liksom inom befolkningen i Sverige i övrigt.
Vi vill i sammanhanget gärna lyfta fram Riksantikvarieämbetets rapport från 2018 som redovisar förutsättnin garna för en lagstiftning till skydd för det rörliga kulturarvet.
Rapporten belyser frågeställningarna på ett utmärkt sätt och föreslår att en särskild hänsynsregel införs i Kultur miljölagen där att statliga och kommu nala myndigheter i sina beslut ska ta hänsyn till intresset för bevarande och användande av de historiska transport medlen.
Motorhistoriska Riksförbundets verk samhet har som mål att behålla möj ligheterna att renovera, använda och utveckla det rullande kulturarvet.
Vi hoppas att denna jubileumsbok givit inspiration och väckt intresse hos läsaren om hur viktiga de historiska for donen är som en del av det samlade kul turarvet i vårt land!
KURT SJÖBERG FÖRBUNDSORDFÖRANDE MHRFMotorhistoriska Riks förbundet företräder den fordonshistoriska rörelsen i Sverige och arbetar med bevakning av politiska frågor, kontakter med myndigheter och organisationer samt rådgivning och information.
MHRF engagerar 100 000 medlemmar i 200 klubbar för målet att vårt fordonshistoriska kulturarv kan brukas, bevaras och utvecklas.
Bland våra medlems förmåner finns marknadens ledande försäkring för historiska fordon.
