Gotlands Museum 150 år

Text & foto: Roger Björkman samt foto: Gotlands Museum

MINNEN AV EN TID SOM FORMAT OSS

I det långa perspektivet är 150 år ingenting i det här sammanhanget.

Men likafullt respektfullt länge. Hatten av för Per Arvid Säve och alla de som burit Gotlands kulturarv in i nutiden och morgondagen.

På Gotlands museum kan vi vandra i skuggorna av det förflutna med minnen av en tid som format oss.

Smarta och ihärdiga människor drev med passion arbetet som i dag är Gotlands Museum, öppet 361 dagar om året. Det verkar som dåtidens kulturbärare kämpade i samma finansiella uppförsbacke som dagens. Små medel, skör tråd, knappt om tillgångar.

Det var långt ifrån självklart att Gotland skulle få sitt eget museum med plats för öns historiska föremål. PA Säve och många av hans efterföljare vandrade länge runt bland kulturskatterna med en tom kassakista.

Låt oss snabbspola genom åren, dock inte efter en rät tidslinje:

Per-Arvid Säve (1811-1887) är pappa till Gotlands Museum. Konduktören Jacob Wilhelm Gerss, hovintendent Carl Fredrik Sundvall, reseskildraren Jonas Carl Linnerhielm (1758-1829) och skolläraren Jacob Gustaf Klingvall (1786-1866) från När, Ernst och Ella Hellgren och Sune Ambrosiani (1874-1950) har också mer än ett finger med i spelet.

Liksom självklart en herrans massa fler som under 150 år av kulturminnesbevarande insatser skapat det vi i dag kan besöka på Strandgatan 14 i Visby.

Prästsonen Per Arvid Säve från Roma brann för gotländsk kultur. Han ville samla in den, bevara den och ställa ut den för folk att titta på. Det vi i dag känner som Gotlands Museum har flera gånger bytt namn och skepnad under sin 150-åriga historia.

PA Säves initiativ Gotlands Fornvänner blev Gotlands Fornsal blev Länsmuseet Gotlands Fornsal blev Länsmuseet på Gotland och sedan 2009 Gotlands Museum. Det var tur att PA Säve inte fick igenom allt han ville göra – då hade Nordergravar och Östergravar fyllts igen för att bli ett strövområde för Visbyborna.

På 1800-talet blev Gotland intressant ur arkitekturens och konsthistoriens synvinkel. Kunskap om gotländsk byggnadshistoria fick ökat fokus, Gotland blev ett populärt turistmål, Agust Strindberg skrev en raljerande dikt om tidens ruinromantik. En förändrad syn på historiska lämningar och ökad turism räddade Visbys övervuxna ruinern från att rivas och säljas som sten.

Ambitionen att bevara byggnader, föremål och gamla traditioner utvecklades i mitten av 1800-talet till en dragkamp mellan riksintressen och de lokala samhällena i Sverige. Riksantikvarien, som var chef för Statens historiska museum, vill samla allt under ett tak i Stockholm.

På landsbygden ville de annorlunda och striden om var kulturarvet bäst skulle bevaras blev långvarig och emellanåt intensiv.

Per Arvid Säves tankar på att skapa ett landsbygdsmuseum knutet till läroverket i Visby (nuvarande Sankt Hansskolan) blev konkreta något årtionde eter 1946, då han lanserade sin idé med ett Gutagille. 1858 skänkte han en stor mängd av sina insamlade föremål till skolan och Säves samlingar växte i läroverkets lokaler. De stuvades dock undan och blev inte alls – som han ville – tillgängliga för allmänheten.

Per Arvid Säve for som landets förste Antikvitetsintendent under några år på 1860-talet Sverige runt och talade med ämbetsmän, inventerade kyrkor, pratade med klockare och förskollärare, intervjuade vanligt folk, skrev ned och antecknade, han kopierade handskrifter, kartlade fornlämningar, reparerade dem, dokumenterade sägner.

Han samlade under sina resor in gamla föremål på den gotländska landsbygden och inventerade hus innanför murarna – ambitionen att skapa ett gotländskt fornforskningssällskap slog rot.

I oktober 1874 bildar han Gotlands Fornvänner, en interimsstyrelse tillsätts men det är först året efter som det konstituerande mötet hålls. 1876 hyr man in sig i det som i dag är Kulturum på Specksrum 6 i Visby innerstad och Gotlands Fornsal slår upp portarna för första gången.

PA Säves strävsamma kulturgärning uppmärksammas och han blir hedersdoktor vid Uppsala universitet, kung Oskar II och prinsessan Eugénie kommer till invigningen och Landstinget ger pengar till verksamheten.

Säve fortsätter samla in föremål, 1876 fanns 800 poster i den så kallade Akatalogen, vid Säves död 1887 fanns cirka 3 600 poster nedtecknade. De första inträdesbiljetterna kostade 50 öre för vuxna, 20 öre för barn.

Samlingarna växer och Säve ser sig om efter ny lokal, 1879 köper föreningen Kronobränneriet på Strandgatan. Säve och hans fru Anna Lovisa bär, kånkar och släpar själva vartenda föremål från Specksrum till Strandgatan.

PA Säve är nu gammal och börjar tappa kraft, efter 1880 är han inte längre engagerad i varken museets utveckling eller arkeologiska utgrävningar. Han dör 1887, är begravd på Östra kyrkogården i Visby.

Hans efterträdare Mathias Klintberg blev den förste att föra arvet vidare, efter honom Ernst Hellgren (1860-1920.)

Därefter har en rad människor – bland andra Hellgrens hustru Ella – varit avgörande i arbetet att driva och modernisera museet till vad det är i dag. Men det är, som det brukar heta, en annan historia.

Källa: Forntid till framtid, Föreningen Gotlands Fornvänner 150 år.

Gotlands Museum på landsbygden

Kattlunds Gård

En av Nordens bäst bevarade medeltida gårdar med anor från 1200-talet. En bild av hur livet på en gotländsk gård kunde se ut under medeltiden. Örtagård och fruktträdgård med gamla gotländska äppelsorter.

Norrbys museigård

En resa till 1940-talet. Sommartid visas gården av värdfolk i tidstypiska kläder. Här finns lamm, hästar, grisar, höns och kaniner, liksom en vattenkvarn där det än i dag mals mjöl.

Petes museigård

Strandgård och exempel på hur en välbeställd gård på södra Gotland kunde se ut på 1800-talet. Speglar livet på den gotländska landsbygden.

Bungemuseet

När den nyexaminerade folkskolläraren Theodor Erlandsson kom till Bunge 1890 inledde han skapandet av museet som illustrerar gotländsk allmogekultur. Här ryms gårdar från 1600–, 1700och 1800-tal, skolmuseum, båtsmanstorp, fiskeläge, kvarnar och barnens handelsbod.

Ruiner i Visby där Gotlands Museum ansvarar för skötseln:

Heliga Trefaldighetens ruin (Drotten)

Sankt Pers och Sankt Hans

Sankt Görans ruin

Sankta Katarinas ruin

Sankt Lars

JEREMY HARDY

Arkeolog, pedagog och guide på Gotlands Museum

En sten är en sten, en benknota en benknota och ett tygstycke just det. Jeremy Hardy, arkeolog, pedagog och guide på Gotland Museum får döda ting att leva.

– Jag pratar om människorna som levde förr, mammor, pappor och barn. Kan jag skapa en berättelse runt dem blir nästan allt annat intressant också, säger han.

Känslor och förståelse för ett liv levt i en annan epok verkar överbrygga gapet mellan föremål och människa. Med det anslaget väcker Jeremy Hardy besökarens intresse för det som ryms inom museets väggar.

– Här kan faktiskt väggarna tala, både bokstavligt och bildligt, säger han.

Gotlands Museum har under 150 år växt och utökats till att i dag täcka ett helt kvarter. Lägg till kyrkoruinerna och museet omfamnar delar av Visby innanför ringmuren – en tidsmaskin genom epoker. Glöm för all del inte landsbygden där Gotlands museum förvaltar bland annat Kattlunds Gård, Petes museigård och Bungemuseet.

Varför är museets verksamhet viktig?

– Oavsett om man flyttar hit eller är infödd gotlänning så är man en del av

historien. Det går att göra Gotland till sin plats genom att förstå och förvalta den. Gotlands Museum är ett bra ställe att börja på för att hitta originalmiljöer och vara en del av historien.

Hur får man ett arv levande och att leva vidare?

– Man placerar människor i sammanhang och ser på historien med ungdomarnas ögon. Blir man intresserad av sitt historiska arv tror jag man för det vidare till nästa generation.

Forntiden kan förklara nutiden och kanske till och med ge oss ledtrådar in i framtiden.

– Jo, om man verkligen lyssnar till historien. Det är det enda sättet att komma framåt, historien är en viktig del för att förstå vilka vi är.

Ett led i att levandegöra historiska människor och händelser är att nå ut i skolorna. Jeremy Hardy berättar om sina föreläsningar med knäpptysta 13-åringar som omgivna av historiska föremål tar till sig berättelser om människoöden från förr.

Det finns knappt gränser för Jeremy Hardys intresse och engagemang för historia och arkeologi. Varken i tid eller plats. – Jag är intresserad av all historia, nästan.

Från senaste istiden till i dag, säger han. Det här är det närmaste en tidsresa jag kan få, att ana och kliva in i hur livet var för människor som levde före oss är väldigt spännande, säger han.

Om du fick välja att leva i en annan tidsepok, vilken blir det då?

– Kanske 1960 och 70-talet. Det känns som en ganska lugn och trygg tid.

Du är inte en viking alltså?

– Nej, det var mycket umbäranden längre tillbaka i tiden och börjar man tänka på det så är det svårt att längta dit, säger han och fortsätter:

– Fanns det en tidsmaskin skulle jag gärna dyka in i stenålder och bronsålder. Stenåldern fascinerar mig, jag blir imponerad av människors intellektuella och fysiska styrka som gjorde att de överlevde.

Eller varför inte 17- och 1800-talet, säger han. Länge sedan men ändå nära. Museet har 1800-talsuniformer i sitt magasin på Visborg slätt som fortfarande doftar av människorna som bar dem.

På tal om magasinet, hur många föremål finns där?

– Vi brukar säga i runda slängar en halv miljon föremål. Allt från fossil till en bödelsyxa från 1800-talet, julkalendrar, gamla tv-apparater, gamla textilier, inredning från Gotlandsfärjan på 1950-talet, en tavla från 1930-talet…det tar aldrig slut.

Varför ska man komma till Gotlands Museum?

– Man kan ha filosofiska perspektiv, tekniska eller historiska. Museet kan vara interaktivt och det kan vara kontemplation. Det är kul att båda våra stora byggnader, ett gammalt kronobränneri och ett handelshus från 1200-talet är som ett museum i museumet. Det är så nära en tidsresa man kan komma.

Historiens vingslag, myter, filosofi och religion – Jeremy Hardy rör sig i ett tvärvetenskapligt landskap där en sten är en sten, en benknota en benknota och ett tygstycke just det.

Vad skulle du säga till PA Säve om du sprang på honom i en gränd?

– Vad kul att träffas! Ska vi ta en fika? Han var, vad jag förstått, en person som hade en stor kärlek till historien, han ville förvalta den för att kunna förmedla den. Hans intresse blev en livsgärning.