Issuu on Google+

Om det livsviktiga Strategier fรถr ungdomsarbetet i Stockholms stift AV JONAS PERSSON


© Jonas Persson Redaktör: Christina Nilsson Grafisk form: Eva Widegren Tryck: Alloffset, Stockholm 2007 Omslagsbild: Matton Images Stockholms stift Box 2016 103 11 Stockholm Tfn 08-508 940 00 www.svenskakyrkan.se/stockholmsstift 2:a upplagan ISBN-13 978-91-975146-4-4 ISBN-10 91-975146-4-0


Innehåll Förord

5

Livsviktiga möten

6

Vem är jag?

7

Jairos dotter

8

Spår att följa?

10

Kroppen

11

Rädslan

17

Styrkan

21

Nätet

27

Riten

30

Gallerian

36

Se, utmana, stanna kvar

43

Att se

43

Att utmana

44

Att stanna kvar

44

Att bli sedd

46

Att bli utmanad

47

Att någon stannar kvar

48

Slutord

49

Inspirationskällor

50

3


Förord Projekt Livskunskap har pågått i Stockholms stift från hösten 2003 till hösten 2006. Uppgiften har dels varit att tillvarata erfarenheter, både från kyrkan och från andra platser för livssamtal med unga människor. Dels att presentera strategier för hur ett breddat konfirmandlärande, med utgångspunkt i ungdomars livssamtal, ska kunna komma till stånd. Detta som du nu ska till att läsa är resultatet. Här presenterar jag en strategi i form av sex spår jag sett i samtiden och som jag menar att församlingarna på något vis behöver följa. Eller så kan man läsa dem som sex olika strategier, men med samma utgångspunkt; att ta församlingens möte med unga människor på allra största allvar. Texten är strategisk, men också teologisk. Jag har försökt svara på frågan om varför just Svenska kyrkan ska ta mötet med unga människor på allra största allvar och på så vis ge ett bidrag till en teologi för kyrkans ungdomsarbete. Något jag tycker saknas. Samtidigt är det en praktiskt användbar text. Varje spår motiveras först ur ett teologiskt perspektiv, för att sedan brytas ned i konkreta förslag på hur man kan arbeta med de frågor spåren rymmer. Jag har i vissa fall nämnt församlingar där jag vet att det finns goda erfarenheter. Det är inte på något sätt tänkt som en heltäckande presentation av hur Stockholms stifts församlingar arbetar – det är tänkt som en möjlighet att ta kontakt för den som vill veta mer. Med exemplen vill jag visa att mycket av det jag skriver om redan görs i många församlingar. Det är inte verksamheterna som är nya, utan det är det samlade greppet som kan kännas nytt. Slutligen redogör jag för de inspirationskällor som burit projektet. Det är inte någon uttömmande lista över litteratur i ämnet – en sådan skulle bli väldigt lång och falla utanför ramen för projektets syfte – utan det är en presentation av det som mest har påverkat tankarna i den här texten. Inom projektets ram har jag läst betydligt mer än det jag nämner, men allt har inte varit lika intressant. Med detta önskar jag dig en god vandring i dessa spår genom samtiden. Stockholm, Gamla stan i maj 2006 Jonas Persson 5


Livsviktiga möten Vad betyder Svenska kyrkan för unga människor i dag? Vad betyder unga människor för Svenska kyrkan i dag? Två viktiga frågor som måste ställas. Frågorna är ganska likalydande men det innebär inte att svaren överensstämmer. Projekt Livskunskap har arbetat med de här frågorna, men då ur ett mer strategiskt, framtidsinriktat perspektiv. Frågorna får formuleras om något: Hur skulle Svenska kyrkan kunna betyda mer för unga människor? Hur skulle unga människor kunna betyda mer för Svenska kyrkan? I konfirmandarbetet mötte Svenska kyrkans församlingar i Stockholms stift knappt 5 000 femtonåringar år 2005 i olika konfirmandgrupper (man konfirmeras det år man fyller femton). Ytterligare drygt 11 200 femtonåringar var detta år döpta medlemmar. Det är nog inte så vanligt att dessa begär något av sin församling, men de är i sin fulla rätt att göra det. Kyrkoordningen skriver att ”Församlingen har ansvar för den kyrkliga verksamheten för alla som vistas i församlingen” (Kyrkoordningen 2 kap 1 § Församlingens uppgifter). Mycket av det som sker i församlingens möte med unga människor kan räknas in i begreppet ”kyrklig verksamhet”. Vikten av att församlingen möter unga människor understryks i Kyrkoordningens första kapitel: ”I kristen tro intar barnen en särställning och de behöver därför särskilt uppmärksammas i Svenska kyrkans verksamhet” (Kyrkoordningen Första avdelningen 1 kap Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära). Om vi utgår från FNs Barnkonvention, vilken räknar med att man är barn upp till 18 år, så markerar denna skrivning att även ungdomar ska särskilt uppmärksammas. Vad menas då med församlingen? I grunden betraktar jag församling som de kyrkotillhöriga i det geografiskt definierade området en svenskkyrklig församling utgör. Men det blir obegripligt att tala om församlingens uppgifter i det här sammanhanget med en sådan definition. Jag måste snäva in ordet ”församling”. I mitt resonemang framöver kring församlingens uppgifter och uppdrag menar jag med församling de styrande och aktiva församlingsmedlemmarna, både anställda och ideella. De personer som är med och bedriver verksamhet i församlingens namn, antingen som beslutsfattare eller som utförare. I de fall ordet församling i texten ska tolkas på ett annat sätt, är det min förhoppning att det framgår av sammanhanget. 6


Vem är jag? En ung människa lägger under tidig tonårstid ner stor energi på att försöka svara på frågan ”Vem är jag?”. Och svaret blir till genom att utforska och undersöka sin relation till andra människor och till världen för att sedan ta ställning. På så vis får man veta vem man är i förhållande till andra och världen. Man kan säga att det handlar om att svara på frågor som ”Vad tycker jag om detta?” och ”Hur förhåller jag mig till det jag möter just nu?” Att stimulera tonåringens egen vilja att utforska sig själv, att stärka henne att göra ansvarsfulla val, erbjuda möjligheter att pröva olika roller, hjälper en ung människa i hennes identitetsarbete, menar psykolog Lena Adamson i sin forskning kring ungas identitetsutveckling. Ser vi till det som görs i en konfirmandgrupp, så går en stor del av tiden åt att erbjuda möjligheter just till att utforska och undersöka. Pröva tro, pröva bön, pröva stillhet, gemenskap, gudstjänst. Pröva kristet liv. Och en av konfirmationstidens stora poänger är att dessa möjligheter till utforskning följs av vuxna människor som säger: Vi tror att detta är något för dig, d v s konfirmanderna uppmanas att ta ställning. Ur ett utvecklingspsykologiskt perspektiv kan vi säga att konfirmandriktlinjernas ord om att vara en tjänst åt ungdomar i en brytningstid i livet, handlar just om detta: att stärka unga människors identitetsutveckling. Men Svenska kyrkan i Stockholms stift möter allt färre ungdomar som konfirmander. I stiftet som helhet konfirmeras i dag knappt en tredjedel av de kyrkotillhöriga och i flera församlingar betydligt färre än så. Det får som konsekvens att många ungdomar ställs utanför den hjälp i identitetsarbetet som deltagande i en konfirmationsgrupp innebär. Samtidigt så talar allt fler ungdomsrapporter om avsaknaden av vuxna i unga människors liv, om hur vuxna lämnat ungdomar att själva hantera sitt identitetsarbete utan hjälp. Till exempel skriver barnombudsmannen i sin årsrapport för 2004: ”Ungdomar vill diskutera med verkliga vuxna som kan bemöta argument och stötta eleverna i deras identitetsutveckling.” Att vara ”verkliga vuxna” i mötet med unga människor är en församlingsuppgift som går långt utöver det traditionella konfirmandarbetet. Svenska kyrkan har en unik ställning i relation till ungdomar, ingen annan institution i samhället har mött och möter så många femtonåringar i samtal om viktiga saker i livet. Därför är det kyrkans ansvar att ta tillvara och utveckla den erfarenheten. Det finns ett 7


stort behov och Svenska kyrkans församlingar har verktyg att möta det behovet. Men det kan också ses omvänt. I mötet med unga människor ställs ofta församlingen inför stora utmaningar. Utmaningar som är nödvändiga för att församlingsarbetet ska kunna utvecklas. Kyrkan har ofta vuxit och förnyats genom unga människors ifrågasättande och engagemang. I en tid då församlingarna möter allt färre ungdomar är risken stor att dessa utmaningar och därmed möjligheterna till växt och utveckling uteblir. Man talar om en längtan efter förnyelse i gudstjänstliv och i församlingsliv. Det finns ett stort behov av förnyelse och unga människor har verktyg att möta det behovet. Det finns något gott för unga människor i Svenska kyrkans konfirmand- och ungdomsarbete och det finns för Svenska kyrkan något gott i unga människor tankar och engagemang.

Jairos dotter När Jesus hade farit tillbaka till andra sidan sjön samlades mycket folk omkring honom. Medan han var där vid sjön kom det dit en synagogföreståndare vid namn Jairos. Då han såg Jesus kastade han sig för hans fötter och bad enträget: ”Min lilla dotter är nära att dö. Kom och lägg dina händer på henne, så att hon räddas till livet.” Och Jesus gick med honom.[– – – ] Medan han ännu talade kom det bud till synagogföreståndaren från hans hem: ”Din dotter är död. Du skall inte besvära Mästaren längre.” Men Jesus, som hörde deras ord, sade till föreståndaren: ”Var inte rädd, tro bara.” Sedan lät han ingen mer än Petrus och Jakob och hans bror Johannes följa med, och de gick hem till föreståndaren. Där såg han upprörda människor som grät och klagade högt. Han gick in till dem och sade: ”Varför ropar ni och gråter? Flickan är inte död, hon sover.” Då skrattade de åt honom. Men han körde ut allesammans och tog med sig flickans far och mor och lärjungarna och gick in där hon låg. Så tog han barnets hand och sade: ”Talita koum!” (det betyder: Lilla flicka, jag säger dig, stig upp!). Och genast reste sig flickan och gick omkring, hon var tolv år gammal. De blev utom sig av förvåning, men han förbjöd dem att låta någon veta vad som hade hänt. Sedan sade han åt dem att ge flickan något att äta.

(Mark 5:21-24, 35-43) Bibelberättelsen om Jairos dotter är en utmärkt utgångspunkt för att samla tankarna kring kyrkans möte med ungdomar och ungdomars 8


möte med kyrkan. Det är en relativt lång och detaljrik berättelse, vilket säger en del om den vikt evangelisten lägger vid den. Vad är det som gör att Jesus mitt i trängseln väljer att följa med synagogföreståndaren? Det måste ju vara mängder med människor där som ber att han ska bry sig om just dem. Ändå väljer han att gå iväg för att möta en ung flicka, knappt mer än ett barn. Det säger något om hur viktigt det mötet är. I berättelsen ber Jairos att Jesus ska rädda hans dotter ”till livet”. Att hjälpa en ung människa att skapa sig en hållbar identitet för att kunna bli en fungerande vuxen, kan vara det som gör att just hon eller han ”räddas till livet”. Vare sig vi tolkar berättelsen så att Jesus uppväcker flickan till liv eller inte, så innebär deras möte att hennes liv får en helt ny innebörd. Kristusmötet förändrar och ger henne hjälp att se sig själv. Vi vet inte vad det sedan blir av flickan. Men det troliga är att mötet med Jesus präglar henne för resten av livet. Kanske är hon en av de namnlösa som bygger de första församlingarna, hennes jesustro bör vara ganska stark. Kanske är hon en av dem som gör att tron på Jesus Kristus ”räddas till livet”, d v s till framtiden. Berättelsen kan på så vis säga oss att mötet som sker mellan den vuxna människan och den unga människan är livsviktigt för bägge parter.

9


Spår att följa? Med en stark konfirmationssed får kyrkan automatiskt en bred kontaktyta bland ungdomar, men med vikande konfirmationssiffror så måste församlingarna fundera över var mötet med unga människor ska kunna ske. Det är inte säkert att ungdomsrummet i församlingshemmets källare är den bästa, eller ens möjliga, mötesplatsen. För att möta unga människor i dag måste församlingarnas ungdomsarbete bli betydligt mer utåtriktat. Men det är svårt och ibland skrämmande att ge sig ut i världen, bort från den trygga miljön i de egna nersuttna sofforna. Med projekt Livskunskap vill jag presentera några olika spår att följa på väg mot livsviktiga möten med unga människor i dag och i framtiden. Dessa spår har växt fram i mötet mellan församlingarnas erfarenheter, aktuell ungdomsforskning och ungdomskultur under de tre år projektet har pågått. I kontraktsrådslag har diskussioner kring församlingarnas möte med ungdomar förts i två omgångar, dels våren 2004 och dels hösten 2005. Genom enstaka samtal med anställda och veckolånga församlingsbesök, har jag samlat erfarenheter från kyrkans vardagsarbete. Även studiebesök i Köpenhamn, Oslo och London har varit betydelsefulla för projektets resultat. Aktuell debatt om ungdomars situation, liksom forskningsrapporter och akademiska avhandlingar har tillfört kunskap. Filmer, böcker, TV-serier, musik, veckotidningar har gett sina bilder av vad det kan innebära att vara ung i dag. Jag har i projektet försökt förstå vad det är som är viktigt för en ung människa idag och hur en församling skulle kunna svara upp mot det. Ganska snart kunde jag konstatera att det inte går att presentera en strategi, ett sätt att tänka. Att istället presentera sex olika spår är ett sätt för mig att ta verkligheten på allvar. Jag har valt att kalla dem spår för att de leder till någon, d v s någon har redan gått där. Spåren bygger ju på samlade erfarenheter från församlingarnas ungdomsarbete och på undersökningar och studier kring unga människors liv i Storstockholmsområdet. De är spår i den meningen att de ser olika ut beroende på underlaget. I innerstaden ser spåren annorlunda ut än i förorten eller i skärgården, även om det är samma spår. Det gör att sättet att följa dem måste variera och vissa spår har satt mer avtryck än andra i den lokala ungdomsmiljön. De är spår i den meningen att de går i varandra och är ibland 10


svåra att skilja åt. Det gör också att de är tydligare där de möts. Ju fler spår desto större avtryck. Och de är spår i den meningen att om församlingen inte följer något av dem, så går man vilse och hamnar i spårlöst land. Jag har valt att låta alla dessa spår ha sin utgångspunkt i berättelsen om Jesus möte med Jairos dotter, just för att den så tydligt visar på hur viktigt möten mellan unga människor och vuxna kan vara.

Kroppen När man först hör berättelsen om Jairos dotter kan man göra sig en bild av henne där hon ligger tunn och tyst i hemmet. Jag tror att de flesta som arbetar med ungdomar i församlingarna har mött henne. Kanske sitter hon längst bak i klassrummet eller hopkrupen i konfirmandsoffan. Hon sitter med uppdragna ben som ett skydd framför sig. Tröjans huva har hon dragit ner över ögonen för att tydligt visa att det som sägs inte angår henne, hon har dessutom sina hörlurar på. Kanske känns hon igen på de bylsiga kläderna som döljer en kropp så smal att det gör ont att se den. Kläderna som döljer kroppens självsvält och skärsåren på armarna. Kanske syns hon inte alls, det gör för ont att se en ung människa som brottas med tillvaron och är på väg att ge upp. För många unga människor blir kroppen en identitetsmarkör. Det är genom kroppen och hur vi förhåller oss till den som vi visar vår tillhörighet, vem vi är eller vill vara. Kroppen kan för många bli en garant för ett socialt liv. Men då är det viktigt att du har kontroll över din kropp. Genom hård träning och kontrollerad föda kan man forma eller omforma sin kropp. Genom piercing och tatueringar kan man direkt på kroppen markera något; en tillhörighet, ett avståndstagande. Och i medierna sprids på olika sätt drömmen om att faktiskt skaffa sig en ny kropp genom plastikkirurgins landvinningar. Det är fullt möjligt att göra om kroppen i dag. Alla ungdomar vet detta. Detta gör att kroppsfixeringen för många blir existentiell. Förlust av social kontroll, när relationerna i exempelvis kamratkretsen inte fungerar eller förlust av kontroll över tillvaron, kan kompenseras av kontroll över den egna kroppen. Genom matintaget, genom smärtan och i extremfallen genom kontroll över liv och död. Kroppen är det område i livet man sist förlorar kontrollen över. Och det jag har kontroll över kan jag både straffa och belöna. Skrämmande många unga människor straffar i dag sina kroppar på ett eller annat sätt; genom 11


självsvält, genom att skära sig, genom att utsätta sig för fara, genom självmord. Det finns ett stort ohälsotal bland ungdomar i dag som troligen inte kommer att minska med tanke på den idealbild som målas upp av den lyckade människan som vältränad och smal, samtidigt som vi vet att allt fler barn och ungdomar lider av övervikt. Det går inte ihop. Och för många unga människor skapar det avstånd till den egna kroppen. En annan faktor som påverkar våra kroppar är stress. Stressforskaren Aleksander Perski menar i en av sina studier att upp till 40 procent av flickorna i gymnasieåldern är allvarligt stressade, bland pojkar är siffran lägre. En stress som med all säkerhet både handlar om prestation och utseende. Min kropp är ett konkret uttryck för vem jag är. Hur jag förhåller mig till tillvaron kan speglas i hur jag förhåller mig till min egen kropp. För kyrkan innebär en sådan upptagenhet av kroppen en utmaning gentemot teologin. Om teologins uppdrag är att förstå vad Gud har med saker och ting att göra, måste kyrkan ta kroppen och tankarna kring den egna kroppen på allvar. Vi är var och en av oss skapade till Guds avbild. Det tydligaste tecknet på vår skapelse är vår kropp. Vad Gud har tänkt med just min kropp kan jag inte veta, mer än att den är en del av mig och unik. Min kropp är viktig, men jag är inte enbart min kropp. I skapelseteologin kan vi få stöd för att hjälpa unga människor att få ett mer realistiskt förhållningssätt till sin egen kropp. Det finns något gott i att vara just den du är, du duger som du är, du behöver inte göra om dig. Var rädd om din kropp, den är en gåva. Vårda den, men du är värdefull som en helhet, inte bara som kropp. När Jesus har räckt sin hand till Jairos dotter och hon har rest sig och gått omkring säger han åt föräldrarna ”att ge flickan något att äta”. Någon annan förhållningsorder lämnar han inte. Det är flickans kroppsliga behov han månar om. Kanske vill han med det säga just detta: Din kropp är viktig. Var rädd om den. Den är en gåva. Att se varje människa skapad som Guds avbild är en central tanke i kristen tro och människosyn. Därför har vi också ett uppdrag att möta människor med de tankarna. Skapelseteologin behövs i en kroppsfixerad värld, den kan vara till stor hjälp för unga människor när det gäller att fundera över relationen till den egna kroppen och därmed också relationen till omvärlden. Inom det spår jag kallar Kroppen, ryms en hel rad av frågor som alla på ett eller annat sätt har med kroppen att göra. Här finner vi 12


frågor kring sexualitet och vad vi gör, respektive inte gör med våra kroppar tillsammans med andra. Frågor som berör unga människors relation till droger hör hemma inom spåret Kroppen, liksom förhållandet till och erfarenheter av våld. Inom spåret kroppen ryms också det som har med min identitet och uppfattning av mig själv att göra. Att arbeta med frågor kring kroppen och kroppsuppfattning kan stärka en ung människas självförtroende. En församling kan på många sätt hjälpa unga människor att arbeta med frågor som berör kroppen. Här listar jag några: Samtalsgrupper kring självbild och hälsa. I ett projekt som genomförts av NASP, (Nationellt och Stockholms läns landstings centrum för Suicidforskning och Prevention av psykisk ohälsa) – suicidforskning betyder forskning om självmord – har man kunnat konstatera att vuxenledda gruppsamtal på gymnasiet och i högstadiet kring psykisk ohälsa och självmord fungerar preventivt. Det är färre som är benägna att genomföra ett självmord om man under ordnade former får prata om det med jämnåriga. Isoleringen bryts, man är inte längre ensam med sina tankar och det eventuella romantiska skimmer som kan ha legat över självmordstanken skingras. Goda samtal är hälsobefrämjande. I och med konfirmandarbetet, så finns en samlad unik kompetens i Svenska kyrkans församlingar, när det gäller att samtala med unga människor om livet: om det som är viktigt och om det som är svårt. Det finns ingen annan institution i samhället som har en så bred erfarenhet och kompetens när det gäller detta. Tillsammans med NASP och någon eller några skolor kan den här kompetensen användas i ett arbete med samtalsgrupper om självbild och hälsa. Samtalsmetoder ur konfirmandarbetet kan kanske användas. Även om man inte kan tala om någon samlad ”konfirmandarbetsmetod”, så innebär det samlade konfirmandarbetet en metodisk guldgruva när det gäller samtalsmetodik. I några församlingar har sådant arbete gjorts vid enstaka tillfällen i samband med självmord på den lokala skolan. Men poängen med NASPs forskning är ju att dessa samtalsgrupper fungerar preventivt. Och ett kontinuerligt arbete med samtalsgrupper är mer stödjande än enstaka insatser vid akuta händelser eller planerade studiedagar. Ett väl fungerande samarbete med skolan kring liknande frågor är livskunskapsprojektet i Gustavsbergs och Ingarös församlingar ett 13


exempel på. Det berör inte i första hand hälsofrågor, men man arbetar mycket med självbild. Här finns en tydlig användning av konfirmandarbetets metoder i klassvisa samtal om livet med högstadieelever. Ett annat sätt att samtala kring de här frågorna är att skapa samtalsgrupper där ungdomar och äldre möts på ett organiserat sätt. Församlingen har ofta många aktiva äldre personer som gärna möter och samtalar om livet med ungdomar; kyrkvärdar, syföreningsmedlemmar, någon ur en bibelstudiegrupp. Också den sortens samtal kan genomföras i samarbete med skolan. Samtalsgrupper för barn till missbrukare. I samarbete med socialtjänsten genomförs ett viktigt arbete med den här sortens stödgrupper. Flera av stiftets församlingar har här goda erfarenheter, exempelvis Botkyrka församling. Det är ett arbete som handlar om självbild och identitet med en pedagogik och med metoder som liknar konfirmandarbetets. Det finns ett par olika modeller för hur det arbetet bedrivs och både Ersta diakonisällskap och Hela människan genomför utbildningar. Sorgegrupper för barn och ungdomar. Sorgen sätter sig gärna i kroppen och med förebild i sorgegruppsarbete för vuxna, kan det vara till stor hjälp för unga människor som mister syskon, föräldrar eller kamrater att samlas kring sin sorg. För unga människor kan det kännas som ett oerhört svek av vuxenvärlden att inte vilja prata om döden när den plötsligt blir en realitet. Kyrkans uppdrag att förmedla hopp i dödens närvaro, gör att församlingen har ett ansvar gentemot ungdomar som mister någon närstående. Erfarenheter av sorgegrupper för barn och ungdomar finns bland annat i Farsta församling. När det gäller sorgegrupper för barn och ungdomar krävs ett samarbete med begravningsbyråer, sjukhus, BUP-mottagningar, skolsköterskor och kuratorer. Tjej- och killgruppsarbete. Samtal och funderingar kring den egna kroppen kan vara lättare att ta upp i tjej- respektive killgrupper. Många vittnar om att den sortens grupper kan fungera som stödjande på annat sätt än könsblandade grupper. Gustav Vasa är en församling där man arbetar med detta. En stor del av ungdomskulturen är starkt könsstereotyp och då kan 14


det vara befriande att i en grupp med till exempel bara flickor hjälpa varandra att gå ur de stereotypa rollerna för ett tag. Det kan vara till stor hjälp i det egna identitetsarbetet. Samtidigt måste man vara beredd på att inte alla känner sig bekväma i enkönade gruppsammanhang. Ett flertal material finns för sådana grupper, men erfarenheten säger också att bara uppdelningen i sig kan ge bra samtal och spännande diskussioner. Kanske är det något att samarbeta med idrottsklubbar kring, med fritidsgården eller skolan. Hur skulle ett arbete kring unga flickors självbild se ut tillsammans med den lokala ridklubben? Samtal om ung sexualitet. För en ung människa är sexualiteten intimt förknippad med identiteten och självkänslan. En av de mest grundläggande existentiella frågorna för en ung människa är: ”Kommer någon någonsin att kunna älska mig?”. ”Är jag värd att älska?” Dessa frågor är svåra att hantera i ett samhällsklimat som är så översexualiserat som vårt. Kopplingen mellan sexualitet och kärlek blir problematisk. Har de tu överhuvudtaget med varandra att göra? Med utgångspunkt i Guds kärlek till sin skapelse kan församlingen möta unga människor kring frågor om kärlek och sexualitet. Att samtala om sexualitet är svårt, det är nog därför så få ungdomar talar om det med vuxna, och så få vuxna talar med ungdomar om det. Men det är ett samtal som är nödvändigt, just för att sexualiteten är så intimt förknippad med identitet och självkänsla. För att på allvar kunna möta unga människor i dessa samtal måste man som vuxen vara trygg i sin egen sexualitet. Samtalet om ung sexualitet börjar därför hos oss själva. Är vi trygga i vår sexualitet? Vågar vi samtala om det med varandra? Om vi inte gör det, hur ska vi då kunna möta ungdomar i den fråga som kanske berör dem allra mest? På ungdomsmottagningar och hos skolsköterskor finns det gedigen erfarenhet av att tala om sexualitet med ungdomar, liksom hos RFSU och RFSL. En erfarenhet församlingen bör ta tillvara. I samtal om sexualitet är det viktigt att det finns möjlighet att möta både vuxna män och kvinnor. Drog- och våldsförebyggande arbete. Drogvanorna bland ungdomar ser olika ut i olika delar av stiftet. I viss mån går det trender i droganvändandet, men mycket är också permanent över åren. Alkoholkonsumtionen är betydligt högre på Östermalm än i Rinkeby och kommer med all sannolikhet att förbli så. 15


Hur ser drogvanorna ut bland tonåringar i församlingen? Finns det tunga droger? Vilka då? Hur får unga människor tag på sprit och droger? Svaren på dessa frågor är en del av en nödvändig omvärldsanalys ur ett ungdomsperspektiv. Droger bryter ner kroppen och påverkar unga människors relationer. Droger kan också ofta försätta unga människor i utsatta och förnedrande situationer. Med hänvisning till Jesus omsorg om Jairos dotter blir det en församlingsuppgift att verka drogförebyggande. Det är viktigt att vara med och uppmuntra det drogförebyggande arbete som sker, från luciavakan på fritidsgården till föreläsningar om narkotika på skolans föräldramöten. Församlingen kan stödja ett sådant arbete på många sätt; genom deltagande, samarrangemang, upplåtande av lokaler, ekonomiskt stöd, opinionsarbete. Närpolisen, fältassistenter, skolkuratorer och skolsköterskor, föräldraföreningar, idrottsklubbar har alla intresse av att samverka kring ett lokalt drogförebyggande arbete. Idéerna kring ”Svampkyrkan” på Östermalm är ett sådant exempel. Likadant är det viktigt att församlingen finns med när det gäller samtalen om våld bland ungdomar och i samhället överhuvudtaget. Även här behövs kunskap. Hur ofta förekommer våld, hot och misshandel bland unga? Vilka är mest utsatta? Finns det ”farliga” platser inom församlingen? Kan man på något sätt freda dessa? Om det inte finns något samarbete kring detta lokalt, bör församlingen ta initiativ till det. Gemensamma aktioner mot våld är en naturlig del av evangeliets förkunnelse bland människorna. Samarbete kring ungdomar och kriminalitet: konsekvensprogrammet, medling och ungdomstjänst. Konsekvensprogrammet går ut på att en ung person som begått ett brott ska förstå konsekvenserna av sina handlingar. I konsekvensprogrammet ingår samtal med präst eller diakon och i flera av stiftets församlingar arbetar man med det, Kista är ett bra exempel. Vid medling mellan förövare och brottsoffer kan församlingen vara en god neutral plats för sådana ofta känslomässigt laddade möten. Medling arbetar man speciellt med i bland annat Hässelby församling. När det gäller unga som är dömda till ungdomstjänst är församlingen på en mängd sätt en ideal miljö. Där finns varierade arbetsuppgifter, en erfarenhet av att möta ungdomar, flera engagerade vuxna, en bred kontaktyta och ett andligt djup. Brännkyrka församling har lång erfarenhet av ungdomstjänst. I möten med ungdomar 16


som begått brott, blir frågan om identiteten central och det är viktigt att det finns vuxna som konsekvent visar på alternativa sätt att leva. Dock krävs det ett stort engagemang, genomtänkta arbetsuppgifter och ett stabilt arbetslag för att kunna ta emot ungdomstjänstsplaceringar. Det måste också vara väl förankrat i hela församlingen och finnas en tydlig ansvarsfördelning. Ett gott samarbete med socialtjänsten och polisen ger församlingen insikter i och förståelse för utsatta ungdomars situation. Erfarenheten säger att det är ungdomar som församlingen inte möter i konfirmandgrupperna eller i det ordinarie ungdomsarbetet.

Rädslan När synagogföreståndaren Jairos får höra att hans dotter är död, säger man till honom att inte längre störa Mästaren. Men Jesus bryr sig inte om det utan säger: ”Var inte rädd, tro bara.” Det ligger något oerhört viktigt i de orden. Ord som är centrala i kyrkans tro. När Gud väljer att bli människa, att bli en av oss, inleds hela det skeendet med att ängeln säger: ”Var inte rädd”, till den blivande modern Maria. Att bekämpa rädslan är en grundläggande del av kristen tro. Den rädda människan krymper sig och låser sig kring sig själv, medan evangeliet talar om befrielse och gemenskap. När Jesus här ger Jairos den i luthersk tro så centrala uppmaningen ”tro bara”, så står den som motsats till rädslan. Det är inte gärningar som är trons motsats utan just rädsla. Jesus säger likadant i avskedstalet till lärjungarna i Johannesevangeliet; ”Känn ingen oro. Tro på Gud och tro på mig” (Joh 14:1). Det evangeliet vill förmedla är just tro, tillit, förtroende för att övervinna oron och rädslan. Att bekämpa rädslan står alltså i centrum för kristen tro. Detta får stora konsekvenser i vårt möte med unga människor, med tanke på att i samtal med ungdomar så är det ofta som just rädslan lyfts fram. Rädslan för andra ungdomar, rädslan för dem som bor längre bort på tunnelbanan, rädslan för dem som bor utmed en annan tunnelbanelinje, rädslan för dem som bor i andra sorters hus, rädslan för dem som går på en annan skola, i vissa fall även rädslan för dem som bor på andra sidan vägen. En sådan rädsla kan verka förlamande på många sätt och kanske är rädslan en av de absolut allvarligaste frågorna i relation till ungdomar i dag. Hur ska vi kunna bygga ett fungerande samhälle om människor är rädda för varandra? Att vara med och forma sammanhang där unga människor kan mötas över gränser 17


och där vänskap kan uppstå, är dessutom ett viktigt sätt att bekämpa psykisk och social ohälsa. Det finns en uppmaning till alla kristna att följa Jesus ord och i och med det bekämpa rädslan. Men det finns också i kyrkans uppfattning av sig själv som just kyrka, något som ytterligare späder på ett sådant ansvar att bekämpa rädslan. Kyrkan gör ingen principiell skillnad på församlingar. Alla församlingar i Svenska kyrkan är lika mycket en del av Kristi kropp. Det är till och med så att man säger att det är samma kropp oavsett var den tar form. I södra Botkyrka är det samma kropp som i Täby, på Östermalm är det samma kropp som på Djurö, i Vällingby är det samma kropp som i Skärholmen. Om vi ser till andra institutioner i samhället som har samma geografiska spridning, ser det helt annorlunda ut. Inom idrottsvärlden finns det fotbollsklubbar över allt i landet, men ingen kan påstå att Hammarby och Djurgården är samma kropp. Snarare tvärtom! Överallt i landet finns det ett geografiskt upptagningsområde för grundskolan, men det är mycket få skolledare som skulle karakterisera sina respektive skolor som samma kropp. Med tanke på den konkurrenssituation som råder i Stockholmsområdet när det gäller val av skola, är de i det avseendet mer att likna vid idrottsklubbar. För Svenska kyrkans församlingar får detta som konsekvens att det finns en stark motivering – inte bara i bibelordet utan också i självuppfattningen – att på olika vägar bekämpa den rädsla som håller människor åtskilda. Det innebär ett ansvar att hjälpa människor att mötas i den kropp som är Svenska kyrkan, men också att arbeta gentemot det omgivande samhället, så att möten sker också på andra platser, i andra sammanhang. Då tar församlingen sitt profetiska ansvar. Men man måste börja hos sig själv. Inom spåret Rädslan handlar det nästan uteslutande om möten och mötesplatser. Att skapa sådana på så många olika sätt som möjligt. Varje litet steg som tas mot att unga människor ska känna sig mindre rädda för varandra är ett stort steg. Ordna mötesplatser där ungdomar från skilda håll i stiftet kan mötas. Större ungdomsmöten, från stiftsungdomshelgerna på Graninge till sportlovsdiskoteken i fjällen, är arbeten inom det här spåret, liksom de lokala gudstjänster Svenska Kyrkans Unga inbjuder till i form av distriktsmässor runt om i stiftet. Det viktiga är att möjliga mötesplatser skapas. Det kan både handla om stora arrangemang som gäller alla ungdomar i stiftet och mindre 18


arrangemang i kontraktet eller i församlingen. Enstaka arrangemang är bra, men det är de regelbundet återkommande mötesplatserna som kan skapa ett hållbart motstånd mot rädslan. Det är också viktigt att uppmuntra varandra att vara med när det ordnas större arrangemang. Ju fler och ju större olikhet det är på de församlingar som är med på centrala arrangemang, desto bättre är det. I samarbete med lokala föreningar, idrottsklubbar och skolor, kan församlingen vara med och arbeta för och stötta sådana arrangemang som lockar ungdomar från andra delar av Stockholmsområdet. I vissa fall framhålls det som mindre önskvärt att ordna arrangemang som lockar ungdomar ”utifrån” till den egna stadsdelen eller kommunen. Risken för bråk ökar när ungdomar från olika grupper kommer samman. Så är det, men risken för bråk ökar egentligen just för att ungdomar från olika grupper inte vanligtvis kommer samman. För att motarbeta bråk krävs det mötesplatser. I ett samtal med lokala fritidgårdar och ungdomssamordnare kan församlingen diskutera ett sådant arbete. Risken för bråk handlar ofta om frånvaron av vuxna, om arrangemangets art, om droginblandning. Men detta kan man gemensamt försöka undvika. Att överhuvudtaget hjälpa unga människor att träffas över de gränser som finns i dag, är så grundläggande i uppdraget att vara kyrka att problemen inte får avskräcka församlingen från att aktivt arbeta med detta. Ett sådant gränsöverskridande arbete kan röra sig om kulturarrangemang som festivaler, karnevaler, lokala musikfester, utomhusfilmvisningar, poesiuppläsningar, danstillställningar, konstvisningar. Men också om idrottsarrangemang som lokala cuper, större tävlingar, tävlingar för alla åldrar, turneringar över stiftet. Ett pris till det lag som spelar schystast kan vara ett av församlingens bidrag. Det kan också innebära stora möjligheter att skapa vettiga uppgifter för frivilliga i församlingen. Det finns troligtvis fler som ideellt vill arbeta med ungdomar än församlingen vet om. Liksom det är viktigt att hjälpa ungdomar att mötas, är det också viktigt att mötas över generationsgränser, även där finns mycket rädsla. Poängen är inte att församlingen ensam ska stå för arrangemang som man kanske inte mäktar med. Poängen är att vara medveten om vikten av att hjälpa unga människor att mötas och, i de sammanhang församlingen finns med, att trycka på detta. Samarbeta över församlingsgränserna i ungdomsarbetet. För ungdomar, liksom för de flesta människor, är församlingsgränserna bety19


delselösa. Bostadsområdet, stadsdelen eller kommunen är i så fall det man hänför sig till. Det är inte heller självklart att man bor och går i skolan i samma församling. Det innebär att församlingarna måste samarbeta mycket mer. Det görs redan på många håll, men det kan göras ännu mer och med uppdraget att bekämpa rädslan. I vissa sammanhang kan grannförsamlingarna vara samarbetspartners nog, medan det i andra kan vara klokare att samarbeta inom hela kontraktet. Men även andra sätt att samarbeta kan behövas. När det gäller ungdomsarbetet kan till exempel tunnelbanelinjerna vara ett relevant område att samarbeta utefter. Här har det funnits ett samarbete mellan Skärholmens och Engelbrekts församling längs den röda linjen. En annan konstellation kan vara de församlingar som står för den största delen av elevunderlaget i skolan. Ett samarbete längs den blå linjen kring skolorna på Kungsholmen skulle vara intressant, då många elever reser just med blå linjen till både grundskolor och gymnasier på Kungsholmen. Konfirmationsläger är goda mötesplatser för ungdomar från skilda miljöer. Här finns stora möjligheter till samarbete både med andra församlingar och exempelvis seglarläger eller ridläger. Att leva tillsammans på ett läger ett par sommarveckor, bryter ner många fördomar. Just lägerverksamhet är något som de flesta församlingar har både upparbetade rutiner kring och mångårig erfarenheter av. De flesta församlingar har något sorts utbyte med en vänförsamling, gärna långt bort i världen. Man följer varandras liv med intresse och utbyter besök och erfarenheter. Hur skulle det vara om man också hade en vänförsamling inom stiftet? En församling olik den egna som man kunde följa med intresse och utbyta besök och erfarenhet med. Låt gärna ungdomar och ungdomsfrågor stå i centrum för ett sådant vänförsamlingsarbete. Besök varandra. Om det finns en osäkerhet och en rädsla bland ungdomar att resa till vissa delar av stiftet, kan en gemensam resa vara ett sätt att motarbeta sådana känslor. Man kan börja i det lilla med den tryggaste delen av ungdomsgruppen, sedan med de unga ledarna för att slutligen kunna göra samma resa med konfirmanderna. Be de lokala ungdomarna att vara guider och stolt visa sina bostadsområden. Det är de som kan det bäst! Dessutom är det viktigt med tanke på att många unga människor identifierar sig med sitt bostadsområde. Ta också då emot andras ungdomsgrupper, unga ledare och konfirmander och hjälp till att hitta guider åt dem. 20


Om det fungerar bra att resa med ungdomsgruppen och konfirmanderna, kanske det kan vara idé att erbjuda ett samarbete med skolan. Res efter samma upplägg, låt ungdomar själv vara guider. Det finns andra organisationer, vilka har som syfte att få unga människor att mötas över olika slags gränser, både lokala föreningar och skolor arbetar redan med detta. Sådana initiativ ska naturligtvis stödjas, och kyrkan har här en fördel i det att naturliga kontakter finns i varje del av stiftet. De kontakterna kan då utnyttjas, inte bara för egen del utan också i samarbete med andra. Det är mötena i sig som är viktiga, inte vem som ordnar dem eller var de sker. Men om ungdomar ska våga mötas över gränserna, krävs det att vuxna också vågar göra det. Spåret Rädslan börjar alltid i oss själva. Om inte vi vågar möta det främmande, den andre, hur ska vi då kunna begära att unga människor ska våga göra det? Och om inte vi vågar, vem ska då våga? Främlingsfientlighet är ett svar på rädslan, gemenskap och vänskap är ett annat. Arbeta med religionsdialog i ett ungdomsperspektiv. Unga människor lever i många fall i en värld av religionsmöten. Kanske tydligare än många vuxna. Det är oftast inte religionen som skapar motsättningar mellan ungdomar i vårt land. Kan det betyda att unga människor har ett friare sätt att mötas över religionsgränserna? Om så är fallet, hur kan religionsdialogen stimuleras av sådana erfarenheter?

Styrkan Berättelsen om Jairos dotter används ofta som en berättelse om ett under. Flickan som var död väcks till liv av Jesus. Så kan det vara, men då har vi inte riktigt lyssnat till det Jesus säger. När han kommer fram till huset där flickan och hennes familj bor så säger han: ”Varför ropar ni och gråter? Flickan är inte död, hon sover”. De andra ser en flicka liggande helt passiv som vore hon död. En ung människa som det inte är någon idé att försöka tala med eller relatera till. Hon är ju död! Men Jesus ser något annat. Han ser en ung flicka full av möjligheter, han ser hennes potential, han ser vad hon kan bli. Så tar han hennes hand och ”genast reste sig flickan och gick omkring”. Från att ha varit fullkomligt passiv väcker Jesus henne till ett aktivt liv. Hon går omkring. Han tror på henne när de andra gett upp. Kanske är det en berättelse om ett under trots allt. Det är ett under att det finns vuxna som kan se unga människor med en sådan blick. 21


Mötet mellan Jesus och Jairos dotter är så detaljerat skildrat och så tydligt i sin bild av vem Jesus är, att det borde vara mönsterbildande för Svenska kyrkans församlingar i mötet med unga människor. Det handlar om att myndigförklara, att våga ge ansvar, att lita till ungdomars egen styrka. Den myndiga människan går med huvudet högre än den omyndiga och evangeliet säger till oss: Res dig, människa, res andra i din väg, gå upprätt, upprätta andra. I detta ligger också en medveten strävan att hjälpa unga människor att bli vuxna, att ta ansvar för sina egna liv. Inflytande och delaktighet är viktiga komponenter i en människas personliga utveckling, i synnerhet under ungdomsåren. I dag är det svårt att bli vuxen, det är så många sammanhang där unga människor inte tas på allvar eller där deras erfarenhet inte tas tillvara. Vårt samhälle är ungdomstillvänt i den mån att alla vill vara unga, men ungdomsfientligt i samma andetag. Alla vill vara unga men ingen lyssnar på den som är ung. Denna vuxenvärldens regrediering innebär ett svek. Unga människor ska fatta självständiga beslut om allt från kursval på gymnasiet till om man vill bli konfirmerad eller inte, men många upplever att det finns få som stöttar dem i deras val och framtidsfunderingar. Jesus hjälper tydligt Jairos dotter att staka ut hennes framtid när hon är tolv år – hon kommer att bli en aktiv kvinna – liksom i en annan bibelberättelse om när Jesus själv var tolv år och hans framtid stakades ut i templet – han ska bli den som undervisar. Utifrån detta borde församlingen vara en gemenskap där myndigförklarande och vuxenblivande står i centrum. Ändå är det så mycket som talar för att det oftare är så att församlingen i sitt möte med ungdomar beter sig som de som gråter och klagar högt, d v s ungdomar innebär problem och inte möjligheter. Detta kan församlingen göra: Ta Svenska kyrkans rösträttsålder på allvar. Svenska kyrkans beslut att sänka rösträttsåldern till sexton år i kyrkovalet är kanske ett av de mest profetiska beslut som fattats de senaste åren. Det är ett till synes organisatoriskt beslut, men det signalerar att Svenska kyrkan betror unga människor med förmågan att kunna avgöra vilka som är bäst lämpade att leda kyrkans verksamhet. Vilket innebär en syn på unga människor som skiljer sig från samhället i övrigt. Men beslutet om rösträttsåldern har inte fått det profetiska genomslag det borde få. Ansvaret för detta vilar dels på nomineringsgrup22


perna som varken visar god vilja att lämna plats åt unga människor eller använder sig av den låga rösträttsåldern som ett sätt att myndigförklara ungdomar. För att rösträtten på allvar ska kunna utnyttjas, måste man få hjälp att förstå vikten av att rösta. Dels har församlingarna ett ansvar i att ständigt påpeka att vid kyrkans val är unga människors röster lika mycket värda som vuxnas. Egentligen är det en fråga som har mer principiell än praktisk betydelse. Det viktigaste är inte unga människors valdeltagande – även om det naturligtvis är eftersträvansvärt – utan det faktum att unga människors röster är viktiga. Det berättar för en ung människa att här räknas du, i församlingen tas din röst på allvar, här är du inte betraktad som för ung och oerfaren. Problemet är att församlingen sällan lever upp till detta. Unga människor känner sig ofta inte särskilt sedda eller tagna på allvar. Många församlingar har svårt att ta vara på unga människors erfarenheter på ett vettigt sätt. Här är det ingen skillnad mellan kyrkan och samhället i övrigt, men det borde vara det, med tanke på rösträttsåldern. Att ta rösträttsåldern på allvar innebär att låta unga människors röster bli hörda i församlingen. Det är inte säkert att det är kyrkorådet som är det mest självklara forumet för det. Kanske kan man tänka sig att kyrkoherden eller kyrkorådet knyter till sig några ungdomar som rådgivare? Kanske kan man organisera en hearing om ungdomars röster i församlingen, eller varför stanna vid församlingen? Grunden för att kunna ta ungas röster på allvar är ändå att de som är aktiva i församlingen inte står främmande inför vad det innebär att var ung i dag, eller motarbetar unga människors närvaro i församlingen. Kyrkoherden måste ha en relation också till ungdomar för att kunna utföra sitt uppdrag fullt ut enligt Kyrkoordningen; att leda församlingens verksamhet ”såvitt avser gudstjänst, undervisning, diakoni och mission” (2 kap 6 §). En kyrkoherde som aldrig möter de ungdomar som är aktiva i församlingen, kan inte utföra sitt uppdrag fullt ut, inte heller den kyrkoherde som aldrig möter ungdomar överhuvudtaget. Naturligtvis är detta inte enbart kyrkoherdens ansvar. Kyrkoråd, kyrkvärdar, anställda och frivilligledare måste bejaka de signaler som den sextonåriga rösträttsåldern sänder. Men kyrkoherden har ett ansvar för att det blir så. Låt unga människor tala för sig själva och tala inte åt dem. Det finns ett diakonalt uppdrag att vara de svagas röst. Men unga människor har ofta starka röster och det är dessutom viktigt, just när det 23


gäller ungdomar, att låta även de med svaga röster få tala själva. Det handlar om att myndigförklara, att hjälpa unga människor att bli vuxna, att ta det ansvar de är kapabla till. Hur ser det ut i församlingarna i dag? Vem talar för ungdomar? Och på vilket sätt görs det? Vet ansvariga i församlingarna hur unga människor vill ha det, eller bygger uppfattningen på de egna minnena av vad det innebar att vara ung en gång för länge sedan? Det sistnämnda är en viktig kunskap att bära med sig, men man måste fråga sig hur relevant det är. Att vara ung i dag är inte detsamma som att var ung på sextio-, sjuttio- eller åttiotalet. Det finns dessutom ett allmänt florerande oskick i församlingarna att tala om ungdomar i grupp som ”mina” eller ”dina” ungdomar. Så talar man sällan om vuxna i gruppverksamhet. Möjligen att man kan betrakta en bibelstudiegrupp som ”någons”, men det inberäknar inte lika tydligt de enskilda individerna som uttrycket ”mina konfirmander”. Ett sådant sätt att tala om ungdomar innebär också ett sådant synsätt på ungdomar. Och då talar man åt och låter inte tala själv. Istället måste församlingen låta unga människor själva komma till tals i så många sammanhang som möjligt, inte bara i församlingen utan också i samhället. Kanske borde församlingen samarbeta med elevrådet lika mycket som med rektorsexpeditionen. Det är inte säkert att det finns en motsättning dem emellan, men det kan också göra det. Var i alla sammanhang den röst som myndigförklarar unga människor. Med utgångspunkt i hur Jesus möter Jairos dotter – genom att först välja att gå till henne när så mycket annat upptar hans tid och sedan med myndighet visa att han tror på hennes möjligheter – har kyrkan ett uppdrag att vara den som med myndighet talar i samhället för att unga människor ska ges ansvar över sina egna liv. Det handlar om att vara en röst i samhällsdebatten som ständigt påpekar att unga människor kan och måste få synas, höras och tas på allvar. En församling har en rad kontakter in i samhället – från samarbete med socialtjänsten kring unga kriminella till samtal med rektorer och skolledare om temadagar och skolavslutningar. Vid alla dessa tillfällen bör församlingen tala för att ungdomar måste tas på allvar. Inflytande och delaktighet blir lätt vackra ord utan egentligt innehåll. Arbeta för att ungdomar ska ges ansvar och i proportion till det avkrävas ansvar. Frågan om ungdomars myndigförklarande är inte ytterligare en fråga bland andra, det är en avgörande framtidsfrå24


ga för hela samhället. För kyrkan innebär det även att fullfölja det profetiska uppdraget. Hjälp ungdomar att ställa krav på kommunen när det gäller vettiga fritidsalternativ och tala för att ungdomar ges inflytande över hur de planeras och genomförs. Var uppmärksam på unga människors självorganisering i närområdet, stöd istället för att motarbeta. De sammanhang som gör att unga människor växer och vågar ta eget ansvar är oftast goda sammanhang – i de goda sammanhangen bör inte församlingen vara långt borta. Syna det egna ungdomsarbetet. Varje människa ska mötas med respekt och värdighet, men när det gäller ungdomar så tillkommer det en dimension i mötet. Varje möte mellan en ung människa och en vuxen bidrar positivt eller negativt till den unga människans vuxenblivande. Om den medvetenheten finns i ungdoms- och konfirmandarbetslaget, kan det sätt på vilket man där möter ungdomar bli en mall för hur församlingen i övrigt möter människor. Med respekt och värdighet, men också med myndigförklarande och ansvar som både ges och krävs. Ställ frågan i konfirmandarbetet, i arbetet med ungdomsgruppen, i klassrumsbesöken på skolan: ”Innebär detta ett myndigförklarande av de ungdomar vi möter eller inte?”. Blir svaret Nej, måste följdfrågan lyda: ”Varför inte?”. Blir svaret Ja lyder följdfrågan ”På vilket sätt då?”. Det svaret kan få betydelse för hela församlingens sätt att möta människor i alla andra verksamheter och sammanhang. Svenska Kyrkans Unga är i sin organisationsform ett försök att låta unga människor själva ta ansvar för organisation och verksamhet. Syftet är tydligt att låta unga tala för sig själva. En hjälp till detta kan då vara att bygga upp en lokal avdelning av Svenska Kyrkans Unga i församlingen eller kraftfullt stödja den avdelning som redan finns. Stödet måste vara uppmuntrande och grunden ska vara viljan att myndigförklara, att ge ansvar och samtidigt stödja ansvarstagandet. I vissa fall är det en svår balansgång. Ett sådant förhållningssätt gäller naturligtvis oavsett hur ungdomar organiseras i församlingen. Lägg lika mycket vikt vid unga människors livs- och troserfarenhet som vid vuxnas. I Kyrkoordningen slås fast att ”Svenska kyrkan inbjuder alla att tillhöra trons folk och dela dess liv” (1 kap Inledning). I ett sådant delande har var och en något att bidraga med, även ungdomar. 25


I arbetet med den egna identiteten ställs många frågor på sin spets under ungdomsåren. De frågorna berör både tron och livet på ett högst påtagligt sätt. I församlingens liv måste de erfarenheterna bli synliga och tagna på allvar. Låt unga människors ord och tankar finnas med i förkunnelse och böneformuleringar, inte bara i ungdomsgudstjänster. Lyssna på hur unga människor uttrycker sin tro, uppmuntra dem att göra det, ta orden på allvar. Låt unga människor vara kyrkvärdar, låt konfirmander formulera sig i huvudgudstjänsten, låt dem få – om det är möjligt – bestämma kollektändamål åtminstone på konfirmationsgudstjänsten. Gör unga människor synliga i gudstjänsten. Ta del av ungdomskulturens uttryck, där liv och tro oftast skildras på ett för kyrkan ovanligt sätt. Var inte rädd för de uttrycken, en film, en låt, en konsertturné kan bära på lika mycket evangelium som en predikan i söndagens högmässa, ibland mycket mer. Att föra in ungdomskulturens uttryck i kyrkorummet kan vara ett sätt att ta unga människors tro och liv på allvar. Vem skriver nutidens psalmer? Kanske finns de redan i ungdomarnas skivsamlingar, men ingen har hjälpt till att tolka dem som psalmer. Att tillhöra trons folk och dela dess liv innebär också att få hjälp att tolka sitt liv i trons ljus. I många unga människors liv intar kultur, musik, dans, film en särställning. Att få hjälp att se kopplingarna mellan den egna kulturen och kyrkans tro är att ta tro och liv på allvar. All konst innehåller någon form av livstolkning. För en kristen församling är uppgiften lika mycket att se det i den konst som görs som att producera eget. Jag är inte övertygad om att kristen rockmusik talar sannare om mitt liv än vad källarpunken från Västerhaninge gör. Evangeliet förkunnas inte enbart av dem som är övertygade. När det gäller ungdomars kulturuttryck är detta viktigt. Därför kan det vara en församlingsuppgift att ordna replokaler för lokala band, eller ateljéer och utställningstillfällen för lokala unga konstnärer. Men det är också nödvändigt att följa med i ungdomskulturen om man vill förstå hur livstolkningarna kan se ut – både att följa med för egen del, men också att ifrågasätta och diskutera ungdomskultur med ungdomar. Vilka liv blir synliga, vilka döljs i dessa filmer, sånger, texter? Vad säger de om försoning, om upprättelse, om Guds närvaro i världen?

26


Nätet När Jesus möter flickan i berättelsen sker mötet hemma hos henne, på den plats där hon troligtvis är mest trygg. Mötet sker på så vis mer på hennes än på Jesus villkor. Undersökningar om ungdomars fritidsvanor säger att unga människor nu i större utsträckning tillbringar sin tid i hemmet. Och hemma så läggs tiden ner på att sitta framför datorn, och vara ute på olika communities. Det är en sorts internetklubbar som fungerar som mötesplatser på nätet, där Lunarstorm är störst och äldst. Men det finns fler, som Playahead, Skunk och Vildawebben. Oftast handlar det om sena kvällar och nätter när man sitter vid datorn. I dessa communities tas i princip allt upp till diskussion och kommunikationen sker skriftligt. Samtidigt som möjligheten att nå andra människor över internet har ökat, så har unga människors del av dem som ringer jourhavande präst minskat. Mycket få personer under 25 år ringer jourhavande präst idag. Communities, chatter – skriftliga samtal över internet i realtid där en eller flera personer är inblandade – och klubbar på nätet har blivit de forum där många ungdomar söker hjälp att hantera sitt liv. Här finns sällan några vuxna med, och en del av de vuxna som trots allt finns med, borde kanske inte vara där. Vuxna som söker sexuella kontakter med ungdomar är en del av den mörka baksidan av internets möjligheter till kommunikation och kontakt, liksom den växande mobbningen på nätet. Att det saknas vuxna får dels som konsekvens att kränkningar och mobbning kan ske utan att någon vågar anmäla, dels att ungdomar är lämnade åt varandra att hantera livet, att vara varandras stöd och att hjälpa varandra att svara på de stora frågorna. I viss mån är det bra, men det stöd som vuxen livserfarenhet innebär saknas. Att föra ett samtal på internet är både anonymt och intimt. Du behöver inte uppge dit namn, du kan låtsas vara någon annan – vilket inte alls behöver innebära att det du skriver är mindre sant – samtidigt som du skriver hemifrån, från en plats där du är trygg och kanske vågar formulera dig tydligare och ärligare. Det kan också upplevas som en trygghet att den person du har kontakt med är någon du antagligen inte kommer att träffa. Däremot säger de präster, pedagoger och diakoner som är aktivt ute på internet, att en nätkontakt ofta kan resultera i att man blir hänvisad till en samtalskontakt på orten där man bor. En sådan kontakt kan vara lättare att ta om man först mött någon som på allvar lyssnat på nätet. 27


I församlingarnas arbete är det ofta yngre anställda utan mer kvalificerad utbildning som finns som aktiva vuxna på nätet. De vittnar om den stora nöd som finns och det ofta tunga arbete det innebär, att om kvällar och nätter hålla kontakt med ungdomar över hela landet. Många av de samtal som förs på nätet är att likna vid de samtal som når jourhavande präst, desperata rop på hjälp från människor som inte står ut med tillvaron. Rop som få vuxna hör. Vuxennärvaro på internet är inte endast en uppgift för Svenska kyrkans församlingar. Men det är en viktig uppgift för just församlingarna dels utifrån den erfarenhet av samtal och själavård som kyrkan rymmer, dels utifrån uppgiften att hjälpa människor att tolka sina liv. I alla tider har kyrkan och tron hjälpt människor att förstå och hantera tillvaron. Uppgiften har varit densamma, metoderna har varierat. Kyrkans erfarenhet av själavård är en tillgång i samarbetet med andra aktörer på nätet, både de kommersiella aktörer som driver de communities där ungdomar är aktiva och organisationer som Bris och Rädda Barnen i deras arbete som vuxna på internet. Att finnas tillgänglig på nätet med den erfarenhet som kyrkan har genom själavård och samtal, är ett stort åtagande för en enskild församling. Men vill församlingen ta unga människors liv och livserfarenhet på allvar, innebär det att vara med där livssamtalen förs. Ansvaret för att bygga upp en fungerande kyrklig närvaro på internet vilar dock på stifts- och nationell nivå. I ett initialt skede handlar det om att: Kartlägga hur arbetet med församlingarnas närvaro bland ungdomar på internet ser ut i dag. Vilka är det som finns med i sådana sammanhang? Hur mycket tid läggs ner på det? Hur arbetar man? Vilket stöd, vilka resurser anser man att man behöver? När det gäller närvaro på internet så räcker det inte med att församlingen har en hemsida eller att det på den hemsidan finns en interaktiv funktion där man kan fråga prästen. Att skriva in en främmande webbadress i den egna datorn kan vara ett lika stort steg som att öppna dörren till församlingshemmet. Lika lite som man kan säga att man delar unga människors liv genom att församlingsexpeditionen har en fysisk adress i samma område som det bor ungdomar, kan man säga att man är närvarande bland ungdomar på internet genom att ha en hemsida. Närvaro kräver mer än så!

28


Organisera arbetet så att fler kan delta. Detta för att öka närvaron och avlasta de som arbetar i dag. Närvaro på, och livssamtal med unga människor via internet bör ge ersättning och kompensation liksom telefonsjälavården gör det i dag. Det gäller fler yrkesgrupper än präster och måste organiseras därefter. Det påverkar i sin tur tystnadsplikten. Utbildningsbehovet är mycket stort. Hur ska man kunna finnas i ett sammanhang som man varken förstår sig på eller begriper hur det fungerar? Grundläggande utbildningar behövs för dem som är nybörjare liksom det behövs vidareutbildningar för dem som redan finns aktivt på nätet. Internet känner inga gränser vare sig det gäller församling, stift eller land. Därför måste den nationella nivån tänkas in i det organiserade arbetet. Kan man tänka sig någon form av gemensam ”licens” för församlingsmedarbetare som är aktiva på nätet, för att skydda unga människor mot att utnyttjas av skrupelfria vuxna? Hur ska i så fall en sådan kunna skyddas? Viktigt är att ta vara på de erfarenheter som redan i dag finns av organiserad kyrklig närvaro. ”Någon i andra änden” på Lunarstorm är ett bra exempel. Hur ser den teknik ut som understödjer tystnadsplikten med tanke på att e-post går att spåra i en dator även om man raderat det? En annan viktig fråga att fundera kring är hur man samarbetar med andra organisationer som finns som vuxna på nätet; Bris, Rädda Barnen, föräldraföreningar. Sådana samarbeten påverkar också tystnadsplikten i viss mån. Handleda de som möter ungdomar i samtal på internet. Liksom i allt samtalsstöd är handledning nödvändig när det gäller närvaron på nätet. Mycket av den psykiska ohälsan som ökar bland vissa grupper av ungdomar blir extra tydlig på nätet. Stockholms stift har en god tradition av handledning. De resurserna behöver man också använda i detta arbete. Någon särskild form av handledning handlar det inte om, men grupphandledning är nog att föredra, då man i de sammanhangen lär av varandra och detta är ett område där församlingarna måste lära sig något nytt.

29


Riten När Jesus kommer hem till Jairos så ber han de som är samlade där att ge sig iväg. Han tar med sig de som står flickan närmast; hennes föräldrar och de lärjungar som står honom närmast. Han skapar en avskildhet i huset kring flickan och de närmaste. Han tar flickans hand och det han sedan säger är bevarat på arameiska. Flickan reser sig och går omkring, hon går från ett stadium av passivitet till aktivitet. Mycket i detta talar om att vi på något vis bevittnar något rituellt; avskildheten, de närmaste, beröringen, de bevarade arameiska orden, ett före som skiljer sig från det som kommer efter. Observera också att flickan är tolv år gammal, en detalj som hos Markus meddelas först när ”riten” är genomförd. Vid tolv år var Jesus själv med om att lämna barndomens anonymitet för att ta plats bland de vuxna. I unga människors värld förekommer det betydligt fler riter än konfirmationen. Mycket tyder på att intresset för riter bland ungdomar ökar. Avslutningsbalerna i nian, insparksritualer och nollning och det stora intresset för fantasy och lajv (rollspel som spelas i verkligheten) är sådana exempel. När det gäller fantasyvärlden så kretsar den, både som lajv och litteratur, kring mycket rituella samhällen och teman. Detta rituella intresse hänger samman med den otydliga övergången mellan ungdom och vuxenvärld. När är man vuxen i dag? Vilken rit uttrycker vuxenblivandet? Det är svårt att svara på. Studentexamen kanske, eller körkortet? Kan det vara första lägenheten? Denna osäkerhet hanterar man genom att pröva olika riter vid olika tillfällen under ungdomstiden. Riterna hjälper oss att ge livet en rytm med tydliga avslut och startpunkter. I en tid där dessa avslut är otydliga, blir jag som människa lätt osäker. En stor del av den tid en anställd i någon av Svenska kyrkans församlingar lägger ner på sitt arbete handlar om att tänka ut, planera, genomföra, efterarbeta – och ibland utvärdera – riter. De kristna församlingarna och andra religiösa samfund är de som tydligast hanterar och oftast hjälper människor att genomföra riter. Det ger en erfarenhet och ett kunnande som är unikt. Svenska kyrkan som det största religiösa samfundet i Sverige, är landets ledande expert på riter, men det är sällan kyrkan gör något av det i relation till unga människor. Unga människor får skapa sina riter själva eller söka hjälp någon annanstans. Om inte de alternativa berättelserna och riterna ges, återstår för många den kommersiella arenan. Vilket kan få till följd att man köper sig tillträde till de riter som blir viktiga i ungdomskul30


turen. I viss mån är de utstuderade avslutningsbalerna i nionde klass ett uttryck för detta. Många ungdomar lägger i samband med dessa fester ner en ansenlig summa pengar på kostym, klänning och frisyr för att kunna vara med. Församlingen har ett ansvar att hjälpa unga människor att skapa riter som bygger på en människosyn där alla är accepterade. Grunden är både Jesus möte med människor och skapelsetanken – att människan är skapad till Guds avbild – kombinerat med den kunskap om riter församlingen besitter och det rituella rum församlingen innehar i form av kyrkorummet. Det finns fler riter än konfirmation och skolavslutning som skulle kunna föras in i kyrkorummet om man fick hjälp att se det som församlingens kollektiva rituella rum. Följande kan vara viktigt att tänka på: Använd det rituella kunnandet till hjälp åt ungdomar att skapa meningsfulla riter. En ung människas liv genomgår under tonårstiden fler och större förändringar än under någon annan sammanhängande period under vuxenåren. Man går från barn till vuxen, från mellanstadiets relativa trygghet med en klasslärare till högstadiets hårdare miljö med flera lärare och oftast en större skola. Från att vara äldst på skolan i nian till att bli yngst på gymnasiet. Från att ha rätt bra kontroll över livet under gymnasiets sista terminer till att stå inför en okänd framtid efter studenten. Under dessa år förvandlas din kropp. Från barn växer du till man och kvinna med allt vad det innebär av sexuellt identitetsarbete. Familjerelationerna förändras, från barnets behov av en fungerande familj till den unga människans första försök att skaffa sig ett eget liv och så småningom en egen familj. Den meningsfulla riten under ungdomsåren blir då den som hjälper mig att göra övergångarna tydliga och verkliga. Riten sätter förändringen i fokus och blir en hjälp i att hantera det nya och lämna det gamla. Detta gör att skolavslutningen uppfattas olika för den som går ut nian och den som just har börjat sjuan. Den som leder en sådan avslutning bör vara medveten om det. Det finns skolor där man vid skolavslutningen lämnar över något från de äldsta till de yngre eleverna. Ofta en flagga eller en fana. Så blir övergången tydlig både för den som lämnar ifrån sig och för den som tar emot. I en konfirmandgrupp kan man använda sig av en sådan rit genom att låta årets konfirmander lämna över något till kommande år. I en ung människas liv handlar det om att delta i kollektiva riter 31


där individen bekräftas som en del i gruppen – för många är det viktigt att få finnas med i ett sådant kollektiv, men det är inte alltid det blir så. Till exempel i den skola där särskoleelever på högstadiet har sin skolavslutning med mellanstadiebarnen. Då blir riten helt fel, någon övergång markeras aldrig. Individen bekräftas inte i kollektivet. I en tid då den egna identiteten är osäker blir den kollektiva tillhörigheten viktig. Det kan gälla tillhörigheten till en skola, ett bostadsområde, en viss subkultur, församlingen o s v. Hur hjälper församlingen de medlemmar man har i tonåren att känna församlingstillhörighet? Kanske är det en poäng att 16-års åldern, d v s rösträttsåldern markeras rituellt. Är det så att konfirmanderna tydligt känner sig ingå i kollektivet församling? Om de inte känner det, varför inte? Församlingstillhörigheten kan mycket väl vara identitetsbekräftande och identitetsstärkande. Men även individuella riter, där var och en tydligt blir sedd som en individ, är viktiga i en ung människas liv. Det är i det här sammanhanget det blir viktigt att ta som vana att alltid hälsa på unga människor individuellt och inte i grupp. Ungdomar betraktas oftast som ett kollektiv. Därför blir de tillfällen då en ung människa markeras som just en egen individ extra viktiga. Konfirmationsgudstjänstens tydliga nämnande av namn vid handpåläggningen är ett gott mönster. Varje församling i Svenska kyrkan har en god erfarenhet av att möta unga människor i kollektiva rituella sammanhang, från skolavslutningar till konfirmation, minnesstunder och sorgehögtider. Vad är det som gör att skolavslutningarna framstår som mer komplicerade och ifrågasätts på ett annat sätt än minnesstunderna? Beror det enbart på att de förekommer oftare och därför känns mer utslitna eller kan det vara så att skolavslutningarnas rituella potential inte utnyttjas fullt ut? En skolavslutning är en stark rit, som för barnens och ungdomarnas skull inte bör behandlas slentrianmässigt. Men också i församlingens möte med unga människor i mindre sammanhang som i ungdomsgruppen och konfirmandgruppen förekommer det riter. Ofta är de deltagande inte fullt medvetna om att delar av det som sker är rituellt. Ljuständningen i ungdomsgruppen och det individuella hälsandet på konfirmanderna är sådana exempel. I alla dessa fall tillför den kyrkliga närvaron i riten en dimension av det heliga. I församlingens liv bör det kunna finnas fler tillfällen att hjälpa unga människor att fokusera det vaga och hantera det svåra i livet i närvaro av det heliga. Oavsett om man definieras som ett kollektiv eller som en individ i närvaro av det heliga, ger det en djupare di32


mension åt riten. En dimension som kan bryta både genom tid och rum. Att hjälpa unga människor skapa riter där helighet får utrymme, är ett tydligt sätt att placera de unga människorna i centrum för något som är större än den lokala platsen och den tillfälliga tiden. Församlingens rituella medverkan i unga människors liv handlar inte enbart om bekräftande riter, utan också om invigningar av olika slag: nya skolor, idrottsplatser, fritidsgårdar, klubblokaler. Att med eller utan välsignelseord låta en plats som är av stor betydelse för unga människor invigas så att det heliga får framträda, kan öka både betydelsen av platsen och betydelsen av de unga människor som befinner sig där. Men församlingen kan också, med en rituell medvetenhet, bevaka så att unga människor får hjälp att genomföra riter vid sådana tillfällen, även om riten i sig inte ger det heliga någon plats. En genomtänkt rit kan för en ung människa vara en stor hjälp för att gå ytterligare ett steg på vägen mot att förstå sig själv och att bli vuxen. I ett skapelseperspektiv handlar det om att stödja en ung människa på den livsväg hon är skapad till att gå. Låt unga människor använda församlingskyrkan som sitt rituella rum. Vem äger kyrkorummet? I relation till församlingens ungdomar är det en relevant fråga. Jag gissar att de flesta ungdomar skulle svara att någon annan gör det. Men att känna församlingstillhörighet innebär bland annat att känna att kyrkorummet är mitt. Genom att hjälpa unga människor att klokt använda kyrkorummet som sitt rituella rum, kan en sådan känsla av tillhörighet underlättas. När församlingen bjuder in skolklasser till kyrkan, är det viktigt att betona att detta är en plats som också är din. Om jag enbart vistas i kyrkorummet som en tillfällig besökare, vilken visas runt av någon guide som berättar en historia som inte berör mig, ger det ingen känsla av tillhörighet. Men det handlar inte bara om att känna tillhörighet, det handlar också om att riter utförda i kyrkorummet tillför riten ett mått av helighet som fördjupar den. Ett exempel är Bagarmossens kyrka i Skarpnäcks församling som låter skolans elevstödjare högtidligen ikläda sig sina nya elevstödjartröjor under en ceremoni i kyrkorummet. Det hade lika väl kunnat ske i skolans aula, men både skolan och eleverna valde att vara i kyrkan. Riten hade i sig inget med kyrkorummet att göra, men med rummet som ett uttryck för det heliga, gavs uppdraget att vara elevstödjare ett större djup. 33


Av den anledningen kan det vara viktigt att bevara skolavslutningarna i kyrkan. Men även andra riter i unga människors liv skulle kunna genomföras i kyrkorummet. Kanske ska man som jag tidigare påpekat bjuda in och högtidligen välkomna de nya röstberättigade i samband med sextonårsdagen? Kanske ska den lokala idrottsklubben manifestera lagtillhörigheten i kyrkorummet när en ny termin påbörjas och nya spelare tillkommer? Kyrkorummet i sig rymmer den stillhet och det lugn som en stressad gymnasieflicka kanske allra mest behöver under vårterminen i tvåan. Hur hittar hon dit och begriper att hon får använda det rummet? Vilka riter kan hon utföra där som hjälper henne att hantera livet? Viktigt är att ingen ensam äger kyrkorummet. Inte ungdomar ensamma, inte präster ensamma, inte musiker ensamma. Kyrkorummet är ett gemensamt rum. Naturligtvis kan inte kyrkorummet användas till vad som helst, det regleras i Kyrkoordningen. Men till betydligt mer än vad som sker i stiftets församlingar i dag! Kyrkorummet är en tillgång när det gäller riter. Det finns inga jämförelsebara rituella rum och i en tid av rituellt intresse bland unga människor skulle församlingskyrkan kunna spela en betydligt större roll. Hjälp unga människor att förhålla sig till de riter som omger dem. Diskutera insparksfester och skolavslutningar med ungdomar utan att moralisera. Se dem som de riter de är och hjälp ungdomar att hantera dem. Detta kan vara ett lika stort stöd som att lägga energi på att skapa och upprätthålla alternativa riter till de redan befintliga. Ett sätt kan vara att församlingen på olika sätt blir tydlig i delandet av viktiga riter i de unga församlingsbornas liv. Ofta uppvaktas de som på ålderns höst fyller jämt, men det är sällan en församling uppvaktar på studentdagen. Nog är studenten viktigare än 75-årsdagen i ett livsperspektiv? Det finns många riter i ungas liv som inbegriper exempelvis alkohol; skolavslutningsfester, Halloween, valborgmässofirande. Kan en församling hjälpa ungdomar att hantera detta? Att både kunna begripa att alkoholen spelar roll och samtidigt vara tydlig med att riten inte står och faller med alkoholen? Jag tror det och det är ett betydligt mer konstruktivt förhållningssätt än förbud. Det är ingen lösning att försöka avskaffa de riter vuxenvärlden inte gillar, de lever sina egna liv i alla fall. Ett första steg i att hjälpa unga människor att förhålla sig till riter 34


är att ta reda på vilka riter som omger unga människor och hur de ser ut. Förekommer det nollningar, hur blir man upptagen i hockeylaget? Sedan handlar det om att försöka förstå vad det är som sker. Vad är själva poängen med avslutningsbalen i nian: den inövade pardansen – kontrollerad sexualitet, kostymerna och långklänningarna – vuxendräkt, den nästintill obligatoriska cigarren – självständighet? Sist måste man fundera på hur man ska förhålla sig till det. Vad är bra, vad är dåligt? Det som ser oskyldigt ut kanske inte är det och tvärtom. I det sammanhanget är det viktigt att syna den egna verksamheten. Vilka initiationsriter förekommer på församlingens konfirmationsläger? Hur inkluderande är ungdomsgruppens riter? Låt unga människors erfarenheter bli tydliga i gudstjänsten. I huvudgudstjänsten på söndagen samlas församlingens erfarenheter av vad det innebär att vara människa. Då måste också de erfarenheter en ung människa har av livet få plats – först och främst för att jag är människa, men också just för att jag är ung. Jag tror inte det handlar om att försöka skola in unga människor i den gudstjänst som redan finns, det har redan gjorts och få har klarat provet. Utan det handlar om att bemyndiga ungdomar att vara unga i den allmänna gudstjänsten. Att det som berör unga människors liv blir uttalat och synliggjort i gudstjänsten, i sånger och texter. Att få vara ung med mina specifika frågeställningar kring identitet och tillhörighet i gudstjänsten, är att bli tagen på allvar. Ofta ser jag ungdomar, i synnerhet konfirmander, delta i gudstjänsten genom att hjälpa till på olika sätt. Det är bekräftande och synliggörande att låta unga människor få dela ut psalmböcker och ansvara för kollektupptagning, men om det stannar vid det, är inte mycket vunnet. Om min gudsrelation, min tro ska tas på allvar, vill det till mer än att jag får stå och dela ut psalmböcker vid någon gudstjänst någon gång. Bättre i så fall att jag fick uppdraget att varje söndag dela ut psalmböcker – då skulle min närvaro åtminstone vara av betydelse. Jag tror att unga människors känsla av hemmahörighet i församlingens gudstjänst är avhängig förberedelserna. Finns det utrymme att vara med? Lyssnar någon på mig då? Tas mina tankar och erfarenheter tillvara? Det finns få tillfällen i samhället där ungdomar och vuxna möts. Församlingens gudstjänst skulle kunna vara ett sådant tillfälle. Och då skulle det dessutom kunna vara ett tillfälle då unga och vuxna möts på ett jämlikt plan. Gudstjänsten är unik på det sättet. Här är 35


det möjligt att var och en deltar med sitt – om det ges utrymme för det. Att i gudstjänsten få tillfälle att samspela med vuxna kring frågor om tro och liv, är utvecklande och bekräftande för en ung människa. Gudstjänsten kan på så sätt få funktionen av bekräftande rit. I det här sammanhanget, i de här relationerna blir jag tagen på allvar som en myndig människa. Jag skulle vilja påstå att den här aspekten av unga människors gudstjänstdeltagande är starkt förbisedd. I ett samhälle där det finns få platser att bli vuxen på, skulle församlingens gudstjänst kunna vara ett sådant ställe för vuxenblivande. När människor får tala om sina liv och uttrycka dem, så blir det också tydligt hur mycket som är generationsöverskridande. Samtidigt som just unga människors brottning med livet tillför gudstjänsten en nerv som ofta saknas. Vetekornets lag, att något måste dö för att födas, blir mycket tydligt i en ung människas liv – man måste lämna barndomen!

Gallerian Det är inte självklart att det finns ett starkt förtroende mellan unga människor och vuxna. Ofta kan man uppleva att det är tvärtom, det finns en ömsesidig misstänksamhet och ibland rädsla. I berättelsen om Jesus möte med den unga flickan i Jairos familj, är det tydligt att ett sådant förtroende finns. Dels har Jairos förtroende för Jesus, han har gått och letat upp honom för att han tror att Jesus kan rädda hans dotter till livet. Hur det kommer sig att han har det förtroendet för Jesus vet vi inte. Flickan tycks också lita på Jesus. Hon reagerar inte negativt på att han kommer in till henne där hon ligger och när han tar hennes hand och talar till henne så reser hon sig upp och går omkring. Hon tvekar inte, utan reser sig ”genast”. Varför hon har detta förtroende vet vi inte heller. Kanske känner hon Jesus från förut? Det vet vi inte. Jairos är en synagogföreståndare. Jesus kan ha varit i den synagogan och därmed vara känd i familjen. Hur det nu än är med det så kan vi konstatera att det finns ett förtroende mellan flickan, fadern och Jesus. Jag har lättare att få förtroende för en människa som på något sätt har delat mina erfarenheter, som förstår vad jag är med om. Någon som vet vad jag talar om. Kanske är det så i berättelsen. Jairos har på känn att Jesus förstår vad det innebär att som pappa vara på väg att förlora sitt barn, även om Jesus inte har delat just den erfarenheten. Delande av erfarenhet och förtroende är grundläggande begrepp i 36


en enskild människas tro. För mig är det så. I och med att Gud har valt att dela även mitt liv, genom att födas som människa precis som jag, så kan jag veta att Gud delar mina erfarenheter av vad det innebär att vara människa. Då kan jag lita på att Gud begriper vad jag menar när jag vänder mig till Gud i förtvivlan och glädje över mitt liv. Inkarnationen är det tydligaste uttrycket för Guds delande av våra erfarenheter och på det viset kan jag ha förtroende för Gud. Det har sagts att Kistagallerian är Sveriges största ungdomsgård utan personal. Där lever många ungdomar ett liv mitt bland vuxna, men utan vuxna människors närvaro. En galleria är en plats gjord för kommers, men ungdomar använder platsen på ett annat sätt. Unga människor har oftast inte så mycket pengar att spendera i gallerian, istället spenderar man sin tid där. Bland vuxna är det ofta tvärtom. Pengar finns i viss mån, men tid har man mer ont om. De allra flesta unga människor växer upp under relativt ekonomiskt trygga förhållanden, men saknar vuxenkontakter, vuxna som tar sig tid. Att bli vuxen innebär att interagera med vuxna och finns det få vuxna att möta så blir det svårare att själv bli vuxen. Ett växande sker i mötet med en annan människa, både i mötet med vuxna och i mötet ungdomar emellan. Men att se sig själv som vuxen blir problematiskt, om det inte finns någon vuxen att möta. Unga människor behöver känna förtroende för vuxenvärlden, men det är svårt att göra det när man inte delar erfarenheter. Det är svårt att känna förtroende för den som inte visar något intresse för hur jag har det, som inte vet var jag är och hur det ser ut där. Om Svenska kyrkan på allvar vill att unga människor ska känna förtroende för sin församling, måste församlingen vara mer synlig bland unga människor och dela deras livsvillkor. Det byggdes en ny skateboardbana i ett område i staden. Banan var en öppen bana dit man kunde komma och åka när som helst på dygnet. Banan låg i en undanskymd del av en park dit få vuxna kom utan ärende. Efterhand gjorde sig ett gäng pojkar hemmastadda på banan och tillbringade allt mer av sin tid med att skejta där. Istället för att gå i skolan samlades de kring banan hela dagarna. Detta uppmärksammades av församlingen och en av prästerna fick i uppgift att ta kontakt med pojkarna och försöka hjälpa dem att komma tillbaka till någon sorts normalitet i relation till skolan. Hon visste ingenting om skateboard och var ganska nervös när hon gick dit första gången. Hur skulle hon bli mottagen? Vad skulle hon säga? Hur skulle hon presentera sig? Det visade sig vara helt obefoga37


de frågor, för när hon kom dit första gången var det ingen som såg henne över huvudtaget. Det blev inget tillfälle till presentation. Pojkarna gjorde sina trick och brydde sig inte det minsta om vem hon var eller varför hon stod där och tittade på. Hon hade tänkt gå när hon förstod att hon inte skulle få någon som helst kontakt, men blev kvar en stund för det var så fascinerande att se hur de åkte. Hon kunde ingenting om tricken de gjorde, men hon förstod att de var svåra, för ofta misslyckades de och ramlade. Hon kände hur ont det gjorde var gång någon föll. Dagen efter kom hon tillbaka en kort stund och det var likadant. Ingen såg henne, hon stod och såg på hur de åkte och gick sedan utan att någon tagit notis om henne. Så fortsatte det hela veckan och det kändes ganska hopplöst. På fredagen när hon var där märkte hon en tydlig skillnad hos flera av åkarna. De trick de hade svårt att klara av i början av veckan klarade de nu allt oftare. Hon såg vad de hade lärt sig och hur stolta de blev när tricket satt som det skulle. Nästa vecka, när hon hade planerat att försöka ta kontakt med pojkarna på allvar och inte bara stå där som en betraktare, blev hennes barn sjuka så hon fick stanna hemma från jobbet hela veckan. Veckan därpå gick hon dit som vanligt på måndagsförmiddagen och kände sig ungefär lika nervös som första gången. Så fort hon kom fram till skateboardbanan stannade alla pojkarna upp och de kom fram till henne och frågade: ”Var har du varit?” Isen var bruten. Sedan den dagen fick hon en god kontakt med pojkarna. Det som hade hänt var att prästen, helt utan att kunna någonting om skateboard och därför helt utan att försöka göra det som de gjorde, hade delat sin tid med dem och med det också delat deras erfarenheter av sorg – när de misslyckades – och glädje – när de lyckades med de svåra tricken. Delandet av erfarenheter gav förtroende. Vad som krävdes var närvaro, intresse och tid. Att följa spåret Gallerian innebär för församlingen bland annat: Gör en omvärldsanalys utifrån ett ungdomsperspektiv. För att kunna orientera sig i tillvaron, måste man veta något om hur den ser ut. För att kunna möta unga människor måste församlingen ha en aning om hur det kan vara att leva som ung i dag. En omvärldsanalys är ett nödvändigt redskap i ungdomsarbetet. Hade det varit så att kyrkoråd, arbetslag och den inre kärnan av församlingsaktiva bestod av ungdomar, vore en omvärldsanalys utifrån ett ungdomsperspektiv 38


inte lika nödvändig. Nu är det inte så. Unga människor finns inte representerade på det sättet i församlingarna. Därför är en omvärldsanalys nödvändig. Det man inte vet, får man ta reda på. Att göra en omvärldsanalys handlar om att samla in en mängd olika fakta från olika håll och läsa samman dessa till en någorlunda heltäckande bild och utifrån den bilden prioritera i arbetet. Utgångspunkten är: Hur är det att vara ung i just den här församlingen? Vilka är problemen, vilka är glädjeämnena? Jag ska nedan presentera några frågeställningar som man kan använda vid en omvärldsanalys ur ett ungdomsperspektiv. • DEMOGRAFI. Hur många personer är mellan exempelvis 13 och 20 år i församlingen? Hur stor är den gruppen i förhållande till yngre, till äldre? Hur många av dessa är kyrkotillhöriga? Hur stor del är födda i Sverige av föräldrar som också är födda i Sverige? Hur ser den sociala uppdelningen ut? Medelinkomst? Hur stor andel kan betraktas som fattiga? • BOSTÄDER. Var bor unga människor? Finns det ungdomstäta bostadsområden, finns det bostadsområden som saknar ungdomar? Vilken karaktär har dessa områden? Hyresrätter, bostadsrätter, villor? Hur ser områdena ut? Finns där grönområden, fotbollsplaner, badplatser? Finns det möjligheter att flytta hemifrån? • SKOLOR. Vilka skolor ligger inom församlingen? Högstadium, gymnasium, särskolor? Vilken karaktär har de – elevantal, byggår, nedslitningsgrad, renoveringsbehov? Klasstorlek? Antal behöriga lärare? Vilka gymnasieprogram ges och vilka är populärast. Finns det friskolor? På vilken nivå ligger snittbetygen i församlingen? • FRITID. Vilket utbud av fritidsaktiviteter ges? Vilka saknas? Vilka är mest populära? Hur ser könsfördelningen ut när det gäller fritidsaktiviteter? Finns det någon fritidsgård? Vilka föreningar är aktiva när det gäller att erbjuda ungdomar fritidssysselsättningar? Finns det självorganiserade ungdomsföreningar? Vilka platser samlas ungdomar på? Och varför just där? Hur ser kommunens fritidspolicy ut? Är det en plats man reser till eller reser ifrån på fritiden? 39


• RELIGION. Vilka religiösa samfund finns representerade bland ungdomarna? Hur ser deras ungdomsverksamhet ut? Vilka kyrkor finns? Finns det någon moské, något tempel eller bönesal för andra än kristna religioner? • ARBETE. Hur stor är ungdomsarbetslösheten? Finns det feriearbeten, deltidsarbeten öppna för ungdomar? • DROGER OCH VÅLD. Hur ser droganvändandet ut? Tunga droger, lätta droger, alkohol? Finns det något drogförebyggande arbete? Var får ungdomar tag på droger, alkohol? Är det skillnad mellan flickor och pojkar i droganvändandet? Hur vanligt förekommande är hot och våld? Hur ser mobbningssituationen ut på skolorna? Vilka resurser har socialtjänsten, polisen? Vilka platser betraktas som farliga? Är det lika för flickor och pojkar? Förekommer sexuella övergrepp, våldtäkter? Präglas ungdomskulturen av motsättningar mellan olika gäng? • FRAMTID. Är församlingen en plats man stannar kvar på eller flyttar ifrån? Hur ser kommunens planer ut när det gäller ungdomars fritid, bostäder och arbete? Hur ser den demografiska framtiden ut? Blir det fler eller färre ungdomar i framtiden? Präglas samhället av framtidstro eller uppgivenhet? Att finnas där ungdomar finns. Lika viktiga som omvärldsanalysens siffror är, lika viktigt är det att församlingen ser och upplever de miljöer och fakta som siffrorna talar om. Det är en sak att läsa siffrorna om ett bostadsområde, det är en helt annan sak att röra sig där och naturligtvis ytterligare något helt annat att leva där. Ett sätt att förklara vad en församling är, är att beskriva den som en samling människor, vilka vill förstå sina liv i ljuset av Guds närvaro i världen. Då blir det nödvändigt att dela varandras vardag. Vandra på villagatorna, gå bland höghusen, gör studiebesök på skolan, be att få äta i skolmatsalen, åk med skolbussen, se till att vara på badhuset när högstadiet är där, häng en stund vid hockeyträningen… Vill församlingen dela unga människors vardag, är det nödvändigt att synas där ungdomar finns. Se till att vara synligt närvarande vid större ungdomsarrangemang. Besök de platser där ungdomar samlas. Att vara närvarande i unga människors liv utan att det upplevs som kontroll är svårt. Avgörande är på vilket sätt närvaron sker. Kanske är 40


det så att församlingen har mycket att lära av att uppleva det ungdomar upplever. Ett uppriktigt intresse är svårt att kombinera med behovet av kontroll. Det är ju också så att ett delande av platsen och upplevelsen även innebär ett visst delande av erfarenheter. Delade erfarenheter ger lättare förtroende, och det är mer självklart att ta kontakt med någon som finns på plats om det skulle behövas, än att söka upp någon som finns på en helt annan plats. Ett exempel på ett sådant delande är nattvandringar. Om inte nattvandringar förekommer är det en god idé att församlingen tar initiativ till det. Inledningsvis kring de stora helgerna, då mycket ungdomar rör sig ute: skolavslutningar, Halloween, Valborg. Men en regelbunden närvaro ger en större trygghet för både ungdomarna och de vuxna som deltar. I samarbete med socialtjänsten, föräldragrupper och närpolisen kan ett nätverk av vuxna skapas för stöd och närvaro i unga människors nattliv. På alltför många platser är frånvaron av vuxna uppenbar under kvällar och nätter. De som i sin tjänst har att nattvandra måste få kompensation för det. Men nattvandringar kan också organiseras med frivilliga i församlingen. Viktigt är att det finns en god organisation och att församlingen kan avsätta resurser för detta. Flera församlingar har erfarenhet av nattvandringar, exempelvis Kungsholms och Jakobsbergs församling. I allt arbete med ungdomar krävs det en medvetet respektfull hållning gentemot unga människors behov av att få vara ifred. Likaväl som behovet av kontakt med ”verkliga vuxna” är stort, så är också behovet av att få sköta sig själv, utan att någon vuxen lägger sig i, stort. Att vara närvarande i unga människors liv, utan att lägga näsan i blöt och kränka ungdomars integritet, är svårt. Närvaro handlar om en balansgång mellan att bara finns i närheten och att lägga sig i. Bara vår egen erfarenhet kan säga oss när det är dags för vad. Och ibland blir det fel. Det gör inte vuxennärvaron bland ungdomar mindre viktig. Utveckla det utåtriktade arbetet. En stor del av församlingens ungdomsarbete måste i framtiden vara utåtriktat. Det är inte så enkelt att de ungdomar som inte anmäler sig till en konfirmandgrupp är ointresserade av det församlingen vill erbjuda. Sjunkande konfirmandsiffror behöver inte betyda sjunkande intresse bland ungdomar, det kan lika mycket betyda sjunkande intresse för ungdomar från för41


samlingens sida. Fortfarande är en majoritet ungdomar medlemmar i Svenska kyrkan, oavsett om de är konfirmander eller inte. Dessa medlemmar har naturligtvis rätt att få del av det som församlingen kan erbjuda dem, en hjälp att tolka sina liv i ljuset av Guds närvaro i världen. Den hjälpen ges inte genom att sitta i tomma ungdomslokaler och vänta på att någon ska komma. Att aktivt möta unga människor i deras vardag, i deras verklighet är en nödvändighet.

42


Se, utmana, stanna kvar Så till de två frågor jag ställde inledningsvis: Hur skulle Svenska kyrkan kunna betyda mer för unga människor? Hur skulle unga människor kunna betyda mer för Svenska kyrkan? En väg att besvara den frågan utifrån de spår jag presenterat är att se till strukturen i berättelsen om Jesus möte med Jairos dotter. Vad är det som sker i berättelsen? Hur är den uppbyggd? En mycket enkel sammanfattning skulle kunna vara följande. Jesus kommer till flickan och ser henne, han utmanar henne och han ser till att någon stannar kvar hos henne. I seendet ingår att se det som de andra inte ser, att förstå att hos henne finns en potential. Utmaningen ligger i att säga åt henne att stiga upp. Sedan kommer de avslutande orden där han uppmanar de närvarande att ge flickan något att äta, dvs han ser till att det finns en fortsatt omsorg, att någon stannar kvar hos henne. Denna enkla struktur; se, utmana, stanna kvar kan man finna i flera andra berättelser om Jesus möte med människor. Allra tydligast är det kanske i berättelsen om mötet med kvinnan vid Sykars brunn (Joh 4:1-42). I församlingens möte med unga människor bör detta vara ett grundläggande förhållningssätt: Se. Utmana. Stanna kvar.

Att se Det finns ett grundläggande behov hos varje människa att bli sedd. Sedd för den man är. När jag blir sedd som människa, blir jag också bekräftad och får lättare att förstå vem jag själv är. I studier av så kallade maskrosbarn, barn som trots mycket svåra uppväxtförhållanden växer upp till fungerande, omsorgstagande vuxna, har man konstaterat att just ha blivit ”sedd” av någon vuxen är en av de avgörande faktorerna för att klara sig i livet. Detta gäller inte bara ungdomar som växer upp under svåra förhållanden. Det är viktigt för alla ungdomar, just för att identitetsfrågorna är så centrala under ungdomstiden. Det är viktigt att bli sedd på det individuella planet och där möter vi det som ryms inom spåret Kroppen. Att se en ung människa kan vara att förstå vad som upptar hennes tankar, försöka förstå vad som är viktigt i hennes liv och hjälpa henne att uttrycka det. Även delar av det som ryms inom spåret Rädslan kan handla om att se en ung 43


människa. Att ta hennes rädsla på allvar och kanske vara med och övervinna den. Den vänskap och de relationer som kan skapas genom goda mötesplatser gör det möjligt för en ung människa att bli sedd. Men även på det kollektiva planet är det viktigt att bli sedd. Här hamnar vi inom spåret Gallerian. När vuxna finns som stödjande och närvarande i unga människors liv, blir hela gruppen sedd. Det återverkar också på individerna.

Att utmana Att utmana en människa på rätt sätt är svårt. En utmaning kan i sig vara rent destruktiv, om den inte utgår från en positiv bild av den som utmanas. Utmaningen måste också kopplas till att bli sedd, annars kan det lätt bli helt fel. Utmaning bygger på förtroende. Jag ser vad du går för, jag tror och litar på att du kan klara av den här utmaningen. Sådana utmaningar gör att man växer som människa. I Jairos dotters fall resulterar utmaningen i att hon helt lämnar sin passivitet. Hon går omkring och tar för sig av livet på ett nytt sätt. Av spåren är det Styrkan som innehåller de största utmaningarna. Att ge en ung människa ansvar, att säga: ”Jag tror att du kan bestämma över ditt eget liv” är tydligt att utmana. På så vis kan man säga att det ligger en utmaning i tilliten. Att någon litar på mig och ger mig förtroenden är i sig en stor utmaning. Inom spåret Rädslan kan man också finna utmaningar. Att övervinna sin rädsla, att våga möta andra trots alla fördomar, är en oerhörd utmaning. För många ligger det dessutom en utmaning i bara det att låta sig bli sedd. Även utmaningar har både en individuell och en kollektiv sida. Att ge ansvar handlar inte bara om det egna livet och de egna besluten. Det handlar också om att låta unga människor som grupp få ansvar och gemensamt få bestämma över sig själva. Att stanna kvar Det ligger en stor utmaning i att bli sedd och det ligger ett stort ansvar i att utmana. Ett ansvar som innebär att vara där om det brister, att uppmuntra när det är svårt, att finnas till hands i bakgrunden. Helt enkelt att stanna kvar. Om jag blir utmanad, men av olika anledningar inte tycker mig klara av utmaningen så blir den lätt 44


destruktiv, om jag inte får något stöd eller uppmuntran. Utmaningen måste följas av en omsorg. Det är lätt att tänka att orden stanna kvar innebär att den som utmanar också måste stanna kvar och ta ansvar för sin utmaning. Det ligger mycket i det, men det kan också vara så som i fallet med Jairos dotter, att den som utmanar ser till att det finns ett skyddsnät, en omsorg utan att själv vara den som stannar kvar. Att vara med och skapa nätverk av vuxna runt ungdomar är ett sätt att ”stanna kvar”. Om vuxna som möter ungdomar dessutom också möter varandra hänger dessa världar bättre samman, det finns en större chans att unga människor blir sedda, man kan utmana på ett effektivare sätt och fler kan stanna kvar. Ett sätt att se till att fler vuxna ”stannar kvar”, kan vara att dela med sig av den erfarenhet församlingen skapat sig genom konfirmandarbetet. Där ägnas en stor del av tiden åt att bearbeta olika existentiella frågor genom samtal och pedagogiska övningar. Varje församling har gedigna erfarenheter av detta. Erfarenheter som många vuxna i samhället saknar. Skolor, ungdomsorganisationer, idrottsföreningar kan ha behov av att fundera över hur man i grupp bearbetar existentiella frågor. Det handlar inte om att sprida en viss bestämd samtalsmetodik, det handlar om att våga lita till att den egna erfarenheten i församlingen bär. Ofta kan en församling få en förfrågan om att i en skola komma och leda samtal under exempelvis en temadag. Kanske ska församlingen då fundera över om det kan vara klokare att erbjuda utbildning i detta istället för att självklart vara de som leder sådana samtal. Ju fler vuxna i ungas vardag som är villiga att delta i samtal om viktiga saker i livet, desto bättre. Samtidigt som det innebär att församlingen inte finns med som direkt samtalspartner för unga människor. Mycket går då förlorat, relationsbyggandet, erfarenhetsutbytet – inte minst förlorar församlingen erfarenheter, möjligheten att tala om livstolkning på trons grund. Det får vägas mot att man skapar möjligheter för andra vuxna och ungdomar att mötas kring livsfrågor. Att i arbetet med unga människor också möta deras familjer och föräldrar är viktigt. Finns det ett samband mellan vuxna man möter i och utanför hemmet hänger tillvaron mer ihop. Känslan av sammanhang blir starkare. I en splittrad värld är det viktigt för unga människor att känna att tillvaron hänger samman. Familjen och föräldrarna är en del av det som är allra viktigast för en ung människa, samtidigt som familj och föräldrar på många sätt upplevs som begränsande. 45


Det kan då vara viktigt för en ung människa att det finns andra vuxna man kan lita på, som ser en och som kan utmana en i livet. Vuxna som inte är fullständigt frikopplade från föräldrarna. Bland spåren är det främst inom Nätet som det handlar om att stanna kvar. Att finnas som en seriös samtalspartner för unga människor innebär att vara tillgänglig. Genom ett väl organiserat arbete med närvaro på nätet, är det möjligt att vara betydligt mer tillgänglig än Svenska kyrkans församlingar är i dag. Det handlar då inte enbart om isolerade enstaka vuxna som möter ungdomar i deras livsfrågor på nätet, utan en närvaro som kollektiv. Och då blir inte närvaron avhängig den enskilde församlingsassistenten eller prästen. Även inom spåret Riten ryms tankar kring omsorg och bibehållen relation. Riterna är en hjälp att gå vidare i livet, att göra avslut och börja på nytt. Riten lämnar en inte helt isolerad utan redskap att ta sig vidare. I en fungerande rit får jag med mig något som är användbart på den fortsatta livsvandringen. I allt jag sagt om unga människors behov av vuxna, så måste det också betonas att det finns under ungdomsåren ett stort behov av att också få vara i fred. Det finns dock ingen egentlig motsättning mellan att stanna kvar och lämna unga människor i fred.

Att bli sedd Med detta kan jag säga att jag besvarat den första av de två frågorna från inledningen: Hur skulle Svenska kyrkan kunna betyda mer för unga människor? Var ska vi då söka svaret på den andra frågan: Hur skulle unga människor kunna betyda mer för Svenska kyrkan? Jag tänker mig att svaret finns i samma struktur: Se. Utmana. Stanna kvar. Att som församling bli sedd av de människor som finns runt församlingen är nödvändigt. Egentligen handlar det ofta om att församlingen måste visa sig för sig själv, d v s de ungdomar vi möter är oftast döpta församlingsmedlemmar. Att församlingen blir sedd av sina medlemmar, är nödvändigt för att den ska kunna kallas en församling. Det går inte att dela liv och tro med någon som inte vet att man finns. Det är först med den man ser, man kan dela det viktiga. En församling består av individer som bidrar till församlingen med sina erfarenheter av livet och tron. Ett sådant bidrag fungerar bekräftande för församlingen. Här är vi en gemenskap där olika människor känner att de får, kan och vågar dela sina erfarenheter. Det skapar en församling med gott självförtroende och öppna möjligheter. Men om en sådan stor signifikativ 46


grupp som ungdomar uteblir, och varken får, kan eller vill dela sina erfarenheter skapar det en begränsad församling. Det är främst inom spåret Gallerian som församlingen blir sedd bland unga människor, men också Nätet innebär att göra sig synlig bland ungdomar. Att vilja och våga dela liv, innebär att bli sedd.

Att bli utmanad Om delat liv innebär att bli sedd, så innebär det också möjligheten att dela tro. Tro och liv hör ihop för oss människor. Min tro är beroende av mitt liv, hur det ser ut, hur jag har blivit behandlad, vilka erfarenheter jag har, vilka människor jag mött och vad som skett i de mötena. För många församlingar ligger det en enorm utmaning i att möta unga människors tro och de uttryck deras tro tar sig. Samtidigt är det nödvändigt, för i de erfarenheterna finns så mycket att lära för en församling. En ung människa som brottas med sin identitet, säger något om vad det innebär att vara människa skapad till Guds avbild. I församlingens kollektiva förståelse av sig själv, av sin identitet är unga människor en oerhörd tillgång, just för att de så aktivt arbetar med identitetsfrågan. Här ryms spåret Kroppen. Även spåret Rädslan innehåller delar som uppmärksammar hur man i församlingen fungerar och möter människor. Det finns hos många unga människor en tydlighet, ett krav på ärlighet och en rättframhet som utmanar. När den egna positionen i tillvaron är osäker, kan det var ett stöd att söka klara och entydiga svar. Både när det gäller politik och religion är det ganska vanligt att unga människor intar radikala ståndpunkter. Det finns en dubbelhet i detta, å ena sidan handlar det ofta om bestämda åsikter och krav på tydlighet, men samtidigt bygger det på ett individuellt ställningstagande, man förbehåller sig rätten att tycka och tänka själv. Gärna en tydlig tro, men min egen tro måste få rymmas inom den. I unga människors bibelläsning kan detta bli tydligt. Att läsa bibeltexten som den står är viktigt, men det är lika viktigt att jag får förhålla mig till den på mitt eget sätt. För en kristen församling är detta en stor utmaning. Hur ska man kunna förena öppenhet och tydlighet? I en dialog med unga människor kan församlingen få den hjälp som behövs. Inom spåret Styrkan ryms dessa tankar.

47


Att någon stannar kvar Av ren självbevarelsedrift behöver Svenska kyrkans församlingar ungdomar. Någon måste stanna kvar när de äldre försvinner. Men det handlar inte enbart om kyrkoavgifter och medlemstal. Att ha omsorg om sin församling innebär att hålla den levande. Många unga människor lägger ner ett oerhört stort engagemang på sin övertygelse. Att få del av ett sådant engagemang innebär för en församling en stor injektion av liv. Inom spåret Styrkan ryms detta engagemang. Även spåret Riten hör hemma här. Unga människors intresse och behov av riter, kan hjälpa församlingen att utvecklas när det gäller uttryck för hur tro och liv hör samman. Det finns en kreativitet i sökandet efter riter, som fungerar vitaliserande på en församling. Men blotta närvaron av ungdomar påverkar församlingen positivt, liksom blotta närvaron av barn, medelålders och äldre. Församlingen måste vara en plats där man möts över generationsgränserna för att vara sann gentemot tron. För tron handlar om hela vårt liv, inte bara om ungdomstiden, eller om de vuxna åren. Om inte hela livet blir synligt i församlingen, blir hela församlingens tro lidande.

48


Slutord Svenska kyrkans församlingar möter idag, i olika sammanhang, tusentals ungdomar. Det är viktiga möten. Viktiga för ungdomarna och viktiga för Svenska kyrkan. Jag har här velat peka på vikten av dessa möten och ge förslag på hur de skulle kunna bli fler och bättre i framtiden. Det finns all anledning att vara stolt över den samlade erfarenhet som församlingarna besitter, den gör Svenska kyrkan till en av de mest betydelsefulla samhällsaktörerna i ungdomsvärlden. Men det är inte självklart att det är så Svenska kyrkan ser på sig själv och det blir svårt att ta sitt ansvar när man inte fullt ut ser vilken roll man spelar. För Svenska kyrkans del handlar det om att inse att generationers arbete med konfirmander och ungdomar, har skapat både erfarenhet och förväntningar. Det kan vara dags att med hjälp av den erfarenheten infria förväntningarna, att på allvar gå in i rollen som betydelsefull i samhället. Och på så vis markera att unga människor är betydelsefulla i samhället. De spår som projekt Livskunskap har presenterat här, är vägar att gå för att på allvar gå in i en sådan roll. Framtiden för Svenska Kyrkan kan vara beroende av på vilket sätt församlingarna väljer att följa de spåren.

49


Inspirationskällor En stor mängd litteratur, men också annat, som film och TV-serier, musik, tidskriftsartiklar, modereportage och reklambilder, har gett inspiration till de spår jag har presenterat. Här beskriver jag de viktigaste inspirationskällorna. Det finns en mängd rapporter som beskriver unga människors liv i Sverige idag. Religionssociologen Mia Lövheim har samlat de viktigaste och sammanställt dem i en liten och lättläst bok som publicerats av kyrkokansliet i Uppsala; Ungdomars livsvillkor och värderingar – sammanställning och diskussion av studier från 2000-talet. Den kom 2005 och är aktuell åtminstone några år framåt. Vid sidan av den sammanställningen så har några enskilda rapporter varit av betydelse, i första hand Barnombudsmannens årsrapporter och särskilt 2004 års rapport Älskar, älskar inte – om barns och ungas nära relationer. Orden ”verkliga vuxna” kommer från den rapporten. Folkhälsoinstitutet publicerade en rapport 1998 som de kallar Låter sig skyddsänglar organiseras? – hälsofrämjande strategier för ungdomar i utsatta områden. Även om den koncentrerar sig på ungdomar i de så kallade miljonprogramsområdena har den gett mig många uppslag in i det här arbetet. Likaså har rapporten Unga Stockholm – en inventering av den öppna verksamheten i Stockholms stadsdelar (Stockholms Kulturförvaltning 2004) varit till stor nytta. Två avhandlingar har varit av särskild betydelse för de övergripande frågorna kring identitet och ungdomars tankevärld. Lena Adamsons; Like Circles on the Water – A Study of Adolescent Identity (Linköpings Universitet 1999) och den norske teologen Paul Otto Brunstads Ungdom og livstolkning – en studie av unge menneskers tro og fremtidsforventninger (Tapir akademisk forlag Trondheim, KIFO Perspektiv Nr 3, 1998). När det gäller spåret Kroppen, har samarbetet med NASP (Nationellt och Stockholms läns landstings centrum för Suicidforskning och Prevention av psykisk ohälsa) betytt mycket och då särskilt Britta Alin Åkermans skrifter kring filmdokumentären Kärleken är den bästa kicken. Dessa är Kärleken är den bästa kicken – bakgrund och förundersökning av en filmdokumentär för självmordsprevention bland högstadieoch gymnasieelever (NASP Rapport Nr 1, 2000) och Hur upptäcker vi sårbara elever – utvärdering av en filmdokumentär för självmordsprevention bland gymnasieelever (NASP Rapport Nr 2, 2002). 50


Boken Rapport från mitt hjärta (Barnsäkerhetsdelegationen och SPES – Riksorganisationen för SuicidPrevention och Efterlevandes Stöd 2004) publicerar texter av ungdomar; dikter, noveller, korta berättelser om hur det är att vara ung i dag. Ett bra tidsdokument som delats ut gratis på skolor och ungdomsmottagningar. Om livskunskapsprojektet i Gustavsbergs och Ingarö församling har jag skrivit ett reportage som jag kallar ”Livskunskap och grillkorv” i Ögonblicksbilder (Stockholms stift 2005). När det gäller samtalsgrupper med ungdomar och äldre har församlingspedagog Britt- Marie Pelenius skrivit boken Att bygga broar mellan generationer – församling och skola i samverkan (Origo förlag 2000). Den har några år på nacken, men ger en hel del bra tips. Beatrice Lönnqvist har skrivit en spännande bok om sina erfarenheter som präst i Brännkyrka församling där hon arbetade aktivt med ungdomar placerade i ungdomstjänst; Våga vara förebild – när församlingen blir ett fängelse och en viloplats för unga kriminella (Stockholms stift 2006). Spåret Rädslan har sin utgångspunkt i en intervju med ungdomar på Östermalm ur rapporten Unga Stockholm som jag nämnt ovan. En kort resa till London med uppgift att studera religionsmöten bland ungdomar har gett vidare impulser. Dock är det nog både min och andras vardagserfarenhet av Stockholm, som en av världens mest segregerade städer, som tydligast lett mig in i detta spår. Ove Sernhede poängterar i ”Hammarkullen. Vår plats på jorden” (i Socialpolitik Nr 3, 1999) stoltheten över den egna förorten, som han sett i sina studier av förortsungdomar. En stolthet som är viktig att ta vara på. Även församlingsprästen Annika Wiréns bok Jesus från Rinkeby – tankar kring en lokal pastoralteologi (Spånga församling 2004) har gett underlag till tankarna inom spåret Rädslan. När det gäller Styrkan är det främst en lite udda bok som satt mig på det spåret. Gunilla Granaths Gäst hos overkligheten – En 48-årig sjundeklassares dagbok (Studentlitteratur 2002). Där hon oerhört träffsäkert beskriver sina upplevelser av att som vuxen vara elev i sjunde klass. En bok om hur det kan upplevas att gå i skolan i dag, som både roar och oroar. Om vuxenvärldens komplexa förhållande till begreppet ungdom har Carl Hamilton skrivit i boken Det infantila samhället: Barndomens slut (Prisma 2004). Ett otal tidningsartiklar och reportage ligger också till grund för 51


detta spår, liksom min erfarenhet av att vara pappa till två tonåringar. Den erfarenheten har nog genomsyrat alla spåren. Spåret Nätet har hämtat inspiration från Mia Lövheims avhandling Intersecting Identities – Young People, Religion and Interaction on the Internet (Uppsala Universitet, Teologiska Institutionen 2004). Andra viktiga inspirationskällor har varit artiklar i dagspress och tidskrifter samt samtal med aktiva präster på framförallt Lunarstorm – den största och äldsta av internetklubbarna. Under mars 2006 har det varit en längre artikelserie om nätmobbning i Dagens Nyheter. Riten utgår mycket från Martin Modéus prästmötesavhandling Mänsklig gudstjänst – om gudstjänsten som relation och rit (Verbum 2005). Om elevstödjartröjorna i Bagarmossen har jag skrivit i reportaget ”En rökpaus i Bagarmossen”, som ingår i Ögonblicksbilder (Stockholms stift 2005). För den intresserade kan jag rekommendera den norske prästen An-Magritt Granlis Ungdom velger dåp – en undersökelse i Oslo bispedöme (Norsk forskningsråd KULT Nr 87, 1997). Där hon har intervjuat ungdomar som döpts i samband med konfirmationen om hur de upplevt sitt dop. En norsk studie som känns relevant även för en svensk läsare. När det gäller fantasylitteratur så rekommenderar jag Guy Gavriel Kays trilogi Fionavars vävnad. Här finns mycket av det typiskt rituella i fantasyvärlden. Och så förstås ”WOT – Wheel of Time”, Robert Jordans mycket lästa epos om förberedelserna inför slutstriden med ondskan. Serien innehåller elva böcker i den engelska originalutgivningen, över 20 volymer i svensk översättning och den är ännu inte färdigskriven. Kommer vi till Gallerian, så har jag inte använt mig av särskilt mycket litteratur. Ett besök hos Ellen Gylling, gatupräst för unga i Köpenhamn, var av avgörande betydelse för det spåret. Hon har själv skrivit om sin verksamhet i artikeln ”Erfaringer fra gadepraestearbejde i København” (i Kirke i mission, Dansk missionsråd Ny mission Nr 6, 2004). Boken Exposure – att utsätta sig för utsatthet (Arcus 2004), av Kristina Björklund, Christina Sandahl och Håkan Stenow presenterar ett annorlunda sätt att göra en omvärldsanalys. Att använda den metoden ur ett ungdomsperspektiv har nog inte gjorts. Det vore intressant att prova. 52


Om det livsviktiga