En kyrka i samhällets mitt

Ett biskopsbrev om kyrkan i samh채llets mitt Kyrkans kallelse i det offentliga livet

Biskopens pastorala brev 2012 till Strängnäs stifts församlingar, dess medarbetare och kyrkoråd.

Kyrkan i samhällets mitt Drömmar är viktiga. Med plats för drömmar kan livet förändras. Utan drömmar blir livet jämngrått. En del blickar tillbaka och säger: ”Det var bättre förr”. En sådan livshållning är knappast uttryck för kristen tro. Tron lever av den tradition som har det bibliska vittnesbördet i centrum och sträcker sig med hopp och förväntan mot en okänd framtid. Tron är grunden för hoppet, en tro på den Gud som har framtiden i sina händer.

Kyrkan är inte kallad att leva i oföränderlig trygghet.

Kyrkans folk är pilgrimsfolket, som är kallade att leva i rörelse och vara redo för uppbrott. Rörelseriktningen går in mot människolivets mitt där människor rör sig och verkar, och ut till utkanten där livet ofta är omänskligt. Hur kan vi som kyrka leva i Jesus efterföljd idag mitt i människolivet, trygg i vår tro och öppna för människolivets alla frågor?

I ett snabbt föränderligt samhälle ska kyrkan svara an på vår tids frågor och utmaningar. Mötet med en enskild människa ska skötas med omsorg, gudstjänstlivet vara församlingslivets hjärta, dopet utgöra grunden för undervisning och lärande och missionen utövas också i det senmoderna svenska samhället.

I detta uppdrag ryms också kyrkans kallelse att ta plats i det offentliga livet och samtalet. I det ärendet skriver jag detta pastorala brev till Strängnäs stifts församlingar.

Ett förändrat samhälle Kyrkans livsvillkor har förändrats. För inte så länge sedan stod kyrkan mitt i byn. Det var före järnvägens, det förändrade vägnätets och modernitetens tid. Kyrkbacken var samtalstorget. Kyrkan utgör idag inte den självklara mötesplatsen, trots att man är kyrkomedlem. Gudstjänststatistiken pekar nedåt och inflytandet på samhällslivet är inte som förr. Och frågan ställs om något gott kan komma från denna gamla institution.

Samtidigt förändras den moderna världen. Det som skulle leda till framsteg och lycka har tack vare det moderna samhällets innovationer gett oss ett militärt maskineri som resulterat i den stora slaktens århundrade.

Under 1900-talet har miljontals människoliv gått till spillo i krigets vanvett. Exploateringen av naturresurser har skapat en miljökris, som vi ännu 2

inte kan hantera. Samtidigt har vetenskapen gjort ofantliga framsteg på det medicinska och tekniska området, framsteg som lett till längre och bättre liv. Bilden av moderniteten är sannerligen tvetydig. Den moderna världens fundament av säker kunskap och uppfattningen om ett objektivt neutralt förnuft, som ger oss exakt vetande, ifrågasätts idag. Tillvaron i dess helhet är alltid tolkad. Och kyrkan har att ta plats som en viktig röst i ett samhälle där människor uppfattar religion som något udda, okänt men också intressant.

Vi har levt i ett land där kristen tro har varit integrerat med samhällslivet, en enhet som under de senaste århundradena successivt upplösts.

För några århundraden sedan omfattades kyrkans budskap i princip av hela befolkningen. Genom katekesförhören upprätthölls troskunskapen.

Kyrkan stod också för undervisning och sjukvård. Samhället kom under senare delen av 1800-talet att delas upp i en borgerlig och en kyrklig kommun. Allt fler av kyrkans funktioner, där religion och samhällsliv flätats samman, har upplösts i och med det moderna samhällets framväxt. Det tål också att erinra sig att det som vi idag håller för ovärderligt, att var och en har rätt att tycka och tro vad man vill, inte alltid har varit självklart.

Först 1951 fick vi en religionsfrihetslagstiftning.

Framväxten av den liberala staten ledde till att en tydlig åtskillnad gjordes mellan kyrka och stat, vilket fått sitt följdriktiga uttryck i skiljandet av kyrka och stat år 2000 i vårt land. Detta är en helt rimlig utveckling, en utveckling som det också finns goda teologiska skäl för. Parallellt med denna utveckling har det funnits en ideologisk tanketradition, som velat hänskjuta religion och kristen tro bort från samhällslivet och skilja det offentliga från det privata. Det kan en kyrka aldrig acceptera. Tron berör hela livet.

Religionen och det sekulära Motsatsen till religion har i modernitetens tidevarv ansetts vara en ”sekulär” hållning. Den har ofta uppfattats som den värderingsfria och neutrala hållningen, till vilken religionen utgör ett undantag. Men ingen är neutral. Det existerar överhuvud taget ingen neutral position. Inom tidens ram ges ingen möjlighet att inta en ärkeängels position, utifrån vilken någon enda människa kan blicka ned på människolivet och säga: så här är det. Detta av den enkla anledningen att vi är alla formade av vår miljö med dess uppsättning av värderingar och livsuppfattningar.

Om religionen skulle försvinna, skulle det sekulära som begrepp inte vara möjligt att upprätthålla. Det sekulära är inget i sig om inte religionen finns. Faran för den västerländska samhällsutvecklingen är att marknads3

tänkandet tränger in i det privata, att konsumtion och underhållning blir centrala livsvärden.

Den svenska samhällsmodellen växte fram efter andra världskriget.

Samhället ordnades upp med hjälp av social ingenjörskonst. Politik och etik hölls ofta isär. Men den svenska modellen var inte alls värderingsfri.

Religion ansågs tillhöra det privata. Den föreställningen finns kvar än idag. När kyrkan idag lägger sig i flyktingpolitik och sjukförsäkringsreform sker det inte utifrån opportunism, utan utifrån övertygelsen att alla människor är Guds skapelser med ett fundamentalt och lika värde. Tron kan inte bara vara något privat, eller bara något andligt. Tron berör hela livet, allt mänskligt, också samhällslivet.

Den tyske ateisten och sociologprofessorn Jürgen Habermas, som kallat sig själv religiöst tondöv, trodde i likhet med många andra att religionen skulle självdö med ökat vetande och framsteg. Detta var innebörden i den så kallade sekulariseringshypotesen. Idag ser han annorlunda på saken. Trots sin ateistiska tro menar han idag att religionerna behövs för att ge sitt bidrag för att utveckla det goda samhället och dess värderingar.

Ett postsekulärt samhälle Vad händer om samhället dräneras på vital religion och tro? En möjlig utveckling är att relativismen breder ut sig, att det som är rätt för mig inte behöver vara rätt för dig. Detta ser vi redan. Då hotas det demokratiska samhället inifrån. Varje samhälle måste byggas på några gemensamma värderingar för att lagstiftning ska vara möjlig. En annan möjlighet är ökad fundamentalism, både sekulär och religiös. Den hotade religionen förskansar sig bakom stängda dörrar och dialogen uteblir och ersätts av proklamation. I ett demokratiskt samhälle behövs kommunikation över gränser och grupper. Religionens och den kristna trons offentlighet innebär att den ger sitt bidrag i form av etisk reflektion och ett livssynsperspektiv till samhällets gagn, tillgängligt genom det offentliga samtalet. För att få vara med i det offentliga samtalet behövs relationer. Ju stadigare och brokigare relationsytan är, desto fler ingångar till samtal. Kyrkans plats i det offentliga samtalet grundläggs i vardagens arbete, som t.ex. i diakonens bidrag vid vårdcentralens personalmöten, pedagogens möte med skolans personal eller kyrkoherdens träffar med kommunens representanter och näringsliv.

Idag lever vi som kyrka och församling i en tvetydig samhällsutveckling. Under det nya millenniets första decennium har vi fått se en sammansatt och motstridig bild av religionens plats i världen. Å ena sidan är den varje dag synlig i media. Religionens synlighet och betydelse i världen är uppenbar, å andra sidan fortsätter sekulariseringen och de aktiva guds4

tjänstdeltagarna blir färre, åtminstone i vårt land. Detta samhälle, med dess ambivalenta hållning till religion, brukar av samtidsanalytiker benämnas som postsekulärt, det vill säga ett tillstånd som varken är entydigt religiöst eller sekulärt. Samtidigt med religionens nya synlighet sker en upplösning av religion som ramverk för livet. En del samtidsanalytiker talar om det paradoxala hos det postsekulära tillståndet, som rymmer fortsatt sekularisering och religionens tillbakagång samtidigt som det visar tecken på en vitaliserad tro. Enligt sekulariseringshypotesen skulle inte detta ske.

Konkreta exempel på denna samhällsutveckling med dess ambivalenta hållning till tro och religion visar sig exempelvis i inställningen till skolavslutningar, kyrkans plats på universitet och högskola, sjukvård och fängelse. Här blandas reservation med uppskattning av kyrkans insatser. Samtidigt tydliggör kyrkan sin plats i det offentliga rummet i flyktingdebatten och genom att uppmärksamma de utförsäkrades situation. Skolavslutningar är inte kyrkans viktigaste arena värd att kämpa för. Men som samtidssymtom är debatten intressant.

Vad denna samhällsutvecklig kommer att leda till vet vi inte. Fortsatt finns en förväntan hos många på Svenska kyrkans insats i deras liv. Förvånansvärt många människor är medlemmar, trots att man inte deltar aktivt i församlingslivet.

Kyrkans plats i offentligheten Kyrkan är inte en kyrka för en grupp kyrkligt intresserade med religiöst fritidsintresse utan en gemenskap för alla som söker svar på de stora frågorna. Risken för att vara alltför intern finns alltid, likaväl som faran för utslätning. Identitet formas i mötet, och där avgörs om det finns innehåll och sälta. Den lokala församlingen skall vara en inbjudande miljö för att samtala om det goda livet och ge hopp för livet. Kyrkan på orten är också en möjlig dialog- och samverkanspartner med det offentliga samhället, det civila samhället och näringslivet i kampen för ett gott samhälle.

Under hösten 2012 kommer jag att tillsammans med några församlingar i fem av stiftets städer inbjuda till offentliga samtal på temat ”Det goda livet”. Vad är ett gott liv? På den frågan finns det inte ett rätt svar.

Tänkbara svar beror av vad man värdesätter, vilka övertygelser man är bärare av och vilka erfarenheter man gjort i livet. Gemensamt för oss människor är att vi mer eller mindre medvetet funderar över vad som ger livet innehåll och vilket det goda är som gott vi strävar efter.

Jag vill med detta brev lyfta upp intentionen bakom dessa offentliga samtal. Jag vill uppmuntra stiftets församlingar, oavsett om man kommer 5

att vara medarrangör till ovan nämnda satsning, att reflektera över hur församlingen relaterar till det omgivande samhället. Kyrkan har en lång historia som rymmer en mängd bråte av misstag och strider. Mitt i allt detta finns en ovärderlig skatt av erfarenheter värd att dela med sig av och föra samtal utifrån. Fundera över på vilket sätt er församling tar plats i det offentliga rummet och det offentliga samtalet. Ta ställning till i vilka samtidsfrågor som ni kan ge ert bidrag. Vissa frågor är lokala, andra mer generella och strukturella som synen på fattigdom, barns utsatthet, människosyn, rättvisa, miljö och klimat. Listan kan göras lång. Bara lyhördhet och fantasi sätter gränser. Mötet kan ske med det offentliga samhället: stat, kommun och landsting med dess socialtjänst, sjukvård och skola. Det kan också ske med det civila samhällets aktörer, med dess föreningar och rörelser, t.ex. hembygdsrörelsen, idrottsrörelsen, kulturlivet. En tredje samtalspart utgör näringslivets representanter.

Redan idag sker en mängd goda möten mellan stiftets församlingar och andra aktörer i samhället. Detta aktualiserade jag i min ämbetsberättelse vid senaste präst- och diakonmötet 2009. Det hindrar inte att frågan om kyrkans plats i det offentliga behöver aktualiseras. Den måste ständigt hållas vid liv. Vi behöver som kyrka vara öppen för dialog, som kan leda över från samverkan till gemensam handling och till utvecklandet av ett gott liv. Religion är ingen privatsak. Därför behöver kyrkan och dess representanter ta plats i det offentliga rummet för att föra samtal om existentiella frågor och vad många idag benämner som andliga frågor. Vi behöver bjuda in och tala med dem som så önskar för att både lyssna och lära och ge vårt eget bidrag. Likaså behöver vi samverka och samarbeta i konkret handling, inte minst utifrån samhällets periferi och utkanter. I mötet finns möjlighet att som kyrka ge sitt bidrag, så att inte utvecklingen går mot ett allt mer förytligat liv. Självklart behövs också en öppenhet för självkritik. =

=

=

=

6

Typiskt för vår tid: Religionen blir allt mer synlig samtidigt som sekulariseringen fortsätter.

Tron är inte bara något privat, utan berör hela livet, också samhällslivet.

Den kristna trons offentlighet innebär att kyrkan är beredd att ge sitt bidrag i form av etisk reflektion och ett livssynsperspektiv i aktuella frågor.

Kyrkan på orten är en möjlig dialog- och samverkanspartner med det offentliga samhället, det civila samhället och näringslivet i kampen för ett gott samhälle.

Ibland inbjuds vi som kyrka av det omgivande samhällets institutioner och aktörer. Men vi behöver också ställa oss frågan om vi själva är subjekt och inbjudande partner, både till dialog och till samverkan. Vi behöver lyssna in var önskan finns att kyrkan skall vara en partner. Ibland behöver vi säga nej till inbjudan, därför att vi varken förmår eller ska gå in i ett samarbete. Det gäller att lyssna in vad som är kyrkans kallelse i den konkreta situationen.

En fråga Inom ramen för de samtal som årligen förs med stiftets församlingar vid årliga möten, Strängnäsvisiter och prost- och biskopsvisitationer vill jag detta år att vi för samtal utifrån följande fråga: Hur tänker ni omkring församlingens uppgift i det offentliga, i samtal med t.ex. kommunen, civilsamhället eller näringslivet? Har det lett till samverkan i någon form? Ge gärna exempel på sådant ni är glada över. Vad har det inneburit? Ser ni några utmaningar?

En vision Detta brev började med att jag lyfte fram drömmars betydelse. Jag vill avsluta med att citera vår stiftspastoral och dess avslutande vision, ”Till Gud står vårt hopp”.

Kyrkan i Strängnäs stift ska vara en kyrka som = räcker evangeliet om Guds nåd till människan så att hon får del av den tro som bär,det hopp som befriar och den kärlek som aldrig förgår = är fast förankrad i den apostoliska och allmänkyrkliga traditionen = firar den söndagliga mässan som ett uttryck för den gemenskap som vill göra Jesus Kristus känd = lever i förändring och i dialog med sin historia = kämpar för rättvisa och solidaritet med allt skapat = är en tydlig röst i andliga, etiska och sociala frågor = bevarar kyrkans folkliga förankring och förtroende i möten med människor i glädje och sorg.

Strängnäs i nyårstid 2011 Hans-Erik Nordin, biskop

7

Kyrkan på orten är en möjlig dialogoch samverkanspartner med det omgivande samhället i kampen för ett gott samhälle.

Box 84, 645 2 2 Strängnäs TELEFON 015 2-234 00 strangnas.stift@svenskakyrkan.se www.svenskakyrkan.se/strangnasstift

Foto Magnus Aronson. Sista sidan Albin Andréasson

Kyrkan i samhällets mitt är biskop Hans-Erik Nordins pastorala brev 2012 till Strängnäs stifts församlingar, dess medarbetare och kyrkoråd.