R Tuula Eriksson avdelningschef, avdelningen för landskapsarkitektur, institutionen för stad och land, SLU, Uppsala
4
itbordet, linjalen, tuschpennan – arkitektens viktiga verktyg, symboler för yrkesutövandet – vart har de tagit vägen idag? Arkitekternas allt vassare förmåga att använda digital teknik för att presentera sina idéer via 3Dmodellering, animationer och YouTube utvecklas med sprängkraft. Men hur långt kan det gå? När är det inte längre en fråga om arkitektur? Var går gränsen? I detta nummer av Urban ställs frågan på sin spets via Erik Johanssons bildskapande. Både omslagsbild och artikel ger uttryck för hans visioner. Precis som arkitekter, som använder bilden som främsta uttrycksmedel när de vill visa hur en plats kan förvandlas från något det varit till något annat, utnyttjar Erik Johansson den digitala tekniken. Här förenas hans ambitioner med landskapsarkitektens, även om Erik Johanssons bildkonst tar steget långt bortom vad som är en möjlig eller ens önskvärd förändring av landskapet. Att testa gränser ingår i arkitektyrkets natur. Ylva Dahlman skriver att det rent av kan vara farligt att skapa. Alla gillar ju inte resultatet. Arkitekternas förslag kan väcka ont blod, utmana folkviljan och ifrågasätta invanda föreställningar. Men ibland kan just detta vara avsikten, att provocera och påminna. Till exempel i Berlin där man väljer att bevara spåren av krigets och deportationens gränslösa fasor för framtiden, även om det väcker starka och obehagliga minnen till liv. Ulrika Knutson skriver om just detta – om ondskans inkapslade avtryck som släpps fram i Berlin – men berättar också om motsvarande avtryck som kanske borde finnas, men inte finns, i Sverige.