En simpel frikursares ovärdiga uttåg

För studenter som läser fristående kurser är tillvaron långt ifrån lika glammig som för programstudenterna, skriver studenten Jacob Wahlquist i en insändare.

Bortom den ädla betongfontänen skymtar jag det varje dag när jag strövar genom Lundagård – universitetshuset. De vita cementputsade fasaderna lyser i solen, huggna och skurna i perfekt symmetri; antik-inspirerad dekor ramar in pelare och hörn; ugglor och gripar sitter längs med taket och överblickar de enorma träportarna som stadens studenter en vacker dag hoppas få inträda för att ta sin examen. Men portarna förblir stängda för mig. Jag är en simpel frikursare.

SOM FRISTÅENDE KURSARE vid samhällsvetenskapliga fakulteten kommer jag aldrig få stirra upp i universitetshusets guldpläterade tak, ta rektorn i hand, mingla i atriet eller bära en sån där kul examensdräkt. Min studietid summeras med en öl på något lokalhak och att ett betyg dimper ner i Ladok femton arbetsdagar efter avslutad opponering. Sen är det klart. Ett absurt och ovärdigt uttåg.

ATT STUDENTER I Sverige kan skräddarsy utbildning efter egen preferens är helt fantastiskt. Länge leve frikurssystemet. För många blivande studenter känns det otäckt att låsa in sig i ett program, och då erbjuder frikurssystemet ett lysande alternativ. I vår egen takt kan vi lista ut åt vilket håll vi vill ta vår utbildning och justera utbildningsprofilen efter eget intresse. Frikurssystemet är en ledstjärna för vilsna själar; en bekvämlighet som gör att många vågar ta klivet in i den akademiska världen.

MEN TILLVARON SOM frikursare är inte bara en dans på rosor; den kommer också med en svit av nackdelar och orosmoment. Vi frikursare är nomader; vi ambulerar ständigt nya kretsar och klasser, inte sällan med svårigheter att knyta varaktiga band. Vi förses sällan med nollningsperioder och får själva uppsöka mentorer. Vi måste oupphörligen jonglera hundra deadlines i antagningsdjungeln och vara noga med att inte missa den kursiva texten på institutionernas hemsidor. Och i periferin finns alltid en krypande ångest som flåsar och frågar ”Vad fan ska du bli när du blir stor?”

JUST DEN DÄR frågan är nog det värsta med att vara frikursare när jag tänker efter. Jag har precis tagit en kandidatexamen med huvudämne psykologi, och jag vet inte hur många gånger jag behövt linda in min frustration och maskera min egen oförståelse för att besvara modifikationer av den svårsmälta mardrömsfrågan. Frågor som ”Men vad blir du när du är klar då?” och ”Kom du inte in på psykologprogrammet, är det därför du läser en kandidat?” är lika givna som att det blåser i Lund. Frikursarens väg ramas in med ovisshet och avslutas med blygsamhet.

FÖR DOKTORANDER SKJUTER man kanoner (!) och för mig kan man inte ens öppna portarna till universitetshuset. Någon gång, någonstans har beslutsfattare konstruerat en ceremoniell prioritetspyramid och placerat frikursarna vid samhällsvetenskapliga fakulteten på den absoluta botten.

VID VISSA FAKULTETER, exempelvis hos HT-fakulteterna, är frikursarna berättigade en ceremoni. Varför gäller inte detta samhällsvetare? Är en filosofs inträde till samhället mer värt att fira än en beteendevetares? Var klämmer skon; är det stockning i det byråkratiska maskineriet eller är vi på något sätt inte värda en ordentlig examen? Har frågan tagits upp ens en gång?

OM JAG EN dag tar mig in i universitetshuset är det för att jag lyckats muta till mig ett par vaktmästarnycklar, inte för att någon bjudit in mig. För programstuderande är universitetshuset ett hoppets symbol, för mig, en simpel frikursare, är det en snygg byggnad utan innebörd. Släpp in mig.

Det pratas mycket om cancelkultur inom akademin just nu. Det är en kultur som innebär att personer som uttrycker åsikter som uppfattas som obekväma riskerar att tystas, osynliggöras och bestraffas. De obekväma åsikterna ryms ofta inom områden där det finns starka uppfattningar och dessutom gärna en politisk laddning. Det kan handla om migration, genus, klimat, internationella konflikter eller kriminalitet.

Det finns de som menar att det går snabbt utför och att universiteten kapitulerat inför militanta wokeister och att vissa ord- eller ämnesval blivit så laddade att de är omöjliga att beröra. Och visst, det finns händelser som orsakat häftiga debatter. En sådan blossade upp för drygt ett år i samband med att studenter i Malmö högljutt protesterade mot att det visades bilder av rasistiska stereotyper under en föreläsning om just rasistiska stereotyper. En annan rasade i Lund för några år sedan när läkarstudenter kritiserade innehållet i en föreläsning om biologiska könsskillnader. Det finns fler exempel men oavsett anledningen så brukar debatten följa samma mönster. Lite tillspetsat så kan man säga att båda sidor känner sig kränkta. Den ena sidan för att den uppfattar att man själv, eller någon annan, utsatts för rasism, sexism eller annan form av starkt obehag. Den andre för att yttrandefriheten – och i förlängningen hela den akademiska friheten – hotas.

Men har vi verkligen en utbredd cancelkultur eller handlar det om enstaka händelser? Det är utan tvekan ett allvarligt problem om vi börjar tysta obekväma röster. Men att det skulle vara vanligt förekommande att studenter vill förbjuda vissa former av undervisning eller ämnen för att de upplevs som kränkande är inte min uppfattning. Jag har undervisat sjuksköterskestudenter i många år. Det går inte att bli sjuksköterska utan att ha fördjupat sig i etiska dilemman eller frågor som rör biologiska skillnader, sexualitet, könsidentitet, rasism, dödshjälp, abort, självmord eller våld i nära relationer. Självklart kommer det att finnas olika uppfattningar både bland studenter och