Nyttoväxter

Ätliga växter samt några medicinalväxter

PDF skapad med hjälp av det öppna källkod-verktyget mwlib. Se http://code.pediapress.com/ för mer information.

PDF generated at: Sun, 18 Sep 2011 15:05:48 UTC

Innehåll Artiklar Lind

1

Ek

3

Hassel

8

Tall

11

Gran

15

Stensöta

19

Röllika

22

Maskrossläktet

25

Groblad

28

Rödklöver

30

Kardborresläktet

32

Måreväxter

34

Kirskål

38

Tuschlav

41

En

42

Kvickrot

44

Kaveldunsväxter

47

Bladvass

49

Älggräs

52

Kärleksört

55

Lönn

61

Nässelsläktet

65

Myntasläktet

67

Svinmålla

69

Referenser Artikelkällor och författare

71

Bildkällor, -licenser och -bidragsgivare

72

Artikellicenser Licens

74

Lind

1

Lind Lind

Systematik Domän

Eukaryoter Eukaryota

Rike

Växtriket Plantae

Division

Fröväxter Spermatophyta

Underdivision Gömfröväxter Angiospermae Klass

Trikolpater Eudicotyledonae

Ordning

Malvales

Familj

Malvaväxter Malvaceae

Släkte

Lindar Tilia

Art

Lind T. cordata Vetenskapligt namn § Tilia

Auktor

cordata Mill.

Hitta fler artiklar om växter med

Växtportalen Växtindex

Lind (Tilia cordata, även kallad skogslind) är ett ädellövträd inom släktet lindar och familjen malvaväxter. Se även bohuslind och parklind.

Lind

2

Utbredning Linden förekommer vild i större delen av Europa och nordvästra Asien. I Sverige finns den tämligen allmänt i skogar och lundar norrut till Ångermanland. Även odlad i parker och trädgårdar. Linden kan även finnas i södra och framförallt mellersta Sverige.

Utseende Som fristående träd har en fullvuxen lind en vid och rundad krona.

Bladen är 3-6 cm, hjärtformade (därav artepitetet cordata = hjärtformad) och en aning asymmetriska, kala på ovansidan och på undersidan försedda med rostfärgade hårtofsar i nervvinklarna. Färgen på tofsarna skiljer arten från andra lindar. Bladskaften är kala. Linden blommar i juli med grönvita blommor som sitter upp till 10 tillsammans i horisontella till upprätta knippen på ett långt skaft med ett stödblad på mitten. Detta blad fungerar som ett segel vid fröspridningen. Frukten är en nöt, 6-7 mm lång.

Användning Lindträ är ganska mjukt och används till sniderier, bland annat lådsidor i äldre snickeri. Lind slår sig inte.

Linden var ett av de träd som förr hamlades till kreatursföda.

Lindblommor påstås hjälpa mot förkylning. Gott som te.

Linden var förr en viktig källa för bast till korgar och mattor.

Bin besöker gärna blommorna som ger rikligt med nektar.

Se även • Lind (efternamn)

Externa länkar • Den Virtuella Floran [1] Berlins paradgata "Unter den Linden" har fått sitt namn efter lindarna, som man har kunnat promenera under sedan 1600-talet.

• Lind [2] i Carl Lindman, Bilder ur Nordens flora (2:a upplagan, Wahlström och Widstrand, Stockholm 1917–1926) • Träcentrum, Träslagsinformation [3] • Wikimedia Commons har media som rör Commons:Tilia cordata

Referenser [1] http:/ / linnaeus. nrm. se/ flora/ di/ tilia/ tilia/ tilicor. html [2] http:/ / runeberg. org/ nordflor/ 233. html [3] http:/ / www. tracentrum. se/ fakta/ traslagsinfo/ lind/

Ek

3

Ek För andra betydelser, se Ek (olika betydelser).

Ek

Systematik Domän

Eukaryoter Eukaryota

Rike

Växtriket Plantae

Division

Fröväxter Spermatophyta

Underdivision

Gömfröväxter Angiospermae

Klass

Trikolpater Eudicotyledonae

Ordning

Fagales

Familj

Bokväxter Fagaceae

Släkte

Eksläktet Quercus

Art

Ek Q. robur Vetenskapligt namn § Quercus

Auktor

robur

L.

Hitta fler artiklar om växter med

Växtportalen Växtindex

Ek

4 Ek, (Quercus robur, även skogsek, sommarek och stjälkek), är ett kraftigt lövträd som kan bli åtminstone tusen år gammalt. I Sverige förekommer också vinterek (Quercus petraea). Eken tillhör familjen bokväxter.

Flera arter inom eksläktet odlas som park- och trädgårdsväxter – bland annat rödek (Quercus rubra).

Biologi Eksläktet kännetecknas av fröet, ollonet, som är nötartat utan vita men med en läderartad fruktvägg, med basen nedsänkt i en fruktskål (cupola) vilken bildats ur det urholkade blomfästet och täckts med små fjäll.

Utbredning i Europa

Eken räknas som Skandinaviens största träd, med stam upp till 30 meters höjd och med en omkrets på runt 3 meter.

Enstaka träd kan ha betydligt tjockare stammar, över 10 meter.

Eken växer i allmänhet långsamt och bär inte frukt förrän vid c:a 40–50 års ålder. Vid speciellt gynnsamma förhållanden, med näringsrik jord och god tillgång på sol, kan dock eken växa relativt snabbt även i Sverige och nå en höjd på 20 meter med en stamomkrets på 1 meter redan efter 50 år. Trädet är normalt avverkningsmoget efter c:a 150 år, men kan växa ytterligare i flera hundra år. När trädet börjar närma sig en viss höjd fortsätter det att växa på bredden på stam och grenverk. Vid mycket hög ålder börjar trädet att murkna inifrån och bli ihåligt, till gagn för många smådjur och insekter. Den murkna veden, s.k. mulm, kan uppgå till flera hundra liter på riktigt stora träd. Mer än 500 arter av insekter är direkt beroende av den murkna veden i gamla ekar. Ihåligheten ger den olägenheten att det blir omöjligt att exakt åldersbestämma riktigt gamla träd med den enkla metoden att räkna årsringar.

Stjälkekens löv faller om hösten, till skillnad från vinterekens.

Utbredning Eken växer i nästan hela Europa och kom in till Sverige för över 9 000 år sen.

I Sverige växer ek upp till biologiska norrlandsgränsen och på enstaka platser som planterad norr därom. Många av de anlagda ekskogarna i Sverige är av mellaneuropeisk proveniens[1] . Sveriges nordligaste naturliga ekbestånd finns vid Testeboåns nedre lopp i Gästrikland[2] . Det vitt spridda missförståndet att Dalälven skulle utgöra en nordlig gräns är direkt felaktigt; tvärtom skär Dalälven ekens nordgräns i rät vinkel vilket gör att ek växer ytterst sparsamt i stora områden söder om älven.

Ek i kultur och historia Eken är kanske ett av de mest karaktärsfulla träden, och det som mest tillbetts som heligt under religiösa former i Europa. Namnet på de keltiska läromästarna, druiderna, kommer från det grekiska ordet för ek, Dryas, eftersom det påstods att keltiska druider alltid hade med sig ekblad vid offer och dylikt. Även inom den germanska språksfären måste eken spelat en stor roll, eftersom de flesta germanska språk delar ord för trädet och även ord som ligger nära; sålunda är exempelvis det svenska ekollon ursprungligen detsamma som det engelska acorn [3] (som alltså inte har något att göra med corn).

Under flera hundra år tillhörde alla ekar i Sverige kronan som skogsregale, eftersom virket användes till skeppsbyggnad, mest till krigsfartyg för den svenska flottan. Även Gustav Vasa beordrade plantering av ekar för framtida behov för skeppsbyggnad. Det var belagt med stränga straff för gemene man att hugga ner eller skada ekar; även plantor hade samma skydd. Det åtgick cirka 2 000 ekar för att bygga ett större skepp, och tillräcklig tillgång och närhet till skeppsvarven blev tidigt ett uppmärksammat problem. Enligt kungligt plakat den fjärde augusti 1608

Ek

5 var straffet vid olovlig avverkning första gången 40 daler, andra gången 80 daler och vid tredje gången förlust av livet[4] . Detta är ett av skälen till att så många ekar som är flera hundra år har fått stå orörda i Sverige. Så sent som 1832 påbörjades en plantage av ekar på Visingsö, med samma ändamål att säkra virkestillgången till framtida krigsfartyg. På Visingsö planterades inom tio år totalt c:a 300 000 ekar[5] , varav en stor del av beståndet finns kvar än idag. Efterfrågan på de stora mängder virke för skeppsbyggnad upphörde nämligen efter hand när skeppsvarven började använda järn och senare stål till fartygen fram mot slutet av 1800-talet. Ekplantagen, som idag upptar en areal på cirka 360 ha, förvaltas av Statens fastighetsverk.

Eklöv har stundom använts som hedersmärke, med hänvisning till ekens ovan nämnda bakgrund som "heligt träd".

Till exempel är det vanligt att generalpersoner inom olika försvarsmakter utsmyckas med eklöv. Svenska generaler, oavsett generalsgrad, bär fyra eklöv på fältjackans högra kragspegel.

Eken är en symbol för Föreningssparbanken (nuvarande Swedbank), och det latinska namnet Quercus robur har gett namn åt Swedbanks fondsystem Robur.

Eken är Blekinges landskapsträd.

Användning Ek är ett mycket hårt, tätt och starkt träslag och det allra bästa för exempelvis spanten till träbåtar. Inom möbeltillverkningen och golvindustrin är ek ett mycket eftertraktat material på grund av virkets hårdhet men dyrare än flera andra inhemska lövträd, varför det mest limmas ekfaner på en stomme av billigare träslag. Ek lämpar sig dåligt för massatillverkning, delvis på grund av de mycket stora kärlcellerna.

Ek, Quercus robur, är tillsammans med bergek en av två trädarter som i vinsammanhang går under beteckningen "fransk ek" och som används för att tillverka vintunnor, som ger fatkaraktär åt vinerna.

Ekens bark

Späda ekblad

Ekblad och mogna ekollon

Prins Eugens ek

Ek

6

Gamla ekbestånd Inom många områden i Sverige, speciellt inom de som avsatts som nationalparker eller naturreservat, finns det stora bestånd av gamla ekar där ekskogen på Visingsö tillhör det enskilt största sammanhängande beståndet i Sverige.

Ekarna inom Nationalstadsparken på Norra Djurgården i Stockholm är ett annat område som anses ha ett av norra Europas rikaste bestånd av mycket gamla och välväxta ekar.

Kända ekar i Sverige • Kvilleken, även kallad Rumskullaeken, i Norra Kvill i Småland anses vara den äldsta eken i Sverige och har beräknats ha en ålder på cirka 1 000 år och en omkrets på 14 meter.

• Eken vid Karl XI:s fiskartorp, populärt kallad "Eken i väggen", är en ek inom området Fiskartorpet i Nationalstadsparken på Norra Djurgården i Stockholm som antas började växa samtidigt som Karl XI uppförde sitt lilla fiskartorp i det inre av Husarviken omkring år 1680. Eken som nu är omkring 320 år har växt in mot väggen på torpet och hotar flytta hela huset även om det kommer ta tid.

Avverkningsförbud av ekar inom parken och bevarande av kulturminnesvärda hus har således betytt alldeles speciella utmaningar för Djurgårdsförvaltningen vid underhållet av huset.

Eken vid Karl XI:s fiskartorp, Stockholm.

• Prins Eugens ek är en mäktig ek på Södra Djurgården i Stockholm som växer i parken vid Prins Eugens Waldemarsudde. Eken anses vara den största levande på Djurgården. Den var ursprungligen trestammig. Idag (2006) är Prins Eugens ek 21 meter hög med en omkrets av 920 centimeter och en volym på 45 kubikmeter. Åldern uppskattas till mellan 300 och 400 år – enligt vissa källor till och med 1 000 år.[6] • Snapphaneeken i Sölvesborg, en gammal ek som enligt sägnen ska ha använts för hängning av snapphanar.

Se även • Eksläktet

Källor Noter [1] http:/ / www. ekframjandet. se/ ekinformation. html [2] Testeboåns naturreservat med Sveriges nordligaste ekskog. Områdesbeskrivning till skalbaggsinventeringen 2005 (http:/ / www. lst. se/ NR/ rdonlyres/ FE3F3F71-4728-44DB-BC19-663F2C086284/ 83661/ Testeboans_naturreservat_mindre. pdf), länsstyrelsen i Gävleborgs län och Gästriklands entomologiska förening] [3] http:/ / www. wikipedia. org/ wiki/ Acorn [4] Marinmusei väner 1995 ISSN 1103-5595 [5] Bakgrunden till ekplantagen på Visingsö som förvaltas av Statens Fastighetsverk. (http:/ / www. sfv. se/ cms/ sfv/ aktuellt/ press/ press_2005/ Visingso_ekar. html) [6] Djurgårdsvandringar, sida 71

Ek

7

Tryckta källor • Björn Hasselblad; Monica Eriksson (1982). Djurgårdsvandringar: villor och andra sevärdheter på Södra och Norra Djurgården : en introduktion till Kungl. Djurgården. Stockholm: Kungliga Djurgårdens förvaltning. Libris 7791397 (http://libris.kb.se/bib/7791397). ISBN 91-970418-0-7

Externa länkar • Den Virtuella Floran (http://linnaeus.nrm.se/flora/di/faga/querc/querrob.html) • Ek (http://runeberg.org/nordflor/368.html) i Carl Lindman, Bilder ur Nordens flora (2:a upplagan, Wahlström och Widstrand, Stockholm 1917–1926) • Oaks from Bialowieza Forest (biggest oak cluster with the monumental sizes in Europe) (http://www.deby. bialowieza.pl/ang) (engelska) • Träcentrum Träslagsinformation (http://www.tracentrum.se/fakta/traslagsinfo/ek/) • (http://www.linkoping.se/Global/Miljö och hälsa/Natur/Informationsmaterial/EKARNAS STAD_tryckoriginal_20091211.pdf?epslanguage=sv) "Upptäck ekarnas stad -på cykel eller till fots". Linköpings kommun

Vidare läsning • Lind, Johan (2010-08). Quercus. Ekens mångfald. Bokförlaget Atlantis. ISBN 9173533572 • Wikimedia Commons har media som rör Commons:Quercus robur

Hassel

8

Hassel För den fiktive polisen, se Roland Hassel.

Hassel

Systematik Domän

Eukaryoter Eukaryota

Rike

Växtriket Plantae

Division

Fröväxter Spermatophyta

Underdivision Gömfröväxter Angiospermae Klass

Trikolpater Eudicotyledonae

Ordning

Fagales

Familj

Björkväxter Betulaceae

Släkte

Hasselsläktet Corylus

Art

Hassel C. avellana Vetenskapligt namn § Corylus

Auktor

avellana

L.

Hitta fler artiklar om växter med

Växtportalen Växtindex

Hassel

Hasseln (Corylus avellana) är ibland, särskilt i tät skog, ett litet träd av 5–8 meters höjd, men blir gärna en yvig buske genom de talrika skotten från rothalsen. Den är en skuggväxt och har i vanliga fall tunna, mörkt och rent gröna löv som vissnar lätt, men trivs i många trakter på solöppna ställen, till exempel i skärgårdar, där löven blir blekare gröna och som unga, i det att skotten växer hela sommaren, med en rödaktig anstrykning. De unga, raka stammarna är mycket starka och sega och kluvna till tunna band ger de ett mycket starkt korgmaterial.

Hos hasseln är hänget, som gett ordningen namnet "hängeväxter", tydligt utpräglat i hanblomställningen. Det är ett långt, slakt, hängande, tätblommigt ax, som producerar stora mängder pollen och vajar av minsta vindil. Blomningen sker långt före lövsprickningen.

Hanhängena bildas redan föregående år, liksom svenska träds knoppar i allmänhet, men övervintrar som knoppar utan några skyddande fjäll.

Därför kan deras sträckning och blomning börja så snart dagsmejan gör sig kännbar, i mars eller april, ja ibland under blid och solig väderlek mitt i vintern. Ett hanhänge hos hasseln består av en lång huvudaxel med tättsittande skärmblad och inom vart och ett av dessa två tunna, sammanvuxna fjäll, nämligen två förblad, tillhörande den av fyra tvåkluvna ståndare (åtta ståndarknappar), bildade blomman.

Honblommorna sitter i små knopplika ax, omgivna av vanliga knoppfjäll, mellan vilka de korta märkena skjuter fram som små purpurröda trådar. En honblomma består av ett mycket litet fruktämne och två trådlika märken, (jfr avenboken). Från blomningen till nötmognaden åtgår en tid av fem månader. Hasselns frukt är en typisk nötfrukt med ensamt frö, rikt på näringsförråd i hjärtbladen ("nötkärnan"), med benhård fruktvägg ("skalet") till fröets skydd.

Välsmakligheten hos nötfröet beror på den fina nötoljan i näringsförrådet.

9

Blivande hasselnöt

Hasselnötsbuske

Tvillingnötter eller filipiner är hasselnötter som har två frön, eller kärnor, i sig.

Förekomst Hasselns utbredning mot norr går något längre än ekens (på Norges Hasselnötter västra kust ända till Västfjorden). Fynd av fossila hasselnötter i norrländska torvmossar visar att hasseln i Sverige förr gick mycket längre mot norr än nu, men genom sommarvärmens avtagande har den utdött inom en stor del av området för sin största utbredning. Så vitt man av de fossila fynden kunnat beräkna, har detta område minskat med över 80 000 km². Vid sin nordgräns förekommer hasseln spridd som reliktbestånd på väl skyddade, lugna och varma lokaler, mest invid någon brant bergvägg mot söder eller de norrländska sydbrantsbergen (jfr almen).

Hassel

10

Trä Hasselns växtsätt ger långa, smala och relativt raka störar eller käppar, vilka har använts inom jordbruket för tillverkning av stängsel och småslöjd. Kluvna hasselkäppar är också ett lämpligt material för det flätverk som utgör stomme för lerklining.

Sorter Fler sorter av hassel odlas, dels inom nötproduktionen, men också som prydnadsväxter för trädgården. Några av prydnadssorterna har fått egna svenska namn: • • • •

'Aurea' - guldhassel 'Contorta' - ormhassel 'Heterophylla' - flikhassel 'Pendula' - hänghassel

Näringsinnehåll Per 100 g hasselnötter (Källa: Livsmedelsverkets livsmedelsdatabas, version 04.1) • • • • • • • • •

Energi: 644,2 kcal/2695,3 kJ Vatten: 5,4 g Protein: 13 g Fett: 62,6 g varav mättat: 4,49 g, enkelomättat: 48,8 g, fleromättat: 6,52 g, kolesterol: 0 mg Kolhydrater: 9,3 g, varav sockerarter: 3,4 g Fibrer: 6 g Vattenlösliga vitaminer: C: 1 mg, folat: 72 μg, niacin: 1,1 mg, B2: 0,11 mg, B1: 0,5 mg, B6: 0,61 mg Fettlösliga vitaminer: karoten (A-vitamin): 42 μg, alfa-tokoferol (E-vitamin): 21 mg Mineraler: fosfor: 310 mg, järn: 3,6 mg, kalcium: 188 mg, kalium: 445 mg, magnesium: 160 mg, natrium: 3 mg, selen: 3 μg, zink: 2 mg

Synonymer Corylus glandulosa Shuttlew. ex Godet Corylus silvestris Salisb.

Externa länkar • Den virtuella floran [1] • Hassel [2] i Carl Lindman, Bilder ur Nordens flora (2:a upplagan, Wahlström och Widstrand, Stockholm 1917–1926) • Wikimedia Commons har media som rör Commons:Corylus avellana • Hasselnötter [3] på livsmedeldatabasen Fineli

Hassel

11

Referenser [1] http:/ / linnaeus. nrm. se/ flora/ di/ coryla/ coryl/ coryave. html [2] http:/ / runeberg. org/ nordflor/ 370. html [3] http:/ / www. fineli. fi/ food. php?foodid=375& lang=sv

Tall Tall/fura

Tallar (träden med vit stam är björk) Systematik Domän

Eukaryoter Eukaryota

Rike

Växtriket Plantae

Division

Barrväxter Pinophyta

Klass

Pinopsida

Ordning

Pinales

Familj

Tallväxter Pinaceae

Släkte

Tallsläktet Pinus

Art

Tall P. sylvestris Vetenskapligt namn § Pinus

Auktor

sylvestris Linné, 1753

Utbredning

Hitta fler artiklar om växter med

Växtportalen Växtindex

Tall eller fura (Pinus sylvestris) är ett träd inom tallsläktet och familjen tallväxter. Arten är utbredd i Eurasiens tempererade områden. __INNEHÅLLSFÖRTECKNING__

Tall

12

Utseende Tallen är ett av de mer imponerande barrträden i Europas norra delar, bland annat Sverige genom sin stam, som vid gynnsam växt blir mastlikt smärt och rak och kvistfri ända upp till den av ett fåtal stora grenar uppburna kronan. Dess höjd går till över 30 meter. I sin övre hälft har den gulröd bark. Tallens barrdräkt är mera grå- eller blågrön än granens. Tallen kännetecknas av den starka dimorfismen (gestaltolikheten) mellan skotten: barren sitter två och två (hos andra arter i släktet tallar upp till fem) på små kortskott som dessutom bär några hinnaktiga lågblad av brungrå färg. Dessa kortskott utgår från långskott som bär strödda blad som är förkrympta till fjäll. De egentliga tallarna igenkänns också på kottarnas fjäll, Skott med kottar (två mogna och en omogen). som är tjockare mot spetsen och där liksom tvärt avhuggna med en vårta i mitten. Tallkotten mognar först året efter att den blommat ut.

Reproduktion Till sin blomning är tallen sambyggare och vindblommig liksom granen, men honblomman, som även på tallen har purpurröda fjäll, är inte större än en ärta och hanblommorna (de små gula, axlika ståndarsamlingarna) sitter här talrikt hopade till en avlång blomställning kring grenarna. Tallen är känd för sin oerhörda rikedom på ståndarmjöl, som under blomningsperioden övertäcker mark och vattensamlingar i skogen likt ett svavelgult pulver (en företeelse som i folkmun fått namnet svavelregn). I länder där tallen växer mera spridd än i Skandinavien, har man funnit tallpollen på vattensamlingar flera mil från närmaste växande tallar. Genom undersökningar vid svenska fyrar har man funnit att barrträdspollen förs av vindarna tiotals mil ut till havs. Utvecklingstiden från tallblomma till moget tallfrö är relativt lång, två och ett halvt år.[1]

Växtplats Tallen har ytliga rötter och trivs på nära nog all slags mark, men som högstammig skog (timmerskog) företrädesvis på varm, torr, mager jordmån, till exempel det på högre belägna ställen i mellersta Skandinavien så allmänt utbredda morän- eller krossgruset. Lingon och renlav är karaktärsväxter för den högväxta, ljusa tallskogen. På myrar blir tallen dvärgartat liten och kallas martall. En sådan kan fortfarande vid 50 års ålder vara endast av manshöjd och ha en stam som inte är grövre än en vanlig spatserkäpp.

I folktron tänkte man sig att maran hade Tall i Särö Västerskog. ridit trädet, vilket kan förklara namnet. Även i skärgårdsmiljö förekommer martallar. Till skillnad från martallar i myrmark är dessa påtagligt formade av vind och är ofta mycket lågväxta, så kallade kryptallar.

Tall

13

Ålder och storlek Tallen kan bli mycket gammal. De äldsta påträffas vanligen i skyddade områden (nationalparker, naturreservat, biotopskydd) genom att tallen i övriga skogsområden normalt avverkas vid en ålder av 90–150 år,[2] för att utnyttjas som träråvara. Den äldsta tall som påträffats i Sverige var en tall på Hornslandet som 2004 var 757 år gammal.[3] En tall i Norra Österbotten i Finland var 1029 år när den föll 1879.[4] Tallar kan nå en höjd av drygt 40 meter och få en stamomkrets på över fyra meter.[5]

Utbredning Stora delar av Europas norra och östra delars yta är skog, och därav är barrskog den vida övervägande delen. Tallen är näst granen det vanligaste trädet i den svenska skogen. Tall avkastar sämre än gran på goda marker, men används på marker med låg bonitet, där den har en högre produktion. Tall är mer ljuskrävande än granen och har ett mer djupgående rotsystem och högre stormfasthet. År 1919 gjorde furuskogarna skogsbruket till en av Sveriges huvudnäringar. De svenska landskap där det stora skogsbruket och sågverksrörelsen hade sina främsta tillhåll var Värmland, Dalarna, Hälsingland, Medelpad och Ångermanland, där upp till 80 procent av landarealen är skogklädd. Från dessa trakter kom den största delen av Sveriges trävaruexport. Denna var så stor, att skogsprodukterna 1919 till sitt värde utgjorde mer än hälften av hela exporten. Motsvarande gäller även ett antal andra länder i Europas norra delar.

Användning Tallen är mycket betydelsefull för ekonomierna i Estland, Finland och Sverige. Virke från tall kallas furu. Furu är fastare och hårdare än granvirke och är genom sin kådhalt mycket varaktigt, särskilt tallens kärnved. Furuvirke förädlas till olika produkter, varav kan nämnas all slags inomhus- och utomhusmöbler, även faner utan synlig kvist skärs av furu.

Byggindustrier använder byggnadsvirke samt träfönster, dörrar panel och lister av furu. I Sverige är timmer från tall den vanligaste råvaran för impregnerade trävaror varav kan nämnas sliprar och ledningsstolpar.

Furustockar för pappersproduktion i norra Satakunda.

Tallved med mycket kåda, tjärved, används för tillverkning av tjära och terpentin. Fetved används med fördel till utvändiga snickerier. Av tallbarr kan eterisk olja framställas. Av äldre tallars bark brukar barn tillverka barkbåtar.

Tall

14

Livsmedel Nya årsskott, tallstrunt, kan ätas från maj till juni. Av barren och den gröna innerbarken kan man göra en c-vitaminrik dekokt. Sockerhalten är dock ganska låg. Mjuka rötter från unga tallar, som är mindre än 50 centimeter höga, kan ätas efter kokning. Tall betraktas som en av de 14 viktigaste vilda växterna i en överlevnadssituation.[6] Förr användes även innerbarken till barkbröd.

Medicin Kådan är antiseptisk, antibakteriell och är även effektiv mot vissa svampinfektioner. Torkad tallkåda mals till pulver och blandas med alkohol. De aktiva ämnena i kådan löses i alkoholen och lösningen kan silas efter ett par veckor.

Tallkåda var förr en av de aktiva ingredienserna i deodorant. Tallbarrsolja kan utvinnas igenom ångdestillering av tallbarr och har liknande egenskaper.

Tallstrunt användes också som naturläkemedel: Skotten stormkokades och ångorna andades in. Det var mycket verksamt mot slemhosta och luftrörskatarr.

Referenser Noter [1] Agestam, Eric; Fahlvik, Nils; Karlsson, Matts; Nilsson, Urban (2005). Blandskog. Alnarp: SUFOR [2] ”Tall, (Pinus sylvestris)” (http:/ / www. skogssverige. se/ skog/ svenskatrad/ tall. cfm). Skogssverige – skogsnäringens portal på Internet.

Statens lantbruksuniversitet m.fl. .

[3] Andersson, Magnus; Niklasson, Mats (2004). ” Rekordgammal tall på Hornslandet i Hälsingland (http:/ / sbf. c. se/ www/ pdf/ 98(6)/ Andersson. pdf)” (PDF). Svensk Botanisk Tidskrift (Uppsala: Svenska Botaniska föreningen) 98 (6): s. 333–338. ISSN 0039-646X (http:/ / worldcat. org/ issn/ 0039-646X). .

[4] Carl-Adam, Hæggström (2005). ” Nordens äldsta tall (http:/ / sbf. c. se/ www/ pdf/ 99(3-4)/ Haeggstrom. pdf)” (PDF). Svensk Botanisk Tidskrift (Uppsala: Svenska Botaniska föreningen) 99 (3–4): s. 218. ISSN 0039-646X (http:/ / worldcat. org/ issn/ 0039-646X). .

[5] Lagerberg 1956 [6] Handbok överlevnad. Stockholm: Chefen för armén. 1988

Webbkällor • http://www.fetvedensvanner.com Fetvedens vänner • ”Tall – Pinus sylvestris L.” (http://linnaeus.nrm.se/flora/barr/pina/pinus/pinusyl.html). Den Virtuella Floran. Naturhistoriska riksmuseet.

• Tall, Pinus silvestris L. (http://runeberg.org/nordflor/496.html) i Carl Lindman, Bilder ur Nordens flora (2:a upplagan, Wahlström och Widstrand, Stockholm 1917–1926)

Gran

15

Gran Denna artikel handlar om trädet, för andra betydelser se Gran (olika betydelser)

Gran

[1]

Status i världen: Livskraftig (lc)

Systematik Domän

Eukaryoter Eukaryota

Rike

Växtriket Plantae

Division

Barrväxter Pinophyta

Klass

Pinopsida

Ordning

Pinales

Familj

Tallväxter Pinaceae

Släkte

Gransläktet Picea

Art

Gran P. abies Vetenskapligt namn § Picea

Auktor

abies

(L.) H.Karst., 1881

Hitta fler artiklar om växter med

Växtportalen Växtindex

Gran eller rödgran (Picea abies) är ett barrträd i gransläktet och familjen tallväxter. Granen kan uppnå 60 meters höjd och en ålder av över 400 år. I södra och mellersta Sverige blir den dock sällan över 200 år, men avverkas vanligen långt tidigare. Man har nu hittat granar på Fulufjället med rotsystem upp till ca 9500 år enligt tester, vilket skulle gör dessa till världens äldsta kända organsimer.

Gran

16

Utseende Granen är ett barrträd och barren sitter strödda i mycket stora antal på varje skott men växlar mycket i storlek, form och riktning. Granen är också mycket omväxlande med avseende på kronans form, beroende på huvudgrenarnas riktning och kvistarnas ställning. Kottefjällen har också varierande form. Den är antagligen det mest mångformiga trädet i Norden.

Barr

Granen uppvisar tydligt flera av de för barrträdens vegetativa delar typiska kännemärkena. Dessa är, utöver bladens utbildning till barr, den genom hela kronan löpande huvudstammen, huvudgrenarnas konfigurationer i cirklar och hartsavsöndringen i veden och barken.

Granplanta

Granen är nakenfröig vilket betyder att att fröämnena sitter på ett fruktblad, som är platt utbrett men ej hopvikt till ett fruktämne. Fruktbladen är spiralställda och har under blomningen oftast purpurröd färg. Eftersom granen vare sig har märke eller stift sker pollineringen genom att pollenen förs av vinden till fruktbladets platta eller kullriga översida, där de små fröämnena sitter och därmed fastnar pollenkorn direkt på fröämnena. När fröna mognar tillväxer och förvedas fruktbladet, men det är fortfarande platt och här utbildar sig alltså inte någon frukt, utan fröna sitter ohöljda i skydd av fjällen, som bildar grankotten.

Granens kotte är alltså en samling spiralställda fruktblad på en utdragen axel och motsvarar en honblomma med talrika pistiller. Dessutom ser man ett litet fjäll utanför varje fruktblad, vilket förklaras av att fruktbladet är kluvet i två lameller. Även "hanblomman" består av en mängd små fjällika blad i spiral så att den liknar ett litet ax.

Varje blad bär två pollensäckar.

Granen är sambyggare (monoik). När kotten är mogen, spärrar den ut sina fjäll vid torr väderlek. Eftersom den hänger med toppen nedåt faller fröna ut. De sjunker långsamt, precis som lönnens och asken frukter, på grund av den snabba rotation som under fallet åstadkoms av den stora, tunna hinnan. Detta för fröspridningen så viktiga bihang utgörs av en från kottefjället lossnande lamell. Frön från gran (och tall) är alltså med avseende på sin spridning virvelfrön.

Frön & Kotte

Gran

17

Biotop Granen bildar på många platser skogar som är mycket skuggrika. Dessa skogar blir därigenom oblandade eftersom inget annat träd (utom boken) klarar lika bra att växa upp i skugga. Granskogen uttränger därför lätt både ek och tall.

I en ren granskog är också undervegetationen mycket artfattig och består i stort sett av blåbär och olika arter av mossa.

Utbredning Granen är ursprungligen ett träd i mellersta, östra och norra Europa, men den används inom skogsbruket även i Nordamerika. Den finns i stort sett i hela Sverige men det kan dock förekomma skillnader mellan granar på olika platser. I norra Sverige växer granarna ofta på ett slankare sätt än de i söder och dess kottar har mer rundade fjäll.

Skandinavien Granen är ett av de vanligaste träden i Norden. I södra och mellersta Skandinavien är granen en av de yngsta invandrarna bland skogsträden. Genom fossila fynd har man kommit fram till att granen har invandrat hit från öster och nordost och spritt sig mot väster och söder. Ännu saknas den i större delen av Skåne och i delar av Halland och Blekinge. I Danmark finns den bara odlad och förvildad. Till Norge har den kommit från Sverige endast genom de lägre passen på fjällryggen mellan länderna och är därför mindre utbredd där. I norra Norrland märks pollen från gran i pollendiagrammen från boreal tid dvs. för c:a niotusen år sedan. Granar med rotsystem upp till ca 9500 års ålder har hittats på Fulufjället i Dalarna.[2] I fjällen ligger grangränsen betydligt lägre än björkgränsen.

Granens utseende beror delvis på jordmån och växtens läge, varav flera sorter har beskrivits: gårgran, margran, hänggran, med mera. Detta är samma sorts gran, men växtsättet ger dem olika karaktär. I Skandinavien förekommer spontana korsningar mellan gran och tall (Pin. hybrida).

I Norden användes gran till harts, tuggkåda, till att ge god lukt i rum, som krydda till viltkött, vid garveri, och till golvtiljor. Dock är gran inte det bästa materialet för ved eller kol, eftersom träet sprakar och elden aldrig kommer upp i riktigt höga temperaturer; dock fattar det lätt eld. Samerna använde gran för båttillverkning. Gran användes farmaceuptiskt i plåster och tuggkådan ansågs både rena tandköttet och lindra skörbjugg.[3]

Granen och människan Granens ved är oftast mjukare än tallens, och vanligen mindre rötbeständig. Granen utnyttjas till såväl sågade produkter som till massaved.

I vissa delar av världen är det vanligt att man tar in granar i sina hem som prydnad under julen. I Europa har det traditionellt varit vanlig gran (Picea abies), men även andra arter förekommer. I det tillståndet kallas den för julgran.

Övrigt Granen är Medelpads landskapsblomma.

Gran

18

Typer av gran Ormgran Ormgran (Picea abies 'Virgata') är en granvariant med mycket glesa slingrande grenar och så gott som inga sidoskott på grenarna.

Dikotypgran Dikotypgran kallas en avvikande typ av gran som förekommer i bland annat Västerbotten.

Källor • Den virtuella floran [4] • Gran [5] i Carl Lindman, Bilder ur Nordens flora (2:a upplagan, Wahlström och Widstrand, Stockholm 1917–1926)

Noter [1] Conifer Specialist Group 1998. Picea abies. Från: IUCN 2006. 2006 IUCN Red List of Threatened Species (http:/ / www. iucnredlist. org/ search/ details. php/ 42318/ all) Läst 2007-01-08.

[2] 2008-04-16 Världens äldsta nu levande träd finns i Dalarna (http:/ / www. info. umu. se/ NYHETER/ Pressmeddelande. aspx?id=3061) Umeå universitet [3] Johan Wilhelm Palmstruch, Svensk botanik, band 4 [4] http:/ / linnaeus. nrm. se/ flora/ barr/ pina/ picea/ piceabi. html [5] http:/ / runeberg. org/ nordflor/ 495. html

Externa länkar • • • •

Wikimedia Commons har media som rör Commons:Picea abies Swedes find 'world oldest tree' (http://news.bbc.co.uk/2/hi/europe/7353357.stm), BBC News (engelska) Äldsta trädet på jorden (http://www.skogssallskapet.se/skogsvarden/2008_2/sv08.php) Träinformation (http://www.skogssverige.se/skog/svenskatrad/gran.cfm) - SkogsSverige

Stensöta

19

Stensöta Stensöta

Systematik Domän

Eukaryoter Eukaryota

Rike

Växtriket Plantae

Division

Ormbunksväxter Pteridophyta

Klass

Pteridopsida

Ordning

Polypodiales

Familj

Stensöteväxter Polypodiaceae

Släkte

Stensötor Polypodium

Art

Stensöta Polypodium vulgare Vetenskapligt namn § ...

Auktor

Carl von Linné

Hitta fler artiklar om växter med

Växtportalen Växtindex

Stensöta (Polypodium vulgare) är en växtart i familjen stensöteväxter.

Den består av jordstam, trådrötter och örtblad, men saknar blommor. Härmed är emellertid inte en ormbunkes kryptogama natur utsagd, eftersom plantan saknar även all könlighet eller sexualitet, under det att själva arten dock har könliga egenskaper. Den könlösa ormbunkplantan förökar sig endast genom sporer, som är mycket små, på dess blad uppkomna yngelknoppar, som består av en enda cell och bildar ett fint stoft, ungefär som fanerogamernas pollenkorn.

Sporerna är inneslutna i små sporgömmen som med möda är synliga för blotta ögat och har en tunn vägg av ett enda cellager. Dessa sporgömmen ("sporangier") sitter i stor mängd tillsammans i sporgömfläckar på bladets undersida.

Hos stensötan är dessa fläckar runda och obetäckta. Sporgömmet längs ena sidan är omgivet av en ring av tjockväggiga celler, som vid torka strävar att räta ut sig vilket får sporgömväggen att rämna och sporerna att spridas ut i omgivningen.

Stensöta Om den mogna ormbunksporen får lagom värme och fuktighet, så gror den till en ny planta. Genom upprepad delning av sporens enda cell har denna nya planta blivit flercellig, med alla sina celler i samma plan, och utgör en liten grön hinna, lik ett litet hjärtlikt blad av några millimeters längd. Denna planta gör alltså ingen åtskillnad mellan rot, stam och blad, utan är en enhetlig massa eller en "växtbål" och kallas därför prothallium eller förbål. Såsom rötter tjänstgör några enkla rothår på den sida som är vänd mot marken.

Förbålen är således en direkt avkomling av ormbunkplantan, en ny generation, men ganska olik den närmast föregående. Denna förändring kallas generationsändring. Olikheten ligger inte endast i formen och storleken, utan främst i att förbålen är en könlig planta. Det finns han- och honorgan på dess undersida. De är förvaringsrum för de mikroskopiskt små hanliga och honliga cellerna, som genom sin sammansmältning (befruktningen) ska frambringa nya individer.

Den nya individ som uppkommer av varje befruktad ägg- eller honcell på förbålen, blir ormbunkplanta, en ny stensöta. Generationsändringen har då återkommit till utgångspunkten, och generationernas kretslopp kan betecknas sålunda: A, B, A, B, och så vidare.

Stensötan har sina blad en enda gång parflikade, och skaftet skiljer sig slutligen genom en led från jordstammen, så att inga bladrester utan endast bladärr kvarstår. Växten är mycket vanlig i Sverige och lever dels på skuggig, inte för torr mark, dels på mossiga stenar, klippväggar och stubbar. Av stor betydelse för dess livslopp är bladens förmåga att klara av intorkning, utan att såsom blomväxternas blad vissna och dö. Stensötans blad rullar ihop sina flikar och intar torrställning, för att åter breda ut sig när luften blir fuktig igen eller när det kommer nederbörd.

Stensötan har fått sitt namn av sin ätbara, söta rot.

20

Stensöta

21

Externa länkar • Den virtuella floran [1] • Stensöta [2] i Carl Lindman, Bilder ur Nordens flora (2:a upplagan, Wahlström och Widstrand, Stockholm 1917–1926) • Wikimedia Commons har media som rör Commons:Polypodium vulgare

Stensöta (Polypodium vulgare)

Referenser [1] http:/ / linnaeus. nrm. se/ flora/ orm/ polypodia/ polyp/ polyvul. html [2] http:/ / runeberg. org/ nordflor/ 499. html

Röllika

22

Röllika Rölleka

Systematik Domän

Eukaryoter Eukaryota

Rike

Växtriket Plantae

Division

Fröväxter Spermatophyta

Underdivision Gömfröväxter Angiospermae Klass

Trikolpater Eudicotyledonae

Ordning

Asterales

Familj

Korgblommiga växter Asteraceae

Släkte

Röllikesläktet Achillea

Art

Röllika A. millefolium Vetenskapligt namn § Achillea

Auktor

millefolium

L.

Hitta fler artiklar om växter med

Växtportalen Växtindex

Röllika eller rölleka (Achillea millefolium, ibland stavat Achillaea — eller Achillæa — millefolium) är en art av korgblommiga växter.

Hos röllikesläktets två nordiska arter har både mitt- och kantblommorna vit blomkrona, hos röllikan ibland rödlätt.

Korgarna är ganska små, men åtminstone hos röllikan så talrika att de tätt förenade blir till en jämntoppad samling.

Anmärkningsvärt är kantblommornas ringa antal, ungefär fem stycken, och deras korta, breda form. I holken mellan blommorna finns ganska stora blomstödblad (jämför med släktet Anthemis), som har en svartbrun kant på samma sätt som holkfjällen. När frukterna mognar, växer blomfästet på längden, och de inre fjällen når över de yttre, och

Röllika

23

korgen får en gråbrun färg som gör att den påminner om en liten kotte. Fröna är aerodynamiskt formade så att de skall få ett större spridningsområde (flyger med vinden). Den förtorkade örten står kvar hela vintern på samma sätt som många andra korgväxter.

Röllikan har en stark kryddlukt eftersom den innehåller en flyktig blåfärgad olja och bitterämnet achillein. Avkok på röllikan användes inom folkmedicinen som ett läkemedel mot diarré, smärtstillande, mot reumatism och som abortframkallande medel.

Underarter Det finns några underarter till röllika: • Fjällröllika, A. millefolium ssp. sudetica (Opiz) E Weiss • Plymröllika, A. millefolium ssp. lanulosa (Nutt) Piper • Vanlig röllika, A. millefolium ssp. millefolium

Namn Millefolium betyder med tusen blad och syftar på det mycket stora antalet kronblad i en hel blomflock (blomställning).

Dialektalt har röllika benämnts backhumla, vilket ska skiljas från backhumle, som är ett alternativt namn för brunört.

(Backhumla är även en insekt.)

Ett trivialnamn är soldatblomma med hänsyftning på att enligt grekisk mytologi Akilles soldater utnyttjade röllikans medicinska egenskaper för sårbehandling.

Andra dialektala namn är: • • • • • • • • • • • • • • • •

brokskit (Jämtland) bryddjstuppor (Älvdalen)[1] bryggtoppa [2] flengräs galentara (Lima)[3] galentåra (Transtrand)[3] gantola (Älvdalen)[3] garntola (Lima)[4] garntora (Särna)[3] karibacka, karibacke (egentligen sammandrag av Kajsa på backe) (Västmanland, Dalarna)[2] Lass i tompt (Våmhus)[1] luddröllika näsegräs näsgräs Per i backa (Älvdalen)[1] skogshumle [2]

Namnförklaring • Backhumla, bryggtoppa och skogshumle (kanske även bryddjstuppor) med anledning av att rölleka använts i stället för humle som smaksättare vid ölbryggning.

• Flengräs har fått sitt namn, därför att växten ansetts kunna bota flen, en rosartad svullnad (folkmun i Norrbotten, Östergötland); hos kor en svullnad i juvret (folkmun i Västerbotten). Ett liknande namn är fleinsgräs, som dock avser en annan art, smörblomma (Ranunculus acris), men med samma medicinska verkan. [5] • Galentåra jämte förvrängningarna härav: galentara, gantola, garntola, garntora syftar på att blommornas ampra doft, djupt inandad, ger rinnande ögon och yrsel.

Röllika • Näsegräs och näsgräs syftar på användningen av torkade och malda röllekablad som tillsats i luktsnus.

Framkallar nysning. [6]

Referenser [1] [2] [3] [4]

Bryddjs-tuppur (http:/ / runeberg. org/ dialektl/ 0089. html) i Johan Ernst Rietz, Svenskt dialektlexikon (1862–1867) ”Karibacka” (http:/ / www. sofi. se/ 2975). Institutet för språk och folkminnen. . Läst 3 juni 2011.

Tuobas-bliommä (http:/ / runeberg. org/ dialektl/ 0794. html) i Johan Ernst Rietz, Svenskt dialektlexikon (1862–1867) Johan Ernst Rietz: Svenskt dialektlexikon, sida 187, Gleerups, Lund 1862…1867, faksimilutgåva Malmö 1962 (http:/ / runeberg. org/ dialektl/ 0217. html) [5] Flen (http:/ / runeberg. org/ dialektl/ 0178. html) i Johan Ernst Rietz, Svenskt dialektlexikon (1862–1867) [6] Den virtuella floran - Röllika (http:/ / linnaeus. nrm. se/ flora/ di/ astera/ achil/ achimil. html)

Externa länkar • Den virtuella floran - Röllika (http://linnaeus.nrm.se/flora/di/astera/achil/achimil.html) • Carl von Linnés digitala växtbibliotek (http://www.linnaeus.nu/Bibliotek/vaxt.asp?idnr=6) • Rölleka (http://runeberg.org/nordflor/14.html) i Carl Lindman, Bilder ur Nordens flora (2:a upplagan, Wahlström och Widstrand, Stockholm 1917–1926) • Wikimedia Commons har media som rör Commons:Achillea millefolium group

24

Maskrossläktet

25

Maskrossläktet Maskrossläktet

Ogräsmaskros - Taraxacum sect. Ruderalia Systematik Domän

Eukaryoter Eukaryota

Rike

Växtriket Plantae

Division

Fröväxter Spermatophyta

Underdivision

Gömfröväxter Angiospermae

Klass

Trikolpater Eudicotyledonae

Ordning

Asterales

Familj

Korgblommiga växter Asteraceae

Släkte

Maskrossläktet Taraxacum Vetenskapligt namn § Taraxacum

Auktor

L. Arter Se text

Hitta fler artiklar om växter med

Växtportalen Växtindex

Maskrossläktet (Taraxacum) är fleråriga örter inom familjen korgblommiga växter. De har pålrot och runda ihåliga stjälkar med endast en blomkorg på varje stjälk. Bladen sitter i en rosett. Holkfjällen sitter i två kransar. Den inre med fjällen uppåtstående och den yttre något kortare och ofta nedböjda fjäll. I Norden innehåller släktet Taraxacum mer än 900 apomiktiska småarter indelade i 14 sektioner.

• A Ishavsmaskrosor - Taraxacum sect. Arktica • B Strandmaskrosor - Taraxacum sect. Paulustria

Maskrossläktet • • • • • • • • • • • •

C Sandmaskrosor - Taraxacum sect. Erythrosperma D Dvärgmaskrosor - Taraxacum sect. Obliqua E Kärrmaskrosor - Taraxacum sect. Celtica F Fläckmaskrosor - Taraxacum sect. Naevosa G Atlantmaskrosor - Taraxacum sect. Spectabilia H Fjällmaskrosor - Taraxacum sect. Taraxacum I Grovtandsmaskrosor - Taraxacum sect. Macrodonta J Norrlandsmaskrosor - Taraxacum sect. Boreigena K Nordmaskrosor - Taraxacum sect. Borea L Ängsmaskrosor - Taraxacum sect. Hamata M Hornmaskrosor - Taraxacum sect. Borealia N Ogräsmaskrosor - Taraxacum sect. Ruderalia

Många arter av Taraxacum reproducerar sig asexuellt genom så kallad apomixis, där fröna produceras utan pollinering, och de då genetiskt blir i princip identiska med moderplantan. Den klotrunda, luftiga bollen av flygfrukter är ömtålig för en svag beröring eller en vindpust. Stängeln är pipig (rörformig) och mjölksaftrik. Bladen smakar beskt och har egendomligt formade, bakåtriktade flikar. Roten är kraftig och vertikal (pålrot). Maskrosen är också känd för sin seglivade natur och stora förmåga att skjuta skott (rotskott) till nya plantor.

Maskrossläktets arter är fleråriga och sprider sig både genom vindspridna frön och sina rötter. De späda bladen kan användas i sallader. Roten rostades förr till kaffesurrogat. Av blommorna kan man göra maskrosvin. Det var länge olagligt att göra vin på maskrosor eftersom det jämställdes med mäsk, men det är numera lagligt igen. Maskrosor ger vart år stora mängder honung, de är utmärkta biväxter med högsta betyg på nektar och pollen.

Maskrosen är omsjungen i Carl Antons visa "Om maskros och tjärdoft" med en första strof som möjligen givit maskrosen ett något bättre rykte: "Jag lät alla mina maskrosor finnas, fast jag vet att dom kallas ogräs och bör rotas ut. Men det är så skönt att sitta och minnas, små solar i gräset när sommarn är slut..."

Föda Roten innehåller ca 23% kolhydrater och kan ätas efter 15 minuters kokning. För att få bort den bittra smaken bör roten skalas och urlakas innan kokning. Bladen har hög halt av vitamin C och kan ätas färska. Maskros betraktas som en av de 14 viktigaste vildväxterna i en överlevnadssituation.[1]

Växtens namn Det svenska namnet maskros kommer av att det ofta sitter tripsar i blomman.[2] I flera europeiska länder heter växten lejontand med anledning av de flikiga bladen, exempelvis norska: Løvetann. Även dess engelska namn dandelion har denna betydelse (ursprungligen från franskans dent de lion).

I Danmark, Polen, Ungern är växten namngiven efter stängelns mjölksaft (danska: mælkebøtte, "mjölkkanna").

I Finland och Estland har blomman fått namn efter sin gula färg (finska: voikukka, "smörblomma").

I några europeiska länder har växten namn som syftar på att man kan blåsa iväg flygfrukterna på andra (ryska: одуванчик, "blåsare").

26

Maskrossläktet

27

Kuriosa • Maskrosen är Miljöpartiet de Grönas partisymbol.

Källor [1] ”Handbok Överlevnad”. Svenska Armen, 1988 [2] Den virtuella floran - Maskros (http:/ / linnaeus. nrm. se/ flora/ di/ astera/ tarax/ welcome. html)

Externa länkar • Den virtuella floran - Maskros (http://linnaeus.nrm.se/flora/di/astera/tarax/welcome.html) • Maskros (http://runeberg.org/nordflor/36.html) i Carl Lindman, Bilder ur Nordens flora (2:a upplagan, Wahlström och Widstrand, Stockholm 1917–1926) • Wikimedia Commons har media som rör Commons:Category:Taraxacum

Maskrosor på fält

Fröställning av maskros

Fröställning av maskros

Bilder ur Nordens Flora

Groblad

28

Groblad Groblad

Systematik Domän

Eukaryoter Eukaryota

Rike

Växtriket Plantae

Division

Fröväxter Spermatophyta

Underdivision

Gömfröväxter Angiospermae

Klass

Trikolpater Eudicotyledonae

Ordning

Lamiales

Familj

Grobladsväxter Plantaginaceae

Släkte

Grobladssläktet Plantago

Art

Groblad P. major Vetenskapligt namn § Plantago

Auktor

major

Linné

Hitta fler artiklar om växter med

Växtportalen Växtindex

Groblad eller gårdsgroblad (Plantago major) är en art i familjen grobladssläktet och ett vanligt ogräs i svenska trädgårdar.

Groblad har äggrunda blad och långa, smala, bruna ax. Det är särskilt en av de rikast förekommande växterna på vägkanter och gångstigar (därav det skånska och danska namnet "vägbrädd"). Arten har en otrolig utbredningsförmåga och med människorna har den spritt sig från Europa till andra världsdelar kring odlingar och nybyggen (i Nordamerika har den fått namnet "de vitas fotspår"). Namnet "groblad" syftar på det gamla bruket att lägga de friska bladen på sår för att de ska läkas eller "gro samman". De kan också läggas på getingsting för att lindra värken. Om man blandar kallt vatten med ett par färska groblad får man ett lugnande ansiktsvatten som är mycket bra mot problemhud. Människor som lider av akne kan använda sig av grobladets läkande kraft.

Groblad

Externa länkar • Den Virtuella Floran [1] • Spetsgroblad [2] i Carl Lindman, Bilder ur Nordens flora (2:a upplagan, Wahlström och Widstrand, Stockholm 1917–1926) • Wikimedia Commons har media som rör Commons:Plantago major

Referenser [1] http:/ / linnaeus. nrm. se/ flora/ di/ plantagina/ plant/ planmaj. html [2] http:/ / runeberg. org/ nordflor/ 127. html

29

Rödklöver

30

Rödklöver Rödklöver

Systematik Domän

Eukaryoter Eukaryota

Rike

Växtriket Plantae

Division

Fröväxter Spermatophyta

Underdivision

Gömfröväxter Angiospermae

Klass

Trikolpater Eudicotyledonae

Ordning

Fabales

Familj

Ärtväxter Fabaceae

Släkte

Klöversläktet Trifolium

Art

Rödklöver T. pratense Vetenskapligt namn § Trifolium

Auktor

pratense L., 1753

Varieteter • • • •

Amerikansk rödklöver (T. p. var. americanum) Foderrödklöver (T. p. var. sativum) Strandrödklöver (T. p. var. maritimum) Ängsrödklöver (T. p. var. pratense) Hitta fler artiklar om växter med

Växtportalen Växtindex

Rödklöver (Trifolium pratense) är en flerårig ört med tredelade blad med ljusare fält. Blomhuvudena är runda med rödrosa eller ibland vit färg. Rödklövern blommar mellan juni och september. Den förekommer vild i hela Sverige på ängar och i backar men odlas också som vallväxt.

Rödklöver Carl von Linné gav rödklövern dess vetenskapliga namn 1753. Trifolium betyder "tre blad" och pratense är latin för "växer på ängar".

Externa länkar • Den virtuella floran - Rödklöver [1] • Wikimedia Commons har media som rör Commons:Trifolium pratense

Referenser [1] http:/ / linnaeus. nrm. se/ flora/ di/ faba/ trifo/ trifpra. html

31

Kardborresläktet

32

Kardborresläktet Kardborresläktet

Ullkardborre (A. tomentosum) Systematik Domän

Eukaryota

Rike

Växtriket Plantae

Division

Fröväxter Spermatophyta

Underdivision Gömfröväxter Angiospermae Klass

Trikolpater Eudicotyledonae

Ordning

Asterales

Familj

Korgblommiga växter Asteraceae

Släkte

Kardborresläktet Arctium Vetenskapligt namn § Arctium

Auktor

L. Arter

• • • • • •

Liten kardborre (A. minus)* Lundkardborre (A. nemorosum)* Stor kardborre (A. lappa)* Ullkardborre (A. tomentosum)* Arctium atlanticum Arctium palladinii Hitta fler artiklar om växter med

Växtportalen Växtindex

Kardborresläktet (Arctium) är ett växtsläkte i familjen korgblommiga växter med 10 arter som förekommer naturligt i Eurasien och Nordafrika. Numera finns släktet förvildat på de flesta håll i världen.

Kardborresläktet Ett karaktäristiskt drag för kardborrarna är de krokuddiga holkfjällen. Alla blommorna är rödlila, rörformiga och tvåkönade och sitter i klotrunda, ofta spindelvävshåriga korgar. Bladen är stora och breda, utan taggar.

Rötterna har tidigare, före 1900-talet, använts som läkemedel. Kardborrens krokuddiga holkfjäll inspirerade på 1940-talet den schweiziske ingenjören Georges de Mestral till att uppfinna kardborrebandet.

I Sverige finns fyra arter (*) som växer bland annat vid vägkanter.

Externa länkar • Den virtuella floran [1] • Wikimedia Commons har media som rör Commons:Arctium

Referenser [1] http:/ / linnaeus. nrm. se/ flora/ di/ astera/ arcti/ welcome. html

33

Måreväxter

34

Måreväxter Måreväxter

Krapp (Rubia tinctorum) Systematik Domän

Eukaryoter Eukaryota

Rike

Växtriket Plantae

Division

Fröväxter Spermatophyta

Underdivision

Gömfröväxter Angiospermae

Klass

Trikolpater Eudicotyledonae

Ordning

Gentianales

Familj

Måreväxter Rubiaceae Vetenskapligt namn § Rubiaceae

Auktor

Juss.

Släkten

Måreväxter

35

• • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • •

Antospermumsläktet (Anthospermum) Badisläktet (Sarcocephalus) Bilingasläktet (Nauclea) Bollbusksläktet (Cephalanthus) Bollmåresläktet (Phuopsis) Bouvardiasläktet (Bouvardia) Burchelliasläktet (Burchellia) Dagamesläktet (Calycophyllum) Eldbollssläktet (Ixora) Femuddingssläktet (Pentas) Flaggbusksläktet (Mussaenda) Färgmåresläktet (Asperula) Gardeniasläktet (Gardenia) Genipasläktet (Genipa) Glödrankesläktet (Manettia) Halleasläktet (Hallea) Hoffmanniasläktet (Hoffmannia) Johimbesläktet (Pausinystalia) Kaffesläktet (Coffea) Kinaträdssläktet (Cinchona) Klockgardeniasläktet (Rothmannia) Koprosmasläktet (Coprosma) Koralltuvesläktet (Nertera) Krappsläktet (Rubia) Kratomsläktet (Mitragyna) Kräkrotssläktet (Psychotria) Morindasläktet (Morinda) Myrklumpssläktet (Myrmecodia) Mårsläktet (Galium) Porslinsstjärnesläktet (Houstonia) Randiasläktet (Randia) Rapphönsbärssläktet (Mitchella) Rondeletiasläktet (Rondeletia) Serissasläktet (Serissa) Unkariasläktet (Uncaria) Se även lista över måreväxternas släkten Synonymer

• • • • • • • • • • • • • • • • • •

Aparinaceae Hoffmanns. & Link Asperulaceae Cham. ex Spenn.

Buseria (= Coffea) Catesbaeaceae Martynov Cephalanthaceae Raf. Cinchonaceae Batsch Coffeaceae Batsch Coutareaceae Martynov Cynocrambaceae Meisn., nom. illeg.

Dialypetalanthaceae Rizzini & Occhioni, nom. cons.

Galiaceae Lindl.

Gardeniaceae Dumort.

Guettardaceae Batsch Hedyotidaceae Dumortier Henriqueziaceae Bremek Houstoniaceae Raf. Lippayaceae Meisn.

Lygodisodeaceae Bartl.

Måreväxter

36 • • • • • • • •

Naucleaceae Wernham Nonateliaceae Martynov Operculariaceae Juss. ex Perleb Pagamaeaceae Martynov Psychotriaceae F. Rudolphi Randiaceae Martynov Sabiceaceae Martynov Theligonaceae Dumort., nom. cons.

Hitta fler artiklar om växter med

Växtportalen Växtindex

Måreväxter (Rubiaceae) är en stor växtfamilj med omkring 600 släkten och mer än 10 000 arter, varav flera är medicinalväxter.

Kännetecken Måreväxter är ett släkte av ett- eller fleråriga örter, i varmare delar av världen även buskar och träd, med korsvis motsatta, skenbart kransställda blad och ett varierande antal bladlika stipler. Blommorna är vanligen små och gula eller vita. Frukten är oftast en tvådelad klyvfrukt, där delfrukterna liknar nötter eller stenfrukter. Även riktiga stenfrukter, liksom bär och kapslar förekommer.

Undersläkten Tre undersläkten är allmänt accepterade[1] : • Cinchonidinae - med pantropisk utbredning.

• Ixoridinae - med pantropisk utbredning.

• Rubioideae - de är vanligen örter och förekommer i hela världen.

Utbredning Måreväxter finns över hela världen. I Sverige finns tre släkten, mårsläktet (Galium), färgmåresläktet (Asperula) och maddsläktet (Sherardia).

Övrigt En ekonomiskt viktig medlem i måresväxter är kaffesläktet (Coffea). Familjen innhåller även en lång rad prydnadsväxer.

Referenser Noter [1] Angiosperm Phylogeny Website (http:/ / www. mobot. org/ MOBOT/ research/ APweb/ welcome. html)

Webbkällor • Den virtuella floran - Mårväxter (http://linnaeus.nrm.se/flora/di/rubia/welcome.html) • Wikimedia Commons har media som rör Commons:category:Rubiaceae

M책rev채xter

Arabiskt kaffe (Coffea arabica)

37

Gardenia (Gardenia jasminoides)

Eldboll (Ixora coccinea)

Myskmadra (Galium odoratum)

Kirskål

38

Kirskål Kirskål

Systematik Domän

Eukaryoter Eukaryota

Rike

Växtriket Plantae

Division

Fröväxter Spermatophyta

Underdivision Gömfröväxter Angiospermae Klass

Trikolpater Eudicotyledonae

Ordning

Apiales

Familj

Flockblommiga växter Apiaceae

Släkte

Kirskålssläktet Aegopodium

Art

Kirskål A. podagraria Vetenskapligt namn § Aegopodium

Auktor

podagraria

L., 1753

Hitta fler artiklar om växter med

Växtportalen Växtindex

För teknik för energiåtervinning, se Kers.

Kirskål, skvallerkål eller kärs (Aegopodium podagraria) är en av de mer storväxta, upp till 80 centimeter hög, och bredbladiga flockblommiga växterna, vanligen mycket förekommande i skugga och god jord, som i parker och gamla trädgårdar, men sällsyntare i lundar och skogsängar samt inskränkt till den sydliga hälften av det svenska floraområdet. Genom sina långa rötter blir den ett besvärligt ogräs. Bladen är två gånger 3-fingrade.

Kirskål

39

Användning De späda bladen kan anrättas som kål - därav de vanliga namnen kirskål, skvallerkål och svallerkål, eller som spenat till stuvning, i omelett med mera[1] . De är även användbara i sallader och i pesto.

Kirskål infördes till Sverige av munkar, som läkeört mot bland annat gikt, och som grönsak. Därefter har den förvildats och spridit sig ordentligt, för att numera tillhöra ett av vanligaste ogräsen.[1]

Växtens ätbara blad

Synonymer Svenska synonymer Kärs, skvallerkål och svallerkål.

Vetenskapliga synonymer Aegopodium angelicifolium Salisb.

Aegopodium latifolium Turcz.

Apium podagraria (L.) Caruel in Parl.

Carum podagraria (L.) Roth Ligusticum podagraria (L.) Crantz Ligusticum podagraria Roth & T.Lestib.

Pimpinella angelicifolia Lam. nom. illeg.

Pimpinella podagraria (L.) T.Lestib.

Podagraria aegopodium Moench Podagraria erratica Bubani nom. illeg.

Selinum podagraria (L.) E.H.L.Krause in Sturm Seseli aegopodium Scop. nom. illeg.

Kirskål

40 Seseli podagraria (L.) Weber Sison podagraria (L.) Spreng.

Sium podagraria (L.) Weber in F.H.Wigg.

Tragoselinum angelica Lam. nom. illeg.

Källor [1] Odlaren, 2/2007 (http:/ / www. fobo. se/ artiklar/ mat/ Kirskal_Odlaren_2-2007. pdf)

Externa länkar • Den virtuella floran - Kirskål (http://linnaeus.nrm.se/flora/di/apia/aegop/aegopod.html) • Kirskål (http://runeberg.org/nordflor/262.html) i Carl Lindman, Bilder ur Nordens flora (2:a upplagan, Wahlström och Widstrand, Stockholm 1917–1926) • Wikimedia Commons har media som rör Commons:Aegopodium podagraria

Tuschlav

41

Tuschlav Tuschlav

Systematik Rike

Svampar Fungi

Division

Ascomycota

Underdivision

Pezizomycotina

Klass

Lecanoromycetes

Familj

Umbilicariaceae

Släkte

Lasallia

Art

Tuschlav L. pustulata Vetenskapligt namn § Lasallia

pustulata

Tuschlav (Lasallia pustulata) är en lav som fått sitt trivialnamn av att den tidigare använts vid framställning av tusch. Den har även använts för växtfärgning och ger då en röd färg. Laven anses också ätbar inom överlevnadsteknik.

Tuschlaven växer på klippor och stenblock, speciellt sådana där spillning från fåglar eller damm gör förhållandena näringsrika. Den kan bli 20 centimeter i diameter. Ett av de främsta kännetecken för arten är förekomsten av blåslika bildningar på bålens ovansida. Hos tuschlaven är det sällsynt att apothecier (fruktkroppar) förekommer, däremot är isidier (utskott för asexuell förökning) ofta närvarande. Dessa är till utseendet korallika.

I Sverige förekommer tuschlaven främst i de södra och mellersta delarna av landet, laven har i norr mer sällsynt och lokal förekomst och hittas där företrädesvis i låglänta och kustnära trakter.

Referenser • Moberg, Roland & Holmåsen, Ingemar. Lavar - en fälthandbok, Interpublishing AB, 1982. ISBN 91-86448-25-0

Externa länkar • Wikimedia Commons har media som rör tuschlav

En

42

En För andra betydelser, se En (olika betydelser).

En

Systematik Domän

Eukaryoter Eukaryota

Rike

Växtriket Plantae

Division

Barrväxter Pinophyta

Klass

Pinopsida

Ordning

Pinales

Familj

Cypressväxter Cupressaceae

Släkte

Enar Juniperus

Art

En J. communis Vetenskapligt namn § Juniperus

Auktor

communis L.

Hitta fler artiklar om växter med

Växtportalen Växtindex

En (Juniperus communis) är en växt, eller närmare bestämt en tvåbyggare, då dess barr sitter i kransar om tre och fruktbladen är också tre. Här utbildar sig ett slags skenfrukt, kallad enbär, genom att kransen av tre fruktblad blir köttiga och sammansmälter till ett bärlikt hölje kring de tre fröna. Hanblomman skiljer sig från granarnas endast genom att varje ståndare har flera pollensäckar. Enbären mognar först under tredje året.

På enen ses ofta ett slags utväxter som fått namnet "kikbär" och som liknar ett öppnat fröhus med tre valv. Denna bildning består av tre mycket förstorade barr, som omsluter tre mindre sådana, och nedanför kikbäret sitter tre mycket små barr, liksom lågblad på grenen. Denna företeelse är en s.k. gallbildning, förorsakad av en däri boende insektlarvs angrepp på växtens skott, och kallas därför ett "zoocecidium". Insekten är en gallmygga (Hormomyia juniperina).

En

43 Enen är mycket vanlig i Norden och finns i hela den norra tempererade zonen. Enen är oftast busklik till följd av att kronstammen är låg och nedsänkt i mossa och barrmylla. Nästan alltid kan man dock längst nere urskilja en kort kronstam, som uppbär kronan. Enen är därför oftast ett buskträd. Inte sällan blir enen dock ett högstammigt träd av ungefär fyra till åtta meter, men kan nå en höjd av ända upp till femton meter, och har då oftast tät, cypresslik eller kägelformig krona. De renaste enbestånden ser man på magra, stenbundna backar mellan de odlade fälten, eftersom uthuggning och avbetning där har utrotat lövskogen. Vissa delar av fjällhedarna är också översållade med små enar, som antagit dynform eller spaljéform.

En inventering i Jämtland har visat att enen på 1950-talet nådde 1 300 m höjd, men 2008 hade den krupit högre, ända till 1 405 m. Oberoende undersökningar i Alperna, Pyrenéerna, Jurabergen och Uralbergen har visat samma tendenser. Orsaken antas vara den period av global uppvärmning som jorden nu är inne i.[1]

800 år gammal en En 800 år gammal en fanns i Grums i Värmland. Den fridlystes 1958 och bedömdes då vara 750 år, alltså från 1200-talet. Skogsägaren slutavverkade granarna och lät enen stå kvar. Sedan vindskyddet försvunnit blev enen ett lätt byte för vinden. Skogsägaren är nu misstänkt för brott mot naturskyddslagen.

Källor • Den virtuella floran [2] • En [3] i Carl Lindman, Bilder ur Nordens flora (2:a upplagan, Wahlström och Widstrand, Stockholm 1917–1926) • Wikimedia Commons har media som rör Commons:Juniperus communis • ATL, Lantbrukets affärstidning: 800-åring dog efter avverkning [4]

Referenser [1] [2] [3] [4]

Svenska Dagbladet 2008-06-27, Nyheter s 10 http:/ / linnaeus. nrm. se/ flora/ barr/ cupressa/ junip/ junicom. html http:/ / runeberg. org/ nordflor/ 497. html http:/ / www. atl. nu/ skog/ 800-aring-dog-efter-avverkning

Kvickrot

44

Kvickrot Kvickrot

Systematik Domän

Eukaryoter Eukaryota

Rike

Växtriket Plantae

Division

Fröväxter Spermatophyta

Underdivision Gömfröväxter Angiospermae Klass

Trikolpater Eudicotyledonae

Ordning

Poales

Familj

Gräs Poaceae

Släkte

Vetesläktet Elytrigia

Art

Kvickrot E. repens Vetenskapligt namn § Elytrigia

Auktor

repens

L.

Hitta fler artiklar om växter med

Växtportalen Växtindex

Kvickrot (Elytrigia repens (L.) Desv. ex Nevski ) tillhör familjen gräs.

Kvickrot

Synonymer Agroyron repens (L.) P Beauv Elmus repens (L.) NN Gould Elytrigia repens (L.) Nevski

Beskrivning Kvickroten blir från 30 till 120 cm hög och blommar från juni till september. Den förökar sig bland annat med vidsträckta vita, sega utlöpare. Stråna är upprätta, gröna eller blåaktiga och kala. Bladen är 3 till 20 mm breda, mattgröna, platta, något sträva med otydliga nerver. Axen är 5 till 20 cm långa och är upprätta, raka och ibland violettaktiga. Småax överlappar varandra. Den varierar till småaxen, som ibland har trubbiga, ibland långt borstuddiga fjäll.

Namnet kvickrot syftar på den livskraftiga utlöparen, som ungefär har formen av ett smalt snöre, och kan bli mycket lång. ("Kvick" är ursprungligen motsatsen till död). Denna jordstamsbildning gör växten till ett svårutrotat ogräs.

Utbredning Kvickrot är vanlig i hela Europa, och dess utbredning i Norden har ibland ansetts vara invasiv. Endast de högsta kalfjällen och Svalbard saknar denna växt.

Biotop Kvickrot trivs bäst på frisk, kvävehaltig mark och påträffas ofta i trädgårdar och på åkrar, vägrenar, tippar och stränder.

Användning Inom folkmedicinen på medeltiden användes kvickrot mot blåskatarr.

På medeltiden användes torkade kvickrotrötter till rökelse.

Dialektala namn • • • • • •

Eldrot (Närke)[1] Gräsrot (Skåne) Kvegga (Bohuslän) Kveke (Värmland) Kveg (Halland) Vitrot (Södermanland)

45

Kvickrot

Källor [1] Eldrot (http:/ / runeberg. org/ dialektl/ 0146. html) i Johan Ernst Rietz, Svenskt dialektlexikon (1862–1867)

Externa länkar • Den virtuella floran (http://linnaeus.nrm.se/flora/mono/poa/elytr/elytrep.html) • Kvickrot (http://runeberg.org/nordflor/476.html) i Carl Lindman, Bilder ur Nordens flora (2:a upplagan, Wahlström och Widstrand, Stockholm 1917–1926) • Wikimedia Commons har media som rör Commons:Elytrigia repens

46

Kaveldunsväxter

47

Kaveldunsväxter Kaveldunsväxter

Bredkaveldun (Typha latifolia) Systematik Domän

Eukaryoter Eukaryota

Rike

Växtriket Plantae

Division

Fröväxter Spermatophyta

Underdivision Gömfröväxter Angiospermae Klass

Enhjärtbladiga växter Monocotyledonae

Ordning

Poales

Familj

Kaveldunsväxter Typhaceae Vetenskapligt namn § Typhaceae

Auktor

Jussieu, nom. cons.

Släkten

• •

Igelknoppssläktet (Sparganium) Kaveldunssläktet (Typha) Synonymer

•

Sparganiaceae Hanin, nom. cons.

Hitta fler artiklar om växter med

Växtportalen Växtindex

Kaveldunsväxter (Typhaceae) är en familj ibland de enhjärtbladiga växterna med två släkten och cirka 25 arter.

Igelknoppssläktet (Sparganium) utgjorde tidigare det enda släktet i familjen igelknoppsväxter (Sparganiaceae) men räknas numera till kaveldunsväxterna.

Kaveldunsväxter

Användning Kaveldun är ätbar och man bakar ibland bröd av dess frön. Detta används bara i nödfall och svält.[1] .

Referenser [1] Angiosperm Phylogeny Website (http:/ / www. mobot. org/ MOBOT/ research/ APweb/ welcome. html)

Externa länkar • Svensk Kulturväxtdatabas (http://skud.ngb.se/)

48

Bladvass

49

Bladvass Bladvass

Systematik Domän

Eukaryoter Eukaryota

Rike

Växtriket Plantae

Division

Fröväxter Spermatophyta

Underdivision Gömfröväxter Angiospermae Klass

Enhjärtbladiga växter Monocotyledonae

Ordning

Poales

Familj

Gräs Poaceae

Släkte

Vass-släktet Phragmites Adans., 1763

Art

Bladvass P. australis Vetenskapligt namn § Phragmites

Auktor

australis

(Cav.) Steud., 1840

Hitta fler artiklar om växter med

Växtportalen Växtindex

Bladvass, vass eller rörvass (Phragmites australis) är en art i växtfamiljen gräs. Denna art anses ofta vara den enda i vass-släktet (Phragmites).

Bladvass kan bli upp till 5 meter hög och ungefär lika lång under mark, i Norden dock bara 1-4 m hög. Jordstammen är krypande och oftast under vatten. Från denna skjuter strån upp. Bladvassens strån är släta, utan hår eller åsar, och har många noder. Bladen är 20-30 mm breda och kan bli en halv meter långa men oftast mindre. Snärpet är omvandlat till hår. Blomställningen är småax i vippa. Småaxen är violetta och smala, med 2-6 blommor och rikligt

Bladvass

50

med ljusa hår. Vippan är yvig, 10-30 cm lång och sitter kvar hela vintern.[1] Bladvass växer i de flesta sorters sjöar och våtmarker, men trivs bäst i näringsrika sjöar.

Ett vasstrå kallas, i synnerhet i litterära sammanhang, för rö, till exempel i uttrycket som ett rö för vinden. Det grekiska ordet phragma betyder "vägg, stängsel". Redan Plinius d.ä. använde Phragmites som namn på bladvassen.

Artepitetet australis betyder sydlig, men arten finns över hela världen.[2]

Synonymer • Arundo phragmites (L.) • Phragmites communis (Trin.)

• Blister (dialektalt i Hälsingland; samma namn har även använts för jolster, Salix pentandra) [3]

Kultur Bladvass har använts som konstruktivt element i arkitekturen i Sumer sedan åtminstone 3000 f.Kr.. Det används blandat med lera till väggar, och buntat till taktäckning.

Bladvassblad har enligt folklore varit det som i Bibelns legend om Jesus-barnet bäddades med i krubban. Till minne av detta har man haft för sed att strö ut vassblad på golvet i stugan under julhelgen.[3] (jämför bruket att istället för vass strö ut hackat enris på golvet.)

Bladvass i kärvar för taktäckning.

Vass användes förr i tiden för utfodring av boskap och även som ett effektivt bränsle. Askan kan användas som ett finfördelat gödningsmedel. 2 1/2 kg torkad vass motsvarar 1 liter olja i

värmevärde.

Näringsvärde Jordstammen innehåller cirka 7% sockerarter och kan ätas kokt eller rå. Även om den är svårplockad under vinterhalvåret så kan den skördas hela året. Vass betraktas som en av de 14 viktigaste vildväxterna i Sverige i en överlevnadssituation.[4] Krypande jordstam (rhizom) hos bladvass.

Bladvass

Fotnoter [1] [2] [3] [4]

Den nya nordiska floran. Bo Mossberg, Lennart Stenberg. ISBN 91-46-17584-9 Växternas namn. Jens Corneliusson, Wahlström & Widstrand 1997. ISBN 91-46-17102-9 Blister (http:/ / runeberg. org/ dialektl/ 0071. html) i Johan Ernst Rietz, Svenskt dialektlexikon (1862–1867) ”Handbok Överlevnad”. Svenska Armen, 1988

Externa länkar • Den virtuella floran (http://linnaeus.nrm.se/flora/mono/poa/phrag/phraaus.html) • Vass (http://runeberg.org/nordflor/470.html) i Carl Lindman, Bilder ur Nordens flora (2:a upplagan, Wahlström och Widstrand, Stockholm 1917–1926) • ITIS (http://www.itis.usda.gov/servlet/SingleRpt/SingleRpt?search_topic=TSN&search_value=41072) • Wikimedia Commons har media som rör Commons:Phragmites australis

51

Älggräs

52

Älggräs Älgört länkar hit. Älgört kan också vara ett namn på torta.

Älggräs

Systematik Domän

Eukaryoter Eukaryota

Rike

Växtriket Plantae

Division

Fröväxter Spermatophyta

Underdivision

Gömfröväxter Angiospermae

Klass

Trikolpater Eudicotyledonae

Ordning

Rosales

Familj

Rosväxter Rosaceae

Underfamilj

Rosoideae

Släkte

Älggräs Filipendula

Art

Älggräs F. ulmaria Vetenskapligt namn § Filipendula

Auktor

ulmaria

L. Synonymer

se text

Älggräs

53 Hitta fler artiklar om växter med

Växtportalen Växtindex

Älggräs (Filipendula ulmaria L.) växer i stora bestånd på fuktiga skogsängar, på försumpade ställen i skogarna (alkärren), vid skuggrika stränder och håller sig envist kvar i de diken, som går genom åkrar och gärden. Älggräsets utbredningsområde omfattar hela Skandinavien och Finland samt nästan hela Europa och Sibirien. Älggräset är en ganska högväxt (omkring 1-1,5 meter) art och blommar vanligen inte förrän efter midsommar. Den har starkt doftande gräddvita blommor som växer i breda knippen. Dessa lockar stora mängder av insekter. Men blommorna saknar nektar, så det är bara pollen som insekterna får med sig.

Om bladen av älggräs gnuggas så avger de en stark och angenäm doft som påminner om rödklöverns blomdoft.

Dessa blad har för sin väldofts skull använts i ett flertal olika sammanhang. Bland annat för att locka svärmande bisamhällen in i en bikupa genom att man gnidit insidan av den med dess blad. Förr spred man gärna ut blad av älggräs på golvet vid högtidliga sammanhang. Älggräset har också använts för smaksättning av öl och mjöd, antingen genom att karen gneds med bladen, eller att de tillsattes som krydda. Därav förklaras växtens gamla namn byttogräs, karsört, karsöta (kassöta), mjödört, ölgräs med mera. Bladen innehåller också salicylsyra och har använts som ett smärtstillande och febernedsättande naturläkemedel. Växtens tidigare namn Spiraea ulmaria, har fått ge namn åt läkemedlet Aspirin som var resultatet av det tyska läkemedelsföretaget Bayer AGs utveckling av salicylsyra till acetylsalicylsyra. I dag är acetylsalicylsyra en läkemedelssubstans som fortfarande tillverkas i stor mängd.

Av blommorna kan en saft kokas, efter samma recept som fläderblomssaft. De senare åren har allt fler uppmärksammat älgörtssaften, flera bloggare har beskrivit saftkokningen på älgört och i specialbutiker finns också saften att köpa.

Artens växtlokaler har föranlett namnen kallgräs och algräs (Uppland, Roslagen: Spiræa ulmaria). I Finland, Österbotten aligräs, på Gotland brakä. [1] Växten har även kallats älgört.

Två underarter identifierade: • ssp. ulmaria • ssp. denudata

Förväxlingsarter Älggräs, Filipendula ulmaria, och brudbröd, Filipendula vulgaris är snarlika, och förväxlas därför ibland med varandra.

Synonymer subsp. ulmaria • • • • • • • • •

Filipendula ulmaria subsp. nivea (Wallr.) Hayek, 1909 Filipendula ulmaria var. glauca (Schultz) Asch. & Graebn.

Spiraea odorata Gray, 1821 nom. illeg.

Spiraea palustris Salisb., 1796 nom. illeg.

Spiraea ulmaria subsp. discolor (W.D.J.Koch) Arcang.

Spiraea ulmaria var. glauca Wallr., 1822 Spiraea ulmaria var. nivea Wallr., 1822 Spiraea ulmaria var. tomentosa (Gaudin) Cariot & St.-Lag., 1889 Spiraea unguiculata Dulac, 1867 nom. illeg.

Älggräs • • • • •

54 Ulmaria glauca (Wallr.) Fourr., 1868 Ulmaria obtusiloba Opiz, 1852 Ulmaria palustris Moench, 1794 Ulmaria pentapetala Gilib., 1782 nom. inval.

Ulmaria spiraea-ulmaria Hill, 1868

subsp. denudata(J.Presl & C.Presl) Schübler & G.Martens, 1834 • • • • • • • • • •

Ulmaria denudata Opiz, 1852 Spiraea ulmaria var. unicolor Rouy & E.G.Camus, 1900 Spiraea ulmaria var. glabrescens Rouy & E.G.Camus, 1900 Spiraea glauca Schultz, 1806 Spiraea ulmaria subsp. denudata Arcang., 1882 Spiraea ulmaria var. denudata (J.Presl & C.Presl) Cariot & St.-Lag., 1889 Spiraea ulmaria var. denudata (J.Presl & C.Presl) Maxim.

Spiraea denudata J.Presl & C.Presl, 1819, Fl. Cech. : 101] Filipendula ulmaria subsp. denudata (J.Presl & C.Presl) Hayek, 1909 Filipendula denudata (J.Presl & C.Presl) Fritsch, 1889

Källor [1] ”6 (Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket)” (http:/ / runeberg. org/ dialektl/ 0036. html). . Johan Ernst Rietz: Svenskt Dialektlexikon (1862—1867), facsimilupplaga C W K Gleerups, Lund 1962

Externa länkar • Den virtuella floran - Älggräs (http://linnaeus.nrm.se/flora/di/rosa/filip/filiulm.html) • Älggräs (http://runeberg.org/nordflor/288.html) i Carl Lindman, Bilder ur Nordens flora (2:a upplagan, Wahlström och Widstrand, Stockholm 1917–1926) • Har ni älggräs i sjukvårdslådan? (http://www.folkunga.net/region2009/Tidningen/nummer3.pdf) • Wikimedia Commons har media som rör Commons:Filipendula ulmaria

Kärleksört

55

Kärleksört Kärleksört

subsp. maximum Systematik Domän

Eukaryota

Rike

Växtriket Plantae

Division

Fröväxter Spermatophyta

Underdivision Gömfröväxter Angiospermae Klass

Trikolpater Eudicotyledonae

Ordning

Saxifragales

Familj

Fetbladsväxter Crassulaceae

Släkte

Kärleksörter Hylotelephium

Art

Kärleksört H. telephium Vetenskapligt namn § Hylotelephium

Auktor

telephium

(L.) H.Ohba, 1977

Hitta fler artiklar om växter med

Växtportalen Växtindex

Kärleksört

Kärleksört Kärleksört (Hylotelephium telephium) är en perenn som tillhör familjen fetbladsväxter. Tidigare räknades kärleksörten till släktet fetknoppar (Sedum). Arten innehåller dock arter med många olika utseenden. Därför har den klassificerats på många olika sätt, vilket framgår av den långa synonymlistan nedan.

Namnet telephium sägs syfta på kung Telefos i den grekiska mytologin som skulle ha använt kärleksört för att läka sin sår.

Kärleksörten kan bli ca 60 cm hög. Den kan stå både i skugga och sol eftersom dess tjocka blad effektivt lagrar vatten inför perioder av torka. Blommorna är svagt rosa, ca 3-4 mm breda och sitter i täta blomkorgar. Örten odlades förr i tiden bland annat för att lindra brännsår. Kärleksörten fanns ursprungligen bara i Europa men har introducerats av människan på flera andra ställen och förekommer nu vilt till exempel i USA. I Sverige finns två underarter av kärleksört; den vilda subsp. maximum med utbredning i nästan hela Europa, som har svagt gulaktiga blommor och den odlade och ibland förvildade subsp. telephium, som förkommer vild i centrala och östra Europa och har ljusrosa blommor (ofta med rosa toppar). När de inte blommar kan dessa lätt förväxlas.

Ytterligare två underarter förekommer; ssp. fabaria - från västra och centrala Europa och ssp. ruprechtii - från nordöstra Europa.

Alternativt namn På Gotland har denna växt kallats dundarlauk ("dunderlök").[1]

Föda Rotknölarna innehåller ca 10% kolhydrater och har en nötliknande smak. De kan ätas råa men bör kokas i 15 minuter. Nyutslagna blad är en bra källa till vitamin C och kan ätas färska. Kärleksört betraktas som en av de 14 viktigaste vildväxterna i en överlevnadssituation.[2]

Källor [1] Dundarlauk (http:/ / runeberg. org/ dialektl/ 0134. html) i Johan Ernst Rietz, Svenskt dialektlexikon (1862–1867) [2] ”Handbok Överlevnad”. Svenska Armen, 1988

56

Kärleksört

57

Externa länkar • Den virtuella floran - Kärleksört (http://linnaeus.nrm.se/flora/di/crassula/sedum/sedutel.html) • Kärleksört (http://runeberg.org/nordflor/271.html) i Carl Lindman, Bilder ur Nordens flora (2:a upplagan, Wahlström och Widstrand, Stockholm 1917–1926) • Wikimedia Commons har media som rör Commons:Hylotelephium telephium

Synonymer subsp. telephium Anacampseros arguta Haw. Anacampseros aurigerana Jord. & Fourr.

Anacampseros beugesiaca Jord. & Fourr.

Anacampseros buxicola Jord. & Fourr.

Anacampseros convexa Jord. & Fourr.

Anacampseros dumeticola Jord. & Fourr.

Anacampseros lapidicola Jord. & Fourr.

Anacampseros monticulorum Jord. & Fourr.

Anacampseros navieri Jord. & Fourr.

Anacampseros praecelsa Jord. & Fourr.

Anacampseros pycnantha Jord. & Fourr.

Hylotelephium telephium subsp. telephium

Anacampseros repens Jord. & Fourr.

Anacampseros rhodanensis Jord. & Fourr.

Anacampseros saxifraga Jord. & Fourr.

Anacampseros silvatica Timb.-Lagr.

Anacampseros subalbida Jord. & Fourr.

Anacampseros tarnensis (Rouy & E.G.Camus) A.W.Hill Anacampseros tarnensis Sudre Anacampseros triphylla Haw. Anacampseros viridula Jord. & Fourr.

Anacampseros vogesiaca Jord. & Fourr.

Hylotelephium argutum (Haw.) Holub Hylotelephium borderi (Jord. & Fourr.) Holub Hylotelephium purpureum (L.) Holub Hylotelephium triphyllum (Haw.) Holub Sedum archangelicum Rupr.

Sedum bohuslavii Rupr.

Sedum callayanum Boreau Sedum complanatum Gilib. nom. invalid.

Sedum jullianum Boreau

KärleksÜrt

58 Sedum maritimum Boguslaw Sedum purpurascens W.D.J.Koch Sedum purpureum (L.) Schult.

Sedum sanguineum Ortega Sedum schultzii Dosch & J.Scriba Sedum telephium Sedum telephium Gren. & Godr. nom. illeg.

Sedum telephium proles purpureum (L.) Rouy & E.G.Camus Sedum telephium subsp. complanatum Rouy & E.G.Camus Sedum telephium subsp. purpurascens Syme in Sowerby Sedum telephium subsp. purpureum (L.) Hartm.

Sedum telephium subsp. purpureum Schinz & Thell Sedum telephium var. aurigeranum (Jord. & Fourr.) Rouy & E.G.Camus Sedum telephium var. borderei (Jord. & Fourr.) Rouy & E.G.Camus Sedum telephium var. buxicola (Jord. & Fourr.) Rouy & E.G.Camus Sedum telephium var. callayanum (Boreau) Rouy & E.G.Camus Sedum telephium var. dumeticola (Jord. & Fourr.) Rouy & E.G.Camus Sedum telephium var. lapidicola (Jord. & Fourr.) Rouy & E.G.Camus Sedum telephium var. monticulorum (Jord. & Fourr.) Rouy & E.G.Camus Sedum telephium var. navieri (Jord. & Fourr.) Rouy & E.G.Camus Sedum telephium var. pourretii (Jeanb. & Timb.-Lagr.) Rouy & E.G.Camus Sedum telephium var. praecelsum (Jord. & Fourr.) Rouy & E.G.Camus Sedum telephium var. purpureum L. Sedum telephium var. pycnanthum (Jord. & Fourr.) Rouy & E.G.Camus Sedum telephium var. repens (Jord. & Fourr.) Rouy & E.G.Camus Sedum telephium var. rhodanense (Jord. & Fourr.) Rouy & E.G.Camus Sedum telephium var. saxifragum (Jord. & Fourr.) Rouy & E.G.Camus Sedum telephium var. subalbidum (Jord. & Fourr.) Rouy & E.G.Camus Sedum telephium var. tarnense (Sudre) Rouy & E.G.Camus Sedum telephium var. viridulum (Jord. & Fourr.) Rouy & E.G.Camus Sedum telephium var. vogesiacum (Jord. & Fourr.) Rouy & E.G.Camus Sedum thyrsoideum Boreau Sedum vulgare subsp. purpureum (L.) Nyman comb. illeg.

subsp. fabaria (W.D.J.Koch) H.Ohba Anacampseros borderi Jord. & Fourr.

Anacampseros lugdunensis Jord. & Fourr.

Anacampseros pourretii Jeanb. & Timb.-Lagr.

Anacampseros rubella Jord. & Fourr.

Anacampseros rupivaga Jord. & Fourr.

Kärleksört

59 Anacampseros thyrsoidea Boreau Anacampseros vulgaris Haw. Hylotelephium vulgare (Haw.) Holub Sedum carionii Boreau Sedum carpaticum G.Reuss Sedum fabaria W.D.J.Koch nom. illeg.

Sedum maximum subsp. fabaria (W.D.J.Koch) Á.Löve & D.Löve Sedum telephium proles fabaria (W.D.J.Koch) Kirschl.

Sedum telephium proles fabaria (W.D.J.Koch) Rouy & E.G.Camus Sedum telephium subsp. fabaria (W.D.J.Koch) Syme Sedum telephium subsp. fabaria Schinz & Thell.

Sedum telephium subsp. vulgare (Haw.) Fröd.

Sedum telephium var. carionii (Boreau) Rouy & E.G.Camus Sedum telephium var. convexum (Jord. & Fourr.) Rouy & E.G.Camus Sedum telephium var. lugdunense (Jord. & Fourr.) Rouy & E.G.Camus Sedum telephium var. rubellum (Jord. & Fourr.) Rouy & E.G.Camus Sedum telephium var. rupifragum (Jord. & Fourr.) Rouy & E.G.Camus Sedum vulgare (Haw.) Link

subsp. maximum (L.) H.Ohba Anacampseros alpestris Jord. & Fourr.

Anacampseros aprica Jord. & Fourr.

Anacampseros assurgens Jord. & Fourr.

Anacampseros caerulescens Timb.-Lagr.

Anacampseros calcareus Sudre Anacampseros cebennensis Jord. & Fourr.

Anacampseros chlorotica Jord. & Fourr.

Anacampseros collina Jord. & Fourr.

Anacampseros corsica Jord. & Fourr.

Anacampseros delphinensis Jord. & Fourr.

Anacampseros erubescens Jord. & Fourr.

Anacampseros maxima (L.) Haw. Anacampseros millieri Jord. & Fourr.

Anacampseros minor Jord. & Fourr.

Anacampseros pachyphylla Jord. & Fourr.

Anacampseros praeruptorum Jord. & Fourr.

Anacampseros recurva Jord. & Fourr.

Anacampseros serotina Jord. & Fourr.

Anacampseros subrotunda Jord. & Fourr.

Anacampseros ternata Jord. & Fourr.

Kärleksört

60 Anacampseros verlotii Jord. & Fourr.

Hylotelephium jullianum (Boreau) Grulich Hylotelephium maximum (L.) Holub Sedum haematodes Mill.

Sedum latifolium Bertol. nom. illeg.

Sedum maximum (L.) Hoffm.

Sedum maximum var. atropurpureum hort. ex Praeger Sedum stepposum Boriss.

Sedum telephium var. alpestre (Jord. & Fourr.) Rouy & E.G.Camus Sedum telephium var. apricum (Jord. & Fourr.) Rouy & E.G.Camus Sedum telephium var. assurgens (Jord. & Fourr.) Rouy & E.G.Camus Sedum telephium var. caerulescens (Timb.-Lagr.) Rouy & E.G.Camus Sedum telephium var. cebennense (Jord. & Fourr.) Rouy & E.G.Camus Sedum telephium var. chloroticum (Jord. & Fourr.) Rouy & E.G.Camus Sedum telephium var. collinum (Jord. & Fourr.) Rouy & E.G.Camus Sedum telephium var. erubescens (Jord. & Fourr.) Rouy & E.G.Camus Sedum telephium var. maximum L. Sedum telephium var. millieri (Jord. & Fourr.) Rouy & E.G.Camus Sedum telephium var. minus (Jord. & Fourr.) Rouy & E.G.Camus Sedum telephium var. pachyphyllum (Jord. & Fourr.) Rouy & E.G.Camus Sedum telephium var. praeruptorum (Jord. & Fourr.) Rouy & E.G.Camus Sedum telephium var. serotinum (Jord. & Fourr.) Rouy & E.G.Camus Sedum telephium var. subrotundum (Jord. & Fourr.) Rouy & E.G.Camus Sedum telephium var. verlotii (Jord. & Fourr.) Rouy & E.G.Camus

subsp. ruprechtii (Jalas) H.Ohba Hylotelephium maximum subsp. ruprechtii (Jalas) Dostál Hylotelephium ruprechtii (Jalas) Tzvelev Sedum ruprechtii (Jalas) T.Ya.Omelchuk-Myakushko

Lönn

61

Lönn För andra betydelser, se Lönn (olika betydelser).

Lönn

Systematik Domän

Eukaryoter Eukaryota

Rike

Växtriket Plantae

Division

Fröväxter Spermatophyta

Underdivision

Gömfröväxter Angiospermae

Klass

Trikolpater Eudicotyledonae

Ordning

Sapindales

Familj

Kinesträdsväxter Sapindaceae

Släkte

Lönnsläktet Acer

Art

Lönn A. platanoides Vetenskapligt namn § Acer

Auktor

platanoides Carl von Linné

Synonymer

Lönn

62 subsp. platanoides Acer acutifolium St. Lager Acer dasyphillum Nicholson Acer dobrudschae Pax Acer fallax Pax Acer lactescens Steud.

Acer laetum var. cordifolium Kanitz Acer platanifolium Stokes nom. illeg.

Acer platanoides L. Acer platanoides f. drummondii (Drummond ex Schwer.) Geerinck Acer platanoides f. erectum A.D.Slavin Acer platanoides f. meyeringii Geerinck Acer platanoides var. drummondii Drummond ex Schwer.

Acer platanoides var. laciniatum Hovey (= 'Laciniatum') Acer rotundum Dulac nom. illeg.

Euacer platanoides (L.) Opiz subsp. turkestanicum (Pax) P.C.de Jong Acer cappadocicum subsp. turkestanicum (Pax) A.E.Murray Acer laetum var. regelii Pax Acer lobelii Bunge nom. illeg.

Acer regelii Pax Acer turkestanicum Pax Hitta fler artiklar om växter med

Växtportalen Växtindex

Lönn, även skogslönn, (Acer platanoides) är ett träd i familjen kinesträdsväxter. Dess vetenskapliga namn platanoides syftar på att dess handflikiga blad liknar platanernas blad, ett trädsläkte som ofta planteras som prydnadsträd i mellersta och södra Europa.

Utbredning Lönnen växer vild i stora delar av Europa och i västra Asien. Till Skandinavien invandrade lönnen under den senaste värmetiden för cirka 7 000 år sedan.

I Sverige växer lönnen från Skåne i söder till Ångermanland, Dalarna och Värmland i norr. Den saknas dock i den alpina och subalpina vegetationen.

Beskrivning Lönnen är ett ganska stort träd, som kan bli 20 till 30 meter högt och 150 år gammalt. Rotsystemet är djupgående och lönnen står därför emot stormar bra. Lönnen växer främst på djup mullrik basisk jord med jämn vattentillgång.

Som ung tål den skugga bra, men som äldre träd behöver den mer ljus. Den kan angripas av rötsvampar som lönnticka och grentaggsvamp.

Lönn

63

Fortplantning Ett utmärkande kännetecken för lönnen är den tvådelade klyvfrukten. Denna består av två delfrukter med var sitt vingliknande bihang. När delfrukterna faller till marken gör formen på vingarna att fallhastighet minskar. På så sätt kan de förbli svävande i luften tillräckligt länge för att vinden ska hinna föra dem en bit bort från moderträdet.

Liksom hos många andra nordiska växter gror lönnens frön endast om de övervintrat. Groningen sker tidigt på våren och hjärtbladen utvecklas fort för att groddplantan genast skall kunna börja utnyttja energin i solljuset, eftersom det inte finns något större näringsförråd i fröet.

Lönnens blommor har den ovanliga kombinationen riklig nektaravsöndring och oansenliga, gulgröna hylleblad.

Nektarn avsöndras från den skiva som bildar blommans botten. Besök av insekter är nödvändiga för pollineringen, eftersom lönnens blommor är enkönade och lönnen också är tvåbyggare, det vill säga att vissa träd endast bär hanblommor och andra honblommor. Dock har honblommorna hos lönnen fullt antal ståndare, men dessa är outvecklade. Ibland händer det att ståndarna utvecklas. Då bildas en tvåkönad blomma och lönnen har därför ibland även kallats för mångbyggare.

Lönnen och människan Lönnen växer snabbt och har en tät och rundad krona, något som gör den fördelaktig att plantera som prydnadsträd i parker och allér. Dess prunkande höstfärger i gult och rött, som framträder långt innan löven fälls, gör den också till ett uppskattat inslag i landskapet. Lönnen har också planterats som vårdträd på gårdar.

Veden är gulvit, lätt och finporig men samtidigt hård, seg och stark och används bland annat för tillverkning av musikinstrument, skrin, möbler, faner och parkett. Barken kan användas till färgning. Stammens saft är under savstigningen på våren mycket riklig och kan liksom den nordamerikanska sockerlönnens inkokas till socker.

Lönnens delfrukter kallas av barn för "näsor" och kan om de öppnas och fröet petas ut tack vare sin klibbighet fästas en kortare stund på nästippen som en lösnäsa.

Se även • Lönnar • • • • •

Asklönn Naverlönn Rysk lönn Sockerlönn Tysk lönn

Referenser • Den virtuella floran [1] • Skogssverige [2]

Externa länkar • Wikimedia Commons har media som rör Commons:Acer platanoides • Lönn [3] i Carl Lindman, Bilder ur Nordens flora (2:a upplagan, Wahlström och Widstrand, Stockholm 1917–1926) • Träcentrum, Träslagsinformation [4]

Lรถnn

64

Referenser [1] [2] [3] [4]

http:/ / linnaeus. nrm. se/ flora/ di/ acera/ acer/ acerpla. html http:/ / www. skogssverige. se/ http:/ / runeberg. org/ nordflor/ 236. html http:/ / www. tracentrum. se/ fakta/ traslagsinfo/ lonn/

Nässelsläktet

65

Nässelsläktet Nässlor

Brännässla (Urtica dioica) Systematik Domän

Eukaryoter Eukaryota

Rike

Växtriket Plantae

Division

Fröväxter Spermatophyta

Underdivision

Gömfröväxter Angiospermae

Klass

Trikolpater Eudicotyledonae

Ordning

Rosales

Familj

Nässelväxter Urticaceae

Släkte

Nässelsläktet Urtica Vetenskapligt namn § Urtica

Auktor

L. Arter (urval)

• • • • • • • • • • • • • • • • •

Bandnässla (U. membranacea) Brännässla (U. dioica) Etternässla (U. urens) Hampnässla (U. cannabina) Romersk nässla (U. pilulifera) Sumpnässla (U. kioviensis) Urtica angustifolia Urtica ardens Urtica atrichocaulis Urtica chamaedryoides Urtica fissa Urtica gracilenta Urtica hyperborea Urtica incisa Urtica laetevirens Urtica lobulata Urtica mairei

Nässelsläktet

66 Urtica massaica Urtica morifolia Urtica parviflora Urtica simensis Urtica stachyoides Urtica subincisa Urtica taiwaniana Urtica tenacissima Urtica thunbergiana Urtica triangularis

• • • • • • • • • •

Hitta fler artiklar om växter med

Växtportalen Växtindex

Nässelsläktet (Urtica) är ett växtsläkte i familjen nässelväxter som omfattar cirka 35 arter med nästan världsvid utbredning. Det finns både ettåriga och fleråriga arter i släktet. Nässelsläktet har ihåliga brännhår från vilka ett brännande gift utsöndras om håret bryts av.

Brännhår hos Urtica dioica i stark förstoring.

En egendomlighet för nässelsläktet är brännhåren, som finns på alla växtens delar utom bladens ovansida. Ett brännhår består av en giftkörtel och ett därifrån utgående ihåligt borst, som liknar ett fint glasrör med spröd, kiselhaltig vägg och i spetsen, som är krökt, slutar med en liten kula. När brännhåret vidröres, bryts det av strax nedanför kulan, eftersom rörets vägg är tunnast där, och eftersom spetsen är krökt blir brottytan sned, så att det avbrutna håret bildar ett stickredskap av samma snett avskurna form som vissa ormars gifttänder eller den fina spetsen på en injektionsspruta. Därigenom kan det orsaka ett fint sår och även ingjuta i såret giftkörtelns vätska, ett ämne som liknar giftet (myrsyra) hos myror och getingar.

Genom sina brännhår är nässelsläktets arter väl skyddade mot de större, växtätande djuren, och särskilt brännässlan frodas lika ostörd som tistlar och törnen i täta grupper i både människans och husdjurens närhet.

I Sverige förekommer brännässla (U. dioica) och etternässla (U. urens). Tidvis kan även hampnässla (U. cannabina), romersk nässla (U. pilulifera) och bandnässla (U. membranacea) ses här.

Externa länkar Den virtuella floran - Nässlor [1]

Referenser [1] http:/ / linnaeus. nrm. se/ flora/ di/ urtica/ urtic/ welcome. html

Myntasläktet

67

Myntasläktet Myntasläktet

Pepparmynta (M. ×piperita) Systematik Domän

Eukaryoter Eukaryota

Rike

Växtriket Plantae

Division

Fröväxter Spermatophyta

Underdivision Gömfröväxter Angiospermae Klass

Trikolpater Eudicotyledonae

Ordning

Lamiales

Familj

Kransblommiga växter Lamiaceae

Släkte

Myntasläktet Mentha Vetenskapligt namn § Mentha

Auktor

L. Arter och hybrider

• • • • • • • • • • • • • •

Barrmynta (M. cervina) Gråmynta (M. longifolia) Grönmynta (M. spicata) Hjärtmynta (M. ×villosa) Kransmynta (M. ×verticillata) Krypmynta (M. requienii) Pepparmynta (M. ×piperita) Polejmynta (M. pulegium) Raripilamynta (M. ×smithiana) Rundmynta (M. suaveolens) Vattenmynta (M. aquatica) Åkermynta (M. arvensis) Ädelmynta (M. ×gracilis) Äppelmynta (M. ×rotundifolia)

Myntasläktet

68 Hitta fler artiklar om växter med

Växtportalen Växtindex

Se även Mynta (musikgrupp) Myntasläktet (Mentha) är ett växtsläkte. Myntor odlas för användning som krydda och används i till exempel godis, likör, glass och tandkräm men även till lammkött. En lättodlad kryddväxt med mild smak, vanlig i det engelska köket.

Mynta ingår som smaksättning i drinken Mojito.

Externa länkar • Den virtuella floran - Myntor [1] • Wikimedia Commons har media som rör Commons:Mentha

Referenser [1] http:/ / linnaeus. nrm. se/ flora/ di/ lamia/ menth/ welcome. html

Svinmålla

69

Svinmålla Svinmålla

Systematik Domän

Eukaryota

Rike

Växtriket Plantae

Division

Fröväxter Spermatophyta

Underdivision Gömfröväxter Angiospermae Klass

Trikolpater Eudicotyledonae

Ordning

Caryophyllales

Familj

Amarantväxter Amaranthaceae

Släkte

Mållor Chenopodium

Art

Svinmålla C. album Vetenskapligt namn § Chenopodium

Auktor

album

Carl von Linné

Hitta fler artiklar om växter med

Växtportalen Växtindex

Svinmålla (Chenopodium album) är en ört. Den förekommer ofta i trädgårdsland som ogräs. Bladen kan användas på samma sätt som spenat.

Om man efter ett bygge eller dylikt lämnar efter sig en jordhög eller icke-bevuxen slänt så är svinmållan ofta den första växten som slår rot, den dominerar ofta vegetationen under den första tiden. Därför ser man den ofta exempelvis längs med nybyggda motorvägar. I allmänhet är den en av Sveriges vanligaste örter.

Svinmålla

Se även • Strandmålla

Externa länkar • Den virtuella floran - Svinmålla [1] • Vitmålla [2] i Carl Lindman, Bilder ur Nordens flora (2:a upplagan, Wahlström och Widstrand, Stockholm 1917–1926) • Wikimedia Commons har media som rör Commons:Chenopodium album

Referenser [1] http:/ / linnaeus. nrm. se/ flora/ di/ chenopodia/ cheno/ chenalb. html [2] http:/ / runeberg. org/ nordflor/ 351. html

70

Artikelkällor och författare

Artikelkällor och författare Lind Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?oldid=13524575 Bidragsgivare: Ek Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?oldid=14876214 Bidragsgivare: Hassel Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?oldid=14604776 Bidragsgivare: Tall Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?oldid=14851532 Bidragsgivare: Gran Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?oldid=14873793 Bidragsgivare: Stensöta Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?oldid=12860565 Bidragsgivare: Röllika Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?oldid=14877916 Bidragsgivare: Maskrossläktet Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?oldid=14669684 Bidragsgivare: Groblad Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?oldid=13562716 Bidragsgivare: Rödklöver Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?oldid=14923832 Bidragsgivare: Kardborresläktet Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?oldid=12716071 Bidragsgivare: Måreväxter Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?oldid=14915302 Bidragsgivare: Kirskål Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?oldid=14639630 Bidragsgivare: Tuschlav Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?oldid=13832145 Bidragsgivare: En Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?oldid=14655756 Bidragsgivare: Kvickrot Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?oldid=14868019 Bidragsgivare: Kaveldunsväxter Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?oldid=14610513 Bidragsgivare: Bladvass Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?oldid=14431478 Bidragsgivare: Älggräs Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?oldid=14605042 Bidragsgivare: Kärleksört Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?oldid=12918668 Bidragsgivare: Lönn Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?oldid=14487246 Bidragsgivare: Nässelsläktet Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?oldid=14565818 Bidragsgivare: Myntasläktet Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?oldid=14450739 Bidragsgivare: Svinmålla Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?oldid=14615490 Bidragsgivare: -

71

Bildkällor, -licenser och -bidragsgivare

Bildkällor, -licenser och -bidragsgivare Fil:Koeh-139.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Koeh-139.jpg Licens: Public Domain Bidragsgivare: Franz Eugen Köhler, Köhler's Medizinal-Pflanzen Fil:Berlin - Unter den Linden.JPG Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Berlin_-_Unter_den_Linden.JPG Licens: GNU Free Documentation License Bidragsgivare: Alexandra Fil:Eken.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Eken.jpg Licens: Public Domain Bidragsgivare: Jacob Truedson Demitz, acquired by Ristesson Fil:QuercusRobur ZasiegGatunku01.png Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:QuercusRobur_ZasiegGatunku01.png Licens: GNU Free Documentation License Bidragsgivare: User Borch3kawki on pl.wikipedia Fil:Oakbark.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Oakbark.jpg Licens: GNU Free Documentation License Bidragsgivare: Fil:Ekblad.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Ekblad.jpg Licens: GNU Free Documentation License Bidragsgivare: User OlofE on sv.wikipedia Fil:Quercus robur.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Quercus_robur.jpg Licens: GNU Free Documentation License Bidragsgivare: Fil:Prins Eugens ek sommar.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Prins_Eugens_ek_sommar.jpg Licens: Creative Commons Attribution-Sharealike 3.0 Bidragsgivare: Holger.Ellgaard Fil:Karl XI fishing cottage Husarviken Stockholm close.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Karl_XI_fishing_cottage_Husarviken_Stockholm_close.jpg Licens: Creative Commons Attribution-ShareAlike 3.0 Unported Bidragsgivare: Lidingo Fil:Corylus_avellana_lindman_3.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Corylus_avellana_lindman_3.jpg Licens: Public Domain Bidragsgivare: Fil:Corylus avellana1000.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Corylus_avellana1000.jpg Licens: Creative Commons Attribution-Sharealike 2.5 Bidragsgivare: Fil:Corylus avellana 28082006.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Corylus_avellana_28082006.jpg Licens: Creative Commons Sharealike 1.0 Bidragsgivare: Nikanos Fil:Hazelnuts.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Hazelnuts.jpg Licens: GNU Free Documentation License Bidragsgivare: Original uploader was Fir0002 at en.wikipedia Fil:Seedtrees forest.JPG Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Seedtrees_forest.JPG Licens: Creative Commons Attribution-Sharealike 3.0 Bidragsgivare: Zindox Fil:Pinus_sylvestris_range-01.png Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Pinus_sylvestris_range-01.png Licens: Creative Commons Attribution-ShareAlike 3.0 Unported Bidragsgivare: Nova Fil:Pine cones - Scots Pine.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Pine_cones_-_Scots_Pine.jpg Licens: Creative Commons Attribution 2.0 Bidragsgivare: John Haslam from Dornoch, Scotland Fil:Särö Västerskog Sweden.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Särö_Västerskog_Sweden.jpg Licens: Creative Commons Attribution-ShareAlike 3.0 Unported Bidragsgivare: Mickeboy69 Fil:Mäntykuitupino pilvisellä säällä.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Mäntykuitupino_pilvisellä_säällä.jpg Licens: Creative Commons Attribution-Sharealike 3.0 Bidragsgivare: MPorciusCato Fil:Picea abies.JPG Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Picea_abies.JPG Licens: GNU Free Documentation License Bidragsgivare: Fil:Pinetrees.JPG Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Pinetrees.JPG Licens: GNU Free Documentation License Bidragsgivare: Original uploader was Wikipedi at en.wikipedia Fil:Granplanta.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Granplanta.jpg Licens: Public Domain Bidragsgivare: Gräsmark Fil:Picea abies cone.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Picea_abies_cone.jpg Licens: GNU Free Documentation License Bidragsgivare: User:Nova Fil:Polypodium vulgare-NF.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Polypodium_vulgare-NF.jpg Licens: Public Domain Bidragsgivare: Bild:Polypodium vulgare - close-up (aka).jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Polypodium_vulgare_-_close-up_(aka).jpg Licens: Creative Commons Attribution-Sharealike 2.5 Bidragsgivare: André Karwath aka Aka Fil:Koeh-149.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Koeh-149.jpg Licens: Public Domain Bidragsgivare: Franz Eugen Köhler, Köhler's Medizinal-Pflanzen Fil:Taraxacum officinalis DSC02042.JPG Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Taraxacum_officinalis_DSC02042.JPG Licens: Creative Commons Attribution-Sharealike 2.0 Bidragsgivare: User:David.Monniaux Fil:Maskrosor_01.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Maskrosor_01.jpg Licens: Creative Commons Attribution-Sharealike 3.0,2.5,2.0,1.0 Bidragsgivare: Jerry MagnuM Porsbjer Fil:Maskrosboll.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Maskrosboll.jpg Licens: GNU Free Documentation License Bidragsgivare: Fil:Maskrosboll2.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Maskrosboll2.jpg Licens: GNU Free Documentation License Bidragsgivare: Fil:Taraxacum_ruderalia_maskros.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Taraxacum_ruderalia_maskros.jpg Licens: Public Domain Bidragsgivare: Fil:Plantago_major.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Plantago_major.jpg Licens: Public Domain Bidragsgivare: Original uploader was Iorsh at en.wikipedia Fil:Cleaned-Illustration Trifolium pratense.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Cleaned-Illustration_Trifolium_pratense.jpg Licens: GNU Free Documentation License Bidragsgivare: Fil:Arctium tomentosum.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Arctium_tomentosum.jpg Licens: Public Domain Bidragsgivare: Fil:Rubia.tinctorum02.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Rubia.tinctorum02.jpg Licens: Public Domain Bidragsgivare: File:Coffea arabica flowers.JPG Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Coffea_arabica_flowers.JPG Licens: Creative Commons Attribution-Share Alike Bidragsgivare: B.navez File:Gardeniaflower.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Gardeniaflower.jpg Licens: Creative Commons Attribution-Sharealike 3.0 Bidragsgivare: Queerbubbles File:Ixora coccinea 1 ies.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Ixora_coccinea_1_ies.jpg Licens: Creative Commons Attribution-ShareAlike 3.0 Unported Bidragsgivare: Frank Vincentz File:Galium odoratum.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Galium_odoratum.jpg Licens: GNU Free Documentation License Bidragsgivare: J.F. Gaffard Jeffdelonge at fr.wikipedia Fil:Aegopodium podagraria.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Aegopodium_podagraria.jpg Licens: Creative Commons Attribution-ShareAlike 3.0 Unported Bidragsgivare: Kristian Peters -- Fabelfroh 19:46, 15 July 2005 (UTC) Bild:Aegopodium podagraria blatt.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Aegopodium_podagraria_blatt.jpg Licens: Creative Commons Attribution-ShareAlike 3.0 Unported Bidragsgivare: Kristian Peters -- Fabelfroh 19:47, 15 July 2005 (UTC) Fil:Lasallia pustulata.001 - Islas Cies.JPG Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Lasallia_pustulata.001_-_Islas_Cies.JPG Licens: Creative Commons Attribution-Share Alike Bidragsgivare: Drow_male Fil:Juniperus_communis_en.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Juniperus_communis_en.jpg Licens: Public Domain Bidragsgivare: Fil:Koeh-203.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Koeh-203.jpg Licens: Public Domain Bidragsgivare: Franz Eugen Köhler, Köhler's Medizinal-Pflanzen Fil:Typha latifolia - inflorescence.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Typha_latifolia_-_inflorescence.jpg Licens: Creative Commons Attribution-Sharealike 3.0 Bidragsgivare: Hans Hillewaert Fil:Illustration Phragmites australis0.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Illustration_Phragmites_australis0.jpg Licens: Public Domain Bidragsgivare: Bild:Riet (dakdekkersriet) Phragmites australis.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Riet_(dakdekkersriet)_Phragmites_australis.jpg Licens: GNU Free Documentation License Bidragsgivare: Bild:Phragmites australis rhizome kz.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Phragmites_australis_rhizome_kz.jpg Licens: Creative Commons Attribution-Share Alike Bidragsgivare: Kenraiz Fil:Illustration Filipendula ulmaria0.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Illustration_Filipendula_ulmaria0.jpg Licens: Public Domain Bidragsgivare: Fil:Filipendula-ulmaria.JPG Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Filipendula-ulmaria.JPG Licens: Creative Commons Attribution-ShareAlike 3.0 Unported Bidragsgivare: Sten Porse Fil:Sedum telephium 140805.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Sedum_telephium_140805.jpg Licens: Creative Commons Attribution-Sharealike 2.5 Bidragsgivare: Bernd Haynold Image:Sedum telephium 150805.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Sedum_telephium_150805.jpg Licens: Creative Commons Attribution-Sharealike 2.5 Bidragsgivare: Bernd Haynold

72

Bildkällor, -licenser och -bidragsgivare Fil:Illustration Acer platanoides0 clean.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Illustration_Acer_platanoides0_clean.jpg Licens: Creative Commons Attribution-ShareAlike 3.0 Unported Bidragsgivare: User:Kilom691 Fil:Urtica-dioica(Blueten).jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Urtica-dioica(Blueten).jpg Licens: GNU Free Documentation License Bidragsgivare: User:Migas Bild:Urtica dioica stinging hair.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Urtica_dioica_stinging_hair.jpg Licens: Creative Commons Attribution-ShareAlike 3.0 Unported Bidragsgivare: Jerome ProhaskaBYJP Fil:Mentha-piperita.JPG Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Mentha-piperita.JPG Licens: Creative Commons Attribution-ShareAlike 3.0 Unported Bidragsgivare: Sten Porse Fil:Melganzenvoet bloeiwijze Chenopodium album.jpg Källa: http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Fil:Melganzenvoet_bloeiwijze_Chenopodium_album.jpg Licens: GNU Free Documentation License Bidragsgivare: -

73

Licens

Licens Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0 Unported http:/ / creativecommons. org/ licenses/ by-sa/ 3. 0/

74