Befrielsen av Maria Sveland

cykelvägen hade hon blivit stående framför ett tomrum som bildats. Hon hade tagit ett steg närmare och så ett till. Plötsligt hade hon befunnit sig i en grön grotta. Busken med det konstiga namnet som hon bara kunde uttala om hon koncentrerade sig (Rho-do-den-dron) hade slukat henne. Solljuset nådde bara in fläckvis. Hon mindes lukten av urin och något annat. Mörk jord och en salt doft hon inte kände igen. Ljudet från de badande småbarnen och mammorna hade dämpats.

I grottan var dagen tyst och mörk, uppslukad, precis som hon. Försvunnen från parken med mammor, småbarn och sol. Att stå i mörkret därinne var att upplösas i intet. Även om hon kunde känna sin hud med fingertopparna, sårskorpan på armbågen, myggbettet på handleden, hade hon inte varit säker på att det var delar av hennes kropp längre. Just då hade hon insett något annat, ingen skulle hitta henne där. Mamma skulle bli ledsen. Alla skulle undra. Strupen hade snörpts åt och det blev svårt att andas. Så tät hade grottan varit att till och med luften försvann. Plötsligt hade hon insett att hon måste ta sig därifrån men benen var fulla av mjölksyra och ville inte lyda. Hon snubblade och famlade med händerna.

En gren hade rivit henne på armen. Huden hade gått sönder och blod trängt fram. Blod hade alltid gjort henne yr och svimfärdig. Och om hon svimmade nu … tanken hade inte gått att fullfölja. Om hon svimmade nu. Allt skulle ta slut.

Evighet i intet. Plötsligt utan att hon visste hur det gick till hade hon kommit ut och befunnit sig på cykelbanan. Asfalten hade kokat i solen. Hon hade sprungit. Hjärtat bultat hårt och halsen svidit av den plötsliga ansträngningen. Ändå hade hon inte stannat förrän hon nått fram till det rosa påslakanet där hennes mamma fortfarande sov. Hon hade lagt sig bredvid, krupit tätt intill och luktat på mammas nakna arm. Sol, cigarettrök och Asterix handkräm. Hon hade vetat utan att kunna förklara. Att bara så, bara där var hon trygg.

28