Page 1


maria sveland

BEFRIELSEN

Leopard fรถrlag Stockholm 2015


Maria Sveland Befrielsen Leopard förlag S:t Paulsgatan 11 118 46 Stockholm www.leopardforlag.se Copyright© Maria Sveland 2015 Omslag: Eric Thunfors Omslagsfoto: Clayton Bastiani/Trevillion Images Sättning: Richard Persson, RPform Tryckt hos ScandBook, Falun 2015 ISBN 978-91-7343-554-3


*

M

annen kom från den gula trävillan som kallades Strömpis. Han vinglade till och vek kroppen framåt som om han var på väg att spy men rätade på sig strax därpå och blev stående med blicken rakt fram mot Svartåns virvlande ström. Han såg ut att vara i trettioårsåldern, med ljust kortklippt hår, rakad nacke, jeans och mörkblå täckjacka. En alldeles vanlig berusad örebroare, en alldeles vanlig novembernatt. Ända sedan sockerbagaren Pehr Pettersson öppnade sitt Schweizerie 1858 på Varboholmen hade den pråliga byggnaden antagit olika skepnader som restaurang och nöjeskrog. Numera var det en populär nattklubb som gjorde att ovanligt många uppkastningar prydde omgivningen på söndagarna. Plötsligt tycktes mannen vakna ur sin berusade förtrollning, vinglade först några steg åt vänster, vände sedan tvärt och gick tillbaka mot parken. Passerade träbron och vek av österut, in bland de uråldriga bokträden där Helena stod tillsammans med de andra och iakttog honom. Khabat hade virat sin sjal flera varv runt huvud och hals och klappade händerna för att hålla igång blodcirkulationen. Molly trampade fötter men skakade ändå. Mannen gick i sicksack på den smala gångvägen och närmade sig platsen där de stod. Genast steg illamåendet. Helena 7


slöt ögonen och andades in den kalla nattluften. När hon tittade igen var han bara några meter bort. Hon kastade en snabb blick på Valerie som koncentrerat följde hans svajiga gång. Några timmar tidigare när de gått genom parken hade Valerie pekat ut ett ställe och berättat att Gustav Vasa anlagt en ruddamm där på 1500-talet. ”Vet ni att rudan har en exceptionell överlevnadsförmåga?” Hon hade sett på dem med retsam blick. Helena hade skakat på huvudet, hon visste inte ens att ruda var en fisk. ”Jo”, sa Valerie. ”Genom att försätta sig i ett dvalliknande tillstånd i bottenslammet kan den övervintra i frusna gölar. Den kan nämligen producera alkohol som hindrar att vävnaderna fryser sönder. Men som om det inte var nog, så kan den också överleva i syrefattigt vatten eftersom den kan anpassa sina gälar så att de får en större yta. Är det inte helt otroligt?” Helena rynkade pannan och nickade. Khabat och Molly gav varandra en menande blick och flinade mot Valerie. ”Du och dina föreläsningar!” sa Molly. ”Det är inte bara en föreläsning, hörde ni inte vad jag sa? De är exceptionella överlevare. Jag har alltid tyckt att rudan är en fisk som liknar kvinnor. De överlever i de mest ogynnsamma miljöer, precis som vi. Uthärdar, anpassar sig, försätter sig i dvala för att kunna övervintra.” Helena vände huvudet upp mot den stjärnklara himlen och tänkte på kvinnor och rudor. Fullmånen letade sig ner mellan bokträdens grenverk som bildade taggiga skuggor. Valerie var den första som klev fram bakom trädet. Hon ställde sig bredbent framför den förvånade mannen och höjde handen i en hälsning. De andra ställde sig i en halvring runt omkring. ”Hej!” ”Hej?” Mannen tittade på Valerie som måttade en spark som träffade honom mitt i magen. Ljudlöst föll han ihop 8


på knä samtidigt som de andra överöste hans dubbelvikta kropp med sparkar. Köldskakningarna som härjat kroppen sekunderna innan hade upphört. Adrenalinet gjorde Helena okänslig för kylan. Blodet pulserade och hjärtat bultade hårt medan hon lät kängorna träffa hans rygg och ben. Vagt uppfattade hon Khabats förvridna ansikte på andra sidan som sparkade mot mannens mage och bröstkorg. Till slut låg han i fosterställning med händerna som skydd för huvudet. Han gnydde men skrek ingenting. Kanske var han för berusad för att förstå vad som hände? Helena riktade en sista spark mot hans bakhuvud som gav ifrån sig ett obehagligt krasande ljud. Händerna föll livlöst ner på marken. En rödgul sörja kom ur hans mun, men han tycktes inte vara medveten om att han spydde. Tur att han ligger i fosterställning, tänkte hon och rös. En kort stund blev de stående och betraktade den medvetslösa mannen innan Valerie höjde handen i ett tecken som betydde att de var klara. De sprang mot Trädgårdsgatan och längs med ån ner mot Stadsparken. Om någon såg oss nu skulle vi kanske bli tagna för kvällsjoggare tänkte Helena, men insåg att det var ett önsketänkande. Det var alltför uppenbart att de sprang för att fly.

9


Hörd person: Edvardsson, Mikael Fredrik Brottsmisstanke/Anledning till förhöret: våldtäkt + försök till våldtäkt Förhörsledare: Kajsa Liljekrona Förhörsplats: Polisen Örebro Förhörsdatum: 2010-11-30 K: Ja, då börjar vi hålla ett förhör med Mikael Edvardsson. Det här förhöret kallas för ett 24:8 förhör och anledningen är att det gäller våldtäkt vid åtta tillfällen och sex försök till våldtäkt. Hur ställer du dig till dom här anklagelserna? M: Jag förnekar alltihopa. K: Du förnekar? M: Ja. K: Okej. Då tänkte jag börja med att fråga lite grann kring din sociala situation. Hur lever du? Har du någon familj, exempelvis sambo? M: Nej, jag lever hemma hos min far. Min lillasyster bor där också. K: Är dina föräldrar skilda? M: Ja. K: Och hur har du det med kontakten med din biologiska mamma, brukar du bo där? M: Nej, vi brukar åka dit och äta middag ibland, mest på helgerna. K: Du säger vi, vilka är det? M: Jag och lillsyrran. K: Och vad gjorde du där igår när vi hittade dig? M: Jag satt och drack vin. K: Hemma hos din mamma? M: Nej. I ett utrymme som finns där. K: Vad var det för utrymme då? M: En toalett. I källaren. K: Varför hade du gått ner i din mammas källare och satt dig på toaletten och drack vin? M: För att jag mår ganska dåligt till och från. Jag behövde nånstans att vara ifred på. K: Och varför mådde du så dåligt igår att du hade låst in dig på en toalett i din mammas källare?

10


M: Allt möjligt. K: Det var inte så att du hade gjort något precis innan som gav dig ångest? M: Inte vad jag minns. K: Inte vad du minns? M: Nej. K: Så du minns inte att du cyklat runt i Stadsparken timmarna innan? M: Lite vagt. Jag vet att jag cyklade runt i stan men jag har ganska mycket minnesluckor. Jag hade druckit hela kvällen. K: Minns du att du mötte en kvinna i Stadsparken? M: Nej. K: Vad menar du? M: Nej, jag mötte ingen kvinna. K: Hur kan du vara så säker på att du inte mötte en kvinna om du nu har minnesluckor? M: Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag minns inte. K: Så du minns inte att du mötte en kvinna som du drog ner från cykeln och misshandlade? M: Nej det minns jag inte.

11


*

C

ecilia höll upp handen mot tågfönstret och studerade den upprörda huden. Eksemet hade brett ut sig längs med hela handflatan. Små vätskande blåsor som sprack när hon rev med pekfingret. Röd och irriterad hud som kliade helvetiskt. Ända sedan hon var åtta hade hon haft eksem, i arm- och knäveck, ärren syntes fortfarande som små gropar. Numera blommade det ut på händerna, när hon var stressad eller mådde dåligt. En andra hud som bara lugnades av handbad med kaliumpermanganat. Med åren hade hon lärt sig att lyssna på sitt eksem. Det kom alltid med ett budskap. Utanför tågfönstret övergick landskapet från skog till öppna åkrar, sedan kom villaområdet. Vid det laget hade tåget saktat ner och en mansröst meddelade att de strax skulle ankomma till Örebro Central. Villorna, trädgårdarna, staketen, Örebro. Hon kände den välbekanta rörelsen i magen som alltid infann sig när hon närmade sig sin gamla hemstad. Obehag, oro, ett lätt illamående. I vanliga fall brukade hon tänka tvångstankar om att hon skulle flytta tillbaka. Eller ännu värre, att hon aldrig hade flyttat därifrån och fort­ farande bodde kvar i någon av villorna de just passerat. En 12


blåsa i munnen som tungan ständigt sökte sig till. Nu var alla såna tankar omöjliga. Hon var på väg tillbaka. Även om det bara var tillfälligt så gjorde det alltför ont att närma sig tanken. Andrahandskontraktet på lägenheten i Stockholm var uppsagt, hon hade inte haft ett enda frilansuppdrag på två månader och vid sista mötet på arbetsförmedlingen hade hennes handläggare krävt att hon skulle söka andra jobb utanför mediesfären. Annars kunde hon förlora sin a-kassa. Hennes liv hade sakta drivits mot den punkt då hon var tvungen att inse att det inte höll längre. Festen var slut, dags att gå hem. Hon kunde inte försörja sig som journalist, frilansuppdragen var för få och för dåligt betalda. När hon av en slump fått syn på det utannonserade vicket på lokaltidningen i Örebro hade hon full av motstridiga känslor slängt iväg ett mejl och mottagit det positiva svaret med om möjligt än mer dubbla känslor. Kunde hon börja om en vecka? Tyvärr kunde hon det. Munnen kändes plötsligt torr men vattenflaskan hon haft med sig var tom. Hon svor tyst medan hon slängde den i plastpåsen för skräp och tvingade sig själv att tänka på livet i Stockholm. Snart skulle hon vara tillbaka, Sonja hade erbjudit henne att bo i hennes lägenhet tills hon hittade något eget. Tillfälligt. Som så mycket annat i hennes liv. Hon lyfte ner ryggsäcken från hatthyllan och såg ut på de väntande människorna på perrongen. Örebroare. När hon först flyttat till Stockholm hade hon slagits av hur snygga och välklädda alla var jämfört med i Örebro. Att gå på gatorna i Stockholm var som att bläddra i en modetidning. Alla hade en genomtänkt, personlig stil som såg exklusiv och trendig ut. I Örebro gick folk i praktiska kläder från någon av de stora kedjorna, KappAhl, H&M eller Lindex. De få som klädde sig annorlunda blev både utstirrade och föraktade. Att vara annorlunda i Örebro var detsamma som att anse sig förmer. 13


Numera tillhörde även Cecilia den gruppen. Hon hade gjort anspråk på livet genom att förverkliga sina ambitioner, flytta och börja plugga. Hon hade varit girig och nu straffade det sig. Man lämnade inte sin hemstad ostraffat. Genom fönstret såg hon sin mamma på perrongen i den vinröda kappan hon haft i flera år. Blicken var sökande, nervös och ivrig. En våg av ömhet drog genom Cecilia. Kappan var köpt på rea på Lindex och hade varit ful och otidsenlig redan som ny, nu var den en katastrof. Kanske kunde hon övertala Marianne till en liten shoppingtur någon dag? Det var ännu en av de saker som irriterade och förvirrade henne, Mariannes ovilja att någonsin unna sig något. Alltid kläder på rea, billigaste schampo och duschkräm. Oparfymerad hudlotion från Apoteket, smaklös hushållsost och storpack med påläggsskinka som både smakade och såg ut som plast. Samma dag Cecilia fått sitt första studiemedel hade hon gått raka vägen in på NK och köpt en ansiktskräm och mascara från Lancôme som kostat en femtedel av studiemedlet. Hellre levde hon på nudlar och gröt resten av månaden än använde samma billighetsmärken som Marianne. Det välbekanta trycket över bröstet kom samtidigt som luftrören svullnade. Hon sträckte ner handen i väskan och fingrade på inhalatorn. ”Cecilia! Här är jag!” Marianne viftade med handen och Cecilia vinkade tillbaka för att visa att hon sett henne. Perrongen var full av folk och det dröjde några sekunder innan de nådde fram till varandra. ”Hej gumman!” Marianne kramade henne fumligt och hastigt, som om hon brändes. Cecilia kramade stelt tillbaka. ”Hej mamma!” ”Är du hungrig? Jag har gjort ugnsbakad fläskfilé, du är väl hungrig?” 14


”Jag är ju vegetarian.” ”Inte nu igen?” Cecilia svalde. ”Jag har varit vegetarian i tre år nu. Det vet du ju.” ”Ja, inte undra på att du är så mager. Vad äter man egentligen när man håller på med sånt där vegetaristiskt?” ”Det finns massor, men skit i det, jag kan äta potatis och sås.” ”Jag har efterrätt också, äppelpaj med vaniljsås.” ”Det blir toppen!” Marianne gav henne en osäker blick som påminde Cecilia om att ironi inte var Mariannes starka sida. ”Jag menar det verkligen, din äppelpaj är supergod!” ”Ja, ja, det blir bra. Vi måste ta bussen, Bengt har bilen.” Cecilia nickade och höll inne en kommentar om att Bengt alltid hade bilen. Fick Marianne någonsin ha den? Hon tvivlade på det. Bengt var oftast ute när Cecilia kom hem på besök och hon misstänkte att han medvetet höll sig borta, vilket inte gjorde henne något, antipatin var ömsesidig. Bengt hade inga egna barn och Marianne hade träffat honom något år efter att Cecilia flyttat hemifrån. Han hade en egen byggfirma och ett litet radhus i Skebäck. ”Min trädgård! Du måste se den, jag har fått fria händer att plantera vad jag vill!” Glädjen i hennes röst hade inte gått att ta miste på. Cecilia visste hur länge Marianne drömt om en trädgård. Hon hade stått i kö för en kolonistuga i Rynninge i femton år, lika hoppfull och besviken varje år som gick utan att något hände. Balkongen till deras gamla lägenhet hade varit överfull av Mariannes krukor och blomlådor. Att hennes mamma gått och träffat en man, som dessutom hade hus och trädgård verkade vara högsta vinsten. Åtminstone hade hon tänkt så tills hon träffade Bengt och insåg att det var Marianne som 15


var kapet, inte han. Surare människa fick man leta efter. Och snålare, med undantag för trädgården. Marianne däremot tycktes vara så glad över det nya samboskapet och trädgården att hon glatt bortsåg från att Bengt lät henne betala av på bostadslånen trots att han både tjänade dubbelt så mycket och dessutom stod som ensam ägare av huset. Droppen kom när Cecilia fick veta att han sålt sin gamla dator till Marianne ”Du skämtar? Och dessutom, vad ska du med en egen dator till, kan du inte bara låna Bengts?” Marianne hade låtit skamsen när hon svarat. ”Jamen att mejla och sådär. Dessutom går det ju knappt att betala räkningarna på något annat sätt än på dator längre. ” ”Nej, du måste vara den sista personen i Sverige som använder postgiroblanketter.” Det hade inte varit meningen att låta elak, ändå hörde hon själv hur taskig hon lät. Och hur ledsen Marianne blev. ”Jag menar inte att låta arg på dig mamma, jag bara tycker det är så snålt. Ni är ju sambo, kan han inte bara ge dig sin gamla dator?” ”Du har aldrig gillat Bengt. När något äntligen blir bra för mig så ska du komma och klaga. Varför kan du inte bara vara glad för min skull och anstränga dig lite för att se Bengts goda sidor?” För att han inte har några. För att han behandlar dig som sin hushållerska – och du märker det inte ens. För att han inte har vett nog att uppskatta ditt sällskap och värdesätta dig. För att jag aldrig hört honom säga ett enda snällt ord till dig, än mindre en komplimang. För att jag aldrig sett honom röra vid dig kärleksfullt. Som så mycket annat i deras relation lät hon det förbli tankar, medveten om att hon vandrade på nattgammal is. Bussresan från tågstationen till Skebäck tog tjugo minuter. Marianne log och klappade Cecilia på knäet. 16


”Du är väl hungrig?” ”Du har redan frågat det.” Det lät snäsigt och hon ångrade sig i samma stund hon sagt det. Ändå kunde hon inte låta bli. Något med Marianne framkallade en lust att göra illa. Såra, smärta, tätt följt av föraktet som kom av bara farten. Dessutom fick hon skylla sig själv som hela tiden upprepade en massa intetsägande fraser. Ett kompensatoriskt pladder som tycktes omöjligt att stoppa, förutom i korta stunder. Som nu, på bussen. De satt tysta och tittade ut på varsin sida av fönstret medan de passerade Järntorget och Länsteatern. På vänster sida låg slottet på sin holme i Svartån. Stadens stolthet. När hon var liten hade hon älskat de guidade turer som hennes mormor tagit med henne på. Med mödosamma steg hade de kämpat sig upp till tornrummen medan guiden berättat att slottet var mer än 700 år gammalt. En evighet som fick det att svindla. Eller om det var höjden. Hon sneglade på Marianne som såg trött ut. Det dåliga samvetet drog genom henne samtidigt som bussen gjorde en tvär sväng som fick henne att tappa balansen och stöta till Mariannes axel. ”Oj, förlåt!” Marianne log och skakade på huvudet. ”Ingen fara.” De satt åter tysta medan bussen lämnade stadskärnan och fortsatte österut. Hon ville be om ursäkt. Inte bara för axeln. För att hon var en dålig, otacksam dotter som bara tycktes göra sin mamma ledsen. Men Marianne visade inga tecken på att vara sur. ”När vi kommer fram ska jag visa dig trädgården!” Cecilia nickade, tacksam över att Marianne inte var långsint. När de några minuter senare steg av syntes entusiasmen i Mariannes ivriga steg. Hon snubblade fram längs 17


med trottoaren och ansiktet strålade när hon slog ut med händerna. ”Va? Vad säger du?” ”Jo, det är jättefint. Verkligen.” ”Nu ser det förstås annorlunda ut än i somras, men du hann ju aldrig hit så nu får du hålla till godo med min höstträdgård. Här har jag förlängt sommarblomningen med en höstanemon och bollkryss. De blommar ända fram till frosten. Men det finns fortfarande lite vinbär kvar här på buskarna.” Medan hon pratade knipsade hon av gula blad och lät fingrarna stryka ömt över blommorna. Ögonen glittrade och rösten var varm. Hon såg faktiskt lycklig ut, på riktigt, tänkte Cecilia. Kanske var det ändå värt det? En tråkig snubbe mot en egen trädgård? ”Det är jättefint mamma!” ”Visst är det!” Marianne log och drog in luft i lungorna. ”Åh, vad jag tycker om höstluften! Den är så krispig på något sätt, eller hur? Nej, nu är det dags att äta.” Bordet var redan dukat och potatisgratängen färdig att ställas in i ugnen. Mariannes rörelser var snabba och målmedvetna. Fläskfilén i stekpannan samtidigt som hon rörde om i gräddsåsen och ställde fram lådvinet på bordet. ”Ta ett glas så länge! Häll upp ett till mig med.” Från hallen hördes ytterdörren öppnas och stängas. ”Det måste vara Bengt. Hallå Bengt! Här är vi!” Bengt svarade inte men dök strax därpå upp i köket. ”Jaså du har kommit nu.” Han såg på Cecilia med uttryckslöst ansikte. Han var en sån parodi på sig själv att hon inte kunde låta bli att le. ”Japp, nu har jag kommit.” Han slog sig ner vid bordet utan att svara och tittade mot 18


Mariannes rygg borta vid spisen. ”Vad blir det för nått?” ”Fläskfilé och potatisgratäng. Det finns vin där också om du vill ha.” ”Jag tar hellre en öl.” Orden fick Marianne att genast gå fram till kylskåpet och ta fram en öl som hon ställde på bordet. Som en trollformel, tänkte Cecilia medan hon fascinerat iakttog Bengt som utan att tacka öppnade ölen och hällde upp i sitt glas. Han gned sig över högra låret som om han hade ont. De beigea chinosbyxorna hade en avtagbar del vid knäna så att de gick att göra om till shorts. Bengt klädde sig i praktiska kläder. Hans mage buktade ut en aning över linningen, i övrigt såg han stark ut. Hon antog att alla år av kroppsarbete gav en del gratis träning. Förutom magen som såhär efter femtio inte lyckats stå emot all kött och potatis. Ölen tycktes göra honom gott för efter några klunkar inledde han något som nästan skulle kunna likna en normal konversation. ”Jaha. Så det gick inte så bra i Stockholm?” ”Jo, men jag fick ett erbjudande om sexmånaders vik på Nerikes Allehanda som jag inte ville tacka nej till.” Cecilia tog en klunk vin och tvingade sig själv att möta hans blick. ”Jaha.” ”Men Bengt, jag har ju sagt det till dig flera gånger, att frilansa innebär att man måste vara beredd att ta jobb när de dyker upp.” Marianne skakade på huvudet. ”Det här är ett jättebra jobb, Cecilia och jag är så glad att du kommit hem igen.” Cecilia tog ännu en klunk vin och försökte sig på vad hon hoppades liknade ett välvilligt leende. ”Fast det är bara tillfälligt”, sa Cecilia. ”Jaså.” 19


Bengt såg ner i bordet med ett uttryck som var omöjligt att avgöra om det var missnöje eller ett sakligt konstaterande. Marianne ställde fram formen med potatisgratäng på bordet och vände genast om och hämtade fläskfilén och såsen. Aldrig att hon stannade upp, plötsligt förlorad i en tanke. Aldrig utrymme för en paus. Aldrig utrymme för glädje, tänkte Cecilia och ångrade genast sin elakhet. Mariannes koncentrerade snabba rörelser hade sin orsak i brist och ovana, det hade helt enkelt aldrig funnits någon där som servat Marianne. Ett liv utan marginaler som satt sig i kroppen. ”Så, nu kan vi äta.” Marianne log mot Bengt som genast lade upp fläskfilé och potatisgratäng på sin tallrik. Ett leende som Cecilia insåg både var storartat och vädjande på en och samma gång. En känsla av dubbelhet som ofta uppstod när Cecilia tänkte på sin mamma. Hon tog för sig av potatisgratängen och såsen men skickade vidare köttet till Marianne. Bengt kastade en blick på hennes tallrik. ”Jaha, så du äter fortfarande bara kaninmat?” Hon ignorerade honom och såg på Marianne istället. ”Mamma, har du nån sallad? Eller tomat eller nåt?” Marianne gjorde genast en ansats att resa sig men Cecilia hann före. ”Nej, sitt du, jag kan hämta själv.” ”I så fall finns det längst ner i kylskåpet.” Hon hittade två tomater längst ner och sa ingenting om att tomater blev godast om de förvarades i rumstemperatur. Mariannes intresse för grönsaker sträckte sig till färdigpackade frysta Finduspaket som hon tinade i en skål. Små fyrkantiga morotsbitar, paprika, ärtor och majs. Marianne höjde sitt glas och såg på Bengt och Cecilia med tårar i ögonen. ”Skål då hörni! Vad glad jag är att du äntligen är hemma!” 20


Cecilia log men sa inget om att det här huset inte var hemma. Det var Bengts. Det spelade ingen roll att det bara låg någon kilometer från deras gamla lägenhet på Skyttegatan, att hon kunde de här gatorna utan och innan. Precis som det inte spelade någon roll att Marianne gjort allt hon kunde för att få det hemtrevligt och personligt, det var ändå Bengts tapeter och möbler. Och lukt. ”Vad händer i Örebro nuförtiden då?” Marianne skrattade och skakade på huvudet. ”Här händer ingenting. De ska lägga kullersten på Drottninggatan och göra om den till en gågata. Det är väl det.” Ett plötsligt allvar drog över hennes ansikte och hon slutade äta. ”Ja, förutom den där våldtäktsmannen som härjar nu igen. Polisen tror att det är en och samma man och han är tydligen fruktansvärt brutal. Flera av de han överfallit har blivit väldigt illa åtgångna. Man vågar ju knappt gå hem ensam längre på kvällarna.” Hon tycktes inte medveten om pekfingret som rev vänstra handens insida medan hon pratade. Trots att hon hade kortklippta naglar var huden redan röd. När Cecilia var barn hade hon avundsjukt iakttagit vännernas mammor när de riste i luften med långa rödmålade naglar. Uttrycksfulla handrörelser som förstärktes av det röda, glansiga. Gester som visade att de tänkte och tyckte saker. Marianne däremot var varken stor i orden eller i sitt kroppsspråk. Hennes naglar var praktiskt korta och alltid omålade. Hon var tvungen på grund av jobbet på äldreboendet. Det samlades för mycket bakterier annars. Cecilia visste för hon hade frågat. Fast hon var inte säker på att Marianne skulle målat naglarna även om hon kunnat. Marianne brydde sig inte om sitt utseende. Smink var onödigt och kostade dessutom pengar, kläder var till för att skyla och värma. Hon ägde ett orangerött läppstift som hon haft så länge Cecilia kunde minnas och en mascara 21


som hon vid vissa sällsynta tillfällen (jul och nyår) målade sina fransar med tills de påminde mer om spretande flugben än förföriska ögonfransar. Ibland undrade hon om Marianne någonsin tyckte något om någonting. Om det fanns en enda åsikt därinnanför det gråsprängda raka håret. Allt Marianne någonsin sa eller uttryckte handlade om praktiska saker. När hon skulle komma hem. Vad de skulle äta. Att Cecilia inte skulle glömma att ringa mormor. De andra mammorna hade haft hobbyer. Jessikas mamma red flera gånger i veckan. Emmas mamma spelade tennis. Evas mamma målade akvarell. De var mammor som var egna personer. Lika exotiska som de färgglada fiskarna i familjen Ljungs saltvattenakvarium. Marianne däremot var inte en egen person med tankar och hobbyer. Hon var Mamma. Och vårdbiträde. Med ett liv som cirklade kring de två rollerna. Utan tid för något annat. Trädgården hon numera skötte måste vara det närmaste en hobby hon någonsin kommit. ”Vad obehagligt. Har de inga spår eller nånting?” Marianne skakade på huvudet och sträckte sig efter glaset med rödvin. ”Nej, bara signalementet och att han går tillväga på samma sätt varje gång. Cyklar ifatt kvinnorna och slår ner dom och slår och slår. På jobbet har vi bildat grupper som ska ta sällskap med de som jobbar kvällspassen. Det är samma sak på stan, det finns fullt av frivilliga som ställer upp som sällskap för alla kvinnor som ska gå hem från krogen och så.” ”Låter lite märkligt. Hur kan man veta att den som tar sällskap med en hem inte är han? Jag menar, egentligen kan ju våldtäktsmannen vara vilken man som helst, man kan ju inte veta.” ”Så kan man ju inte tänka! Gå runt och tro det värsta om alla.” Marianne kastade en snabb blick på Bengt för att se om han reagerade, men Bengt åt med djup koncentration, 22


oberörd inför allt annat. Det välbekanta föraktet spred sig i bröstet. Det var en sak att Marianne var osäker när det bara var de två, men att hon blev nervös inför Bengt var mer än Cecilia stod ut med. Hon blinkade och drack upp det sista av rödvinet. ”Ska vi ta efterrätten framför teven? Vi brukar alltid se på ’Så ska det låta’, det börjar nu klockan åtta”, sa Marianne och reste sig upp. Hon började plocka ihop tallrikarna och besticken och lutade sig fram för att ta Cecilias tallrik. ”Jag tar det här, mamma!” Hon reste sig och bar bort sin tallrik till diskbänken. Marianne kom genast fram och föste undan henne. ”Det där är inte bra för ditt eksem! Ge mig din tallrik!” ”Äsch, bara jag smörjer in efteråt så är det okej.” ”Men låt det här vara nu! Jag gör det här!” Mariannes röst gick upp i ett gällt tonläge som bara hördes i sällsynta fall. ”Okej!” Cecilia lämnade köket och disken och gick in i gästrummet. Bengt hade redan slagit på teven i vardagsrummet. Hon tog upp mobilen och kunde inte hejda besvikelsen när hon såg att det inte fanns något meddelande från Emir. Trots att de varit ihop i nästan ett år kände hon sig fortfarande lika osäker som efter första veckan. Emir tillhörde den del av mänskligheten som verkade tycka att komplimanger och ömhetsbetygelser inte tillförde något av värde. Hon visste att det fanns andra män som strösslade med kärleksfulla kyssar och öste komplimanger. Män som fick henne att känna sig åtråvärd. Emir var inte en av dem. Hon förbannade honom som så många gånger förut, följt av en kort förbannelse över sig själv för att hon inte kunde sluta längta efter hans bekräftelse och kärlek. Men Emir hade den effekten att hon kände sig yr och behövande. Lika vinglig som hon varit den första natten. När hon berättat att hon skulle ta vikariatet i 23


Örebro hade han varit oroväckande oberörd. ”Alltså jag kan ju komma hem till Stockholm på helgerna och så”, hade hon sagt och försökt att få honom att möta hennes blick. Men Emir hade bara nickat frånvarande och tänt en cigg. Hon slängde mobilen på sängen och gick ut till köket där Marianne var i full färd med att göra i ordning efterrätt. En kvart senare satt de framför teven med äppelpaj, kaffe och en kopp te. På teve pågick en duett mellan Lotta Engberg och en man med blont permanentat hår. Marianne log och nynnade med. Till och med Bengt såg belåten ut. Cecilia sträckte ut benen för att bli kvitt krypningarna som började i fötterna och fortsatte upp längs med låren. Plötsligt var det svårt att andas. På teve applåderade publiken Lotta Engbergs duett och programledaren skrattade hysteriskt för att bekräfta hur otrolig hon var, Lotta. Emir hemma i Stockholm, hon själv i Örebro framför ”Så ska det låta” med mamma och Bengt och lådvinet och äppelpajen. Trycket över bröstet ökade. Hon reste sig plötsligt och blev stående Marianne och Bengt tittade förvånat upp. ”Jag måste ut. Jag tar en promenad.” ”Men lilla gumman, vid den här tiden? Mår du inte bra?” Hon lämnade vardagsrummet utan att svara men Marianne kom genast efter. ”Det är okej, mamma, jag bara kände att jag har suttit stilla så länge idag och behöver gå ut och gå en sväng.” ”Ska jag följa med?” ”Nej, jag vill helst vara ensam.” Marianne dolde sin besvikelse med ett leende. ”Jaha. Visst.” Cecilia tog på sig jackan och vände sig om i dörröppningen. ”Bara en kort promenad. Jag kommer snart.” ”Okej. Var rädd om dig.” Cecilia nickade och småsprang ut från radhuset och dess 24


lilla trädgård. Mörkret hade fallit vilket gjorde det lätt att se in i grannarnas fönster. Hon andades in den kalla höstluften och började gå längs med radhusen och stannade till utanför familjen Ljungs hus. Det lyste i köket och resterna av en middag stod på diskbänken. Antagligen satt de i vardagsrummet precis som alla andra, med lådvin och efterrätt och tittade på ”Så ska det låta”. Skrattade åt Lotta Engberg som brast ut i sång efter sång. Sist hon hörde något om Jessika var för två år sedan. Malin hade berättat att Jessika flyttat ihop med Patrik i en lägenhet på Ladugårdsängen och väntade barn. En kvinna kom ut i köket och Cecilia hukade sig instinktivt för att inte bli upptäckt. Kvinnan, som hon antog måste vara Jessikas mamma Marit, ställde två assietter bland den övriga disken, tog ut två koppar ur skåpet och återvände till vardagsrummet. Kom Jessika någonsin hit en lördagskväll för att umgås med Marit och Hans? Fick hon i så fall samma ångest som Cecilia? Antagligen inte. Jessika hade aldrig varit den tungsinta typen. En kall vind fick henne att huttra och hon började gå igen för att få upp värmen. På Villagatan låg husen glesare. Alla fönster hade gardiner och små lampor som gav ifrån sig ett varmt och inbjudande ljus. Det såg faktiskt trevligt ut. På riktigt. Människor hade lagt ner tid på att hänga upp gardiner, köpa blomkrukor och tända fönsterlampor. Så varför gick hon här utanför i mörkret och hade ångest? Varför kunde hon inte vara som Jessika och bara slå sig till ro med ett liv i Örebro? Ett liv som antagligen skulle vara bra på alla sätt och vis, kanske rentav bättre än den stundtals kaotiska, stressade, osäkra tillvaro som Stockholm innebar. ”För att jag är dum i huvudet!” Hon sa det högt för sig själv samtidigt som hon kom fram till Skyttegatan. På ena sidan låg villor med välskötta trädgårdar, på andra sidan låg Skytteparken. Hon huttrade och 25


ökade farten. Det var dags att gå tillbaka. Hon kom fram till det ställe där Skytteparken övergick till att bli Stadsparken, platsen där hon tillbringat så gott som varenda ledig stund under sin barndom. Om parkens förvandling hade hon vetat om så länge hon kunde minnas. Att den blev en annan plats om natten. Mörka skrymslen och hål som gömde såväl monster som män. Hon rös och mindes spridda ord och meningar. Mamma och Ulla från lägenheten bredvid. Lågmälda röster. Hur de lutat sig över tidningen för att se ordentligt. ”Borta vid tunnlarna. Ekersgatan. På väg hem från krogen.” ”Det är ju inte klokt!” Prat som upphörde när de fick syn på henne i dörröppningen. Sekunder, en, två, blickar som utbyttes innan mamma rätat på sig, lett och sagt: ”Älskling, är du törstig?” Mamma som hällt upp saft utan att vänta på hennes svar. Hon var inte törstig. Om dagen hade parken varit deras. Hela sommarlovet. Från det ögonblick då Marianne kom hem från jobbet. Bryggde kaffe och blandade saft med snabba, vana rörelser. En påse bullar ur frysen, paketet med Mariekex. Allt fick plats i cykelkorgen. De brukade hjälpas åt att skaka ut det rosa påslakanet de använde som filt, alltid på samma plats, vänstra hörnet av gräsmattan. Ett avstånd mellan dem och de andra. Hon slöt ögonen och såg framför sig hur hennes mamma rökte en cigg och drack en kopp kaffe innan hon la sig ner på rygg och blundade. Hon behövde vila minst en timma och under tiden fick Cecilia sysselsätta sig själv. Hon visste det, hon var van. Bara det att ingenting varit som vanligt den där sista sommaren de tillbringat i parken. Plaskdammen hade varit full av småbarn och Marianne hade inte förstått att Cecilia inte ville plaska runt med bebisungar. Precis som hon inte 26


fattat att Cecilia inte ville bada utan bikinidel längre. Istället hade hon rynkat ögonbrynen och grimaserat när Cecilia krävt en topp. ”Äsch, du behöver ingen bikini, du är bara ett barn.” Men Cecilia hade vägrat och till slut hade de enats om en T-shirt som Cecilia fått ha till badbyxorna. Hon kunde inte förklara varför. Hennes bröst hade varit lika platta som Johannes. Det hade hon sett när han sprang runt med de andra killarna på gården och hade vattenkrig. Ändå visste hon att hon passerat en gräns, från och med nu måste hon skyla sin platta bröstkorg. Det var något med blickarna. Ingen hade sagt något rakt ut, i parken var det mest mammor och småungar. Ändå visste hon. Precis som hon snappat upp ord och lösryckta meningar om det som kunde hända kvinnor om natten. Ingenstans var en kvinna säker. Hon mindes hur hon gått ett planlöst varv mellan klätterställningen och sandlådan, förbi gungorna ut på cykelbanan den där speciella dagen. Hur hon blängt på småbarnen och mammorna och tjurigt konstaterat att ingen enda var i hennes ålder. Alla hade varit bortresta. Till och med Fia. Hennes pappa hade plötsligt hört av sig och bjudit med henne till en plats vid ett hav, Marstrand. Fyra veckor. En evighet. Timmar som segat sig fram i lägenheten i väntan på att mamma skulle komma hem vid tretiden. Aldrig hade hon anat att det fanns så mycket tråkiga teveprogram. Om de ändå haft kabelteve. Hennes pappa hade kabelteve. Men han var också bortrest. I Spanien tydligen. Sommaren hade varit en enda lång väntan. Hon längtade efter skolan och kompisar, att hänga med Fia hem. Rosta vitt bröd till mellis, så luftigt och tunt att det krävdes minst fem skivor för att bli mätt. En fiskmås hade skrikit uppfordrande mot kanadagässen som likgiltigt stirrat tillbaka. Vid buskarna bredvid 27


cykelvägen hade hon blivit stående framför ett tomrum som bildats. Hon hade tagit ett steg närmare och så ett till. Plötsligt hade hon befunnit sig i en grön grotta. Busken med det konstiga namnet som hon bara kunde uttala om hon koncentrerade sig (Rho-do-den-dron) hade slukat henne. Solljuset nådde bara in fläckvis. Hon mindes lukten av urin och något annat. Mörk jord och en salt doft hon inte kände igen. Ljudet från de badande småbarnen och mammorna hade dämpats. I grottan var dagen tyst och mörk, uppslukad, precis som hon. Försvunnen från parken med mammor, småbarn och sol. Att stå i mörkret därinne var att upplösas i intet. Även om hon kunde känna sin hud med fingertopparna, sårskorpan på armbågen, myggbettet på handleden, hade hon inte varit säker på att det var delar av hennes kropp längre. Just då hade hon insett något annat, ingen skulle hitta henne där. Mamma skulle bli ledsen. Alla skulle undra. Strupen hade snörpts åt och det blev svårt att andas. Så tät hade grottan varit att till och med luften försvann. Plötsligt hade hon insett att hon måste ta sig därifrån men benen var fulla av mjölksyra och ville inte lyda. Hon snubblade och famlade med händerna. En gren hade rivit henne på armen. Huden hade gått sönder och blod trängt fram. Blod hade alltid gjort henne yr och svimfärdig. Och om hon svimmade nu … tanken hade inte gått att fullfölja. Om hon svimmade nu. Allt skulle ta slut. Evighet i intet. Plötsligt utan att hon visste hur det gick till hade hon kommit ut och befunnit sig på cykelbanan. Asfalten hade kokat i solen. Hon hade sprungit. Hjärtat bultat hårt och halsen svidit av den plötsliga ansträngningen. Ändå hade hon inte stannat förrän hon nått fram till det rosa påslakanet där hennes mamma fortfarande sov. Hon hade lagt sig bredvid, krupit tätt intill och luktat på mammas nakna arm. Sol, cigarettrök och Asterix handkräm. Hon hade vetat utan att kunna förklara. Att bara så, bara där var hon trygg. 28


Profile for Leopard forlag

Befrielsen av Maria Sveland  

En roman av Maria Sveland om det mest förbjudna – kvinnors hämnd. "Befrielsen" skildrar fyra starka kvinnor och deras relationer, i en stad...

Befrielsen av Maria Sveland  

En roman av Maria Sveland om det mest förbjudna – kvinnors hämnd. "Befrielsen" skildrar fyra starka kvinnor och deras relationer, i en stad...

Advertisement