Fantasten Per Oscarsson av Klas Gustafson

Klas Gustafson

Fantasten Per Oscarsson

leopard fรถrlag stockholm 2014

Trots efterforskningar har förlaget inte kunnat kontakta samtliga upphovsmän/rättighetsinnehavare till några av illustrationerna. Dessa uppmanas att höra av sig till förlaget.

Klas Gustafson: Fantasten Per Oscarsson Leopard förlag, S:t Paulsgatan 11, 118 46 Stockholm www.leopardforlag.se www.klasgustafson.se

© Klas Gustafson 2014 Omslag & grafisk form: Niklas Lindblad/Mystical Garden Design Omslagsfoto, framsida: Bertil S-son Åberg/TT (1966) Omslagsfoto, baksida: Stefan Holm Repro: Mystical Garden Design Tryck och bind: Livonia Print, Lettland 2014 ISBN 978-91-7343-494-2

Innehåll Det har varit ett ganska rikt liv, det tycker jag. 7 Jag tror det var redan där det började. 13 När jag kom till Dramaten var jag teaterns artigaste elev. 35 Per hade jag glömt, Gud förlåte mig! 55 Att vara eller inte vara, jag föredrar att inte vara.

Om ni älskar mig, sök mig icke. 77 Jag har behov av att helt stå på egna ben. 97 Jag hatar teatern och teatern hatar mig, så vi går skilda vägar. 123 Jag är svår att leva tillsammans med.

Till och med för mig själv. 141 Jag trodde att du skulle visa picke-nicken! 165 Tyvärr tvingar mig livets nödtorft att då och då ta ett engagemang. 183 Förmodligen har jag varit alltför inriktad på att hitta en mamma. 207 Jag trodde jag var originell och hade något eget! 229 Men det här med döden är ett stort problem.

Det tänker jag på dagligen. 253 Kronologi 269 Författarens tack 287 Källor 288 Litteratur 294 Person- och verksregister 298

6

Det har varit ett ganska rikt liv, det tycker jag.

När räddningstjänsten kom var det för sent. Natten till nyårsaftonen 2010 brann Per Oscarssons hem ner till grunden. Han och hustrun Christina miste livet. Vilken grym ironi, att den man skulle bli innebränd som sedan skådespelardebuten ständigt beskrivits med eldmetaforer. ”Hela ynglingen är som ett enda nervknippe, en eld som alltid glöder och pyr och vid minsta vinddrag kan slå ut i full låga”, skrev en journalist redan 1953.

Efter hans död talade kollegan Anita Björk med ömhet om Per Oscarsson: ”Han var en unik skådespelare, en fantast och en sökare som alltid gjorde sina roller intressantare än de var skrivna. Han var snäll, vänlig och säregen. Det känns tomt för de där märkvärdiga personerna är ju inte många. Det finns inte många av hans sort.”

En fantast är enligt ordboken en person med storslagna men verklighetsfrämmande idéer, en som ger sig hän åt fantasier och tror sig kunna förverkliga dem. Just sådan var Per Oscarsson.

Själv sa han: ”Jag har gjort mycket som väckt uppmärksamhet. Men mitt psyke är sådant att jag måste pröva det jag tycker verkar riktigt. Jag försöker leva ut. Jag kompromissar kanske inte lika mycket som andra.”

« Per spexar utanför sin villa i Ulriksdal sommaren 1953. Antagligen sjunger han Kalle P, som var hans slagnummer vid den här tiden.

(Foto: Privat/Ruth Rabe)

7

Spänningen fanns mellan blicken och leendet. Där alstrades den sprakande energin i Per Oscarssons personlighet. De mörka ögonen utstrålade farlighet på gränsen till galenskap. Det breda leendet var varmt och oreserverat. Han tycktes sväva i det kraftfältet; mellan vansinne och vänlighet, avstånd och närhet. Ögonen var bruna med ett smalt blått band ytterst på iris, noterade en reporter som vågade titta efter. Många blev annars skrämda eller generade av den genomträngande blicken.

Han fick tidigt roller som förstärkte det oberäkneliga i hans framtoning. ”Så snart de behövde en neurotisk figur så tänkte de på Oscarsson”, konstaterade han krasst. Ibland hade Oscarsson själv svårt att skilja sin egen person från rollen han spelade. Då var det ju inte konstigt om också publiken kunde ta miste.

Under arbetet med den här boken har jag mött skilda till synes initierade uppgifter om min huvudperson: Han var alkoholist.

Han var narkoman. Han åt hundskit i en filmscen eftersom han inte kompromissade med sanningen.

Allt det där visade sig vara snicksnack. Per Oscarsson blev nykterist redan i ungdomen, på äldre dar kunde han emellanåt dricka ett glas vin. Han blev hög bara på kroppens egna endorfiner. Filmens hundskit var rekvisita som bakats för ändamålet; det fanns gränser också för Per Oscarssons identifikation med rollen.

Att ryktena sprids säger ändå något om den gåtfullhet som ännu omger hans person. Själv skakade han på huvudet åt allt prat: ”Folk har i alla tider skapat myter kring något slags skrämselsymboler. Man har skrämt barn med ryssen och dansken, varför inte med den okonventionelle Oscarsson?”

Efter rollen som låtsasmorfar i Kan du vissla Johanna? dög han inte längre till att skrämma barn med. Att den stirrige ynglingen blev en gråhårstrygg morfarsfigur är ett av de förvandlingsnummer som ryms i Per Oscarssons livshistoria. Det finns fler: Ve8

getarianen som blev hönsfarmare. Pacifisten som blev vapenför.

Den religiöse ivraren som blev gudsförnekare. Skådespelaren som blev författare. Eller, rättare sagt: Ägnade de sista trettio åren av sitt liv åt att skriva.

Självbiografin som Per Oscarsson lade ner så mycket tid på blev aska den där olycksaliga vinternatten. Jag hade gärna läst den, för hans historia är värd att berättas. Mot slutet summerade han den med viss tillfredsställelse: ”Det har varit ett ganska rikt liv, det tycker jag. Det är ganska maffigt! Väl stoppat, så kan man säga. I ett magert skinn.”

Från den stund reportrarna började flockas kring den unge skådespelaren framställdes han som prototyp för det manliga geniet. Per Oscarsson ville gärna motsvara förväntningarna. Det krävde möda: ”Geni är ingenting mystiskt och har ingenting med en medfödd begåvning att göra. Det är ett annat ord för att ligga i. Och att ha en stark motivation.”

Geniförklaringen erbjöd honom svängrum i offentligheten; halvtokiga skönandar betraktades med milt överseende, men besatt onekligen ett visst underhållningsvärde. Journalisterna fann honom förnuftig, men omhuldade Per Oscarssons rykte som stolle. Nöjesskribenten Åke Cato förklarade en gång hur det kom sig: ”Det är väl skönt att vi har nån vi kan sätta stämpeln ’annorlunda’ på. Det får alla oss andra att känna oss så präktiga.” ”Ömsom clown ömsom martyr har han åkt kana i tidningsspalterna”, skrev Aftonbladet, och det redan 1957, när det bara hade börjat. ”Varför jag orsakat rubriker vet jag inte. Jag kanske inte är som alla andra”, var hans egen blygsamma kommentar.

Per Oscarsson var en introvert person med ett omättligt bekräftelsebehov. Han slog igenom vid en tid då personjournalistiken bredde ut sig i svensk press. Det nymodiga begreppet kändis 9

passade illa in på honom – Per Oscarsson var inget premiärlejon och saknade talang för mingel och vimmel – ändå förblev han omskriven under hela sin mer än sextioåriga karriär. Han visade inte upp vackra hem och lyckat familjeliv i veckopressen, var varken rattfull eller ångerfull i kvällstidningarna, däremot har han beskrivits som en av de första originella människorna i statsminister Erlanders konformistiska folkhem.

Per Oscarssons vapenvägran, plötsliga flykt från teatern och förargelseväckande frispråkighet i direktsänd teve skapade enorm medial uppståndelse. ”Jag var inte före med idéerna, men jag kom in i rätt tid för att det skulle bli en reaktion på mina idéer. Så där är det alltid, det måste till en massa samstämmiga faktorer för att det skall bli något”, sa han.

I arbetet med den här boken har jag läst gott och väl tre hundra tidningstexter om Per Oscarsson och har slagits av hur väl han kunde utnyttja pressen för egna syften. Det handlade inte bara om att få den exponering skådespelare eftertraktar, utan också om att eftertänksamt kunna lägga fram sin personliga syn på livet och konsten. Pressklippen innehåller förvånansvärt många allvarsord.

Per Oscarsson pladdrade inte. Han ville inte bli missförstådd.

Att vara löpsedelsstoff tilltalade hans fåfänga och mediestormarna red han ut, men de var plågsamma för familjen. Hos de anhöriga, som valt att leva utanför offentligheten, väckte mitt beslut att skriva en bok om Per Oscarsson blandade känslor.

Jag träffade aldrig Per Oscarsson, har inte ens sett honom på scenen; när jag började gå på teater hade han nära nog slutat spela. Han gjorde intryck i TV-teaterföreställningar som Trettondagsafton, i långfilmer som Svält och förstås med den så beryktade avklädningen i Hylands hörna.

Han tycktes vara på ständig flykt från skådespelaryrket, hade 10

svårt att inordna sig och försvann tidvis från rampljuset. Ändå är den lista över hans skådespelarinsatser som finns i slutet av boken imponerande lång. Den utgör en biografi i sig.

Filmskaparen Jan Troell fick under en gemensam bilfärd ett råd av Per Oscarsson: ”Du måste bli vän med din inneboende hänsynslöshet.” Det låter egendomligt, för att komma från en människa som såg vänlighet som en dygd. För att leva upp till sina egna höga yrkeskrav kunde Per Oscarsson känna sig tvingad att utsätta kolleger och andra i sin omgivning för obehag. ”Det som är utmärkande för mig är nog en viss hänsynslöshet att som skådespelare utlämna mig själv”, sa han.

När Per Oscarsson som nybliven pensionär medverkade i ett pratprogram i teve tillät han sig att vara personlig på riktigt.

Han läste en nyskriven text om sina ambitioner. Han ansåg sig inte längre kunna förändra världen, men ville ännu slå den med häpnad: ”Fortfarande kan det hända att jag sluter ögonen och tror mig kunna lyfta från marken, rent bokstavligt. Och när jag kommit upp tillräckligt högt, så att människorna kan se mig, högt över alla andra, gör jag mina konster. Volterar. Glidflyger.

Störtdyker. Och allt sker inför de nedanförvarande människorna, vilka naturligtvis beundrar mig alldeles otroligt.”

I ett radioreportage mötte han ett par år därefter den nästan fyrtio år yngre musikern Henrik Wallgren, som blev imponerad av att se gamla tanter komma springande med autografblock: ”Du är älskad, fast du inte har varit mesig, liksom.” För unge Wallgren var Per Oscarsson en föredömlig tvärvigg: ”Det är grymt viktigt för Sverige att det finns några outsiders som ändå på något sätt lyckas i sin grej, men ändå inte blir sådär uppmjukade av sin framgång.”

Per Oscarsson sög i sig: ”Vill du skriva ner det där, så ska jag läsa det varje gång jag vaknar på morgonen!”

11

12

Jag tror det var redan där det började.

Per Oscarsson betraktade de nyklippta, välkammade och finklädda gossarna som placerats framför ateljéfotografens kamera.

Där satt tvillingbrodern Björn med frimodig uppsyn. Där satt han själv med allvarlig min och skeptisk blick. Han tänkte att deras mor favoriserat brodern, helt utan baktankar, men ganska naturligt; Björn var ju den rundare, gulligare, gladare. Brodern var ett tillgängligt barn som bejakade omgivningen med sin glädje: ”Han sitter med händerna mellan knäna och skrattar så att hela himlen kommer till honom. Jag sitter mera dunkel och insnörd i mig själv, förvånad och rädd för fotografen. Jag tror det var redan där det började.”

I fotografiet från det tidiga 1930-talet tycktes Per Oscarsson se sitt liv förklarat. Sjuttio år fyllda rannsakade han sig själv.

Han skulle skriva sin levnadsskildring och försökte förstå vad som format den skygge pojken, som inte kunde hävda sig bland jämnåriga, kände sig utstött och drog sig undan. Han som ville leka ännu när han borde bli vuxen: ”Människorna var man ju rädd för. Men i fantasin var man störst och bäst.”

Att Per skulle ha blivit särbehandlad avfärdar Björn Oscarsson som ett utslag av just den där livliga fantasin. Av mamma Theresia hade bröderna bara vaga minnen, eftersom hon försvann

« Tvillingbröderna Björn och Per Oscarsson i fotoateljén, tidigt 1930-tal.

(Foto: Privat/Björn Oscarsson)

13

tidigt. Hennes död skulle de komma ihåg, därefter blev hon en drömgestalt. Av sina äldre syskon fick Björn höra att hon varit sträng, men underbart rar och ömsint. ”Det hann man ju inte få någon uppfattning om.”

I hans fotoalbum finns bara en bild med hela familjen samlad.

Den visar ett lyckligt ögonblick, till synes så flyktigt att fotografen inte kunnat hålla kameran stadig. Det är en solig sommardag på stranden. Framför pappa Einar och mamma Theresia sitter barnen på rad: Rolf, tvillingpojkarna och Ingegerd. De har bilat från Stockholm hit till tyska Swinemünde. Det är Theresias hemstad, där hon vuxit upp, gått i klosterskola och där hennes föräldrar ännu bor.

I Swinemünde mötte hon sin blivande man, den driftige Einar Oscarsson, bondgrabben från Bergs socken i Västmanland som praktiserade för en kommande karriär i byggbranschen. Han var tio år äldre än hon, född 1889 som andra barnet i en syskonskara om fem. Föräldrarna Karl Oscar och Anna Augusta drev ett jordbruk. En bror blev bonde som pappa, en blev timmerman.

Einar började på tegelbruket, men hade högre ambitioner. 24 år gammal kom han in på Byggnadsyrkesskolan i Stockholm, tre år senare tog han sin ingenjörsexamen. Efter anställningar hos några av tidens ledande Stockholmsarkitekter startade han som trettioåring egen firma. De första uppdragen kom från hans hemtrakter: att bygga prästgård, skolhus och lärarbostäder i västmanländska Kolbäck.

Einar Oscarsson hade förälskat sig i den unga Maria Theresia Küppers, kärleksfullt kallad Tess, en rundhyllt flicka med bruna ögon. ”Min far älskade henne över allt”, berättade Per: ”För honom var hon änglalik.”

Hon följde Einar till Sverige. När de gifte sig i januari 1920 var hon redan havande med Rolf. Två år senare kom Ingegerd. Den 28 14

januari 1927 föddes Per och Björn på Allmänna BB i Stockholm.

Förutom tilltalsnamnen gavs de vid dopet också namn efter sin svenske farfar Oscar och tyske morfar Heinrich. Per var aldrig förtjust i de där extranamnen. När han som ung och lovande skådespelare i början av femtiotalet besvarade läsarfrågor i en veckotidning förnekade han dem till och med. Tillfrågad om sitt fullständigt namn svarade han: ”Det kan inte bli fullständigare än det är, Per Oscarsson helt simpelt, och så ingenting mer.”

När Per och Björn föddes var Einar Oscarsson etablerad byggmästare i Stockholm, med renoverade bostadshus i innerstaden och skolbyggen i förorterna Hjorthagen och Mälarhöjden på meritlistan. I den nybyggda fastigheten S:t Eriksgatan 6 på Kungsholmen hade han reserverat en lägenhet för den egna familjens räkning. Den blev tvillingarnas första hem.

Hela familjen Oscarsson samlad på stranden i Swinemünde. (Foto: Privat/ Björn Oscarsson)

15

Vid samma tid var han engagerad i bygget av Rödabergsområdet i Vasastan. Dit flyttade familjen snart. När Per Oscarsson långt senare medverkade i ett porträttprogram i SVT, pekade han mot den gavelkrönta fasaden till Vanadisplan 8 och deklarerade stolt: ”Pappa har byggt det här huset!” Från de översta etagens byggmästarbostad hade han sina tidigaste minnen; den stiliga salongen, en otäck garderob och storebror Rolfs åtråvärda modellfartyg i plåt. Iklädda selar med plingande bjällror vallades tvillingpojkarna av sin barnjungfru på Rödabergsbrinken och i Vasaparken – tills det åter var dags att flytta.

I Bromma anlade Stockholms kommun lummiga förstäder efter engelskt mönster; drog fram spårväg, byggde småstadsmässiga torg vid stationerna, styckade av villatomter och gjorde naturligt slingrande vägar av det som nyss varit skogsstigar. Att befria arbetarklassen från stenstadens trångboddhet, dåliga hygien och ohälsosamma luft, för att i stället erbjuda egnahem med trädgårdstäppa i sunda omgivningar, var trädgårdsstadens vällovliga idé. För radhusen och villorna i stadsdelarna Äppelviken, Smedslätten, Ålsten och Höglandet övergavs idén redan på ritbordet.

Till de nya förstäderna flyttade välbärgade stockholmare som tog spårvagnen till kontoren inne i stan.

Hösten 1929 hade spårvägen nått sin fulla sträckning till Nockeby, premiärturen sammanföll med börskraschen i USA. I den nya stadsdelen restes så kallade byggmästarvillor, spekulationsobjekt som bjöds ut till dem som ville och vågade slå till i en ekonomiskt osäker tid.

Per och Björn på promenad i Vasaparken i Stockholm, försedda med bjällror, så att ingen av dem ska försvinna obemärkt. (Foto: Privat/Björn Oscarsson)

16

Flytten till Nockeby manifesterade Einar Oscarssons tioåriga framgång som företagare under 1920-talets högkonjunktur. Byggbranschen hade gjort honom rik. Som byggmästare och byggherre hade han tillDen nybyggda villan på Moravägen sammans med en affärspartner 9 i Nockeby. (Foto: Privat/Björn uppfört en lång rad bostadshus Oscarsson) i centrala Stockholm; vid Torsgatan, Heleneborgsgatan, Långholmsgatan. Han ledde ett stort företag, körde en grön LaSalle, hade sommarbostad på Tynningö, ägde en lantgård i Tumba med djur och anställd personal, jagade på ett arrende i Sörmland och hade som ren penningplacering köpt ett uppländskt slott, det pampiga Rånäs vid sjön Skedviken.

Den nybyggda villan på Moravägen 9 i Nockeby saknade all yttre prakt. Enligt tidens funktionalistiska ideal gav den snarast ett anspråkslöst intryck, men var placerad på en gräddhylla; en brant sluttande skogstomt med fri sikt över Mälaren och Kärsön.

Villan låg i det som kallades Masriket, eftersom gatorna hade namn efter dalska orter. Vartefter grannvillorna blev färdiga fylldes området av välbeställd medelklass; läkare, lärare, ämbetsmän, högre tjänstemän och en och annan konstnärlig utövare, som skådespelarparet Inga Tidblad och Håkan Westergren.

I villan på Moravägen fanns gott om plats för familjen Oscarssons hushåll: pappa och mamma, de fyra barnen, kokerska och barnjungfru. Per skulle särskilt minnas salongens vitrinskåp, med teskedar från olika platser i Tyskland och vackra porslinsfigurer, som damen med guldkjol och blå sidenstrumpor. I källargaraget stod pappas LaSalle. För egen del drömde Per om den trampbil med läderklädd sittbrunn, glänsande lack och bländande krom 18

som stod på Nordiska Kompaniets leksaksavdelning: ”Drömmen om att en dag äga ett exemplar övergav mig aldrig, men lika fixerad [som] vid drömmen var jag vid faktumet att den aldrig skulle bli min.” Julklappen han fick av sin gudmor var en klen tröst; tennfigurer som föreställde barbröstade svarta krigare med bast kring höfterna.

Den skakiga världsekonomin påverkade Sverige med lönesänkningar, växande arbetslöshet och allmän oro för framtiden. En avtalskonflikt stoppade all byggverksamhet, men Einar Oscarssons största bekymmer fanns hemmavid: hans Theresia var svårt sjuk, drabbad av den fruktade och svårbehandlade kräftan. Björn minns hur modern, svag av sjukdomen, använde sina småpojkar som kryckor i Nockebyvillans trappor: ”Hon höll oss över axlarna för att kunna ta sig ner.” När hon inte behandlades på sjukhus låg hon mest i sängkammaren. ”Jag spelade läkare och hade bestämt mig för att bota henne. Jag minns att jag kände mig alldeles vanmäktig”, berättade Per. Kanske var det ett utslag av medlidande och ett tafatt försök att trösta när barnjungfrun stämde upp med I en sal på lasarettet: ”Hon sjöng det för mig och min tvillingbror och tårarna rann.” Visan handlar om en sjuk flicka bortom all bot, som in i det sista när hoppet om att återvända hem: ”Nu hon slumrar uti mullen, slumrar sött i snövit skrud. Från sin tåligt burna längtan har hon farit upp till Gud.” En höstmorgon kom brodern Rolf med dödsbudet. Per och Björn var sex år. Omtumlade och yrvakna rusade de ut på gatan och ropade: ”Mamma är död! Mamma är död!”

En lördag i mitten av oktober 1933 låg Theresia Oscarsson på lit de parade i villans salong, 33 år gammal. Släktingar och vänner passerade den öppna kistan för att ta farväl. Sextio år senare skrev Per Oscarsson om begravningsdagen. Han erinrade 19

sig känslan av upphöjdhet, mitt i sorgen. Nystrukna och stärkta kläder gjorde syskonen Oscarsson lika eleganta som kungabarn: ”Man kunde se reflexer av sig själv i mösskärmen. Bugade man sig, kunde man också spegla sig i lackskorna. Vattrat siden, rosetter runt huvudet samt armbindel var tecken på värdighet. Jag var tacksam att vår mors död fört oss in i något sådant.”

När kistan bars ut stod tvillingarna i givakt, men i myllret av gäster blev Per osäker om han verkligen hunnit se och vidröra sin mor. På färden till Norra begravningsplatsen följdes kistbilen av en karavan med personbilar. ”Vår mor sänktes i ett djupt, svart hål. Djupare och större än de jag sett tidigare.”

Efteråt skulle Per avundas grannkvinnans baby, som blev matad med mosade bananer och tjock grädde. Fast Theresia på grund av sin sjukdom aldrig varit någon närvarande och omhändertagande mamma skapade hennes frånvaro ett gapande tomrum. Per fyllde det genom att framkalla en idealbild: han helgonförklarade sin mor. I resten av sitt liv skulle han fundera på hur hennes död kommit att styra hans tillvaro; misslyckandet i skolan, yrkesvalet, förhållandet till kvinnor och relationen till de egna barnen.

När deras mamma dog hade Per och Björn just börjat första klass i Olovslunds folkskola. Den låg på gångavstånd från villan, på andra sidan en klassgräns. Olovslund var stadsplanerarnas dåliga samvete; i motsats till Nockeby var det ett område för stora familjer i små hus. Där kunde skötsamma och händiga arbetare med trädgårdskunniga fruar och många barn resa monteringsfärdiga stugor på trädgårdstomter. Den nybyggda folkskolan med sin elegant svängda fasad tog emot elever från båda områdena. ”Jag tror att vi började skolan för tidigt. Vi var inte mogna för detta. Vi levde ett annat liv”, sa Per Oscarsson när han såg tillbaka. Hans tillvaro utspelade sig i en skimrande fantasibubbla, där Blixt-Gordon och King vid gränspolisen gick hand i hand 20

med cowboystjärnan John Wayne och proffsboxaren Joe Louis, känd som ”Den brune bombkastaren”.

Skolmiljön gjorde honom orolig och stammande, Per blev nervös bara av att bli tilltalad, omgivningen krävde all hans koncentration: ”Jag fattade inte riktigt frågorna. Jag vågade inte heller ställa mig upp och säga: ’Jag fattar inte!’, för de tyckte kanske jag var löjlig då.” Svårast hade han för matematik, tyska och franska. Han försökte blidka lärarna genom att vara artig och snäll, men goda betyg krävde mer än vänlighet.

Av ren självbevarelsedrift lärde han sig att noga iaktta de människor han mötte, för att avslöja deras avsikter och avgöra om de var farliga för honom. Vilken ton skulle han anlägga? Vilken roll skulle han spela? Räckte det med ett avväpnande leende eller behövde han fly? På skolgården hamnade Per ofta i slagsmål, men kunde klara av sina motståndare med ett orent brottartag; ”ett snabbt halsgrepp serrdu och då var det tji för dem”.

Per Oscarsson var övertygad om att skolstarten och mammans död orsakade hans livslånga rädsla och osäkerhet. Han beskrev sig själv som socialt lytt: ”Om min mamma hade fått leva så hade jag kanske blivit en mer harmonisk människa, men kanske sysslat med något annat.”

Om han fått tillfälle att lägga sig på dyschan hos psykoanalytikern Alice Miller hade Per Oscarsson möjligen fått stöd för sin teori. Miller fick på 1980-talet stort genomslag med Det självutplånande barnet och andra böcker om det livsavgörande maktspelet mellan barn och föräldrar. Hon förklarade hur svåra barndomsupplevelser kapslar in den vuxna människans ilska och aggressioner, och att självförakt ofta förenas med en grandios självuppfattning. I den diagnosen hade Per Oscarsson kunnat känna igen sig själv.

21

Mamma Theresia hade övergivit honom på det mest utstuderade sätt: genom att dö. Därmed lämnade hon fältet fritt för den auktoritäre Einar, som utövade det Miller kallar ”den svarta pedagogiken”, med skambeläggning, hot och fysiskt våld. ”Jag kommer alltid att sakna en mor. Och jag kommer aldrig riktigt att förlåta min pappa att han tog till knytnävarna och att han skapade sådan skräck i mitt liv under en viss period”, sa Per Oscarsson när han i sjuttioårsåldern såg tillbaka.

Bondgrabben Einar Oscarsson hade erövrat sin byggmästartitel av egen kraft. Målmedvetet arbete gjorde honom förmögen.

Husen han låtit bygga stod stadiga, men efter hustruns död lades hans eget liv i ruiner. ”Han bröt ihop alldeles när hon försvann.

Han blev aldrig riktigt människa igen”, sa Per: ”Det är inte lätt, då blir man våldsam.”

Einar Oscarsson blev ensam ansvarig för fyra barn mellan 6 och 13 år. Kokerskan fick sluta när firman gick i konkurs. Två gånger skulle pappa Einar gifta om sig, enligt Björn blev det två olyckliga äktenskap. Den kvinna fanns inte som kunde ersätta den saknade Theresia.

Familjen Oscarsson lämnade villan i Nockeby för en betydligt enklare bostad i en ordinär hyreslänga på Sareksvägen i Traneberg, mellan en lokalgata och ett parkstråk. Fastigheten stod färdig i slutet av trettiotalet och blev en av de sista Einar Oscarsson uppförde som byggherre och byggmästare. Efter decenniets inledande krisår blomstrade byggandet åter, men för Einar Oscarsson var storhetstiden förbi. Han höll sig kvar i branschen genom att starta en ny firma, men var tvungen att lämna Stockholms byggmästareförening.

Han må ha varit en socialt och ekonomiskt stukad man, men över sina yngsta söner kunde han ännu utöva makt. ”Total lydnad och perfekta utbildningsresultat – det var vad han krävde 22

och Gud nåde det barn som inte levde upp till förväntningarna”, sa Per. Mellan Olovslunds folkskola och Bromma läroverk, där Per och Björn började tredje klass, bar gatorna namn efter yrken.

Där fanns vägarna pappa Einar ville se sina pojkar slå in på: Grundläggarvägen, Arkitektvägen, Byggmästarvägen. Men redan på promenaden till folkskolan hade de korsat helt andra stråk: Skaldevägen, Författarvägen och Thaliavägen, uppkallad efter teaterkonstens gudinna. Det var lätt att gå vilse och svårt att tillfredsställa en krävande far: ”Han hade ingen förståelse för att det som passat honom inte skulle passa hans barn. Men skolan var en katastrof för mig. Jag klarade mig inte. Och pappa var arg”, sa Per i en intervju.

När brodern Björns betyg inte räckte för uppflyttning till fjärde klass, krävde fadern att tvillingarna ändå skulle följas åt. Per tvingades gå om årskursen, trots att han hade godkända betyg.

En vinter fick han underkänt i rättskrivning och undvek i det längsta att visa upp resultatet hemma, för att få pappas påskrift. ”Han blev alldeles vansinnig i sådana där ögonblick, han blev våldsam. Jag klarade inte det. Jag måste fuska.” På vägen till Bromma läroverk la sig Per i en snödriva, skrev och suddade och skrev igen för att kopiera faderns namnteckning. ”Visst var det brottsligt men rädslan för far var störst.” Den gången kunde pappa Einar skratta både åt provresultatet och den förfalskade signaturen, men Per visste aldrig i förväg hur reaktionen skulle bli. Fadern var lynnig, i synnerhet när han drack, och han drack allt mer.

När den åldrande Per tecknade ner sina minnen erinrade han sig ett ovanligt lyckligt tillfälle tillsammans med pappa Einar.

Det var i slutet av 1930-talet, tvillingbröderna var 11 år och fick för första gången följa med sin far till en Djurgårdsrestaurang 23

med uteservering. Det blev inte så mycket sagt, fadern var fåordig och sönerna kuvade, men måltiden var härlig: fläskkotletter och jordgubbar med glass. Efteråt skulle Einar dricka grogg och röka.

Bröderna förstod att det skulle bli en lång och prövande väntan.

Kunde de inte få gå på bio under tiden?

Einar Oscarsson tog emot sönernas försynta fråga som ett slag i ansiktet, Per skulle beskriva hans reaktion som en plötslig skräck för att bli övergiven: ”Det var först nu jag begrep hur oändligt mycket en tystnad kunde innehålla. Hur mycket vår far egentligen sagt oss under kvällen. Hur väl han formulerat sig i alla sina oändliga pauser, i sitt långsamma drickande, i sina rökpuffar, i de få enkla meningar han sagt, i det enstaka mumlandet. Ord, som för en oinitierad var lika klumpiga, grå och illa formslagna som gatstenar, men som i sammanhanget de levererats skimrade som diamanter. Om man lyssnade noga. Om man gav sig tid. Insåg att varje liv, varje förhållande kan komma med överraskningar.”

Brodern Björn spelade fotboll med jämnåriga pojkar. Per skulle beskriva sig själv som ensam och inbunden: ”Allt jag gick miste om i de sociala sammanhangen kompenserade jag i fantasilekar tillsammans med barn som var mycket yngre. Där var jag djärv och hjältemodig och hade alla huvudroller.” Även om han var heroisk som King vid gränspolisen var det Pers öde att bli skjuten: ”Jag ansågs nämligen vara den enda som kunde utföra dödsscenen tillräckligt övertygande.” Det hände att han tog ner pappas jaktgevär från väggen för att leka soldat. Ute i Europa rasade världskriget och Per drömde om ett liv som militär, för ärans och medaljernas skull – och för att få pappas kärlek: ”Men det var naturligtvis bara en dröm. En vek och känslig grabb som jag hade inte mycket i det militära att göra.”

Bröderna Oscarsson kunde tälja naturtrogna knivar och pi24

Styvmodern Doresine, Per och Björn i Stockholms skärgård.

(Foto: Privat/Björn Oscarsson)

stoler i trä. Deras hantverk gjorde stort intryck på den sju år yngre Sven-Bertil Taube. Han lekte med Per och Björn på Hölö i Stockholms skärgård under några somrar i början av fyrtiotalet, då Einar Oscarsson hyrde en stuga helt nära familjen Taubes riksbekanta Sjösala. Sven-Bertil Taube berättar i en memoarbok om de skickligt snidade vapnen. De påminner honom inte alls om det då pågående kriget, bara om ren sinnlig njutning: ”Bröderna var snälla mot oss som var mindre och jag fick av dem en lång bred kniv, nästan ett litet svärd, skuret ur ett enda stycke massiv en. Det vackra föremålet hade en len, välputsad yta och doftade gott.”

25