9789173434645

KVICKSAND

Böcker av Henning Mankell Bergsprängaren 1973 Sandmålaren 1974 Vettvillingen 1977 Fångvårdskolonin som försvann 1979 Dödsbrickan 1980 En seglares död 1981 Daisy Sisters 1982 Apelsinträdet 1983 Älskade syster 1983 Sagan om Isidor 1984 Hunden som sprang mot en stjärna 1990 Leopardens öga 1990 Mördare utan ansikte 1991 Skuggorna växer i skymningen 1991 Hundarna i Riga 1992 Katten som älskade regn 1992 Den vita lejoninnan 1993 Mannen som log 1994 Comédia infantil 1995 Eldens hemlighet 1995 Villospår 1995 Den femte kvinnan 1996 Pojken som sov med snö i sin säng 1996 Steget efter 1997 Berättelser på livets strand 1998 Brandvägg 1998 Resan till världens ände 1998 I sand och i lera 1999 Pyramiden 1999 Danslärarens återkomst 2000 Labyrinten 2000 Vindens son 2000 Eldens gåta 2001 Tea Bag 2001 Innan frosten 2002 Jag dör, men minnet lever 2003 Djup 2004 Kennedys hjärna 2005 Italienska skor 2006 Eldens vrede 2007 Kinesen 2008 Den orolige mannen 2009 Darwins kapten och andra pjäser 2010 Minnet av en smutsig ängel 2011 Lögnhalsarna. Nio enaktare om Strindberg 2012 Handen 2013

HENNING MANKELL

KVICKSAND

Leopard fรถrlag Stockholm 2014

Henning Mankell: Kvicksand Leopard förlag, S:t Paulsgatan 11, 118 46 Stockholm www.leopardforlag.se © Henning Mankell, 2014 Omslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design Sättning: RPform, Köping Tryck och bind: ScandBook, Falun 2014 ISBN 978-91-7343-464-5

Till Eva Bergman Den här boken tillägnas också minnet av bagaren Terentius Neo och hans hustru, vars namn vi inte känner. På en frescomålning i deras hus i Pompeji finns deras ansikten.

Två människor mitt i livet. De är allvarliga, men samtidigt drömmande. Hon är mycket vacker, men skygg. Han ger också intryck av blyghet.

De verkar vara två människor som tar sina liv på stort allvar.

När vulkanutbrottet kom år 79 kan de inte ha haft mycket tid att förstå vad som hände. De dog där, mitt i sina liv, begravda av askan och den glödande lavan.

Innehåll

Del I: Det krökta fingret

1 Bilolyckan . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

2 Människor motvilligt på väg in bland skuggorna . . .

3 Den stora upptäckten . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

4 Kvicksand . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

5 Framtiden göms i underjorden . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

6 Blåsan i glaset . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

7 Testamente . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

8 Mannen vid fönstret . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

9 Hagar Qim . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

10 Lejonmannen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

11 Is . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

12 Att vända tiden åt ett annat håll . . . . . . . . . . . . . . . . . .

13 Resan till underjorden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

14 Den unge läkarstudenten . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

15 En trollkarl och en bedragare . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

16 Drömmen om en lerig skyttegrav i Flandern . . . . . . .

17 Grottorna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

18 Den flytande sophögen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

19 Tecken . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

20 Dödens flotte . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

15 20 23 27 31 34 38 43 50 54 59 64 67 69 74 77 81 86 92 95

21 All denna glömda kärlek . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

22 Timbuktu . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

23 Ett annat arkiv . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

24 Modet att vara rädd . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

25 Paris . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

26 Flodhästarna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

27 En katedral och ett dammoln . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

100 105 110 112 117 122 129

Del II: Vägen till Salamanca

28 Skuggor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

29 Självlysande tänder . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

30 Fotografier . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

31 Utvägen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

32 Eldklot över Paris 1348 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

33 Hur lång är evigheten? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

34 Rum nummer ett . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

35 Vägen till Salamanca. Del 1 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

36 Mannen som steg av sin häst . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

37 Medan barnet leker . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

38 Elena . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

39 Väckning enligt Platon . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

40 Vinternatt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

41 Lättnad . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

42 Vilse . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

43 Vägen till Salamanca. Del 2 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

137 143 148 153 158 163 170 175 182 187 192 197 201 203 208 213

Del III: Spratteldockan 44 Jordgolvet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 219 45 På tysta tassar från mörker till mörker . . . . . . . . . . . . 225 46 Mantova och Buenos Aires . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 231

47 Den dumma fågeln . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

48 Vem finns till sist kvar för att lyssna? . . . . . . . . . . . . .

49 Det salta vattnet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

50 Buffeln med åtta ben . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

51 Grottmålarnas hemlighet avslöjad . . . . . . . . . . . . . . . .

52 Lyckan av en skranglig skåpbils ankomst med våren . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

53 Krigsinvaliden i Budapest . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

54 Ett besök där något både börjar och slutar . . . . . . . . .

55 Kvinnan med cementsäcken . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

56 En vinter i Heraklion . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

57 Katastrof på en tysk motorväg . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

58 Svartsjukan och skammen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

59 Den tjugoåttonde dagen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

60 Möte på en amfiteater . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

61 En tjuv och en polis . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

62 Ungdom . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

63 Kadavret på den åtalades bänk . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

64 En svår nordvästlig storm . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

65 Ett fiktivt möte i en park i Wien år 1913 . . . . . . . . . . . .

66 Spratteldockan . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

67 Att aldrig berövas sin glädje . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

236 242 247 252 256 260 265 270 275 280 286 294 300 305 310 315 320 325 331 336 339

Epilog . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 347

1.

Bilolyckan

Tidigt på morgonen den 16 december körde Eva in mig till Statoil i Kungsbacka, där jag hämtade ut en hyrbil. Jag skulle resa fram och tillbaka till Vallåkra utanför Landskrona. Bilen skulle återlämnas på kvällen. Dagen efter skulle jag julsignera min senaste roman på olika boklådor i Göteborg och Kungsbacka.

Vintermorgonen var råkall. Men ingen nederbörd. Det skulle ta mig tre timmar om jag stannade och åt frukost utanför Varberg som jag brukade.

Min teaterchef från Maputo var på besök i Sverige. Manuela Soeiro som jag nu arbetat tillsammans med i trettio år. Det var det första egentliga upptaktsmötet till den produktion vi skulle göra på hösten nästa år. Manuela var hemma hos Eyvind, som skulle regissera den version av Hamlet jag gått och funderat på i så gott som alla de år jag varit verksam vid Teatro Avenida.

Det hade tidigt föresvävat mig att just Hamlet var som en alldeles självklar afrikansk kungasaga. Det finns något ”svart” hos Shakespeare som kunde lyftas fram. Faktum är att det existerar en nästan identisk historia som utspelades i den södra delen av Afrika under 1800-talet. Min tanke var att när alla är döda i slutet och Fortinbras kommer in på scenen, är det den vite mannen som anländer för att på allvar börja kolonialisera Afrika. Därför var 15

det för mig också följdriktigt att låta Fortinbras få avsluta pjäsen med ”Att vara eller inte vara”-monologen.

Ska man göra Hamlet måste man ha en skådespelare som kan göra rollen på det sätt man strävar efter. Det hade vi nu. Jorginho skulle klara det. Han hade vuxit till sig under de senaste åren.

Dessutom hade han en av teaterns bästa språkbehandlingar. Det var en känsla av nu eller aldrig.

När jag reste genom Halland gladde jag mig inför dagen. Jag var fylld av en stor förväntan.

Vägarna var torra söderut även om molntäcket var tungt. Jag körde inte särskilt fort, vilket jag brukar göra. Men jag hade angett en ankomsttid och ville inte komma för tidigt.

Det som hände gick mycket fort. Strax norr om Laholm svänger jag ut i vänsterfil för att köra om en långsam lastbil. Någonstans på vägbanan finns en fläck, kanske av olja. Jag får en plötslig sladd som jag inte förmår parera. Bilen kör rakt in i mitträcket. Smällen är frontal, krockkudden fylls. Det svartnar framför ögonen och jag är borta någon sekund.

Efteråt sitter jag tyst. Vad har hänt? Jag känner efter att allt är som det ska. Jag är inte skadad, jag blöder inte. Sedan stiger jag ur.

Bilar har stannat och människor kommer springande. Jag säger som det är, jag är inte skadad.

Jag ställer mig vid sidan av vägen och ringer till Eva. När hon svarar är jag mån om att vara alldeles lugn.

– Du hör att det är jag, säger jag. Och du hör att allt är som det ska?

– Vad har hänt? frågar hon genast.

Jag berättar om olyckan. Jag förminskar smällen i mitträcket.

Allt är lugnt. Riktigt vad som ska ske vet jag inte än. Men jag mår bra. Om hon tror mig vet jag inte.

16

Sedan ringer jag till Vallåkra.

– Jag kommer inte, säger jag. Jag har kört in i ett mitträcke utanför Laholm. Jag är inte skadad. Men jag reser hem. Bilen är totalkvaddad.

Polisen kommer. Jag blåser och förklaras nykter. Beskriver olyckan. Under tiden drar brandkåren bort bilen som nog är skrotfärdig. En ambulansförare frågar om jag trots allt inte borde åka in till sjukhus för en kontroll. Jag tackar nej. Jag har ju inte ont.

Polisen kör mig till järnvägsstationen i Laholm. En halv timme senare sitter jag på ett tåg tillbaka till Göteborg. Resan till Vallåkra blev inte av.

Den har fortfarande inte blivit av. Lika lite som boksigneringarna dagen efter.

Utan att jag riktigt kan svara på varför daterar jag min cancersjukdom till just denna dag, den 16 december 2013. I det ligger naturligtvis ingen logik. Mina tumörer och metastaser måste ha vuxit under längre tid. Inte heller hade jag fått några symptom eller andra indikationer just den dagen.

Det var mer som en varning. Någonting höll på att hända.

En vecka senare, precis till jul, reste Eva och jag till vår lilla lägenhet i Antibes. På julaftonsmorgonen vaknade jag av värk i nacken och stelhet. Jag tänkte att jag idiotiskt nog hade legat fel och fått nackspärr.

Men värken gav sig inte. Dessutom spred den sig snabbt ner genom högerarmen. Jag förlorade känseln i högerhandens tumme.

Och det värkte. Till sist ringde jag en ortoped i Stockholm som jag fick tag på, trots att det var mellandagar. Jag reste till Sverige och han undersökte mig den 28 december. Han menade att det nog kunde vara ett begynnande diskbråck i nacken, men att det naturligtvis inte gick att fastslå med säkerhet utan en noggrann 17

röntgenundersökning. Vi bestämde att det skulle ske efter helgerna.

Så kom den 8 januari. Det var en kall morgon med lätt snöfall.

Jag tänkte att det nu handlade om att få diskbråcket bekräftat. Värken i nacken fanns fortfarande kvar. Starka värktabletter hjälpte bara till nöds. Nu skulle nacken behandlas.

Tidigt på morgonen gjorde jag två röntgenundersökningar. Efter två timmar förvandlades nackspärren och det tänkta diskbråcket till en allvarlig cancerdiagnos. På en dataskärm fick jag se en cancertumör, tre centimeter stor i min vänstra lunga. I nacken hade jag en metastas. Den var orsaken till min värk.

Beskedet jag fick var mycket tydligt. Det var allvarligt, kanske obotligt. Jag frågade lamt om det innebar att jag bara skulle gå hem och invänta slutet.

– Förr i tiden, ja, sa läkaren. Men idag behandlar vi.

Eva var med mig på Sophiahemmet där jag fick beskedet. Efteråt när vi stod ute i den kalla vinterdagen och väntade på en taxi sa vi inte mycket. Vi sa nog ingenting.

Men jag såg en liten flicka som hoppade upp och ner i en snödriva, full av energi och glädje.

Jag såg mig själv, som barn, hoppande i snö. Nu var jag 65 år gammal och hade fått cancer. Jag hoppade inte.

Det var som om Eva hade läst mina tankar. Hon tog ett stadigt grepp om min arm.

När vi for därifrån i taxin hoppade flickan fortfarande i sin snödriva.

Idag när jag skriver detta, den 18 juni, kan tiden som gått beskrivas som både lång och kort.

Jag har ingen punkt att sätta, vare sig med dödlig utgång eller med friskförklarande. Jag är mitt i. Något slutgiltigt facit finns inte.

18

Men detta är vad jag har gått igenom och vad jag har upplevt.

Berättelsen saknar slut. Den pågår.

Det är just om det den här boken handlar. Mitt liv. Det som varit och det som är.

19

2.

Människor motvilligt på väg in bland skuggorna Två dagar efter bilolyckan gjorde jag ett besök i Släps kyrka som ligger i närheten där jag bor, vid havet, norr om Kungsbacka.

Jag kände plötsligt ett behov av att se en tavla jag tidigare stått och betraktat många gånger. En tavla som inte liknar någon annan.

Det är ett familjeporträtt. 100 år före fotografikonsten beställde den som hade råd en oljemålning. Tavlan föreställer kyrkoherden Gustaf Fredrik Hjortberg och hans hustru Anna Helena och deras sammanlagt 15 barn. Målningen utfördes i början av 1770-talet när Gustaf Hjortberg var i 50-årsåldern. Några år senare, 1776, avled han.

Möjligen var han den person som på allvar introducerade potatisen i Sverige.

Det gripande och märkliga, kanske också skrämmande med tavlan är att den inte bara avbildar de som lever, när konstnären Jonas Durchs griper sig an sin uppgift. Där finns också de barn avmålade som redan är döda. Deras korta besök på jorden är över.

Men i familjeporträttet ska de vara med.

Tavlan är komponerad på ett för den tiden vanligt sätt. Pojkarna, både de döda och de levande, har samlats kring fadern till vänster på bilden, medan flickorna står runt modern på motsatt sida.

De som lever har blicken riktad mot betraktaren. Där finns 20

många försiktiga, kanske blyga, leenden. Men de döda barnen är avmålade halvt bortvända, eller med sina ansikten delvis dolda av de levandes ryggar. På en av de döda pojkarna ser man bara hårfästet och ena ögat. Det är som om han förtvivlat anstränger sig för att få vara med.

I en vagga bredvid modern ligger ett litet barn halvt dolt. Flickor skymtar i bakgrunden. Tillsammans kan man räkna till sex döda barn.

Det är som om tiden har stannat i bilden. Precis som på ett fotografi.

Gustaf Hjortberg var en av Linnés lärjungar, även om han aldrig tillhörde de mest tongivande. Han gjorde minst tre resor med Ostindiska kompaniet till Kina som skeppspräst. På bilden finns en jordglob och en lemur. I sin hand håller Hjortberg ett fullskrivet papper. Vi befinner oss i en vitter familj. Gustaf Hjortberg levde och dog med upplysningstidens ideal. Han var dessutom vida känd för att vara läkekunnig. Folk vallfärdade till Släp för att få råd och bot.

Det är ungefär 250 år sedan dessa människor levde och dog. Åtta eller nio generationer, inte mer. På många sätt är de samtida med oss. Och de tillhör framförallt samma civilisation som vi som betraktar tavlan.

Alla på bilden ler. En del lite stelt, andra inåtvänt, några alldeles öppet och nära mig som betraktar tavlan.

Men det man minns av tavlan är naturligtvis de bortvända eller halvt skymda barnen. De döda. De är som om de befann sig i rörelse, bort från betraktaren, in i skuggornas värld.

Det som är så drabbande är de döda barnens motvilja mot att försvinna.

Jag vet egentligen ingen annan bild av livets underbara envishet som är starkare.

21

Jag önskar att just denna tavla överlevde som en hälsning från vår civilisation. In i en framtid som är så avlägsen att jag inte kan föreställa mig den. Den förenar tron på förnuftet och samtidigt de tragiska villkor som är människans.

Allt finns med.

22

3.

Den stora upptäckten

I det känslomässiga kaos som drabbade mig efter att nackspärren förvandlats till cancer, märkte jag att mitt minne ofta förde mig tillbaka till min barndom.

Det dröjde dock innan jag insåg att minnet ville hjälpa mig att förstå, skapa en utgångspunkt för att hitta ett sätt att hantera den livskatastrof som drabbat mig.

Någonstans måste jag helt enkelt börja. Jag måste göra ett val.

Och jag blev alltmer övertygad om att startpunkten återfanns i mitt tidiga liv.

Jag väljer till sist en kall vinterdag 1957. När jag slår upp ögonen på morgonen vet jag inte att dagen ska avtäcka en stor hemlig­het.

I den tidiga morgonen är jag på väg genom mörkret till skolan.

Jag är nio år gammal. Just denna morgon är min bäste kamrat Bosse sjuk. Jag brukar alltid hämta upp honom i huset som ligger bara ett par minuters väg från tingshuset där jag bor. Hans bror Göran öppnar och säger att Bosse har ont i halsen och ska stanna hemma. Min skolväg får jag denna morgon gå ensam.

Svegs samhälle är litet. Inga vägar är långa. Trots att det är 57 år sedan den här vinterdagen kan jag minnas allt i minsta detalj.

De glesa gatlamporna som långsamt svajar i den byiga men svaga 23

vinden. En lampa utanför färghandeln har fått skärmen spräckt.

Det hade den inte igår. Alltså har det skett under natten.

Det måste ha snöat under natten när jag sovit. Utanför möbelaffären har någon redan skottat trottoaren. Inga-Britts pappa, förmodligen. Han som äger möbelaffären. Inga-Britt går också i min klass. Men hon är flicka, vi slår aldrig följe till skolan. Fast hon springer fort. Ingen hinner någonsin ikapp henne.

Jag minns till och med vad jag har drömt: Jag står på ett isflak i älven Ljusnan, som ringlar just nedanför huset där jag bor. Isflaket driver söderut, det är full islossning. Det är vår. Att befinna sig ensam på ett isflak borde vara skrämmande eftersom det är farligt.

Bara några månader tidigare har en pojke några år äldre än jag drunknat när en oväntad och lömsk vak öppnat sig på en sjö i närheten av samhället. Han sögs ner och har ännu inte återfunnits trots att brandkåren varit där och draggat. På hans bänk i skolan ritade hans lärarinna ett kors. Det finns kvar fortfarande. Alla i klassen är rädda för vakar och olyckor och spöken. Alla är rädda för det obegripliga som kallas Döden. Korset på skolbänken är en fasa.

Men i drömmen är isflaket tryggt. Jag vet att jag inte ska ramla i.

Från möbelaffären sneddar jag över gatan och stannar vid Folkets hus. Där finns två skyltskåp. Lika många gånger i veckan byter också biografen filmer. De kommer i bruna papplådor från stationens godsmottagning. Antingen anländer de med tåget från Orsa, söderut. Eller så är det rälsbussen från Östersund som har dem med. Fortfarande ombesörjs transporterna från stationen av en häst och vagn. Engman, som är vaktmästare på Folkets hus, lyfter av kartongerna. Jag försökte en gång, men lyckades inte. De var för tunga för en nioåring. Pappaskarna innehåller en dålig västernfilm som jag senare ser. En av dessa B- eller C-filmer, där folk pratar och pratar och sedan utkämpar en kort duell i slutet.

24

Knappast något mer. Och allt i konstiga färger. Folk är ofta skära i ansiktet och himlen är mer grön än blå.

Nu ser jag att Engman ska visa Den hårde sheriffen, som inte verkar särskilt lockande, samt en svensk film med Nils Poppe.

Enda fördelen med den filmen är att den är barntillåten. Jag behöver inte smita in genom källarfönstret som Bosse och jag har gjort en hemlig spärr till, som gör att vi kan klättra in när det är barnförbjudna filmer.

Det är när jag står där denna kalla morgon, för 57 år sedan, som jag upplever ett av de avgörande ögonblick som för alltid kommer att prägla mitt liv. Jag minns situationen med nästan övertydlig klarhet. Det är som om minnesbilden är inbränd i mitt minne.

Plötsligt överfalls jag av en oväntad insikt. Det är som om jag får en stöt. Orden formulerar sig av sig själv i huvudet: – Jag är jag och ingen annan. Jag är jag.

I detta ögonblick får jag min identitet. Innan hade mina tankar varit så barnsliga som de skulle vara. Nu inträdde ett helt nytt tillstånd. Identitet förutsätter medvetande.

Jag är jag och ingen annan. Jag kan inte bytas ut mot någon annan. Livet blir plötsligt en allvarlig fråga.

Hur länge jag blev stående där i kylan och mörkret med den nya, omtumlande insikten, vet jag inte. Jag minns bara att jag kom för sent. Rut Prestjan, min lärarinna, spelade redan på tramporgeln när jag öppnade dörren till skolan. Jag hängde av mig och väntade.

Det var strängt förbjudet för dem som var sena att klampa in när psalmsången och morgonbönen hade börjat.

Till sist tog det slut, det slamrade i bänkarna och jag knackade och gick in. Eftersom jag nästan aldrig kom för sent, tittade fru Prestjan bara forskande på mig och nickade. Hade hon anat lättja eller slöhet hade hon sagt ifrån.

25

– Bosse är sjuk, sa jag. Han har ont i halsen och feber. Han kommer inte idag.

Sedan satte jag mig i min bänk. Jag såg mig runt. Ingen hade upptäckt något om den stora hemlighet jag gick och bar på från och med denna kalla vintermorgon 1957.

26

4.

Kvicksand

Plötsligt var det som om livet smalnade av. Den där tidiga morgonen, alldeles efter nyåret 2014, då jag fick min cancerdiagnos: det var som om livet krympte. Tankarna blev få, ett sorts ödsligt landskap bredde ut sig inne i huvudet.

Kanske vågade jag inte tänka på framtiden. Den var osäker, minerad mark. Istället återvände jag gång på gång till barndomen.

När jag var i åtta-, nioårsåldern tänkte jag i en period intensivt på vilken död som skrämde mig mest av allt. Det är inget märkligt.

Sådana tankar har man i den åldern. Liv och död börjar bli avgörande frågor att förhålla sig till. Barn är djupt allvarliga varelser.

Inte minst i den ålder när man långsamt håller på att ta klivet till medveten människa. Medveten om att man har en identitet som inte är utbytbar. Hur du ser ut i en spegel kommer att skifta genom livet. Men där bakom döljer sig alltid den som är du.

Identiteten formas genom att man vågar förhålla sig till svåra frågor. Det vet alla som inte alldeles har glömt sin barndom.

Det som skrämde mig mest var att trampa genom isen på en sjö eller älven och sugas in under isen utan att kunna ta sig upp ur vaken igen. Drunkna alldeles under istäcket där solljuset lyste igenom.

Kvävningen i det kalla vattnet. Paniken som ingen kunde befria dig ifrån. Skriket som ingen hörde. Skriket som frös till is och död.

27

Den rädslan var inte så konstig. Jag växte upp i Härjedalen där vintrarna var långa och bistra.

Det hände också vid den tiden, när jag var åtta eller nio år, att en flicka i min egen ålder gick ner sig på Sandtjärns alltför tunna is. Jag var där när hon drogs upp. Ryktet hade spridit sig mycket hastigt i Sveg. Alla kom springande. Det var en söndag. Hennes föräldrar stod intill den istäckta sjön, där den svarta vaken bröt av i allt det vita. När de frivilliga brandmännen hade fångat in flickan med sina draggar, betedde föräldrarna sig inte som man sett på film eller läst i böcker. De skrek inte. De var alldeles stumma. Det var andra som grät. Lärarinnan, minns jag. Prästen och flickans närmaste vänner.

Någon kräktes i snön. Det var mycket tyst. Röken stod vit ur alla munnar som oförklarliga röksignaler.

Den drunknade hade inte legat i särskilt länge. Men hon var alldeles stel. Det knastrade och bräckte i hennes yllekläder, när man lade ner henne i snön. Hennes ansikte var alldeles vitt, som om det hade blivit sminkat. Det ljusa håret under den röda mössan stod rätt ut som gula istappar.

Men det fanns också en annan död som skrämde mig. Den hade jag läst om någonstans. Efteråt har jag försökt minnas var. Kanske i Rekordmagasinet, som blandade idrottsnoveller med spänning och äventyr. Eller kanske var det i någon reseskildring från Afrika eller de arabiska länderna. Jag har aldrig lyckats återfinna berättelsen.

Den handlade om kvicksand. Hur en man klädd i kakiuniform med ett gevär över axeln, utrustad för en expedition, råkar trampa i den förrädiska sanden och genast blir fast. Obevekligt dras han ner, oförmögen att komma loss. Till sist börjar sanden täcka munnen och näsan. Mannen är dömd. Han kvävs och till sist försvinner den sista skymten av den hårbeklädda skallen ner i sanden.

28

Kvicksanden var levande. Gruskornen förvandlades till kusliga tentakler som slukade en människa. Ett köttätande sandhål.

Förrädiska isar kunde jag undvika. Särskilt mycket sandstränder fanns inte vid vare sig sjöarna eller älven Ljusnan. Men långt senare, när jag vandrade på sanddynerna vid Skagen eller ännu längre fram i tiden vid afrikanska stränder, kunde minnet av den förrädiska kvicksanden dyka upp.

När jag fick veta att jag hade cancer återkom rädslan på nytt.

Den slog till med full kraft, kan jag nu i efterhand tänka.

Den känsla jag drabbades av var just skräcken för kvicksanden.

Jag spjärnade emot att dras ner och slukas av den. Den helt paralyserande insikten om att jag hade fått en svår, obotlig sjukdom.

Det tog tio dygn med få timmars sömn, att hålla mig uppe och inte förlamas av rädslan som hotade att förgöra all min motståndskraft.

Jag kan inte minnas att jag en enda gång drabbades av en förtvivlan, som gjorde att jag började gråta. Inte heller att jag skrek rakt ut i förtvivlan. Det var en tyst kamp för att överleva kvicksanden.

Och jag drogs inte ner. Till sist kunde jag kravla mig upp ur sanden och börja hantera det som inträffat. Tanken på att lägga mig ner och invänta döden, fanns inte längre. Jag skulle ta emot de behandlingar som idag var tillgängliga. Även om jag aldrig skulle kunna bli helt botad så fanns ju möjligheten att jag kunde leva länge än.

Att drabbas av cancer är en livskatastrof. Det är först efteråt man vet om man förmått hantera den, bjuda den motstånd. Vad jag tänkte och upplevde under de där tio dygnen efter det att jag mottagit den katastrofala diagnosen är ännu inte helt klart för mig.

Kanske det aldrig blir det? De tio dygnen då i början av januari 2014, efter trettondagshelgen, är mest skugglika, lika mörka som 29

den svenska midvintern med sina korta dagar. Fysiskt drabbades jag då och då av anfall av frossa, som nu i efterhand påminner mig om de tillfällen då jag haft malaria. Jag låg mest till sängs med täcket hårt uppdraget till hakan.

Det enda jag idag är helt säker på är upplevelsen av att tiden hade stannat. Allt hade, som i ett sammandraget och förtätat universum, blivit till en punkt, där det inte existerade något då eller sedan – bara detta nu. En människa som klängde sig fast vid randen av en dödligt sugande kvicksand.

När jag till sist hade besegrat lusten att ge upp, att låta mig slukas av avgrunden, läste jag på i böckerna om vad kvicksand egentligen är. Och jag upptäckte att berättelsen om sanden som kan dra ner och döda en människa, bara är en myt. Alla historier som berättats och beskrivits är påhitt. Bland annat har ett universitet i Holland undersökt saken genom praktiska experiment.

Men liknelsen med kvicksanden är ändå den jag idag bekänner mig till.

Så såg de tio dygn ut som helt förändrade förutsättningarna för mitt liv. Kvicksanden utgjorde helveteshålet, som jag till sist klarade mig ifrån.

30