Glashuset av Pramoedya Ananta Toer

Pramoedya Ananta Toer Glashuset

Översatt från nederländska av Per Holmer

111405 Glashus.ORIG.indd 3

11-04-20 12.55.48

Pramoedya Ananta Toer Glashuset Ordförklaringar (kursiverade i texten) finns på sidan 436 Leopard förlag S:t Paulsgatan 11, 118 46 Stockholm www.leopardforlag.se © Pramoedya Ananta Toer, 1988 © Leopard förlag 2011 Originalets titel Rumah Kaca Nederländsk titel Het glazen huis Översättning Per Holmer Omslagsillustration Stephan Daigle Grafisk form Carl Anders Skoglund Sättning Team Media Sweden AB, Falkenberg Tryckt hos ScandBook, Falun 2011 ISBN 978-91-7343-040-1

111405 Glashus.ORIG.indd 4

11-04-20 12.55.49

Kapitel 1 År 1912. En tung tid för generalguvernör Idenburg personligen.

Van Heutsz banade väg för honom genom att krossa det väpnade motståndet i hela Ostindien. Därefter uppenbarade sig efterträdaren, lik en himmelsk furste, med stövlande kliv och ledigt svängande armar. Stolt var han, med sitt upphöjda huvud fyllt av allsköns idéer om humanitet, miljontals idéer. Då anade han ännu inte att tiden tre år senare plötsligt skulle slå om och börja gå sin egen gång – just som han i själva verket hade tänkt visa fram Hollands, Europas, änglalika nuna. Van Heutsz ämbetsperiod, en militär period fylld av såväl segerns sötma som nederlagets klagan, hastade tigande ned i graven, likt en tjuv om natten.

Generalguvernören kände sig inte väl till mods. Humanismen – denna etiska mission som han vinnlagt sig om – såg sig utmanad av tiden. Tiden gick sin egen gång. Det var nog så tungt. Tungt för Idenburg. Tungt även för mig, som blivit ålagd allsköns specialuppgifter. Året dessförinnan, 1911, hade verkningarna gjort sig kännbara av den orkan som blåst upp borta i norr. Qingdynastin i Kina föll.

Ett barn av folket, händelsevis läkare, trädde in på scenen och blev Det himmelska rikets president och ledare: Sun Yat-sen. All världens ögon riktades mot Kinas förste president, alla väntade spänt på vilka mått och steg han ämnade vidta. För ett halvår sedan hade han chockerat hela världen. Det första slag han sedan utdelade kom att ge eko världen över. Han försökte sig på vad ingen hade trott 9

111405 Glashus.ORIG.indd 9

11-04-20 12.55.49

var möjligt: att få bukt med Thongligan. Denna liga som opererade i nästan alla världens hamnstäder, ända borta i Ostindien – och i Sura­baya i synnerhet.

Det påstås att Thongligan från början bestod av flyktingar från en revolutionär bonderörelse som vällt över från Sydkina norrut, där den slutligen förintades av de kejserliga arméerna. Taipingupproret misslyckades. Maktkärnan klövs itu och dess medlemmar spreds över världen; där började de bygga upp terroristiska maktcentra utanför sina fäders land och med dem höll man ett järngrepp om kineser i förskingringen.

Sun Yat-sen kallade samman ledarna för överläggningar. Det ­rönte framgång. Man godtog hans ledarskap och försäkrade honom sitt stöd för att kunna bygga vidare på den kinesiska nationalismens seger.

Det var ingalunda det enda skälet till att generalguvernören numera sov dåligt på nätterna. I syfte att samla ihop erforderliga penningmedel hade Thongligan målmedvetet gett sig in i smuggelhandeln med burmesiskt opium. Såväl opiemyndigheten som polispatrullerna drog ständigt det kortare strået. Myndigheten sålde för all del opium till ett lägre pris, men när brukarna väl blivit registrerade erhöll de allt som oftast en vara av sämre kvalitet, dessutom kunde man inte handla på kredit som i Hongkong. Ack, var annars än i Ostindien kunde nationalismen vara så tätt sammanflätad med opium! Något liknande var bara möjligt här i landet. Med allsköns båtar och farkoster dök detta högt ärade opium upp ur Sydkinesiska sjön och drog sedan vidare inåt land via floderna, och nådde tillika mindre öar som Bangka och Belitung. På västra Borneo hade opium och nationalism, tätt sammanflätat, från norr trängt in i dayakkulturen. På Java hade jag redan hunnit stifta bekantskap med smuggling av ett nytt slag: den gick först utmed floderna, såväl de stora som de små, in mot Fursteländerna innan den fortsatte landvägen i en småskalig distribution över hela Java. Generalguvernören visste varken ut eller in.

Den framgångsrika kinesiska revolutionen och sammansmältningen av hela det kinesiska folket under ledning av Sun Yat-sen gav eko ända ned i Ostindien. Som av en kylig vind släcktes splitt10

111405 Glashus.ORIG.indd 10

11-04-20 12.55.49

ringens och terrorns låga i de tidigare kinesiska kolonierna. Kinesisk nationalism frodades och nådde 1911 sin höjdpunkt i och med upprättandet av republiken Kina.

I nationalistisk yra startade unga intellektuella bland kineserna i Batavia, som i flera generationer hade levt och verkat i Ostindien, en egen tidning, Sin Po. För generalguvernör Idenburg var det omöjligt att stävja den asiatiska nationalismen som stack upp sitt huvud inom hans territorium. Han besatt varken juridiska makt­ medel att utrota den eller auktoritet nog att tillgripa sina extra­ ordinära fullmakter. Problemet med kineserna och deras medborgarskap sorterade ju under Utrikesministeriet i Haag – Ostindien var till syvende och sist blott en koloni.

Idenburg kunde blott i begränsad utsträckning ta egna initiativ.

Han försökte stävja nationalismen genom att tänka långsiktigt.

I detta syfte stiftade han hcs, Hollandsch-Chineesche School, en skolgång för kinesiska barn på jämbördig nivå med els, europeisk normalskola. Han inrättade nämnda holländsk-kinesiska skolor i förhoppning om att på så vis främja uppkomsten av grupper inom Ostindiens kinesiska kolonier som orienterade sig mot och tog parti för Europa. I princip kunde generalguvernören hänskjuta alla problem som mötte honom till det nederländska kabinettet. Men det fanns ett ärende som han gjorde klokast i att hantera på egen hand: all inverkan som den kinesiska revolutionen hade på infödda intellektuella måste kvävas i sin linda.

Det fanns en infödd intellektuell som ej blott hyste stor beundran för revolutionen i Kina, utan alltmer kom att bli så påverkad av den att han tog alla möjliga initiativ: en raden Mas, elev på stovia, skolan för infödda läkare. Han grundade en organisation som inte var stöpt i gängse europeisk form, tvärtom följde han klart och tydligt de kinesiska nationalisternas modell. Han hyste den brinnande förhoppningen att kunna bruka det trubbiga vapen som samhällets svaga grupper utgjorde visavi de starka: han ville starta en bojkott.

Han drömde om att ena de indiska folken, i och utanför Ostindien, i södra Asien och Afrika, på samma sätt som Sun Yat-sen med sitt folk. Hans idé var att stärka nationalismen på ett sätt som var fattbart för de infödda folken i Ostindien. Alltsammans stod att läsa i 11

111405 Glashus.ORIG.indd 11

11-04-20 12.55.50

artiklar i Medan, hans egenhändigt redigerade tidning. Intressant nog var det sällsynt att han gjorde direkta hänsyftningar på Kina och kineserna.

Med sitt Sarekat Dagang Islam, sdi, och sina utläggningar om bojkott lade han ut tidsinställda bomber i så gott som samtliga storstäder på Java. Och Idenburg kunde mycket väl tänka sig att dessa en vacker dag skulle detonera och sätta Java i brand – förutsatt att man inte vidtog skyndsamma åtgärder.

Jag, Jacques Pangemanann, var den som fick i uppdrag att för­ bereda nämnda åtgärder.

Man var av den meningen att generalguvernementet hade råkat i kläm mellan två olika vågor av uppvaknande: kineserna hade rest sig och den infödda bourgeoisien likaså, tvenne vapenlösa makter, mjukare än en spjut- eller pilspets och mjukare än en kula. Bägge dessa makter – såväl den inhemska som den utländska – önskade generalguvernören med minsta möjliga våld, och så milt som det bara var möjligt, leda in i goda banor. Förinta dem? Det var omöjligt. Nationalismens uppkomst är ju en ofrånkomlig produkt av den moderna tiden. Man anställde en tjänsteman för att hålla de uppväckta kineserna under uppsikt. Själv skulle jag hålla uppsikt över de uppväckta bland infödda.

Det är en mycket speciell syssla. Bland Ostindiens fyrtioåtta miljoner invånare har måhända ett femtontal personer kännedom om mitt uppdrag. En intressant erfarenhet, varför jag finner det ytt­ erst lämpligt att föra anteckningar – någon gång kanske de rentav kan komma till ny användning.

Jag tänker inleda med några noteringar rörande skolundervisning. Det är ju tack vare den som människornas ögon öppnas, som de kan se, höra och bedöma tilldragelser långt i fjärran, utanför det egna landet. Efteråt kommer de med egna glasögon och utifrån egna insikter att fastställa var de befinner sig och vart den av dem inslagna vägen kommer att leda.

Europeiska normalskolan väcker obehagskänslor hos myndighetspersoner som inte hör till den absoluta toppen, jag syftar sålunda på infödda myndighetspersoner vars barn ej ges möjlighet att studera vid europeiska inrättningar. De äger endast tillträde till 12

111405 Glashus.ORIG.indd 12

11-04-20 12.55.50

skolor särskilt avsedda för infödda och jag begriper mer än väl att det är dem en nagel i ögat.

I förvaltningsdistrikten har generalguvernementet nöjt sig med att upprätta en allmän grundskola med bägge graderna, första re­ spektive andra. Förstagradsskolorna erbjuder viss undervisning i nederländska, i andragradsskolorna saknas den helt. Byggnaderna har trägavlar medan väggarna är av bambu. På ett antal orter har väggarna vitkalkats, så att de på håll ser ut att vara murade. Ute i byarna finns enbart treårig skola, där barnen får lära sig att läsa och skriva på det lokala språket plus en smula räkning. Endast barnen i förstagradsskolor lär sig läsa nederländska, och de har mycket riktigt visst hum om hur världen är funtad. De övriga är i själva verket komplett okunniga, blinda.

Barnen som genomgår els, europeiska barn och barn till infödda myndighetspersoner, förmår med hjälp av sin nederländska genast leva sig in i Europa och dess problem. Jag som själv har gått i elsskola vet blott alltför väl hur stor skillnaden i bildning är mellan oss och elever från allmän grundskola, vare sig första eller andra gradens, för att inte tala om byskolorna: mellan oss finns en oöverbryggbar klyfta.

Varje förvaltningsdistrikt har en allmän grundskola för infödda, första respektive andra gradens. För hur många tusen barn? Minst tiotusen. Mot det ska ställas guvernementsdirektiven om att det måste finnas en els-skola på varje ort där det bor fyrtio européer.

Skolorna för europeiska barn har att följa strikta sanitetsföreskrifter. Eleverna måste i sin tur gå klädda på europeiskt vis och ha skor på fötterna och därtill behärska nederländska. På den sistnämnda punkten är man ytterst sträng, eftersom det finns gott om europeiska barn, även holländska, som inte kan någon nederländska alls när de börjar i skolan.

En els-skola kostar tio gånger mer än skolan. Så det är inte undra på att lägre myndighetspersoner och medlemmar av den infödda medelklassen knorrar. Men det stannar vid det, eftersom man saknar modet att formulera sitt missnöje i en officiell skrivelse och det så kommer att förbli. Den ostindiska byråkratin bryr sig ändå inte om något knorrande, och det finns redan tillräckligt många officiella 13

111405 Glashus.ORIG.indd 13

11-04-20 12.55.50

brevförsändelser som redan innan de hunnit anlända till adressaten försvinner ned i papperskorgen under skrivbordet hos någon hög herre som känner sig förbigången.

En infödd som genomgått els kan, om han inte erhåller någon myndighetsbefattning, i stället bli en oroskälla för generalguvernementet. Han vet vad geografi är, något som man inte undervisar i på den allmänna grundskolan för infödda. Han känner världen, dess länder och folk, han vet om i vilket land man utvinner en viss rå­ vara. Han vet att det finns skillnader och överensstämmelser mellan olika folk. Han är en produkt av Europa. Han höjer sig vida över sina landsmän och kan bli till ett öga för sitt folk. Och har han väl mål i munnen, kan han också bli en tolk för sitt folk, eller åtminstone sin egen tolk.

De holländsk-kinesiska skolorna upprättades för att så splittring bland kineserna. Dessförinnan hade Thongligan sörjt för intern splittring inom kineskolonierna, numera splittras de av frågan huru­ vida de bör orientera sig mot Europa och vara lojala med Neder­ ländska Ostindien. Nu är dessutom något helt annat i görningen.

Infödda intellektuella har slutat att protestera på det sätt som tidi­ gare generationer brukade göra. I stället vädrar de sitt missnöje i tidningar och tidskrifter, på alla upptänkliga vis som står dem till förfogande. Deras problem når offentligheten, alla och envar kan ta del av dem, de är inte längre enbart personliga. Tidningar och tidskrifter har sörjt för uppkomsten av ett demokratiskt sinnelag bortom generalguvernementets syften. Då kan man givetvis välja att förtiga alltsammans och låtsas helt ovetande, men likafullt känner man sig rejält trängd av allt som man blir förebrådd i denna mängd av trycksaker. Ostindien är uppenbarligen på väg mot en förändring som en följd av allt detta tryckta material och det stigande antalet infödda som kan läsa och skriva. En man har kommit att spela en betydande, ja rentav enastående, roll i nämnda utveckling. Minke.

Vem hade genomgått els och sedan valt att inte anträda guvernementsbanan? Jo, han! Vem var den infödde som blev både öga och mun för sitt folk? Han! Det var föga förvånande när han lades som särfall på mina axlar, och att det var just honom som jag skulle ta itu 14

111405 Glashus.ORIG.indd 14

11-04-20 12.55.50

med. I likhet med läromästaren i norr, Sun Yat-sen, hade han gått på en läkarskola, men aldrig fullföljt sin utbildning. Med eller utan examen förblev han i generalguvernementets ögon en person med möjligheter att vålla stora problem inom en nära framtid. Omständigheterna tvingade honom – han kanske inte ens insåg det själv – till allt farligare aktioner.

När jag tilldelades uppdraget blev jag först helt förstummad. Jag hade förväntat mig att någon annan skulle åläggas uppgiften. Men min chef, engelsmannen polismästare Donald Nicolson, förklarade: ”Uppdraget baserar sig på mijnheer Pangemananns egna rapporter.

Det finns ingen som är så insatt i det här invecklade ärendet som ni.

Det är inget brottmål, det handlar inte om stöld. Det är ett specialfall och inom det här området har ni ju alltid varit ban­brytare.”

Ett specialfall, påstod han – ett ärende som ytterligare fjärmade mig från de gängse polissysslorna. Jag tvingades åta mig ett uppdrag som krävde mer av hjärnan än av musklerna. Dagligen i fem års tid hade jag enbart ägnat mig åt att läsa igenom samtliga tidningar och tidskrifter som gavs ut i Nederländska Ostindien, intervjua människor, studera dokument och sammanställa redogörelser – och nu blev jag påtvingad den här uppgiften! Jag visade klart och tydligt att jag inte precis gladde mig. ”Men under dessa år har ni raskt gått från klarhet till klarhet!

Mijnheer Pangemanann är den ende som klarar av det. Här behövs det sannerligen någon med silkesvantar.”

Nämnda samtal ägde rum på Bataviapolisens huvudbyrå tidigt 1911. Genast drabbades jag av samvetsruelser. Hur borde jag bete mig gentemot Minke? Han var ingen brottsling och inte heller någon orosstiftare. Han var en infödd intellektuell, och det enda brottet han begick var att alltför högt älska det ostindiska folket och sitt fosterland, att söka hjälpa sitt folk vidare och anstränga sig att under sin egen livstid uppnå rättvisa för sitt folk på ostindisk mark, för alla folk på denna människornas jord. Han hade fullkomligt rätt och inte nog med att jag helt och hållet stod på hans sida, jag var dessutom en av de många som hyste uppriktig beundran för honom.

Polisen hade aldrig någonsin tagit emot en rapport över påstådda förbrytelser från hans sida. Hur många brott saknade polisen 15

111405 Glashus.ORIG.indd 15

11-04-20 12.55.50

vetskap om? Säg den individ som aldrig begår ett brott, stort eller ­litet, som han för evigt håller i minnet? Polisen vet blott alltför väl att det inte finns några helgon här i världen. Varenda människa begår någon gång ett felsteg eller misstag, varenda människa begår någon gång ett brott. Även poliser själva. Man kan bara bli tagen av polisen om man begått ett brott som går att bevisa och som det finns vittnen till. Å andra sidan finns det så gott om brott som inte går att bevisa och som man inte heller kan hitta några vittnen till; de kommer att evigt förbli en privat hemlighet, dem tar vi med oss i döden.

Han hörde till dessa människor som innerst inne är goda. Ingen brottsling, det var uppenbart. Jag anser det opassande att i det här sammanhanget ta upp detta faktum att han var svag för vackra kvinnor – det är en gång för alla en typisk manlig egenskap. Här tänker jag inte ödsla ett enda ord på hyckleriet hos alla dessa priyayi och förment gudfruktiga muslimer. Jag hade ofta sett mannen i fråga. Han kände inte mig och tills vidare behövde han heller inte göra det.

Han gick alltid javanesiskt klädd: i destar och vit tutup, med en gyllene klockkedja hängande ut ur jackfickan, ganska bredveckad batikmönstrad kaïn och lädertofflor. Han förde sig elegant. Han var tämligen ljushyllt med en välansad, tjock svart mustasch, med upprättstående krullade spetsar.

Han gick rak i ryggen. Möjligen hade han en gång tid flitigt ägnat sig åt gymnastik. Han var runt 1,65 lång, måhända en aning kortare.

Hela uppenbarelsen utstrålade självtillit. I texterna som han publicerade lät det emellertid annorlunda – där framstod han som en rastlös själ, osäker, tvehågsen och förvirrad, influerad av allehanda europeiskt tankegods som han tillägnat sig synnerligen fragmentariskt. Med inhemska mått mätt var han en intagande och anslående gestalt, spännande i synnerhet för kvinnor.

Han hittade ständigt de rätta gesterna och orden; till och med infödda med nog så smort munläder blev genast mäkta imponerade i hans närvaro. Som jag bedömer det var hans bildningsnivå på det hela taget ytterst begränsad, och än mer så mätt med europeiska mått. I de inföddas liv var han likafullt en brännpunkt för vad som 16

111405 Glashus.ORIG.indd 16

11-04-20 12.55.50

komma skulle. Inte på hundra år hade någon infödd lyckats ena tusentals människor enbart genom sin egen personlighet, viljestyrka och kunskap, utan att åberopa sig på vare sig någon furste eller profet, en wayang-figur eller djävulen.

Han hade tusentals anhängare, dels bland vita muslimer och ännu fler bland de oberoende. Han var själv priyayi, varför man kunde anta att han inte var någon god muslim. För honom var islam i Ostindien ett medel som klippt och skuret för att skapa enstämmighet.

Det hanterade han synnerligen skickligt. Med så många anhängare bakom sig skulle han med all rätt kunna kandidera som Asiens tredje president, efter Aguinaldo på Filippinerna och Sun Yat-sen i Kina. Jag tror inte jag var alltför långt ifrån sanningen när jag misstänkte att han var förvissad om kraften i sin egen personlighet, som endast tycktes kunna bringa honom ära och berömmelse. Han hade en klar och tydlig bild av sig själv. Folk förlät honom blott alltför villigt hans tillkortakommanden. Man glömde bort dem, blundade för dem. Morskt och, som det tycktes, utan minsta tvekan skred han vidare mot berömmelsen.

I sina skrifter citerar han aldrig ur Koranen. Hans vision är i själva verket liberal. En man som såväl kroppsligen som andligen har frigjort sig från feodalismen, men likafullt hållit fast vid titeln för arbetets skull. Han besitter en krämarsjäl, men den förevisar han mer med munnen än med pengar. Han umgås mer ledigt med européer än med sina anhängare. Dem anför han utan att lägga sig i deras religionsutövning.

Personligen hyser jag djup vördnad för en person med så många utmärkta egenskaper. Han har åstadkommit mycket – åtskilligt, mer än jag själv, trots att jag är äldre än han. Jag vördar honom i tysthet. Som tjänsteman har jag på chefens anmodan ställt samman en rapport där jag beskriver hur han ideligen sparkar mot generalguvernementet, jämte analyser, jämförelser och ett resonemang om tänkbara följder. Nu måste jag alltså dra mina egna slutsatser och föreslå motåtgärder. Just i det här fallet innebär det att jag måste spionera på och agera mot en man som jag både högaktar och re­ spekterar. Sålunda spionage och aktion nära inpå, högaktning och respekt däremot på avstånd.

17

111405 Glashus.ORIG.indd 17

11-04-20 12.55.51

Att vägra uppdraget vore lika med insubordination. Om mitt arbete vore halvhjärtat skulle jag underminera mina egna rapporter.

Men på samma gång begår jag ett svek mot mina egna känslor visa­ vi honom.

Jag har, kort sagt, problem. Sssscchh. Sssscchh.

Möjligen beror det på att människan blir allt svagare med stigande ålder, möjligen beror det på att jag under de gångna tio åren har vant mig vid att begå våld mot mina egna känslor, möjligen, möjligen – tack och lov att jag ännu har modet att fastslå det – beror det på att jag just inte har någon ryggrad i behåll. Jag hyser inte längre några uttalade uppfattningar, principerna har farit sin kos, urholkats, och nu börjar jag sakta men säkert hamna på jämbördig nivå med alla dessa brottslingar som jag anhållit under de gångna tio åren.

För att säga det rent ut: det är inte längre med något nöje som jag fullgör mitt uppdrag, men å andra sidan säger det sig självt att jag egenhändigt måste verkställa alla förslag som jag lägger fram i rapporterna.

För det första: Minkes aktiviteter var ingalunda lagstridiga. Det fanns ingen lag som kunde förbjuda honom någonting, vare sig den koloniala eller den nederländska, i den mån den är tillämpbar här i Ostindien. Däremot utgör varje ostindisk rörelse som försöker tillskansa sig makt en potentiell fara för generalguvernementet. En dylik rörelse kan åtminstone störa generalguvernementets effektivitet och påtvinga det sin vilja. I slutändan kan den utmana generalguvernementet till en regelrätt konfrontation. Maktkoncentration leder ofrånkomligen till oroligheter. Om guvernementsstyret undermineras tvingas det vidta mått och steg.

Ostindien är inte något europeiskt land, utan en koloni. Här saknas ett parlament som förmår kanalisera befintliga maktkoncentrationer. Generalguvernementet baserar sin makt på militär styrka och infödda ledares lojalitet. Makten vilar emellertid inte på lika stabil grund som i demokratierna i Europa: varenda utmaning mot generalguvernementet skulle kunna leda till nya maktkoncentrationer, något som i sin tur skulle kunna påverka befolkningen i andra kolonier.

18

111405 Glashus.ORIG.indd 18

11-04-20 12.55.51

För det andra: nämnde Raden Mas aktiviteter är fullt naturliga för en infödd i vilken koloni som helst, i synnerhet för en som har stiftat bekantskap med europeisk vetenskap och lärdom. Aktionerna som han genomför är naturliga konsekvenser av den vetenskap och lärdom som han lyckats samla på sig. Han introducerar nya element i de inföddas liv, en uppfordrande spegelbild av europeisk vetenskap och lärdom. Frukten av undervisning och utbildning är densamma i varenda koloni: problem för guvernementsstyret.

När ett koloniserat folk börjar bli upplyst måste styret visa sig ännu mer upplyst, eftersom framåtskridandet en gång för alla inte står att hejda med någon rå styrka.

När väl ett folk har blivit upplyst kommer det att söka och finna sin egen väg, oavsett om något generalguvernement försöker sätta käppar i hjulet. Det är oklokt, ja dumt av ett styre att strunta blankt i utvecklingens lagbundenhet, även om man skulle stå oförberedd.

Dylika ting behöver i själva verket inte utredas ytterligare en gång i några anteckningar som dessa. Däremot kvarstår detta förfärande faktum att man då bara kan dra en enda slutsats: Minke med sitt sdi går framåt alltför hastigt och detta utöver alla tillåtna gränser. Det talas om en maktkoncentration som hänger över Ostindien likt ett damoklessvärd. Det har uppstått ett läge som inte längre låter sig handhas på juridisk väg. ”Låter sig inte handhas på juridisk väg”, hade jag skrivit i min rapport. Och det var därför som jag en vacker dag ställdes öga mot öga med en indo, till hälften europé och till hälften infödd, på en kina­restaurang. Mötet hade arrangerats av min kommendant, som också var den som presenterade mig för mannen. ”Suurhof.” Han lät arrogant.

Jag insåg med en gång vad min kommendant hade i kikaren. Han hade uppenbarligen låtit folk från Allmänna lantbrukssyndikatet läsa min rapport. Annars skulle jag inte här och nu ha ställts inför en person som Suurhof, anförare av några lejda slagskämpar hos Företagarförbundet. Så djupt hade jag alltså sjunkit. ”Jag utgår ifrån att ni kan samarbeta väl med herr Suurhof”, sa min kommendant innan han lämnade oss två ensamma. Man hade med andra ord ställt skurken Suurhof till mitt förfogande i akt och 19

111405 Glashus.ORIG.indd 19

11-04-20 12.55.51

mening att jag skulle närma mig mitt offer utom lagens gränser.

Vem inom Bataviapolisen kände inte till Suurhof? En man som mot belöning brukade skrämma vettet ur lägre tjänstemän och maktlösa infödda och hade sålt tusen och ett falskt vittnesmål, allt efter europeiska företagares önskemål. En återfallsförbrytare som just inte ägnade sig åt annat än att betrakta fängelser från in- och utsidan.

Det var alltså med honom som jag skulle samarbeta! Jag hade sålunda redan fallit så djupt! Borde jag acceptera det helt utan vidare? Med himmelska instansers godkännande? Varför just jag? Det här var egentligen en förolämpning mot min intelligens. ”Hur lyder uppdraget, tuan?” frågade Suurhof. Rösten lät fortfarande lika arrogant. ”Jag vet inte vad du har kommit överens om med polismästaren.” ”Vi två har inte kommit överens om någonting alls, tuan Pange­ manann. Jag kom hit för att motta era order.” Han stirrade mig stint i ögonen för att dölja sin osäkerhet, vi satt till syvende och sist i samma båt.

Mitt blod började koka. En stinkande bandit hade mage att tala till en tjänsteman med det arroganta tonfallet! Att han så pass eftertryckligt förhörde sig om sitt uppdrag kränkte alla mina priayayi-instinkter.

Det var ganska stimmigt i restaurangen. Han hade på sig ett slags grov linneuniform, som om han vore plantagearbetare. Tropikhatten gick ton i ton med skjortan: mörkgrönt. Själv var jag helt klädd i vitt, med flätad bambuhatt på huvudet. Ingen av oss hade tagit av sig hatten.

Han knackade några gånger med sodavattensglaset mot bordsskivan, som om han på så vis ville tvinga mig att säga något. Det gick mig rejält på nerverna. ”Ni är tydligen inte färdig.” ”Färdig med vad? Jag begriper inte vad du syftar på.” ”Så jag har kallats hit helt i onödan?” ”Vad anser du själv att du borde göra?” undrade jag.

Han började hånle. Han kanske rentav fattade varför jag blev 20

111405 Glashus.ORIG.indd 20

11-04-20 12.55.51

knallröd av vrede. Hans vänstra hörntand blinkade mot mig likt en vit pärla. Rynkorna i det sönderbrända ansiktet hade rätats ut till strama streck. Så med ens falnade flinet och han ruskade två gånger på huvudet. Han hade uppenbarligen för vana att skrämma upp folk genom att ständigt skifta ansiktsuttryck. ”Nåväl, om ni inte har något att säga.” Han reste sig upp, lyfte hastigt på hatten och gjorde en ansats till att gå sin väg utan att betala.

Det var självfallet bara på låtsas; han stannade till en stund framme vid restaurangdörren och fläktade med skjortan för att svalka sig.

Sedan var det som om han plötsligt slogs av en tanke som fick honom att vända på klacken och gå tillbaka till bordet där jag satt kvar. ”Tuan har inte hunnit tänka om?” viskade han medan han böjde sig fram.

Det var sannerligen oförskämt – som om jag vore brottslingen och han polisen! Jag skakade på huvudet.

Han satte sig igen. Nu lät han vänlig: ”Jag är säker på att vi båda kommer att samarbeta väl, tuan Pangemanann. Säg bara vart jag ska gå, så ser jag till att allt går som smort, lika välsmort som Batavia–Surabaya-expressen. Är ni med på det?” ”Jag fattar inte vad du pratar om”, sa jag, och nu var jag den som gjorde sken av att gå. ”Varför så bråttom, tuan? Vi har väl gott om tid?” ”Jag är ledsen, jag har mycket arbete som väntar. God morgon.”

Jag betalade min nota och gick ut från restaurangen. Jag kunde se i ögonvrån att även han betalade och kom efter mig, ännu lydigare än min hund. Det var på sätt och vis trösterikt att han följde mig slaviskt.

Så här utan uniform skulle det ha varit en behaglig promenad om jag bara hade sluppit undan den där flanören jag hade i hälarna. Nu fick jag för mig att kläderna var smutsiga och att varenda människa stirrade ut mig.

På bron över Ciliwung låtsades jag vända mig om för att se efter om jag hade råkat tappa något. Jag såg att han log mot mig, som ett tecken på att han fortfarande stod till tjänst. Jag stod kvar, lade händerna på räcket och blickade ut över floden.

Han kom och ställde sig bredvid och gjorde exakt som jag.

21

111405 Glashus.ORIG.indd 21

11-04-20 12.55.51

”Än har ni inte sagt något”, sa han vänligt, ”men tro mig, tuan, vi två kommer att kunna samarbeta alldeles utmärkt. Det försäkrar jag.” ”Det behövs inte”, svarade jag korthugget. ”Tuan får ursäkta, men sådana ord tycker jag låter illa i er mun.” ”Jag kan inte se ett enda skäl att samarbeta med dig.” ”Gärna för mig, jag inväntar era order.” ”Vet du egentligen vem jag är?” ”Självfallet, tuan. Varenda människa vet väl vem kommissarie Pangemanann är? Folk säger att Bataviapolisen, det är ni.”

Sssscchh! Med ens såg jag åter ett välbekant ansikte framför mig: Si Pitung, mannen som jag hade att tacka för denna hedrande position inom polisapparaten. ”Vadan detta sssscchh, tuan. Robert Suurhof är ingen knähund, om ni trodde det”, protesterade rövaren. Det gjorde mig gott att se honom bli arg; så då gick det fortfarande att såra honom. ”Det får bli en annan gång”, sa jag till slut. ”Så enkelt är det inte, tuan”, protesterade han. ”Ni inbillar er väl inte att Allmänna lantbrukssyndikatet har mindre makt än polisen?” ”Börja då med att visa upp dina falska papper”, sa jag. ”Vem ­skulle ha någon användning av en sådan som dig?”

Hela tiden skiftade han ansiktsuttryck. Det var måhända ett karak­tärsdrag hos honom. ”Tuan Pangemanann får ursäkta, men ni tycks ännu inte ha förstått saken rätt: jag vill hjälpa polisen.” ”Det är inte sant, vi behöver inte dig, och än mindre din hjälp.

Poli­sen klarar av det på egen hand. Du försöker bara ställa dig in och tror att vi sedan ska glömma bort ditt sanna jag.” ”Det ligger en del i vad ni säger”, medgav han. ”Men vad har nu tuan för uppdrag? Jag förmodar att polismästaren inte skickade hit mig för nöjes skull.” ”Inbillar du dig att du står på jämbördig fot med polismästaren?

Och ser du nu mig som din like eller underlydande?” ”Jag har nog misstagit mig, tuan.” ”Lymmel.”

22

111405 Glashus.ORIG.indd 22

11-04-20 12.55.51

”Jag ber om ursäkt.”

Jag teg en stund. Jag ville luska ut om han trots allt kanske inte var så självsäker som han utgav sig för att vara. I själva verket påminde han inte så lite om en hund som viftar på svansen i väntan på att husse ska slänga åt honom några smulor. Förmodligen gjorde han likadant mot alla som han inte kom åt. Vämjeligt. ”Nåväl. När nu polismästaren vill ha det så, och även om jag inte vill det själv, ska du klockan fem i morgon eftermiddag stå och vänta på mig vid järnvägsstationen i Buitenzorg. Ta med dig några av de dina, men så få som möjligt.” ”Visst, tuan. Jag tar tre med mig.” ”Och var nu vänlig och packa dig iväg. Besvära mig inte mer.”

Jag hörde inte ens om han sa något till avsked. Jag försökte genomborra Ciliwungs vatten med blicken. Två båtar möttes, bägge med stora korgar ombord, det var svårt att se vad de innehöll. Förhoppningsvis inte opium. Roddarna visste att de var utom fara, såväl de själva som båtarna och lasten. De sjöng sundanesiska sånger, på en dialekt som jag inte begrep.

Dagen därpå stod han faktiskt och väntade på mig vid stationen i Buitenzorg. Bredbent och med händerna i sidan mitt på perrongen, som generalguvernören när han avlägger tjänstebesök på något departement. Han var förmodligen stoltare än någonsin, nu då han upprätthöll så pass vänskapliga band med polisen. Jag försökte gömma mig i folkmassan för att kunna beskåda honom närmare, men de skarpa ögonen hade redan fångat upp mig.

Jag fortsatte längs med perrongen och låtsades inte ha sett honom. Han följde efter på fem meters avstånd. Med en portfölj under armen stannade jag upp under ett palmträd i kanten av parken framför stationsbyggnaden. Han stegade fram till mig och hälsade artigt. ”Inser du riskerna?” viskade jag. ”Någon risk blir det inte tal om, tuan.” ”Vem påstår det? Nu står du utanför lagen. Skulle du råka ut för något, du kanske rentav dör, så har du inget rättsskydd. Rättvisan står inte bakom dig. Uppfattat?”

Han drog hånfullt på munnen. ”Jag löper inte minsta risk, tuan”, försäkrade han.

23

111405 Glashus.ORIG.indd 23

11-04-20 12.55.52

”Du förstår visst inte vad jag menar. Lyssnar du över huvud taget på vad folk säger? Hör på noga, det här är villkoren: skulle du eller någon av dina mannar råka ut för något, så tänker rättvisan inte göra något för vare sig dig eller honom. Uppfattat? Ska jag upprepa det en gång till?” ”Uppfattat, tuan.” ”Vill du fortfarande genomföra uppdraget?” ”Vi lever väl bara en gång?” ”Du kanske lever fyra eller fem gånger, vad vet jag. Hör på nu och svara: Du har inte ångrat dig?” ”Nej, tuan”, svarade han med en bugning. ”Och dina mannar?” ”De står därborta, tuan.” ”Bra. Hör noga på, och jag vill inte ha någon kommentar. Jag tänker strax gå och besöka en person. Vad mannen heter behöver du inte veta. Huvudsaken är att han hädanefter sänker röstläget, och det är er sak att se till att han gör det. Uppfattat?” ”Uppfattat, tuan. Det var ord och inga visor.” ”Det enda du behöver göra är att skrämma upp honom.” ”Bara skrämma upp?” sa Suurhof besviket. ”Bara skrämma upp?

Skulle jag, Suurhof …” Han brast ut i skratt och pekade på sig själv. ”Om det är så du ser det, så får saken bero, uppfattat? Tusan också! Jag kan visst lika gärna ordna det på egen hand!” ”Så menade jag inte, tuan. Jag trodde vi skulle ställa till med slagsmål.” ”Slagsmål med vem då? Jo jo, med en infödd som inte kan för­ svara sig och inte heller skulle våga? Det är visst det enda ni kan?” ”Det är ju de som ställer till med problem, och med ett slagsmål kan man lösa både ett och annat.” ”I arbeten av det här slaget är det väl inte nödvändigt att ständigt och jämt locka fram slagsmål?” ”Då så, tuan, jag gör precis som ni säger.” ”Utmärkt. Alltså, det enda du behöver göra är att skrämma upp herren i huset. Så att han slutar med allt som han ägnar sig åt. Så att han upplöser sin förening. Det är det enda. Uppfattat?”

24

111405 Glashus.ORIG.indd 24

11-04-20 12.55.52

”Och om han nu inte blir skrämd?” ”Det är ju det som är ditt uppdrag! Vad har du för skola bakom dig?” ”Läroverket, tuan.” ”Hur kan du då vara så korkad? Ju mer utbildad desto mer korkad, verkar det som.” ”Som tur är bara läroverket, tuan?” ”I Ostindien eller Holland?” ”Ostindien, tuan.” ”Sssscchh. Hade du verkligen gått på läroverk, skulle inte jag ha behövt visa dig var han bor, då hade du rett ut det själv. Här har du adressen. Packa dig iväg nu, och nåde dig om ni gör något mer än att skrämmas. Jag står och väntar utanför entrén till Botaniska trädgården.”

När han såg adressen drog han på munnen, sedan nickade han en gång till innan han försvann. Där gatan tog slut såg jag tre män sluta upp bakom honom. Indos. En var bara skinn och ben, säkert opierökare. Jag följde efter dem på avstånd.

De gick raka vägen bort till huset där hela operationen skulle gå av stapeln. Det framgick tydligt att Suurhof kände dess invåna­re.

När han anförde Nyparligan brukade de ofta ge sig på sdi, man hade skadat och till och med mördat medlemmar i organisationen. Jag var nyfiken på vad som skulle hända när dessa båda män strax blev ställda öga mot öga, så pass nära inpå generalguvernörs­ palatset.

Det hade tagit mig hela natten att tänka ut hur jag skulle kunna använda mig av Nyparna, även kallade tai, Totalt Anti-Infödda.

Polismästaren hade ställt dem till mitt förfogande. Och nu satte jag in dem mot mannen som jag av hela mitt hjärta uppriktigt högaktade och respekterade. Han fick inte skadas. I nödfall skulle vakttjänsten vid palatset kunna ingripa mot lymmeln Suurhof.

Jag såg på håll hur mijnheer och mevrouw Frischboten steg ut ur huset, åtföljda av ett par infödda anhängare. Suurhof och hans grupp vandrade långsamt fram mot dem. Frischbotens tog farväl och åkte sedan iväg med sitt fordon, följt av ytterligare ett med anhängare. Av allt att döma bar det av mot stationen.

25

111405 Glashus.ORIG.indd 25

11-04-20 12.55.52

Jag fortsatte att följa efter. Jag visste att Suurhof-ligan skulle hålla sig till överenskommelsen och enbart skrämma upp dem som fanns inne i huset. Familjen hade inget att frukta, men skulle de inte själva sätta sig till motvärn mot angriparna? Det var den stora frågan.

Suurhof och hans kamrater klev in i trädgården. Jag drog mig närmare. De gick in i huset. Jag passerade förbi grinden och skyndade på stegen för att kunna iaktta vad som hände på tryggt avstånd.

Solen hade nästan hunnit gå ned. Jag stannade upp under träden utmed vägen. Vad det var för slags träd intresserade mig föga just då; det kan ha varit sengon, jag minns inte längre. Jag drog upp cigarrettasken, tände en – och då: Pang! ett revolverskott. Och ytter­ ligare ett och sedan ett till.

Hade den fördömde Suurhof brutit mot överenskommelsen! För mitt inre såg jag mannen som jag i tysthet beundrade och hög­aktade falla livlös till marken, badande i blod.

På avstånd kunde jag se Suurhof och hans kamrater störta ut ur huset hals över huvud. De fortsatte åt var sitt håll. Suurhof själv rusade förbi tätt intill, bort mot Botaniska trädgården, utan att upptäcka mig. Skottlossningen hade upphört.

En patrull från palatsvakten kom springande, inte på led. Som om de vore underrättade på förhand stormade de utan en sekunds tvekan in i huset.

Suurhof hade redan hunnit utom synhåll, inte ens nacken skymtade, när strax därpå även en av hans mannar, den magre, flämtande passerade förbi. När han fått syn på palatsvakten hejdade han stegen, drog upp en näsduk ur de gamla slitna byxorna och stod sedan kvar vid vägkanten och torkade sig i ansiktet och på halsen.

Jag hittade Suurhof nere vid Botaniska trädgården, där han stod lutad mot entrégrinden. Han var uppenbarligen inte van att springa så snabbt. Han var röd i ansiktet och kippade efter andan.

Jag klev förbi och viskade: ”Du bröt mot överenskommelsen. Du sköt honom!”

Han vände sig halvt om och viskade tillbaka: ”Nej, tuan, jag ­lovar, jag sköt inte ett enda skott!” ”Lögnhals! Svindlare! Lymmel!” Jag var rasande. ”Nej, jag lovar, tuan. Det var de som sköt!”

26

111405 Glashus.ORIG.indd 26

11-04-20 12.55.52