RUNE GÖRANSSON
Under sina år som chef för Folkets Park i Härnösand fick Rune Göransson kontakt med många av den tidens största artister, som Bosse Parnevik och Jokkmokks-Jocke (uppe t.h). Till höger från prisceremonin i Stockholm 1998 när han belönades med Stallbrödernas hederspris (fr.v Bert-Åke Warg, Inga Gill)
” Enbart till 1968 års upplaga, med rubriken ”Nyfiken kul”, såldes 14 000 biljetter – i en stad med 18 000 invånare.” vid en obevakad järnvägsövergång hörde han det annalkande tåget för sent. Rune blev nu i snabb följd tapetserarlärling, trollerikonstnär och trummis i ett dansband. Tillsammans med bröderna Jonsson (däribland fotografen Kjell Jonsson på numera nerlagda Västernorrlands Allehanda) turnerade han med The Showers som var ett av de första dansbanden i landet med enhetlig scenklädsel. – Gruppen hade bokningar varje lördag i hela Ångermanland ett helt år i förväg, berättar Runes Göranssons son Thomas. Rune Göransson blev senare värvad av dragspelaren Kalle Grönstedt till dennes orkester. Där stannade han i sex år, med turné över hela landet och många gånger flera konserter om dagen, sju dagar i veckan. Detta var naturligtvis en ambulerande tillvaro som fick avslutas när familj skulle bildas och barn sättas till världen. Dessutom hade Rune Göransson redan som 19åring debuterat i revysammanhang. Året var 1936, platsen var Gamla Folkets Hus i Härnösand och nam- Thomas Göransson. net på premiärrevyn var Glädjefabriken. Vid sidan av det nattliga hukandet över skrivmaskinen drev Rune även en liten möbelaffär på Kronholmen. Han var också uppfinnare och upphovsman till en uppfällningsanordning för markiser och en stol som kunde förvandlas till fåtölj(!). – Men han blev less och sålde patentet till Norge för att istället bli chef för Folkets Park i Härnösand, minns Thomas Göransson. Buktalare med docka från USA Revymakandet och textförfattandet var emellertid något han aldrig tröttnade på. År efter år gladde han sin tusenhövdade publik med geniala sketcher, slagkraftiga kupletter och smittsam spelglädje. Han var dessutom begåvad buktalare med en docka beställd från USA. Uno Myggan Ericsson konstaterar i en minnesskrift från 1986 att Rune Göransson var ”en stor och glad artist för vilken intet var omöjligt”. Och att han med sina 50 revyer i rad hade satt ett svårslaget svenskt revyrekord. I de tunga klippärmarna som Thomas Göransson plockar fram kan man följa Runes karriär, från första vistexten, via trivselkvällar och allsångskvällar på Kanaludden, till revyer, gästspel i 64
Härnösand
MAGASINET
TV och texter åt Sigge Fürst, Kardemumma och Thor Modén. Och på en tidningsbild från 1949, samma år som Skid-SM arrangerades i staden, ser man en lång och ringlande biljettkö utanför Hellstrands Tobaksaffär. – Tveklöst satte pappa Härnösand på kartan, konstaterar Thomas som gjorde Rune Göransson sällskap på scenen 1967 och nu driver revytraditionen i Härnösand vidare. Tillsammans med en ensemble som i många år bestod av Tage och Inga Johansson, Arne Sundin, Gustaf Lindahl, Arne Tollbom, Britt Boman och Folke Blomberg gisslade Rune Göransson både kungahus och lokala makthavare. Hela idén med lokalrevyn var, ansåg Rune Göransson, att recensera stad och politik. Revyerna hade genom åren rubriker som Lappskojs (1941), Oss Döbackabor emellan (1945), Hatten av för Öbacka (1953), Tjänare Atenare (1962), Garvingarna (1977) och Runes Fonderingar (1983). Rikspressen skrev regelbundet och Rune Göransson drog ner applåder som Tage Erlander och Thor Eliasson – bland många andra porträttlika figurer. – Pappa följde i Karl Gerhards fotspår, satte nya texter till kända melodier och använde satiren för att säga vad han tyckte, berättar Thomas. Ingen gick säker för hans intelligenta penna. Oslagbart rekord Och till föreställningarna i Härnösand vallfärdade publiken. Det hörde till att gå på revy, för både hög och låg. Enbart till 1968 års upplaga, med rubriken ”Nyfiken kul”, såldes 14 000 biljetter – i en stad med 18 000 invånare.Vid 25-årsjubileet 1962 var det någon som räknade ut att publiken genom åren hade passerat 200 000 personer! Och trots många försök att värva Rune Göransson, bland annat till China Teatern i Stockholm, stannade han i Härnösand livet ut. För sina insatser belönades han med såväl stadens kulturstipendium som dess guldmedalj. Och med Povels Penna. Men den utmärkelse Rune Göransson skattade högst var när han tre månader innan sin död 1998 hedrades med Stallbrödernas Hederspris. – Det delas ju bara ut vart fjärde år av kollegor i underhållningsbranschen, konstaterar Thomas. Det var ett erkännande som pappa var mycket stolt över. ■